Foto: Adobe Stock (ryttare) och Privat
Maria Cederlund och Leif Lourié på Stall Kvickstorp i Åtvidaberg har ett riktigt smart bevattningssystem till ridhuset. De samlar upp regnvatten från taket och använder vattenspridare för att få en jämn fördelning över underlaget. Här delar de med sig av en guide, som de först publicerade på sin hemsida. För den fiffiga lösningen vann de även Lövsta Future Challenges miljöpris.
Bevattning av underlaget i ridhuset
"När vi byggde ridhuset hade vi varken ork, tid eller pengar att fundera över hur vi skulle hålla underlaget fuktigt. Visst fanns tankarna, men inte energin till att även ta tag i detta. Vi trodde knappt att vi skulle lyckas bygga ridhuset!
Men, vi hade ju tillgång till en sjö, så vi visste att vi skulle lösa detta utan att behöva använda vårt brunnsvatten. Så, först byggde vi en vattenvagn och sedan for vi till sjön med en motorpump. Men det var ju ett dagsverke varje gång vi skulle vattna.
Nog funderade vi på att gräva ner slang och bygga pumphus för att suga upp vattnet från sjön, men lagligt sett så får vi nog inte göra detta utan en vattendom. Dessutom är det en dyr lösning med en massa möjliga felkällor. Nästa idé var bättre. Att använda regnvattnet som kommer ner på ridhuset!
Det finns mycket att säga om vårt bevattningssystem och det finns en del saker som vi skulle vilja förbättra. Men det har sitt pris. Vi valde att först bygga den enklaste och billigaste lösningen vi kunde komma på, men samtidigt se till att vi har möjlighet att senare förändra och förbättra systemet. Dessutom var vi egentligen inte säkra på att det skulle fungera. Så, det var ganska mycket tid och pengar vi lade på en lösning som vi inte var helt säkra på. Det var oerhört spännande när vi startade systemet första gången.
Men, nu... Nu vet vi att det funkar, och att det funkar riktigt, riktigt bra. Och självklart vill vi dela med oss så att andra kan inspireras och skapa liknande anläggningar.
Vi har inte så många bra bilder själva, ännu. Vi ska ta lite fler bilder till våren, när vi kopplar ihop systemet igen. Men Corren gjorde ett trevligt reportage hos oss och tog en hel del bra bilder. Här kan ni läsa artikeln.
Här nedan har vi försökt att beskriva varje del av lösningen mer i detalj. Det finns även ett kalkylblad som listar de ingående delarna och de priser som vi betalade sommaren 2016. Kalkylbladet finns både som Exceldokument och som PDF.
Uppsamlingen av vatten
Om det faller 1 mm regn innebär det att det över en yta av en kvadratmeter samlas en liter vatten. Vårt ridhus är 46 x 22 meter, vilket blir cirka 1000 m2. Det innebär att när det kommer 1 mm regn, så kommer det ner 1000 liter vatten i stuprännorna från vårt ridhus.
ETT. TUSEN. LITER. VATTEN!!!!
Och, kommer det 10 mm regn, så rinner det alltså 10 000 liter vatten ut i dräneringen och ner till sjön. Vi insåg att vi borde ta vara på det här vattnet för att bevattna underlaget i ridhuset. Så, första problemet var att samla in allt detta vatten.
Självklart skulle vi vilja skaffa oss en 10 kubiks vattentank som vi gräver ner i anslutning till dräneringen från ridhuset. I denna skulle vattnet må bra, ligga frostfritt och vara fri från beväxning. En så stor tank kan man även klättra ner i och rengöra från insidan, vilket skulle vara smidigt. Efter att ha kollat upp priset på nya tankar, och sedan funderat över att köpa ett par begagnade 3 kubiks septiktankar som vi kunde seriekoppla, så slog vi bort denna idé. Det blev helt enkelt för dyrt. Förhoppningsvis kan vi bygga till denna lösning senare.
I stället bestämde vi oss för att skapa en lösning ovan jord, även för att testa att hela idén fungerade. Genom att köpa fällbara vattenutkastare, lite rör och ett par IBC-tankar, så lyckades vi få till en bra insamling av vattnet. När tankarna är fulla, så fäller man bara upp vattenutkastarna och vattnet rinner ut i dräneringen, precis som vanligt. För att få så lite skräp som möjligt ner i tankarna så köpte vi till vanliga hushållssilar som vi lade emellan rör och tank.
Den här lösningen är ganska lätt att bygga, hantera och underhålla. Det krävs lite arbete om sensommaren, med rengöring av tankarna, och inför vintern, med tömning.
- IBC-tankar. De kan kosta mellan 500 och 900 kronor styck. Finns ett antal säljare av sådana på Blocket. Vi köpte vita tankar, för de var lättast att få tag på. Men det finns även svarta tankar. Dessa kan vara mycket bättre att använda, eftersom det då kommer att bli mindre beväxning inuti tankarna.
- Rör och gummimuffar till inloppet. Gummimuffen köpte vi för att röret skulle sitta kvar i inloppet. Men sedan insåg vi att det kom med en massa skräp i vattnet, som sedan fastnade i vattenspridarna. Så, den enkla lösningen blev att lägga en hushållssil emellan rör och gummimuff som samlade upp skräpet. Detta fungerar mycket bra. Nu används ju inte gummimuffen på det sättet som det var tänkt, och man kanske kan hitta en billigare lösning.
- Rör och gummimuffar till utloppen. Det var lite pyssel att hitta rätt grejer för att få allt att passa ihop. Vi ville inte heller ha onödiga skarvar, så vi specialbeställde 6 meter långa rör, som går emellan tankarna. Vi har i dagsläget bara tankar på en långsidan. Det är 12 m mellan varje tank, så det behövdes sex stycken, 6 meter långa rör, för att koppla ihop tankarna med varandra.
Det är inget problem om tankarna blir olika fulla. Så länge alla tankarna står på samma höjd i förhållande till varandra så kommer vätskenivåerna att utjämna sig automatiskt när man man öppnar upp rören mellan dem.
Val av vattenspridare
När det gällde val av vattenspridare var det väldigt svårt. Det bästa vore ju egentligen att ha såna där små dimspridare som hänger i taket. Då skapar man ett fint duggregn inomhus som försiktigt blöter ner hela underlaget.
Men, eftersom vi ska driva det här systemet med regnvatten som kanske innehåller en del smuts, så får det inte vara svårt att göra rent och kanske byta ut vattenspridarna. Då kan man inte ha grejerna hängande i taket. Dessutom var vi osäkra på hur mycket ett nät av såna spridare skulle skapa skuggor från vår belysning. Vår belysning är ju en separat historia – men vi har valt en lösning med ganska få, men kraftiga, lampor.
Vi fick försöka hitta en annan lösning. Sedan ville vi ju vara säkra på att vi lyckas blöta ner hela ridhuset. Det enklaste är ju om man har vattenspridare som kastar vattnet över hela ridbanan, för då behövs det bara ett system på ena långsidan. Men, vi hittade inte några sådana vattenspridare till något bra pris.
Då bestämde vi oss för att testa Biltemas billiga vattenspridare. Så, med en trädgårdsslang och en vattenspridare provade vi helt enkelt hur stort område den kunde täcka av i ridhuset, på olika positioner. Vi kom fram till att det behövdes 10 stycken vattenspridare, fördelade på bägge långsidorna.
Varje punkt i bilden är en vattenspridare och man kan enkelt ställa in så att dessa täcker av olika stora sektorer.
Vi är faktiskt väldigt nöjda med vattenspridarna. Konstruktionen är enkel och vi har lärt oss montera isär dem för att rensa ut skräp. Eftersom de är ganska billiga så har vi ett antal vattenspridare i reserv. När vi märker att en vattenspridare går lite knackigt, då stänger vi av vattnet till just denna spridare och byter den i ett par handgrepp.
Dimensionering av slang
Vi skulle alltså ha slang utlagd bakom sargen på två långsidor på 40 meter vardera och en kortsida på 20 meter, vilket innebär cirka 40 + 20 + 40 = 100 meter.
Hur skulle vi garantera att vi lyckas skapa tillräckligt vattentryck i hela slangen för att kunna driva 10 vattenspridare? Det här är inte lätt att räkna på. De finns så kallade tryckfallstabeller, som beskriver hur mycket av ursprungstrycket som försvinner beroende på hur lång och tjock slangen är. En tryckfallstabell finns på Rinkaby Rörs hemsida.
Men, eftersom vi dessutom tar ut vatten till vattenspridarna längs med slangen, på fem ställen, innan vi kommer till slutet och uttag nummer sex, så visste vi inte riktigt vad det innebar för tryckfallet. Var det bra eller dåligt? Spelar det någon roll eller inte? Skulle trycket räcka för att driva alla 10 vattenspridarna?
Vi visste att vi ville ha ett flöde på 150 liter per minut och att slangen var 100 meter lång. Pumpen har ett maximalt tryck på 6 kilo. Om vi bara tittade i tryckfallstabellen, så innebar detta att om vi använde en 40 mm slang, så skulle vi förlora 3,3 kilo tryck på 100 meter. Men då skulle det ju ändå, teoretiskt, kunna vara 2,7 kilo tryck kvar i slutet av slangen. Att gå upp på 50 mm slang skulle ju vara det säkra alternativet, och förlora mindre än ett kilos tryck, men då skulle alla kopplingar bli mycket dyrare.
Vi chansade på att det skulle räcka med 40 mm slang – och det gick bra! Vi har även en kulventil i början på slangen till vattenspridarna. Denna används för att stänga av inflödet, så att vi kan bygga upp ett tryck i hydroforen innan vi släpper på vattnet till vattenspridarna.
Kopplingar till vattenspridarna
Längs med slangen, som löper bakom sargen, har vi tre uttag på varje långsida. Vi valde att köpa lite dyrare kopplingar i metall, med förhoppningen att de ska hålla bra. De första fem kopplingarna är T-rörskopplingar medan den avslutande kopplingen är rak med reducering. I var och en av dessa kopplingar sitter det en eller två uttag för vanlig trädgårdsslang. Vi valde att driva max två vattenspridare per uttag för att se till att hålla uppe vattentrycket i hela den 100 meter långa slangen.
I skissen är kulventilen i punkt 0, T-rör med dubbel-uttag i punkt 1, 3 och 4, T-rör med enkeluttag i 2 och 5 och en rak reducering med dubbeluttag i punkt 6.
Vattenpump och hydrofor
När det gällde dimensioneringen av vattenpumpen, så var det ganska enkelt. Vi har 10 vattenspridare som behöver 15 liter per minut för att kunna spruta 10–12 meter. Detta kräver en pump som ger 150 liter per minut, så det var bara att leta efter en pump som hade den kapaciteten.
Första tiden körde vi systemet utan en hydrofor mellan vattenpump och slangen till vattenspridarna. Det fungerade helt okej. Men tanken var hela tiden att ha en hydrofor mellan vattenpumpen och slangen till vattenspridarna, eftersom vi ville ha ett jämnt tryck i systemet. Och vi lyckades få tag i en liten hydrofor, väldigt billigt, som vi kopplade in i systemet.
Summering
Så, numera slår vi först i gång vattenpumpen, väntar en liten, liten stund medan vi låter trycket byggas upp i hydroforen och sedan öppnar vi kulventilen och släpper in vattnet till vattenspridarna. Sedan tar det cirka 15 minuter att sprida ut 2000 liter vatten över ridbanan."
Läs mer på Stall Kvickstorps hemsida
Läst 99842 ggr
Fler inlägg
Peter Karlsson, 45 år, bor på en gård strax utanför Mantorp tillsammans med sin fru Helene. Han började träna dressyr ganska sent i livet och anmälde sig till en tävling för första gången vid 43 års ålder. Nu har han och Golden hunnit tävla fyra gånger. Helene och Peter har tillsammans åtta hästar och sysslar med både ridning och körning. De använder körhästarna i arbetet på gården. De driver också företaget Sya Häst & Natur där den största delen består av tillverkning av lokor till lokselar samt annan körutrustning såsom draglinor, tömmar, grimskaft med mera. Inlägget om dressyrstarten gjorde han i Facebookgruppen Dressyrsnacket.
Tjena! Golden här, i dag började inte dagen bra! Husse kom ut i hagen och hämtade bara mig själv och sa: ”nu ska vi åka och tävla”. Va fan tänkte jag … ja, ja jag har väl inget val.
Det brukar ta en stund, först får man komma in och han brukar fjäska med lite mat. Sen ska man stå där i stallgången. Länge. Det tar ibland 45 minuter. Han brukar börja med att tvätta rumpan, ja på mig alltså, så den och svansen ska torka. Sen sätter han igång och gno med en borste och som det inte vore nog så klättrar han upp på en stege och början dra i min man. Bara den proceduren brukar ta nästan en halvtimme. Sen säger han alltid att jag är fin. Ni hör, mer fjäsk. Sen är det lite olika, ibland får jag vänta lite och ibland är det dags att krypa in i den där släpkärran husse och matte drar efter sin bil.
Sen när man åkt i släpkärran ett tag kommer man ofta till ett ställe med massor kompisar! Det tycker jag är skitkul! Det finns massor av kompisar och jag vill hälsa på alla men jag får inte hälsa på nån. Skittaskigt!! Sen efter lite pyssel så brukar husse klättra upp på min rygg. Sen är det dags att gå iväg till en hage med sand och springa runt lite, där är det massa kompisar men skillnaden är att alla andra kompisar har sin matte på ryggen. Det är bara jag som har min husse på ryggen. Så är det alltid. Nästan. Sen när man sprungit där ett tag ska man gå till en annan hage med sand. I dag hade hagen dörr och tak också och där stängde de in mig och husse! Hjälp!! Jag saknade direkt mina kompisar!! På väggarna satt det stora vita skyltar med bokstäver och bilder. Lite läskigt alltså …
Sen var det någon som blåste i en visselpipa och då styrde husse mig rakt mot bokstaven C och en bild på en cykel. Och bakom skylten på nån trappa satt det massor med mattar och nån enstaka husse. Dessa mattar kanske var där utan kompis eftersom de hade tid att sitta på en konstiga trappan, och den där ensamma hussen hörde nog ihop med nån matte. När jag väl fick se dem såg jag en flyktväg till vänster men husse sa att vi absolut skulle gå åt höger. Sen ska man springa runt i olika mönster och se snygg ut. Det är mycket roligare på torsdagar när vi tränar på att springa vackert hos Emma, inga otäcka figurer på väggarna och så får jag ha en kompis med mig. När det var dags för höger galopp tittade jag så mycket på alla mattar på trappan att det blev vänster galopp. Men husse flyttade snabbt sina ben och sen bytte jag galopp och då verkade han nöjd. Sen fortsatte vi och till slut fick jag stå stilla, sen fick jag en kram av husse och sen fick jag gå ut ur hagen med tak och då var det massa kompisar med sina mattar där igen!
Sen var det redan dags att åka hem. Vi kom ju nyss! Då ska jag gå in i släpkärran igen. Jag skulle nog kunna tänkt mig att stanna hos alla kompisar faktiskt. Men jag hade på känn att jag faktiskt skulle få åka hem till kompisarna så jag gick in i släpkärran efter två minuter. Sen efter 20 minuter så var vi hemma igen, det var det bästa på hela resan. Jag hade sparat mig till det!! Ni skulle sett vilket tryck jag hade i galoppen när jag äntligen fick springa till kompisarna. Då skulle domaren varit med så kanske det hade blivit nån extra poäng. Och hon skulle sett mig när jag gick runt där bland alla andra släpkärror och bilar och mattar, då fick jag höga dressyrpoäng. Trots att jag aldrig varit på en sån stor tävling och att det bara var fjärde tävlingen i mitt liv. Då var husse nöjd.
Nöjd förresten, ser ni hur glad han ser ut på sista bilden? Jag är rädd för att jag ska iväg och försöka springa vackert fler gånger. Och bli instängd ensam i en hage med tak. Det kanske därför så många spelar padel … då får man ju i alla fall ta med sig en kompis in i hagen. Och inget skitresultat TDB kommer det heller. Men det skiter vi i min husse och jag. Vi tränar vidare! Ha en fin dag i solen!
//Golden
Läst 10142 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Läst 45005 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Sweet Celine är tillsammans med sin partner Thea Filipsson uttagna i Svenska ridsportförbundets satsning på unga ryttare i projekt Ryttarutveckling nivå II fälttävlan. Hela tränings- och tävlingssäsongen var uppstartad i början av januari. Hon skulle få nya skor inför första inomhusterrängen i slutet av januari och blev väldigt halt dagarna efter. Vi misstänkte alla sömstick eller stengalla då det varit väldigt hårt ute. Hältan förvärras och vi fick en tid på Husaby den 8 februari för utredning.
Det blev flertalet plåtar på högerhoven innan man hittar vad problemet är. En hornvägg trycker på hovbenet och orsakar smärtan. Det kan vara turmörartad och tankarna börjar svindla. Vi får köra över vår häst till Skara hästakut för operation dagen därpå. Skriva på ett papper ifall om att det kanske går fel väg under narkosen. Så hittar vi en grupp som handlar om Keratom på Facebook och ryser när vi läser vad andra varit med om. Månader, till och med år, av rehab innan detta skall vara läkt. Kanske blir det aldrig bra. En natts orolig sömn för hela familjen.
Dagen därpå får vi hämta henne, hon gnäggar dovt och ser lite omtumlad ut men har inte ont och hoven är paketerad i gips. Med journalen följer en lite påse och veterinären säger: "Det ser jättefint ut vi behöver inte skicka det på analys utan vi räknar med god prognos på det här". Vi pratar ändå igenom att kanske få låta henne bli mamma istället. Hon har de egenskaper som man inte hittar hos många hästar idag. Trots att hon bara är en identitetslös irländsk import, som på tre år gått från vildhäst till H 100 med bra resultat, är hon den bästa häst vi ägt någonsin.
Det blir strikt boxvila i en vecka och återbesök en vecka senare för bandagebyte hos duktige hovslagaren Jimmy Wendt. Det läkte fint så nytt bandagebyte om en vecka igen. Exakt en månad senare, den 9 mars, är ingreppet läkt och torrt. Nytt bandage på och klartecken för lätt motion för hand. Med sandal på foten gick vi morgon och kväll flera kilometer för att stimulera både läkning och humör på en uttråkad häst. Hela dagarna lång stod hon och blickade ut i sitt fönster mot hagen där kompisarna gick. Hon var så upptagen att vi fick flytta dit hönätet. Men still stod hon där utan att säga ett knyst.
En vecka senare, den 16 mars, var en spännande dag för återbesök och eventuell skoning. Bandaget kom av och skon kom på, hålet pluggades med plast och OK-stämpel att rida. Dock inte brodda. Vi fick berömligt på skötsel av bandage och att hon beretts möjlighet att läka foten genom rätt anpassade promenader. Trots detta vågade vi inte rida henne hon hade rätt mycket överskottsenergi. Lösningen fick bli tömkörning ett par dagar innan vi vågade oss på att släppa ut henne i vår paddock.
Sweet Celine är en häst med väldig integritet och som vi aldrig sett bocka tidigare. Springa fort och hoppa alla möjliga hindertyper utan tvekan kan hon, men att uttrycka sina känslor där är hon sparsmakad. När hon äntligen leddes ut i vårvädret vädrade hon in vårluften, hörde flyttfåglarna, frös till is några sekunder sedan följer en serie väldigt behärskade bocksprång som fick våra ögon att tåras. Dagen därpå premiärridning och hon kändes fräschare än någonsin, så frågan är om detta inte har tryckt henne under en längre tid. Stundtals har vi uppmärksammat att hon nickat till men aldrig visat hälta.
För 14 dagar sedan var hon tillbaka på tävlingsbanan och började där hon slutade i oktober – med att vinna sin första klass och ta en fjärde placering i den andra. I helgen som varit var det upptakt dressyrtävling inför fälttävlan och hon knep en femteplacering trots att hon varit från både hopp- och dressyrträningar sedan hösten 2021. Tack vare promenaderna och tömkörningen har hon inte tappat något och detta har också påskyndat läkningen. Nu väntar Ryttarutveckling nivå tre-träning på Strömsholm i slutet av maj, därefter är siktet inställ på kvalomgångar för nya Sverigecupen i fälttävlan som går i H100-klass.
Stort tack till alla inblandade veterinärer och personal samt hovslagare som fixade detta på bästa sätt. Håll tummarna nu att detta håller för framtiden!
/Ewa-Britt och Thea Filipsson med familj
Läst 49583 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Till startsidan för Gästbloggen »
Här hittar du alla våra husbloggare
Inbjudens senaste
- Hästen Golden om att tävla: "Då skulle domaren varit med"
- När det som inte får hända händer
- Dags för pälsfällning – tänk på det här
- Även ryttarrehabilitering måste få ta tid
- Tre elitidrottares imponerande väg till guldet
- Kerl, 30 år – den bestämda hästen som vann familjens hjärta
- Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan
- Gästblogg: Vikten av att matcha unghästen rätt
- "Hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart"
- Cilla om stallkonflikter och att säga hej
- Malin Josefsson: "Instruktioner som vi bör försöka följa alltid"
- Feber – en viktig del av hästens immunförsvar
- Gästblogg: Bakom varje framgångsrik ryttare finns ett team
- Hovslagaren om olyckan: "Mina barn kunde ha förlorat sin pappa"
- Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"
- Gästblogg: En ryktborste som håller hela livet
- Gästblogg: Hanna Bernard om ett annorlunda hästliv i USA
- Veterinären hyllar ridskolorna och deras hästar
- Emelies tävling förstördes av snack bakom hennes rygg
- Gästblogg: Maria Stigsson om teamet kring ryttaren: "Alla är en viktig pusselbit"
Arkiv
- Maj 2022
- April 2022
- Mars 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juli 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014