Gästbloggen - Gästbloggen: ”Hej, har du en häst som är borta?”


FOTO: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
För en vecka sedan befarade Petra Nyve i Trollhättan att hennes älskade häst Johnny var försvunnen för alltid. Här berättar hon, med egna ord, om hur valacken kom till rätta igen. En fin historia som lär oss att inte ge upp hoppet!

”Johnny heter en social men ändå lite blyg kille med stor personlighet, som jag efter att ha känt och ridit i ett par år äntligen har köpt och fick hem till vårt eget stall på lördagen. Johnny har tidigare tävlats i hoppning och skulle nu börja sitt liv som motions- och myshäst hos mig.
    
Vi har ett russ och en shettis sedan tidigare, och introduktionen i flocken gick väl inte helt smärtfritt. Russet var helt ovilligt till att dela med sig av sin shettistjej och attackerade Johnny med både huggtänder och sparkar.
Johnny, som är en stor men väldigt snäll häst, försvarade sig bara utan att göra egna utfall. Men vid ett tillfälle fick han in en spark som träffade russet i ansiktet. Det gick bra med Trax, som russet heter, han fick sig en tankeställare och lite respekt för Johnny. Det blev lugnare i den nya flocken och efter flera tillsyner på kvällen och natten gick jag och lade mig och sov, längtandes till söndagen då jag skulle ta min första ridtur hemifrån på finaste hästen!
  
Söndag klockan 8.00 gick jag ut till stallet för att fodra. Framme vid stallet, hästarna går på lösdrift, ser jag russet och shettisen men ingen Johnny. Det första jag tänker är att han håller sig på lite avstånd och står längre bort.
Ju mer jag ropar på honom och börjar gå runt i hagen, desto räddare blir jag. Ingen häst och inget svar på mina rop. Jag går längre och längre in i hagen och håller mig längs staketet för att se om det är helt, samtidigt som jag tänker 'nej, nej, nej' och 'hagen är hel här och här och här'.
    
Jag kommer nästan runt hela hagen när jag vid ett skogsparti, till min fasa, ser att staketet är nere. Hagen är trasig och det finns hovspår både innanför och utanför! Jag ringer till förra ägaren för att se om han har tagit sig dit (cirka 5 kilometer från där vi bor), men där är han inte och inget spår efter honom heller.
Jag börjar leta och ropa efter Johnny och fyra personer kommer snabbt hem till oss, de börjar också leta. Vi håller oss runt stallet och letar efter spår. Jag ringer polisen och hör om de har hört något om en stor, brun och bortsprungen häst. Men ingen framgång där.
  
Jag anmäler honom försvunnen och de lovar att höra av sig om de får in något tips. Då gör jag ett inlägg på Facebook om Johnnys försvinnande, bland annat i en lokal grupp i byn där vi bor. Efter en stund är det cirka 15 personer – underbara grannar, vänner och familj – som har anslutit sig för att hjälpa till att leta.
   
Vi hittar spår från hagen som leder in i skogen och även hästbajs, men efter det kan vi inte se vart spåren leder. Då vi har ett par stora mossar en bit längre in i skogen bakom vårt hus, var detta ställena vi letade vid först. Jag var livrädd för att någon skulle ringa och säga att de hade hittat honom där. Men det kom inget sådant samtal på hela dagen som tur var! Inget annat samtal heller om var Johnny kunde befinna sig, tyvärr.
   
Vi fortsätter leta med ständig återkoppling till varandra, gjorde en grupp på Messenger med alla som var med och letade för att snabbt kunna nå alla med samma information. Så fort min telefon ringde hoppades jag att den som var i luren skulle säga ”Han är här, vi har hittat honom!”. Men inget sådant samtal kom på hela dagen...
  
Vi försöker samordna letandet för att beta av markerna systematiskt, men för min del är det svårt att tänka klart och logiskt när jag är så full av oro. Man vill bara leta. Överallt och hela tiden. Vid tre-tiden samlas vi för matpaus och planering av sökandet. Vi går igenom var vi har sett spår och hur vi ska fortsätta. Några tar sig ut med bil och letar längs landsvägarna runt omkring, några fortsätter till fots eller med fyrhjuling, någon har till och med fått tag på en helikopter som eventuellt kan hjälpa oss.
    
Spåren finns på en sida om huset och stallet, och känslan är att han finns åt det hållet. Så det är däråt vi letar. Tyvärr är detta det hållet där mossarna finns, så en stor oro finns hela tiden där att han ska ha gått ner sig i mossen.
Under dagen hör fler personer av sig för att veta om de kan hjälpa till med något och på FB-grupperna läggs regelbundet bilder upp på hästspår med mera. Dagen går mot kväll utan att någon har sett skymten av Johnny... Alla tycker att det är så konstigt att ingen har sett röken av en stor häst när cirka 15 personer letat i skogarna och längs vägar i över tolv timmar! Också med tanke på att det är en fantastiskt fin vårdag och många är ute och promenerar, grejar i trädgården med mera.
   
När kvällen och mörkret kommer känns det jättejobbigt att veta att Johnny är ensam där ute utan att hitta hem. Runt 21-tiden åker de flesta som varit med och letat hela dagen hem, vi är cirka fem personer som letar till cirka 23. Då inser vi att vi måste pausa letandet för att orka leta på morgonen igen, eller åka till våra jobb.
 
Konstigt nog somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden. Sexton timmars promenad i varierande (!) terräng gjorde nog sitt. Stensov ända tills en av våra hundar väckte mig vid tre-tiden på morgonsnåret. Då sätter oron fart igen.
Jag öppnar ytterdörren för att lyssna om jag hör honom och kilar runt i alla fönster för att se om jag ser något. Efter det är det svårt att få någon mer sömn.
Väckarklockan ringer klockan sex för att få upp barnen till skolan. Jag är som tur är ledig. Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade jobbat! VAB:at (vård av bortsprungen häst)?
   
Klockan 7.50 kör jag yngsta sonen till skolan. Träffar även där folk som undrar hur det går med hästen, om någon har sett honom?
Jag kör sedan hem för att invänta en erfaren jägare och en lika erfaren spårhund, samt fler underbara medmänniskor som har erbjudit sig att komma och hjälpa till.
Klockan 8.05 kommer samtalet som jag inte trodde skulle komma. ”Hej, har du en häst som är borta? Jag ser honom här på landsvägen, vad ska jag göra?”
   
Då slänger jag mig i bilen igen och börjar köra mot vägen där de har sett honom, samtidigt som jag säger ”Han heter Johnny, han är jättesnäll, ta honom i grimman om du kan, prassla med något i fickan om du har, jag är på väg, är där om fem minuter!”. Jag lägger på luren och får ut ett meddelande i Messenger-gruppen att han är hittad och finns på landsvägen – åk dit alla som kan!
 
Efter några minuter ringer killen som har hittat Johnny upp igen och säger att han håller honom i grimman nu men att han är orolig, han sätter på högtalaren i telefonen och ber mig prata med Johnny. Så samtidigt som jag kör som en galning (fast ändå lagligt!) försöker jag låta lugn och prata så lugnande jag kan med en häst i telefonen!
   
När jag har kört cirka fyra kilometer in på landsvägen ser jag flertalet bilar parkerade på båda sidor om vägen och i mitten står…en stor brun häst på alla fyra benen! En sådan otrolig lättnad och glädje! All oro och alla hemska tankar om vad som hade kunnat ha hänt med Johnny rann av mig omedelbart!
    
Jag slänger mig ur bilen och försöker gå lugnt fram till hon, fast jag bara vill skrika och springa fram! Det är en modig tjej som nu har tagit över och håller en svettig Johnny med en bogserlina i grimman, killen som ringde mig var också där tillsammans med folk från bilarna som hade stannat och de som bodde i husen bredvid.
Jag tror att Johnny blev glad och lättad när han såg och hörde mig, någon han kände igen. Jag hade med en påse kraftfoder som han slukade med en gång. Vi fick gå av vägen och in på några snälla människors uppfart, och vänta på transporten som Johnnys förra ägare slängt sig i väg från jobbet och hem och hämtat.
 
Bilarna kan åka i väg och jag tackar, med de få orden jag kan få ur mig, så jättejättemycket för hjälpen. Johnny är till syntes oskadd men väldigt svettig, full med granbarr, en hov har spruckit lite med ser annars hel ut!
Vi går lite fram och tillbaka under tiden vi väntar på transporten, för att lugna oss lite. De väldigt snälla människorna som bodde i huset där vi fick vänta kommer ut med en kopp kaffe och smörgås till mig, och en stor morot till Johnny.
Under hela denna mardröm är jag så glad och tacksam över alla fina människor som på olika sätt har hjälp till! Både kända och okända!
   
När Johnny hör och ser transporten börjar han gnägga och bli otålig, nu vill han hem. Och denna transport känner han igen och har åkt i många gånger förut. Han går glatt på transporten. Vi åker hem och ringer samtidigt en hovslagare som lovar att komma så fort han kan för att åtgärda hoven. Då vi kommer hem stänger jag för så att Johnny får stå inne i stalldelen av lösdriften, för att få dricka och äta i lugnt och ro. Jag tar ut honom på promenader under dagen för att se att han är okej. Och för att jag vill umgås med honom hela tiden efter dessa mardrömsdygn!
    
Den otroliga lättnaden och glädjen jag kände efter att ha hittat honom hel och vid liv gör det nästan, nästan värt alla timmar av oro och ängslan när han var borta (minus blåsor på fötterna och granbarr innanför underbyxorna efter en 16-timmars skogspromenad). Men bara nästan. Jag vill aldrig, aldrig mer att detta ska hända.
   
Nu, några dagar efter händelsen, har vi hunnit mysa massor och har tagit ett par ridturer runt hans nya hem. Johnny är lika glad och positiv som innan. Om inte lite mer modig, självsäker och framåt än tidigare...
  
Jag är så otroligt glad att jag fick tillbaka Johnny. Och evigt tacksam gentemot alla fina själar som hjälpt till! Detta blev en ganska lång historia. Men inte lika lång som de 32 timmar Johnny var borta…
  
/Petra (och Johnny B Goode)"
  

Johnny hemma och välbehållen.


Läst 88739 ggr



Fler inlägg



Foto: Privat

Emma-Lotta Baggens beskriver sig själv som en riktig ponnymamma, med allt vad det innebär. Tills för några år sedan har hon själv tävlat i både dressyr och hoppning, men nu är det barnens tävlande som gäller. När det är dags att åka på meeting vill både hon och barnen bo nära hästarna på tävlingsplatsen, men att lösa boendesituationen på ett smart sätt kan vara en utmaning. Genom att bygga ihop ett tält med hästtransporten fick de både sovplatser och gott om utrymme för matlagning samrt förvaring. I det här inlägget delar Emma-Lotta med sig av sina bästa tips och förklarar hur de gjorde.

En riktig ponnymamma med allt vad det innebär, ja det är jag det. Jag är uppvuxen och bor på en hästgård och hästar har, som ni förstår, alltid varit en stor del av mitt liv.
När barnen kom för 19 år sedan ändrades så klart livet. Två av barnen har blivit riktiga hästfantaster och i dag så står det fyra ponnysar i stallet. I takt med att barnen blivit äldre, så har det även blivit mer prat om att åka på meetings.

Det är ju så roligt att dela intresset med barnen men det blir även lite mer praktiska saker som ska lösas än om man åker på meetings själv. Barnen har alltid varit bestämda och velat att vi ska bo på tävlingsplatsen. Det är liksom lite av halva grejen med att åka på meetings. Jag förstår dem. Man hittar nya vänner, kan mysa lite extra med ponnyn och kan följa tävlingarna på nära håll. Men så var det ju det där med HUR man ska bo.

Vi har bott i tält, stuga, hotell, bil och i husvagn. Stuga och hotell uppfyller oftast inte barnens önskan om att finnas på tävlingsplatsen. Bil fungerar inte när alla ska med. Även tält känns trångt och jobbigt när hela familjen ska med. Hur lätt är det att samsas på en minimal yta med hästkläder och allt? Ibland kan det vara svårt nog att hålla sams även i vårt vanliga hus, så tänk er då statusen på fyra eller fem familjemedlemmar efter tre dagars hällregn när dagarna tillbringats i tält. Nej, det alternativet går bort för oss. Husvagn då? Jo, det är såklart praktiskt om man äger en. Vårt problem är att då måste vi åka med två bilar, vilket innebär att både jag och min man måste med. Fördelen är att det är bekvämt, varmt och finns gott om yta för packning. Men hur gör vi då om vi inte kan åka med två bilar?

Jag började fundera på alternativa lösningar och landade efter mycket funderande i att det vore smidigt att kunna kombinera ett tält med hästtransporten. Hästtransporten har man ju alltid med sig när man ska tävla. Det svåra var att hitta ett tält som var lagom stort för hela familjen, hade ståhöjd, myggnät, flera dörrar och som kunde sluta tätt mot transporten. Ja, och så skulle vi så klart kunna öppna dörren på transporten också. Det sistnämnda visade sig vare en klurig nöt att knäcka. Men skam den som ger sig! Jag hittade ett tält som hade passande mått för vårt Bojsläp. Det är ett tält för skåpbilar/husbilar som är 3×3 meter, har en sluss mellan transporten och tältet som är cirka 1 meter och höjden är cirka 2,2 meter Kanon!

Bonus var att det är ett lufttält och skulle gå lätt att sätta upp och montera ned. Något som är ett krav när jag och min yngsta dotter är ute och åker själva. Man kan säga som så att tålamod och bruksanvisningar inte är vår starkaste sida... När vi är ute ska det gå fort (gäller även på hoppbanan så klart).

Men hur skulle nu tältet fästas på transporten? Vi ville ju ha en regnsäker lösning så vi köpte en kederlist som vi limmade på dekorlistens undersida. I den så trädde vi sedan in tältets skena och vips så var glipan mellan tält och transport borta. Och vad lätt det gick! Ja, ja, nu undrar väl alla ”smartisar” varför vi inte bara köpte ett vanligt förtält. Jo, av den enkla anledningen att vår Bojtransport har ett välvt tak, vilket gjorde att tältet behövde fästas på cirkaa 1,9 meters höjd för att det skulle fungera med att fästa listen. De flesta förtälten fästes på 2,2 meters höjd eller ännu högre. Det var även svårt att hitta ett tält där vi kunde öppna transportdörren på ett bra sätt. Vi valde ett tält som fått bra "storm-recensioner". Det kostade lite mer men det kändes bäst för oss. Så här i efterhand så visade det sig att tältet klarade både regn och blåst på ett utomordentligt sätt.

Tältet lyckades vi sätta upp på ett litet kick, men vi stod på en stenhård grusplan så kraftiga tältpinnar behövdes, samt en lång spik att göra hål med. Tältet bjöd på gott om plats. Ståhöjd och 3×3 meter. Mellan tältet och transporten är det en sluss där vi förvarade stallskor, vatten och liknande. Transporten fungerade den här gången som garderob, förvaring och plats för en elektrisk kylbox och vattenkokare. När hela familjen är med blir det en luftmadrass på varje sida av mittväggen.

Vi höll oss varma med ett element inne i tältet samt sovsäckar som klarar runt noll grader. Mat lagade vi med hjälp av toast-järn och vattenkokare. Den elektroniska kylboxen var toppen. Stol och bord rymdes lätt samt två luftmadrasser och packning. Första natten var det busväder. Då sov jag inte så mycket då jag trodde tältet skulle blåsa bort. Det gjorde det inte och natt två så sov jag som en stock. Nedmonteringen var snabbt avklarad och trots en liten regnskur så lyckades jag och dottern hålla sams under hela tiden. Nu ser vi redan fram emot att få använda det igen. Och för den som undrar, så gick meetinget alldeles lysande det med.

/Emma-Lotta Baggens.









Läst 28841 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Adobe Stock 

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Advokat Eva Johansson har skrivit en text, om hur du bör förbereda för vem som tar hand om din häst om du dör. Ett svårt, men ack så viktigt ämne. Texten publicerades på Evas hemsida och vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.

UPPDATERING: Den här gästbloggen publicerades ursprungligen 2020-03-04. Hippson väljer att återpublicera den som en läsarfavorit.

En häst kan leva länge och en häst kräver både vård och pengar kontinuerligt, så ni som har häst bör fundera runt hur hästen ska hanteras när ni går bort. Tänk på att man inte alltid dör av ålderdom, utan att det kan bero på plötsligt sjukdomsfall eller en olycka. Vad ska hända med hästen? Ska den säljas? Avlivas? Tillfalla bästa väninnan? Eller ja, vad ska hända.
Om du inte gör något alls har lagstiftaren bestämt att en häst ska behandlas som ”sak”, det vill säga på samma sätt som till exempel en bil. Enligt lagen ärver släktingarna fram till kusinerna som blir utan arv.

Fördelningen av arvet, inklusive hästen, blir klart när bouppteckningen – som ska upprättas inom tre månader från dödsfallet – är registrerad och alla dödsbodelägare har enats om fördelningen av egendomen genom ett arvskifte. Kan de inte enas om fördelningen kan det behövas en boutredningsman som bestämmer hur fördelningen ska ske. Dennes beslut kan sedan överklagas till tingsrätten och den här processen tar vanligen flera år. 
Vad händer då med hästen under tiden? Lagen säger att dödsbodelägarna ska förvalta dödsboet gemensamt och att beslut som rör dödsboet ska vara eniga. Detta betyder att huvudregeln är att de ska hjälpas åt att ta hand om hästen och fatta beslut runt denna gemensamt. Det kan vara extremt opraktiskt om det finns flera dödsbodelägare, speciellt om de inte är kunniga inom området häst.

Det finns undantag från huvudregeln ovan om det rör sig om brådskande beslut som inte kan skjutas upp. Då får någon av de som står den avlidne nära vidta de brådskande åtgärderna på egen hand. Detta gäller till exempel åtgärder som inte kan vänta, exempelvis att ta hand om djur och ge dem mat, vattna blommorna och tömma kylen/frysen, om det inte finns make/maka eller sambo som sköter om detta. Men en häst kräver inte bara, som exempelvis en katt eller en fågel, lite mat för att vara nöjd. Hästen kostar stora pengar i stallhyra och kräver motion, in- och utsläpp, hovslagare, vaccinationer, försäkringar och annat som kostar en hel del pengar.
Kostnaderna för hålla hästen kan lätt ”tömma” ett dödsbo på pengar. Om ingen av dödsbodelägarna kan ta hand om hästen måste man kanske stalla in den med full service och skötsel och detta kostar ansenliga summor varje månad.

Det är viktigt att fundera på vad som ska hända med hästen. Vad som är bäst för en häst är självklart individuellt utifrån både personen och hästen. Är hästen gammal och har varit hos sin ägare länge kanske det inte är lämpligt att flytta den, utan då kan det vara bättre att den får galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Är det en ung tävlingshäst kanske den kan lämnas till ett försäljningsstall för att få ny ägare.
Är det så att bästa väninnan ska ha hästen, trots att hon inte är dödsbodelägare, behövs ett testamente. Du får testamentera bort hästen så länge det inte kränker någons laglott. I ett testamente kan du också avsätta en summa pengar till hästens framtida vård. Genom testamentet får anhöriga veta vad du vill och chansen ökar att du får respekt för viljan. Vet anhöriga inte om din vilja tvingas de till snabba beslut, som kanske inte är de du önskat.

Tänk även på vad som händer om du skadas allvarligt i en olycka och inte kan ta hand om hästen på många månader. Kanske blir du nedsövd på ett sjukhus under en ansenlig tid utan förmåga att kommunicera med omvärlden. I dessa fall kan en framtidsfullmakt hjälpa till.
När man upprättar en sådan utser man någon som ska ta hand om de beslut som behövs under tiden man själv inte är kapabel. Man utser då någon som man själv litar på. Ofta är denne någon släkting eller nära vän. Här lämnar du instruktioner om vad som ska ske, och dessa instruktioner kan kompletteras muntligen. I fullmakten anges när den ska börja gälla och vem som får fatta de viktiga besluten. Om det inte finns en framtidsfullmakt kan staten utse en god man eller en förvaltare som fattar de beslut som behövs, men denne känner inte till dig och vet inget om hur du har önskat, vilket gör att en framtidsfullmakt är mycket bättre.

Mitt råd är att du dels skriver ett testamente där du tydligt anger vad som ska hända med hästen/hästarna om du dör, dels att du skriver en framtidsfullmakt där du utser någon du litar på att fatta kloka beslut om du själv blir oförmögen. Nästa råd är att du pratar med dina nära och kära och upplyser dem om hur du vill ha det. Det är mycket större chans att du får det som du vill om du är tydlig mot dina nära runt hur du önskar det hela, men tänk på att dessa samtal inte är juridiskt bindande. De dokument som hjälper dig juridiskt är testamente och framtidsfullmakt.
Tänk på att detta är handlingar du inte bör upprätta själv. Den dagen de ska nyttjas måste de vara skrivna på ett korrekt sätt som inte går att ifrågasätta. Du är borta eller oförmögen och du kan inte rätta till eventuella tolkningsbrister genom att svara på frågor.
Dröj inte med att upprätta nödvändiga handlingar, om du dröjer kan det vara för sent och vad händer då med hästen?

/Advokat Eva Johansson


Läst 84140 ggr Kommentarer Kommentera

Peter Karlsson, 45 år, bor på en gård strax utanför Mantorp tillsammans med sin fru Helene. Han började träna dressyr ganska sent i livet och anmälde sig till en tävling för första gången vid 43 års ålder. Nu har han och Golden hunnit tävla fyra gånger. Helene och Peter har tillsammans åtta hästar och sysslar med både ridning och körning.  De använder körhästarna i arbetet på gården. De driver också företaget Sya Häst & Natur där den största delen består av tillverkning av lokor till lokselar samt annan körutrustning såsom draglinor, tömmar, grimskaft med mera. Inlägget om dressyrstarten gjorde han i Facebookgruppen Dressyrsnacket.

Tjena! Golden här, i dag började inte dagen bra! Husse kom ut i hagen och hämtade bara mig själv och sa: ”nu ska vi åka och tävla”. Va fan tänkte jag … ja, ja jag har väl inget val.

Det brukar ta en stund, först får man komma in och han brukar fjäska med lite mat. Sen ska man stå där i stallgången. Länge. Det tar ibland 45 minuter. Han brukar börja med att tvätta rumpan, ja på mig alltså, så den och svansen ska torka. Sen sätter han igång och gno med en borste och som det inte vore nog så klättrar han upp på en stege och början dra i min man. Bara den proceduren brukar ta nästan en halvtimme. Sen säger han alltid att jag är fin. Ni hör, mer fjäsk. Sen är det lite olika, ibland får jag vänta lite och ibland är det dags att krypa in i den där släpkärran husse och matte drar efter sin bil.

Sen när man åkt i släpkärran ett tag kommer man ofta till ett ställe med massor kompisar! Det tycker jag är skitkul! Det finns massor av kompisar och jag vill hälsa på alla men jag får inte hälsa på nån. Skittaskigt!! Sen efter lite pyssel så brukar husse klättra upp på min rygg. Sen är det dags att gå iväg till en hage med sand och springa runt lite, där är det massa kompisar men skillnaden är att alla andra kompisar har sin matte på ryggen. Det är bara jag som har min husse på ryggen. Så är det alltid. Nästan. Sen när man sprungit där ett tag ska man gå till en annan hage med sand. I dag hade hagen dörr och tak också och där stängde de in mig och husse! Hjälp!! Jag saknade direkt mina kompisar!! På väggarna satt det stora vita skyltar med bokstäver och bilder. Lite läskigt alltså …

Sen var det någon som blåste i en visselpipa och då styrde husse mig rakt mot bokstaven C och en bild på en cykel. Och bakom skylten på nån trappa satt det massor med mattar och nån enstaka husse. Dessa mattar kanske var där utan kompis eftersom de hade tid att sitta på en konstiga trappan, och den där ensamma hussen hörde nog ihop med nån matte. När jag väl fick se dem såg jag en flyktväg till vänster men husse sa att vi absolut skulle gå åt höger. Sen ska man springa runt i olika mönster och se snygg ut. Det är mycket roligare på torsdagar när vi tränar på att springa vackert hos Emma, inga otäcka figurer på väggarna och så får jag ha en kompis med mig. När det var dags för höger galopp tittade jag så mycket på alla mattar på trappan att det blev vänster galopp. Men husse flyttade snabbt sina ben och sen bytte jag galopp och då verkade han nöjd. Sen fortsatte vi och till slut fick jag stå stilla, sen fick jag en kram av husse och sen fick jag gå ut ur hagen med tak och då var det massa kompisar med sina mattar där igen!

Sen var det redan dags att åka hem. Vi kom ju nyss! Då ska jag gå in i släpkärran igen. Jag skulle nog kunna tänkt mig att stanna hos alla kompisar faktiskt. Men jag hade på känn att jag faktiskt skulle få åka hem till kompisarna så jag gick in i släpkärran efter två minuter. Sen efter 20 minuter så var vi hemma igen, det var det bästa på hela resan. Jag hade sparat mig till det!! Ni skulle sett vilket tryck jag hade i galoppen när jag äntligen fick springa till kompisarna. Då skulle domaren varit med så kanske det hade blivit nån extra poäng. Och hon skulle sett mig när jag gick runt där bland alla andra släpkärror och bilar och mattar, då fick jag höga dressyrpoäng. Trots att jag aldrig varit på en sån stor tävling och att det bara var fjärde tävlingen i mitt liv. Då var husse nöjd.


Nöjd förresten, ser ni hur glad han ser ut på sista bilden? Jag är rädd för att jag ska iväg och försöka springa vackert fler gånger. Och bli instängd ensam i en hage med tak. Det kanske därför så många spelar padel … då får man ju i alla fall ta med sig en kompis in i hagen. Och inget skitresultat TDB kommer det heller. Men det skiter vi i min husse och jag. Vi tränar vidare! Ha en fin dag i solen!

//Golden 


Läst 47108 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.