Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
Den 29 maj 2013 stod han där i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
/Emma
Liknande webbartiklar
- Julia krossade ryggkota i en ridolycka: ”Efter det var jag livrädd för att rida”
- Coachen Emelie Espegren: ”Även hästen lider när ryttaren inte är i balans psykiskt”
- Tillit och grundarbete botade ridrädslan: ”Fick panikkänslor”
- My Lagerberg om sjukdomen och hästlivet: ”Hästarna har varit min drivkraft”
- Pensionerade Sherri rids bettlöst och barbacka: ”Vill att det är på hennes villkor”
- Förbundet förbereder för tävlingsstart: ”Ett kluvet Ridsportsverige”
- Bildspel + intervju: ”Att vara bakom kulisserna är helt fantastiskt”
- Dressyrryttaren Johanna allvarligt skadad i trafikolycka: ”Vägrar släppa ridningen"
- Döva Malin räddades av läromästaren Lilleman: ”Så glad att jag har honom”
- Marcus bytte hojarna mot hästarna: ”Kände direkt att de var bra för mig”
Läst 71419 ggr
Fler inlägg

2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.
Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.
Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115. Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.
Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här.
Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe.
I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen?
Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst.
Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.
Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?
Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan.
Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst!
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.)
Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.
//My
Läst 3040 ggr | Kommentarer | Kommentera |

Foto: Privat
Emilia Slättås Karlsson är en ung tjej som brinner för hästar. Hon har sedan barnsben älskat hästar och allt vad det innebär. Fälttävlan är hennes stora intresse och det som som tycker är absolut roligast, men även att utbilda unghästar och ponnyer. Hon drömmer om att i framtiden kunna jobba heltid med att utbilda och tävla hästar och göra det som hon tycker om allra mest – rida.
Jag vill inleda den här lilla krönikan med ett grattis. Grattis till alla mammor där ute som gör allt för sina barn, sina döttrar och/eller söner. Grattis för att ni är just ni.
Ridsporten är fantastiskt underbar på många sätt. Det är därför vi håller på. Men vi alla vet att det krävs en hel del för att kunna rida och framförallt tävla och träna på både låg och hög nivå. Det krävs ett engagerat team, en ponny eller häst och i vissa fall flera, en transport, ett stall, massvis av "lediga" helger, någon som bär, kör och såklart betalar och en massa mer, listan är lång. Inget av det hade varit möjligt utan våra föräldrar och i de vanligaste fall våra mammor. Vi får inte ta dem för givet. De gör det möjligt att ponnyn står i stallet varje morgon, att transporten eller B-korts-lastbilen rullar oss till tävlingar var och varannan helg runt om i Sverige. Det är faktiskt just på grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar, följa vår dröm och uppnå våra mål. En satsning inom ridsporten oavsett gren kräver alltid engagemang, tid, och en massa pengar. Något som ingen ung person kan rodda ihop själv. Men på något sätt lyckas alltid våra fantastiska mammor med det omöjliga pusslet, livet och hästar. Ni måste ha någon magisk kraft.
Alla ryttare där ute, vi måste visa vår tacksamhet till våra mammor. Vi måste tänka på att det är för oss de gör allting. Därav är vi skyldiga att visa respekt och kärlek oavsett om nerverna spökar innan start eller om det inte gick som vi tänkt oss. Våra mammor gör det möjligt för oss att följa våra drömmar och ha roligt med våra bästa vänner: hästarna. De offrar mycket, mer än vad vi tror, och det är inte lätt, de sliter och kämpar. Kanske vill de inte alltid visa att det är tufft men så är det för alla. Därför är det extra viktigt att visa att vi uppskattar allt de gör för oss.
Till er mammor:
Tack för att
Ni tror på oss
Ni ägnar era lediga helger och kvällar åt oss
Ni stöttar och peppar i med och motgång
Ni kör land och rike med oss och våra fyrbenta bästa vänner
Ni gör det möjligt för oss att följa våra drömmar
Ni uppfostrar ansvarsfulla och omtänksamma barn
Ni tar hand om hemmet och jobb samtidigt
Ni donar och fixar, planerar och organiserar
Ni finns där när det hänt något jobbigt i skolan eller i ridningen
Ni uppfostrar oss att tro på oss själva, gå våra egna vägar och strunta i vad alla andra tycker och tänker
Ni får oss att känna sig bäst och älska oss själva oavsett omständigheterna
Ni får oss att bli en bättre människa och ryttate
Tack för det. Tack för allt ni mammor gör. Vi är er evigt tacksamma.
Mvh Emilia Slättås
Läst 6156 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Maria Nilsson beskriver sig själv som en "vanlig hästtjej/kvinna/tant 50+". Hon har tävlat en del men framför allt har hon alltid, från första gången hon träffade en häst, varit helt såld på hästar. Här skriver hon om kärleken till och tacksamheten gentemot hästen som varelse.
Tacksam
Det är en sådan där tidig morgon som egentligen bara finns i början av juni. Krispig, men med ett löfte om värme längre fram. Tung dagg och dis och kaskader av fågelsång.
När jag kommer ut i hagen ligger Jack fortfarande och sover i gräset och när jag närmar mig lyfter han huvudet och tittar frågande. Du? Här? Nu? Men eftersom han tillhör en av jordens vänligaste och mest tålmodiga arter, reser han sig mödosamt, skakar lite på sig och ber om godis.
Vi klär på oss ordentligt båda två (barbackaridnigens tid är dessvärre förbi) och ger oss ut i riktning mot skogen. Jack är fortfarande nymornad och gör sin skalmanimitation ända tills dess att han förstår var vi är på väg. Galopprakan! Vid sidan om en uppdikad bäck har en snäll bonde lämnat en bred och över en km lång gräsremsa för oss att rida på, perfekt för en frisk galopp. På asfaltvägen innan vi svänger in på rakan dansar Jack fram och han hinner knappt sätta en hov på gräset innan han är iväg som ett skott.
Det går fort. Riktigt fort. Daggdropparna piskar i ansiktet och fartvinden viner. Åren försvinner och jag är ung igen, med alla kroppsdelar intakta och en lätt, vältränad kropp. Runt oss galopperar alla ponnier och hästar jag känt och älskat genom åren. Där är blinda Blighter med mulen mot länden på sin lilla ledsagare och beskyddare welshmountain ponnyn Challe. Framför oss gör halvblodet Ture sina enastående bockserier och jag är glad att det inte är honom jag sitter på. Till höger, alltid vid min sida, sträcker angloaraben Lisa ut sig i långa vägvinnande språng, och jag kan se att hon håller igen, för annars hade hon lämnat oss långt bakom sig. Efter oss kommer gulingarna, Nessan och Gullan. Nessan pigg, glad och positiv som alltid och Gullan arg som ett bi för att hon inte är först. Och där finns fler, skuggor av ridskolehästar och tillfälliga bekantskaper. Vänners hästar och hästar jag ridit utomlands. De är alla där, vi stormar fram tillsammans. Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka.
Ganska snart kommer Jack dock på att han ju inte har fått någon frukost ännu och faktisk egentligen har mycket lite energi, så farten minskar och den sista biten avverkas i en sakta arbetsgalopp. Våra följeslagare försvinner i morgondiset och det sista jag ser är Gullan, som nu är sur på att hon inte kan springa om Lisa hur hon än försöker.
Jack och jag stannar frustande (Jack) och flämtande (jag), och resten av turen går i sakta mak hemåt, medan dimman lättar och morgonen blir till dag.
För att undvika akut näringsbrist släpper jag Jack direkt i hagen och stapplar ensam tillbaka med utrustningen mot stallet, återförd till min normala, 54-åriga kropp, men fortfarande med den där sköna känslan man får efter en ordentlig adrenalinkick. 100 percent natural high! Och jag tänker återigen på alla hästar jag mött. Hästar som burit mig och lärt mig, haft tålamod med usel ridning och dåligt humör och som alltid funnits där i vått och torrt med sin mjuka mule och varma hals. En strof ur Hästens Bön dyker upp i mitt huvud:
Jag bär dig
Jag drar dig
Jag lever endast för dig
Jag vet. Och jag är oändligt tacksam.
/Maria Nilsson
Läst 36104 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Gästbloggen »
Här hittar du alla våra husbloggare
Inbjudens senaste
- My blev hjärntrött efter krasch på tävling
- Gästblogg: "På grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar"
- "Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka"
- Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
- Gästblogg: Om skammen om smitta
- Gästblogg: Vikten av att lyssna på sin häst!
- Att börja i fel ände …
- Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"
- Gästblogg: Ha koll och undvik sandkolik
- Svullna hästben – vanligt förekommande på sommaren
- Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan
- En sannsaga med ponnyerna Frippe och Svante
- Gästblogg: Smarta boende-lösningen i samband med meeting
- Gästbloggen: Vad händer med din häst när du dör?
- Hästen Golden om att tävla: "Då skulle domaren varit med"
- När det som inte får hända händer
- Dags för pälsfällning – tänk på det här
- Även ryttarrehabilitering måste få ta tid
- Tre elitidrottares imponerande väg till guldet
- Kerl, 30 år – den bestämda hästen som vann familjens hjärta
Arkiv
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014