Foto: Adobe Stock/Privat
Personer (som inte tillhör djurhälsopersonalen) som arbetar med att behandla, till exempel massera, manipulera/mobilisera eller använda olika apparater känner sällan till att de arbetar under något som heter ”Behandlingsförbudet” – och de blir sällan informerade på sina utbildningar om detta. I alla fall inte om innebörden av det.
Så här står det i djurskyddslagen när det gäller just ägaransvaret och det så kallade Behandlingsförbudet:
'En veterinär eller någon annan som tillhör
djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom
djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande
åtgärder behöver vidtas:
1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,
2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen
kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller
3. behandling under allmän bedövning eller under lokal
bedövning genom injektion.'
Det är inte heller tillåtet att som djurägare fördröja veterinärkontakt, för den som inte tillhör djurhälsopersonalen gäller detsamma. Och den risken är stor om djurägaren i god tro kontaktar en person för hjälp med sin hästs problem – som i god tro behandlar en häst som skulle ha kommit till veterinär i första hand. Lagen tar inte hänsyn till att man ”inte visste att det var så allvarligt”.
Jag vill inte på några sätt kasta skugga över dessa personer, många av dem gör ett jättebra jobb, men med relativt grunda utbildningar i ryggsäcken (de säger att det är en tvåårig utbildning, men man träffas kanske en helg i månaden eller mer sällan). Dessa personer ger sig sedan ut och behandlar hästar, och det som skrämmer mig, oftast helt utan diagnos! Det finns en anledning till att djurhälsopersonalen är legitimerad och godkänd av Jordbuksverket – det är många år av heltids universitetsstudier bakom den kunskap som finns hos dessa personer.
Om en häst har besvär, låt oss säga till exempel ”stelhet i bogar och rygg” vilket i de allra flesta fall är symtom på någonting annat (exempelvis hälta eller patologiska förändringar i skelettet) – och denna person behandlar detta – hur kan man över huvud taget välja behandlingsmetod när man inte vet orsaken till vad det är man behandlar?
Enbart veterinären får ställa diagnos och efter att en diagnos är fastställd så kan hästen, helst i samarbete med veterinären och med veterinärens samtycke, behandlas. Först då vet man vad som är orsaken till varför hästen har denna stelhet i bogar och rygg, och man kan då välja rätt behandlingsmetod.
Jag blir ofta väldigt skeptisk. Vid ett tillfälle frågade jag en person varför denne inte kontrollerade hästen i rörelse, för att veta hur den rörde sig eller om den var halt, innan denne satte in sina behandlingar. Svaret jag fick var att vad som var problemet kunde hon avgöra när hästen stod på stallgången, det behövdes inte någon rörelsebedömning. Tänk vad praktiskt! Vilken kunskap våra veterinärer måste sakna när de uppenbarligen gör sina hältutredningar helt i onödan?
Jag blir mörkrädd när jag hör en försäljare av alla dessa apparater säga att en bakbenshälta kan bero på att fascian är påverkad och att orsaken kan sitta muskulärt ända upp bakom öronen, ännu mer mörkrädd blir jag när dessa apparater säljs till vem som helst och som sedan styrkt av försäljningsargumenten går ut och behandlar hästar (myofasciella problem är det senaste i raden som marknadsförs som en flashig nyhet i behandlingsdjungeln och det är ingalunda någon nyhet att även fascian påverkas vid muskulära problem!). Problemen är väl inte själva apparaterna, problemen är snarare vem som behandlar med dem om man inte vet vad som behandlas.
Jag skulle önska att dessa personer som "utbildas" hos olika utbildningssamordnare (som alla säger sig vara de mest seriösa) också fick med sig att veterinären bör ha bedömt och diagnostiserat djuret först – innan behandlingar som riskerar att bryta mot lagstiftningen sätts in.
Det är, som sagt, enligt lag förbjudet att fördröja veterinärkontakt – för både djurägare och personer som arbetar under behandlingsförbudet.
Jag själv arbetar sedan flera år tillbaka tillsammans med veterinär på klinik och det är alldeles för ofta vi får höra djurägaren säga saker som "min equi.../kiropraktor, etc. sa att bla bla bla…” eller har kanske till exempel ”behandlat bäckenet under de tre senaste månaderna men den blir inte bättre...". Om djurägaren hade kommit in för tre månader sedan, när denne upptäckte problemet, hade kanske inte problemet varit lika allvarligt och man hade kanske sluppit en hel del ledbehandlingar. Kommer man in för sent med sin häst till behandlande veterinär är det snart bara ledbehandlingar som finns som alternativ – och det är många djurägare som inte vill åka in till klinik för att just slippa detta.
Dessutom är det inte ovanligt att hästen, som inte får träffa veterinär i tid, samlar på sig en massa kompensatoriska problem som påverkar den att utveckla fler och/eller ännu större problem än det som fanns inledningsvis.
Men jag förstår att det är knepigt för djurägaren att avgöra, det är en djungel av olika titlar på personerna som arbetar; hästmassör, equiopat, equiatriker, equiofysio, kiropraktor, sacralterapeut, osteopat och equiterapeut – alla certifierade eller diplomerade. Och så jag själv, legitimerad sjukgymnast (fysioterapeut) godkänd av Jordbuksverket.
Jag träffar ofta personer med olika yrkestitlar, bland annat inom kursverksamhet. Jätteduktiga, ambitiösa och intresserade tjejer och killar hela bunten – men i diskussionerna under kurserna kommer det ofta fram tydligt att deras grundkunskap tyvärr inte är så god som de själva tror. De flesta inser detta under kursens gång och blir väldigt ödmjuka inför det vi håller på med.
Jag vill också betona att jag inte har något som helst emot andra personer som arbetar inom området, behovet är stort hos våra hästar, men man måste också inse sina begränsningar om vilken kompetens man verkligen har och inom vad. Detta innan man ger sig ut och behandlar hästar med problem i rörelseapparaten utan att ha en fastställd diagnos!
Min önskan och förhoppning är att det blir en standard att djurägaren kontaktar veterinären (eller annan djurhälsopersonal) i första hand, alternativt att den som går ut och behandlar verkligen skickar in hästen till veterinär – om inte annat för att få ett klartecken på vad denna person ska behandla (och först då kunna bestämma rätt behandlingsmetod).
För till skillnad från oss människor som själva kan välja fritt vad vi vill ha för behandling, och vem vi vill gå till, kan hästen inte tala om var den har ont eller varför. Den kan inte välja, det måste vi göra åt den – och då måste vi göra rätt.
/Cajsa Ericson
Foto: Adobe Stock
Läst 30513 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat
"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.
Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.
Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."
/Jenny Delin
Läst 52417 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.
"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.
I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.
Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.
Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).
Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?
Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.
Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.
Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.
Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.
/Thomas"
Läst 153730 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Hållbarhet i stallet
– Porträtt: Tinne Vilhelmson Silfvén
– Öppna för fina slutor
– Balans och rymt mellan hindren
– Motivationen - vad är du?
– Bota vanliga hudproblem
...och mycket, mycket mer!