Gästbloggen - Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla
JUN
19

Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
  
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där
i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma

taggar


liknande webbartiklar


Läst 60930 ggr





Fler inlägg

JAN
22

Gästblogg: "SIS" – något många hästar lider av


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Habbe bor i Åseda och arbetar som veterinär. Hon bor på en gård med sin familj inklusive katt, häst och hönor. För fyra år sedan startade hon Facebook-sidan Veterinär Johanna Habbe för att ge människor tips och information om stort och smått som rör djur.

Inlägget nedan, om SIS, skrev hon efter diskussioner i veterinärkretsar.
”Det började egentligen med ’användbarhetsförsäkringen’ och hur många hästar det trots allt är, som på grund av ryttarens okunskap eller inkompetens, rids till skador. Skador som ibland blir återkommande och där hästen döms ut. Tyvärr finns det en del ryttare där häst efter häst drabbas av detta. En diagnos som sällan sätts ’utåt’ är just SIS, som i värsta fall kan orsaka förslitningsskador på hästen och i ’bästa’ fall bara ger en icke-optimal ridning, där små förändringar i sitsen och inverkan gör stor skillnad för resultatet”, säger Johanna.

Just nu arbetar hon med sin ridtränare för att förbättra sina diagonala hjälper, efter att ha ridit länge utan tränare och har hamnat i det hon kallar för ”stark-i-innertygeln-träsket”.
”Det är fascinerande hur bra det gå när man bara gör rätt och rider med hästen i stället för mot hästen. Förhoppningsvis tänker några av läsarna till över inlägget”.


Vet du vad SIS är?
Något som tyvärr många hästar lider av. Mycket svårbehandlat i många fall. Omöjligt att se i hagen, men kan få förödande konsekvenser för hästen. Alla borde känna till detta, men förvånansvärt få är medvetna om denna åkomma och dess följder. Det finns de som har flera hästar som drabbas. Ofta under många år.

Jag tyckte det gick jättebra. Domaren var inte av samma uppfattning. Men det är sällan domaren det är fel på om det inte "går bra". Den jobbiga sanningen är att det så klart är mitt fel, jag som ryttare. Det är väl okej så länge det bara rör sig om uteblivna höga poäng, som för mig. Värre är det när det går ut över hästen, det kan det göra och gör i många fall.

När sitsen är sned blir inverkan fel. Både du och hästen får kompensera om din sits och därmed inverkan är fel – kompensera och bli sneda med felbelastning som följd. I värsta fall leder kompenseringen till hältor. Hältor som läker ut med vila. Men gissa vad som händer när samma ryttare börjar rida igen? Mmm, just det... Hästen har läkt ut, men samma snedbelastning kommer att ge samma skada igen.

Vem skyller man på? Domaren? Hästen? Veterinären? Stallägaren? Hovslagaren? Säljaren? Uppfödaren? Ungefär alla utom den som är orsaken till problemet...

Jag har tagit hjälp av en sadelutprovare och av en tränare, och jobbar från noll. Första dressyrpasset var det att sätta sig rätt, tre centimeter åt vänster i sadeln och sluta rida med innertygeln. Vi jobbade bara i skritt.

Jag måste lära om och göra rätt. Och oj vad bra det går när jag inverkar korrekt. Får se om det funkar även i trav och galopp. Vi blir nog aldrig något Grand Prix-ekipage, men kanske kan vi lyckas få lite höga procent i Lätt B någon gång.

SIS betyder ju helt enkelt "Skit i sadeln". För oss betyder det låga dressyrpoäng. För andra kan det betyda en utdömd häst.

/Johanna Habbe


Läst 14950 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
21

Leila Lindholm om ridningens kraft: ”Varje sekund på hästryggen gör mig lycklig”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kocken Leila Lindholm, känd för sina mat- och bakprogram i tv, är ryttare sedan barnsben. För två år sedan blev hon utbränd, hästarna blev hennes ventil för att komma tillbaka. I ett fint inlägg på Instagram delar hon med sig av vad fyrbeningarna betyder för henne. Vi har fått tillåtelse att publicera inlägget i Gästbloggen.


Foto: Privat

Det finns inget som är härligare än ridning! För två år sedan brände jag ut mig. Efter många år av kanske lite för hektiskt schema sa kroppen ifrån. Det började med yrsel och konstiga smärtor. Jag svimmade hemma hos en vän som hade fest och var borta i flera minuter. Sen fick jag hjärtklappningar och fick genomgå olika läkarundersökningar. Efter bara någon timme på jobbet var jag totalt slut och kunde knappt stå utan att hålla i mig.
  
Jag låg vaken på nätterna och oroade mig för hur jag skulle orka och klara av att driva min verksamhet. Hade ingenting att ösa ur och kände mig som en mus i en hink med vatten som inte orkade simma längre. Nu börjar jag långsamt närma mig min normala kraft och energi igen, men det har tagit tid. Hästarna har varit en stor hjälp i att försöka komma tillbaka. Varje sekund på hästryggen gör mig lycklig. Det är en ventil och så nyttigt att bara vara i nuet med fullt fokus på vad som händer i stunden.
  
/Leila


Läst 35577 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
15

Gästbloggen: Sårskada på häst – så agerar du

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sårskador på häst kan ofta se dramatiska ut och det gäller att hantera dem rätt för att hästen ska kunna läka optimalt. Veterinär Johanna Almerén, på Brunmåla hästklinik, delade på Facebook med sig av tips och råd. Vi har fått tillåtelse att publicera dem här i Gästbloggen.

Plötsligt en dag händer det. Hästen kommer in från hagen med ett sår! Vad gör du då?
Ibland ser det ganska dramatiskt ut. En bra början är att spola bort blod och smuts med ljummet vatten för att tydligare se omfattningen av skadan. 
  
Lokalisera var sårskadan sitter. Är det nära en led, senskida eller ett öga bör man så snart som möjligt kontakta en veterinär. Likaså om det ser ut att gå in mot buken eller andra organ.
Sedan får man göra en bedömning om såret ser djupt ut. Sticksår kan vara luriga, det kan se litet ut för ögat men gå väldigt djupt vilket försvårar rengöring. 
Om såret blöder är det bra att sätta på ett rent bandage för att hämma blödningen och skydda såret. Bandaget hindrar även vävnaden runt såret från att svälla upp.
  
Ta även tempen på hästen regelbundet. Vid feber – kontakta veterinär. Normaltemperatur för en häst är lägre än 38,2. Kontrollera även om hästen är halt genom att skritta i stallgången.
Verkar såret vara ytligt som ett skrubbsår, och hästens allmäntillstånd är bra, kan du avvakta och skydda såret med ett bandage. Tänk på att låta det luftas ibland då det hjälper läkningsprocessen och håll hästen under uppsikt.
  
Kontakta alltid veterinär om:

  • Såret sitter nära en led/senskida/senor/öga.
  • Om såret är djupt.
  • Om såret går in mot bröst/bukhåla eller involverar andra organ.
  • Om hästen har feber.

/Johanna Almerén


Läst 48693 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv