Hur tämjer man en vild häst? Och hur tränar man en vanlig, ung ridhäst? Vad finns det för likheter och vad skiljer dem åt? Det är ju ändå hästar båda två. Vad kan råka göra att den unga hästen blir vild och hur kan man få en sådan vild häst tam?
Jag kommer att klura lite extra på de här frågorna de närmsta månaderna då jag just nu befinner mig i Uruguay på en 7000 hektar stor ranch med ett 50-tal hästar, varav ungefär 10 ska tränas för att kunna bli användbara ridhästar. Dessa 10 är alla unga, vissa är vilda och en del har blivit svårt skrämda vid tidigare kontakt med människor – så det är minst sagt en utmaning jag har framför mig. Resterande hästar har jag inte sett än för de är helt enkelt inte i närheten av själva gården, men vi kommer rida ut och titta på dem nån dag längre fram vilket jag ser jättemycket fram emot.

Jag vill gärna dela med mig av vad jag får vara med om under den här spännande resan och kommer därför blogga så mycket jag kan om äventyret. Jag som skriver heter Sara Hiller. Jag är 28 år gammal, ridlärare, ingenjör och Monty Roberts-instruktör. Jag älskar djur, glass, sovmornar, spännande äventyr och jag tycker inte om bilköer, skoskav, solkräm och att försova mig. Jag har provat att ha ett ”vanligt jobb” på kontor, men det passade inte riktigt mig, i alla fall inte då, eller än på ett tag heller för den delen. Så nu är det helt enkelt hästar som gäller!
Familjen som jag bor hos här på ranchen kommer ursprungligen från Tyskland, men har av olika anledningar hamnat ända här borta i Sydamerika. Dottern i familjen, Mimi, är en 15-årig hästtokig tjej som var på kurs i Kalifornien när jag gjorde praktik på Monty Roberts gård. Hon vill att hennes hästar ska få en så bra start som möjligt i livet och har därför bett mig och en till Monty Roberts-instruktör att hjälpa henne träna dem.
Att vara hästtjej i Uruguay är inte riktigt som hemma i Sverige. Gubbarna som jobbar här på ranchen och på gården i Salto har tydligen pratat en hel del om att vi har kommit hit för att träna hästar åt familjen. De verkar se på oss som några exotiska europeiska häxkvinnor som påstår att vi kan träna hästar utan hårda tag. Här är det nämligen bara män som tränar hästar och de vill gärna att hästarna ska se lite vildare ut när de rider, så de bryr sig inte så mycket om att hästarna ska känna sig lugna och bekväma.
På Mimis ridskola är det rätt bra blandning mellan killar och tjejer, men själva träningen av hästar görs av män och här ute på landet är det inga tjejer som rider alls. Ibland står gubbarna en bit bort och kikar på när vi jobbar och de verkar tycka att det är rätt intressant. Eftersom det är mer hårdhänt hantering som är normen här är vårt sätt att träna hästarna verkligen något annorlunda.

Systemet eller konceptet vi utgår ifrån kallas för Join-Up® (utvecklat av Monty Roberts) vilket kort sagt är ett tränings-/utbildningssystem som är väldigt säkert, effektivt och framför allt lätt för hästen att förstå oavsett ålder, ras, temperament, tidigare erfarenheter eller utbildningsnivå.
Systemet bygger på att man först bygger upp hästens förtroende för människan och sedan jobbar mycket med tydligt kroppsspråk samt tryck och eftergift, både via träningsgrimma och lina eller med hästen lös, för att lära hästen vad vi nu vill lära den.
Grundläggande saker som vi vill lära hästarna är t.ex. att stå stilla, bli ledd, backa i olika riktningar, lyfta fötterna, kunna hantera att olika material rör vid kroppen, klara av att bära en sadel, kunna styras från marken via två långa linor, göra allt ovan på olika platser. Allt detta tränas in från marken först med hjälp av bra timing och kunskap om inlärningspsykologi.
Grimman vi använder är en speciell träningsgrimma som använder sig just av tryck och eftergift, och precis som vid ridning är det den väl timade eftergiften som hästen lär sig av. När dessa grundläggande bitar är på plats är hästen väl förberedd för en ryttare och då blir det väldigt mycket lättare för hästen att förstå vad som förväntas av den.
Det finns många sätt att träna hästar på och det går ofta att nå liknande resultat även med hårda träningsmetoder. Men att få en häst att vilja jobba tillsammans med människan istället för att tvinga den är inte bara säkrare utan känns också mycket bättre. Så känner i alla fall jag.
Vill man nå riktigt långt med sin häst på tävlingsbanan är det extra viktigt att jobba tillsammans med hästen och inte emot den, för att den verkligen ska vilja ge det där lilla extra. Många duktiga tävlingsryttare är väl medvetna om detta, kalla det vad ni vill, men de som har känsla för hästar är de som vinner i längden det är jag helt säker på. Och det vinner självklart hästarna på med. :)

Nu har jag varit på ranchen i nästan en vecka och jag har börjat komma in i rutinerna och lära känna hästarna. Det går framåt för alla och vi har lagt upp en individuell plan för varje häst, för att vara säkra på att vi inte går för fort fram eller missar något viktigt. Varje kväll avslutar vi med att skriva upp ett par korta kommentarer om varje häst för att kunna gå tillbaka och hålla koll på vem som gjort vad och om det var något särskilt viktigt som vi vill minnas.
Med flera hästar i träning tycker jag att det är det bästa sättet att hålla koll på vad man gjort med vilken häst, och det blir mycket lättare att planera nästa träningspass om man kan kolla exakt vad man gjorde sist. Hittills har vi t.ex. lagt på första sadel på en av hästarna som redan var ledtam, satt på grimma och börjat leda en av de ohanterade och börjat med den absolut första träningen med en av de vilda hästarna.
Vi har även tränat på att långlina/tömköra några av de mer tränade hästarna, för att de ska vara bättre förberedda för ryttare. Två av dem är redan ridna en del men vi har kanske lite olika syn på vad som menas med att en häst är inriden.
Med andra ord har jag fullt upp här i Uruguay och jag har hur kul som helst. Nu hoppas jag på att hästarna fortsätter att utvecklas lika fint som hittills. Om ni vill hänga med på resan får ni gärna titta in på min egen blogg här, annars ses vi här på Hippson om ett par veckor när jag återkommer med mer info om hur det hela går!

Ta hand om er och era hästar hemma i Sverige! Och kom ihåg att det är roligare att jobba med hästen istället för mot den, och att det alltid går att lösa eventuella problem utan att ta till hårdhandskarna. Med tydliga regler och väl timad eftergift kommer man långt. :)
  
Hörs om ett par veckor!
// Sara och vildhästarna

Tvååringen Henry åker transport för första gången.

Mimi med ridhästen Zaina.

En av de ohanterade hästarna som fått namnet Quila.

Jag och Quila i rundpaddocken.

Delar av flocken utanför gården.