FOTO: Privat
För en vecka sedan befarade Petra Nyve i Trollhättan att hennes älskade häst Johnny var försvunnen för alltid. Här berättar hon, med egna ord, om hur valacken kom till rätta igen. En fin historia som lär oss att inte ge upp hoppet!
”Johnny heter en social men ändå lite blyg kille med stor personlighet, som jag efter att ha känt och ridit i ett par år äntligen har köpt och fick hem till vårt eget stall på lördagen. Johnny har tidigare tävlats i hoppning och skulle nu börja sitt liv som motions- och myshäst hos mig.
Vi har ett russ och en shettis sedan tidigare, och introduktionen i flocken gick väl inte helt smärtfritt. Russet var helt ovilligt till att dela med sig av sin shettistjej och attackerade Johnny med både huggtänder och sparkar.
Johnny, som är en stor men väldigt snäll häst, försvarade sig bara utan att göra egna utfall. Men vid ett tillfälle fick han in en spark som träffade russet i ansiktet. Det gick bra med Trax, som russet heter, han fick sig en tankeställare och lite respekt för Johnny. Det blev lugnare i den nya flocken och efter flera tillsyner på kvällen och natten gick jag och lade mig och sov, längtandes till söndagen då jag skulle ta min första ridtur hemifrån på finaste hästen!
Söndag klockan 8.00 gick jag ut till stallet för att fodra. Framme vid stallet, hästarna går på lösdrift, ser jag russet och shettisen men ingen Johnny. Det första jag tänker är att han håller sig på lite avstånd och står längre bort.
Ju mer jag ropar på honom och börjar gå runt i hagen, desto räddare blir jag. Ingen häst och inget svar på mina rop. Jag går längre och längre in i hagen och håller mig längs staketet för att se om det är helt, samtidigt som jag tänker 'nej, nej, nej' och 'hagen är hel här och här och här'.
Jag kommer nästan runt hela hagen när jag vid ett skogsparti, till min fasa, ser att staketet är nere. Hagen är trasig och det finns hovspår både innanför och utanför! Jag ringer till förra ägaren för att se om han har tagit sig dit (cirka 5 kilometer från där vi bor), men där är han inte och inget spår efter honom heller.
Jag börjar leta och ropa efter Johnny och fyra personer kommer snabbt hem till oss, de börjar också leta. Vi håller oss runt stallet och letar efter spår. Jag ringer polisen och hör om de har hört något om en stor, brun och bortsprungen häst. Men ingen framgång där.
Jag anmäler honom försvunnen och de lovar att höra av sig om de får in något tips. Då gör jag ett inlägg på Facebook om Johnnys försvinnande, bland annat i en lokal grupp i byn där vi bor. Efter en stund är det cirka 15 personer – underbara grannar, vänner och familj – som har anslutit sig för att hjälpa till att leta.
Vi hittar spår från hagen som leder in i skogen och även hästbajs, men efter det kan vi inte se vart spåren leder. Då vi har ett par stora mossar en bit längre in i skogen bakom vårt hus, var detta ställena vi letade vid först. Jag var livrädd för att någon skulle ringa och säga att de hade hittat honom där. Men det kom inget sådant samtal på hela dagen som tur var! Inget annat samtal heller om var Johnny kunde befinna sig, tyvärr.
Vi fortsätter leta med ständig återkoppling till varandra, gjorde en grupp på Messenger med alla som var med och letade för att snabbt kunna nå alla med samma information. Så fort min telefon ringde hoppades jag att den som var i luren skulle säga ”Han är här, vi har hittat honom!”. Men inget sådant samtal kom på hela dagen...
Vi försöker samordna letandet för att beta av markerna systematiskt, men för min del är det svårt att tänka klart och logiskt när jag är så full av oro. Man vill bara leta. Överallt och hela tiden. Vid tre-tiden samlas vi för matpaus och planering av sökandet. Vi går igenom var vi har sett spår och hur vi ska fortsätta. Några tar sig ut med bil och letar längs landsvägarna runt omkring, några fortsätter till fots eller med fyrhjuling, någon har till och med fått tag på en helikopter som eventuellt kan hjälpa oss.
Spåren finns på en sida om huset och stallet, och känslan är att han finns åt det hållet. Så det är däråt vi letar. Tyvärr är detta det hållet där mossarna finns, så en stor oro finns hela tiden där att han ska ha gått ner sig i mossen.
Under dagen hör fler personer av sig för att veta om de kan hjälpa till med något och på FB-grupperna läggs regelbundet bilder upp på hästspår med mera. Dagen går mot kväll utan att någon har sett skymten av Johnny... Alla tycker att det är så konstigt att ingen har sett röken av en stor häst när cirka 15 personer letat i skogarna och längs vägar i över tolv timmar! Också med tanke på att det är en fantastiskt fin vårdag och många är ute och promenerar, grejar i trädgården med mera.
När kvällen och mörkret kommer känns det jättejobbigt att veta att Johnny är ensam där ute utan att hitta hem. Runt 21-tiden åker de flesta som varit med och letat hela dagen hem, vi är cirka fem personer som letar till cirka 23. Då inser vi att vi måste pausa letandet för att orka leta på morgonen igen, eller åka till våra jobb.
Konstigt nog somnar jag så fort jag lägger huvudet på kudden. Sexton timmars promenad i varierande (!) terräng gjorde nog sitt. Stensov ända tills en av våra hundar väckte mig vid tre-tiden på morgonsnåret. Då sätter oron fart igen.
Jag öppnar ytterdörren för att lyssna om jag hör honom och kilar runt i alla fönster för att se om jag ser något. Efter det är det svårt att få någon mer sömn.
Väckarklockan ringer klockan sex för att få upp barnen till skolan. Jag är som tur är ledig. Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade jobbat! VAB:at (vård av bortsprungen häst)?
Klockan 7.50 kör jag yngsta sonen till skolan. Träffar även där folk som undrar hur det går med hästen, om någon har sett honom?
Jag kör sedan hem för att invänta en erfaren jägare och en lika erfaren spårhund, samt fler underbara medmänniskor som har erbjudit sig att komma och hjälpa till.
Klockan 8.05 kommer samtalet som jag inte trodde skulle komma. ”Hej, har du en häst som är borta? Jag ser honom här på landsvägen, vad ska jag göra?”
Då slänger jag mig i bilen igen och börjar köra mot vägen där de har sett honom, samtidigt som jag säger ”Han heter Johnny, han är jättesnäll, ta honom i grimman om du kan, prassla med något i fickan om du har, jag är på väg, är där om fem minuter!”. Jag lägger på luren och får ut ett meddelande i Messenger-gruppen att han är hittad och finns på landsvägen – åk dit alla som kan!
Efter några minuter ringer killen som har hittat Johnny upp igen och säger att han håller honom i grimman nu men att han är orolig, han sätter på högtalaren i telefonen och ber mig prata med Johnny. Så samtidigt som jag kör som en galning (fast ändå lagligt!) försöker jag låta lugn och prata så lugnande jag kan med en häst i telefonen!
När jag har kört cirka fyra kilometer in på landsvägen ser jag flertalet bilar parkerade på båda sidor om vägen och i mitten står…en stor brun häst på alla fyra benen! En sådan otrolig lättnad och glädje! All oro och alla hemska tankar om vad som hade kunnat ha hänt med Johnny rann av mig omedelbart!
Jag slänger mig ur bilen och försöker gå lugnt fram till hon, fast jag bara vill skrika och springa fram! Det är en modig tjej som nu har tagit över och håller en svettig Johnny med en bogserlina i grimman, killen som ringde mig var också där tillsammans med folk från bilarna som hade stannat och de som bodde i husen bredvid.
Jag tror att Johnny blev glad och lättad när han såg och hörde mig, någon han kände igen. Jag hade med en påse kraftfoder som han slukade med en gång. Vi fick gå av vägen och in på några snälla människors uppfart, och vänta på transporten som Johnnys förra ägare slängt sig i väg från jobbet och hem och hämtat.
Bilarna kan åka i väg och jag tackar, med de få orden jag kan få ur mig, så jättejättemycket för hjälpen. Johnny är till syntes oskadd men väldigt svettig, full med granbarr, en hov har spruckit lite med ser annars hel ut!
Vi går lite fram och tillbaka under tiden vi väntar på transporten, för att lugna oss lite. De väldigt snälla människorna som bodde i huset där vi fick vänta kommer ut med en kopp kaffe och smörgås till mig, och en stor morot till Johnny.
Under hela denna mardröm är jag så glad och tacksam över alla fina människor som på olika sätt har hjälp till! Både kända och okända!
När Johnny hör och ser transporten börjar han gnägga och bli otålig, nu vill han hem. Och denna transport känner han igen och har åkt i många gånger förut. Han går glatt på transporten. Vi åker hem och ringer samtidigt en hovslagare som lovar att komma så fort han kan för att åtgärda hoven. Då vi kommer hem stänger jag för så att Johnny får stå inne i stalldelen av lösdriften, för att få dricka och äta i lugnt och ro. Jag tar ut honom på promenader under dagen för att se att han är okej. Och för att jag vill umgås med honom hela tiden efter dessa mardrömsdygn!
Den otroliga lättnaden och glädjen jag kände efter att ha hittat honom hel och vid liv gör det nästan, nästan värt alla timmar av oro och ängslan när han var borta (minus blåsor på fötterna och granbarr innanför underbyxorna efter en 16-timmars skogspromenad). Men bara nästan. Jag vill aldrig, aldrig mer att detta ska hända.
Nu, några dagar efter händelsen, har vi hunnit mysa massor och har tagit ett par ridturer runt hans nya hem. Johnny är lika glad och positiv som innan. Om inte lite mer modig, självsäker och framåt än tidigare...
Jag är så otroligt glad att jag fick tillbaka Johnny. Och evigt tacksam gentemot alla fina själar som hjälpt till! Detta blev en ganska lång historia. Men inte lika lång som de 32 timmar Johnny var borta…
/Petra (och Johnny B Goode)"
Johnny hemma och välbehållen.
Läst 89519 ggr
Fler inlägg
Foto: Privat
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.
Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
Kriget mot leran
”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera. 
Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren… 
Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage. 
I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning.
3 olika metoder
Metod 1: Lägga grus direkt på leran
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen. 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi? 
Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten. 
Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion.
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.
Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.
Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här: 
Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här: 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
– Schakta bort lera och matjord.
– Markduk.
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen.
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter.
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.
Vad kostar det?
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.
Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…? 
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.
Slutliga tips!
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se
| Läst 339063 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat
Att drabbas av kvarka är det sista en hästägare vill vara med om. Emma Nilsson driver Hässleberga Horse Center, där ett par hästar har drabbats av kvarka. Genom ett inlägg i sociala medier, som Hippson har fått tillstånd att dela här i Gästbloggen, vill hon uppmana flera att prata om smitta och inte skämmas för att man fått in det i stallet. För att kunna stoppa smittan behöver man vara ärlig, menar hon.
"Folk måste få se sanningen och vi försöker sprida den erfarenhet som vi samlar på oss genom denna vidriga sjukdom", säger Emma.
Obs. Varning för starka bilder längst ned i inlägget.
Kvarka, vi har blivit drabbade av kvarka.
/Emma Nilsson
| Läst 20302 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Elisabeth Elmseld
"För två veckor sedan körde jag punktering. I samband med bytet av detta hjulet insåg vi att ett hjullager var totalt kollapsat.
Efter att dessa två saker blivit bytta körde jag min gula unghäst ner till grannen för löshoppning. Hon var riktigt dum att köra (vilket hon aldrig varit innan). Jag bortförklarade detta med att hon var i brunst och kanske därför var stökig.
Dock gjorde min tävlingshäst likadant de två gånger jag körde henne efter detta, dock bara i vänster svängar. Denna häst känner jag utan och innantill. Egen uppfödning, som är mycket resvan. Alltid, ALLTID, stått som ett tänt ljus oavsett vad som hänt när man kört. Så detta gav mig en tankeställare. Nått är fel! Hon försöker säga mig något.
Såååå jag lånade en kompis släp och körde en sväng med min häst. Och hon stod återigen stilla. Och då kom jag på incidenten några dagar tidigare med unghästen. Det är definitivt något mer fel på min släp!
Så en kompis fick köra mig ett varv i släpen, och jodå. Mycket riktigt. Vibrationer och missljud.
Idag byttes övriga hjullager på släpen. Två av tre var brända/överhettade, ett av dem mer än de andra.
Så summa summarum. Lyssna på era hästar om de plötsligt blir "dumma". Det finns en anledning.
Imorgon åker vi på tävling. Förhoppningsvis är allt lika lugnt som vanligt då.
Var rädda om varandra!"
Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022
Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022
| Läst 35378 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Gästbloggen »
Här hittar du alla våra husbloggare
Inbjudens senaste
- Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
- Gästblogg: Om skammen om smitta
- Gästblogg: Vikten av att lyssna på sin häst!
- Att börja i fel ände …
- Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"
- Gästblogg: Ha koll och undvik sandkolik
- Svullna hästben – vanligt förekommande på sommaren
- Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan
- En sannsaga med ponnyerna Frippe och Svante
- Gästblogg: Smarta boende-lösningen i samband med meeting
- Gästbloggen: Vad händer med din häst när du dör?
- Hästen Golden om att tävla: "Då skulle domaren varit med"
- När det som inte får hända händer
- Dags för pälsfällning – tänk på det här
- Även ryttarrehabilitering måste få ta tid
- Tre elitidrottares imponerande väg till guldet
- Kerl, 30 år – den bestämda hästen som vann familjens hjärta
- Gästblogg: Vikten av att matcha unghästen rätt
- "Hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart"
- Cilla om stallkonflikter och att säga hej
Arkiv
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.