Foto: Privat
Uppdatering 20180101: Vårt mest lästa gästbloggsinlägg under 2017 är detta. Esther Högdahls inlägg om elaka kommentarer hon fått utstå om sin kropp berörde många. Framförallt höll många med – nu fick det vara nog.
”Ful, fet, äcklig, för tung och stor för dina stackars små ponnyer. Har du funderat på att köpa storhäst? Ser ut att vara dags.”
Ska jag skratta eller gråta? Har fått detta kastat på mig. Känt mig smutskastad, söndertrampad och sågad på alla sätt. Äckliga små typer som skrivit anonymt till mig för att de ändå känner att det är fel, men sedan ändå döpt sig till ”Frulle” och klickat på ”send”. Yes! Nu vart det klart. Härligt att skicka i väg en äcklig kommentar till Esther för att visa hur ful, tjock och dålig hon är.
Men sedan har det varit dessa lite mer coola typerna som vågat slänga ur sig en och annan korkad kommentar mitt framför mig också. ”Jävla tjockis”, ”fetto”. Yes. Detta är jag. En ful, äcklig, fet, tjock jävel som är på tok för stor för mina stackars ponnyer. Hade faktiskt en tanke på att lägga ut dem på annons nu på direkten för att kunna börja leta storhäst. Inte på grund av längden eller åldern – men på grund av mitt utseende och vikt. Åh, tack så mycket för att ni så snällt berättade för mig att jag är för tjock och för tung för mina ponnyer, så att jag fort ska göra mig av med dem.
Nu får det vara NOG. Jag är så arg och frustrerad på samma gång. Att få ta emot sådan ren bullshit är plågsamt. I början var jag väldigt lättsårad. Tog åt mig så fort någon andades något om mig som eventuellt menades negativt. Tog det på direkten som en nedvärderande kommentar, grät och kände mig otillräcklig. Kanske är det så att jag är tjock? Jag kanske är för tung för mina ponnyer… Tänk om det stämmer?
Nu får det vara slut på hatet. Jag har tagit åt mig alltför mycket hat och ren SKIT genom åren. Bara satt ett leende på läpparna och låtsats som ingenting, medan mitt inre bara förmultnat som en vissen ros. Känt mig vilseledd, ledsen och tvivlat på mig själv.
Vad man själv tycker om sig själv är utgångspunkten för om man kommer att leva ett lyckligt eller inte så lyckligt liv. Om man är missnöjd med sig själv, med sin kropp och missnöjd med sitt utseende som utgångspunkt är det helt kört att kunna vara glad. Du måste lära dig att se din kropp som en bästa vän – någon du har en fin relation till. Du och din kropp har en typ av äktenskap – ni är trots allt gifta på livstid eftersom att hur mycket du än skulle vilja byta ut din kropp mot någon som har en platt modellmage med magrutor så är det inte så det funkar. Du är du och din kropp är din alldeles egen. Den sitter där den sitter och du måste helt enkelt komma överens med den.
Tänk så här. Vilken fin kropp jag har! Tänk vad den ställer upp för mig i alla lägen. Låter mig springa, gå, sätta foten i stigbygeln och rida i solnedgången på min bästa vän. Visst har du upplevt en hel del fantastiska stunder i livet. Dessa fantastiska stunderna har du upplevt tillsammans med din fina kropp. Vare sig den är smal, tjock, muskulös eller slapp – det är DIN kropp och den är så underbart fin. Begreppet TJOCK är INGET negativt ord. Tjock är någonting man kan vara, eller så är man smal. Men whatever – tjock som smal så är du lika fin ändå. Alla ser olika ut och du ska vara så otroligt glad och stolt över att du är du och att din kropp ser ut som den gör. Du är unik på så många olika sätt.
Jag har haft och har till viss del otroliga kroppskomplex. Känner mig inte perfekt. Har inte den där vältränade och platta magen, är svag för sötsaker och älskar att unna mig något gott då och då. Det går inte att begära av mig eller dig själv att vara mer än människa. För det är det vi alla är. Vi är alla människor med en egen personlighet och med en egen kropp. Det är rätt så fantastiskt att man kan bygga sin kropp precis som man själv vill. Tänk vilken cool grej liksom – att kunna bygga en själv precis till vad man vill. Som att leka med lego liksom (inte riktigt kanske), men kroppen är riktigt cool vill jag bara säga.
Men alla har olika smak och väljer att bygga olika. En del gillar trä medan andra tegel – marmor är populärt nuförtiden har jag hört. MEN, mitt i denna byggarbetsplats så finns det inte ETT ENDA tvång. Alla ritningar ser olika ut. Både i inredning och val av tapeter. Du är fin precis som du är och jag gillar dig för den du är. Din kropp är liksom bara en kropp, och den är helt awesome. Varför göra en sådan stor sak utav allt?
Det som säger mest hos en människa har ALDRIG varit utseendet. Inte skulle jag någonsin döma någon för hans eller hennes utseende. Alla är fina på sitt egna sätt – det som avgör är hur du som person bemöter andra människor. Det är det enda som är intressant i sammanhanget. Tror, eller är snarare helt säker på, att dessa osäkra människor som utsöndrar hat inte är nöjda med sig själva heller. De är avundsjuka på hur grym du är som person att de själva känner att de måste trycka ner någon annan för att känna sig bättre. Sorgligt.
Jag är en väldigt öppen person. Vissa kanske undrar vad i hela friden jag håller på med ibland om jag skulle prata högt om att ”JAG HAR MENS, kan jag låna en tampong?” eller om jag lägger ut på nätet att jag är så stolt över mig själv i dag. För att jag sprang de där jobbiga sju kilometrarna på min rekordtid. Slänger ut ett inlägg på Instagram för att boosta mig själv och andra, medan vissa bara kräks. Tycker att jag ska hålla mig lite lägre i profilen och sluta vara så högljudd. Här lägger vi bara ut inlägg på våra hästar eller ponnyer och ger dem sjukt mycket beröm efter vinsten i lördags. Första MSV B:n, wow jag har världens bästa ponny.
Och någonstans här går gränsen när jag då lägger till meningen att ”fan vad grym JAG också var i dag”. Det är skandalöst. Av mig alltså, att berömma mig själv. För Nisse här sa att det är regelmässigt fel att berömma sig själv. Men nu får det vara slut, för vet ni vad haters? JAG ÄGER FETT! Nu ska jag leva livet. Gått ut 9:an och nu är jag fri. Väljer själv mina kommande studier och vad jag vill göra med mitt liv. Ska satsa helhjärtat på sporten och bara andas häst. Det är nu eller aldrig – man lever bara en gång.
Esther Högdahl
Läst 16630 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Privat (porträtt på Jenny till höger)
Visst har vi sett dem, delat stall med dem, varit i samma träningsgrupp som dem, varit dem själva...
Inte helt sällan ser jag ekipage där jag undrar om ryttaren verkligen gillar sin häst. Ryttarna är arga och frustrerade. Ibland är de inåtvända och visar inte några känslor alls, ibland är de utåtagerande med arga ord, ben och händer. Och det är ett tydligt mönster. Det är inte en dålig dag eller någon tillfällighet, de här två individerna har helt enkelt ingen god kemi sinsemellan.
Att ha en häst är som att ha ett förhållande. I alla förhållanden kommer det förr eller senare tuffa perioder. Då finns det ett par olika vägar att välja:
– Du kan lunka på, på precis samma sätt. Låta de dåliga sakerna bli till gruskorn i maskineriet som skaver, river sönder och skapar mer ilska, obehag och negativa känslor. På sikt brukar det skapa så mycket negativt att det innebär att relationen är otroligt svår eller till och med helt omöjlig att reparera.
– Du kan aktivt försöka finna lösningar, strategier och samtidigt behandla din partner med kärlek, respekt och en förlåtande attityd trots att det är lite besvärligt mellan er just nu. Det kräver arbete, engagemang och en stor vilja för att lyckas (och den viljan bygger ofta på äkta kärlek). Det är ingen spikrak väg men målet, vad arbetet ska leda till, är tydligt; en starkare, mer tight relation.
– Du kan själv känna att "visst, det här var en trevlig tid, men nu känner jag att mina känslor inte är tillräckligt starka för att jag ska kavla upp ärmarna och göra det verkliga jobbet. Så därför väljer jag att avsluta relationen".
Just det där sista är ofta hästmänniskor lite rädda för, upplever jag. Visst, jag skriver under alla dagar i veckan på att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång, för livet med hästar består av många sådana... Även av större art! Men kärleken, den äkta kärleken till just den här individen, måste finnas där tycker jag. Vilken häst ska behöva leva sitt liv utan att få känna äkta kärlek? Ha inte kvar en häst som du inte tycker om på riktigt bara för att den har kapacitet, är vacker, för att din tränare tycker att du borde ha den och så vidare.
Det är ditt ansvar att jobba för att din häst ska vara glad och trivas med sitt liv. Hästen är en levande individ som inte har någon som helst plikt att uppfylla dina drömmar, den har ju inte valt sitt liv och ditt mål. Men samtidigt är hästar fantastiska på så sätt, de presterar ofta på toppen av och inte helt sällan lite över sin förmåga om de har en riktigt bra, kärleksfull relation till sin ryttare.
För mig är inte kärlek godis och exklusiva inköp till hästen. Det är respekt, det är en extra klapp, en eftergift, en förlåtande attityd, att jag med mitt röstläge låter den få trygghet och beröm, att jag arbetar med den systematiskt och lyhört, att jag är konsekvent och att jag utstrålar kärlek.
När man träffar ett ekipage (eller ett mänskligt par för den delen) där det finns äkta kärlek så ser man det nästan omgående. Det liksom bara ligger i luften. Allt går inte perfekt, men det som går snett förlåts och görs om tills det sitter, utan ilska och hårda ord. Tydlighet, visst, men med respekt och omedelbart beröm när minsta lilla bit faller på plats.
Jag har själv fått in hästar i träning som jag känt att om jag skulle ha den här hästen år efter år så hade jag inte älska den på riktigt. Det betyder inte att det är en dålig häst, det är bara inte min hästpartner över lång tid. Men eftersom mina uppdrag oftast är tidsbegränsade så är det inget problem, vi hinner sällan längre än till förälskelsefasen.
Så min uppmaning till dig är: Älskar du inte din häst – sälj den till någon som gör det! Både ditt och hästens liv är för kort för kärlekslösa relationer.
/Jenny Karlsson
Läst 44067 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Tänkte skicka ut en liten varning till er, mina hästvänner.
Vi har haft två incidenter med täckeshängare som sitter på boxdörrarna.
Den ena gick bra, vi lyckades bryta loss hängaren när hästen fastnade med underkäken i den.
Den andra gick mindre bra, då hästen som fastnade slet ut en tand samt fick en fraktur i underkäken, den satt helt lös.
Enligt jourhavande veterinär var det dessutom en så pass vanlig skada så att hästägaren inte ens hann förklara vad som hänt, innan veterinären ifråga fyllde i skadans art och möjliga omfattning.
Så lyd ett gott råd, antingen ta bort stången eller håll luckan till boxen stängd.
/Tobbe Segebladh
Läst 62107 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet
Dessutom:
JUST NU – bok på köpet!
Tecknar du en prenumeration får du just nu inte bara vårt specialnummer skickat till dig direkt, utan även succéboken "Träna hästen från marken" utan extra kostnad. Starta året med en riktig inspirationsboost!
Redan prenumerant? Köp Träna hästen från marken för halva priset.