Gästbloggen - Gästblogg: "Svettig häst BÖR släppas ut utan täcke vid minus 25!"
OKT
17

Gästblogg: "Svettig häst BÖR släppas ut utan täcke vid minus 25!"


Islandshästen Feykir myser med matte. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Niklasson bor i Luleå och använder sin blogg som en träningsdagbok för sig och sin islandshäst. Under helgen har ett av hennes inlägg från januari 2016 åter fått spridning i sociala medier. Hon berättar själv för Hippson att hon var den i stallet som använde mest täcken – innan hon kom i kontakt med veterinär Per Michanek. I inlägget nedan skriver hon om hur hennes syn på täcken har förändrats.
Hela bloggen finns här: http://teamannaofeykir.blogspot.se/


"Nyligen har jag fått ta del av – för mig – ny kunskap om hästars behov av täcken, vilket har varit OERHÖRT intressant. Och dessutom omvälvande, eftersom det har inneburit att jag helt har fått ompröva min syn på detta då den visade sig vara grundad på gammal och numera förlegad kunskap.
  
När jag under slutet av 90-talet började rida regelbundet för en av de mer namnkunniga instruktörerna i landet fick jag lära mig att det var viktigt att bibehålla värmen i hästen efter ett träningspass, så länge som möjligt. Ju långsammare avkylning desto bättre för hästens muskler. Därför skulle man SNABBT på med ett fleecetäcke eller liknande så snart man hade sadlat av, lika viktigt var att en svettig häst skulle skyddas mot nederbörd och stark kyla.
Men nu fick jag alltså inse att vad som då ansågs vara vedertaget – och som jag sedan dess har hållit för sanning – senare har visat sig inte stämma alls!
  
Den huvudsakliga källan till min nya kunskap heter Per Michanek, veterinär sedan 40 år och uppfödare av fullblodsgaloppörer. Han har forskat inom detta område och har själv sina tävlande fullblod på lösdrift – utan täcke! Här är ett försök till sammanfattning av vad jag har fått lära mig om detta genom att läsa referat från föreläsningar han har hållit, texter han skrivit samt genom kontakt direkt med honom.
  
En häst med vinterpäls klarar sig utan problem ner till -25 grader. Vid kallare temperaturer än detta bör man i stället för att använda täcke ge hästen mer grovfoder (hö eller halm). Genom att förbränna maten håller sig hästen varm. Och tack vare att man INTE har lagt på något täcke producerar hästen det bruna fettet, vilket är en vävnad som producerar värme. Detta gäller även hästar som är delvis klippta. Om hästen är helklippt kan man däremot behöva kompensera med täcke eller mer mat även innan temperaturen har passerat -25 grader.
  
När man har undersökt nötkreatur med vinterpäls vid en utomhustemperatur på -25 grader har man funnit att temperaturen längst ut på hårstrået är -15 grader, men att den längst in vid hudytan är +25 grader! Och det är rimligt att anta att detsamma gäller för hästar.
Om ett täcke är positivt eller negativt för värmebalansen beror både på hästens päls och täckets egenskaper, men om man lägger ett tungt täcke som inte isolerar så bra på en häst med kraftig vinterpäls riskerar man att försämra den totala isoleringen – genom att trycka ihop pälsen. :-O
  
Inte heller hård vind visade sig vara ett problem, vinden når aldrig hudytan utan tränger bara några millimeter ner i pälsen. Och när det gäller väta från regn eller snö gäller att pälsen fungerar som ett effektivt paraply; vattnet lägger sig längst ut i pälsen och stjäl ingen värme från hästen.
Just detta hade jag inte så svårt att "köpa", för när det har snöat kan ju hästarna stå med ett tjockt snölager på ryggen utan att det smälter. Och rimfrost i pälsen vintertid är ett annat tydligt tecken – den börjar ju däremot smälta i samma stund som hästen kommer in i stallet, även om där bara är någon enstaka plusgrad.
  
Men när man kommer till svettiga hästar blev det BETYDLIGT svårare för mig... Dels för att jag alltså har fått lära mig den stora betydelsen av att behålla hästen varm efter arbetet. Dels för att det kändes så självklart att en päls som är blöt inifrån måste tappa sin isolerande förmåga. Men om man nu ska förmänskliga hästarna – som jag uppenbarligen gjort i detta avseende – borde jag i det senare fallet snarare ha tänkt på hur det är att svettas i ett underställ av ull jämfört med ett av syntet. För den naturliga ullen ser ju till att du INTE blir kall, även om du är blöt!
  
När en häst svettas fungerar det som så att svetten dunstar från den varma huden och ångan kondenserar längre ut i pälsen. Fukten lägger sig alltså längst ut på stråna (varifrån den sedan förångas) medan hudytan är torr!
Om man lägger täcke på en svettig häst förstör man denna naturliga process och tvingar ner fukten mot hudytan... Medan den svettiga hästen utan täcke behåller sin normala temperatur vid hudytan, eftersom pälsen isolerar så bra att kroppsvärmen inte läcker ut och därmed inte heller torkar upp pälsen på utsidan. (Detta kan man ju faktiskt se med blotta ögat; hade det funnits ett värmeläckage skulle hästens päls ha torkat oerhört mycket snabbare än vad den faktiskt gör!)
  
Med stöd av sin forskning konstaterar Per Michanek att man vid temperaturer ner till -25 grader utan problem kan släppa ut svettiga hästar i hagen utan täcke. Så gör han själv med sina tävlingshästar, vilka ändå knappast har en vinterpäls som motsvarar en genomsnittlig islandshäst! Och vid temperaturer under -25 bör man alltså i första hand ge mer foder, inte lägga på ett täcke som stör hästens naturliga värmereglering.
Kortklippta hästar som är svettiga kan man låta stå med fleecetäcke en stund innan man släpper ut dem. Då kondenserar svetten i täcket och när man sedan tar av det är hästen torr. Man kan visserligen göra samma sak på en häst med vinterpäls, men det är onödigt. Och man ska komma ihåg att anledningen till att hästen svettas är att den behöver bli av med värme – vilket man motverkar genom att använda täcke.
Hästar klarar dessutom kyla betydligt mycket bättre än värme, så att "behålla värmen i musklerna" är inte alls prio 1 för en svettig häst. Tvärtom behövs den naturliga, avkylande processen!
  
Men om hästen skakar – är inte det farligt? Nej inte nödvändigtvis, förklarar Michanek, en häst skakar för att producera extra värme när kroppens temperaturregleringssystem anser att det behövs för att inte kroppstemperaturen ska sjunka. Precis som hos oss människor alltså.
Om de har samma psykiska upplevelse som vi är däremot oklart. Vi får ju lära oss att det är farligt att frysa och upplever därför denna helt naturliga reglermekanism som mycket obehaglig. Små barn som ännu inte har lärt sig att det är farligt att frysa kan man däremot se skaka utan att de bryr sig speciellt mycket.
För att anpassa sig till kyla genom att aktivera brun fettvävnad behöver man inte frysa, hästar som lever ute anpassar sig gradvis i takt med årstidernas växlingar och behöver inte skaka. För hästar som växlar mellan uteklimat och stall, klipps och täckas kanske anpassningen blir svårare.
  
Om man släpper ut hästen på lösdrift när det redan är rejält kallt så kommer den kanske att börja skaka, men det gör den alltså för att anpassa sig till lösdriften genom att producera brunt fett. När den har producerat tillräckligt mycket brunt fett för att klara vädret (vilket kan ta flera veckor) slutar den också att skaka.
Vad händer då om vi tycker synd om hästar som skakar och lägger på ett täcke? Jo, vi stoppar produktionen av brunt fett och gör det faktiskt ännu svårare för hästen att klara av kyla, nederbörd och vind! 
  
I stället bör vi hjälpa hästen att anpassa sig till lösdriften genom att inte lägga oss i dess naturliga process. Vi ska bara ge extra foder vid behov. På sin egen retoriska fråga "Behöver hästar täcken?" svarar Per "Behöver fiskar snorkel?!". "Generellt kan man säga att väl utfodrade hästar med vinterpäls, som fått bra möjligheter att anpassa sig, klarar svensk vinter bra utan täcke."
 
Med denna kunskap i bakhuvudet bör man sedan använda sitt sunda förnuft! "Givetvis är det skillnad på pälsarnas tjocklek, på stor och liten, gammal och ung... var lyhörd och håll koll på hästens vikt så ser du om den mår bra! I vissa fall kan täcken ändå behövas, men för hästens skull bör man i första hand ge mer grovfoder.
  
/Anna Niklasson"

taggar


liknande webbartiklar


Läst 228395 ggr





Fler inlägg

JUN
24

Gästblogg: "Halta Hexa – två timmar som kändes evighetslånga"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Hagstedt har tidigare arbetat som djurvårdare på Distriktsveterinärens mottagning i Gällivare. Den har lagts ner, och nu har djurägare den närmaste mottagningen i Kiruna, tolv mil bort. Detta skrev Annika om i ett tidigare inlägg. Här nedan berättar hon om en händelse där hon fick rycka ut och hjälpa en halt häst.

Den här dagen blev absolut inte som jag tänkt mig... Tisdagen den 19 juni blev jag uppringd av Anna-Karin Nordvall som var på väg ner till Skåne. Hon hade blivit uppringd och fått veta att en svart häst med vitt i ansiktet stod på tre ben i hagen. Hon frågade om jag kunde åka ut och kolla läget. 

Jag kastade mig i bilen och for iväg till Sakajärvi. Anna-Karin förklarade vilken hage Lucifer, en svart häst med vitt i ansiktet, gick i. Väl framme möttes jag av tre glada hästar i den hagen, alla gick på sina fyra ben. Puh tänkte jag, falskt larm. Jag ringer igen och frågar om det finns någon annan häst med vitt i ansiktet kvar på gården och jo, Hexa gick i en hage längre ner. Där hade jag tyvärr inte samma tur utan där hoppade verkligen en häst fram på tre ben.

Efter att ha kollat igenom henne och inte direkt sett att benet var av så ringde jag Anna-Karin igen och berättade att det enda jag kunde märka var att vänster framknä (carpus) var svullet, inga sår eller märken fanns, så det verkade inte vara en sparkskada i alla fall. Hela höger bogmuskulatur darrade och skakade, säkert av ansträngningen över den extra vikt som det benet nu fick bära. Anna-Karin ringde veterinär och förklarade läget. Nu har ju Distriktsveterinärerna i Gällivare stängt och närmaste veterinär som behandlar häst är Kiruna, cirka tio mil norr om Gällivare.

De ville att vi skulle få in hästen på stall och tempa. Jag fick hjälp av killen som upptäckte hästen samt hans allergiska flickvän. Sagt och gjort, vi försökte flytta henne uppåt genom den stora hagen. Tyvärr betydde det att hon skulle behöva gå genom väldigt blöt och ojämn mark och för att inte tvinga henne så fick vi de andra hästarna att gå upp mot grinden, men hon ville inte följa med. Jag sprang upp till stallet och hämtade en termometer och hon hade bara 38,2 grader vilket var väldigt skönt att se. Hon åt gräs och var väldigt pigg i ögonen och nyfiken på oss tre obekanta som rörde sig i hagen. Veterinären skulle ringa upp mig när det började bli tid att åka ner mot Gällivare och när han ringde dubbelkollade jag om det var okej att lägga ett kylande bandage på knät med kallvatten och bomull, det var okej.

Jag lämnade hjälpredorna i hagen och gav mig på jakt efter material, hittade ingen vetrap men några lindor från försvaret. 
Dränkte bomullen i iskallt vatten och joggade tillbaka till hagen och trots en mycket nyfiken och hjälpsam (hm... hm...) häst fick jag till slut lindan på plats. När den väl var på plats så lockade den till sig de andra hästarnas uppmärksamhet. Det var som den allergiska flickvännen sa: "De är ju som dagisbarn som sett något nytt".
Det blev ett himla väntande för att lindan skulle få sitta kvar. Hjälpredorna var tvungna att ge sig av och jag och hästarna blev ensamma. De andra hästarna kom på att de ville gå upp mot grinden och med stöttning av mig började även Hexa ta sig uppåt. "Jippi", tänkte jag och mödosamt hoppade hon fram, jag gick före och försökte släta ut märken så gott det gick.

Sakta men säkert tog vi oss uppåt. Väl uppe började åskan mullra. Jag är väldigt åskrädd och minnena, när jag för många år sedan stått i en hage på andra sidan E10:an i åskan med kompisens häst som fått benet avsparkat, dök upp. 
Jag rusade upp på gården och körde ner bilen just utanför hagen så att jag kunde hoppa in i den om det blev fördjävligt. När jag kom ner igen hade givetvis Hexa lyckats slita bort kylbandaget, men det satt på drygt en och en halv timme tror jag. Plötsligt började hon hoppa iväg neråt i hagen igen så det var bara för mig att snabbt ta mig ur bilen och hämta henne. Jag hade kontakt med Anna-Karin hela tiden och det fanns en annan hage bredvid som jag kunde sätta Hexa i, problemet var då att få ut henne ur den första hagen och att stänga grinden utan att behöva vända henne. Jag kom på att försvarets förband innehåller två lindor och en var kvar i min ficka. Jag tänkte att det är värt ett försök, jagade bort de andra hästarna, lyckades få ut Hexa och stängde grinden utan att ha ett gäng hästar på rymmen. Hexa hoppade upp mot den lilla hagen ovanför och jag fick in henne där. 

Efter drygt två timmar kom veterinären och kunde undersöka henne. Han trodde som jag att hon hade fått någon vridskada i den blöta delen av hagen och förhoppningsvis blir hon bättre av vila och metacam. Nu kom Anna-Karins hjälpreda och jag hade mycket att göra så jag lämnade platsen.

Tanken jag bär med mig av dagen, och hjärtknipet jag får när jag ser på filmen hur Hexa hoppar på tre ben, är hur jag hade fixat det om det var min egen häst? Jag får alltid ett annat rationellt tänkande när det gäller någon annans djur, men hade det varit min häst som jag hittat så i hagen så lovar jag att de dryga två timmarnas väntan, som nu kändes evighetslånga, hade verkligen känns helveteslånga och en isande hand kramar mitt hjärta för jag vet att just så ser det ut hos oss nu med veterinär på så långt avstånd...

Torsdagen den 21 juni åkte jag förbi och tittade på Hexa när jag var på väg till min syster i Kalix. Jag blev så fruktansvärt glad när jag möttes av en häst som nu går på alla fyra benen. Utan röntgen kunde man ju inte utesluta fraktur eller fissur men veterinären valde att behandla henne med metacam och att ställa henne i sjukhage för att se om det gav något resultat. Det gjorde det verkligen! Vi har 25 mil enkel väg till närmsta klinik som har röntgen, så det är inte bara att "kasta in i transporten och åka". Nu verkar det i alla fall som om denna historia fick ett lyckligt slut och det värmde gott i hjärtat att se henne gå på alla fyra benen igen.

/Annika Hagstedt

Inlägget ovan har Annika även publicerat på sin blogg, tillsammans med filmer på Hexa.


Läst 2861 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 9639 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
30

Gästblogg: Cyklisten som kunde tala med hästar


Foto: David Elmfeldt

OM DENNA GÄSTBLOGG
Andreas Danielsson har ett förflutet som proffs och förbundskapten för landslaget. Numera driver han Sweden Mountainbike som utvecklar MTB-cykling åt kommuner, föreningar och destinationer. En del av det arbetet handlar om att låta cyklingen växa, utan att det sker på bekostnad av andra sätt att nyttja naturen. Och att det sker med respekt för markägare och allemansrätten. Hippson har fått lov att publicera Andreas krönika, ursprungligen publicerad på Bicycling.se, om mötet mellan cyklist och ryttare.

Väl medveten om att ryttare ibland upplever cyklister negativt brukar jag ligga lågt om det uppstår situationer där vi på hjul egentligen inte har något att be om ursäkt för. Men den här gången fick jag bita mig extra hårt i tungan.

Vid Fiskartorpet, mitt i Nationalstadsparken, har vi i bästa samförstånd med Djurgårdsförvaltningen enats om att en rad aktiviteter ska mötas i en och samma skog. Däribland cykling. Men det förutsätter att vi skapar flöden som motverkar friktion mellan olika nyttjare. Därför försöker vi dra mtb-lederna med respekt för ryttare och löpare genom att till exempel förhindra möten eller korsningar där det går fort. Och överlag hålla oss på bra avstånd i den mån det går.

Den här dagen kommer jag gåendes med en skottkärra till ett färskt dubbelhopp när jag möter en ryttare. I hoppet. På hästen. Trots att hon var medveten (?) om felplaceringen bemöts jag aggressivt. Jag säger hej. Hon säger surt ”Det är väldigt ofta ni cyklister skrämmer våra hästar”. Egentligen hade jag all anledning att höja rösten och påpeka att hennes ridspår faktiskt var en bra bit därifrån. Och att hon just trampat sönder mina fina hopp. Men jag börjar lära mig att det är svårt att bli kompis med någon genom att vara arg. Och även om jag är en usel ryttare så gillar jag hästar. Och framför allt gillar jag att skapa en schysst stämning, oavsett vilket intresse som driver människor till naturen. Jag förklarar att en stor anledning till att vi överhuvud taget bygger en särskild mtb-led är för att just undvika det hon upplever som ett problem. Men att det förutsätter att hon också håller sig till sina särskilda ridspår och inte free-rider.

Jag är generellt emot stora förbudsskyltar, för att det mest bidrar till ett negativt anslag. Jag tilltalas mer av förstånd. Och genom att skapa inspirerande cykling längs särskilda leder kommer cyklisterna, nästan automatiskt, att hålla sig ifrån möjliga konflikthärdar. Utan att förbudsskyltar behövs. När ryttaren märker att jag inte är särskilt offensiv utan faktiskt har goda avsikter, så mjuknar hon något. Och erkänner att dubbelhoppet ”kändes lite konstigt” att rida över…

Några veckor senare träffar jag henne igen, på ett annat ställe i skogen. Då är humöret bättre. Kanske för att hon då befinner sig på sitt ridspår som jag ska korsa. Lite försiktigt lyfter hon frågan om det skulle vara möjligt att mtb-spåret i stället passerar ridspåret en bit därifrån eftersom sikten inte är så bra vid den befintliga korsningen. Och att det är en sträcka där ryttarna gärna drar på i hög fart. Diskussionen blir konstruktiv och slutar med att vi ringar in en bättre korsning, utifrån deras önskemål. Och som inte försämrar cyklingen. Det positiva samtalet avslutas med att hon frågar om lite tips för vad man ska tänka på när man köper en ny cykel. Jag tror inte vi hade hamnat i den diskussionen om jag skällt ut henne för att hon trampade sönder mitt fina dubbelhopp. Fast jag var nära.

Tips till dig som vill bli kompis med ryttare
Hästar är lättskrämda. De är också flyktdjur, vilket betyder att de kan reagera instinktivt på eventuella faror genom att fly. Hästar och ryttare har också olika erfarenheter med sig i bagaget och reagerar olika i skarpa lägen. Och en skrämd häst är inte bara en fara för ryttaren, utan kan också bli en fara för cyklisten eller andra i närheten. Därför måste du som cyklist sakta ner i god tid, kanske rent av stanna helt och få kontakt med ryttaren. Så snart ni har dialog kan ni diskutera hur mötet bäst sker. Genom det blir det sannolikt inte några sura miner eller onödig friktion. En ringklocka är ofta bra för att göra sig hörd, utan att höja rösten. Men hästar föredrar generellt en röst framför ringklocka.

/Andreas Danielsson

 


Läst 27007 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv