Gästbloggen - Gästblogg: "Var stolt ägare till er nordsvensk”
JAN
04

Gästblogg: "Var stolt ägare till er nordsvensk”


Stjärneblessen (e. Teigeblessen 1872 u. Blenda 23222) Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG:
När Sara Käck förlorade sin häst var hon inte säker på om hon någonsin skulle ha en fyrbent kompis igen. Men så hittade hon Stjärnblessen, en nordsvensk brukshäst, och nu tvekar hon inte längre. Sara tävlar "Blessen" i både hoppning och dressyr. Här berättar hon om deras resa mot Lätt A och Medelsvår. 

"Var stolt ägare till er nordsvensk”

"Jag har utbildat och ridit före detta travare och innan dess halvblod. När min älskade Eminenta Star vandrade vidare till de gröna ängarna, 20 år gammal, på grund av en skada i hagen blev jag förtvivlad. Jag visste inte om jag ville ha någon ny häst igen. Men jag började leta efter en ny travare och hittade många som var intressanta men ingen som föll mig riktigt i smaken.

Under 13 års tid har jag haft mina hästar inackorderade hos Annki Ehnberg. En dag sa hon ”vad fasiken ska du med en travare till? Köp dig en nordsvensk", men jag var tveksam. Efter ett tag tänkte jag, varför inte, jag får väl prova och leta upp en foderhäst. Sagt och gjort, det blev så.

När jag besökte Stjärneblessen för första gången hos Eva och Zerny Johansson blev det kärlek vid första ögonkastet. Jag blev så förtjust i "Blesse" med en gång. Vi klickade direkt och honom ville jag ha. Blesse kom till mig vid midsommar 2013. Han var då sju år gammal och endast grundutbildad. Han hade bara ridits ett fåtal gånger. Så nu började vår långa resa.

På grund av en tidigare incident hos uppfödaren fanns det en risk att Blesse skulle kunna ha några skador som inte upptäckts. Och ju mer vi tränade desto svårare blev han att rida, han visade tecken på att ha ont någonstans. Jag beslutade mig för att åka till en veterinär och en kiropraktor för att se om vi kunde hitta något fel på honom. Det visade sig att han hade ett förvridet bäcken, och att det gick att åtgärda.

Nu började Blesses behandling, och bara efter en gång mådde han bättre. Vi gick till kiropraktorn sex gånger och än i dag besöker vi henne cirka var sjätte månad då jag är mån om min häst och vill kontrollera så att han mår bra.

Vi började träna dressyr för en tränare men efter två år kändes det som att vi stod stilla i vår utveckling. Jag beslutade mig för att sluta träna för instruktören och börja rida för en annan tränare. Vi fann den bästa vi har i dag, Jeanette Ek, och nu, två år senare har hon tagit oss från Lätt D till Lätt A i dressyr. Bytena börjar komma i galoppen, slutorna tränas det för fullt på. 

Blesse har även tävlat en hel del i hoppning, där vi har fått hjälp av Eva Sunnanväder och Karolina Strid. De är kända ryttare båda två och tävlar själva på höga höjder. Vi har tränat upp till 110 men startat 95 centimeter på tävling med godkända resultat. Förutom våra tävlingar rider vi uppvisningar på bland annat mässor. Vi har alltid fått stor respons och många ögon på oss, många påtalar att han är så vacker.

I dressyren har vi som mest ridit ihop 65 procent i Lätt B:2. Vi har tävlat både lokalt och regionalt och har som mål att under 2019 rida Lätt A/Medelsvår. Vi tränar för Jeanette cirka en gång i veckan. Hon är pedagogisk och visar på många bra sätt från marken hur hon tänker och så rider hon hästarna hon har i träning lite då och då för att känna på individen så att hon har undervisat rätt. 

Att rida en nordsvensk är inte alltid lätt. Den har svårare för att bära sig, då den inte är avlad för dressyr. Men nu sitter det, och Blesse är 167 centimeter i mankhöjd och en något smäckrare variant. Ute på tävlingar tittar många på honom, en del vill klappa honom men det händer också att det tisslas och tasslas bakom ryggen på oss. Men jag är en stolt ägare till en nordsvensk. Det kommer jag alltid att vara, jag kommer stå för mina mål och vår fantastiska ras.

Blesse har ett tufft temperament och kan verkligen sätta sig på tvären när han inte får som han vill. Men det är mycket sällan. I all hantering är han mycket lugn och sansad och han lastar sig själv. Jag arbetar mina hästar mycket med kroppsspråk och i markhantering vilket lönar sig i framtiden. Blesse är också en pärla med unghästar. Han uppfostrar gärna de yngre individerna och så älskar han shetlandsponnyer.

Vårt måtto i träningen är att träna effektivt och att inte ge upp. Så träna och kämpa på, så vi ses på tävlingsbanan! Mitt råd till er är: Var en stolt ägare till er nordsvensk!

/Sara Käck"

Följ Sara och Blesse på Facebook.


Läst 49919 ggr





Fler inlägg

FEB
27

Utbildning och erfarenhet inför framtida prestationer

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emelie Brolin har haft en lång och framgångsrik tävlingskarriär som dressyrryttare. Först som ungdomsryttare och nu som senior i Grand Prix. Hon har tagit medaljer vid såväl SM som NM och har deltagit i EM.
Emelie har också matchat ett stort antal unghästar till final i Falsterbo och Flyinge. Vid årets Gothenburg Horse Show deltog hon med hästen Tesla, hur det gick och tankarna runt detta delar hon med sig av i ett inlägg – som vi har fått lov att låna från hennes blogg.

Vår första start tillsammans skulle bli inne på denna stora arena, trots att Tesla är en känslig häst kändes hon redo. Hon var så duktig både i stallet och på båda träningarna inne på banan. Maskiner som kör runt överallt, massvis med hästar, fläktar och andra konstiga ljud. Hon tog verkligen allt över förväntan.

Vi hade en plan, att inte spänna bågen och maxa utan att ge Tesla en bra erfarenhet. För er som kanske såg finalen i Breeder's så blev Tesla väldigt spänd under testridningen. Det är hennes senaste erfarenhet och dessutom inne på en stor arena. Jag ville ge henne en bra upplevelse så att hon vill göra det här med mig ofta.

Jag var så nöjd när jag var klar, hon hade varit precis så fokuserad på mig som jag ville. Vi utförde alla rörelser enligt programmet och hon kändes mjuk och följsam. En domares kommentar var ”det finns mer”, jo visst men inte nu tänkte jag lugnt. Det kanske låter som en dålig ursäkt för resultatet, men jag tycker det är viktigt att förklara hur jag tänker kring min unghästutbildning.
Jag vill inte maxa nu, det jag gör i dag handlar om att förbereda och utbilda för framtiden. Tesla är en stjärna med massor av energi och nerv, det vet jag. I dag behöver hon fortfarande styrka och förtroende för att kunna visa hela sin kapacitet inne på banan, men det gör mig ingenting. Jag vet vad jag har och jag är så nöjd med det. Jag är också nöjd med min fjärdeplats, för jag är nöjd med min uppvisning.

Det är verkligen viktigt att hålla sin plan själv, att vara trygg i vart man är på väg och att inte påverkas för mycket av att man vill ha mer just nu. Vi håller vår plan och fortsätter med det långsiktiga målet svår dressyr, sen är alla delar på vägen dit bara delmål. Nu får Tesla lite välförtjänt vila när vi fokuserar på Zlatan och bruksprov 2020.

//Emelie


Läst 3163 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
25

Gästblogg: ”Varför visar inte åskådarna på tävling mer uppskattning?”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Mikael Nordenstedt är pappa sedan drygt 21 år, groom sedan ungefär 16 år, tävlingschaufför sedan kanske tio år, bor utanför Knivsta och tycker att "ta ansvar" är väldigt viktigt. Inte minst kring hästar och hästsporten. Han har reagerat på att det ofta är knäpptyst på läktarna på hopptävlingar. Han vill väcka frågan kring varför vi inte visar mer uppskattning, även på lägre nivå.


Foto: Privat och Adobe Stock (arkiv)
  
Häromdagen var vi på en regional hopptävling. På en tävlingsplats vi brukar besöka och tävla på, eftersom de alltid har bra arrangemang.
Det som dock förbryllar mig är, varför inte publiken kan applådera bra ritter, även utförda av andra än hemmaryttare? Jag stod i ridhuset tillräckligt ofta under tävlingsdagen, tillsammans med förhållandevis mycket publik faktiskt, för att höra den kompakta och totala tystnaden efter väl genomförda och felfria rundor! Kände oss otroligt ensamma med våra fyra händer son applåderade när någon red felfritt. Varför är det, alltför ofta, så?

På dessa mindre tävlingar tävlar ofta även yngre och nya ekipage med skiftande framgångar. Att då inte känna uppskattning när det går bra, oavsett klubbtillhörighet, kanske till och med får någon eller några ryttare att sluta. Vad vet jag. Men som jag skrev tidigare, den kompakta tystnaden är faktiskt öronbedövande, när det enda publiken behöver göra är att uppskatta fina ritter med lite applåder! Såååå mycket trevligare! Eller?

Jag vet inte varför det är så här faktiskt. Det kanske är viktigare att prata med vänner eller bekanta som man inte har träffat på länge i väntan på "sitt" ekipage? Man är komplett ointresserad av sporten egentligen men medtvingad som chaufför, groom eller fotograf kanske? Man kanske är totalt ointresserad av andra ekipage än ens eget, eller klubbens? Man kanske är rädd för att göra bort sig om inga andra applåderar? Orsakerna är garanterat många men oavsett varför, måste vi åskådare uppenbarligen förstå att det viktiga för massor av ryttare är att få uppskattning för det man gör. Inte minst efter den felfria ritten! Det är en prestation att bara komma innanför dörrarna till tävlingsbanan, stå och eventuellt vänta i collecting ring för att sen komma in i vänteläge på själva tävlingsbanan till att slutligen, i bästa fall, släppa taget vid startsignalen och bara fokusera på sig, sin häst och sin prestation. En del är så spända att de efteråt vittnat om att de inte kommer ihåg delar av det jag nyss sa. 

Att vägra ut sig är självklart ett nederlag, tror jag, och leder inte alltför sällan till tårar och skulle egentligen också behöva en typ av publikreaktion. Eller hur? Stöttning av publiken så man vågar komma tillbaka? Det vore väl något men fråga mig bara inte hur. Där fungerar det kanske inte att applådera. Eller? Nä, applåderna är väl ändå ett uttryck för och cred från omgivningen att man varit duktig och vill bli duktigare.

Nu talar jag till oss som är publik inom banhoppning med hopp om skärpning till gagn för alla ryttare för deras prestationer på banan. Det känns säkert oerhört jobbigt för många att se alla människor på läktarna runt om i Sverige, från mindre till större tävlingar, som bara finns där av någon annan orsak än att titta på och följa tävlingen på banan. Några är väl ändå på tävlingarna för att följa tävlingen, så nära som möjligt? Eller? Kan vi inte applådera och visa mycket mer uppskattning än vad som görs, befinn oss då inte synliga för ryttarna kring själva tävlingsbanan utan gå in i kafeterian, gå ut ur lokalen, prata med folk på andra ställen, eller helt sonika, dela upp läktaren i en "fika-läktare" och en "applåd-läktare". Vi är nämligen skyldiga att visa alla ryttare uppskattning och uppmärksamhet för goda prestationer och resultat. Om inte all publik samtidigt så den större delen i alla fall. 

Jag hoppas att vi kan få till en debatt och kanske därmed mer glada och positiva åskådare, tävlingar med mera under 2020. Inte bara vid Gothenburg Horse Show, Falsterbo Horse Show, Jönköping Horse Show och Sweden International Horse Show. Publiken har ett stort ansvar. Sverige har världens bästa publik skryts det om.

Tack för ordet!
Mikael Nordenstedt


Läst 11309 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
23

Gästblogg: "Tröttnat på alla normer inom ridsporten"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för tre år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om hon upplever att både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider och att hon har slöja i stallet. I denna text berättar hon om sina tankar kring normer inom ridsporten. Läs även Hippsons intervju med Rim.

Det normala i det onormala och tvärtom
 
"Jag har tröttnat så på alla normer som finns inom ridsporten. Häromdagen stod jag klar med en helt fixad häst, den var sadlad och tränsad. Plötsligt märker jag hur en äldre kvinna står och stirrar på mig. Det kändes inte som en positiv blick direkt, den var vass och kändes i ryggen på mig. Några blickar senare kommer damen fram till mig. Hon tittar på mig från huvud till tå och upp igen mot mina ögon. Sedan öppnar hon munnen och börjar tala.
 
– Hur hade du tänkt rida med den på huvudet? Jag tycker att du ska ta av den, det kommer vara för varmt, säger hon och stirrar rakt in i min själ med en helt stilla blick.
Jag frös till i början, men sedan fick jag energi att svara. Händelsen har fått mig att inse hur mycket normer det finns i allt man gör. Ridning är en del av min identitet och det jag gör, den har gjort mig hel.
  
Jag blir så sjukt irriterad på att alla tror att man måste vara si och så om man ska rida. Det finns föreställningar om att man måste vara blond med långt hår, ett rikemansbarn och dessutom ha en del utrustning som kostar en förmögenhet. Sedan ska man helst vara från Europa eller andra specifika, rika länder.
Om du ska rida ska du inte ha slöja på dig, inte ha någon funktionsnedsättning eller en annan sexuell läggning än heterosexuell. Du ska dessutom tillhöra kristendomen, som om det var religionen som kom på ridningen. Det säger de oskrivna reglerna. Särskilt svårt kan det vara om du är kille, då ska du inte rida eftersom det är 'en tjejsport'.
  
Dessa oskrivna regler bryter ner samhället bit för bit. Ibland önskar jag att tiden bara kunde spolas tillbaka till när de oskrivna reglerna föddes. Att allting ändrades där och då. En önskan skulle vara att man bara kunde radera normerna från samhället. Jag är trött på att konstant hålla mig till det normala. Folk blir nedslagna när de går emot och möter normer som finns inom sport, religion och kultur. Hur svårt ska det vara att inte lägga näsan i blöt? Människor som ifrågasätter ditt värde vill dig inte väl, det kan man garantera.
  
Eftersom jag inte känner kvinnan som kom fram till mig visste jag inte om hon menade väl eller inte. Å ena sidan visade hon mig att hon inte tyckte om att jag hade slöjan på med hästarna i närheten. Men å andra sidan ville hon kanske inte att jag skulle få värmeslag när jag red, då det är väldigt jobbigt att göra de fantastiska rörelserna med din fyrbenta 'kollega' när det är varmt. Därför var mitt svar väldigt uppenbart, inte trevligt riktigt men inte heller kaxigt. Det blev, så som normerna hade sagt, ett 'normalt' svar.
– Jag behöver inte vara exakt som alla andra om jag ska rida, jag har min frihet, sa jag med en trevlig röst.
  
Det var då kvinnan insåg vilket misstag hon gjort, trots att jag inte gick emot henne eller hade en hemsk attityd. Min vänliga röst hade fått henne att inse hur förfärlig hon var mot mig. Hennes svar var ett leende och en liten nickning på vägen ut från stallet, sedan gick hon sin väg.
  
Efter den händelsen har jag insett att 'normalt' inte är så dåligt egentligen. Om du är 'onormal' är du unik och fascinerar andra, dina egenskaper kommer att lyftas fram. När det onormala i det normala lyfts upp kommer fler ha mer gemensamt. Då blir det onormala normalt.

/Rim Al-Attar"
  
Du kan följa Rim på Instagramkontot Rimsridning


Tidigare på Hippson.se:
15-åriga Rim: "Hästar bryr sig inte om religion eller utseende"
Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Läst 29601 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv