Gästbloggen - Hannahs gästblogg: Att rida med cancer
MAJ
08

Hannahs gästblogg: Att rida med cancer


Foto: Jennifer Kalmeborg

 OM DENNA GÄSTBLOGG
I början av året fick 40-åriga Hannah Weiszhaupt sitt cancerbesked. Hon vet att hon inte blir frisk men inte hur länge hon kommer att leva – här delar Hannah, öppet och ärligt, med sig av hur det är att ha häst i en sådan situation. Hon bloggar i vanliga fall om sitt liv och sin sjukdom på: www.trasdockan.nu


”Hästens schema anpassas efter mina behandlingar”
Jag heter Hannah Weiszhaupt och jag är 40 år fyllda. I januari fick jag diagnosen cancer med prognosen att jag inte kommer att bli frisk. Den här gästbloggen kommer att handla om hur jag hanterar min hästvardag, samtidigt som mina behandlingar. Kanske kan den hjälpa någon annan med en kronisk sjukdom.
Jag har hästen Stella Artois, en egen uppfödning född 2007 e. Spender S, u. Mangarella (varmblodig travhäst). Vi hade vid diagnosen genomfört ett antal 1,15-hoppningar med ett nedslag varje gång, samt startat upp till LB:3 med godkänt resultat i dressyr.
  
Att få en sådan diagnos är så klart en chock, men för mig var det redan från början viktigt att ha rätt inställning. Livet är nu mycket kortare än vad jag hade förväntat mig, och jag kommer successivt att bli sämre. Alltså gäller det att få ut så mycket som möjligt medan jag kan.
Det blev mycket viktigare att nå sina mål snabbt. Som tur är har jag flera bra tränare som stöttar och hjälper mig. Stella står också på helinackordering, vilket hjälper enormt när man har behandling. Mina mål för året är 1,20-hoppning felfritt (och så småningom med placeringar) och LA:1 godkänt.
  
När jag började med cellgifter märkte jag ingen större skillnad, utom att jag blev mer köldkänslig. Det innebar att jag inte kunde rida hur som helst i vilket väder som helst, men eftersom vi har ridhus på gården var det inget större problem. Och det här kunde jag stå ut med, det går att ignorera att det sticker i näsan och i kinderna. Till händerna finns det handskar.
Men redan till behandling två uppstod problem. Jag fick feber av behandlingen och fick läggas in akut två gånger i rad. Det innebar ett större behov av att släppa kontrollen över hästens träning, jag fick hitta alternativa vägar med hjälp av de andra i stallet. Motion är viktigare än träning de här dagarna och det kan vara allt från utevistelse (min häst roar sig gärna med ett race i hagen eller två), lösgalopp eller att någon tar en kortare vända i skogen. En hyfsat välriden häst i god kondition klarar det, tröstar jag mig med.
Sedan är jag ju svagare dagen efter (jag behandlas två dagar i rad) och får då anpassa Stellas motion till tömkörning/dubbellongering. Det innebär att mitt veckoschema, som tidigare innehöll en eller två ”vilodagar” med lättare arbete i form av tömkörning/uteritt/NH, måste göras om till tvåveckorsperioder så att det passar till mina behandlingar.
  
Första behandlingsdagen är jag så trött att jag inte kan rida = vilodag för Stella. Andra dagen kan jag klara ett kortare pass med löslongering/join-up och dag tre är det tömkörning/dubbellongering eller skritt i skogen. Därefter kör jag på så mycket jag orkar med träning och jag försöker följa en av mina tränares råd: Bättre en kvart med 100 procent Hannah än en timme med 25 procent. Stella förtjänar att jag är helt med när jag väl rider, och är jag inte det så är det bättre att göra något annat.
Det finns också andra saker runt omkring som jag får be om hjälp med för att klara ridningen, som ju är prio ett just nu. Jag behöver inte göra allt i stallet själv – utan kan faktiskt ibland behöva hjälp med sadling, tränsning och annat vanligt stallpyssel.
Går det så gör jag det så klart själv, men om jag inte klarar det är det bättre att jag ber om hjälp. Även träningar kan anpassas så att man är med på det man orkar och tränar på det som går att träna på för dagen.
    
Hur går det med mina mål då? Jo, jag har ridit två 1,20 – den första felfritt och den andra med ett pet (och sedan ett stopp, på grund av en för snäv sväng). LA:1 har jag ridit godkänt på programridning, men jag har inte hittat någon klass som passar på tävling ännu.
Jag var förut lite ”hinderskraj” när höjderna kom upp lite, men det finns inte kvar längre. Det finns ju inget att vara rädd för, jag väljer att göra det här och jag njuter av varje språng. Stella är världens snällaste och hoppar i nästan alla lägen, om hon bara vet vilket hinder hon ska på.
    
Om jag ska vara förmäten nog att ge råd till er andra i liknande situation så skulle jag vilja säga följande:

  • Ha så roligt du kan så länge du orkar!
  • Acceptera fakta men ge inte upp. Kämpa genom att ha kul!
  • Välj dina strider – lägg energin på det som gör dig glad.
  • Be om hjälp med det som inte är lika kul, så att du orkar det som ger mest.
  • Bryt ihop när du behöver det! Det finns alltid någon som kan lyssna eller hålla om dig medan du gråter, ibland måste man få ut eländet för att orka vara glad igen.

Slutligen ett stort varmt tack och många kramar till alla ni som finns här för mig: Mina tränare Sara-Li Vestberg som har hjälpt mig från grunden, Anette Holm som funnits här nästan lika länge, Ann-Sofie Oscarsson som finslipar oss några gånger per år och stöttar på avstånd däremellan, och Klaas Stiksma som har tagit över efter Sara-Li nu när jag inte kan träna lika ofta. Min underbara ”extrafamilj” Karlsson på Hjelmskyl och alla mina vänner som följer med på tävlingar, stöttar, peppar och frågar hur jag mår. Likaså familj, kollegor och elever som är ett enormt stöd.
    
Om någon vill veta mer om själva cancern så kan man läsa om det på www.trasdockan.nu där jag bloggar om sjukdomen, men inte om hästen.
   
/Hannah


Läst 100597 ggr





Fler inlägg

NOV
11

Gästblogg: Att stå inackorderad – självklarhet eller privilegium?

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jonna Persson äger och driver Södra Vrams hästgård själv sedan juni 2015, med inackorderings- och försäljningsstall. Men hon har lagt ner i princip båda då hon tycker att lönsamheten i att sälja häst och hyra ut boxar har blivit för liten jämfört med vad man själv lägger ut. Hon har tävlingshästar upp till 1,20-nivå som hon själv har tagit fram och inriktar sig numera på unghästar i första hand. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook förklarar Jonna beslutet att lägga ner inackorderingsverksamheten. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägget.

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– 
Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 


Läst 34825 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
06

Gästbloggen: Att våga säga till – var går din gräns?



Foto: Zandra Ahl Photography/Zahlo.se

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Norberg bedriver verksamhet på Gesta gård i Stallarholmen. Hon jobbar på heltid som instruktör inom akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup Trainer. Tillsammans med Anna Lindh, Camilla Frisell och Anna-Clara Olofsson driver hon Facebooksidan Akademisk ridkonst Stockholm & Mälardalen, där detta inlägg först publicerades. De verkar för att sprida kunskap och väcka tankar, för att få fler att få upp ögonen för akademisk ridkonst.
"Vi brinner alla för att kunna sprida och förmedla denna kunskap genom undervisning. Men också med bland annat inlägg som vi turas om att skriva på vår Facebooksida", hälsar Maria.

Att vara hästägare är en fantastisk och alldeles underbar uppgift. Att få njuta av dessa underbara varelser är en gåva. I vårt hästägande och som ansvariga för våra hästars välmående ligger även ett tungt ansvar och vi måste hela tiden brottas med att fatta en hel mängd beslut för våra hästars bästa. Vi är väldigt många hästägare i detta land och vi alla har olika syn på vad som är bäst för våra hästar. Det kan ibland vara svårt att ge råd till andra, med tanke på att det som känns rätt för mig kanske är helt fel för någon annan.
  
Var går då gränsen? Gränsen för när man ska börja lägga sig i andras förhållningssätt till sina hästar. För mig är detta ett fråga om etik. Vad kan man utsätta andra levande varelser för? Att vi tycker och tänker olika kommer vi aldrig ifrån, men en levande varelse ska inte behöva lida eller bli utsatt för fysiska övergrepp som den inte kan skydda sig emot.
  
Har jag då rätten att gå in och tycka att det jag tänker är rätt? Jag anser att om jag ser någon bruka våld mot sin häst ligger det i min fulla rätt att gå in och avbryta något som skulle klassas som misshandel om det vore i människovärlden. Är det lätt? Självklart inte, särskilt inte om den som utför handlingen kanske tycker sig vara professionell eller välutbildad och kunnig.
  
Vad vill jag då med det här inlägget? Jo, att vi alla som känner att vi står på hästarnas sida vågar stå på oss när vi ser någon missbruka sin position. Att våga säga till och påpeka att vi faktiskt ser vad som sker. Många gånger är personen man konfronterar knappt medveten om vad hen gör mot sin häst. 
  
Det här är en svår fråga och även här tycker vi olika. Var går din gräns? En fråga som är nyttig att fundera lite över. Hur agerar jag i en sådan situation och vågar jag? I min vardag är jag lyckligt förskonad från detta då alla i min närhet är varma och omhändertagande hästmänniskor. Att befinna sig i en miljö av likasinnade gör gott för själen. Jag önskar att alla kunde finna glädjen i att umgås och bygga en riktig relation till sin häst, i stället för att se samvaron med hästen endast som en strid och en kamp för prestation. Att alla kunde få uppleva hur underbart det är när man hittar känslan av harmoni i sin relation till hästen. Och få uppleva den tvåvägskommunikation som finns i ett sunt förhållande.
  
Djurägande är ett stort ansvar men också en av de största gåvorna. Jag önskar er alla att kunna njuta av och med era hästar i en god relation.
  
/Maria


Läst 75546 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
05

Gästbloggen: Emelies fina adjö till sin vän efter 26 år tillsammans

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Emelie Güldenpfennig är 38 år gammal och hon fick sin första häst när hon var tolv. Stoet Lace har sedan dess varit med på det mesta som Emelie och hennes familj har hittat på. Men så förra veckan var det dags att säga adjö. Lace blev 32 år gammal. I texten nedan beskriver Emelie känslorna kring sitt fina sto – och tackar för tiden de fick tillsammans.


Foto: Privat

När jag var tolv år föll min allra högsta önskan in, mina föräldrar köpte en egen häst till vår familj. Lace, som hästen hette, var sex år gammal, hade tävlat hoppning och uppfödaren skulle nu sälja henne även om de älskade henne. Dagen du kom till oss var vi så lyckliga och svävade som på moln. Mamma och pappa kunde inte ha köpt en bättre häst åt sina små flickor; intelligent, klok, omtänksam och världens snällaste!
Du ställde upp på alla bus – och busade var det vi gjorde mest. Aldrig har du trampat på oss, än mindre bitit eller sparkat oss, du har alltid haft full koll på dina fötter och haft ett hjärta av guld. Du har följt med vår familj på våra sommarsemestrar och kuskat land och rike runt på tävlingar och äventyr. I 26 år hade vi äran att vara din familj. Aldrig har vi ångrat att vi valde just dig.
  
Även om du själv valt hur högt och ibland vilka hinder du skulle hoppa så kunde vi inte önskat en bättre kompis. I hela ditt liv har du varit frisk men i våras, vid en ålder av 32, blev du till slut skadad – en nerv hade kommit i kläm i ryggens S1-led. Veterinären hade från början goda förhoppningar men blev, allt efter att sommaren gick, allt mer fundersam. Veterinären sa till slut att han inte trodde att din rygg skulle klara första kylan och han fick rätt. I måndags var du lite knackigare men med varmare specialtäcken och dubbla doser medicin i några dygn mådde du bättre tisdag–torsdag, pigg och glad busade du med dina kompisar.
 
I fredags blev du dock sämre än du tidigare varit och i lördags bar inte längre dina ben och din rygg. Omgiven av extremt hästkunniga och omtänksamma människor blev slutet så fint det kunde och du fick somna in och åka till dina kompisar i hästhimlen. Även om vi saknar dig något oerhört är vi också så himla glada över att vi har fått dela 26 år med just dig! Älskade häst.
  
/Emelie


Läst 81724 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv