Foto: Adobe Stock (ryttare) och Privat
"När vi byggde ridhuset hade vi varken ork, tid eller pengar att fundera över hur vi skulle hålla underlaget fuktigt. Visst fanns tankarna, men inte energin till att även ta tag i detta. Vi trodde knappt att vi skulle lyckas bygga ridhuset!
Men, vi hade ju tillgång till en sjö, så vi visste att vi skulle lösa detta utan att behöva använda vårt brunnsvatten. Så, först byggde vi en vattenvagn och sedan for vi till sjön med en motorpump. Men det var ju ett dagsverke varje gång vi skulle vattna.
Nog funderade vi på att gräva ner slang och bygga pumphus för att suga upp vattnet från sjön, men lagligt sett så får vi nog inte göra detta utan en vattendom. Dessutom är det en dyr lösning med en massa möjliga felkällor. Nästa idé var bättre. Att använda regnvattnet som kommer ner på ridhuset!
Det finns mycket att säga om vårt bevattningssystem och det finns en del saker som vi skulle vilja förbättra. Men det har sitt pris. Vi valde att först bygga den enklaste och billigaste lösningen vi kunde komma på, men samtidigt se till att vi har möjlighet att senare förändra och förbättra systemet. Dessutom var vi egentligen inte säkra på att det skulle fungera. Så, det var ganska mycket tid och pengar vi lade på en lösning som vi inte var helt säkra på. Det var oerhört spännande när vi startade systemet första gången.
Men, nu... Nu vet vi att det funkar, och att det funkar riktigt, riktigt bra. Och självklart vill vi dela med oss så att andra kan inspireras och skapa liknande anläggningar.
Vi har inte så många bra bilder själva, ännu. Vi ska ta lite fler bilder till våren, när vi kopplar ihop systemet igen. Men Corren gjorde ett trevligt reportage hos oss och tog en hel del bra bilder. Här kan ni läsa artikeln.
Här nedan har vi försökt att beskriva varje del av lösningen mer i detalj. Det finns även ett kalkylblad som listar de ingående delarna och de priser som vi betalade sommaren 2016. Kalkylbladet finns både som Exceldokument och som PDF.
Om det faller 1 mm regn innebär det att det över en yta av en kvadratmeter samlas en liter vatten. Vårt ridhus är 46 x 22 meter, vilket blir cirka 1000 m2. Det innebär att när det kommer 1 mm regn, så kommer det ner 1000 liter vatten i stuprännorna från vårt ridhus.
ETT. TUSEN. LITER. VATTEN!!!!
Och, kommer det 10 mm regn, så rinner det alltså 10 000 liter vatten ut i dräneringen och ner till sjön. Vi insåg att vi borde ta vara på det här vattnet för att bevattna underlaget i ridhuset. Så, första problemet var att samla in allt detta vatten.
Självklart skulle vi vilja skaffa oss en 10 kubiks vattentank som vi gräver ner i anslutning till dräneringen från ridhuset. I denna skulle vattnet må bra, ligga frostfritt och vara fri från beväxning. En så stor tank kan man även klättra ner i och rengöra från insidan, vilket skulle vara smidigt. Efter att ha kollat upp priset på nya tankar, och sedan funderat över att köpa ett par begagnade 3 kubiks septiktankar som vi kunde seriekoppla, så slog vi bort denna idé. Det blev helt enkelt för dyrt. Förhoppningsvis kan vi bygga till denna lösning senare.
I stället bestämde vi oss för att skapa en lösning ovan jord, även för att testa att hela idén fungerade. Genom att köpa fällbara vattenutkastare, lite rör och ett par IBC-tankar, så lyckades vi få till en bra insamling av vattnet. När tankarna är fulla, så fäller man bara upp vattenutkastarna och vattnet rinner ut i dräneringen, precis som vanligt. För att få så lite skräp som möjligt ner i tankarna så köpte vi till vanliga hushållssilar som vi lade emellan rör och tank.
Den här lösningen är ganska lätt att bygga, hantera och underhålla. Det krävs lite arbete om sensommaren, med rengöring av tankarna, och inför vintern, med tömning.
Det är inget problem om tankarna blir olika fulla. Så länge alla tankarna står på samma höjd i förhållande till varandra så kommer vätskenivåerna att utjämna sig automatiskt när man man öppnar upp rören mellan dem.
När det gällde val av vattenspridare var det väldigt svårt. Det bästa vore ju egentligen att ha såna där små dimspridare som hänger i taket. Då skapar man ett fint duggregn inomhus som försiktigt blöter ner hela underlaget.
Men, eftersom vi ska driva det här systemet med regnvatten som kanske innehåller en del smuts, så får det inte vara svårt att göra rent och kanske byta ut vattenspridarna. Då kan man inte ha grejerna hängande i taket. Dessutom var vi osäkra på hur mycket ett nät av såna spridare skulle skapa skuggor från vår belysning. Vår belysning är ju en separat historia – men vi har valt en lösning med ganska få, men kraftiga, lampor.
Vi fick försöka hitta en annan lösning. Sedan ville vi ju vara säkra på att vi lyckas blöta ner hela ridhuset. Det enklaste är ju om man har vattenspridare som kastar vattnet över hela ridbanan, för då behövs det bara ett system på ena långsidan. Men, vi hittade inte några sådana vattenspridare till något bra pris.
Då bestämde vi oss för att testa Biltemas billiga vattenspridare. Så, med en trädgårdsslang och en vattenspridare provade vi helt enkelt hur stort område den kunde täcka av i ridhuset, på olika positioner. Vi kom fram till att det behövdes 10 stycken vattenspridare, fördelade på bägge långsidorna.
Varje punkt i bilden är en vattenspridare och man kan enkelt ställa in så att dessa täcker av olika stora sektorer.
Vi är faktiskt väldigt nöjda med vattenspridarna. Konstruktionen är enkel och vi har lärt oss montera isär dem för att rensa ut skräp. Eftersom de är ganska billiga så har vi ett antal vattenspridare i reserv. När vi märker att en vattenspridare går lite knackigt, då stänger vi av vattnet till just denna spridare och byter den i ett par handgrepp.
Vi skulle alltså ha slang utlagd bakom sargen på två långsidor på 40 meter vardera och en kortsida på 20 meter, vilket innebär cirka 40 + 20 + 40 = 100 meter.
Hur skulle vi garantera att vi lyckas skapa tillräckligt vattentryck i hela slangen för att kunna driva 10 vattenspridare? Det här är inte lätt att räkna på. De finns så kallade tryckfallstabeller, som beskriver hur mycket av ursprungstrycket som försvinner beroende på hur lång och tjock slangen är. En tryckfallstabell finns på Rinkaby Rörs hemsida.
Men, eftersom vi dessutom tar ut vatten till vattenspridarna längs med slangen, på fem ställen, innan vi kommer till slutet och uttag nummer sex, så visste vi inte riktigt vad det innebar för tryckfallet. Var det bra eller dåligt? Spelar det någon roll eller inte? Skulle trycket räcka för att driva alla 10 vattenspridarna?
Vi visste att vi ville ha ett flöde på 150 liter per minut och att slangen var 100 meter lång. Pumpen har ett maximalt tryck på 6 kilo. Om vi bara tittade i tryckfallstabellen, så innebar detta att om vi använde en 40 mm slang, så skulle vi förlora 3,3 kilo tryck på 100 meter. Men då skulle det ju ändå, teoretiskt, kunna vara 2,7 kilo tryck kvar i slutet av slangen. Att gå upp på 50 mm slang skulle ju vara det säkra alternativet, och förlora mindre än ett kilos tryck, men då skulle alla kopplingar bli mycket dyrare.
Vi chansade på att det skulle räcka med 40 mm slang – och det gick bra! Vi har även en kulventil i början på slangen till vattenspridarna. Denna används för att stänga av inflödet, så att vi kan bygga upp ett tryck i hydroforen innan vi släpper på vattnet till vattenspridarna.
Längs med slangen, som löper bakom sargen, har vi tre uttag på varje långsida. Vi valde att köpa lite dyrare kopplingar i metall, med förhoppningen att de ska hålla bra. De första fem kopplingarna är T-rörskopplingar medan den avslutande kopplingen är rak med reducering. I var och en av dessa kopplingar sitter det en eller två uttag för vanlig trädgårdsslang. Vi valde att driva max två vattenspridare per uttag för att se till att hålla uppe vattentrycket i hela den 100 meter långa slangen.
I skissen är kulventilen i punkt 0, T-rör med dubbel-uttag i punkt 1, 3 och 4, T-rör med enkeluttag i 2 och 5 och en rak reducering med dubbeluttag i punkt 6.
När det gällde dimensioneringen av vattenpumpen, så var det ganska enkelt. Vi har 10 vattenspridare som behöver 15 liter per minut för att kunna spruta 10–12 meter. Detta kräver en pump som ger 150 liter per minut, så det var bara att leta efter en pump som hade den kapaciteten.
Första tiden körde vi systemet utan en hydrofor mellan vattenpump och slangen till vattenspridarna. Det fungerade helt okej. Men tanken var hela tiden att ha en hydrofor mellan vattenpumpen och slangen till vattenspridarna, eftersom vi ville ha ett jämnt tryck i systemet. Och vi lyckades få tag i en liten hydrofor, väldigt billigt, som vi kopplade in i systemet.
Så, numera slår vi först i gång vattenpumpen, väntar en liten, liten stund medan vi låter trycket byggas upp i hydroforen och sedan öppnar vi kulventilen och släpper in vattnet till vattenspridarna. Sedan tar det cirka 15 minuter att sprida ut 2000 liter vatten över ridbanan."
Läs mer på Stall Kvickstorps hemsida
Foto: Privat och Adobe Stock
Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?
Den här frågan är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.
Disciplinära påföljder
En aspekt på frågan är vad som gäller rent disciplinärt i samband med tävling. I TR I Mom 112 anges bland annat att ryttaren är skyldig att förvissa sig om att:
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte visat några tecken på smittsam sjukdom.
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte vistats i stall där smittsam sjukdom förekommit, inte heller i stall där misstanke om sådan sjukdom förekommit.
I samband med anmälan till tävling i Tävlingsdatabasen (TDB) måste också anmälaren acceptera följande villkor:
"Samtidigt intygar du på heder och samvete för varje häst du har anmält att den under de tre senaste veckorna – räknat från denna dag – inte har visat några tecken som kan tyda på smittsam sjukdom, att den under samma tid inte har vistats i ett stall där en smittsam hästsjukdom dig veterligen har förekommit, att den under samma tid inte heller på något annat sätt har varit i kontakt med en häst, som såvitt känt kan misstänkas ha haft eller ha en smittsam sjukdom, att den är erforderligt tränad för tävlingsdeltagande och att den i övrigt såvitt du vet är fullt frisk och att ovanstående också gäller fram till tävlingsdagen."
Ridsportförbundets disciplinnämnd ser allvarligt på brott mot hästägarförsäkran och under förra året dömdes ryttare och hästägare till avstängning i sex respektive nio månader i två olika fall som handlade om risk för smittspridning. Disciplinnämnden har möjlighet att vid grövre förseelser besluta om avstängning i upp till två år.
Skadestånd
Men vad kan då den enskilda hästägaren göra när dennes häst blivit smittad av en annan häst? Går det att kräva skadestånd av den andra hästägaren, eller av stallet där hästen står uppstallad? Ja, det beror lite på. Till att börja med måste vi skilja på olika typer av skadestånd. Skadeståndsrätten kan delas in på flera olika sätt, men den viktigaste indelningen är mellan inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Skadestånd inom avtalsförhållande
Inomobligatoriskt skadestånd gäller inom avtalsförhållanden, alltså mellan två avtalsparter och där är huvudregeln att den som orsakar den andra parten en skada genom att bryta mot avtalet är skyldig att ersätta den skadan, om inte avtalet säger något annat. Om du har din häst uppstallad och det finns ett avtal som reglerar hyresvärdens åtaganden i samband med smitta (till exempel att hästar med vissa symptom ska isoleras inom viss tid) och hyresvärden inte uppfyller detta kan du alltså ha möjlighet att kräva hyresvärden på skadestånd för den skada som du drabbas av till följd av avtalsbrottet, om inte avtalet säger något annat.
Ofta finns det dock olika former av ansvarsbegränsningar i avtal som gör att vissa skador inte ersätts, eller exempelvis att en avtalspart måste varit grovt oaktsam för att en skada ska ersättas. Det är också du som drabbats av skada som måste bevisa att skadan uppkommit just på grund av avtalsbrottet. Om skadan hade uppkommit oavsett så är det ju inte avtalsbrottet som orsakat skadan. Du är också skyldig att själv begränsa skadan i möjligaste mån.
Skadestånd utan ett avtalsförhållande
Om du i stället vill rikta ditt skadeståndsanspråk mot en stallkamrat, eller någon annan som du inte har något avtal med, då är det fråga om utomobligatoriskt skadestånd, alltså skadestånd utanför ett avtalsförhållande. Här är reglerna ännu mer komplicerade. Till att börja med finns det tre huvudtyper av skada; sakskada, personskada och ren förmögenhetsskada. Sakskada är skada på lös egendom, som exempelvis en häst. Personskada är en skada på en person och en ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som inte är en följdskada till en person- eller sakskada. Ett exempel på ren förmögenhetsskada kan vara när någon förskingrar pengar. Ren förmögenhetsskada ersätts (förutom inom kontraktsförhållanden) endast om skadan orsakats genom brott eller vid felaktig myndighetsutövning.
Den typ av skada som är relevant här är alltså främst sakskada. För att den som orsakat en sakskada ska vara ersättningsskyldig krävs det att skadan uppkommit genom uppsåt (avsiktligt) eller genom oaktsamhet. För att avgöra om någon agerat oaktsamt tittar man på om någon regel har brutits eller om personen i fråga har agerat på ett sätt som en normalt aktsam person skulle ha gjort i den aktuella situationen.
Det går självklart inte att uttala sig generellt om vad som gäller i varje enskilt fall eftersom varje fall är unikt, men jag skulle ändå säga att på ett teoretiskt plan skulle det vara fullt möjligt att kräva en annan hästägare (som man inte har något avtal med) på skadestånd om denna besöker ett stall eller en tävlingsplats utan att vara ”normalt aktsam”. Att bryta mot hästägarförsäkran anser jag absolut vara att avvika från vad som är normalt aktsamt beteende. Likaså att besöka ett stall med en känd smitta (i vart fall om den är mycket smittsam och av allvarligare slag) och därefter klappa en häst i ett annat stall utan att i vart fall ha försökt desinficera sig själv.
Bevissvårigheter
I praktiken uppkommer dock en hel rad med problem i den här typen av fall. Om man ens kommer så långt som att man på goda grunder kan hävda att någon agerat oaktsamt så uppkommer som sagt frågan om det verkligen var det oaktsamma agerandet (exempelvis att åka på tävling) som orsakade skadan. När det gäller exempelvis herpesvirus som kan ligga latent och blossa upp hos en tidigare symtomfri häst medför detta naturligtvis stora bevissvårigheter, medan det i andra fall kanske är lättare att med en högre grad av säkerhet spåra vart smittan kommit ifrån. Och även om man tycker att man har ett ”klockrent case” (detta är för övrigt något som inte existerar i seriösa juristers värld) så ska man vara medveten om att det är komplicerat att driva ett skadeståndsmål och att det ofta innebär en stor osäkerhet och risk. Av dessa skäl rekommenderar jag alltid att parterna ska försöka komma överens innan man drivit ärendet allt för långt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som smittar någon annans häst kan både råka ut för disciplinära påföljder och bli skadeståndsskyldig. Att bevisa hur skadan uppkommit kan dock vara svårt och det är dessutom kostsamt, riskfyllt och tar lång tid att driva en rättsprocess. Att försöka komma överens är alltså alltid en bra idé i första hand.
Med vänliga hälsningar,
Ingela Holmqvist
Hästadvokaten
P.S. Observera att ovanstående text inte på något vis är en fullständig redogörelse för skadeståndsrättens komplexa område och att det finns en mängd undantag och specialregler som kan medföra att mina slutsatser inte alls är korrekta eller ens tillämpliga i ett enskilt fall. Denna text utgör inte någon rådgivning och får inte läggas till grund för beslut om hur man ska agera i ett enskilt fall.
| Läst 34265 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Dräktiga Finja är för det mesta en positiv häst som kommer med spetsade öron. Hon ser till att vara först till maten, och hon gillar inte nykomlingar (fyrbenta), men ställer sällan till bråk annars. Och vad gäller maten är det mer "störst kör först" än sura miner.
Men förra helgen var hon verkligen grinig. Hon jagade stackars Iska så hon fick hoppa över vattenbaljan när hon skulle dricka. Hon surade mot Aska när jag kom och skulle rida. Och Aska hade ett färskt bitmärke på bogen. Knappast någon annan än Finja som skulle våga bita Aska.
Jag undrade vad som stod på. Så tung och högdräktig är hon ju inte än. Då brukar hon förresten mest bli trött och suckig. Inte grinig.
Men sedan såg jag att hennes dotter, Ina, hängde mer intensivt än vanligt med de andra ettåringarna. Kom och mötte med en gnäggning när någon av de andra varit inne i stallet en sväng.
Då förstod jag: det har blivit dags för avvänjning. Jag brukar låta dräktiga ston sköta detta själva. Hittills har det alltid funkat väldigt bra. Naturligt helt enkelt. Ofta dröjer det lite längre än jag trott, men jag börjar vänja mig. De kan hinna se rätt stora ut...
Ina är nu drygt tio månader, och det är ungefär två månader kvar till beräknad fölning för hennes mamma. Det är ungefär då det brukar hända.
Ettåringen hålls kort en tid. För att det ska vara tydligt vad som gäller, tror jag. Sedan brukar de umgås bättre igen, men dia är det slut med. Redan nu, en vecka senare, är hon som vanligt igen. Nu ska resurserna sparas till nästa föl. Fjolårsungen är stor och välutvecklad och klarar sig bra utan mjölken. Men det finns ännu massor att lära av de vuxna hästarna. En flock med blandade åldrar är utvecklande och bra.
Och jag tror att naturen är klok. Det är onödigt tidigt att avvänja vid sex månaders ålder, som många gör. Fölet behöver ännu vara med mamma, få lära sig saker och ha trygghet. Näringen går att lösa på andra sätt, men det är ett smart sätt att få välutvecklade föl. Självklart måste man hänga med i tid, så att stoet får tillräckligt och inte tappar hull. Och så slipper man nedsprungna staket vid avskiljning när de får sköta det själv. Så även om stoet inte är dräktigt igen, och därmed inte löser det själv lika säkert, så kan man gott vänta till åtminstone åtta månader och kanske tio med innan man vänjer av. Jag tror det är bra.
/Helena
| Läst 42654 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Ida Röök Svalander
När går ridningen från att vara ett motionerande av hästen till att bli förfinad grundridning – det vill säga att verkligen kunna påverka och utveckla hästen med hjälp av kroppsspråk, händer, sits och skänklar?
Det varierar förstås från ryttare till ryttare, men mitt råd är ju tidigare desto bättre. Om mina råd har någon påverkan på den unga ryttaren.
Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag många gånger som ung ryttare fick höra hur viktigt det var med en god sits och inverkan för min fortsatta utveckling som tävlingsryttare, och förstås för att kunna utveckla mina hästar. Problemet var att ytterst få tränare kunde framföra instruktionerna på ett tillräckligt pedagogiskt sätt för att det skulle få någon riktig varaktighet under sammetshjälmen.
George Morris var noggrann med att instruera hur man skulle sitta. Han skrämde oss till någon stereotyp amerikanskt influerad lätt sits, som jag har haft bra nytta av när jag hoppat hästar som har pendlat mellan att vara framåt och riktigt heta. På de något tyngre hästarna har jag däremot mest liknat pikadorerna i Tjuren Ferdinand.
Kyra Kyrklund är en annan legendar som däremot kan konsten att göra sitsträning till något himmelskt. I dag har jag ganska klart för mig hur jag vill sitta och har fått förståelse för hur sitsen i allra högsta grad påverkar hästens form och rörelsemekanik.
Alla ryttare med stora ambitioner har en fördel av att utveckla en elegant, effektiv och ändamålsenlig sits. Vi hoppryttare får ofta lära oss att ha ett starkt tramp i stigbygeln, vilket gärna resulterar i en onödigt sänkt häl, och en tå som är riktad som minutvisaren när den står på tio minuter i och över varje heltimme. Det här ger stadga men gör skänkeln svår att flytta.
Jag förespråkar i stället en något sänkt häl, och en tå som är riktad som fem i/fem över på minutvisaren. Då blir det också lättare att flytta skänkeln till önskad position.
Att utveckla en avspänd känslighet med skänkeln är en konst, och fotens placering i stigbygeln samt skänkelns förmåga att obehindrat byta position, är en betydande faktor i detta arbete som aldrig kan ses som fulländat.
När skänkeln naturligt samverkar med vikthjälperna och kontakten, utvecklas ett samspel mellan häst och ryttare där hästen dansar för skänkeln och en liten förflyttning av underskänkeln formar eller rakriktar hästen med bibehållen rytm och energi. När den här gymnastiseringen är befäst är det relativt enkelt att bibehålla en kraftfull galopp genom svängen där hästen är formad i rörelseriktningen.
Men många ryttare löser svängarna på banan i högre tempo genom att ställa hästen utåt. Det fungerar om hästen har lätt att sätta under sig och ändå kan möta hindret i god balans. Men det finns en klar risk för att den inte hinner bli tillräckligt rakriktad före sista galoppsprånget och då hoppar hästen oftast ett tekniskt outvecklat språng med hög nacke och ojämn frambensteknik. Dessutom brukar den hästen ofta hoppa snett över hindret, vilket förstås ökar risken för nedslag.
Ännu sämre är det om ryttaren bara försöker svänga hästen med innertygeln utan att få den att följa med för skänkeln. Då hamnar hästen ur balans med förböjd hals mot hindret, vilket gör det väldigt svårt att rida hästen till en bra distans, eller över huvud taget träffa hindret.
Att rida åttvolter och serpentiner är utmärkta rörelser att arbeta med för att öva upp en känslig och utbildande skänkel – något alla ryttare har glädje av.
Lycka till!
/Stallmästare Jens Fredricson
| Läst 49645 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Ansvarig utgivare: Ann Kristin Yngve
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen artiklar, frågespalter, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden.
