Gästbloggen - Gästblogg: "Vägen till resultat är aldrig spikrak"
OKT
18

Gästblogg: "Vägen till resultat är aldrig spikrak"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren Sandra Gustafsson har haft ett tufft år. I ett blogginlägg sätter hon ord på glädjen hon har inom sig, när hon åker hem från en tuff fälttävlanshelg i Polen. Nej, hon vann inte. Nej, hon blev inte placerad. Men tävlingen gav ett kvitto på att hon tillsammans med sin häst Kvadrat är på väg åt rätt håll. En nyttig tankeställare för alla dem som alltid strävar efter resultat. Läs Sandras blogg här.

 
Foto: Johan Sjögren
  
"Jag har inte kommit hem med pris – men jag har lärt mig mycket om min häst"
  
"Det här året har inte riktigt gått i en gräddfil direkt. Jag har stått vid flera vägskäl och det har inte alltid varit enkelt att ta rätt väg. Jag vet faktiskt inte heller om jag har tagit rätt väg, men det är just nu i efterhand jag inser att de beslut jag tagit alltid har fört något bra med sig.
Så även denna helg, eller vecka. Vi alla som vill någonstans med vår sport har inte en gräddfil hela vägen. Har man tur får man åka i den ett tag, men det varar inte för evigt.
Mitt år har varit fullt av skador och sjukdomar, både på häst och på mig själv, men får avslutas på bästa sätt.
  
På bästa sätt vore i mångas ögon att åka hem med ett förstapris, eller åtminstone med en "topp tre"-placering. I år har jag inte åkt hem med en enda placering av mina internationella starter, nej jag har inte ens varit nära. Men, jag har lärt mig så mycket mer om min häst, om mig själv och om vår kapacitet ihop.
På pappret ser våra starter ”krokiga” ut, kanske rent ut sagt dåliga. Men det gör mig inget. Det som syns på ”utsidan” återspeglar inte alltid det som har skett eller håller på att ske på insidan.
I går red jag i mål med ett enormt stort leende på läpparna efter Kvadrats hittills svåraste terräng. Och ja, vi hade med oss en utspringning på hinder, men man kan vara lycklig ändå. På pappret ser 20 straff dåligt ut, men de 20 straffen kan ha kommit till på olika sätt. Något du inte ser på ett papper.
Han hoppade hindret klockrent på andra försöket och jag behövde inte ens fundera på att ta alternativa vägen, vilket hade varit det mest naturliga. I stället lärde han sig väldigt mycket, en dyr träning helt enkelt.
  
Att sedan tillägga att han hoppade felfritt i dag, första gången han går banhoppning efter en terräng, ger mig ett viktigt kvitto på att jag har tränat honom rätt för ändamålet. Han visade enorm styrka och vilja. Jag kunde inte märka av att han gått en terräng på över åtta minuter och hade hoppat en bana på närmare 40 språng dagen innan. Det är en stor vinst i sig för mig.
Med dessa starter under hösten tillsammans med Kvadrat känner jag att jag är på väg mot trestjärnig klass igen. Det blir i så fall min fjärde häst att ta upp på den nivån, på bara sex år. Det är en seger i sig. Att det dessutom är tredje hästen jag har utbildat från scratch gör segern ännu större, men man ska veta hur många år det ligger bakom. Hur många långväga, pris- och prestigelösa tävlingar det ligger i grunden. Vikten av att få göra ”fel” så att man kan få lära sig att göra rätt. Att man tillsammans blir sammansvetsade och inte bara fysiskt starka utan även psykiskt.
  
Vägen till att rida trestjärnigt är inte spikrak, inte ens i närheten av asfaltsjämn, utan den är full av gupp, hålor och vägskäl. Och vi stöter alla på dem av någon anledning, det finns en mening med dem också, men vi kanske inte förstår dem till en början.
Jag vill passa på att tacka alla som hjälper till på den här krokiga och knöliga vägen, utan er alla hade min väg troligen varit ännu mer krokig!
  
Tack!
  
/Sandra"


Läst 78557 ggr





Fler inlägg

SEP
25

Gästbloggen: ”Alla borde få en chans att älska hästen"


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Susanne Hobohm, journalist med bakgrund på bland annat Expressen och Dagens nyheter, är nybliven hästägare till en häst vars ryttare rider i eliten. Här skriver hon träffsäkert om hur det är att, som icke hästkunnig, ta sig in i den ibland ganska komplicerade ridsporten.

 ”Hästen gör inte skillnad på människor – det borde inte ridsporten heller göra”
 
Om någon för ett år sedan hade frågat mig om mitt liv, då skulle jag antagligen ha visat en bild i mobilen på mina älskade söner. Men nu tar jag fram en bild på en häst. Min häst. Världens vackraste skimmel, om ni frågar mig.  En sju år gammal hingst.
När jag matar honom med morötter är jag inte en vuxen kvinna, 60+, utan en tolvårig hästflicka som fått en dröm uppfylld.
  
Omständigheterna är lite speciella mellan min häst och mig. Våra vägar kommer inte att korsas på hästryggen. Han är inte avsedd för en amatörryttare som jag, utan för hoppelit.
Jag äger honom – till hälften i ärlighetens namn – för att det är så kolossalt roligt att bli hästmänniska, att få kliva in i en ny värld där ett av världens mest magiska djur, equus, står i centrum.
På mindre än ett år har jag blivit en sådan som hoppar med höger ben i soffan framför hopptävlingarna i tv, som vet att en röd rosett i hästens svans inte är en dekoration utan en varningssignal, som har fattat att fälttävlan innehåller tre helt olika grenar. Detta visste jag inte förut.
    
Jag älskar verkligen hästarna. Men jag har också kommit att gilla hästmänniskorna: ryttarna, underbart nördiga människor som i en tid av tilltalande narcissism, där alla ska känna vad de känner och hur tarmen sköter sig, har fokus på hästen, inte sig själva. ”Hur mår du”? ”Jo, min häst är halt.”
Jag beundrar duktiga ryttare bottenlöst för deras fina samarbete med hästen. Hur gör ni när ni får den att hoppa över en mur, 2,10 meter, som jag såg i Falsterbo?  Eller rakt ner i vattnet, som i terrängritten på VM i Tryon? Och hur vet hästen att den ska göra en piaff fast det ser ut som om ryttaren ingenting gör, bara sitter stilla i sadeln?  Jag som inte ens fick ridskolehästen Daniella att gå ut i hörnen i manegen i somras.
  
Men jag har också fått en djup respekt för hästskötare. De som jag har lärt känna råkar vara kvinnor, ingen alldeles tillfällighet. Lugna, stadiga människor som utstrålar den innerligaste kärlek till hästen, den största omsorg om djuret, men som också har en märkvärdig auktoritet: ”Häst, jag är din bästa vän, men passa dig väldigt noga att gå över min gräns.”
Och som, när som helst på dygnet, langar in hästarna i lastbilen med prylar och allt, och kör i ljus som i mörker med sina värdefulla laster. Vilka tuffingar!
Well. Hur har då hästvärlden tagit emot mig, en nybörjare, både som ryttare och hästägare? På det personliga planet kan jag inte klaga. Öppna famnen, skulle jag säga. Men generellt har jag en del synpunkter.
  
Kommentatorer: Ett event som VM i Tryon lockar tittare i alla åldrar – och ska inte underskattas för den avgörande rekryteringen till sporten. Men då måste ni tala så att tittarna förstår, och inte som om två proffs har ett expertsamtal sinsemellan. Är det detta som ni vill ha, kan ni lika gärna ringa varandra.
”Som ni ju vet blir det koefficient två på det här felet”, sa någon kommentator under dressyrsändningarna från Tryon.
Sorry, men nej. Vad koefficient två innebär har jag – och övriga tusentals tittare, ingen aning om.
När ni suckar och säger ”nej men vad tråkigt”, då hänger vi inte med. Vad är det som blev fel? Förklara, förklara, förklara.
Vad är kür? En oxer? Förvänd galopp? Nolla?
Förklara, förklara; förklara!
  
Ridskolor: Jag vill verkligen inte generalisera, jag kan alldeles för lite. Men tänker man tillräckligt utanför traditionerna? Om det nu till exempel finns en stor skara så kallade återvändare, äldre som vill börja rida igen, kan man kanske göra speciella grupper för dem där det ges lite extra hjälp. Fatta hur svårt det är att hitta rätt hål i ett slitet stigläder i en mörk manege när man inte har glasögonen på. Där rök halva den lektionen.
Ridsporten är en folksport med minst 500 000 anhängare varav majoriteten är unga kvinnor. Den självkänsla och det ansvarstagande som det ger en ung tjej att samarbeta med en häst går inte att överskatta. Den som kan sätta gränser för 600 kilo häst kan sätta gränser för det mesta.
  
Därför måste ridsporten fortsätta slåss för resurser till sina utövare. Och vissa sportjournalister som aldrig suttit på en häst, sluta att vara så föraktfulla mot sportens hängivna supportrar och hjältar.
Men vad ska sporten göra åt den socioekonomiska segregation som verkligen slagit mig under året. Ridning är en dyr sport, hjälp vilken shopping det finns på större tävlingar, och alla har inte föräldrar som kan strö pengar omkring sig.
Hur ska de som inte har kunna känna sig välkomna? Ingen lätt fråga, men viktig.
  
För alla människor som vill borde få chansen att älska hästen. Detta vackra, uthålliga, duktiga, knasiga, modiga, fega, smarta djur har ett hjärta för alla som behandlar det väl; ung som gammal, glad som ledsen, svensk som osvensk; fattig som rik.
Hästen gör inte skillnad mellan människor. Det borde ridsporten heller inte göra.
  
/Susanne Hobohm


Läst 17672 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
12

Gästblogg: Veterinär-Mia från tävlingsstallet i Tryon


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Veterinär Mia Svensson jobbar vanligtvis på Mälaren hästklinik i Sigtuna, med hästens sjukdomar som specialitet. Just nu befinner hon sig dock i Tryon, USA, tillsammans med de svenska distanshästarna. I ett gästbloggsinlägg, som publicerades under tisdagen, berättar hon om förberedelserna inför distanstävlingen – som pågår i dag, onsdag. Läs hennes första inlägg från karantänstallet här.

"Även om tävlingsplatsen i stort mest liknar en gigantisk byggarbetsplats är stallarna både klara och mycket fina. Boendet för människor har däremot, som man har kunnat läsa, varit ren katastrof. Groomarna skulle ha boende på plats, det blev inte klart i tid och boendet har lösts dag för dag. Den senaste lösningen från arrangörens sida var ett militärtält.
Inga svenska groomar kommer att bo där utan den svenska ledningen letar efter alternativa boenden, husbilar är på väg men har fortfarande inte anlänt.
  
Anläggningen används till nationella tävlingar nästan varje helg, så infrastrukturen i stort är på plats. Det är dock mycket som ska byggas till och det är försenat. Vi har följt hur läktaren till huvudarenan har byggts under veckan och väntar med spänning på om distansens tävlingscenter, med tillhörande veterinärgrind, hinner bli klar i tid.
  
De flesta stallarna är permanenta byggnader. Varje box har en liten fläkt och det är gummimattor i både boxarna och på stallgången. Varje land får tillgång till en tackbox, ett rum eller box till utrustningen. Länderna placeras i bokstavsordning och vi har Slovakien som granne. De lånar vår skottkärra och betalar i gröna äpplen, då en av våra hästar föredrar gröna äpplen i stället för röda.
  
Teamets hästar fodras vid sju på morgonen och efter det är det dags för dagens första promenad. Distanshästarna behöver röra på sig mycket och på morgonen är det fortfarande relativt svalt, drygt 20 grader. Hästarna har gått ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen, totalt tre timmar per dag. Det senare passet genomförs i stekande hetta, för även om sommaren har varit varm behöver hästarna jobba i värmen för att förbereda sig inför tävlingen.
  
Då det är knepigt att importera foder till USA hade arrangören fixat en foderbuffé där ryttarna kunde beställa rätt sorts foder. På listan fanns tre sidor olika kraftfoder med allt från müsli till havre och betfor. Man fick även välja grovfoder och strömaterial, vilket är bland det viktigaste för att kunna ge hästarna rätt förutsättningar och att prestera på topp.
  
Hästarna undersöks två gånger dagligen, både morgon och kväll, fokus ligger förstås på att ha hästarna i perfekt skick inför tävlingen på onsdag. Träningsschemat anpassas för varje häst, beroende på vilken känsla ryttaren har. Det finns alltså en löpande dialog mellan lagledare, ryttare och veterinär.
  
Groomarna förbereder för fullt inför tävlingen som startar i morgon 06.30 lokal tid. Eller 12.30 här hemma, alltså väldigt snart! Logistiken måste vara på plats och grejerna i ordning, distanshästarna får kylas på bestämda platser under banan och före och efter veterinärbesiktning på de obligatoriska vilopauserna. Något som kräver noggrann organisering.
  
Just nu ser det ut som att den omtalade orkanen kommer att ändra riktning och drabba området öster om tävlingsplatsen hårdast. Ändå väntas ökad vind och sannolikt rejält med regn till helgen. Det handlar inte om orkanstyrka, men det kan alltså komma att blåsa rejält. Vi håller tummarna för att prognoserna stämmer, annars kan livet bli lite väl spännande. Även om vi har klara riktlinjer och krisplaner för olika scenarion.
Stallarna är som sagt permanenta, tält är förankrade i betong och den svenska truppen har samlingsplatser och kommandolinjer etablerade om det mot förmodan skulle behövas.
 
Håll tummarna för laget i morgon och håll tillgodo med regndansen!
  
/Mia"


Veterinärklinik på plats. De har röntgen, ultraljud, endoskop och blodprovsmaskiner. En större, fast klinik finns i närheten och hästar kan skickas till ett universitetssjukhus för avancerad vård.


Amerikansk tältpinne.


Hedonizt spanar in motståndet.


Baslunch i Tryon – varannan dag burgare, varannan dag wrap. I
ngen onödig tid spills alltså på menyval.


Läst 26002 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
07

Gästblogg: Veterinär-Mia om hästarnas VM-karantän

OM DENNA GÄSTBLOGG
Veterinär Mia Svensson jobbar vanligtvis på Mälaren hästklinik i Sigtuna, med hästens sjukdomar som specialitet. Just nu befinner hon sig dock i Tryon, USA, tillsammans med de svenska distanshästarna. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om hur smittskyddet ser ut under VM och varför karantän är så viktigt.

"I Tryon avhålls ett samlat VM för totalt åtta grenar, vilket innebär att hästar från olika kontinenter samlas på en plats under ett par intensiva veckor. För att inte sprida smitta varken mellan de tävlande hästarna eller till de lokala hästarna är bra rutiner för smittskydd avgörande, detta för att arrangemanget ska kunna hållas över huvud taget.
  
Arbetet med smittskyddet började redan för ett par månader sedan då blodprover togs från alla hästar. De testades för en rad sjukdomar för att dels hindra att sjuka hästar kommer till tävlingen, dels för att kunna gruppera symtomlösa bärare till en grupp. Piroplasmos är ett exempel på en sjukdom som förekommer i stora delar av världen, inklusive södra Europa. Symtom varierar kraftigt, från symtomfria bärare till akut sjuka djur. Hästarna smittas via fästingar och kan inte smitta varandra direkt. Detta innebär att symtomfria bärare i Tryon bor i ett eget stall.
    
Efter ankomst till USA bor alla hästar i karantänstallet i två dygn. Myndigheterna på plats utför temperaturkontroll på hästarna två gånger per dag för att tidigt upptäcka eventuell sjukdom. Hästarna kan, precis som människor, bli förkylda. Och även om resan hit har gått som på räls kan både transport och ny miljö göra hästarna mer mottagliga för smitta. De hästar som visar minsta symtom på smittsam sjukdom (feber, svullna lymfkörtlar, näsflöde, diarré) flyttas omgående till ett sjukstall. 
    
Det är mycket strikta rutiner i karantänen och bara ett visst antal personer får komma in. Vårt lag hade två representanter i karantänen, en groom och jag själv. Man fick klä sig i en plastoverall som tejpas av personal på plats så att den inte kan öppnas inne i karantänområdet, samt gå igenom fotbad. Träck mockas i sopsäckar som desinficeras utvändigt innan de tas ut ur stallet. På vägen in och ut passerar man en sluss samt desinficerar både skor och händer, även hästarna fick ta några kliv i fotbadet.
    
Vi hade åtkomst till stallet tre gånger per dag och då mockade, fodrade, borstade och promenerade vi hästarna. Att vara skrittmaskin i 30 graders värme iklädd plastoverall är en milt sagt varm upplevelse, distansgatan (delen av karantänstallet där vi huserar) fick gå 90 minuter per häst dagligen. Det hann bli många varv runt stallgången, närmare bestämt 210 varv. Per dag.
Efter 48 timmar släpptes de friska hästarna från karantän och vi är nu på plats i tävlingsstallet där spänningen och motivationen är på topp, rapport från tävlingsstallarna följer.
  
/Mia"


Läst 35972 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Gästbloggen: ”Alla borde få en chans att älska hästen"

Gästbloggen

Tömkörning - varför är vi så rädda för volter?

Stalldrömmar

Marcobus!

Saras vardag

Till Husbloggarna