Hannah Strandh är en hästgalen tjej på 26 år. Hon jobbar i dagsläget deltid med hästar, som ridlärare och hästskötare, och drömmen är att kunna jobba med det på heltid. Samtidigt kämpar hon på med sin egen häst, Queenie, som har varit väldigt bakskygg. I och med detta har Hannah själv blivit osäker och rädd. Här skriver hon mer om hur hon hanterar rädslan och riskerna som följer med hennes älskade sport. Följ Hannahs resa i hennes blogg.
Foto: Anniz Kisch
”Kommer fortsätta kämpa hela livet, oavsett hur rädd jag blir”
Min häst Queenie är bakskygg vid ridning och har till viss del även varit bakskygg från marken. Detta har resulterat i att hon vid några tillfällen i ridningen har stuckit med mig i panik – det allra värsta tillfället var i höstas när hon tog ett språng över paddock-staketet i flykten och jag flög av strax därefter.
Jag har gjort hur mycket som helst och på många olika sätt för att försöka få bort bakskyggheten, eller åtminstone få den under kontroll. Jag har även jobbat väldigt mycket från marken med henne och med att hon ska få förtroende för mig. Och från marken har det skett en otrolig utveckling sedan jag fick henne i somras!
Nu, de senaste två månaderna, har jag med hjälp av min tränare "ridit in henne" på nytt efter en lång vintervila och det börjar gå riktigt bra – äntligen. Hon har inte stuckit någon mer gång sen vi "började om", på sin höjd har hon bara spänt till sig lite.
Problemet för min del är att minnena sitter kvar och jag är rädd att något ska hända på nytt, direkt när hon spänner sig så gör jag det också automatisk. Och det är just detta jag verkligen måste jobba med, för just nu känns det som att problemen sitter mer hos mig än hos hästen.
I övrigt är hon världens gulligaste häst som alltid vill vara till lags. Jag tror verkligen att det kommer att bli bra, bara vi fortsätter kämpa på!
Jag är så nöjd med min lilla häst, däremot är jag inte helt nöjd med mig själv som ryttare, jag känner direkt hur jag blir spänd om hon reagerar minsta lilla på något. Kära nån, hur svårt ska det vara att träna bort det där? Den där rädslan som smyger sig på?
Samtidigt vet jag ju egentligen hur vansinnigt svårt det kan vara. Jag har varit här förut i andra situationer och jag vet många andra som har varit det. Jag förstår precis hur mina egna elever känner när de berättar att de är rädda för att galoppera eller att rida en viss häst. Jag förstår precis, för jag har också varit där och är där.
Och hur gärna man än bara vill få bort den där känslan så finns den kvar där. Ni som har ridit i många år känner säkert igen er – att man både kan älska att rida och att vara med hästarna men på precis samma gång vara lite (eller mycket) rädd för det också.
Jag hörde en gång en känd ryttare beskriva ridning med orden "skräckblandad förtjusning" och jag tycker det stämmer så väldigt bra. Det är fantastiskt att rida och känslan att galoppera på ett 500-kilos muskelpaket ute i naturen är helt oslagbar, frihetskänslan det ger går knappast att hitta någon annanstans. Men samtidigt är det den där skräckblandade känslan som dyker upp ibland, för det krävs så lite för att man ska tappa kontrollen och de där 500 kilona under dig plötsligt blir helt okontrollerbara... Då är det ganska farligt.
Hästar är fantastiska djur och jag kommer (hur rädd jag än blir) att fortsätta kämpa hela livet för att förstå dem och för att bemästra den sport som vi kallar ridning. Och jag kommer antagligen aldrig bli riktigt så duktig som jag skulle vilja bli, för jag vill helst bli bäst, av alla. Men kanske att jag åtminstone kan klara av att hantera mina egna känslor, min egen rädsla. Det är bara upp igen i sadeln, fortsätta kämpa på, för det kommer att gå till slut.
I vissa lägen när man blir rädd tror jag att man behöver backa några steg, kanske rida på en lugnare häst ett tag. I vissa lägen tror jag det bara är att kämpa på och ta sig igenom, att bara forcera bort rädslan och fortsätta rida allt man har. Det är olika beroende på situation och vad som har hänt tidigare.
Det är också därför jag ibland låter vissa elever byta häst, och ibland pushar andra till att fortsätta kämpa med hästen de hade. Antagligen är det för att jag i de lägena ser på hästen och ryttaren att det kommer gå. Och jag får väl hoppas och lita på att det är vad min egen tränare ser när jag rider Queenie, trots att jag blir rädd och passiv när hon spänner sig för något i omgivningen.
När vi pratade lite efter lektionen i dag, och jag frågade min tränare om hon trodde att jag köpt en häst som är för svår för mig, blev hennes svar att hon inte trodde det. Hon trodde bara att jag måste hitta verktygen för att hantera Queenie när hon blir spänd. Och det är precis vad jag tänker fortsätta kämpa för!
/Hannah
Liknande webbartiklar
- Ridtur i lappländska naturen gör viral succé – utomlands
- Avslutar 2018 med ett rejält bocksprång
- Fia Davidssons häst dämpade ADHD:n – nu hjälper hon andra
- Promenera mera
- Kommun tillåter ridning på elljusspår: ”Alla blir jätteglada om det kan fungera”
- Man körde på häst och ryttare – åtalas
- De har utvecklat en datadriven sitsanalys: “Vill värna om hästarna”
- Bråk mellan cyklist och ryttare ledde till dom för ringa misshandel
- Ryttare stängs av i två månader – tävlade häst som hade sår i munnen
- Vajjen deltar i sökandet efter försvunna Alexander: "Får en bättre överblick till häst"
Läst 61738 ggr
Fler inlägg
Åsa Sjöberg har ridit sedan barnsben och beskriver sig som en tävlingsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Hon äger jag tre hästar, varav en är utlånad till en duktig ungdomsyttare. Hon har en sexåring, e. Donkey Boy, som har startat några medelsvår B under 2023 och en tolvårig häst e. Bellagio med vilken hon red Lag-SM för Klippans ridklubb i år. De har placeringar upp till Intermediaire och så här skriver Åsa själv: "När vi rider in på framridningen och ser alla fina svårklasshästar så undrar jag varje gång – hur vi hamnat här."
I Gästbloggen reflekterar hon över dokumentären Operation X som visar hur det går till hos Helgstrand dressage.
Jag är en hobbyryttare på ren amatörbasis, det är ingen som lyfter på ögonbrynen när jag finns med i startlistan, eller när min häst kommer in på framridningen. Snarare är det så att jag känner mig som ”kusinen från landet” när jag sitter och rider fram med alla högkvalitativa svårklasshästar. Jag kan dock helt ärligt säga att mina hästar aldrig utsatts för något som är i närheten av det som framkom i Operation X, och givetvis gäller detta för de flesta av oss hästägare.
"Skyll aldrig på hästen – dess prestation är resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig i dag. Respekten för hästen uteblir i samma stund som vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb"
Läst 14415 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Maria Oscarius och Privat
Annelie Eriksson driver Stall Steninge By i Gottröra i Stockholm, där de bland annat tar emot hästar för rehabilitering. Annelie, som tidigare har arbetat på Hippson, skrev nyligen detta inlägg på stallets Facebooksida. Hon har nämligen funderat på varför många hästägare nästan känner skam över att ha sin häst på boxvila. Läs hennes tankar nedan.
Den här gästbloggen publicerades ursprungligen i november 2019. Ni har väl inte missat att Annelie numera är en av Hippsons husbloggare? Läs mer om hennes vardag i bloggen Hästliv!
"Under åren på gården och med verksamheten har vi löpande tagit emot hästar som är ordinerade boxvila. Ofta kommer de till oss i brist på sällskap i det egna stallet. Något som ofta slår mig är att det finns en lättare skam över att ha sin häst på boxvila. För mig handlar det ofta om att leva – eller inte leva.
Beroende på typ av skada kan boxvilans längd variera, från några få dagar till månader. Årstiden i vårt härliga land spelar också in i kalkylen. En häst med gips eller bandagerade sårskador ska inte komma ut i regn och vätan som uppstår. Som hästägare har man kanske aldrig behövt ställa sin häst på boxvila och det känns väldigt jobbigt, stort och betungande. För oss som stött på en stor mängd hästar i detta tillstånd vill jag ändå, om än kanske ut i tomma intet, skriva några rader om det.
Det första jag vill skriva, och som jag till fullo står för är: En häst med boxvila lider sällan!
Vi har inte haft någon häst här som har mått psykiskt dåligt över att hållas inne på box under en begränsad tid. Med det sagt finns det självklart förebyggande åtgärder man kan genomföra för att lätta upp tiden för hästen.
1. Lyssna på veterinären
Den första punkten är utan tvekan att lyssna på veterinären. Som hästägare har du åkt till denna yrkesperson för att få den sakliga, kunniga och objektiva bedömningen av skadan hästen har råkat ut för. Att åka därifrån och inte följa de ordinerade åtgärderna är inte ett alternativ. Om man inte känner sig bekväm är det bara att styra bilen mot en annan veterinärklinik för en second opinion - INTE lyssna på vad övriga säger hemma i stallet.
2. Miljöombyte
En av fienderna mot hästens läkande kan faktiskt vara de invanda rutinerna hemma i stallet. För en skadad häst kan det vara otroligt viktigt att vila verkligen betyder vila. Men hur blir det då för hästen när morgonen kommer och kompisarna leds ut till hagen? Flera hästar som kommer till oss är ranghöga och måste byta miljö för att landa och vila i lugn och ro. Våra uteboxar är mina älskade boxar, där blir det lite ute men ändå inne.
3. Sällskap
Kan det kanske finnas ett alternativ i hemmastallet, att hästkompisen stannar inne om dagarna för att hålla sällskap? Eller kanske i alla fall delar på uppgiften med någon annan hästkompis? Här finns det egentligen ingen självklarhet att hästägare ställer upp med sina hästar. Det är inte alla som vill låta sin fullt friska häst stå inne en solig dag i juli för att hålla en annan häst sällskap.
4. Håll igång magen
Ingen av våra kundhästar har någonsin fått problem med magen under boxvila. Dock ska man hysa väldigt stor respekt för att en häst i god kondition plötsligt ska stå still 24 timmar om dygnet. Det är ofta smärtstillande och inflammationshämmande medicin inblandat i detta, så rådfråga veterinären vad man kan göra för att förebygga eventuell kolik.
5. Rykta
”En skadad häst ska få mer omvårdnad än en tävlingshäst”, det sa en veterinär till mig för många år sedan. Boxvila får inte betyda bortglömd. Den vill vara med, synas och vårdas på samma sätt, om än inom ett begränsat utrymme. Personligen är jag för att hästens päls får växa ut, hellre en varm päls och tunnare täcke än klippt häst och tunga täcken under viloperioden är min filosofi.
6. Håll planen
Hästen ser glad ut, den känns lugn och det har ju faktiskt gått några veckor. Vad kan en kort promenad göra eller bara att ta ut den för att beta en stund? Så kan tankarna gå, men här finns det en röd lampa. Det kan faktiskt förstöra mycket. Ett enda bocksprång eller en snabb sväng för att den blir rädd, glad eller bara är taggad kan flytta tillbaka rehabiliteringen till ruta ett. Håll planen! Kliar det i fingrarna så ring veterinären och stäm av, det kan vara ok, men även vara i den fas där skadan är som mest skör.
Med ovan tips nedskrivna vill jag även lägga till – gnistan kommer tillbaka! Ni som sett det vet vad jag menar, och jag blir fortfarande lika varm i magen och hjärtat tar en dubbelstuds i bröstet när det sker. När man har jobbat med hästarna i flera månader, följt ordinationerna med boxvila, liten liten sjukruta till en större sjukruta till en större hage. Plötsligt kommer det – vändningen. Hästen känner det själv, kanske för att det inte längre finns någon smärta där skadan satt eller i samband med att vårgräset kommer efter en mörk vinter. Då höjs nacken sju centimeter och gnistan i ögonen är tillbaka. För mig handlar det ofta om att där kommer hästen åter, en häst som jag aldrig sett tidigare eftersom de kommer hit skadade. Då vet jag att vi har kommit en lång väg och snart är klara med vår del i arbetet.
Fotnot: Jag är inte veterinär, det här är ingen handbok eller svar på alla frågor. Jag kände bara ett behov att få skriva och kanske avdramatisera ordet ”boxvila” lite. Ett behov jag under några år faktiskt haft, men inte kommit mig för att skriva ner.
Mvh Annelie"
Läst 97698 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Om denna gästblogg
Susanne Hamberg och är lagledare för Stöcke ponnyförenings elitlag för ponny. Föreningen har tävlat på Strömsholm sedan 1982 och enligt Susanne har det genom åren varit en av årets stora händelser för alla ponnyekipage i Norrland. Flytten av finalen för lagponny-SM – från Strömsholm till Falsterbo – har fått henne att fundera. I ett inlägg på Facebook har Susanne beräknat restider och grovt grundläggande kostnader, vilket Hippson fått tillåtelse att dela i Gästbloggen.
Susanne menar att det är superkul att Falsterbo vill ta emot ponnylag och låta alla få känna på hur det känns att ridai Falsterbo, men tyvärr är inte verkligheten rättvis i vårat långa land. Som lagledare tycker Susanne att det är ohållbart att begära att hela familjer ska ta minst en vecka ledigt och sedan lägga dessa extremt höga kostnader för en tävling. Enligt henne är det en svår fråga som skulle behövas diskuteras på alla nivåer innan beslut tas.
Vi har gjort en liten uträkning för resan till Falsterbo nästa år. Finalen för Elitserien har blivit flyttad dit från Strömsholm. Avståndet Stöcke-Falsterbo är 128,4 mil, enkel väg. Fram och tillbaka 256,8 mil. Då skall vi tänka på att vi bor 27 mil från Sveriges mittpunkt, Timrå. Detta betyder att alla ovanför oss har ännu mera mil och dagar i bilen.
Enligt Google tar denna resan 16,23 timmar utan stopp för mat, vila, toa eller vila för hästen. När vi har räknat ut tillåten restid för hästen och uppstallning/övernattning, mat, toa och pauser för hästen så tar resan ner två dygn. 48,23 timmar för en enkel resa ner. Då får det ej vara vägarbeten, olyckor eller några bilproblem.
Detta kostar i diesel = 256.8 mil x 25 kr/mil = 6400 kronor.
Hotell och uppstallning (ej mat inräknat) = 10 663 kr för två personer och en häst.
Resa Stöcke – Falsterbo, tur och retur = 17 000 kronor.
Då är allt räknat på ett barn och en vuxen och en häst. Ingen mat eller något annat som kan behövas på en resa är inräknat. Anmälning, uppstallning och veterinärbesiktning är EJ inräknat. Detta är endast resan som är räknad på och på den enklaste och kortaste tid som är rimligt att räkna på. Resan ner tar två dygn, vi har räknat på en vilodag innan tävling och sedan är det tävling i två dagar.
Sedan är det dags att åka hem och vi kommer hem till Stöcke igen så har det gått sju fulla dagar sedan avfärden. Personligen så är jag nöjd med Strömholms jättetrevliga tävlingar som som vi har 62,9 mil till och det tar oss sju timmar enkel väg. Vi klarar resan på en dag och hela tävlingen tar oftast ej mer än tre dagar med resor. Detta är våra små åsikter om beslutet om att flytta tävlingen från Strömsholm till Falsterbo.
Läst 47314 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Gästbloggen »
Här hittar du alla våra husbloggare
Inbjudens senaste
- "Är jag en person som ska uttala mig gällande detta?"
- Gästblogg: "Boxvila – hästens eller hästägarens fiende?"
- Hästar kan drabbas av fång året om
- Hovslagarens tips mot strålröta
- Veterinären: Torra hagar verkar inte vara ett skydd mot fång
- My blev hjärntrött efter krasch på tävling
- Gästblogg: "På grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar"
- "Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka"
- Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
- Gästblogg: Om skammen om smitta
- Gästblogg: Vikten av att lyssna på sin häst!
- Att börja i fel ände …
- Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"
- Gästblogg: Ha koll och undvik sandkolik
- Svullna hästben – vanligt förekommande på sommaren
- Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan
- En sannsaga med ponnyerna Frippe och Svante
- Gästblogg: Smarta boende-lösningen i samband med meeting
- Gästbloggen: Vad händer med din häst när du dör?
- Hästen Golden om att tävla: "Då skulle domaren varit med"
Arkiv
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014