Gästbloggen - Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
  
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där
i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma


Läst 73337 ggr



Fler inlägg


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cecilia Ekeberg arbetar som veterinär på Mälaren hästklinik och inlägget nedan publicerades först på klinikens sida på Facebook.

Det här är en Gästblogg publicerad 21 mars 2022, Hippson väljer att publicera den på nytt som en läsarfavorit. 
Känner du igen dig i att dagligen få stallkläderna fulla med kliande små hårstrån? Vi går mot ljusare och varmare tider och i och med det är det dags för pälsfällning. Egentligen är det lite slarvigt uttryckt eftersom förutom att det är en pälsfällning av den gamla vinterpälsen så ska sommarpälsen också bildas. Hästens päls är till största del uppbyggd av olika typer av proteiner. Därför är det viktigt att se över sitt grovfoders innehåll på protein oavsett om man fodrar med hö eller hösilage.

Om man har brist på protein i hästens foderstat tar det oftast en tid innan det syns på hästen men när det väl gör det så är det i form av bukig mage, dålig päls eller hovkvalité samt tappade muskler. Det innebär att man redan flera månader innan hästen ser ut som den gör haft ett underskott på protein som det oftast tar tid att återhämta sig från.

I pälsfällningstider är det inte ovanligt att man marknadsför B-vitamintillskott för att underlätta för hästen, men det finns inga studier som visar på att så är fallet. Troligen är det är en missuppfattning från förut då man gav foderjäst som tillskott som är rikt både på protein och B-vitamin. Det var proteinet i foderjästen som var positiv för hästens päls och inte B-vitaminet som hästen producerar själv i grovtarmen. Vissa upplever förbättring med B-vitamintillskott och eftersom det inte är farligt att ge (hästen kissar ut det) så finns det inga risker med att ge extra tillskott förutom att det kostar pengar.

Om man däremot står i valet att lägga sina pengar på en grovfoderanalys så man kan göra en välanpassad foderstat med tillräcklig mängd protein eller köpa B-vitaminpreparat för pengarna så är det självklara valet att göra en analys först och fodra sin häst utefter det.

En del hästar kan upplevas påverkade av pälsfällningen och kanske bli lite tröttare än vanligt och möjligen mer känsliga i huden. Om det är milda och övergående symptom så kan man ge hästen en lite lugnare period innan man sätter igång igen. Om symptomen är tydligare eller inte går över är det bra att göra en kontroll med sin veterinär först.

/Cecilia Ekeberg

Läst 97746 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Ida Svensson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jannike Lineruth är sedan 2015 verksamhetschef på Njurunda ryttareförening i Sundsvall. Innan dess har hon cirka 20 års erfarenhet som ridlärare och verksamhetschef i Malå – och år 2014 blev vald till "Årets ridlärare" i Västerbotten. Jannike tävlar själv i hoppning och har ett intresse för att arbeta med unghästar och utbildning.

Njurunda ryttareförenings mål är att skapa en ridskola där såväl hästar som medlemmar ska trivas. De arbetar för en hållbar hästhållning, där de vill erbjuda såväl mycket utevistelse med hagkompisar som variation i de vardagliga arbetet. I ett inlägg på föreningens Facebook-sida delar sina Jannike sina tankar om ridskolans roll för att utveckla elever mot sina mål, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.

Som personal på ridskola så möts man ofta av föräldrar och barn som vill mycket. Vi blir så klart väldigt glada när elever lik som oss tycker hästar är roligt å spännande. En vanlig kommentar är ofta att eleven "vill ha lite mer utmaning": om det är att hoppa högre hinder, galoppera fortare eller lära sig mer tekniskt svåra saker kan säkert skilja från fall till fall. Utmaningen för en ridlärare är att en stor grupp människor skall få möjligheten att lära sig grundridning, hantering samt handhavande av häst. I grundridningen är det att få kännedom om grunderna i dom olika ridsportgrenarna samt rida ute i skog och mark. Inlärning av ridning innefattar att bli instruerad, få prova och sen öva – och just biten att öva är ganska stor. För att exempelvis bli en kompetent och trygg tävlingsryttare i hoppning krävs rätt många språng i kroppen och av praktiska skäl blir det svårt då relativt få hästar skall räcka till ganska många elever. Vi behöver anpassa arbetsbelastningen så att hästarna får ett långt och välbalanserat liv, tid till vila, hästgemenskap och lagom arbete.

Utmaningen att vara ridskolehäst är som ni säkert förstår inte heller det lättaste. Många elever med olika bakgrund, målsättningar samt kunskap vid kommunikation med hästen. Den bästa hästen behöver näst intill kunna läsa tankar. Hästen behöver varje dag gå till jobbet med både motivation och ork. Vi som jobbar med att utbilda elever gör så långt det är möjligt det vi kan för att eleverna ska få möjligheter till att utföra sin favoritgren. Ett par exempel är extraträning i hoppning och dressyr, oftast under skolloven, samt pay’n jump och pay’n ride. Dom två sistnämnda är för att få grundläggande kunskap i hur det kan vara på tävling. Det handlar inte om hur högt vi tror en häst/ponny eller elev kan hoppa med risk att den blir skrämd och sedan inte vill vara med längre. Men vill eleven hålla på med denna sport och exempelvis tävla så krävs förutom ridskolan även föräldrar, fler träningstillfällen samt mer hästmaterial. Som tävlingsryttare rider man i stort sett alla dagar i veckan och hästskötsel utöver de. Däremot finns alltid möjligheten att ta ställa frågor under lektionerna, att ta råd om man vill skaffa häst och öva mer inom sin gren.

Den svenska ridskolan är ett fantastiskt ställe där alla kan mötas oavsett förutsättningar och bakgrund. Våra duktiga stjärnor inom de olika grenarna är alla starkt knutna i ridskoleverksamhet då det var där allt började. Exempelvis Malin Baryard Jonsson, Henrik von Eckermann och Therese Nilshagen för att bara nämna några.
Ridskolan är heller ingen plats man "växer i från", däremot kanske man går från att vara lektionsryttare på skolhäst till att även bli privatryttare på egen alternativt lånad häst: både i lektionsverksamheten och i träningsverksamhet. Ofta är personalen kunniga på vad eleven behöver för att komma vidare i sin satsning inom sporten.

Säkert skiljer sig våra ridskolor lite i vad som kan erbjudas men som sagt så finns alltid begränsningar beroende på vad elever och föräldrar har för målsättning. Ridsport är kul, varierande och utmanande. Ridsporten är även känd för att fostra goda ledare som är ansvarsfulla och inte är rädd att "hugga i". Barn som umgås med djur blir både ödmjuka och empatiska då djuren behöver vår omvårdnad. Alla har inte heller som målsättning att bli just tävlingsryttare. Det kan vara alldeles fantastiskt att bara komma på sin ridlektion samt umgås med hästar och kamrater på ett kul och avslappnat sätt. Men finns intresset till mer idrottsutövande: var inte rädd att komma till oss med era frågor och funderingar så hjälper vi er efter bästa förmåga.

Ha de gott så syns vi i stallet!

//Jannike Lineruth


Läst 34796 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG: Annika Strömberg driver bloggen Dressyrtanterna, hon är en medelålders kvinna som har tre egna hästar. Det är Googles, 19 år, Mocca, 16 år, och minstingen Princip sex år. Hon har tävlat upp till medelsvår A dressyr och 1,20 i hoppning. Hästarna har hon hemma på gården tillsammans med höns och en katt. Hon jobbar som stödassistent till funktionshindrade och tränar, det gör hon för Bo Tibblin. I sitt senaste blogginlägg, som fått stor spridning, funderar hon på det är med hästvälfärd och vad det betyder för olika hästar. Vi har fått Annikas tillstånd att dela inlägget här i Gästbloggen.

"I dag är det solsken, vårkänsla och jag har en helt ledig dag efter jobbhelg. Mycket skönt! Sitter i solen utanför stallet med ett stort kaffeglas intill mig. Hönsen går muttrande omkring på gräsmattan och pickar i sig vitt skilda delikatesser, allt från maskar till gräs och hästskit. Hönsen har kommit igång värpa fint nu efter vintern så kan till och med sälja nån kartong ägg här och där. Riktiga ägg när det är som bäst, och man vet hur hönsen har det. Extra vårlikt är det ju när man han hänga ut saker på tork i solen.

Funderat en del senaste dagarna om debatten med hästvälfärd och hur tokigt saker kan bli av olika orsaker. Som någon artikel om Casall som blivit prisad som århundradets hingst i Holstein. I kommentarsfälten kan man ju genast läsa exempelvis detta; 

Ja, men nu börjar man ju se hur nyanserna går i sociala medier. Att hästvälfärd enbart räknas i om hästen går på lösdrift, i flock, barfota och rids bettlöst. Det finns liksom inga alternativ på skalan nu för tiden. Inga nyanser alls. Alla med lite kunskap om hästar, etologin och hur hormoner funkar hos en häst vet att det sällan går släppa en avelshingst i en flock med hästar utan att det händer olyckor. Alla som hanterat hingstar hemma eller borta vet hur de funkar. Och framför allt avelshingstar som fem månader om året hoppar på bocken för spermasamling. Gissningsvis är folk rätt rädda om sin dyrbara hingst. Men gissar han går ute i hage med i alla fall en hästkompisar av något slag. För fler hingstar ihop funkar sällan bra.

Lösdrift är säkert en bra lösning för många, men det passar varken alla hästar eller ägare. Lösdrift kan vara både stressande och påfrestande för många hästar medan andra trivs toppen. Man lär ju kunna se till individen att det kanske inte funkar för alla. Då ser man att debatten någonstans blivit tokig. När bara den egna åsikten är den enda rätta och alla andra faktiskt kan anses som djurplågare. Allt från att ha bett och järnskor till att ha nosgrimma på eller ha hästen på box. Det finns en del (bland annat några equiterapeuter och liknande) som framhåller mer och mer att barfotagång är det enda rätta för att få en frisk häst. De delar artiklar i sociala medier om olika ”forskningsfynd” om hur många fel som orsakas av järnskor. Det visas exempel på hur dåliga hovvinklar orsakat diverse skador och förslitningar på hästen. Om hästar som tävlas i världseliten utan skor. Om hästar som räddats från slakt när man tagit av skorna, och så vidare, och så vidare. Ifrågasätter man tas kommentarerna många gånger bort eller man blir blockerad.

Folk börjar mixtra med att hästar ska gå barfota ”för det gör ju Peder och Henke med sina” utan att ha en tanke på sina egna förutsättningar att hålla barfota hästar. Är det bättre barfota men ömfotad? Hellre barfota med återkommande stengallor och hovbölder än att ha skor på? Allt har blivit så nyanslöst. Och var och en är salig på sin tro.
Det är synd!
Jättesynd!
Och det känns som att verkligen börja i fel ände. Hur vore det om vi började i rätt ände av skalan i form av utbildning och hästkunskap.

Kunskap. Ja, av människorna såklart. Människoutbildning för häst. Eleverna på ridskolorna går inte på lektionerna då de vet att det är teori för de allra flesta vill bara rida. Inte betala för att ha teori. Hur löser man det problemet? Teori är ju grunden för praktik. Utan kunskap ingen förståelse. Om man inte vet varför man gör och hur man gör en sak så lär man sig ju aldrig att göra det ordentligt. Utan då bara gör man. Utan eftertanke. ”Nä men det bara är så man gör ” Ja men varför är det så? Orsak och verkan. Hela tiden i hästlivet. Och låt för all del människor med kunskap göra det de gått i skolan för. Låt veterinärer med utbildning på häst utreda och behandla hästen om det händer något eller hästen behöver kollas upp. Mixtra inte med örter och silvervatten, kinesiotejp eller gummiband på hästen om den verkar sjuk eller dålig på något vis. Åk till en veterinär och ta hjälp.

Att visitera är viktigt, vad ska man titta och känna efter? Hur ser man om hästen är sjuk? Vad ska man hålla koll på? Och vad gör man då? Vad behöver hästen för vaccinationer? Avmaskning? Tandvård? Folk behöver lära sig hur en häst är uppbyggd i kroppen. Vilka kroppsdelar som har vilken funktion och var de sitter. Hästens kroppsdelar är rätt viktiga. Låt hovslagare med riktig utbildning avgöra om din häst behöver skor eller klarar att gå barfota. De kan avgöra det, jag lovar. De har gått lång utbildning och kan en del om hästens anatomi. Och känner de din häst dessutom så ser de nog vad just den hästen behöver. De har inte gått nån helgkurs till ”hovformsspecialister”. Att sen Peder och somliga andra kan tävla barfota beror mer på att de har egna hovslagare som kommer ofta till dem. De rider enbart på preparerade underlag som gräsbanor, anlagda slingor i naturen eller på fibersand. De rider inte på grusvägar, över stock och sten i skogen eller de underlag vi vanliga hobbyryttare vanligtvis har runtom hemma.

Man behöver lära sig vad en häst äter, hur den tas omhand, hur ett stall ska se ut och hur man sköter det. Man behöver lära sig vad en häst behöver för mat för att må bra. Det funkar inte så bra att bara lyssna på fodertillverkares rekommendationer på de påsarna som gör mest reklam för sig ”till normalstor häst ge 0,5kg per dag” eller annat generellt. Man behöver veta vilket sorts hö man ger, hur mycket energi och protein det är i och hur mineralerna är. Det avgör ju hur mycket och om hästen behöver kraftfoder. Och om höet är bra, dammigt, mögligt, för låg torrsubstans etcetera. Att det finns orsaker till att man ska ta bort ALL plast och nät från hösilagebalarna i hagen trots att det blir mer jobb för oss lata människor och lite mera besvär att hålla rent. Se bara på denna filmen så förstår ni varför:

Hur ett flyktdjur fungerar och hur man läser av det. Hur man hanterar hästen. Stora djur kan lätt bli farliga om man inte vet hur de ska hanteras och hur man läser av dem. Hur man förutser situationer och gör något åt dem innan det händer något. Hur man passar in utrustning. Hur ska tränset sitta? Är bettet lagom stort och passande? Ligger sadeln bra? Hur utrustningen passar hästen. När man ser sådant här i sociala medier från en så kallad elitryttare blir man ju fundersam när nosgrimman sitter långt nere över näsborrarna. Fast det spelar väl mindre roll hur utrustningen sitter, tränset kostar ju drygt 4 000 kronor ändå så det är nog bra.

Eller de som rider och inte känner att hästen är halt. Nä den är nog lite stel bara? Går ju över efter en stund. Eller får samma skada gång efter annan och många gånger på flera hästar. Då önskar man ju de kunde vara ödmjuka att ta hjälp av någon som kan mer. Tränar jag ”fel”? Behöver jag göra annorlunda? Hur rider jag hemma? Ta hjälp av tränare/ ridlärare. Gärna nån med utbildning som har kunskap. Vara ärlig mot sig själv och framförallt ärlig mot hästen. En hållbar häst är väl det som alla ryttare vill ha? Det finns så himla mycket som gått snett i debatten. Och så mycket grundläggande kunskap som försvunnit. Så mycket om hur man tar om hand en häst, hur den funkar och vad den behöver. Vanlig vardagskunskap som hur man ryktar, sköter hovar, putsar grejor. Till sårvård, smittskydd och sunt förnuft. I dag handlar det mesta om det som syns i sociala medier, det som är inne och det som följer strömmarna av inflytande. Inte om kunskap. Inte om erfarenhet. Inte om ödmjukhet.

Jag är verkligen inte något orakel men en del har man lärt genom åren. Man lär sig att lyssna direkt man öppnar stalldörren på morgonen. Man känner in direkt om allt är som vanligt. Är hästarna som vanligt? Har de legat ner under natten? Hur mycket vatten är det kvar i hinkarna? Har de ätit upp maten? Beter de sig som vanligt? Hummar Mocca? Bankar Goggles i dörren och ställer sig sen och kissar när jag kommer med kraftfodret? Har de bajsat ungefär som vanligt? Är boxen ovanligt stökig? Kort och gott – är allt som vanligt denna morgon? Vid intag hör man om det är fyra klapprande hovar på stallgången eller har någon sko rykt under dagen? Svullen någonstans? Några sår? Kliar Mocca extra mycket i dag? Jag har lärt mig att mina hästar behöver skor om de rids på de underlag jag har hemma. Och att det är asjobbigt att leta efter tappskor i fyra hektar hage. Har en toppenbra hovis som fixar med det mesta om det behövs. Att ta hjälp av en bra tränare med erfarenhet och kunskap som gör att både jag och hästarna utvecklas och blir hållbara. Har en outstanding tränare som stöttar och hjälper.

Att mina hästar behöver vara ute mycket i stor hage för att må bra. De är olidligt jobbiga när de får stå inne mycket. Har lärt mig oändligt tålamod. Att de behöver äta mycket hö för att vara nöjda, och att mutgodis är oöverträffat för att lura hem korkade hästar som upptäckt strömmen inte gick runt hagen riktigt. Har väldigt snälla grannar och vänner dessutom. Att ju äldre man blir desto ondare gör det att ramla av. Har en bra hjälm! Stålhätteskor är en suverän investering. Och riktiga handskar. Grimskaft ger lätt blåsor. Balsnören, Vetflexbandage och kniv kan fixa till det flesta problemen i ett stall.

Framförallt har jag lärt mig att jag aldrig någonsin blir fullärd."


Läst 118081 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.