Foto: Adobe Stock/Privat
Personer (som inte tillhör djurhälsopersonalen) som arbetar med att behandla, till exempel massera, manipulera/mobilisera eller använda olika apparater känner sällan till att de arbetar under något som heter ”Behandlingsförbudet” – och de blir sällan informerade på sina utbildningar om detta. I alla fall inte om innebörden av det.
Så här står det i djurskyddslagen när det gäller just ägaransvaret och det så kallade Behandlingsförbudet:
'En veterinär eller någon annan som tillhör
djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom
djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande
åtgärder behöver vidtas:
1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,
2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen
kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller
3. behandling under allmän bedövning eller under lokal
bedövning genom injektion.'
Det är inte heller tillåtet att som djurägare fördröja veterinärkontakt, för den som inte tillhör djurhälsopersonalen gäller detsamma. Och den risken är stor om djurägaren i god tro kontaktar en person för hjälp med sin hästs problem – som i god tro behandlar en häst som skulle ha kommit till veterinär i första hand. Lagen tar inte hänsyn till att man ”inte visste att det var så allvarligt”.
Jag vill inte på några sätt kasta skugga över dessa personer, många av dem gör ett jättebra jobb, men med relativt grunda utbildningar i ryggsäcken (de säger att det är en tvåårig utbildning, men man träffas kanske en helg i månaden eller mer sällan). Dessa personer ger sig sedan ut och behandlar hästar, och det som skrämmer mig, oftast helt utan diagnos! Det finns en anledning till att djurhälsopersonalen är legitimerad och godkänd av Jordbuksverket – det är många år av heltids universitetsstudier bakom den kunskap som finns hos dessa personer.
Om en häst har besvär, låt oss säga till exempel ”stelhet i bogar och rygg” vilket i de allra flesta fall är symtom på någonting annat (exempelvis hälta eller patologiska förändringar i skelettet) – och denna person behandlar detta – hur kan man över huvud taget välja behandlingsmetod när man inte vet orsaken till vad det är man behandlar?
Enbart veterinären får ställa diagnos och efter att en diagnos är fastställd så kan hästen, helst i samarbete med veterinären och med veterinärens samtycke, behandlas. Först då vet man vad som är orsaken till varför hästen har denna stelhet i bogar och rygg, och man kan då välja rätt behandlingsmetod.
Jag blir ofta väldigt skeptisk. Vid ett tillfälle frågade jag en person varför denne inte kontrollerade hästen i rörelse, för att veta hur den rörde sig eller om den var halt, innan denne satte in sina behandlingar. Svaret jag fick var att vad som var problemet kunde hon avgöra när hästen stod på stallgången, det behövdes inte någon rörelsebedömning. Tänk vad praktiskt! Vilken kunskap våra veterinärer måste sakna när de uppenbarligen gör sina hältutredningar helt i onödan?
Jag blir mörkrädd när jag hör en försäljare av alla dessa apparater säga att en bakbenshälta kan bero på att fascian är påverkad och att orsaken kan sitta muskulärt ända upp bakom öronen, ännu mer mörkrädd blir jag när dessa apparater säljs till vem som helst och som sedan styrkt av försäljningsargumenten går ut och behandlar hästar (myofasciella problem är det senaste i raden som marknadsförs som en flashig nyhet i behandlingsdjungeln och det är ingalunda någon nyhet att även fascian påverkas vid muskulära problem!). Problemen är väl inte själva apparaterna, problemen är snarare vem som behandlar med dem om man inte vet vad som behandlas.
Jag skulle önska att dessa personer som "utbildas" hos olika utbildningssamordnare (som alla säger sig vara de mest seriösa) också fick med sig att veterinären bör ha bedömt och diagnostiserat djuret först – innan behandlingar som riskerar att bryta mot lagstiftningen sätts in.
Det är, som sagt, enligt lag förbjudet att fördröja veterinärkontakt – för både djurägare och personer som arbetar under behandlingsförbudet.
Jag själv arbetar sedan flera år tillbaka tillsammans med veterinär på klinik och det är alldeles för ofta vi får höra djurägaren säga saker som "min equi.../kiropraktor, etc. sa att bla bla bla…” eller har kanske till exempel ”behandlat bäckenet under de tre senaste månaderna men den blir inte bättre...". Om djurägaren hade kommit in för tre månader sedan, när denne upptäckte problemet, hade kanske inte problemet varit lika allvarligt och man hade kanske sluppit en hel del ledbehandlingar. Kommer man in för sent med sin häst till behandlande veterinär är det snart bara ledbehandlingar som finns som alternativ – och det är många djurägare som inte vill åka in till klinik för att just slippa detta.
Dessutom är det inte ovanligt att hästen, som inte får träffa veterinär i tid, samlar på sig en massa kompensatoriska problem som påverkar den att utveckla fler och/eller ännu större problem än det som fanns inledningsvis.
Men jag förstår att det är knepigt för djurägaren att avgöra, det är en djungel av olika titlar på personerna som arbetar; hästmassör, equiopat, equiatriker, equiofysio, kiropraktor, sacralterapeut, osteopat och equiterapeut – alla certifierade eller diplomerade. Och så jag själv, legitimerad sjukgymnast (fysioterapeut) godkänd av Jordbuksverket.
Jag träffar ofta personer med olika yrkestitlar, bland annat inom kursverksamhet. Jätteduktiga, ambitiösa och intresserade tjejer och killar hela bunten – men i diskussionerna under kurserna kommer det ofta fram tydligt att deras grundkunskap tyvärr inte är så god som de själva tror. De flesta inser detta under kursens gång och blir väldigt ödmjuka inför det vi håller på med.
Jag vill också betona att jag inte har något som helst emot andra personer som arbetar inom området, behovet är stort hos våra hästar, men man måste också inse sina begränsningar om vilken kompetens man verkligen har och inom vad. Detta innan man ger sig ut och behandlar hästar med problem i rörelseapparaten utan att ha en fastställd diagnos!
Min önskan och förhoppning är att det blir en standard att djurägaren kontaktar veterinären (eller annan djurhälsopersonal) i första hand, alternativt att den som går ut och behandlar verkligen skickar in hästen till veterinär – om inte annat för att få ett klartecken på vad denna person ska behandla (och först då kunna bestämma rätt behandlingsmetod).
För till skillnad från oss människor som själva kan välja fritt vad vi vill ha för behandling, och vem vi vill gå till, kan hästen inte tala om var den har ont eller varför. Den kan inte välja, det måste vi göra åt den – och då måste vi göra rätt.
/Cajsa Ericson
Foto: Privat
Böljande frodiga vingårdar. I mitten en ridanläggning som rymmer 50-talet hästar två stora ridhus, två longeringshallar, hoppbana, skrittmaskin... Och två, hör och häpna, löpband för hästar. Detta är bilden som möter mig varje dag när jag åker till stallet i sydvästra Tyskland. I mångt och mycket är det en drömbild av den tyska ridvärlden. Men i mina svenska ögon är det något som saknas: HAGAR!
Sammantaget har anläggningen motsvarande ytan av ett fotbollsfält ”vinterhagar” och kanske två fotbollsfält ”sommarhagar”. För över 50 hästar. Stallhyran på runt 500 euro – cirka 5 000 kronor – inkluderar foder, fodringar, strö, mockning med mera. MEN vill du att hästen ska få komma ut i hage kostar det extra, även om du sköter in- och utsläpp själv. För de hästar som faktiskt kommer ut är det tre timmar i en hage 10x20 meter som gäller. Förutsatt att det inte regnar, är för varmt eller för kallt. Minusgrader betyder per automatik att alla hästar står inne.
Det är flera saker som skiljer hästhållningen i Tyskland mot vad jag är van vid i Sverige. Det mest uppenbara är (bristen på) utevistelse för hästarna. Det som i Sverige ses som ett minimikrav, att hästarna få gå i hage varje dag, ses i Tyskland som en lyx – eller i andra fall som en säkerhetsrisk.
Men man gör så gott man kan. Jag bor i en mycket tätbefolkad del av Tyskland och mark är dyrt. De flesta hästarna har en paddockbox, vilket innebär att boxen har en utedel (ungefär 1,5 gånger så stor som boxen) där hästen fritt kan gå in och ut, dygnet runt. Även om detta på intet sätt motsvarar att springa fritt på gröna ängar så erbjuder det i alla fall lite omväxling tillsammans med 30 minuter i skrittmaskinen eller på löpbandet. Det är så här det ser ut i merparten av stallen i regionen där jag bor, inga hagar men stall med paddockboxar. I norra och östra Tyskland är det annorlunda, där finns det mer mark.
Med svenska mått mätt är detta kanske oacceptabelt. Men vad är alternativet? Att flytta stallet längre från tätorten går inte, för där tar nästa stad vid. Det finns inte mer mark, eller marken som finns är för dyr. Att inte ha hästar är kanske ett alternativ. Men vilka är vi att döma i glesbefolkade Sverige, där mark är förhållandevis lättillgängligt. Vi stänger också in våra hästar i boxar, styr hur länge de kan vara ute och mycket annat som knappast kan ses som optimalt utifrån hästens perspektiv.
Jag lämnar de gröna vinfälten och stallet bakom mig med blandade känslor. Vad är ”måsten” för sund hästhållning? Beror det på omständigheterna? Vem har rätt att döma? Det enda som är säkert är att det finns minst en viktig sak som inte skiljer sig mellan svensk och tysk hästhållning: Kärleken till hästarna och viljan att göra det bästa med de medel man har.
| Läst 42669 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Dagens ledsammaste fall. Nyköpt jättehärlig häst som några veckor efter inköpet från utlandet upptäcks hålla underkäken snett när han inte äter.
Jag anlitas, och hittar flera småfel redan utanpå huvudet såsom ojämna tuggmuskler, skillnad på tjocklek vänster och höger underkäksgren samt att kindbenet ser olika ut på höger och vänster sida. Underkäken är helt låst åt ena hållet och överdriven åt det andra.
Öppnar munnen och konstaterar att det här är inte alls bra. Hästen kan inte centrera käken på grund av en gammal tandfraktur i höger underkäke, som orsakat kraftiga smärtor. Så kraftiga smärtor att han inte alls har använt höger halva av munnen under mycket lång tid, med kraftigt saxbett, trappbett och inaktivitetsfärgning som följd. Ruttet foder och var i frakturhålan. Tanden är död och måste dras ut, och saxbettet successivt korrigeras (vilket tar flera år när det är av den här graden) om inte hästen ska avlivas.
Otroligt tapper häst som käkat på, låtit sig ridas och lyckats maskera smärtan för alla i omgivningen. En något matt hårrem, lite dålig andedräkt och en ”ovana” att blöta höet i vattenkoppen – det var allt han visade för ett otränat öga. Och den sneda käkpositionen som man kunde se om man särade på läpparna, då.
Framtiden är oviss för denna unga häst. Åtgärderna blir kostsamma och långdragna och hästen har även andra problem i kroppen. Det är oklart hur käkleder och andra vävnader i tuggapparaten påverkats och hur – eller om – de kommer läka. Hur den här hästen kunde gå igenom en veterinärbesiktning är en gåta. Sånt här gör mig riktigt ledsen. Jag hoppas han tar sig igenom pärsen han har framför sig. Men han verkar vara en fighter. Det finns visst hopp.
Kontentan av detta. Lär dig lyfta på läpparna och undersöka andedräkt och åtminstone framtänderna på din häst, och andras. När du ska köpa häst, kräv en fullständig genomgång av munhålan med sederad häst, urspolad munhåla, spegel och sond och en bra ljuskälla.
Dåliga munnar blir dyrt och långdraget. Och besiktningar kan man inte alltid lita på. Framför allt inte utomlands där det inte alltid är så noga, i synnerhet inte i den lägre prisklassen, där sälj är viktigare än nöjd kund och frisk häst.
/Nina Lundgren, veterinär och hästodontolog
| Läst 65756 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat
Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.
Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.
Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.
Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.
Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.
Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.
/Hanna Nordin
| Läst 89573 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Med bland annat:
– Henrik Ankarcrona
– Patrik Kittels drömgård
– Kom igång med frihetsdressyr
– Övergången från bete
– Rutiner för ett lyckat meeting
...och mycket mycket mer
Läs numret i det digitala arkivet
Ansvarig utgivare: Ann-Kristin Yngve
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen artiklar, frågespalter, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden.
