Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.
Ska det skumpas så ska det skumpas
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först.
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut.
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
/Ulrika Pernler"
taggar
Liknande webbartiklar
- Utmaning – sidvärts med bom: ”Ett av mina favorithinder”
- Patrik Kittel om OS-debatten: ”Jag tränar på tills vi får definitivt besked”
- Unghäststjärnan har inte tävlat på nästan två år: ”Folk undrar om hon är skadad”
- Dressyrryttaren Johanna allvarligt skadad i trafikolycka: ”Vägrar släppa ridningen"
- Marina Mattsson tar klivet upp som senior: ”Har alltid siktet inställt på mästerskap”
- Elsa, 15 år, blev sjuk i leukemi: ”Satsningen med min ponny har fått mig att orka”
- Jan Brink satsar vidare med sitt livsverk: ”Brinner för att utbilda hästar och ryttare”
- Nina har köpt sitt nya framtidslöfte: ”Har så otroligt många kvaliteter”
- Christinelund Dressage – satsar mot toppsport: ”Långsiktiga målet att utveckla hästar mot mästerskap”
- Carl Hedin har kvalat fyraåring till Elmia – i hoppning
Läst 69507 ggr
Fler inlägg

Foto: Privat och Adobe Stock
OM DENNA GÄSTBLOGG
Emil Johansson, södra Skåne, arbetar som klinikhovslagare på en av Sveriges största hästkliniker, Evidensia Specialisthästsjukhuset Helsingborg. Han driver också det egna företaget Emils Hovslageri sedan över tjugo år tillbaka. Med det stora intresset för hovens anatomi, fysiologi och balans har det fallit sig naturligt att arbeta framförallt med sporthästar och flera av Emils kunder tävlar på internationell nivå. Hippson har fått hans tillstånd att dela inlägget om strålröta i Gästbloggen.
Läst 30771 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Johanna Habbe bor i Åseda och arbetar som veterinär. Hon bor på en gård med sin familj och deras djur. Johanna driver Facebook-sidan Veterinär Johanna Habbe för att ge människor tips och information om stort och smått som rör djur.
Fång. De torra nedbetade hagar vi har nu verkar INTE vara ett skydd mot fång. Det har varit en hel del fall de senaste veckorna. Det är inte längre bara små feta ponnyer som kommer ut på bete som får det. Det drabbar så många olika slags hästar. Gemensamt för MÅNGA av dem är att de går på beten där det "inte finns något att äta" men hästarna är ändå tämligen runda eller till och med feta. (Precis, då FINNS det rätt mycket att äta ändå).
Om det finns nästan ingen mat på en STOOR yta kan man genom att titta på hur hästarna ser ut avgöra om de får i sig "ingen" mat (hästarna magrar av), "kanske ändå rätt lagom" med mat (håller hullet) eller "hoppsan, kanske rätt mycket" mat (lägger på hullet). Pyttelite mat på många kvadratmeter/hektar blir rätt mycket mat för en liten (eller stor) häst. Tänk på att de betar upp till 18 timmar om dygnet.
Huruvida gräset är stressat och nu bildar extra mycket socker eller om det beror på något annat är svårt att säga för mig. MEN det som jag KAN säga är att en häst som lägger på sig på betet behöver få en betydligt mindre hage ELLER betydligt färre timmar i hagen. Ordentlig motion gör också nytta, men helst i kombination med mindre hage/färre timmar i hagen. Resten av tiden bör hästen stå inne, gå i en gruspaddock eller något annat som förhindrar matintaget.
Önskar er en fin sommar utan fång, men ibland gör man faktiskt allt rätt och drabbas ändå av denna skitsjukdom. Då ska vi göra allt för att få hästen att må så bra som möjligt igen.
/Johanna Habbe
Läst 79097 ggr | Kommentarer | Kommentera |

2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.
Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.
Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115. Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.
Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här.
Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe.
I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen?
Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst.
Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.
Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?
Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan.
Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst!
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.)
Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.
//My
Läst 93819 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Gästbloggen »
Här hittar du alla våra husbloggare
Inbjudens senaste
- Hovslagarens tips mot strålröta
- Veterinären: Torra hagar verkar inte vara ett skydd mot fång
- My blev hjärntrött efter krasch på tävling
- Gästblogg: "På grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar"
- "Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka"
- Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
- Gästblogg: Om skammen om smitta
- Gästblogg: Vikten av att lyssna på sin häst!
- Att börja i fel ände …
- Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"
- Gästblogg: Ha koll och undvik sandkolik
- Svullna hästben – vanligt förekommande på sommaren
- Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan
- En sannsaga med ponnyerna Frippe och Svante
- Gästblogg: Smarta boende-lösningen i samband med meeting
- Gästbloggen: Vad händer med din häst när du dör?
- Hästen Golden om att tävla: "Då skulle domaren varit med"
- När det som inte får hända händer
- Dags för pälsfällning – tänk på det här
- Även ryttarrehabilitering måste få ta tid
Arkiv
- Augusti 2023
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014