Gästbloggen - Gästblogg: "Vem ska man egentligen lyssna på?"
NOV
19
2018

Gästblogg: "Vem ska man egentligen lyssna på?"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
I sin blogg skriver dressyrryttaren och tränaren Emelie Brolin om sina tankar som uppstod i samband med utbildningen för B-tränare. Hon saknar en röd tråd i hästägandet och upplever ofta att eleverna söker råd som inte alltid passar in i helheten. Vi har fått hennes tillåtelse att publicera inlägget i sin helhet nedan.

"På B-tränarutbildningen var ett ämne som kom upp flera gånger “att den allmänna hästkunskapen” hade försämrats. Folk letade information på annat håll och många gånger på fel ställe.
  
Jag själv upplever som tränare ett problem i att folk lyssnar lite för mycket på alla olika och vänder kappan efter vinden. Det är svårt att se en röd tråd och det är svårt att nå hela vägen fram.
  
Ett fel som jag som tränare ofta ser är hästar som systematiskt lägger tungan över bettet. Jag vet att jag ger mig ut på ett område där många nu kommer att ha åsikter. När jag som tränare sett tungan halva passet ber jag eleven att stanna. Då ser jag att bettet hänger mellan framtänderna och nosgrimman sitter så löst att den inte ger någon effekt alls och tränset i princip skulle kunna ramla av.
  
Då berättar eleven att hästtandläkaren sagt att nosgrimman måste vara väldigt lös och bettet hänga långt ner. Absolut, vi ska inte ha för hårt åtspända nosgrimmor eller bett som sitter för högt, men det finns ett mellanting. Hur bra är det för hästen att gå med bettet mot undersidan av munnen utan att bettet tar i? Hur bra är det för hästen i övrigt att ridas utan någon kontakt med tygeln och sänka ryggen?
  
Hur ska jag här som tränare komma fram. En hästtandläkare talar utifrån hur hästen ser ut när den står still, en tränare ska se helheten och hjälpa till under ridpasset så att allt fungerar. Den har förmodligen inte ens sett ryttaren rida eller hur utrustningen sitter.
  
Ett annat exempel är en häst som går med sänkt rygg, en ryttare som sitter i för liten sadel och därför sitter i obalans. Här går jag fram och känner på manken och inser att sadeln trycker på manken. Jag försöker förklara att ryttaren måste byta sadel för hästens välmående. Då svarar eleven att sadeln är utprovad av en sadelutprovare och ska fungera perfekt. Jag frågar då lugnt om denna sadelutprovare såg eleven rida? Nej, den la bara på hästen sadeln i stallet...
  
Jag har också elever som har räknat ut foderstaten på nätet och följer denna slaviskt. När hästen inte går fram och jag försöker förklara att den behöver mer energi ändrar de inte.
  
Jag vill bara förtydliga vikten av helheten, att alla som ger råd och tips kanske inte alltid ser helheten och det är där vi tränare och professionella med många år i branschen kommer in. Vi ska se till hästen och situationens bästa.
  
Tänk dig att du går till din PT och har googlat dig fram till en fasta du ska ha under dina träningsveckor. PT:n som du betalar 1 000 kronor per pass säger att du behöver energi för att träna, ska du ändå träna utan att äta eller köper du hela konceptet från din PT?
  
Du har också hittat ett par superbra barfotaskor på nätet som ska vara bra att träna med. Men när du andra gånger kommer med sår på fötterna till din PT och denne rekommenderar ett par andra skor, vem lyssnar du då på?
   
Kvinnor som är gravida får oftast 1 000 råd om vad de ska göra och inte göra, de går till sin barnmorska och får hjälp utifrån sin situation med vad som är bäst för just dem. Barnmorskan är varken läkare eller dietist, men jobbar med det bästa för mamman och barnet och de ser väldigt många olika situationer.
  
Jag vill med detta påpeka att det finns 1 000 vägar till Rom, men om du tar hjälp med en vägbeskrivning måste du följa den hela vägen. Din tränare försöker hjälpa dig med en plan och en tydlig linje, du behöver inte följa den exakt men du kan inte heller alltid lyssna på alla andra.
  
KRAM
/Emelie Brolin


Läst 63610 ggr




Fler inlägg

JUN
03
2021

Foto: @lindagabor_photography 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofie Sarenbrant är författare, journalist och sedan ett halvår tillbaka även hästägare. Hon växte upp på en hästgård men när hon nu gjort "comeback" i ridsportvärlden är det mycket som har förändrats. Här gör hon en summering efter det första halvåret som hästägare.

I dag firar Jeddan och jag ett halvår 🥳. Att köpa häst kan vara hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart … Det är verkligen SÅ lärorikt. 

Innan jag skaffade Jeddan visste jag inte att:
1. Jag skulle få möjlighet att göra research på kirurgakuten. Tack för det liksom.
2. En kopia av Sovjetunionens president plötsligt skulle dyka upp på ena höften. Och det är inte det enda blåmärket på ett halvår. 
3. Långa naglar ... ja, de kan man antingen klippa själv – eller bryta av en efter en per stallbesök. Beror på vad du föredrar. 
4. Nästa naprapatbokning inte är till mig. Som hästägare står du och masserar din nackspärr och sneglar längtansfullt mot equiterapeutens laserapparat – som behandlar din fyrbenta vän, inte dig. 
5. Fryser du på vintern? Räkna med att din jackbudget går åt till minst tre varianter med olika gram, beroende på kyla. Till hästen alltså. Plus separat halsdel (hoppas att Tommy inte läser detta). Själv har jag en och samma läckande dunjacka (med oklart antal gram). 
6. Just det, en hink i hagen behövs också. Och då pratar vi inte vilken som helst, utan en isfri variant för 2 700 kronor. Plus lock, men det bör jag kanske inte gå in på, det blir så negativt. 
7. Oroligt lagd? Välkommen till hundra procent visshet om att vad som helst kan hända när som helst. I bästa fall handlar samtalet från stallet om en tappsko eller det mindre trevliga resultatet på senaste träckprovet. Inte en katastrof. 
8. Den största chocken med egen häst är ändå att jag var mer övertygad om att jag kunde rida – förut. Nu är jag inte lika säker längre. Lite sent att komma på det kanske. 

Nåja, tur för Jeddan att han är så söt och trevlig i all hantering. Vi har det väldigt mysigt tillsammans och tar allt i myrsteg. Är fortfarande glad att jag vågade satsa på en häst, tro det eller ej. Galet, mysigt och spännande.

PS. Om jag har glömt någon punkt, fyll gärna på. 

//Sofie Sarenbrant

Fotnot: I nummer 3/2021 av kunskapsmagasinet Hippson berättar Sofie Sarenbrant mer om livet som hästägare. Tidningen når prenumeranterna 10 juni och finns även på vår premiumsajt.


Läst 26432 ggr Kommentarer Kommentera

APR
08
2021


Foto: Privat


OM DENNA GÄSTBLOGG
För Cilla Forsblom är den positiva och sociala miljön i stallet extremt viktig. Hon är uppvuxen med hästar och kärleken för ridsporten började på ett litet stuteri strax utanför Norrtälje. Hästintresset följde med och hon intresserade sig för både voltige och hoppning på en av Stockholms ridskolor, men det blev hoppningen som satt kvar.
– I dag hopptränar jag några hästar norr om Stockholm men har hjärtat på Dalsta gård där jag är stallchef och där vi huserar 36 hästar. Hästar och hoppning är fortfarande det största intresset, men det sociala, inkluderande och den positiva stallmiljön är väldigt viktig för mig och något jag valt att lägga extremt mycket fokus på.
Hippson har fått Cillas tillåtelse att dela hennes text om den inkluderande stallmiljön här i Gästbloggen.


Jag vill nog
ändå påstå att kamratskapen och den gemensamma glädjen för häst i mitt stall just nu är superhärlig. Men jag har reflekterat en del över det här med konflikter i stallmiljö.

Vi förväntas vara glada när vi kommer till stallet och vi näst intill alltid förväntas ha en positiv attityd. Ett stall av glädje utan konflikter. Mångas ställe att tanka energi.
Ändå umgås man ofta fler timmar per dag med stall- och hästmänniskor, än vad man aktivt gör med sin familj och icke-hästvänner (om sådana existerar i ens liv längre ;). Givetvis blir det konflikter.

Styrkan i ett bra stall ligger i hur, och ATT, man väljer att lösa de konflikter som uppstår.
Jag förväntar mig inte att alla ska vara glada varenda minut, varenda dag i stallet... för tänk så lite man vet om varandras liv utanför egentligen. Det jag däremot förväntar mig är ett hej, om förutsättningarna att göra det finns givetvis. Ett hej som öppnar upp för att fortsätta prata, eller ett hej som följs av ”dålig dag idag” ”bråttom” eller ”inte pratglad” och att man sen låter varandra jobba ifred.

Jag menar inte på något vis att alla gillar att hänga sju timmar i stallet, dricka kaffe och umgås. Tvärt om, alla är olika. Olika ambitionsnivåer, olika förutsättningar, möjligheter och intressen. Alla är olika, men en grundpelare för att det ska fungera är att alla ska respekteras.
Min grund att stå på i livet är att det kanske inte går att ändra eller trolla bort min stallkamrats svåra situation, eventuellt pissdåliga dag eller saker som står framför mig och för stunden verkar omöjliga. Det enda jag egentligen alltid kan välja och påverka är min inställning till det som händer och finns runt omkring mig. För mig handlar det inte om att fly eller illa fäkta. Det handlar om ödmjukhet, empati och den i alla lägen så viktiga lyhördheten.

Alla i stallet delar vi glädjen för häst och ridsport. Möjligtvis på olika sätt, men vad som händer när mina fina stalltjejer och killar kommer till jobbet, till skolan, stänger bildörren eller kommer hem innanför dörren vet jag många gånger inte. Lyhördheten man får och lär sig av att hantera hästar och andra djur behövs därför även för människan bakom hästen, och det jag tror och upplever är att vi behöver använda den ännu mer för att minska konflikterna i stallet.
Stallet som många gånger kan vara en ganska tuff miljö, trots det delade intresset och kärleken för ridsporten, behöver vi mer lyhördhet.

Det finns flera fina, ödmjuka, lyhörda och fantastiska människor som jag har i stallet i dag.
Vi är olika, våra liv ser väldigt olika ut, vi har dåliga dagar och vi har bra dagar. Vi undrar, vi reder ut, vi skrattar och vi gråter. Men framför allt så älskar vi att vi älskar ridsporten tillsammans. Jag har nog haft en väldans tur i livet vad gäller hästmänniskor jag mött. Tack till er! Tack för att ni väljer att se hela hästeriet. Helheten och livspusslet. Att ni är lyhörda och att ni säger hej. 

/Cilla Forsblom

Läst 77370 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
16
2021


Arkivfoto: Tomas Holcbecher.


OM DENNA GÄSTBLOGG
Malin Josefsson är en del av det svenska landslaget i fälttävlan. Dessutom är hon utbildad veterinär och menar att kunskap och noggrannhet kring smittskydd är något som är viktigt alla dagar – inte bara vid ett aktuellt virusutbrott. Här delar hon med sig om sina tankar kring smittskydd.

Ingen inom ridsport har missat det som sker i Valencia i Spanien. Det är hemskt och det går inte annat än att känna starkt för de som är där med sina hästar.
Smittan i sig är inte ny, den har funnits med oss länge. Ibland blossar den upp starkare när den får fördelaktiga förutsättningar som i Valencia. Vi vet hur den smittar och att isolering är viktigt.

Risken för smitta finns alltid, framförallt när vi väljer att resa, träna och tävla med våra hästar och därmed utsätter dem för stress. Det är anledningen till att en häst från ett stall där feber finns aldrig ska åka till en annan anläggning.

Att internationella tävlingar ställs in beror på att det är svårt att ha full kontroll när så många länders hästar är påverkade. Hästarna från Valencia måste ta sig hem och det blir en klart ökad risk för smitta om man reser i Europa vid uppstallning och rastning. 
Sverige är inte ett land man reser igenom och de svenska hästar som kommer hem är i dagsläget hårt bevakade.

Jag har full förståelse för att man väljer att stanna hemma i tider som dessa, magkänslan är viktig. Det är inte fel att ta time out just nu men det är inte heller något som säger att motsatsen är fel. 

För att undvika smitta, låt inte din häst nosa på andra hästar eller i omgivningen där det nyligen varit andra hästar. 
Använd egen utrustning och lämna den vid din bil och transport.
Om du besöker ett annat stall så ha rena kläder. Om du sen ska tillbaka till ditt egna stall byt om till nya rena kläder. 

Om vi alla hjälps åt att sköta det ska vi förhoppningsvis kunna träna på. Kom ihåg att det här är instruktioner som vi bör försöka följa alltid, inte bara t.o.m tävlingsstoppets slut, för smittan kommer inte att försvinna. Vi har levt med den i många år och så kommer det sannolikt att förbli.

Smittan har funnits länge i Sverige och just nu har vi inte fler fall än tidigare år vid den här tiden. En smitta vi känner till och kan isolera kan vi hantera, det är de som vi inte känner till som är den stora risken. 

/Malin Josefsson


Läst 93838 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 3

– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning

– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Hitta självförtroendet i hoppningen efter en olycka
Lennart Lindelöw svarar
Hitta suget i bettet för jämnare tempo
Lennart Lindelöw svarar
Rytmen är viktigare än avsprångspunkten
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.