Foto: Adobe Stock (ryttare) och Privat
"När vi byggde ridhuset hade vi varken ork, tid eller pengar att fundera över hur vi skulle hålla underlaget fuktigt. Visst fanns tankarna, men inte energin till att även ta tag i detta. Vi trodde knappt att vi skulle lyckas bygga ridhuset!
Men, vi hade ju tillgång till en sjö, så vi visste att vi skulle lösa detta utan att behöva använda vårt brunnsvatten. Så, först byggde vi en vattenvagn och sedan for vi till sjön med en motorpump. Men det var ju ett dagsverke varje gång vi skulle vattna.
Nog funderade vi på att gräva ner slang och bygga pumphus för att suga upp vattnet från sjön, men lagligt sett så får vi nog inte göra detta utan en vattendom. Dessutom är det en dyr lösning med en massa möjliga felkällor. Nästa idé var bättre. Att använda regnvattnet som kommer ner på ridhuset!
Det finns mycket att säga om vårt bevattningssystem och det finns en del saker som vi skulle vilja förbättra. Men det har sitt pris. Vi valde att först bygga den enklaste och billigaste lösningen vi kunde komma på, men samtidigt se till att vi har möjlighet att senare förändra och förbättra systemet. Dessutom var vi egentligen inte säkra på att det skulle fungera. Så, det var ganska mycket tid och pengar vi lade på en lösning som vi inte var helt säkra på. Det var oerhört spännande när vi startade systemet första gången.
Men, nu... Nu vet vi att det funkar, och att det funkar riktigt, riktigt bra. Och självklart vill vi dela med oss så att andra kan inspireras och skapa liknande anläggningar.
Vi har inte så många bra bilder själva, ännu. Vi ska ta lite fler bilder till våren, när vi kopplar ihop systemet igen. Men Corren gjorde ett trevligt reportage hos oss och tog en hel del bra bilder. Här kan ni läsa artikeln.
Här nedan har vi försökt att beskriva varje del av lösningen mer i detalj. Det finns även ett kalkylblad som listar de ingående delarna och de priser som vi betalade sommaren 2016. Kalkylbladet finns både som Exceldokument och som PDF.
Om det faller 1 mm regn innebär det att det över en yta av en kvadratmeter samlas en liter vatten. Vårt ridhus är 46 x 22 meter, vilket blir cirka 1000 m2. Det innebär att när det kommer 1 mm regn, så kommer det ner 1000 liter vatten i stuprännorna från vårt ridhus.
ETT. TUSEN. LITER. VATTEN!!!!
Och, kommer det 10 mm regn, så rinner det alltså 10 000 liter vatten ut i dräneringen och ner till sjön. Vi insåg att vi borde ta vara på det här vattnet för att bevattna underlaget i ridhuset. Så, första problemet var att samla in allt detta vatten.
Självklart skulle vi vilja skaffa oss en 10 kubiks vattentank som vi gräver ner i anslutning till dräneringen från ridhuset. I denna skulle vattnet må bra, ligga frostfritt och vara fri från beväxning. En så stor tank kan man även klättra ner i och rengöra från insidan, vilket skulle vara smidigt. Efter att ha kollat upp priset på nya tankar, och sedan funderat över att köpa ett par begagnade 3 kubiks septiktankar som vi kunde seriekoppla, så slog vi bort denna idé. Det blev helt enkelt för dyrt. Förhoppningsvis kan vi bygga till denna lösning senare.
I stället bestämde vi oss för att skapa en lösning ovan jord, även för att testa att hela idén fungerade. Genom att köpa fällbara vattenutkastare, lite rör och ett par IBC-tankar, så lyckades vi få till en bra insamling av vattnet. När tankarna är fulla, så fäller man bara upp vattenutkastarna och vattnet rinner ut i dräneringen, precis som vanligt. För att få så lite skräp som möjligt ner i tankarna så köpte vi till vanliga hushållssilar som vi lade emellan rör och tank.
Den här lösningen är ganska lätt att bygga, hantera och underhålla. Det krävs lite arbete om sensommaren, med rengöring av tankarna, och inför vintern, med tömning.
Det är inget problem om tankarna blir olika fulla. Så länge alla tankarna står på samma höjd i förhållande till varandra så kommer vätskenivåerna att utjämna sig automatiskt när man man öppnar upp rören mellan dem.
När det gällde val av vattenspridare var det väldigt svårt. Det bästa vore ju egentligen att ha såna där små dimspridare som hänger i taket. Då skapar man ett fint duggregn inomhus som försiktigt blöter ner hela underlaget.
Men, eftersom vi ska driva det här systemet med regnvatten som kanske innehåller en del smuts, så får det inte vara svårt att göra rent och kanske byta ut vattenspridarna. Då kan man inte ha grejerna hängande i taket. Dessutom var vi osäkra på hur mycket ett nät av såna spridare skulle skapa skuggor från vår belysning. Vår belysning är ju en separat historia – men vi har valt en lösning med ganska få, men kraftiga, lampor.
Vi fick försöka hitta en annan lösning. Sedan ville vi ju vara säkra på att vi lyckas blöta ner hela ridhuset. Det enklaste är ju om man har vattenspridare som kastar vattnet över hela ridbanan, för då behövs det bara ett system på ena långsidan. Men, vi hittade inte några sådana vattenspridare till något bra pris.
Då bestämde vi oss för att testa Biltemas billiga vattenspridare. Så, med en trädgårdsslang och en vattenspridare provade vi helt enkelt hur stort område den kunde täcka av i ridhuset, på olika positioner. Vi kom fram till att det behövdes 10 stycken vattenspridare, fördelade på bägge långsidorna.
Varje punkt i bilden är en vattenspridare och man kan enkelt ställa in så att dessa täcker av olika stora sektorer.
Vi är faktiskt väldigt nöjda med vattenspridarna. Konstruktionen är enkel och vi har lärt oss montera isär dem för att rensa ut skräp. Eftersom de är ganska billiga så har vi ett antal vattenspridare i reserv. När vi märker att en vattenspridare går lite knackigt, då stänger vi av vattnet till just denna spridare och byter den i ett par handgrepp.
Vi skulle alltså ha slang utlagd bakom sargen på två långsidor på 40 meter vardera och en kortsida på 20 meter, vilket innebär cirka 40 + 20 + 40 = 100 meter.
Hur skulle vi garantera att vi lyckas skapa tillräckligt vattentryck i hela slangen för att kunna driva 10 vattenspridare? Det här är inte lätt att räkna på. De finns så kallade tryckfallstabeller, som beskriver hur mycket av ursprungstrycket som försvinner beroende på hur lång och tjock slangen är. En tryckfallstabell finns på Rinkaby Rörs hemsida.
Men, eftersom vi dessutom tar ut vatten till vattenspridarna längs med slangen, på fem ställen, innan vi kommer till slutet och uttag nummer sex, så visste vi inte riktigt vad det innebar för tryckfallet. Var det bra eller dåligt? Spelar det någon roll eller inte? Skulle trycket räcka för att driva alla 10 vattenspridarna?
Vi visste att vi ville ha ett flöde på 150 liter per minut och att slangen var 100 meter lång. Pumpen har ett maximalt tryck på 6 kilo. Om vi bara tittade i tryckfallstabellen, så innebar detta att om vi använde en 40 mm slang, så skulle vi förlora 3,3 kilo tryck på 100 meter. Men då skulle det ju ändå, teoretiskt, kunna vara 2,7 kilo tryck kvar i slutet av slangen. Att gå upp på 50 mm slang skulle ju vara det säkra alternativet, och förlora mindre än ett kilos tryck, men då skulle alla kopplingar bli mycket dyrare.
Vi chansade på att det skulle räcka med 40 mm slang – och det gick bra! Vi har även en kulventil i början på slangen till vattenspridarna. Denna används för att stänga av inflödet, så att vi kan bygga upp ett tryck i hydroforen innan vi släpper på vattnet till vattenspridarna.
Längs med slangen, som löper bakom sargen, har vi tre uttag på varje långsida. Vi valde att köpa lite dyrare kopplingar i metall, med förhoppningen att de ska hålla bra. De första fem kopplingarna är T-rörskopplingar medan den avslutande kopplingen är rak med reducering. I var och en av dessa kopplingar sitter det en eller två uttag för vanlig trädgårdsslang. Vi valde att driva max två vattenspridare per uttag för att se till att hålla uppe vattentrycket i hela den 100 meter långa slangen.
I skissen är kulventilen i punkt 0, T-rör med dubbel-uttag i punkt 1, 3 och 4, T-rör med enkeluttag i 2 och 5 och en rak reducering med dubbeluttag i punkt 6.
När det gällde dimensioneringen av vattenpumpen, så var det ganska enkelt. Vi har 10 vattenspridare som behöver 15 liter per minut för att kunna spruta 10–12 meter. Detta kräver en pump som ger 150 liter per minut, så det var bara att leta efter en pump som hade den kapaciteten.
Första tiden körde vi systemet utan en hydrofor mellan vattenpump och slangen till vattenspridarna. Det fungerade helt okej. Men tanken var hela tiden att ha en hydrofor mellan vattenpumpen och slangen till vattenspridarna, eftersom vi ville ha ett jämnt tryck i systemet. Och vi lyckades få tag i en liten hydrofor, väldigt billigt, som vi kopplade in i systemet.
Så, numera slår vi först i gång vattenpumpen, väntar en liten, liten stund medan vi låter trycket byggas upp i hydroforen och sedan öppnar vi kulventilen och släpper in vattnet till vattenspridarna. Sedan tar det cirka 15 minuter att sprida ut 2000 liter vatten över ridbanan."
Läs mer på Stall Kvickstorps hemsida
Foto: Privat
Visst har man läst och hört om allvarliga ridolyckor, men det är svårt att tro att det ska hända på Gömmargården. I januari 2018 var ändå olyckan framme, en av våra instruktörer skadade sig mycket allvarligt och allt stannade upp. Som instruktör och duktig dressyrryttare hade Carolina alltid säkerheten i fokus, men ibland hjälper inte det. Nu berättar hon själv om olyckan och om sin väg tillbaka. Och om kärleken till hästarna.
"Hej! Jag heter Carolina Lundin och har jobbat som ridinstruktör på söndagar, på Gömmargårdens ridskola i många år. Några av er ridelever träffade kanske mig då? Jag har inte arbetat den senaste tiden, för 2018 slutade jag ofrivilligt. Jag vill gärna berätta varför jag slutat och vad som hände mig.
Den 4 januari 2018 var jag med om en allvarlig ridolycka när jag tränade dressyr med min häst på utebanan. Hästen snubblade och gick omkull på mig. I fallet slog jag huvudet väldigt hårt i marken och fick 500 kilo häst över mig. Min armbåge och käke gick ur led, och mitt knä fick en rejäl skada. När ambulansen kom andades jag inte och jag blev intuberad. Jag hamnade i koma, för att min kropp var så skadad, och jag förblev i koma i tio dagar. Det var väldigt osäkert om jag skulle överleva.
Många frågar om jag hade hjälm och om jag red vilt. Ja, jag hade hjälm. Nej, jag red inte vilt. Det var helt under kontroll, men olyckan var framme. Jag har ridit sedan jag var sex år gammal, har blivit kursetta på ridledarkursen på Strömsholms ridskola 2012 och har tävlat framgångsrikt med min häst. Jag var en duktig ryttare.
Min rehabiliteringsprocess är en lång historia. Jag vistades på Danderyds sjukhus större delen av 2018, för jag blev halvsidesförlamad och såg väldigt dåligt efter olyckan. Tack och lov har jag återfått all rörlighet och synen är återställd. Balansen är fortfarande nedsatt och min röst är lite svag. Hur som helst är jag tacksam för att nästan allt har återgått till det vanliga.
Trots det som hänt mig är hästar fortfarande det bästa jag vet! Och för några månader sedan fick min häst ett litet föl! Ta hand om er, njut av hästarnas sällskap. Det är helande. Vi ses kanske i stallet!
/Carolina Lundin
När Carolinas olycka inträffade blev vi på Gömmargården påtagligt medvetna om hur snabbt livet kan ändras, när oturen är där och olyckan är ett faktum. Det är stora djur vi har att göra med och det går aldrig att skydda sig helt. Som tur var hade Carolina sett till att hon inte var ensam när hon red. Det fanns personer i närheten som snabbt kunde ingripa när hon och hennes häst gick omkull, och ambulans var snabbt på plats.
I Sverige kommer nästan en miljon människor i kontakt med hästar, 500 000 utövar sporten varje vecka. Cirka 10 000 uppsöker akuten under ett år, där det mesta handlar om att man har blivit biten, har fått hjärnskakning, har fått en fraktur eller har stukat/vrickat sig. Det är ändå sällan en sådan allvarlig olycka som Carolinas inträffar, med tanke på hur många vi är som träffar hästarna varje vecka.
Det man kan se är att olycksstatistiken är högre om man har färre än fem års ridvana, samtidigt som det är färre olyckor på ridskola än om man har en egen häst. Det tar tid innan man lär sig om hur hästen fungerar, reagerar och hur man själv ska tänka när det gäller säkerhet i stallmiljön, på hästryggen och när man hanterar hästarna. Därför är det så bra att man börjar rida på ridskola! Där man får lära sig från början, får skynda långsamt och kan vara med hästarna tillsammans med kunnig personal.
Vi ses i stallet!
Fotnot: Carolinas skador: En DAI III-skada och en subaraknoidalblödning i hjärnan. Samt en luxation i käken, en subluxation i armbågen och en lateral meniskskada.
| Läst 18007 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat
Emellanåt får jag höra att mina bilder är på tok för dyra och det är helt orimligt att ta ut sådana summor när det är gratis att fota – "det är ju digitalt så det kostar inget att framkalla".
Jag tänkte därför försöka förklara lite hur vi seriösa fotografer jobbar, vilka kostnader vi har och vilken tid vi faktiskt lägger ner för att kunna leverera dessa bilder till er ryttare tävling efter tävling.
1. Med reservation för diverse försovningar och andra oförutsedda förhinder så är vi oftast bland de första på plats och de sista som lämnar. I fredags blev jag till exempel nästan utslängd, för sista man ville låsa och komma hem.
2. Vi jobbar oftast ensamma vilket innebär att när tävlingen pågår så står man på banan, ibland fyra timmar men som i lördags blev det över tolv timmar.
3. Redigering av bilderna. En vanlig missuppfattning är att när vi fotat klart så är vårt jobb avslutat och vi kan åka hem, slappa lite och ta ett glas vin.
Nedanför är tre exempel på bilder före och efter redigering.
I den bästa av världar hinner man göra klart varje klass i pausen innan nästa drar i gång. Men att fota i ett ridhus där man hela tiden måste justera exponering och vitbalans blir det lite av en kompromiss, man får hitta ett mellanläge där allt går att rädda i redigeringen efteråt. Står man på banan och fotar så hinner man helt enkelt inte ställa om kameran mellan varje hinder.
Totalt med restid fram och tillbaka till tävlingsplatsen, redigering och så klart själva fotograferingen lade jag ner drygt 35 timmar på helgens tävling.
Det är nästan en hel arbetsvecka på tre dagar!
Utrustning! För att ens kunna fotografera och leverera bilder av kvalitet inomhus krävs en relativt bra kamera, men även ett bra objektiv och med bra stiger priset avsevärt mot de många sämre och billigare alternativen som finns att tillgå. Till det kommer dator för redigering och programvara för bildbehandling.
Nu varierar det väldigt mycket mellan hur mycket det olika fotograferna säljer.
Men jag ska försöka förklara hur det ser ut för mig. En bra tävling säljer jag en bild till runt 10–12 procent av antalet starter. Helgens tävling hade 686 starter vilket betyder att jag räknar med att få sålt cirka 68 bilder 68 x 200 = 13 600 kronor.
Drar man sedan bort moms och skatt så kan jag som mest plocka ut 9 500 kronor i faktiska pengar. Men jag skulle lika gärna kunna gå därifrån utan att få sålt en enda pixel.
Uppskattar ni bilder med bra kvalitet så köp gärna nån bild emellanåt. För säljer jag inga bilder så kommer jag till slut tvingas sluta åka ut och fota. Ansvaret för att få sin kanske livs ritt förevigad hänger då till slut enbart på mamma, pappa, någon nära vän eller alla de glada amatörer som står vid sidan om banan och levererar felexponerade oskarpa bilder, som sedan läggs ut på Facebook för gratis nedladdning.
Tack för mig!
Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Hoppning | < 7 år".
Samtliga unghästar hittar du HÄR
| Läst 31788 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Privat
Ryttare förväntas samarbeta med en kännande och tänkande varelse av en annan art, ett djur som också råkar vara snabbt som vinden och väga sisådär som en halv Volvo. Det ställer särskilda krav på att vi har kunskap, så att vi kan göra korrekta ställningstaganden utifrån hästens bästa och arbeta på ett säkert sätt med ett djur som på många sätt är olika oss. Det gör teoridelen extra viktig när det kommer till ridning. Inte minst på ridskolor.
Vi på Lövslätten ville därför få en bild av hur det ser ut på ridskolorna i dag vad gäller teoribiten. Det visade sig att vissa ridskolor satsar riktigt hårt på teoretisk utbildning i samklang med den praktiska ridningen, medan andra inte verkade ha någon teori alls. De stora flertalet sätter av en till två ridtimmar per termin till teori, med skiftande kvalitet och fokus.
Bäst teoretisk utbildning fås enligt undersökningen i ämnet ridlära, den enda parametern där de positiva svaren övervägde. Sämst utbildning anser respondenterna ges vad gäller arbete från marken, såsom visning för hand, longering, med mera samt inom inlärningsteori. Faktum är att många verkar tveka över vad inlärningsteori över huvud taget är för något. Det är uppseendeväckande, då inlärningsteori är grunden till att över huvud taget kunna träna en häst på ett konstruktivt sätt. Alla de tillfrågade ville lära sig mer – om det mesta. Det är inte så konstigt. Ridning är mycket mer än ridlära. Men i praktiken verkar det svårt att få till en teori som håller måttet. Varför?
Bristande kunskap om hästens beteende och behov är en allt för vanlig orsak till olyckor och skador inom hästsporten, både på människa och häst. Hästar som är missförstådda och inte mår bra riskerar hemfalla åt en rad olika negativa beteenden i stallar och vid hantering, något som inte bara visar på att hästarna mår dåligt, utan också kan drabba människor i form av ökade risker vid hantering och ridning. Det gäller på själva ridskolorna, men också utanför. Dagens lektionselever är nämligen ofta morgondagens hästägare.
Vi vill se en uppryckning för en bättre teoriutbildning inom alla områden som rör häst. För såväl hästars som hästälskares skull. Det finns inspiration att få därute, det finns engagemang och kunskap. Det gäller bara att förmedla kunskapen på ett sätt som får eleverna med på tåget.
/Helena Norrby
Om Helenas undersökning
Undersökningen som denna gästblogg grundar sig på utfördes av Lövslätten AB och Lösa Tyglar i samverkan. Den vände sig till individer som går på ridskola och spreds via sociala medier över landet. 95 helt anonyma respondenter deltog i undersökningen. Samtliga uppgav att de red på en ridskola en gång i veckan eller mer.
Andelen som instämmer eller instämmer helt i påståendet att de får god utbildning på ridskolan inom följande områden:
45 % i hästhållning och vård av häst
42 % hästens beteende
27 % inlärningsteori (notering: 32% har angett "neutral" på detta påstående)
67 % ridlära
29 % markarbete såsom visning för hand, longering och tömkörning
Andelen som instämmer eller instämmer helt i påståendet om att de önskar lära sig mer inom följande områden:
55 % hästhållning och vård av häst
70 % hästens beteende
58 % inlärningsteori (notering: 24% förhöll sig "neutrala" till påståendet)
72 % ridlära
71 % markarbete såsom visning för hand, longering, tömkörning etc.
(För samtliga rådata, kontakta helena@losatyglar.se.)
Undersökningen är enligt Helena ett steg av flera i arbetet för att lyfta vikten av teoretiska kunskaper vid hantering av häst och ridning. I nästa steg kommer de att kontakta ridlärare på olika ridskolor för att se hur deras syn på teori är, hur de arbetar med teorikunskaper i vardagen och vad de önskar för stöd och förändring inom detta område. "Vi kommer även att, i de fall vi ser lyckade exempel, lyfta fram dessa som inspiration till andra att ta efter. Tillsammans gör vi Hästsverige klokare!", skriver hon till Hippson.
| Läst 40777 ggr | Kommentarer | Kommentera |
SPECIAL: STYRKA
– Porträtt: Ulf Johansson
– Styrka inifrån och ut
– Fodra för muskler?
– Bra ryttarmat
– Rådgivare om proteintillskott
– Långsiktighet ger stark häst
...och mycket mycket mer
Läs numret i det digitala arkivet
Ansvarig utgivare: Ann-Kristin Yngve
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.
