Gästbloggen - Gästblogg: "Utan små tävlingar stannar vår sport"
SEP
25
2019

Gästblogg: "Utan små tävlingar stannar vår sport"


Magdalena Regårdh på sin egen uppfödning Lucy in the Sky, som sedan såldes till Shane Sweetnam. Arkivfoto: Linnea Lindahl

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Magdalena Regårdh är tävlingsryttare, B-banbyggare och ideellt engagerad i Stävie ryttarförening. Hon sitter även med i Skåne ridsportförbunds hoppkommitté.

Som tävlingsryttare är det lätt att bli lite bortskämd i Skåne. Inte nog med att vi har flera bra anläggningar för tävlingar under vinterhalvåret, på senare år har det även tillkommit ett par fantastiskt fina utomhusbanor med fibersand, fina hinder och bra logistik där det hålls tävlingar av hög kvalitet hela sommaren. 

Konkurrensen om tävlingsstarterna är stenhård och det som var en bra tävlingsplats för fem år sedan är helt ointressant i dag. Många av de mindre föreningarna har blivit helt tagna på sängen. Utan att ha en markägare som vill investera, ibland utan att ens äga sin egen anläggning, är det svårt att göra de uppgraderingar som krävs för att kunna konkurrera med de nya tävlingsplatserna. Med sviktande antal starter blir tävlingarna ett nollsummespel som man anser sig tvingad att göra för att kunna skriva ut licenser i stället för den inkomstkälla som behövs för att driva anläggningen.

Naturligtvis är jag väldigt glad för de högklassiga tävlingsplatser som utvecklats i Skåne under de senaste åren. De ger oss fantastiska möjligheter att producera våra hästar och de är väldigt viktiga för att föra sporten framåt. Men de små tävlingarna och de små föreningarna behövs också.

I dag har det delats en artikel i Expressen där Lisen pratar om gubbstyret i kommunerna och hur viktig ridskolan är som ungdomsgård. Detta gäller i lika hög grad de små föreningarna. Det är där ungdomarna får sina första erfarenheter i demokratiskt styre, i att planera och organisera verksamhet och förhoppningsvis genom sitt engagemang får smak för den ideella verksamhet som bygger upp hela vårt tävlingssystem. Här ges vi dessutom allihop, tävlingsryttare och större föreningar, möjlighet att ta ett socialt ansvar. Att vara en del i att tillvarata de underbara möjligheter som finns runtom i länet utan att behöva vänta på att gubbarna i kommunen ska förstå hur fantastisk vår sport är för att fostra ungdomar i ansvarstagande och teamwork – och förstå hur bra hästar är för själen.

Vi måste som tävlingsryttare ibland välja att göra våra starter på en mindre tävlingsplats när tillfälle ges. Och de större tävlingsplatserna måste börja samarbeta med de mindre klubbarna i mycket större utsträckning när man planerar sin tävlingssäsong och sin proposition.
Annars är risken att de mindre föreningarna inte orkar kämpa längre och var ska då nästa generation eldsjälar komma ifrån?

/Magdalena


UNGHÄSTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa dressyrstjärna på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Dressyr | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR

Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller en dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet.
 
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Dressyr" och hästen är sju år eller yngre visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

taggar


liknande webbartiklar


Läst 47807 ggr





Fler inlägg

SEP
28
2020

Foto: Tomas Holcbecher och privat (porträtt)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Axelina Pettersson Häggström, 20 år, är hoppryttare och beridare.Hon har ridit tre Europamästerskap samt har internationella och nationella segrar och placeringar till och med 145-klasser med placeringar både i Falsterbo och Scandinavium. Hon har nu gått ut skolan och rider på heltid. Hon utbildar och rider mestadels egna uppfödningar. Axelina erhöll Ajaxstipendiet 2019. Härom veckan gjorde hon ett inlägg på Instagram som blev mycket uppmärksammat. Det handlar om vilken hoppteknik som hyllas och vad det betyder för hästars välfärd. För Hippson har Axelina utvecklat ämnet ytterligare.

På sociala medier har jag upprepande gånger sett hur folk hyllar och blir imponerade över hästar som hoppar extremt onaturligt. Då fick jag nog och la ut följande text på Instagram:

”VART ÄR VÅR SPORT PÅVÄG!?
Om du på det ena eller andra, inte så hästvänliga sättet får hästen att hoppa extremt onaturliga och ansträngda språng, där hästryggen så gott som går av i luften och frambenen nästan bryts i landningen, hyllas du? Folk blir imponerade? Tycker att det är bra? Är den typen av hoppning något vi som utövar sporten strävar efter med våra hästar? Är det ett hållbart tänk? Vart är vi på väg, om en extrem och onaturlig hoppning för att imponera på Instagram är ”målet”? Alla som har någorlunda erfarenhet av djurarten HÄST, vet att det inte är sockerbitar, klappar och morötter som ligger bakom denna typ av extrema hoppning. Detta är i mina ögon så extremt mycket värre än till exempel en korrigering med spöet eller ett slick på en kaffekopp som riskerar doping.
Hur blir det för oss som säljer hästar, om ovanstående hoppning är det som kunderna letar efter och till och med FÖRVÄNTAR sig? Ovanstående hoppning som egentligen inte finns? Som är så långt ifrån hästhoppning vi kan komma? För SPORTEN och HÄSTARNAS skull, kan vi alla hjälpas åt att INTE normalisera och hylla denna typ av hoppning? Fruktansvärt.”

Efter att jag utryckt mina tankar på Instagram, samt läst all respons har jag funderat ännu mer. Jag har funderat både på hästarnas välfärd och på effekten av sociala medier.

När det gäller hästarnas välfärd vill jag bolla frågan vidare. Vem äger frågan om vart gränsen för hästens bästa går? Jag har inte svaret. Vad säger tränarna om detta? Domarna? Vad säger förbundet? Jag tänker att forumet där den här typen av frågor ska ligga måste vara starkt och mycket tydligt. Därför att nu känns det som att den bild alltför många har av hur en häst ska hoppa avgörs på Instagram. Om denna extrema ”instagrambild” präntas in hos folk där hästar hoppar extremt onaturligt och med ryggar som håller på att knäckas, har den normen snart fler ”likes” än en seger i GP. Först och främst, vad innebär detta för hästarna? Och för det andra, vad innebär det för sporten?

Vi lever i en tid av sociala medier, vi tror gärna att innehavaren av kontot visar upp hela sitt liv. Men på sociala medier lägger vi givetvis inte ut en hel bild. Vi lägger ut den bild vi vill att andra ska se. Stora influensers vräker ur sig ”sanningar” helt utan evidens, och deras trogna följarskara sväljer ”sanningen” och är det någon som har en annan åsikt försvarar följarskaran sin idol likt ”chihuahuavargar”. Mycket otäckt. 

Tänker vi noga efter så någonstans långt där inne kan vi säkert räkna ut att en Instagrambild inte alls är en hel sanning. Men vi har lärt oss att tro på det vi ser och hör och i den tid vi lever i nu känns detta helt plötsligt som ett mycket allvarligt och farligt faktum.

Tittar jag kritiskt på mitt eget Instagramflöde inser jag att även jag lägger ut en del av mig som är mycket liten. Jag lägger ut resor, fina tävlingar, hästar och stylade bilder av mig själv. Ärligt talat, sanningen är att den delen av mitt liv är försvinnande liten, men i mitt flöde så ser det ut som jag lever varje dag av mitt liv i sus och i dus. En bild av mig själv jag verkligen måste ta tag i och fundera över.

I den tid vi lever i är sociala medier är en stor del av vår tillvaro. Det börjar vara allt för länge sedan nu som vi lade ifrån oss Ridhandboken, ersatte gediget kunnande och evidensbaserad fakta och började se ”sanningen” på nätet i stället. Konsekvenserna av detta tål att tänka på, inte minst i detta fall, för hästarnas skull. 

//Axelina Pettersson Häggström

 


Läst 2358 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
31
2020

Jockey on her horse leaping over a hurdle, jumping over hurdle o
Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kelly Schild Berglind arbetar som hästutbildare, tävlingsryttare och instruktör på Vellinge Ridcenter hos Jonas Holmberg och Charlotte Andersson. Hon rider allt ifrån unghästar till svårklasshästar i hoppning och bland eleverna finns såväl nybörjare som de som startat SM. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook lyfter hon faktumet att många i dag har alldeles för bråttom upp i klasserna, Hippson har fått tillåtelse att dela hennes tankar här i Gästbloggen.

Jag började på Sundby Ridskola hos Mats Mellberg när jag var 7 år gammal. Där red jag i många år, och tävlade på ridskoleponnyer. Men fick alltid rida många starter i den lägsta klassen med bra resultat innan man fick gå vidare uppåt, det blev många rosetter på den tiden. När jag väl fick egen ponny och sedan hästar så fortsatte jag träna för Cathrine Persson och Helena Persson. De var väldigt noga med att man inte skulle rida högre än den klass som var lämplig. Många stabila rundor innan man kunde gå vidare. När man startat en högre klass oavsett resultat var de även noga med att man kunde gå ner en klass för att både häst och ryttare skulle hållas med gott självförtroende hela tiden. Mycket har jag med mig än idag från både ridskolan, Cathrine och Helena.

Nu till det jag tycker man ser alldeles för mycket av idag. Ponnyer och hästar som med sina ryttare hoppar två till tre klasser högre än vad de är lämpade. Föräldrar och barn som är så nervösa för den där starten, förmodligen hade de inte behövt vara lika nervösa om de varit en lägre klass som de känt sig tryggare med. Det måste väl vara roligare att hoppa felfritt och bli placerad än att komma till hinder nummer 4? Man vill gärna hoppa samma klasser som sina kompisar gör. Ibland blir man nog gladare att kunna lägga ut ett bra resultat på Instagram än för resultatet i sig (och det gäller nog även mig). Sociala medier är en farlig värld, man jämför sig gärna med andra och försöker bräcka andra genom finare bilder eller flottare texter. Man tror att mängder av schabrak och fina benskydd kan hjälpa till. Pengar man kunde lagt på bra träning istället. Självklart kan det gå fel hur förberedd man än är. Men är man klok nog backar man bandet om man får problem.

Man stöter på elever som är blir tjuriga eller ledsna för att de inte känner att de får till de, men ändå vill de hoppa högre. Jag har aldrig vågat säga till en tränare att de ska höja hindren, medans det nu för tiden är en vanlig önskan som kan komma både från elever och föräldrar. Förmodligen för att många tränare då faktiskt höjer hinden för att tillfredsställa ryttaren eller föräldrar. Jag är säkert inget undantag och har säkert tidigare gjort liknande tidigare. Bara för att man köper en fin häst eller ponny finns det ingen garanti att man kommer kunna hoppa en viss klass med den. Lätt A/120 är en relativ svår klass, och det är ingen självklarhet att alla ska klara av att rida det. Och samma gäller det här med kval. Bara för att man är kvalad till en viss klass betyder ju inte alltid att man är redo för att rida den.

//Kelly Schild Berglind


Läst 52412 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
25
2020

Foto: Adobe Stock, Annika Grundberg (porträtt)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Richardsson är hästföretagare och driver Stall Adam i Göteborg. På anläggningen har hon ridskoleverksamhet och uppfödning av svenska varmblod. I hennes verksamhet är miljötänket alltid närvarande och hon har tidigare varit engagerad i ett projekt att göra biogas av hästgödsel bland annat. Hon sitter i styrelsen för LRF i Västra Götaland och det är i den rollen som hon debatterar den statliga utredning om åtgärder för att minska övergödningen som just nu är ute på remiss. I den framförs flera förslag som, om de blir verklighet, påverkar hästnäringen i Sverige negativt.

Jag är imponerad av de politiker som håller huvudet kallt och inte rycks med av plötsliga nycker, utan tar sin utgångspunkt i fakta innan de agerar. Men just när det gäller miljömål förefaller det som att många får skygglappar för fakta och vågar inte annat än att springa på varje boll. Endast effektiva åtgärder bör sjösättas, som ger verklig nytta. Det skapar inte trovärdighet att skapa lagar kring sånt som kan lösas på frivillig basis, inte heller att sila mygg och svälja kameler.

Flera projekt är redan igång för hantering av hästgödselfrågan i samverkan med andra aktörer; till exempel genom att öka kunskap om och accelerera genomförandet av åtgärder som kan minska näringsläckage: Greppa näringen (LRF och Jordbruksverket), Varje Skit Räknas (Race For The Baltic) och Skitsmart (HNS). Nu finns också den digitala plattformen Jordmån, där företag inom de gröna näringarna gratis kan registrera sig och mötas i något vi kallar affärslabb.

Här skapar vi enkla, snabba kontaktvägar där hästägare kan få kontakt med närliggande jordbruk i lokala cirkulära bioekonomier, som kan sprida gödseln på egna marker eller köpa tjänsten avhämtning. Som grädde på moset möjliggörs även andra lokala klimatsmarta affärssamarbeten.

Vi behöver värna hästens välgörande inslag i samhället som en brygga mellan stad och land.

//Helena Richardsson, ledamot i regionstyrelsen LRF Västra Götaland.

 


Läst 64110 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv