Gästbloggen - Gästbloggen: Att tämja hästar i Uruguay
JAN
04

Gästbloggen: Att tämja hästar i Uruguay

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sara Hiller är iväg på världens äventyr i Uruguay. I Gästbloggen berättar hon vid ett par tillfällen under sin vistelse om kulturkrockar, vilda unghästar och om hur Monty Roberts kan komma till hjälp på andra sidan jordklotet.


Hur tämjer man en vild häst? Och hur tränar man en vanlig, ung ridhäst? Vad finns det för likheter och vad skiljer dem åt? Det är ju ändå hästar båda två. Vad kan råka göra att den unga hästen blir vild och hur kan man få en sådan vild häst tam?
Jag kommer att klura lite extra på de här frågorna de närmsta månaderna då jag just nu befinner mig i Uruguay på en 7000 hektar stor ranch med ett 50-tal hästar, varav ungefär 10 ska tränas för att kunna bli användbara ridhästar. Dessa 10 är alla unga, vissa är vilda och en del har blivit svårt skrämda vid tidigare kontakt med människor – så det är minst sagt en utmaning jag har framför mig. Resterande hästar har jag inte sett än för de är helt enkelt inte i närheten av själva gården, men vi kommer rida ut och titta på dem nån dag längre fram vilket jag ser jättemycket fram emot.

Jag vill gärna dela med mig av vad jag får vara med om under den här spännande resan och kommer därför blogga så mycket jag kan om äventyret. Jag som skriver heter Sara Hiller. Jag är 28 år gammal, ridlärare, ingenjör och Monty Roberts-instruktör. Jag älskar djur, glass, sovmornar, spännande äventyr och jag tycker inte om bilköer, skoskav, solkräm och att försova mig. Jag har provat att ha ett ”vanligt jobb” på kontor, men det passade inte riktigt mig, i alla fall inte då, eller än på ett tag heller för den delen. Så nu är det helt enkelt hästar som gäller!
Familjen som jag bor hos här på ranchen kommer ursprungligen från Tyskland, men har av olika anledningar hamnat ända här borta i Sydamerika. Dottern i familjen, Mimi, är en 15-årig hästtokig tjej som var på kurs i Kalifornien när jag gjorde praktik på Monty Roberts gård. Hon vill att hennes hästar ska få en så bra start som möjligt i livet och har därför bett mig och en till Monty Roberts-instruktör att hjälpa henne träna dem.
Att vara hästtjej i Uruguay är inte riktigt som hemma i Sverige. Gubbarna som jobbar här på ranchen och på gården i Salto har tydligen pratat en hel del om att vi har kommit hit för att träna hästar åt familjen. De verkar se på oss som några exotiska europeiska häxkvinnor som påstår att vi kan träna hästar utan hårda tag. Här är det nämligen bara män som tränar hästar och de vill gärna att hästarna ska se lite vildare ut när de rider, så de bryr sig inte så mycket om att hästarna ska känna sig lugna och bekväma.
På Mimis ridskola är det rätt bra blandning mellan killar och tjejer, men själva träningen av hästar görs av män och här ute på landet är det inga tjejer som rider alls. Ibland står gubbarna en bit bort och kikar på när vi jobbar och de verkar tycka att det är rätt intressant. Eftersom det är mer hårdhänt hantering som är normen här är vårt sätt att träna hästarna verkligen något annorlunda.

Systemet eller konceptet vi utgår ifrån kallas för Join-Up® (utvecklat av Monty Roberts) vilket kort sagt är ett tränings-/utbildningssystem som är väldigt säkert, effektivt och framför allt lätt för hästen att förstå oavsett ålder, ras, temperament, tidigare erfarenheter eller utbildningsnivå.
Systemet bygger på att man först bygger upp hästens förtroende för människan och sedan jobbar mycket med tydligt kroppsspråk samt tryck och eftergift, både via träningsgrimma och lina eller med hästen lös, för att lära hästen vad vi nu vill lära den.
Grundläggande saker som vi vill lära hästarna är t.ex. att stå stilla, bli ledd, backa i olika riktningar, lyfta fötterna, kunna hantera att olika material rör vid kroppen, klara av att bära en sadel, kunna styras från marken via två långa linor, göra allt ovan på olika platser. Allt detta tränas in från marken först med hjälp av bra timing och kunskap om inlärningspsykologi.
Grimman vi använder är en speciell träningsgrimma som använder sig just av tryck och eftergift, och precis som vid ridning är det den väl timade eftergiften som hästen lär sig av. När dessa grundläggande bitar är på plats är hästen väl förberedd för en ryttare och då blir det väldigt mycket lättare för hästen att förstå vad som förväntas av den.
Det finns många sätt att träna hästar på och det går ofta att nå liknande resultat även med hårda träningsmetoder. Men att få en häst att vilja jobba tillsammans med människan istället för att tvinga den är inte bara säkrare utan känns också mycket bättre. Så känner i alla fall jag.
Vill man nå riktigt långt med sin häst på tävlingsbanan är det extra viktigt att jobba tillsammans med hästen och inte emot den, för att den verkligen ska vilja ge det där lilla extra. Många duktiga tävlingsryttare är väl medvetna om detta, kalla det vad ni vill, men de som har känsla för hästar är de som vinner i längden det är jag helt säker på. Och det vinner självklart hästarna på med. :)

Nu har jag varit på ranchen i nästan en vecka och jag har börjat komma in i rutinerna och lära känna hästarna. Det går framåt för alla och vi har lagt upp en individuell plan för varje häst, för att vara säkra på att vi inte går för fort fram eller missar något viktigt. Varje kväll avslutar vi med att skriva upp ett par korta kommentarer om varje häst för att kunna gå tillbaka och hålla koll på vem som gjort vad och om det var något särskilt viktigt som vi vill minnas.
Med flera hästar i träning tycker jag att det är det bästa sättet att hålla koll på vad man gjort med vilken häst, och det blir mycket lättare att planera nästa träningspass om man kan kolla exakt vad man gjorde sist. Hittills har vi t.ex. lagt på första sadel på en av hästarna som redan var ledtam, satt på grimma och börjat leda en av de ohanterade och börjat med den absolut första träningen med en av de vilda hästarna.
Vi har även tränat på att långlina/tömköra några av de mer tränade hästarna, för att de ska vara bättre förberedda för ryttare. Två av dem är redan ridna en del men vi har kanske lite olika syn på vad som menas med att en häst är inriden.
Med andra ord har jag fullt upp här i Uruguay och jag har hur kul som helst. Nu hoppas jag på att hästarna fortsätter att utvecklas lika fint som hittills. Om ni vill hänga med på resan får ni gärna titta in på min egen blogg här, annars ses vi här på Hippson om ett par veckor när jag återkommer med mer info om hur det hela går!

Ta hand om er och era hästar hemma i Sverige! Och kom ihåg att det är roligare att jobba med hästen istället för mot den, och att det alltid går att lösa eventuella problem utan att ta till hårdhandskarna. Med tydliga regler och väl timad eftergift kommer man långt. :)
  
Hörs om ett par veckor!
// Sara och vildhästarna

 


Tvååringen Henry åker transport för första gången.


Mimi med ridhästen Zaina.


En av de ohanterade hästarna som fått namnet Quila.


Jag och Quila i rundpaddocken.


Delar av flocken utanför gården.


Läst 23178 ggr





Fler inlägg

NOV
11

Gästblogg: Att stå inackorderad – självklarhet eller privilegium?

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jonna Persson äger och driver Södra Vrams hästgård själv sedan juni 2015, med inackorderings- och försäljningsstall. Men hon har lagt ner i princip båda då hon tycker att lönsamheten i att sälja häst och hyra ut boxar har blivit för liten jämfört med vad man själv lägger ut. Hon har tävlingshästar upp till 1,20-nivå som hon själv har tagit fram och inriktar sig numera på unghästar i första hand. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook förklarar Jonna beslutet att lägga ner inackorderingsverksamheten. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägget.

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– 
Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 


Läst 46133 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
06

Gästbloggen: Att våga säga till – var går din gräns?



Foto: Zandra Ahl Photography/Zahlo.se

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Norberg bedriver verksamhet på Gesta gård i Stallarholmen. Hon jobbar på heltid som instruktör inom akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup Trainer. Tillsammans med Anna Lindh, Camilla Frisell och Anna-Clara Olofsson driver hon Facebooksidan Akademisk ridkonst Stockholm & Mälardalen, där detta inlägg först publicerades. De verkar för att sprida kunskap och väcka tankar, för att få fler att få upp ögonen för akademisk ridkonst.
"Vi brinner alla för att kunna sprida och förmedla denna kunskap genom undervisning. Men också med bland annat inlägg som vi turas om att skriva på vår Facebooksida", hälsar Maria.

Att vara hästägare är en fantastisk och alldeles underbar uppgift. Att få njuta av dessa underbara varelser är en gåva. I vårt hästägande och som ansvariga för våra hästars välmående ligger även ett tungt ansvar och vi måste hela tiden brottas med att fatta en hel mängd beslut för våra hästars bästa. Vi är väldigt många hästägare i detta land och vi alla har olika syn på vad som är bäst för våra hästar. Det kan ibland vara svårt att ge råd till andra, med tanke på att det som känns rätt för mig kanske är helt fel för någon annan.
  
Var går då gränsen? Gränsen för när man ska börja lägga sig i andras förhållningssätt till sina hästar. För mig är detta ett fråga om etik. Vad kan man utsätta andra levande varelser för? Att vi tycker och tänker olika kommer vi aldrig ifrån, men en levande varelse ska inte behöva lida eller bli utsatt för fysiska övergrepp som den inte kan skydda sig emot.
  
Har jag då rätten att gå in och tycka att det jag tänker är rätt? Jag anser att om jag ser någon bruka våld mot sin häst ligger det i min fulla rätt att gå in och avbryta något som skulle klassas som misshandel om det vore i människovärlden. Är det lätt? Självklart inte, särskilt inte om den som utför handlingen kanske tycker sig vara professionell eller välutbildad och kunnig.
  
Vad vill jag då med det här inlägget? Jo, att vi alla som känner att vi står på hästarnas sida vågar stå på oss när vi ser någon missbruka sin position. Att våga säga till och påpeka att vi faktiskt ser vad som sker. Många gånger är personen man konfronterar knappt medveten om vad hen gör mot sin häst. 
  
Det här är en svår fråga och även här tycker vi olika. Var går din gräns? En fråga som är nyttig att fundera lite över. Hur agerar jag i en sådan situation och vågar jag? I min vardag är jag lyckligt förskonad från detta då alla i min närhet är varma och omhändertagande hästmänniskor. Att befinna sig i en miljö av likasinnade gör gott för själen. Jag önskar att alla kunde finna glädjen i att umgås och bygga en riktig relation till sin häst, i stället för att se samvaron med hästen endast som en strid och en kamp för prestation. Att alla kunde få uppleva hur underbart det är när man hittar känslan av harmoni i sin relation till hästen. Och få uppleva den tvåvägskommunikation som finns i ett sunt förhållande.
  
Djurägande är ett stort ansvar men också en av de största gåvorna. Jag önskar er alla att kunna njuta av och med era hästar i en god relation.
  
/Maria


Läst 86839 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
05

Gästbloggen: Emelies fina adjö till sin vän efter 26 år tillsammans

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Emelie Güldenpfennig är 38 år gammal och hon fick sin första häst när hon var tolv. Stoet Lace har sedan dess varit med på det mesta som Emelie och hennes familj har hittat på. Men så förra veckan var det dags att säga adjö. Lace blev 32 år gammal. I texten nedan beskriver Emelie känslorna kring sitt fina sto – och tackar för tiden de fick tillsammans.


Foto: Privat

När jag var tolv år föll min allra högsta önskan in, mina föräldrar köpte en egen häst till vår familj. Lace, som hästen hette, var sex år gammal, hade tävlat hoppning och uppfödaren skulle nu sälja henne även om de älskade henne. Dagen du kom till oss var vi så lyckliga och svävade som på moln. Mamma och pappa kunde inte ha köpt en bättre häst åt sina små flickor; intelligent, klok, omtänksam och världens snällaste!
Du ställde upp på alla bus – och busade var det vi gjorde mest. Aldrig har du trampat på oss, än mindre bitit eller sparkat oss, du har alltid haft full koll på dina fötter och haft ett hjärta av guld. Du har följt med vår familj på våra sommarsemestrar och kuskat land och rike runt på tävlingar och äventyr. I 26 år hade vi äran att vara din familj. Aldrig har vi ångrat att vi valde just dig.
  
Även om du själv valt hur högt och ibland vilka hinder du skulle hoppa så kunde vi inte önskat en bättre kompis. I hela ditt liv har du varit frisk men i våras, vid en ålder av 32, blev du till slut skadad – en nerv hade kommit i kläm i ryggens S1-led. Veterinären hade från början goda förhoppningar men blev, allt efter att sommaren gick, allt mer fundersam. Veterinären sa till slut att han inte trodde att din rygg skulle klara första kylan och han fick rätt. I måndags var du lite knackigare men med varmare specialtäcken och dubbla doser medicin i några dygn mådde du bättre tisdag–torsdag, pigg och glad busade du med dina kompisar.
 
I fredags blev du dock sämre än du tidigare varit och i lördags bar inte längre dina ben och din rygg. Omgiven av extremt hästkunniga och omtänksamma människor blev slutet så fint det kunde och du fick somna in och åka till dina kompisar i hästhimlen. Även om vi saknar dig något oerhört är vi också så himla glada över att vi har fått dela 26 år med just dig! Älskade häst.
  
/Emelie


Läst 93028 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv