Gästbloggen - Gästbloggen: Dressyr = pardans med ett ostyrigt hangarfartyg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.


Foto: Privat

Ska det skumpas så ska det skumpas
  
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först. 
 
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut. 
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
  
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
  
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
  
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
  
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
  
/Ulrika Pernler"


Läst 69507 ggr



Fler inlägg


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emil Johansson, södra Skåne, arbetar som klinikhovslagare på en av Sveriges största hästkliniker, Evidensia Specialisthästsjukhuset Helsingborg. Han driver också det egna företaget Emils Hovslageri sedan över tjugo år tillbaka. Med det stora intresset för hovens anatomi, fysiologi och balans har det fallit sig naturligt att arbeta framförallt med sporthästar och flera av Emils kunder tävlar på internationell nivå. Hippson har fått hans tillstånd att dela inlägget om strålröta i Gästbloggen.


Just nu får jag många frågor om strålröta. Hästägare runt om i landet har tagit kontakt och berättar att de har stora problem med strålröta, delvis på grund av det regniga vädret.
Tänkte att jag även vill dela med mig här.

Strålröta är ett vanligt hälsoproblem som påverkar hästens hovar/strålar. Det är en infektion i hovens mjuka vävnader, särskilt strålen, som kan vara smärtsamt och allvarligt om den inte behandlas ordentligt. Här är några steg för att behandla strålröta:

Rengör hovarna: Börja med att rengöra hästens hovar ordentligt dagligen. Tvätta hoven/hovarna med rent vatten och en mild tvål om det behövs. Ta bort smuts, lera och eventuella främmande föremål från hovarna.
• Sjukvårdande behandling: Ett effektivt sätt att behandla strålröta är att använda antimikrobiella och desinficerande medel. Ett vanligt val är att använda hypoklorsyra eller klorhexidinlösning. Applicera detta på det drabbade området och låt det verka i några minuter.
• Verka bort död vävnad: Om det finns död och förmultnande vävnad i hoven måste detta tas bort för att underlätta läkningen och förhindra ytterligare infektion. Detta skall göras av en professionell hovslagare eller veterinär.
• Torkning: Se till att hovarna är ordentligt torkade efter rengöring och behandling. Fuktiga hovar främjar tillväxten av bakterier och svampar.
• Förband och skydd: Efter att ha rengjort och behandlat hovarna kan det vara lämpligt att lägga på ett lätt förband för att skydda hoven och förhindra smuts och skräp från att komma i kontakt med det behandlade området.
• Hästens boende och miljö: Se till att hästen hålls i en ren och torr miljö. Hovarna bör inte utsättas för överdriven fuktighet eller smuts, eftersom detta kan förvärra tillståndet.
• Regelbunden uppföljning: Det är viktigt att hålla koll på hästens hovar och övervaka framstegen. Om tillståndet inte förbättras eller om det försämras, kontakta då en veterinär eller hovslagare för ytterligare rådgivning och behandling.
• Viktigt att notera är att behandlingen av strålröta kan variera beroende på svårighetsgraden av tillståndet och individuella faktorer. Det bästa är att alltid rådfråga en professionell hovslagare eller veterinär innan du påbörjar någon behandling för strålröta.
• Sist men inte minst förebygg genom att: Hästen bör alltid stå på rent och torrt underlag. Hästens hovar skall verkas regelbundet med korta intervaller. Kratsa och rengör hovarna dagligen.
// Emil Johansson

Läst 30771 ggr Kommentarer Kommentera

Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Habbe bor i Åseda och arbetar som veterinär. Hon bor på en gård med sin familj och deras djur. Johanna driver Facebook-sidan Veterinär Johanna Habbe för att ge människor tips och information om stort och smått som rör djur. 


Fång. De torra nedbetade hagar vi har nu verkar INTE vara ett skydd mot fång. Det har varit en hel del fall de senaste veckorna. Det är inte längre bara små feta ponnyer som kommer ut på bete som får det. Det drabbar så många olika slags hästar. Gemensamt för MÅNGA av dem är att de går på beten där det "inte finns något att äta" men hästarna är ändå tämligen runda eller till och med feta. (Precis, då FINNS det rätt mycket att äta ändå).

Om det finns nästan ingen mat på en STOOR yta kan man genom att titta på hur hästarna ser ut avgöra om de får i sig "ingen" mat (hästarna magrar av), "kanske ändå rätt lagom" med mat (håller hullet) eller "hoppsan, kanske rätt mycket" mat (lägger på hullet). Pyttelite mat på många kvadratmeter/hektar blir rätt mycket mat för en liten (eller stor) häst. Tänk på att de betar upp till 18 timmar om dygnet.

Huruvida gräset är stressat och nu bildar extra mycket socker eller om det beror på något annat är svårt att säga för mig. MEN det som jag KAN säga är att en häst som lägger på sig på betet behöver få en betydligt mindre hage ELLER betydligt färre timmar i hagen. Ordentlig motion gör också nytta, men helst i kombination med mindre hage/färre timmar i hagen. Resten av tiden bör hästen stå inne, gå i en gruspaddock eller något annat som förhindrar matintaget.

Det är jäkligt tråkigt att ha sin häst så, men det som är ännu tråkigare (tro mig) är att ha hästen så för att den har fång. En sak man MÅSTE vara observant på är om hästens mankam börjar bredda sig och om den dessutom blir hård eller stenhård. TA IN HÄSTEN. MOTIONERA. BANTA. OMEDELBART!!!

Det är nästan garanterat att den kommer att få fång. Om inte nu så snart. Och om inte snart så sedan. Och om den får det måste du ändå ta in den och medicinera och minska maten. Bättre att göra det i tid.


Önskar er en fin sommar utan fång, men ibland gör man faktiskt allt rätt och drabbas ändå av denna skitsjukdom. Då ska vi göra allt för att få hästen att må så bra som möjligt igen.

/Johanna Habbe

Läst 79097 ggr Kommentarer Kommentera

2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.

Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.  

Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115.  Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.  

Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här

Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe. 

I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen? 

Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst. 

Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.

Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?

Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan. 

Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst! 
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.) 

Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.  

//My 

 


Läst 93819 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.