Gästbloggen - Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla
JUN
19
2018

Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
  
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där
i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma

taggar


liknande webbartiklar


Läst 64116 ggr





Fler inlägg

OKT
19
2020

Foto: Privat.

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Maria Stigsson jobbar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb och brinner för att hjälpa ungdomar inom ridsporten. Under många år har hon följt med sina elever på tävling och har därmed intresserat sig för teamet som byggs upp kring ryttaren. Hon menar att om ungdomsryttaren är medveten om vad teamet gör, får vara med i planeringen och tala om vad just denne behöver för att kunna prestera som bäst, kommer ungdomarna att bli mer medvetna.
– Vi måste se på barn och unga som att de är egna tänkande individer med mycket kunskap och förmågor. Lyssnar vi på barnets behov, eller tror vi vuxna bara att vi vet vad denne behöver? Ett team kan bestå av många olika personer, men det viktigaste är att kommunicera, säger hon.
Läs Marias inlägg i Gästbloggen nedan.

Jag tänker ofta på det där med teamet när vi är ute på tävling med ”Team Baron”. Man blir så imponerad av alla team man ser och träffar. Mammor, pappor, kompisar och syskon som bär, betalar, hejar, kramar, tröstar, matar, vattnar, klär på, klär av, håller koll, packar – ja, ni vet allt det där som händer innan, under och efter tävling.
Huvudrollsinnehavarna i teamet är ryttaren och hästen. Men en hel film skapas inte av två roller. Det är så många andra viktiga roller som spelar in på prestationen. Såväl stora roller som ”statister” – alla är en viktig pusselbit.

På bilden ovan syns förutom en av huvudrollsinnehavarna – Sörvys Baron – vårt teams ”materialare” som jag ibland kallar henne – mamma Linda. Mamma Lindas roll är tung. Hon anmäler, hon tvättar kläder innan, ser till att allt är packat, att hästen är påklädd när ryttaren går banan, håller koll på vaccinationslistor och så mycket mer.
Det är också hon som fodrar, släpper in och ut hästen varje dag och kör till träningar – hon känner alltså hästen innan och utan. När hon inte är med blir det lätt lite förvirrat. Som till exempel att jag missar att vi var uttagna till vaccinationskoll en gång.

Min roll är mer att se till att ryttaren är i rätt ”mood” under framridning och framhoppning. Vi känner varandra så väl, jag och Ebba, så ofta räcker det med korta, enstaka ord för att kommunicera. Mitt jobb är alltså att se till att ryttaren ostört kan komma in i och kunna vara kvar i sin bubbla. Ibland diskuterar vi någon linje på banan innan start, ibland inte. Ryttaren väljer. Jag vet under vilka förutsättningar Ebba rider som bäst och försöker bidra till dem.

Teammedlemmar är inte bara de som är med just under tävlingsdagen. Till teamet hör såväl hovslagare, veterinärer, tandläkare men framförallt kanske tränaren. I vårt team är tränaren Anne Eriksson. Jag förser mig alltid med rapport hur träningarna gått, då jag sällan har möjlighet att vara med. Detta för att veta till kommande tävlingar var ryttare och häst ligger just nu. En tränare som ser ekipagets styrkor och svagheter är en ovärderlig del av teamet. Vi har dessutom förmånen att tränaren känner hästen sedan den var väldigt ung och har sett ryttaren genom åren på många olika hästar. En stor nyckel i allt är Annes noggrannhet i grunderna. Kan man någonsin få för mycket av det?

Har du funderat på din roll i ditt team? Har du frågat ditt barn, eller den du är med, hur den vill att du agerar och vilken roll du har? Vi är ju faktiskt där för att den personen ska kunna prestera så bra den kan för just den dagen. Vi är där för att skapa förutsättningar.
Hur vill din teammedlem att dagen ska se ut? Vad ska du göra på framhoppningen? Behöver den instruktioner eller gör instruktionerna bara ryttaren nervös? Vilka är din ryttares styrkor?Lyft dem på framhoppningen, tjata inte om det negativa! Ryttaren ska serveras självförtroende på vägen in, inte bli påmind om allt som den kanske skulle kunna göra fel.

Om det inte går bra på banan – finns det en plan för det? Vill ryttaren vara för sig själv en stund? Hur hanterar vi i teamet besvikelsen som kan komma? För besviken måste ryttaren få vara när det inte går bra.
Många fantastiska team ser man när man är på tävlingsplatsen. Men också team som kanske, med små förändringar, skulle kunna ge ryttaren större möjligheter att prestera.

Avslutningsvis vill jag
bara säga – teamet måste ha roligt! Vi håller på med den här sporten för att det är roligt, se till att skratta och plocka fram alla godbitar. Vi har kul, ibland går det mindre bra, men då vet vi att det kommer fler möjligheter och fler tävlingar.

Oavsett vilken nivå man är på behövs ett team och det teamet behöver kommunicera INNAN tävling och huvudrollsinnehavarna behöver få vara just det. Vi andra är regissörer, sminkörer, materialare och allt annat som behövs. Låter vi barnen komma till tals? Vet vi vad de behöver eller tror vi bara det? I går gick det bra, vi skötte alla våra uppgifter och ryttaren kunde fokusera och prestera. Då är det galet kul att tillhöra ett team!

/Maria Stigsson


Läst 6016 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
13
2020


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erika Lundqvist är ridskolechef hos Göteborgs fältrittklubb. I ett inlägg på ridskolans Facebook hyllar hon alla ridskolehästar. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägg här i Gästbloggen.
Älskade ridskolehäst❤️ – Tack för att du på bästa sätt hjälper våra elever att utvecklas som ryttare och hästmänniskor. Tack för att du hjälper oss ridlärare att bli bättre pedagoger och hitta nya sätt att förmedla kunskap utifrån dina och ryttarens förutsättningar. Tack för att du lär oss människor att läsa av djur. Tack för att du tålmodigt låter elev nummer 14 sitta upp på dig för den här veckan.

Tack för att du står ut med skratt, gråt, nervositet och osäkerhet från oss människor. Tack för att du tar hand om elever som inte alltid rider dig i balans, som råkar rycka dig i munnen eller dunsar ner med rumpan på din rygg. Tack för att du trotsar dina instinkter och inte rusar iväg när något plötsligt händer. Tack du fantastiska ridskolehäst för att du hjälper oss att få drömmar att gå i uppfyllelse.

Och till dig elev. Du kanske inte alltid får rida din favorithäst, men tänk på att hästen inte får välja dig som ryttare. Alla våra hästar har en förmåga att dansa fram och om den inte gör det med dig handlar det helt enkelt om att du inte rider den på ett sätt som möjliggör detta.

Skyll aldrig på hästen, gör istället vad du kan för att ge den rätt förutsättningar för att arbeta så bra den kan på sin arbetstid. Våra hästar är våra hjältar och de förtjänar att hyllas varje dag, så ge den hästen du ska rida en extra klapp och kärlek i dag, i morgon och nästa vecka.

//Erika Lundqvist, ridskolechef GFRK

TRANSPORTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa hästtransport på Hippson Market:
Ovan visas de sex senaste annonserna inom kategorin:
"Transporter | Alla".
Har du en egen transport att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Transporter" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

Läst 30665 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
12
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Escalon Lux N var fyra år rekommenderades han till bruksprovet. Efteråt var han mycket stresspåverkad. Evelina Wilhelmsson, som äger hästen tillsammans med sin mamma Annelie, beskriver det som att han gick in i väggen. Vägen tillbaka hittade de av en slump, efter en trafikolycka. Här berättar Evelina om resan hon gjort tillsammans med Escalon Lux N, som visat att han trivs bäst utan både sadel och träns.

Det här är storyn om min tävlingshäst som gick bruksprovet som fyraåring och som gick in i väggen framför allt mentalt. Nu, sju år senare, har vi äntligen hittat rätt. Han har varit hos mycket duktiga ryttare som unghäst men är en mycket speciell, svårläst, introvert och känslig häst som helt enkelt inte passade in i "systemen". 

Escalon Lux N (född 2009, e. Escudo I u. Selma ue. San Brasil) talade som tioåring tydligt om att han trivdes bäst att bli riden barbacka i grimma. Jag som ryttare kom egentligen på detta av en ren slump, efter en trafikolycka i Göteborg där vi krockade med bil och släp när vi var på väg ner till Jonas Thornell för en hälsokontroll. Tyvärr fick Escalon en mindre skada i ryggen efter krocken. Han behandlades, vilade och skulle sedan sättas igång när vintern hade kommit. Därav skedde igångsättningen barbacka och av lathet satt jag upp i hans vanliga grimma med tyglarna fästa i grimman. Det visade sig vara något han trivdes väldigt bra med. Helt plötsligt blev hästen rörligare, mer avslappnad, gick fram till handen för skänkeln på ett helt annat sätt än tidigare, hoppade bättre och musklade sig helt plötsligt korrekt. 

Den några år gamla
sadeln som var utpassad till honom var några få millimetrar för trång, något en "vanlig" häst inte borde reagera på enligt sadelutprovare. Lite smått motvilligt fick jag beställa en helt ny sadel efter att ha provat en med lite, med betoning på lite, mer bogfrihet. Något han visade tydligt att han trivdes bättre i. Han var alltså helt frisk och den gamla sadeln låg inte dåligt alls men Escalon ville ha lite mer plats att röra sig i. Under tiden jag väntade på den nya sadeln så fortsatte barbackaridningen. Till slut hoppade vi upp till 1,30-banor barbacka i grimma hemma och använde bara den gamla sadeln vid tävling eller träning.

När den nya sadeln
anlände trivdes han mycket bättre men han visade snart tydligt, genom att ställa sig stilla och skrapa med hoven, att han vid träning hemma ville bli riden utan sadel. Så har det fortsatt. Han är helt enkelt mer avslappnad när han får röra sig helt fritt. Man kan kanske jämföra det med att gå och dra upp axlarna hela dagarna. Förutom att få kramp i axlar och nacke så hade det börjat göra ont på fler ställen i kroppen också. Om jag får spekulera fritt så tror jag det var så han kände det men vad vet jag, tyvärr kan jag inte prata med min häst, jag kan bara försöka vara lyhörd på vad han visar för mig.

Nu tävlas han än
så länge upp till 1,30-nivå med sikte mot högre höjder. Han rids enbart barbacka i grimma eller i sitt nya bettlösa träns på hemmaplan. Hans sadel används i stort sett endast vid hoppträning eller tävling och då är han helt okej med att ha den på. Får han välja själv så väljer han alltid att vara utan sadel. Jag har vid flertalet gånger testat att lägga på sadeln hemma och han protesterar som sagt snabbt genom att skrapa med hoven så fort vi kommer ut i paddocken. Han går att övertala men tar man sedan av sadeln så blir det en helt annan ridkänsla. Ett annat tryck i steget och en mer avslappnad häst. Nu har vi kommit fram till att han på tävling, vid gott humör, kan behöva ett tredelat bett i munnen. Dom dagarna rids han då i sitt bettlösa träns och med ett bett i munnen med två olika tyglar. Varav en är fäst i nosgrimman och en i bettet, detta för att kunna ha mer kontakt på tygeln till nosgrimman än till munnen.

Det jag tycker är så
roligt med det här, är att visa på att många passar in i "systemet" men helt enkelt inte riktigt alla och ibland får man som ryttare lyssna in vad hästen försöker säga. Den här hästen har till exempel alltid varit livrädd för att bli klippt och behövt lite lugnande. För två år sedan kom jag på att det gick alldeles utmärkt att klippa honom om han fick stå lös i gången, då han förmodligen visste att han kunde komma undan "faran" lätt. Där stod han istället och sov under tiden jag klippte honom trots, eller i detta fallet tack vare, att han var helt lös. 

Escalon
 är en väldigt
speciell häst med ett stort hjärta, som gjort mig både grå- och tunnhårig under alla år, men det är med glädje som jag förstått att vi har hittat rätt. Titt som tätt får jag frågan "går det verkligen att rida igenom honom barbacka" och lika ofta är mitt svar "ja absolut, han går bättre utan sadel än med den". Och med detta sagt så vill jag dela min berättelse och visa andra hur viktigt det kan vara att förstå att varje häst, precis som vi människor, är individer och det finns dom där som är lite "extra" som kanske faktiskt måste specialbehandlas lite. Det finns dom som helt enkelt inte är mogna för stora mentala uppgifter tidigt i livet. Det finns dom som stänger inne sin stress men inte visar den utåt. Escalon är en av dom hästarna.

Visst hade jag kunnat
be honom att göra sitt jobb med en sadel på och bett i munnen men varför inte försöka ge hästarna bästa möjliga chans att kunna prestera eller kunna klara av det vi ber dom att göra. Vi har till exempel redan sett Peder Fredricson med flera, testa sig fram med att rida utan skor. Några fungerar det på, andra inte. Trots att jag är tävlingsmänniska och har som mål att lyckas med det jag gör så är det viktigaste för mig att jag vet att mina hästar mår så bra som möjligt och att jag gör mitt bästa för att hitta det just dom trivs bäst med så de kan bli så bra som möjligt. Oavsett om det innebär att jag får gå runt i smutsiga ridbyxor varje dag efter barbackaridning eller om det innebär att rida i sadel. Bara för att Escalon vill bli riden på detta viset så innebär det ju självklart inte att jag rider mina andra hästar på samma sätt, för det hade inte fungerat utan sadel och träns på dom helt enkelt. 

Veterinärer, hovslagare,
tränare och equiterapeuter har sett Escalon under många år och är alla överens om att han mår betydligt bättre nu än han tidigare gjort, både fysiskt och mentalt. Att jag har fått en fantastisk ridkänsla på köpet, en häst som äntligen börjat släppa loss i hoppningen och mycket bättre egen balans på hästryggen, det är bara en stor, stor bonus!

/Evelina Wilhelmsson

Läst 40111 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv