Foto: Adobe Stock/Privat
Personer (som inte tillhör djurhälsopersonalen) som arbetar med att behandla, till exempel massera, manipulera/mobilisera eller använda olika apparater känner sällan till att de arbetar under något som heter ”Behandlingsförbudet” – och de blir sällan informerade på sina utbildningar om detta. I alla fall inte om innebörden av det.
Så här står det i djurskyddslagen när det gäller just ägaransvaret och det så kallade Behandlingsförbudet:
'En veterinär eller någon annan som tillhör
djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom
djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande
åtgärder behöver vidtas:
1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,
2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen
kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller
3. behandling under allmän bedövning eller under lokal
bedövning genom injektion.'
Det är inte heller tillåtet att som djurägare fördröja veterinärkontakt, för den som inte tillhör djurhälsopersonalen gäller detsamma. Och den risken är stor om djurägaren i god tro kontaktar en person för hjälp med sin hästs problem – som i god tro behandlar en häst som skulle ha kommit till veterinär i första hand. Lagen tar inte hänsyn till att man ”inte visste att det var så allvarligt”.
Jag vill inte på några sätt kasta skugga över dessa personer, många av dem gör ett jättebra jobb, men med relativt grunda utbildningar i ryggsäcken (de säger att det är en tvåårig utbildning, men man träffas kanske en helg i månaden eller mer sällan). Dessa personer ger sig sedan ut och behandlar hästar, och det som skrämmer mig, oftast helt utan diagnos! Det finns en anledning till att djurhälsopersonalen är legitimerad och godkänd av Jordbuksverket – det är många år av heltids universitetsstudier bakom den kunskap som finns hos dessa personer.
Om en häst har besvär, låt oss säga till exempel ”stelhet i bogar och rygg” vilket i de allra flesta fall är symtom på någonting annat (exempelvis hälta eller patologiska förändringar i skelettet) – och denna person behandlar detta – hur kan man över huvud taget välja behandlingsmetod när man inte vet orsaken till vad det är man behandlar?
Enbart veterinären får ställa diagnos och efter att en diagnos är fastställd så kan hästen, helst i samarbete med veterinären och med veterinärens samtycke, behandlas. Först då vet man vad som är orsaken till varför hästen har denna stelhet i bogar och rygg, och man kan då välja rätt behandlingsmetod.
Jag blir ofta väldigt skeptisk. Vid ett tillfälle frågade jag en person varför denne inte kontrollerade hästen i rörelse, för att veta hur den rörde sig eller om den var halt, innan denne satte in sina behandlingar. Svaret jag fick var att vad som var problemet kunde hon avgöra när hästen stod på stallgången, det behövdes inte någon rörelsebedömning. Tänk vad praktiskt! Vilken kunskap våra veterinärer måste sakna när de uppenbarligen gör sina hältutredningar helt i onödan?
Jag blir mörkrädd när jag hör en försäljare av alla dessa apparater säga att en bakbenshälta kan bero på att fascian är påverkad och att orsaken kan sitta muskulärt ända upp bakom öronen, ännu mer mörkrädd blir jag när dessa apparater säljs till vem som helst och som sedan styrkt av försäljningsargumenten går ut och behandlar hästar (myofasciella problem är det senaste i raden som marknadsförs som en flashig nyhet i behandlingsdjungeln och det är ingalunda någon nyhet att även fascian påverkas vid muskulära problem!). Problemen är väl inte själva apparaterna, problemen är snarare vem som behandlar med dem om man inte vet vad som behandlas.
Jag skulle önska att dessa personer som "utbildas" hos olika utbildningssamordnare (som alla säger sig vara de mest seriösa) också fick med sig att veterinären bör ha bedömt och diagnostiserat djuret först – innan behandlingar som riskerar att bryta mot lagstiftningen sätts in.
Det är, som sagt, enligt lag förbjudet att fördröja veterinärkontakt – för både djurägare och personer som arbetar under behandlingsförbudet.
Jag själv arbetar sedan flera år tillbaka tillsammans med veterinär på klinik och det är alldeles för ofta vi får höra djurägaren säga saker som "min equi.../kiropraktor, etc. sa att bla bla bla…” eller har kanske till exempel ”behandlat bäckenet under de tre senaste månaderna men den blir inte bättre...". Om djurägaren hade kommit in för tre månader sedan, när denne upptäckte problemet, hade kanske inte problemet varit lika allvarligt och man hade kanske sluppit en hel del ledbehandlingar. Kommer man in för sent med sin häst till behandlande veterinär är det snart bara ledbehandlingar som finns som alternativ – och det är många djurägare som inte vill åka in till klinik för att just slippa detta.
Dessutom är det inte ovanligt att hästen, som inte får träffa veterinär i tid, samlar på sig en massa kompensatoriska problem som påverkar den att utveckla fler och/eller ännu större problem än det som fanns inledningsvis.
Men jag förstår att det är knepigt för djurägaren att avgöra, det är en djungel av olika titlar på personerna som arbetar; hästmassör, equiopat, equiatriker, equiofysio, kiropraktor, sacralterapeut, osteopat och equiterapeut – alla certifierade eller diplomerade. Och så jag själv, legitimerad sjukgymnast (fysioterapeut) godkänd av Jordbuksverket.
Jag träffar ofta personer med olika yrkestitlar, bland annat inom kursverksamhet. Jätteduktiga, ambitiösa och intresserade tjejer och killar hela bunten – men i diskussionerna under kurserna kommer det ofta fram tydligt att deras grundkunskap tyvärr inte är så god som de själva tror. De flesta inser detta under kursens gång och blir väldigt ödmjuka inför det vi håller på med.
Jag vill också betona att jag inte har något som helst emot andra personer som arbetar inom området, behovet är stort hos våra hästar, men man måste också inse sina begränsningar om vilken kompetens man verkligen har och inom vad. Detta innan man ger sig ut och behandlar hästar med problem i rörelseapparaten utan att ha en fastställd diagnos!
Min önskan och förhoppning är att det blir en standard att djurägaren kontaktar veterinären (eller annan djurhälsopersonal) i första hand, alternativt att den som går ut och behandlar verkligen skickar in hästen till veterinär – om inte annat för att få ett klartecken på vad denna person ska behandla (och först då kunna bestämma rätt behandlingsmetod).
För till skillnad från oss människor som själva kan välja fritt vad vi vill ha för behandling, och vem vi vill gå till, kan hästen inte tala om var den har ont eller varför. Den kan inte välja, det måste vi göra åt den – och då måste vi göra rätt.
/Cajsa Ericson
Foto: Privat
Visst har man läst och hört om allvarliga ridolyckor, men det är svårt att tro att det ska hända på Gömmargården. I januari 2018 var ändå olyckan framme, en av våra instruktörer skadade sig mycket allvarligt och allt stannade upp. Som instruktör och duktig dressyrryttare hade Carolina alltid säkerheten i fokus, men ibland hjälper inte det. Nu berättar hon själv om olyckan och om sin väg tillbaka. Och om kärleken till hästarna.
"Hej! Jag heter Carolina Lundin och har jobbat som ridinstruktör på söndagar, på Gömmargårdens ridskola i många år. Några av er ridelever träffade kanske mig då? Jag har inte arbetat den senaste tiden, för 2018 slutade jag ofrivilligt. Jag vill gärna berätta varför jag slutat och vad som hände mig.
Den 4 januari 2018 var jag med om en allvarlig ridolycka när jag tränade dressyr med min häst på utebanan. Hästen snubblade och gick omkull på mig. I fallet slog jag huvudet väldigt hårt i marken och fick 500 kilo häst över mig. Min armbåge och käke gick ur led, och mitt knä fick en rejäl skada. När ambulansen kom andades jag inte och jag blev intuberad. Jag hamnade i koma, för att min kropp var så skadad, och jag förblev i koma i tio dagar. Det var väldigt osäkert om jag skulle överleva.
Många frågar om jag hade hjälm och om jag red vilt. Ja, jag hade hjälm. Nej, jag red inte vilt. Det var helt under kontroll, men olyckan var framme. Jag har ridit sedan jag var sex år gammal, har blivit kursetta på ridledarkursen på Strömsholms ridskola 2012 och har tävlat framgångsrikt med min häst. Jag var en duktig ryttare.
Min rehabiliteringsprocess är en lång historia. Jag vistades på Danderyds sjukhus större delen av 2018, för jag blev halvsidesförlamad och såg väldigt dåligt efter olyckan. Tack och lov har jag återfått all rörlighet och synen är återställd. Balansen är fortfarande nedsatt och min röst är lite svag. Hur som helst är jag tacksam för att nästan allt har återgått till det vanliga.
Trots det som hänt mig är hästar fortfarande det bästa jag vet! Och för några månader sedan fick min häst ett litet föl! Ta hand om er, njut av hästarnas sällskap. Det är helande. Vi ses kanske i stallet!
/Carolina Lundin
När Carolinas olycka inträffade blev vi på Gömmargården påtagligt medvetna om hur snabbt livet kan ändras, när oturen är där och olyckan är ett faktum. Det är stora djur vi har att göra med och det går aldrig att skydda sig helt. Som tur var hade Carolina sett till att hon inte var ensam när hon red. Det fanns personer i närheten som snabbt kunde ingripa när hon och hennes häst gick omkull, och ambulans var snabbt på plats.
I Sverige kommer nästan en miljon människor i kontakt med hästar, 500 000 utövar sporten varje vecka. Cirka 10 000 uppsöker akuten under ett år, där det mesta handlar om att man har blivit biten, har fått hjärnskakning, har fått en fraktur eller har stukat/vrickat sig. Det är ändå sällan en sådan allvarlig olycka som Carolinas inträffar, med tanke på hur många vi är som träffar hästarna varje vecka.
Det man kan se är att olycksstatistiken är högre om man har färre än fem års ridvana, samtidigt som det är färre olyckor på ridskola än om man har en egen häst. Det tar tid innan man lär sig om hur hästen fungerar, reagerar och hur man själv ska tänka när det gäller säkerhet i stallmiljön, på hästryggen och när man hanterar hästarna. Därför är det så bra att man börjar rida på ridskola! Där man får lära sig från början, får skynda långsamt och kan vara med hästarna tillsammans med kunnig personal.
Vi ses i stallet!
Fotnot: Carolinas skador: En DAI III-skada och en subaraknoidalblödning i hjärnan. Samt en luxation i käken, en subluxation i armbågen och en lateral meniskskada.
| Läst 19358 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat
Emellanåt får jag höra att mina bilder är på tok för dyra och det är helt orimligt att ta ut sådana summor när det är gratis att fota – "det är ju digitalt så det kostar inget att framkalla".
Jag tänkte därför försöka förklara lite hur vi seriösa fotografer jobbar, vilka kostnader vi har och vilken tid vi faktiskt lägger ner för att kunna leverera dessa bilder till er ryttare tävling efter tävling.
1. Med reservation för diverse försovningar och andra oförutsedda förhinder så är vi oftast bland de första på plats och de sista som lämnar. I fredags blev jag till exempel nästan utslängd, för sista man ville låsa och komma hem.
2. Vi jobbar oftast ensamma vilket innebär att när tävlingen pågår så står man på banan, ibland fyra timmar men som i lördags blev det över tolv timmar.
3. Redigering av bilderna. En vanlig missuppfattning är att när vi fotat klart så är vårt jobb avslutat och vi kan åka hem, slappa lite och ta ett glas vin.
Nedanför är tre exempel på bilder före och efter redigering.
I den bästa av världar hinner man göra klart varje klass i pausen innan nästa drar i gång. Men att fota i ett ridhus där man hela tiden måste justera exponering och vitbalans blir det lite av en kompromiss, man får hitta ett mellanläge där allt går att rädda i redigeringen efteråt. Står man på banan och fotar så hinner man helt enkelt inte ställa om kameran mellan varje hinder.
Totalt med restid fram och tillbaka till tävlingsplatsen, redigering och så klart själva fotograferingen lade jag ner drygt 35 timmar på helgens tävling.
Det är nästan en hel arbetsvecka på tre dagar!
Utrustning! För att ens kunna fotografera och leverera bilder av kvalitet inomhus krävs en relativt bra kamera, men även ett bra objektiv och med bra stiger priset avsevärt mot de många sämre och billigare alternativen som finns att tillgå. Till det kommer dator för redigering och programvara för bildbehandling.
Nu varierar det väldigt mycket mellan hur mycket det olika fotograferna säljer.
Men jag ska försöka förklara hur det ser ut för mig. En bra tävling säljer jag en bild till runt 10–12 procent av antalet starter. Helgens tävling hade 686 starter vilket betyder att jag räknar med att få sålt cirka 68 bilder 68 x 200 = 13 600 kronor.
Drar man sedan bort moms och skatt så kan jag som mest plocka ut 9 500 kronor i faktiska pengar. Men jag skulle lika gärna kunna gå därifrån utan att få sålt en enda pixel.
Uppskattar ni bilder med bra kvalitet så köp gärna nån bild emellanåt. För säljer jag inga bilder så kommer jag till slut tvingas sluta åka ut och fota. Ansvaret för att få sin kanske livs ritt förevigad hänger då till slut enbart på mamma, pappa, någon nära vän eller alla de glada amatörer som står vid sidan om banan och levererar felexponerade oskarpa bilder, som sedan läggs ut på Facebook för gratis nedladdning.
Tack för mig!
Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Hoppning | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR
| Läst 33141 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Privat
Ryttare förväntas samarbeta med en kännande och tänkande varelse av en annan art, ett djur som också råkar vara snabbt som vinden och väga sisådär som en halv Volvo. Det ställer särskilda krav på att vi har kunskap, så att vi kan göra korrekta ställningstaganden utifrån hästens bästa och arbeta på ett säkert sätt med ett djur som på många sätt är olika oss. Det gör teoridelen extra viktig när det kommer till ridning. Inte minst på ridskolor.
Vi på Lövslätten ville därför få en bild av hur det ser ut på ridskolorna i dag vad gäller teoribiten. Det visade sig att vissa ridskolor satsar riktigt hårt på teoretisk utbildning i samklang med den praktiska ridningen, medan andra inte verkade ha någon teori alls. De stora flertalet sätter av en till två ridtimmar per termin till teori, med skiftande kvalitet och fokus.
Bäst teoretisk utbildning fås enligt undersökningen i ämnet ridlära, den enda parametern där de positiva svaren övervägde. Sämst utbildning anser respondenterna ges vad gäller arbete från marken, såsom visning för hand, longering, med mera samt inom inlärningsteori. Faktum är att många verkar tveka över vad inlärningsteori över huvud taget är för något. Det är uppseendeväckande, då inlärningsteori är grunden till att över huvud taget kunna träna en häst på ett konstruktivt sätt. Alla de tillfrågade ville lära sig mer – om det mesta. Det är inte så konstigt. Ridning är mycket mer än ridlära. Men i praktiken verkar det svårt att få till en teori som håller måttet. Varför?
Bristande kunskap om hästens beteende och behov är en allt för vanlig orsak till olyckor och skador inom hästsporten, både på människa och häst. Hästar som är missförstådda och inte mår bra riskerar hemfalla åt en rad olika negativa beteenden i stallar och vid hantering, något som inte bara visar på att hästarna mår dåligt, utan också kan drabba människor i form av ökade risker vid hantering och ridning. Det gäller på själva ridskolorna, men också utanför. Dagens lektionselever är nämligen ofta morgondagens hästägare.
Vi vill se en uppryckning för en bättre teoriutbildning inom alla områden som rör häst. För såväl hästars som hästälskares skull. Det finns inspiration att få därute, det finns engagemang och kunskap. Det gäller bara att förmedla kunskapen på ett sätt som får eleverna med på tåget.
/Helena Norrby
Om Helenas undersökning
Undersökningen som denna gästblogg grundar sig på utfördes av Lövslätten AB och Lösa Tyglar i samverkan. Den vände sig till individer som går på ridskola och spreds via sociala medier över landet. 95 helt anonyma respondenter deltog i undersökningen. Samtliga uppgav att de red på en ridskola en gång i veckan eller mer.
Andelen som instämmer eller instämmer helt i påståendet att de får god utbildning på ridskolan inom följande områden:
45 % i hästhållning och vård av häst
42 % hästens beteende
27 % inlärningsteori (notering: 32% har angett "neutral" på detta påstående)
67 % ridlära
29 % markarbete såsom visning för hand, longering och tömkörning
Andelen som instämmer eller instämmer helt i påståendet om att de önskar lära sig mer inom följande områden:
55 % hästhållning och vård av häst
70 % hästens beteende
58 % inlärningsteori (notering: 24% förhöll sig "neutrala" till påståendet)
72 % ridlära
71 % markarbete såsom visning för hand, longering, tömkörning etc.
(För samtliga rådata, kontakta helena@losatyglar.se.)
Undersökningen är enligt Helena ett steg av flera i arbetet för att lyfta vikten av teoretiska kunskaper vid hantering av häst och ridning. I nästa steg kommer de att kontakta ridlärare på olika ridskolor för att se hur deras syn på teori är, hur de arbetar med teorikunskaper i vardagen och vad de önskar för stöd och förändring inom detta område. "Vi kommer även att, i de fall vi ser lyckade exempel, lyfta fram dessa som inspiration till andra att ta efter. Tillsammans gör vi Hästsverige klokare!", skriver hon till Hippson.
| Läst 42128 ggr | Kommentarer | Kommentera |
SPECIAL: STYRKA
– Porträtt: Ulf Johansson
– Styrka inifrån och ut
– Fodra för muskler?
– Bra ryttarmat
– Rådgivare om proteintillskott
– Långsiktighet ger stark häst
...och mycket mycket mer
Läs numret i det digitala arkivet
Ansvarig utgivare: Ann-Kristin Yngve
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.
