Agnes Mårs (bilden till höger) berättar hur det är att fölvaka.
Foto: Adobe Stock och Caroline Beck-Friis
"Visst är det en spännande tid på året nu, fölungar ploppar ut till höger och vänster. Det finns dock en mörk baksida som få vågar berätta om, men jag har valt att stiga fram i ljuset och berätta hur det egentligen är att fölvaka.
Det börjar redan flera, flera veckor innan ditt föl är beräknat. Det är ju så mysigt att sitta framför tv:n och dricka en kopp te samtidigt som du kikar på ditt sto som fridfullt står och äter i sin box. Plötsligt sätter du teet i halsen 'Va fan! Det är ju ett föl i boxen!'. Paniken växer... 'Men det är ju flera veckor kvar, fölet är säkert dött!'
Du springer ut till stallet i tofflor och pyjamas med gråten i halsen, vågar knappt titta in i boxen. När du har samlat tillräckligt med mod för att kolla in över kanten ser du ditt sto stå där fridfullt och vaka över... en stor, fet bajshög. Jaha, nu var man sådär löjlig igen.
Lugnet varar dock inte länge. På natten vaknar du spontant och tänker att du vill titta till ditt sto lite i kameran. Bara kika lite. Hon går runt, runt, slår lite med svansen. En liten spark. Efter det är det bara att glömma din sömn. Hjärtat bultar och du är klarvaken.
Dagarna går och det händer absolut ingenting. Klockan är ställd varje timme under natten. Du vet att det inte är dags förrän om flera veckor, trots det hoppas du innerligt att just ditt föl ska vara färdigbakat redan i dygn 310. För det är tydligen första dagen då de kan födas och allt är normalt. Du studerar ditt sto ingående och hoppas att varje tecken är ett steg närmare fölning. Ända tills du kommer på att 'Nej, fölet får absolut inte komma än, stoet har ju ingen mjölk!'.
Du ser veterinärräkningarna på hög efter en intensivvårdsbehandling. Slutar med att fölet dör. Så klart. Efter det är inget sig likt. Du tittar i kameran och ser att fölet är på väg ut: paniiiik! Du springer ut för att upptäcka att 'fostersäcken' var ett halmstrå. Stoet ligger ner och har värkar – det visar sig att hon bara snarkar högt. Du har panik när du ser att vattnet går – vattnet visar sig vara att hon kissar... Hon trycker sig mot krubban med svansen – visar sig att svansen kliade...
Men nu är det allt nära! Vaxpropparna är här! Visar sig vara 'kristaller'. Ytterligare en vecka går. Nu är hon till och med ÖVER tiden! Juvret är sprängfyllt och mjölken börjar droppa – tänk om all råmjölk hinner droppa ut?!
När du har fölvakat i flera veckor och varenda skugga, halmstrå, bajshög och tagel är utrett i minsta detalj. Och varenda krafsning, slag med svans och spark är utredd befinner du dig på ruinens brant. Sömnbristen är total. Du kan varken sköta jobb, vänner eller dagliga sysslor. Du ska bara sova liiite.
När du vaknar ser du i kameran och nog fan ligger det ett föl där. Du har missat allt, efter veckor av intensiv bevakning. Jaha.
/Agnes Mårs, Hällens gård"
Foto: Adobe Stock
Läst 2407 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat
"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.
Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.
Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."
/Jenny Delin
Läst 25414 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.
"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.
I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.
Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.
Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).
Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?
Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.
Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.
Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.
Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.
/Thomas"
Läst 126723 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Trendspaning
– Porträtt: Carl Hedin
– Hitta flytet med kavaletti
– Lyft dressyren med musik
– Mental träning för föräldrar
– Säkerhet hos veterinären
...och mycket, mycket mer!