Gästbloggen - Gästblogg: "Våra tävlingskamrater hästarna"
DEC
06

Gästblogg: "Våra tävlingskamrater hästarna"


Foto: Privat och Hippson

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Susanne Ankermark är en rutinerad ponnykusk som har kört i svenska landslaget, hon bor med sin familj på en gård i Skåne. På sin blogg publicerade Susanne nedanstående text, ett inlägg med tankar om den tragiska händelsen när Fredrik Perssons Luma de Lux dog på Friends arena. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Gästbloggen. 

"Så händer det igen...

En häst dör, och kommentarerna haglar. De som man känner igen namnen på beklagar, är ledsna för teamet, känner stor empati med hästägare, barn och alla inblandade – och många tänker att hästen dog lycklig.
Men... Så finns det de som bara måste raljera ut sina åsikter och beskylla, hata och anklaga...
  
Vad är det som gör att man har så lite empati för en annan människa, som hamnar i en fruktansvärd situation, där glädje över en fin prestation (där för övrigt hästarna ser glada och peppade ut, jag har sett filmerna flera gånger nu och det var fint kört!) på några sekunder byts ut i chock, sorg och tomhet?
Är svensken i dag så otroligt empatilös och måste man spy ut sin galla på alla tillgängliga medier bara för att "man kan"? Finns det verkligen ingen eftertänksamhet, där man reflekterar över hur det kommer att kännas för den som är berörd när anklagelserna haglar, mitt uppe i sorgen och chocken? Jag känner sorg över det.
  
Hur var det då egentligen för hästen? Ja, det kan vi ju inte veta med säkerhet och inte innan obduktionen är helt klar. Vi får faktiskt bara vänta och se, något som mobben inte verkar kunna mer än sekunderna det tar att skriva en elak kommentar på nätet.
Jag vet inte heller, men om jag ska fundera utifrån vår egen häst Windy, som i tolv år var vår tävlingskamrat och kungen i stallet. Han och vi tog hem nästan 20 mästerskapsmedaljer och vi pensionerade honom från tävlandet efter SM 2016, efter att han hade tagit ett silver i sin sista start. Han är helt fräsch i kroppen, en besiktning gjordes några veckor innan sista tävlingen. Han har alla tänder kvar, han håller hullet, är vild och busig – precis som han alltid varit. Han är snart 25 år.
  
Han körs tre till fyra dagar i veckan och är lika fin i sina hovar som han alltid har varit. Konditionen är det inget fel på, även om vi har dragit ner lite på antalet dagar, han ska ju vara halvpensionär...
Windy har alltid älskat att resa och han har rullat och busat på parkeringar runt om Europa i alla år. Historierna om vår tokiga häst är många.
Han har aldrig varit så mysig och kelig som på tävlingsplatserna och han har varit kung! Windy har fått som Windy har velat – det har varit vår filosofi eftersom han har gett allt i varenda start i sitt långa tävlingsliv hos oss. Lite av en diva!
I gengäld har han fått den bästa maten vi har kunnat ge honom, och mycket mat har han krävt för att vara i topp! Mycket mer än vad foderstatsuträkningen har angett. Han har också blivit kollad av veterinär i landslaget ofta, ibland varje månad. 
  
Han har blivit skodd, masserad, fått tänder kollade, blivit klippt, fått all tänkbar utrustning, och vårdats så bra som vi bara har haft kunskaper och möjligheter till.
Han har dessutom tränats med förstånd, både vårt eget och genom några olika tränares – alla med A-behörighet och därmed ansedda att kunna sin sak. 
Vi har tillsammans med dem lagt upp en plan, hållit oss till den, och sedan utvärderat.
Han har fått leva ett liv i närhet av andra hästar, med en ren box, en hage med kompisar och mycket utevistelse. Vi har skyddat honom mot insekter, blöt snö som kyler och iskallt regn som gör detsamma. 
 
Han har mött oss i hagen varenda dag när vi har velat träna, med samma glädje och vilja, samma sug efter att ställa sig framför vagnen och vara till lags. Han gör det fortfarande – lika go och glad! Han går fortfarande lika glatt upp i transporten och åker med oss när vi vill det!
Den 17:e december ska en ny kusk starta honom i lätt klass i Vinslövs hjulkul och jag är helt säker på att Windy kommer att göra det med samma glädje och tokerier som alltid – och han är snart 25 år...
  
När ska jag säga till honom att han inte får vara med längre? Jag är medveten om att han är 25 år gammal, men han verkar inte vara medveten om det. Hästen räknar inte dagar och år... 
Jag tror personligen att Fredriks häst Luma dog utan smärtor, trygg ihop med sina spannkompisar i en miljö där han kände sig trygg, då det var en bekant miljö. Han var omgiven av sin kusk, sin hästskötare, sina hästvänner. 
Var inte det "the place to go", i stället för att gå som avdankad pensionär i hagen, inte längre kungen i stallet, utan all uppmärksamhet och kärlek från de som har skött den minutiöst i många år?
  
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde förutse när Windy ska lämna in, för jag vill vara närvarande, vill vara vid hans sida och vara med honom när det är dags, se honom i ögonen en sista gång. 
Vi är alla olika och har olika åsikter som sig bör – men för mig kommer Lumas död att vara vacker, på sin arena, tillsammans med sina hästvänner och sina människovänner. Precis som det var för Filur...
  
Mina tankar går till Fredrik och hans närmaste, speciellt till hans barn. Hästhimlen har fått en ny stjärna.
  
/Susanne Ankermark"


Läst 49258 ggr





Fler inlägg

DEC
11

Gästblogg: "Att vara med räknas också"


Foto: Annelie Eriksson och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå och bedriver sin verksamhet på familjens gård, Brolöten, i Sörmland. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, som har fått stor uppmärksamhet i sociala medier. Vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.

"I dagens dressyrvärld pratas det väldigt mycket om kvalitén på hästarna. Världens bästa hästar har inga brister. Som dressyrryttare på toppen måste man se över sitt material och hitta rätt hästar. Absolut, jag kan till viss del hålla med, och tittar jag i backspegeln på min egen karriär så kanske vissa hästar har tagit mer än de har gett mig. Eller är det verkligen så?
  
Kanske blir många bekväma och begränsar sig lite för att de inte har just den där hästen med stort H. Jag har fått höra kommentarer från andra som att 'ska jag rida GP måste man ju göra det på ordentliga procent'. Andra kommentarer är 'jag tävlar bara om jag vet att jag har en chans att vinna'. 'Den hästen kommer aldrig bli en GP häst så därför är det inget för mig att satsa på.' Men hur många är vi då som rider GP med placeringar i Sverige? Fortfarande inte så himla många...
  
Jag får också kommentarer om jag visar upp en häst i Flyinge eller Falsterbo att det här är inte en häst för dig att satsa på. Nej det kanske jag redan visste, att den hästen inte kommer ta mig hela vägen, men just nu har den faktiskt tagit mig till Falsterbo. Jag vill självklart också sitta på de bästa hästarna, men jag skulle aldrig minska antalet hästar att rida till en eller ingen bara för att de jag har inte är tillräckligt bra. Min mamma har lärt mig att vi rider på det vi har och så gör man det bästa av det.
  
Copper är ett bra exempel, när Briman nu vilar efter ännu en skada har jag en häst hemma i stallet att träna piaff, passage och byten i varje på. Hur utvecklande är inte det för min egen ridning? Det är en möjlighet jag aldrig hade fått om vi hade gett upp Copper för att hon inte presterade topp.
Jag vet inte vad framtiden säger om just Coppers karriär, men jag vet att jag aldrig kommer att ångra att jag inte bytte ut henne mot en treåring efter allt hon lärt mig. Hon har lärt mig uthållighet, tålamod, att rida ston och att bygga relationen till sin häst på ett helt nytt sätt. Hon är så rolig att rida och jag lär mig så mycket. Hon kommer att göra mig ännu mer förberedd på nästkommande stjärnor och det är jag så tacksam för.
  
Jag vet att Kyra alltid uppmanar att man ska rida så mycket man kan, varje häst lär dig något. Jag uppmanar att man inte ska drömma sig i väg från nuet utan jobba med det man har och också uppskatta de individer man faktiskt fungerar med. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och vi alla kan inte köpa hästar för miljoner.
Jag älskar att utbilda och tävla hästar och det kommer jag fortsätta göra. Självklart ska jag se över materialet då och då, men jag kommer inte att använda det som en ursäkt för att jag inte lyckas.
  
Kram Emelie"


Läst 28096 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11

Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”


Foto: TV3 och Helena Bergander

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Foglé är diplomerad ridlärare level II, utbildad vid Biologiska yrkeshögskolan i Skara (BYS). Via BYS är hon också vidareutbildad i dressyr. Hon har två egna dressyrhästar och ambitionen är att starta dem båda i svår klass. Åsa har tidigare jobbat på Nääs RF och kombinerar nu arbetet som personlig assistent med eget företag där hon utbildar ryttare och hästar, samt har lektioner på Borås ridhus. Hennes två texter nedan publicerades först i Åsas blogg.

Missa inte TV3:s svar på kritiken längst ner.

"Det stora hoppet, ett hån...

Bosse Tibblin satte häromdagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet 'Det stora hoppet'. Ett så kallat underhållningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst. 
  
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra, pappor ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det en bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
  
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridlärare är ett yrke, ingen hobby eller ett fritidsintresse. Det är något vi tar ut lön för och lever på, som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån (undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?).
  
2. Det är djur vi jobbar med.
Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt.
'Ja, men det är ju så på ridskolan också' säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits- och balansövningar tills de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve.
  
3. En häst i pris?
Gothenburg Horse Show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i 'Det stora hoppet' är första priset en specifik häst.
  
4. Det tar ÅR att att lära sig rida.
Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommunicerar till dem som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process. 
  
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
  
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer.

/Åsa"


Åsas blogginlägg ovan fick stor uppmärksamhet och hon valde att följa upp texten med ännu ett inlägg om ämnet:

"Ridlärare är inte bara hästtjejer

Tänk att inlägget om 'Det stora hoppet' kunde få sådan spridning, att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.
Jag har fått förvånade 'jaha, oj, så länge?' när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitten och skrika 'TRAMPA NER HÄLARNA!' (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig. 
 
Jag har sagt det förut och säger det igen, bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärtom, bara för att man inte har tävlat behöver det inte betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärtom många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tävlingsryttare på elitnivå, men glada amatörer. 

Att arbeta som ridlärare innebär bland annat:
  • Att kunna se varje elev och dess individuella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
  • Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion. 
  • Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
  • Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
  • Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll – Metod – Syfte. 
Och apropå ridlärare. För en vecka sedan var jag och en kollega på lite studiebesök på Strömsholm och fick se hippologerna träna för professor Kyra. Behöver jag säga att det var inspirerande? Kyra är helt fantastisk, hon korrigerar eleverna med små medel och allt blir bara rätt. Och det var allt från unghästar till hästar som har gått svår klass. Extra roligt var att få se en elev jag hade för tre år sedan. Hästen var då fyra år och lite vimsig med massor av energi. Energin var kvar, och med massor med vilja att gå framåt kan det räcka med instruktionen att 'studsa lite långsammare' i sadeln för att traven ska bli på en helt annan nivå. Åh, så kul det var att se! 
  
/Åsa"


Susanne Nylén, presschef på TV3, svarar på kritiken:
  
"Om att döttrarna inte är utbildade lärare.
– 'Det stora hoppet' är ett tv-program, där allt inte syns i bild. Inspelningarna och träningen leddes från början till slut av en innehållsansvarig på plats som är utbildad hippolog och stallchef. Dessutom spelades programmet in på Bollerups naturbruksgymnasium, med stöd av skolans erfarna personal inom professionell hästutbildning. Genomgående fick deltagarna dessutom råd och stöd av några av världens främsta ryttare och coacher. Vi menar att få nybörjare har så fina förutsättningar att lära sig rida som deltagarna i 'Det stora hoppet'.
  
Huruvida djuren pressades för hårt.
Se tidigare utförligt svar här: 'Så säkrades hästarnas välfärd under inspelningen'
  
Att det är fel att få en häst i pris?
– Vi valde en häst som pris först när vi visste hur erfarna de medverkande döttrarna är. Vi skulle inte ha gett en häst till någon som inte kan ta hand om den, något vi säkrade med våra experter innan inspelning. Prishästen i 'Det stora hoppet' går till någon av döttrarna, som alla är erfarna tävlingsryttare, vissa med erfarenhet på landslagsnivå. Hästen är dessutom utvald av Malin Baryard och tränas av förre landslagscoachen Sylve Söderstrand. Vi är övertygade om att det kommer att bli jättebra för både häst och ryttare. 
  
Det tar tid att lära sig rida, inte kort tid som kommuniceras i programmet.
– Här håller vi helt med, och det var också själva kärnan i tv-serien. Vi har enorm respekt för den passion skribenten har för sitt yrkesval, men det finns mer än bara en sanning inom ridning. 'Det stora hoppet' handlar också om att se hur bra du kan bli på ridning på kort tid. Om något så visar ju serien på hur viktigt det är med skickliga ridlärare och bra förutsättningar. Men serien visar även hur tuffa och ansvarstagande alla unga människor är som utövar ridsporten där ute i landet.
 
Det viktiga i slutändan är att hästarna mår bra och behandlas väl, vilket vi med gott samvete kan säga att de gjorde under inspelningarna. Vi kan också med stolthet säga att vi gjorde ett bra underhållningsprogram som utmanade många svenskars fördomar om ridning, samtidigt som vi lyfte fram en av Sveriges största folkrörelser på bästa sändningstid. Och vi gjorde det utan att tumma på hästarnas säkerhet eller välmående.
  
Tack för ordet!
  
Vänligen,
Susanne Nylén, presschef TV3"


Läst 38920 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
29

Gästblogg: ”Börja med att sopa i den stallgång du själv står”


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
I dag, onsdag, offentliggjordes ridsportens upprop #visparkarbakut. Över tusen kvinnor har skrivit under uppropet. Flera av dem delar med sig av skakande berättelser från stall- och tävlingsvärlden. Syftet är att belysa ett systematiskt utnyttjande av utsatta flickor i beroendeställning inom hästsporten.

Malin Gustafsson var tidigare ordförande i Centrala ungdomssektionen inom Svenska Ridsportförbundet (2013–2016). Nedanstående text publicerades den 23 november i Malins blogg.

"Det är väl känt för många att ridsportkvinnor ofta blir framgångsrika chefer och ledare. Anledningarna är flera, och många är väldigt bra. Vi fostras i att ta ansvar, passa tider, kommunicera, samarbeta med olika typer av människor, vara lösningsfokuserade och blir inte rädda för att ta i när det behövs.
  
Men vissa egenskaper, kanske välbehövliga som ledare idag (?), pratar vi sällan om att vi också fostras i, i ridsportmiljön. Att tvingas stå emot maktmissbruk är en sådan. Att tvingas ta hand om andras skit är en annan. Att utsättas för härskartekniker eller tvingas höra mossiga sexskämt under representationsmiddagar är flera.
  
Efter senaste tidens publicerade ringar på vattnet av #metoo-kampanjen valde även ridsporten att lyfta på locket. Initiativet har bland annat drivna Mika Thalén i täten och historier från tjejer, kvinnor och damer trillar in. Jag är övertygad om att fler kommer att dyka upp, men också om att några historier tyvärr aldrig kommer att komma upp till ytan. Rädslan att hamna på tvären med den engagerade tränaren, den omtyckte styrelseledamoten, den skicklige hovslagaren eller den givmilde hästägaren är i de fallen för stor.
  
Mitt i all välvilja att förändra så riktas trots allt blickarna på andra och vad de kan göra för att skapa förändring. Idéer som att ”styrelsen måste ta mer ansvar”, ”klubben måste starta ett jämställdhetsprojekt” eller ”förbundet måste driva frågan” är bara några av de förslag som nu blossar upp igen. Vilket jag tror är precis lika framgångsrikt för ridsporten som Al Gores flygresor var för klimatet. Att lägga över ansvaret på någon annan luktar för mig bara illa.
  
För flera initiativ har gjorts under lång tid. Flera initiativ har signerats Svenska Ridsportförbundets centrala ungdomssektion som i generationer gjort allt som står i dess makt för att arbeta för ungas trygghet i ridsportens olika prestationsmiljöer. Och förändring sker. Men, det går för trögt. Då jag var aktiv fick vi klapp på axeln för arbetet vi gjorde. Det var dock inte många utanför våra egna led som visste om det, och om media uppmärksammade något fall av kränkningar, sexuella trakasserier eller liknande så hänvisades det till oss unga med anledning av att ”det där jobbar ungdomarna med”.
  
Så nu, kära ridsportvänner får det vara nog. Släpp tanken på vad andra kan göra för dig eller att någon annan arbetar med frågan så att du slipper samla kraft för att sätta handling i vad du kan göra för andra. Börja istället att sopa i den stallgång du själv står. Sopa undan sexistiska skämt, nedvärderande kommentarer, beteenden som utnyttjar andra och uttalanden som säger vad andra borde göra. Sopa sedan med full kraft ut allt vad kränkningar, maktmissbruk och fega människor i grupp heter och fyll på mer av det som finns och är bra.
  
Ströa upp underlaget med civilkurage, hejarop, samarbete, förtroende, glädje, kommunikation, coachande förhållningssätt och synliggör de som bryter mot ridsportens värdegrund.
Det om något tror jag skapar långsiktigt hållbara och framgångsrika ledare, i både ridsporten och näringslivet.
  
/Malin
  
PS. Jag är medveten om att mycket har sopats undan sedan tiden jag var engagerad i ridsporten."


Läst 61382 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Vi vinner och vi förlorar...

Kajsa Boström

Vilket bra avslut på tävlingssäsongen!

Therese

Gästblogg: "Att vara med räknas också"

Gästbloggen

Till Husbloggarna