Gästbloggen - Gästbloggen: ”Alla borde få en chans att älska hästen"
SEP
25

Gästbloggen: ”Alla borde få en chans att älska hästen"


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Susanne Hobohm, journalist med bakgrund på bland annat Expressen och Dagens nyheter, är nybliven hästägare till en häst vars ryttare rider i eliten. Här skriver hon träffsäkert om hur det är att, som icke hästkunnig, ta sig in i den ibland ganska komplicerade ridsporten.

 ”Hästen gör inte skillnad på människor – det borde inte ridsporten heller göra”
 
Om någon för ett år sedan hade frågat mig om mitt liv, då skulle jag antagligen ha visat en bild i mobilen på mina älskade söner. Men nu tar jag fram en bild på en häst. Min häst. Världens vackraste skimmel, om ni frågar mig.  En sju år gammal hingst.
När jag matar honom med morötter är jag inte en vuxen kvinna, 60+, utan en tolvårig hästflicka som fått en dröm uppfylld.
  
Omständigheterna är lite speciella mellan min häst och mig. Våra vägar kommer inte att korsas på hästryggen. Han är inte avsedd för en amatörryttare som jag, utan för hoppelit.
Jag äger honom – till hälften i ärlighetens namn – för att det är så kolossalt roligt att bli hästmänniska, att få kliva in i en ny värld där ett av världens mest magiska djur, equus, står i centrum.
På mindre än ett år har jag blivit en sådan som hoppar med höger ben i soffan framför hopptävlingarna i tv, som vet att en röd rosett i hästens svans inte är en dekoration utan en varningssignal, som har fattat att fälttävlan innehåller tre helt olika grenar. Detta visste jag inte förut.
    
Jag älskar verkligen hästarna. Men jag har också kommit att gilla hästmänniskorna: ryttarna, underbart nördiga människor som i en tid av tilltalande narcissism, där alla ska känna vad de känner och hur tarmen sköter sig, har fokus på hästen, inte sig själva. ”Hur mår du”? ”Jo, min häst är halt.”
Jag beundrar duktiga ryttare bottenlöst för deras fina samarbete med hästen. Hur gör ni när ni får den att hoppa över en mur, 2,10 meter, som jag såg i Falsterbo?  Eller rakt ner i vattnet, som i terrängritten på VM i Tryon? Och hur vet hästen att den ska göra en piaff fast det ser ut som om ryttaren ingenting gör, bara sitter stilla i sadeln?  Jag som inte ens fick ridskolehästen Daniella att gå ut i hörnen i manegen i somras.
  
Men jag har också fått en djup respekt för hästskötare. De som jag har lärt känna råkar vara kvinnor, ingen alldeles tillfällighet. Lugna, stadiga människor som utstrålar den innerligaste kärlek till hästen, den största omsorg om djuret, men som också har en märkvärdig auktoritet: ”Häst, jag är din bästa vän, men passa dig väldigt noga att gå över min gräns.”
Och som, när som helst på dygnet, langar in hästarna i lastbilen med prylar och allt, och kör i ljus som i mörker med sina värdefulla laster. Vilka tuffingar!
Well. Hur har då hästvärlden tagit emot mig, en nybörjare, både som ryttare och hästägare? På det personliga planet kan jag inte klaga. Öppna famnen, skulle jag säga. Men generellt har jag en del synpunkter.
  
Kommentatorer: Ett event som VM i Tryon lockar tittare i alla åldrar – och ska inte underskattas för den avgörande rekryteringen till sporten. Men då måste ni tala så att tittarna förstår, och inte som om två proffs har ett expertsamtal sinsemellan. Är det detta som ni vill ha, kan ni lika gärna ringa varandra.
”Som ni ju vet blir det koefficient två på det här felet”, sa någon kommentator under dressyrsändningarna från Tryon.
Sorry, men nej. Vad koefficient två innebär har jag – och övriga tusentals tittare, ingen aning om.
När ni suckar och säger ”nej men vad tråkigt”, då hänger vi inte med. Vad är det som blev fel? Förklara, förklara, förklara.
Vad är kür? En oxer? Förvänd galopp? Nolla?
Förklara, förklara; förklara!
  
Ridskolor: Jag vill verkligen inte generalisera, jag kan alldeles för lite. Men tänker man tillräckligt utanför traditionerna? Om det nu till exempel finns en stor skara så kallade återvändare, äldre som vill börja rida igen, kan man kanske göra speciella grupper för dem där det ges lite extra hjälp. Fatta hur svårt det är att hitta rätt hål i ett slitet stigläder i en mörk manege när man inte har glasögonen på. Där rök halva den lektionen.
Ridsporten är en folksport med minst 500 000 anhängare varav majoriteten är unga kvinnor. Den självkänsla och det ansvarstagande som det ger en ung tjej att samarbeta med en häst går inte att överskatta. Den som kan sätta gränser för 600 kilo häst kan sätta gränser för det mesta.
  
Därför måste ridsporten fortsätta slåss för resurser till sina utövare. Och vissa sportjournalister som aldrig suttit på en häst, sluta att vara så föraktfulla mot sportens hängivna supportrar och hjältar.
Men vad ska sporten göra åt den socioekonomiska segregation som verkligen slagit mig under året. Ridning är en dyr sport, hjälp vilken shopping det finns på större tävlingar, och alla har inte föräldrar som kan strö pengar omkring sig.
Hur ska de som inte har kunna känna sig välkomna? Ingen lätt fråga, men viktig.
  
För alla människor som vill borde få chansen att älska hästen. Detta vackra, uthålliga, duktiga, knasiga, modiga, fega, smarta djur har ett hjärta för alla som behandlar det väl; ung som gammal, glad som ledsen, svensk som osvensk; fattig som rik.
Hästen gör inte skillnad mellan människor. Det borde ridsporten heller inte göra.
  
/Susanne Hobohm


Läst 34676 ggr





Fler inlägg

NOV
29

Gästblogg: "Biggan" förstår den som känner sig ensam


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Karlskoga ridklubb låter ridskolans hästar presentera sig i personliga inlägg på Facebook. Häromsistens var det Bigotas tur, hon kallas "Biggan" och är något av en outsider som har svårt att hitta vänner i hagen. Stoet tänker att det nog finns tvåbenta vänner på ridskolan som känner likadant – och då har hon ett lyssnande öra att erbjuda.

 
"Jag heter Bigota men kallas
för Biggan och i dag vill jag prata om det här med utanförskap. Hösten 2017 gjorde jag min första termin hos Karlskoga ridklubb och jag fann direkt en sann vän, Castania. Åh, hon var verkligen min bästa kompis. Hon såg mig för den jag var och bekräftade mig varje dag, även fast jag är lite egensinnig.
  
Som ni alla säkert vet så såldes Castania under våren och efter det har ingenting varit sig likt. Jag har inte hittat någon ny kompis och jag känner mig väldigt utanför. Fröknarna har försökt hjälpa mig att hitta nya vänner, men jag bråkar bara med de andra hästarna så det har tyvärr inte gått vägen. De har ju redan sina gäng och kan sina platser i flocken, då är det inte så lätt för mig att komma in.
Jag får kanske ta på mig lite av mitt utanförskap själv, för så länge jag inte släpper till lite så kommer inte heller de andra hästarna att acceptera mig. Det är så vi hästar fungerar.
  
Det jag vill få fram med detta är att om det är någon här som läser och känner igen sig så vill jag säga att jag tänker på dig. Du ska veta att det inte är fel på dig. Du ska aldrig tvivla på om du är bra nog, för vi alla är helt perfekta så som just vi är.
Om du vill prata med någon så finns jag alltid här för att lyssna, men jag kanske inte svarar så mycket tillbaka. Du kan alltid vända dig till våra fröknar också, det brukar jag göra. De säger att på ridskolan är alla välkomna, oavsett vem man är eller var man kommer ifrån.
  
Man är alltid trevlig mot varandra och visar respekt för alla. Vi hälsar, hjälps åt och berömmer, här ska ingen känna sig utanför eller bortglömd, vare sig man är häst eller människa. Och vet ni vad som är så bra med oss hästar? Vi fungerar lite som terapi. Har man haft en dålig dag eller har något som tynger en så mår man alltid mycket bättre av att få umgås lite med oss.
Jag och mina kompisar är experter på att läka och trösta och vi vill inget hellre än att ni ska vara glada. Vi må vara stora djur, men vi har desto större hjärtan. Jag säger mer kärlek och mindre hat!

Stor kram från Biggan 🦄"
  


Läst 18119 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
28

Gästblogg: Att ha shettis jämfört med att ha halvblod


Foto: Privat och Jenna Vainiopää

OM DENNA GÄSTBLOGG
Efter 20 år utan häst bestämde sig Susanne Nilsson, 48 år, för att det var dags att bli hästägare igen. Hon och kompisen Pia köpte två shettisar (sto och föl) ihop för agility, körning, trickträning och utställning. Sedan dess har den unga shettisen Silvergårdens Karma, även kallad för "Mammuten", sett till att hålla Susanne sysselsatt hemma på gården i Hedekas. Susanne skriver dagbok om alla tokiga upptåg och shettisarna har en egen sida på Facebook, Pärlans Mammut. "Att ha shettisar är inte samma sak som att ha halvblod", konstaterar Susanne i ett mejl till Hippson.

Att ha shettisar är inte samma sak som att ha halvblod

"Kära dagbok, jag vet inte riktigt var jag ska börja... Detta att äga en ponny (Karma) förklädd till mammut var kanske inte riktigt som jag trott. Sju månader ung är Mammuten. Jag har ju även modern till Karma, men hon måste ju ha adopterat den lilla eftersom:
1. Modern ser inte ut som en mammut.
2. Mildare och lugnare mammaponny får man leta efter.
 
Ska jag vara helt ärlig tror jag det är Emil i Lönneberga som återfötts till mammut. Som du vet är jag hemma på heltid så detta att hinna med 1,5 shettisar borde ju inte vara några problem! Ack så fel jag hade...
  
Tidigare i dag började hunden vråla som en tok. Jag undrar varför och tittar ut. Där står Mammuten och praktiserar blandade små skutt med diverse karate-liknande sparkar...på gräsmattan!
 
Jag rusar ut i hallen och får på mig skor och jacka. Går 'lugnt' runt huset, bara för att se en liten cylinderliknande mammut sätta av bort över markerna mot grannens tomt. Som den väldresserade människa jag är följer jag givetvis efter. Småspringandes! Medan jag tänker högt 'Ha! Flämt, flämt, nu har jag henne! Hon kommer stanna vid äppelträdet. Lättfångad!'


Mamma Baccara och Karma, "Mammuten".
  
När jag pustandes och stånkandes kommer fram kan jag ju konstatera att älgarna inte lämnat ett enda äpple. Det vill säga, Mammuten är redan på väg åt motsatt håll. Om du inte vet det redan kan jag ju uppdatera dig med att det är sex hektar öppen mark, sen skog med stort S efter det.
   
Mitt på gärdet står två rådjur. Mammuten sätter efter dem! Givetvis inte mot mig utan bort mot skogen. I min enfald trodde jag att hon nog skulle vända vid skogen. Men nädå. Hon rusar efter dem in i skogen. 
  
Jag gör en helomvändning och rusar nu mot mammaponnyn som är kvar i hagen. Tar tag i grinden och håller på att få en infarkt. Jag glömde stänga av strömmen! Har ju virat folie runt handtaget eftersom Mammuten lärt sig öppna genom att bita i plasthandtaget. Typ 'Tada!' och hon är ute. 
  
Grabbar tag i mamman och börjar gå mot skogen. Då ser jag två rådjur komma springandes ut ur skogen för att nästan direkt rusa in i nästa skogsflik. Mammuten är inte långt efter. Så där fortsätter det en bra stund. In ut, in ut. Jag är ju inte sämre än att jag hänger på. Till mammaponnyns stora missnöje: 'Flera viktiga minuter av dagens ätande förstörs av detta...springa?!'
  
Efter att ha jagat efter den lilla Mammuten i 45 minuter lyckas jag få ta på henne. Med hjälp av en morot. Tack gode gud för morötter! Går sen med bestämda steg mot hagen. Släpper in dem, sätter på strömmen och ringer grannen. Lämnar ponnyerna med orden: 'Nu stannar ni på den här sidan av tråden!'
  
Grannen svarade på två signaler:
Jag: Hej, hade inte du ett sådant där monsteraggregat? Kan jag låna det?
Först då uppfattar jag att han låter konstig. 
Jag: Men hur är det?
Då brister han ut i gapskratt.
Grannen: Jag har i över en timme betraktat er. Aggregatet har jag redan ställt fram. Så här roligt har jag inte haft på år!
  
Arg som ett bi marscherar jag mot bilen för att hämta det där jäkla aggregatet. I bilen börjar jag fundera. Tänk om man kunde ha Mammuten ungefär som en drever. Driva viltet mot jägaren. Det hade kanske varit något. Jag berättar om denna geniala idé för grannen.
I ren fasa spärrar han upp ögonen. 'Nej nej neeeej...', kvider han och fortsätter: 'Grabbarna hade aldrig låtit mig få vara efter något sådant. Tänk dig själv att sätta en pejl på en liten mammut med rosa täcke, lila glittrande grimma och bjällror och ta med den ut till grabbarna i spårlina. Inte nog med det, jag ska förklara för dem varför jag lämnat hunden hemma för den glittrande Mammutens skull. De ska ju kunna skjuta viltet. Jag tror inte att de ens kan sikta utan att skaka av skratt', säger han.
  
Lite lätt förolämpad å Mammutens vägnar tar jag aggregatet och lämnar den fortfarande förskräckta grannen. Superström på snöret och två trötta shettisar senare lämnar jag för att gå in i värmen igen. I morgon är en ny dag.
  
/Susanne"


Läst 32531 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
26

Gästblogg: Ryttare och diabetes – lär dig rädda liv


Foto: Simon Johansson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Julia Lundgren är 23 år och tävlar medelsvår dressyr med stoet Zaga. När Julia var sju år gammal fick hon diabetes typ 1. Sedan dess har hon försökt få livet som diabetiker och ryttare att fungera så bra som möjligt, i dag lever hon "som vem som helst med diabetes typ 1".
"Man ska dock inte sticka under stol med att diabetes dödar, för det gör den varje dag, och det är därför jag vill dela med mig av denna viktiga information", skriver hon till Hippson. Inlägget nedan publicerade Julia först på Instagram, @jullelundgren. Cirka 500 000 personer i Sverige har diabetes. Hos Diabetesförbundet kan du lära dig mer.

Att ge insulin till en diabetiker med lågt blodsocker är livsfarligt

"Vi är på samma tävling och ni hittar mig liggandes vid ridhuset. 'Har hon svimmat eller är hon död?' Svaret är med all säkerhet att jag har lågt blodsocker och har svimmat av, på grund av min diabetes.

 
Bredvid mig ligger min väska och i den ligger två olika sprutor, en liten svart dosa (min blodsockermätare) och mina kort. Vissa av er förstår säkert vid detta laget att jag har diabetes och tar därför upp sprutorna. 'Ska jag ge dessa? En diabetiker behöver ju insulin!' Andra vet inte alls och ringer 112.
  
Ger ni mig någon av sprutorna? Eller gör ni något annat? Vad har NI fått lära er eller vad har ni fått höra från andra?
  
Svaret är: Ge aldrig en diabetiker en insulinspruta. Ring alltid 112 och ta inga egna beslut när det gäller personens mediciner. Det man kan göra är att ge personen något sött som inte behöver tuggas eller sväljas (honung eller sirap under läppen för att inte riskera kvävning). Om någon ger mig sprutan när jag har svimmat av lågt blodsocker – då dör jag. För insulin sänker blodsockret medan socker höjer snabbt.
  
Tack för att ni läste och jag hoppas innerligt att NI slipper se någon drabbas av detta och att jag slipper det själv. Det har ännu inte hänt men kan dessvärre hända när som helst, för alla diabetiker.

/Julia"


Läst 46879 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Duktiga småpojkar och julkänsla

Portugal-bloggen

Catch up!

Therese

Är du helt bakom?

Kajsa Boström

Till Husbloggarna