Gästbloggen - Hannahs gästblogg: Att rida med cancer
MAJ
08

Hannahs gästblogg: Att rida med cancer


Foto: Jennifer Kalmeborg

 OM DENNA GÄSTBLOGG
I början av året fick 40-åriga Hannah Weiszhaupt sitt cancerbesked. Hon vet att hon inte blir frisk men inte hur länge hon kommer att leva – här delar Hannah, öppet och ärligt, med sig av hur det är att ha häst i en sådan situation. Hon bloggar i vanliga fall om sitt liv och sin sjukdom på: www.trasdockan.nu


”Hästens schema anpassas efter mina behandlingar”
Jag heter Hannah Weiszhaupt och jag är 40 år fyllda. I januari fick jag diagnosen cancer med prognosen att jag inte kommer att bli frisk. Den här gästbloggen kommer att handla om hur jag hanterar min hästvardag, samtidigt som mina behandlingar. Kanske kan den hjälpa någon annan med en kronisk sjukdom.
Jag har hästen Stella Artois, en egen uppfödning född 2007 e. Spender S, u. Mangarella (varmblodig travhäst). Vi hade vid diagnosen genomfört ett antal 1,15-hoppningar med ett nedslag varje gång, samt startat upp till LB:3 med godkänt resultat i dressyr.
  
Att få en sådan diagnos är så klart en chock, men för mig var det redan från början viktigt att ha rätt inställning. Livet är nu mycket kortare än vad jag hade förväntat mig, och jag kommer successivt att bli sämre. Alltså gäller det att få ut så mycket som möjligt medan jag kan.
Det blev mycket viktigare att nå sina mål snabbt. Som tur är har jag flera bra tränare som stöttar och hjälper mig. Stella står också på helinackordering, vilket hjälper enormt när man har behandling. Mina mål för året är 1,20-hoppning felfritt (och så småningom med placeringar) och LA:1 godkänt.
  
När jag började med cellgifter märkte jag ingen större skillnad, utom att jag blev mer köldkänslig. Det innebar att jag inte kunde rida hur som helst i vilket väder som helst, men eftersom vi har ridhus på gården var det inget större problem. Och det här kunde jag stå ut med, det går att ignorera att det sticker i näsan och i kinderna. Till händerna finns det handskar.
Men redan till behandling två uppstod problem. Jag fick feber av behandlingen och fick läggas in akut två gånger i rad. Det innebar ett större behov av att släppa kontrollen över hästens träning, jag fick hitta alternativa vägar med hjälp av de andra i stallet. Motion är viktigare än träning de här dagarna och det kan vara allt från utevistelse (min häst roar sig gärna med ett race i hagen eller två), lösgalopp eller att någon tar en kortare vända i skogen. En hyfsat välriden häst i god kondition klarar det, tröstar jag mig med.
Sedan är jag ju svagare dagen efter (jag behandlas två dagar i rad) och får då anpassa Stellas motion till tömkörning/dubbellongering. Det innebär att mitt veckoschema, som tidigare innehöll en eller två ”vilodagar” med lättare arbete i form av tömkörning/uteritt/NH, måste göras om till tvåveckorsperioder så att det passar till mina behandlingar.
  
Första behandlingsdagen är jag så trött att jag inte kan rida = vilodag för Stella. Andra dagen kan jag klara ett kortare pass med löslongering/join-up och dag tre är det tömkörning/dubbellongering eller skritt i skogen. Därefter kör jag på så mycket jag orkar med träning och jag försöker följa en av mina tränares råd: Bättre en kvart med 100 procent Hannah än en timme med 25 procent. Stella förtjänar att jag är helt med när jag väl rider, och är jag inte det så är det bättre att göra något annat.
Det finns också andra saker runt omkring som jag får be om hjälp med för att klara ridningen, som ju är prio ett just nu. Jag behöver inte göra allt i stallet själv – utan kan faktiskt ibland behöva hjälp med sadling, tränsning och annat vanligt stallpyssel.
Går det så gör jag det så klart själv, men om jag inte klarar det är det bättre att jag ber om hjälp. Även träningar kan anpassas så att man är med på det man orkar och tränar på det som går att träna på för dagen.
    
Hur går det med mina mål då? Jo, jag har ridit två 1,20 – den första felfritt och den andra med ett pet (och sedan ett stopp, på grund av en för snäv sväng). LA:1 har jag ridit godkänt på programridning, men jag har inte hittat någon klass som passar på tävling ännu.
Jag var förut lite ”hinderskraj” när höjderna kom upp lite, men det finns inte kvar längre. Det finns ju inget att vara rädd för, jag väljer att göra det här och jag njuter av varje språng. Stella är världens snällaste och hoppar i nästan alla lägen, om hon bara vet vilket hinder hon ska på.
    
Om jag ska vara förmäten nog att ge råd till er andra i liknande situation så skulle jag vilja säga följande:

  • Ha så roligt du kan så länge du orkar!
  • Acceptera fakta men ge inte upp. Kämpa genom att ha kul!
  • Välj dina strider – lägg energin på det som gör dig glad.
  • Be om hjälp med det som inte är lika kul, så att du orkar det som ger mest.
  • Bryt ihop när du behöver det! Det finns alltid någon som kan lyssna eller hålla om dig medan du gråter, ibland måste man få ut eländet för att orka vara glad igen.

Slutligen ett stort varmt tack och många kramar till alla ni som finns här för mig: Mina tränare Sara-Li Vestberg som har hjälpt mig från grunden, Anette Holm som funnits här nästan lika länge, Ann-Sofie Oscarsson som finslipar oss några gånger per år och stöttar på avstånd däremellan, och Klaas Stiksma som har tagit över efter Sara-Li nu när jag inte kan träna lika ofta. Min underbara ”extrafamilj” Karlsson på Hjelmskyl och alla mina vänner som följer med på tävlingar, stöttar, peppar och frågar hur jag mår. Likaså familj, kollegor och elever som är ett enormt stöd.
    
Om någon vill veta mer om själva cancern så kan man läsa om det på www.trasdockan.nu där jag bloggar om sjukdomen, men inte om hästen.
   
/Hannah


Läst 100152 ggr





Fler inlägg

AUG
05

Gästblogg: "Hästhållningen skiljer sig åt men kärleken till hästen är densamma"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lovisa Berggren bor i Tyskland sedan åtta år och flyttade dit på grund av ett icke-hästrelaterat jobb. I Sverige hade hon egna hästar och tränade och tävlade i främst dressyr upp till Lätt A, hon har även ridit montélopp. I Tyskland rider och tränar hon ett par olika hästar och hoppas kunna börja tävla i dressyr när hon har tagit tysk tävlingslicens.

Böljande frodiga vingårdar. I mitten en ridanläggning som rymmer 50-talet hästar två stora ridhus, två longeringshallar, hoppbana, skrittmaskin... Och två, hör och häpna, löpband för hästar. Detta är bilden som möter mig varje dag när jag åker till stallet i sydvästra Tyskland. I mångt och mycket är det en drömbild av den tyska ridvärlden. Men i mina svenska ögon är det något som saknas: HAGAR!

Sammantaget har anläggningen motsvarande ytan av ett fotbollsfält ”vinterhagar” och kanske två fotbollsfält ”sommarhagar”. För över 50 hästar. Stallhyran på runt 500 euro – cirka 5 000 kronor – inkluderar foder, fodringar, strö, mockning med mera. MEN vill du att hästen ska få komma ut i hage kostar det extra, även om du sköter in- och utsläpp själv. För de hästar som faktiskt kommer ut är det tre timmar i en hage 10x20 meter som gäller. Förutsatt att det inte regnar, är för varmt eller för kallt. Minusgrader betyder per automatik att alla hästar står inne.

Det är flera saker som skiljer hästhållningen i Tyskland mot vad jag är van vid i Sverige. Det mest uppenbara är (bristen på) utevistelse för hästarna. Det som i Sverige ses som ett minimikrav, att hästarna få gå i hage varje dag, ses i Tyskland som en lyx – eller i andra fall som en säkerhetsrisk.

Men man gör så gott man kan. Jag bor i en mycket tätbefolkad del av Tyskland och mark är dyrt. De flesta hästarna har en paddockbox, vilket innebär att boxen har en utedel (ungefär 1,5 gånger så stor som boxen) där hästen fritt kan gå in och ut, dygnet runt. Även om detta på intet sätt motsvarar att springa fritt på gröna ängar så erbjuder det i alla fall lite omväxling tillsammans med 30 minuter i skrittmaskinen eller på löpbandet. Det är så här det ser ut i merparten av stallen i regionen där jag bor, inga hagar men stall med paddockboxar. I norra och östra Tyskland är det annorlunda, där finns det mer mark.

Med svenska mått mätt är detta kanske oacceptabelt. Men vad är alternativet? Att flytta stallet längre från tätorten går inte, för där tar nästa stad vid. Det finns inte mer mark, eller marken som finns är för dyr. Att inte ha hästar är kanske ett alternativ. Men vilka är vi att döma i glesbefolkade Sverige, där mark är förhållandevis lättillgängligt. Vi stänger också in våra hästar i boxar, styr hur länge de kan vara ute och mycket annat som knappast kan ses som optimalt utifrån hästens perspektiv.

Jag lämnar de gröna vinfälten och stallet bakom mig med blandade känslor. Vad är ”måsten” för sund hästhållning? Beror det på omständigheterna? Vem har rätt att döma? Det enda som är säkert är att det finns minst en viktig sak som inte skiljer sig mellan svensk och tysk hästhållning: Kärleken till hästarna och viljan att göra det bästa med de medel man har.


Läst 46542 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
02

Gästblogg: Glöm inte av munnen när du köper häst

OM DENNA GÄSTBLOGG
Nina Lundgren är veterinär och hästodontolog. Hon är verksam i Skåne men även i Stockholmsområdet. Nina har arbetat som veterinär sedan 2001 och driver sedan 2009 Svenska Hästtandvården. Vi har fått Ninas tillåtelse att dela ett inlägg hon gjort på Facebook. Där berättar hon om en häst med stora problem med käken, vilket inte uppmärksammats vid besiktningen. Hon vill råda alla som ska köpa häst att begära en fullständig genomgång av munhålan.

Dagens ledsammaste fall. Nyköpt jättehärlig häst som några veckor efter inköpet från utlandet upptäcks hålla underkäken snett när han inte äter.
Jag anlitas, och hittar flera småfel redan utanpå huvudet såsom ojämna tuggmuskler, skillnad på tjocklek vänster och höger underkäksgren samt att kindbenet ser olika ut på höger och vänster sida. Underkäken är helt låst åt ena hållet och överdriven åt det andra.
  
Öppnar munnen och konstaterar att det här är inte alls bra. Hästen kan inte centrera käken på grund av en gammal tandfraktur i höger underkäke, som orsakat kraftiga smärtor. Så kraftiga smärtor att han inte alls har använt höger halva av munnen under mycket lång tid, med kraftigt saxbett, trappbett och inaktivitetsfärgning som följd. Ruttet foder och var i frakturhålan. Tanden är död och måste dras ut, och saxbettet successivt korrigeras (vilket tar flera år när det är av den här graden) om inte hästen ska avlivas.
  
Otroligt tapper häst som käkat på, låtit sig ridas och lyckats maskera smärtan för alla i omgivningen. En något matt hårrem, lite dålig andedräkt och en ”ovana” att blöta höet i vattenkoppen – det var allt han visade för ett otränat öga. Och den sneda käkpositionen som man kunde se om man särade på läpparna, då.
 
Framtiden är oviss för denna unga häst. Åtgärderna blir kostsamma och långdragna och hästen har även andra problem i kroppen. Det är oklart hur käkleder och andra vävnader i tuggapparaten påverkats och hur – eller om – de kommer läka. Hur den här hästen kunde gå igenom en veterinärbesiktning är en gåta. Sånt här gör mig riktigt ledsen. Jag hoppas han tar sig igenom pärsen han har framför sig. Men han verkar vara en fighter. Det finns visst hopp.
  
Kontentan av detta. Lär dig lyfta på läpparna och undersöka andedräkt och åtminstone framtänderna på din häst, och andras. När du ska köpa häst, kräv en fullständig genomgång av munhålan med sederad häst, urspolad munhåla, spegel och sond och en bra ljuskälla.
Dåliga munnar blir dyrt och långdraget. Och besiktningar kan man inte alltid lita på. Framför allt inte utomlands där det inte alltid är så noga, i synnerhet inte i den lägre prisklassen, där sälj är viktigare än nöjd kund och frisk häst.
  
/Nina Lundgren, veterinär och hästodontolog


Läst 69552 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 93365 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv