Gästbloggen: Pungkross i första galoppen

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peder Dams fru köpte en häst. Då kände han att han var tvungen att få en känslomässig förståelse för varför hon var tvungen att åka iväg tre gånger om dagen för att ge hö och mocka. Han bestämde sig för att börja rida. ”Nu tar jag egna lektioner och har ägnat cirka 16 000 timmar på Youtube för att få koll på skritt, trav och sånt. Jag är, eller var tidigare, livrädd för hästar”, säger han.
Peder har börjat blogga om sina upplevelser som nybörjare i sadeln, i utdraget nedan får vi ta del av hans första galopp. Här hittar du hela Peder Dams blogg.

  
Så var det dags. Sjätte lektionen och vi skulle pröva galopp. Jag har fem sjukt bra lektioner i ryggen, det har varit kul och jag har känt att något har förbättrats efter varje lektion. Jag har förstått något, upplevt något eller känt något. Det har varit jävligt kul helt enkelt.
När jag kom till stallet i dag fick jag reda på att Sultan, den häst jag har ridit på, hade gjort sig illa i hagen. Han skulle vila i tre veckor. Denna gång var det Serik jag skulle rida. För mig är det helt okej, jag blev dock lite ledsen för Sultans skull… Vi har ju upplevt så mycket ihop, tror nog han var sugen på att visa mig galopp.
Han såg ledsen ut i hagen. Jag gjorde ingen stor sak av det, vinkade lite när vi gick förbi, men han slog bort blicken. Tror att han skämdes.
  
När läraren gick för att hämta Serik hann han säga: ”Jaha, i dag ska du få sitta på ett schabrak”. Schabrak? Vad fan är ett schabrak? Är det ens ett riktigt ord? Jag trodde typ att det var ett Ankeborgsord! Det visade sig var ett litet täcke, ett supertunt täcke. Å fan, jag ska få rida typ barbacka? Coolt, var min spontana tanke! En nanosekund senare undrade jag varför? 
”Jo, du ska få hålla i den här”, sa min lärare och tog fram en gjord av något slag, med två handtag på. ”I dag ska du bara få koncentrera dig på rytmen och balansen”, förklarade läraren. Eftersom jag lagt mitt liv i hans händer fem gånger tidigare hade jag ingen anledning att misstro hans plan. Jag fattar väl att det är så här man gör, eller att man kan göra så här. Läraren skulle longera mig i trav och galopp så att jag skulle få känna hästens rytm bättre.
I stallgången, då detta samtal pågick, förstod jag inte vad som väntade mig. Det fattade jag när jag, Serik och ridläraren gick mot ridhuset. Då slog tanken mig. ”Men, om jag inte har några stigbyglar, hur ska jag då kunna rida lätt i traven?” Och då började jag förstå att det var pungkross på gång.
När vi kom in i ridhuset och hade ställt oss i mitten som sig bör, sa läraren att Serik är lite ”knotig”. Han är inte så musklad i ryggen så jag kommer att känna hans ryggrad ganska så väl, men så är det inte med alla hästar. Nähä. Inte alla hästar, vad bra tänkte jag! Men det är Serik vi tog med oss. Inte någon annan häst.
  
Det tog inte lång tid för mig att förstå, när jag väl hade krånglat mig upp på Serik, att det här kommer att göra ont. Jag kände hans ryggrad tydligt. Jag satt på den, BARA den. Jag hade så många frågor, men jag kunde inte fråga. Jag kunde ju inte fråga min lärare vilken sida om ryggraden han brukar ha pungen på? Eller lägger han på både höger och vänster? Vilket gör minst ont? För när Serik började röra på sig saknade jag mina stigbyglar, jag kände minsta lilla rörelse genom hans ryggrad. Jag var livrädd för traven, hur fan ska det gå?
Smärta. 35 minuter smärta men jag bet ihop, sa inte ett ljud, läraren sa att jag satt fint, sträck på ryggen Peder, påminde han mig, jag sträckte. Jag fick inte till det. Min lärare må vara nöjd, men Seriks ryggrad var brutal. Kände att min svanskota började röra på sig, hur smärtan steg upp över ryggen, in i njurarna och runt min lever. Jag bad om en paus.
Gled av och tog några djupa andetag. Upp på ryggen igen, läraren longerade oss på en ganska liten volt. Serik var taggad, läraren snurrade lite på linan och Serik galopperade. Galoppen är ju en aning skonsammare men smärtan steg, ryggraden jag satt på var ju kvar. Galoppen i sig var inga problem, den kommer jag att behärska. Det var en skön insikt. Men att sätta mig på Serik igen med endast ett tunt schabrak mellan honom och mig – aldrig.
  
Jag sa inget. Jag sa att det gjorde ju lite ont men vad fan, det ska det väl göra? Läraren garvade och höll med. ”Ja du, nu kommer du att uppskatta sadeln mer”. Jag skrattade lite och sa inget om att jag blödde. För det kände jag tidigt in i lektionen, där min svanskota förr satt blödde jag.  
Folk i stallet sa efter lektionen att det var modigt gjort av mig att rida barbacka på Serik. Modigt? Jag hade ingen aning. Hade jag haft det hade jag krävt mer än ett schabrak.
Om en vecka ska jag galoppera igen. Med sadel. Jag ska galoppera som en gud, ska galoppera så att Rolf-Göran Bengtsson ringer och ber om att få tillbaka sin teknik! Bara såret runt min spräckta svanskota har läkt.
  
Respekt.
/Peder

Här kan du se när Peder red lätt för första gången: