Gästbloggen - Guide: Så fixar du bevattning av underlaget i ridhuset – med regnvatten
MAJ
30

Guide: Så fixar du bevattning av underlaget i ridhuset – med regnvatten


Foto: Adobe Stock (ryttare) och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Cederlund och Leif Lourié på Stall Kvickstorp i Åtvidaberg har ett riktigt smart bevattningssystem till ridhuset. De samlar upp regnvatten från taket och använder vattenspridare för att få en jämn fördelning över underlaget. Här delar de med sig av en guide, som de först publicerade på sin hemsida. För den fiffiga lösningen vann de även Lövsta Future Challenges miljöpris.

 
Bevattning av underlaget i ridhuset

"När vi byggde ridhuset hade vi varken ork, tid eller pengar att fundera över hur vi skulle hålla underlaget fuktigt. Visst fanns tankarna, men inte energin till att även ta tag i detta. Vi trodde knappt att vi skulle lyckas bygga ridhuset!
  
Men, vi hade ju tillgång till en sjö, så vi visste att vi skulle lösa detta utan att behöva använda vårt brunnsvatten. Så, först byggde vi en vattenvagn och sedan for vi till sjön med en motorpump. Men det var ju ett dagsverke varje gång vi skulle vattna.
Nog funderade vi på att gräva ner slang och bygga pumphus för att suga upp vattnet från sjön, men lagligt sett så får vi nog inte göra detta utan en vattendom. Dessutom är det en dyr lösning med en massa möjliga felkällor. Nästa idé var bättre. Att använda regnvattnet som kommer ner på ridhuset!
  
Det finns mycket att säga om vårt bevattningssystem och det finns en del saker som vi skulle vilja förbättra. Men det har sitt pris. Vi valde att först bygga den enklaste och billigaste lösningen vi kunde komma på, men samtidigt se till att vi har möjlighet att senare förändra och förbättra systemet. Dessutom var vi egentligen inte säkra på att det skulle fungera. Så, det var ganska mycket tid och pengar vi lade på en lösning som vi inte var helt säkra på. Det var oerhört spännande när vi startade systemet första gången.
 
Men, nu... Nu vet vi att det funkar, och att det funkar riktigt, riktigt bra. Och självklart vill vi dela med oss så att andra kan inspireras och skapa liknande anläggningar.

Vi har inte många bra bilder själva, ännu. Vi ska ta lite fler bilder till våren, när vi kopplar ihop systemet igen. Men Corren gjorde ett trevligt reportage hos oss och tog en hel del bra bilder. Här kan ni läsa artikeln.
 
Här nedan har vi försökt att beskriva varje del av lösningen mer i detalj. Det finns även ett kalkylblad som listar de ingående delarna och de priser som vi betalade sommaren 2016. Kalkylbladet finns både som Exceldokument och som PDF.

Uppsamlingen av vatten

Om det faller 1 mm regn innebär det att det över en yta av en kvadratmeter samlas en liter vatten. Vårt ridhus är 46 x 22 meter, vilket blir cirka 1000 m2. Det innebär att när det kommer 1 mm regn, så kommer det ner 1000 liter vatten i stuprännorna från vårt ridhus.

ETT. TUSEN. LITER. VATTEN!!!!
 
Och, kommer det 10 mm regn, så rinner det alltså 10 000 liter vatten ut i dräneringen och ner till sjön. Vi insåg att vi borde ta vara på det här vattnet för att bevattna underlaget i ridhuset. Så, första problemet var att samla in allt detta vatten.

Självklart skulle vi vilja skaffa oss en 10 kubiks vattentank som vi gräver ner i anslutning till dräneringen från ridhuset. I denna skulle vattnet må bra, ligga frostfritt och vara fri från beväxning. En så stor tank kan man även klättra ner i och rengöra från insidan, vilket skulle vara smidigt. Efter att ha kollat upp priset på nya tankar, och sedan funderat över att köpa ett par begagnade 3 kubiks septiktankar som vi kunde seriekoppla, så slog vi bort denna idé. Det blev helt enkelt för dyrt. Förhoppningsvis kan vi bygga till denna lösning senare.
 
I stället bestämde vi oss för att skapa en lösning ovan jord, även för att testa att hela idén fungerade. Genom att köpa fällbara vattenutkastare, lite rör och ett par IBC-tankar, så lyckades vi få till en bra insamling av vattnet. När tankarna är fulla, så fäller man bara upp vattenutkastarna och vattnet rinner ut i dräneringen, precis som vanligt. För att få så lite skräp som möjligt ner i tankarna så köpte vi till vanliga hushållssilar som vi lade emellan rör och tank.
  
Den här lösningen
är ganska lätt att bygga, hantera och underhålla. Det krävs lite arbete om sensommaren, med rengöring av tankarna, och inför vintern, med tömning.

  • IBC-tankar. De kan kosta mellan 500 och 900 kronor styck. Finns ett antal säljare av sådana på Blocket. Vi köpte vita tankar, för de var lättast att få tag på. Men det finns även svarta tankar. Dessa kan vara mycket bättre att använda, eftersom det då kommer att bli mindre beväxning inuti tankarna.

  • Rör och gummimuffar till inloppet. Gummimuffen köpte vi för att röret skulle sitta kvar i inloppet. Men sedan insåg vi att det kom med en massa skräp i vattnet, som sedan fastnade i vattenspridarna. Så, den enkla lösningen blev att lägga en hushållssil emellan rör och gummimuff som samlade upp skräpet. Detta fungerar mycket bra. Nu används ju inte gummimuffen på det sättet som det var tänkt, och man kanske kan hitta en billigare lösning.

  • Rör och gummimuffar till utloppen. Det var lite pyssel att hitta rätt grejer för att få allt att passa ihop. Vi ville inte heller ha onödiga skarvar, så vi specialbeställde 6 meter långa rör, som går emellan tankarna. Vi har i dagsläget bara tankar på en långsidan. Det är 12 m mellan varje tank, så det behövdes sex stycken, 6 meter långa rör, för att koppla ihop tankarna med varandra.

Det är inget problem om tankarna blir olika fulla. Så länge alla tankarna står på samma höjd i förhållande till varandra så kommer vätskenivåerna att utjämna sig automatiskt när man man öppnar upp rören mellan dem.

Val av vattenspridare

När det gällde val av vattenspridare var det väldigt svårt. Det bästa vore ju egentligen att ha såna där små dimspridare som hänger i taket. Då skapar man ett fint duggregn inomhus som försiktigt blöter ner hela underlaget.
Men, eftersom vi ska driva det här systemet med regnvatten som kanske innehåller en del smuts, så får det inte vara svårt att göra rent och kanske byta ut vattenspridarna. Då kan man inte ha grejerna hängande i taket. Dessutom var vi osäkra på hur mycket ett nät av såna spridare skulle skapa skuggor från vår belysning. Vår belysning är ju en separat historia – men vi har valt en lösning med ganska få, men kraftiga, lampor.


Vi fick försöka hitta en annan lösning. Sedan ville vi ju vara säkra på att vi lyckas blöta ner hela ridhuset. Det enklaste är ju om man har vattenspridare som kastar vattnet över hela ridbanan, för då behövs det bara ett system på ena långsidan. Men, vi hittade inte några sådana vattenspridare till något bra pris.
Då bestämde vi oss för att testa Biltemas billiga vattenspridare. Så, med en trädgårdsslang och en vattenspridare provade vi helt enkelt hur stort område den kunde täcka av i ridhuset, på olika positioner. Vi kom fram till att det behövdes 10 stycken vattenspridare, fördelade på bägge långsidorna.


Varje punkt i bilden är en vattenspridare och man kan enkelt ställa in så att dessa täcker av olika stora sektorer.
 
Vi är faktiskt väldigt nöjda med vattenspridarna. Konstruktionen är enkel och vi har lärt oss montera isär dem för att rensa ut skräp. Eftersom de är ganska billiga så har vi ett antal vattenspridare i reserv. När vi märker att en vattenspridare går lite knackigt, då stänger vi av vattnet till just denna spridare och byter den i ett par handgrepp.

Dimensionering av slang

Vi skulle alltså ha slang utlagd bakom sargen på två långsidor på 40 meter vardera och en kortsida på 20 meter, vilket innebär cirka 40 + 20 + 40 = 100 meter.
Hur skulle vi garantera att vi lyckas skapa tillräckligt vattentryck i hela slangen för att kunna driva 10 vattenspridare? Det här är inte lätt att räkna på. De finns så kallade tryckfallstabeller, som beskriver hur mycket av ursprungstrycket som försvinner beroende på hur lång och tjock slangen är. En tryckfallstabell finns på Rinkaby Rörs hemsida.



Men, eftersom vi dessutom tar ut vatten till vattenspridarna längs med slangen, på fem ställen, innan vi kommer till slutet och uttag nummer sex, så visste vi inte riktigt vad det innebar för tryckfallet. Var det bra eller dåligt? Spelar det någon roll eller inte? Skulle trycket räcka för att driva alla 10 vattenspridarna?



Vi visste att vi ville ha ett flöde på 150 liter per minut och att slangen var 100 meter lång. Pumpen har ett maximalt tryck på 6 kilo. Om vi bara tittade i tryckfallstabellen, så innebar detta att om vi använde en 40 mm slang, så skulle vi förlora 3,3 kilo tryck på 100 meter. Men då skulle det ju ändå, teoretiskt, kunna vara 2,7 kilo tryck kvar i slutet av slangen. Att gå upp på 50 mm slang skulle ju vara det säkra alternativet, och förlora mindre än ett kilos tryck, men då skulle alla kopplingar bli mycket dyrare.
 
Vi chansade på att det skulle räcka med 40 mm slang – och det gick bra! Vi har även en kulventil i början på slangen till vattenspridarna. Denna används för att stänga av inflödet, så att vi kan bygga upp ett tryck i hydroforen innan vi släpper på vattnet till vattenspridarna.

Kopplingar till vattenspridarna

Längs med slangen, som löper bakom sargen, har vi tre uttag på varje långsida. Vi valde att köpa lite dyrare kopplingar i metall, med förhoppningen att de ska hålla bra. De första fem kopplingarna är T-rörskopplingar medan den avslutande kopplingen är rak med reducering. I var och en av dessa kopplingar sitter det en eller två uttag för vanlig trädgårdsslang. Vi valde att driva max två vattenspridare per uttag för att se till att hålla uppe vattentrycket i hela den 100 meter långa slangen.
  
I skissen är kulventilen i punkt 0, T-rör med dubbel-uttag i punkt 1, 3 och 4, T-rör med enkeluttag i 2 och 5 och en rak reducering med dubbeluttag i punkt 6.




Vattenpump och hydrofor

När det gällde dimensioneringen av vattenpumpen, så var det ganska enkelt. Vi har 10 vattenspridare som behöver 15 liter per minut för att kunna spruta 10–12 meter. Detta kräver en pump som ger 150 liter per minut, så det var bara att leta efter en pump som hade den kapaciteten.
  
Första tiden körde vi systemet utan en hydrofor mellan vattenpump och slangen till vattenspridarna. Det fungerade helt okej. Men tanken var hela tiden att ha en hydrofor mellan vattenpumpen och slangen till vattenspridarna, eftersom vi ville ha ett jämnt tryck i systemet. Och vi lyckades få tag i en liten hydrofor, väldigt billigt, som vi kopplade in i systemet.


Summering

Så, numera slår vi först i gång vattenpumpen, väntar en liten, liten stund medan vi låter trycket byggas upp i hydroforen och sedan öppnar vi kulventilen och släpper in vattnet till vattenspridarna. Sedan tar det cirka 15 minuter att sprida ut 2000 liter vatten över ridbanan."

Läs mer på Stall Kvickstorps hemsida


Läst 82587 ggr





Fler inlägg

JUN
24

Gästblogg: "Halta Hexa – två timmar som kändes evighetslånga"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Hagstedt har tidigare arbetat som djurvårdare på Distriktsveterinärens mottagning i Gällivare. Den har lagts ner, och nu har djurägare den närmaste mottagningen i Kiruna, tolv mil bort. Detta skrev Annika om i ett tidigare inlägg. Här nedan berättar hon om en händelse där hon fick rycka ut och hjälpa en halt häst.

Den här dagen blev absolut inte som jag tänkt mig... Tisdagen den 19 juni blev jag uppringd av Anna-Karin Nordvall som var på väg ner till Skåne. Hon hade blivit uppringd och fått veta att en svart häst med vitt i ansiktet stod på tre ben i hagen. Hon frågade om jag kunde åka ut och kolla läget. 

Jag kastade mig i bilen och for iväg till Sakajärvi. Anna-Karin förklarade vilken hage Lucifer, en svart häst med vitt i ansiktet, gick i. Väl framme möttes jag av tre glada hästar i den hagen, alla gick på sina fyra ben. Puh tänkte jag, falskt larm. Jag ringer igen och frågar om det finns någon annan häst med vitt i ansiktet kvar på gården och jo, Hexa gick i en hage längre ner. Där hade jag tyvärr inte samma tur utan där hoppade verkligen en häst fram på tre ben.

Efter att ha kollat igenom henne och inte direkt sett att benet var av så ringde jag Anna-Karin igen och berättade att det enda jag kunde märka var att vänster framknä (carpus) var svullet, inga sår eller märken fanns, så det verkade inte vara en sparkskada i alla fall. Hela höger bogmuskulatur darrade och skakade, säkert av ansträngningen över den extra vikt som det benet nu fick bära. Anna-Karin ringde veterinär och förklarade läget. Nu har ju Distriktsveterinärerna i Gällivare stängt och närmaste veterinär som behandlar häst är Kiruna, cirka tio mil norr om Gällivare.

De ville att vi skulle få in hästen på stall och tempa. Jag fick hjälp av killen som upptäckte hästen samt hans allergiska flickvän. Sagt och gjort, vi försökte flytta henne uppåt genom den stora hagen. Tyvärr betydde det att hon skulle behöva gå genom väldigt blöt och ojämn mark och för att inte tvinga henne så fick vi de andra hästarna att gå upp mot grinden, men hon ville inte följa med. Jag sprang upp till stallet och hämtade en termometer och hon hade bara 38,2 grader vilket var väldigt skönt att se. Hon åt gräs och var väldigt pigg i ögonen och nyfiken på oss tre obekanta som rörde sig i hagen. Veterinären skulle ringa upp mig när det började bli tid att åka ner mot Gällivare och när han ringde dubbelkollade jag om det var okej att lägga ett kylande bandage på knät med kallvatten och bomull, det var okej.

Jag lämnade hjälpredorna i hagen och gav mig på jakt efter material, hittade ingen vetrap men några lindor från försvaret. 
Dränkte bomullen i iskallt vatten och joggade tillbaka till hagen och trots en mycket nyfiken och hjälpsam (hm... hm...) häst fick jag till slut lindan på plats. När den väl var på plats så lockade den till sig de andra hästarnas uppmärksamhet. Det var som den allergiska flickvännen sa: "De är ju som dagisbarn som sett något nytt".
Det blev ett himla väntande för att lindan skulle få sitta kvar. Hjälpredorna var tvungna att ge sig av och jag och hästarna blev ensamma. De andra hästarna kom på att de ville gå upp mot grinden och med stöttning av mig började även Hexa ta sig uppåt. "Jippi", tänkte jag och mödosamt hoppade hon fram, jag gick före och försökte släta ut märken så gott det gick.

Sakta men säkert tog vi oss uppåt. Väl uppe började åskan mullra. Jag är väldigt åskrädd och minnena, när jag för många år sedan stått i en hage på andra sidan E10:an i åskan med kompisens häst som fått benet avsparkat, dök upp. 
Jag rusade upp på gården och körde ner bilen just utanför hagen så att jag kunde hoppa in i den om det blev fördjävligt. När jag kom ner igen hade givetvis Hexa lyckats slita bort kylbandaget, men det satt på drygt en och en halv timme tror jag. Plötsligt började hon hoppa iväg neråt i hagen igen så det var bara för mig att snabbt ta mig ur bilen och hämta henne. Jag hade kontakt med Anna-Karin hela tiden och det fanns en annan hage bredvid som jag kunde sätta Hexa i, problemet var då att få ut henne ur den första hagen och att stänga grinden utan att behöva vända henne. Jag kom på att försvarets förband innehåller två lindor och en var kvar i min ficka. Jag tänkte att det är värt ett försök, jagade bort de andra hästarna, lyckades få ut Hexa och stängde grinden utan att ha ett gäng hästar på rymmen. Hexa hoppade upp mot den lilla hagen ovanför och jag fick in henne där. 

Efter drygt två timmar kom veterinären och kunde undersöka henne. Han trodde som jag att hon hade fått någon vridskada i den blöta delen av hagen och förhoppningsvis blir hon bättre av vila och metacam. Nu kom Anna-Karins hjälpreda och jag hade mycket att göra så jag lämnade platsen.

Tanken jag bär med mig av dagen, och hjärtknipet jag får när jag ser på filmen hur Hexa hoppar på tre ben, är hur jag hade fixat det om det var min egen häst? Jag får alltid ett annat rationellt tänkande när det gäller någon annans djur, men hade det varit min häst som jag hittat så i hagen så lovar jag att de dryga två timmarnas väntan, som nu kändes evighetslånga, hade verkligen känns helveteslånga och en isande hand kramar mitt hjärta för jag vet att just så ser det ut hos oss nu med veterinär på så långt avstånd...

Torsdagen den 21 juni åkte jag förbi och tittade på Hexa när jag var på väg till min syster i Kalix. Jag blev så fruktansvärt glad när jag möttes av en häst som nu går på alla fyra benen. Utan röntgen kunde man ju inte utesluta fraktur eller fissur men veterinären valde att behandla henne med metacam och att ställa henne i sjukhage för att se om det gav något resultat. Det gjorde det verkligen! Vi har 25 mil enkel väg till närmsta klinik som har röntgen, så det är inte bara att "kasta in i transporten och åka". Nu verkar det i alla fall som om denna historia fick ett lyckligt slut och det värmde gott i hjärtat att se henne gå på alla fyra benen igen.

/Annika Hagstedt

Inlägget ovan har Annika även publicerat på sin blogg, tillsammans med filmer på Hexa.


Läst 3162 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 9939 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
30

Gästblogg: Cyklisten som kunde tala med hästar


Foto: David Elmfeldt

OM DENNA GÄSTBLOGG
Andreas Danielsson har ett förflutet som proffs och förbundskapten för landslaget. Numera driver han Sweden Mountainbike som utvecklar MTB-cykling åt kommuner, föreningar och destinationer. En del av det arbetet handlar om att låta cyklingen växa, utan att det sker på bekostnad av andra sätt att nyttja naturen. Och att det sker med respekt för markägare och allemansrätten. Hippson har fått lov att publicera Andreas krönika, ursprungligen publicerad på Bicycling.se, om mötet mellan cyklist och ryttare.

Väl medveten om att ryttare ibland upplever cyklister negativt brukar jag ligga lågt om det uppstår situationer där vi på hjul egentligen inte har något att be om ursäkt för. Men den här gången fick jag bita mig extra hårt i tungan.

Vid Fiskartorpet, mitt i Nationalstadsparken, har vi i bästa samförstånd med Djurgårdsförvaltningen enats om att en rad aktiviteter ska mötas i en och samma skog. Däribland cykling. Men det förutsätter att vi skapar flöden som motverkar friktion mellan olika nyttjare. Därför försöker vi dra mtb-lederna med respekt för ryttare och löpare genom att till exempel förhindra möten eller korsningar där det går fort. Och överlag hålla oss på bra avstånd i den mån det går.

Den här dagen kommer jag gåendes med en skottkärra till ett färskt dubbelhopp när jag möter en ryttare. I hoppet. På hästen. Trots att hon var medveten (?) om felplaceringen bemöts jag aggressivt. Jag säger hej. Hon säger surt ”Det är väldigt ofta ni cyklister skrämmer våra hästar”. Egentligen hade jag all anledning att höja rösten och påpeka att hennes ridspår faktiskt var en bra bit därifrån. Och att hon just trampat sönder mina fina hopp. Men jag börjar lära mig att det är svårt att bli kompis med någon genom att vara arg. Och även om jag är en usel ryttare så gillar jag hästar. Och framför allt gillar jag att skapa en schysst stämning, oavsett vilket intresse som driver människor till naturen. Jag förklarar att en stor anledning till att vi överhuvud taget bygger en särskild mtb-led är för att just undvika det hon upplever som ett problem. Men att det förutsätter att hon också håller sig till sina särskilda ridspår och inte free-rider.

Jag är generellt emot stora förbudsskyltar, för att det mest bidrar till ett negativt anslag. Jag tilltalas mer av förstånd. Och genom att skapa inspirerande cykling längs särskilda leder kommer cyklisterna, nästan automatiskt, att hålla sig ifrån möjliga konflikthärdar. Utan att förbudsskyltar behövs. När ryttaren märker att jag inte är särskilt offensiv utan faktiskt har goda avsikter, så mjuknar hon något. Och erkänner att dubbelhoppet ”kändes lite konstigt” att rida över…

Några veckor senare träffar jag henne igen, på ett annat ställe i skogen. Då är humöret bättre. Kanske för att hon då befinner sig på sitt ridspår som jag ska korsa. Lite försiktigt lyfter hon frågan om det skulle vara möjligt att mtb-spåret i stället passerar ridspåret en bit därifrån eftersom sikten inte är så bra vid den befintliga korsningen. Och att det är en sträcka där ryttarna gärna drar på i hög fart. Diskussionen blir konstruktiv och slutar med att vi ringar in en bättre korsning, utifrån deras önskemål. Och som inte försämrar cyklingen. Det positiva samtalet avslutas med att hon frågar om lite tips för vad man ska tänka på när man köper en ny cykel. Jag tror inte vi hade hamnat i den diskussionen om jag skällt ut henne för att hon trampade sönder mitt fina dubbelhopp. Fast jag var nära.

Tips till dig som vill bli kompis med ryttare
Hästar är lättskrämda. De är också flyktdjur, vilket betyder att de kan reagera instinktivt på eventuella faror genom att fly. Hästar och ryttare har också olika erfarenheter med sig i bagaget och reagerar olika i skarpa lägen. Och en skrämd häst är inte bara en fara för ryttaren, utan kan också bli en fara för cyklisten eller andra i närheten. Därför måste du som cyklist sakta ner i god tid, kanske rent av stanna helt och få kontakt med ryttaren. Så snart ni har dialog kan ni diskutera hur mötet bäst sker. Genom det blir det sannolikt inte några sura miner eller onödig friktion. En ringklocka är ofta bra för att göra sig hörd, utan att höja rösten. Men hästar föredrar generellt en röst framför ringklocka.

/Andreas Danielsson

 


Läst 27304 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv