Foto: Privat

Uppdatering 20180101: Vårt mest lästa gästbloggsinlägg under 2017 är detta. Esther Högdahls inlägg om elaka kommentarer hon fått utstå om sin kropp berörde många. Framförallt höll många med – nu fick det vara nog. 

”Ful, fet, äcklig, för tung och stor för dina stackars små ponnyer. Har du funderat på att köpa storhäst? Ser ut att vara dags.”
  
Ska jag skratta eller gråta? Har fått detta kastat på mig. Känt mig smutskastad, söndertrampad och sågad på alla sätt. Äckliga små typer som skrivit anonymt till mig för att de ändå känner att det är fel, men sedan ändå döpt sig till ”Frulle” och klickat på ”send”. Yes! Nu vart det klart. Härligt att skicka i väg en äcklig kommentar till Esther för att visa hur ful, tjock och dålig hon är.
  
Men sedan har det varit dessa lite mer coola typerna som vågat slänga ur sig en och annan korkad kommentar mitt framför mig också. ”Jävla tjockis”, ”fetto”. Yes. Detta är jag. En ful, äcklig, fet, tjock jävel som är på tok för stor för mina stackars ponnyer. Hade faktiskt en tanke på att lägga ut dem på annons nu på direkten för att kunna börja leta storhäst. Inte på grund av längden eller åldern – men på grund av mitt utseende och vikt. Åh, tack så mycket för att ni så snällt berättade för mig att jag är för tjock och för tung för mina ponnyer, så att jag fort ska göra mig av med dem.
  
Nu får det vara NOG. Jag är så arg och frustrerad på samma gång. Att få ta emot sådan ren bullshit är plågsamt. I början var jag väldigt lättsårad. Tog åt mig så fort någon andades något om mig som eventuellt menades negativt. Tog det på direkten som en nedvärderande kommentar, grät och kände mig otillräcklig. Kanske är det så att jag är tjock? Jag kanske är för tung för mina ponnyer… Tänk om det stämmer?
Nu får det vara slut på hatet. Jag har tagit åt mig alltför mycket hat och ren SKIT genom åren. Bara satt ett leende på läpparna och låtsats som ingenting, medan mitt inre bara förmultnat som en vissen ros. Känt mig vilseledd, ledsen och tvivlat på mig själv.
  
Vad man själv tycker om sig själv är utgångspunkten för om man kommer att leva ett lyckligt eller inte så lyckligt liv. Om man är missnöjd med sig själv, med sin kropp och missnöjd med sitt utseende som utgångspunkt är det helt kört att kunna vara glad. Du måste lära dig att se din kropp som en bästa vän – någon du har en fin relation till. Du och din kropp har en typ av äktenskap – ni är trots allt gifta på livstid eftersom att hur mycket du än skulle vilja byta ut din kropp mot någon som har en platt modellmage med magrutor så är det inte så det funkar. Du är du och din kropp är din alldeles egen. Den sitter där den sitter och du måste helt enkelt komma överens med den.
  
Tänk så här. Vilken fin kropp jag har! Tänk vad den ställer upp för mig i alla lägen. Låter mig springa, gå, sätta foten i stigbygeln och rida i solnedgången på min bästa vän. Visst har du upplevt en hel del fantastiska stunder i livet. Dessa fantastiska stunderna har du upplevt tillsammans med din fina kropp. Vare sig den är smal, tjock, muskulös eller slapp – det är DIN kropp och den är så underbart fin. Begreppet TJOCK är INGET negativt ord. Tjock är någonting man kan vara, eller så är man smal. Men whatever – tjock som smal så är du lika fin ändå. Alla ser olika ut och du ska vara så otroligt glad och stolt över att du är du och att din kropp ser ut som den gör. Du är unik på så många olika sätt.
  
Jag har haft och har till viss del otroliga kroppskomplex. Känner mig inte perfekt. Har inte den där vältränade och platta magen, är svag för sötsaker och älskar att unna mig något gott då och då. Det går inte att begära av mig eller dig själv att vara mer än människa. För det är det vi alla är. Vi är alla människor med en egen personlighet och med en egen kropp. Det är rätt så fantastiskt att man kan bygga sin kropp precis som man själv vill. Tänk vilken cool grej liksom – att kunna bygga en själv precis till vad man vill. Som att leka med lego liksom (inte riktigt kanske), men kroppen är riktigt cool vill jag bara säga.
Men alla har olika smak och väljer att bygga olika. En del gillar trä medan andra tegel – marmor är populärt nuförtiden har jag hört. MEN, mitt i denna byggarbetsplats så finns det inte ETT ENDA tvång. Alla ritningar ser olika ut. Både i inredning och val av tapeter. Du är fin precis som du är och jag gillar dig för den du är. Din kropp är liksom bara en kropp, och den är helt awesome. Varför göra en sådan stor sak utav allt?
  
Det som säger mest hos en människa har ALDRIG varit utseendet. Inte skulle jag någonsin döma någon för hans eller hennes utseende. Alla är fina på sitt egna sätt – det som avgör är hur du som person bemöter andra människor. Det är det enda som är intressant i sammanhanget. Tror, eller är snarare helt säker på, att dessa osäkra människor som utsöndrar hat inte är nöjda med sig själva heller. De är avundsjuka på hur grym du är som person att de själva känner att de måste trycka ner någon annan för att känna sig bättre. Sorgligt.
  
Jag är en väldigt öppen person. Vissa kanske undrar vad i hela friden jag håller på med ibland om jag skulle prata högt om att ”JAG HAR MENS, kan jag låna en tampong?” eller om jag lägger ut på nätet att jag är så stolt över mig själv i dag. För att jag sprang de där jobbiga sju kilometrarna på min rekordtid. Slänger ut ett inlägg på Instagram för att boosta mig själv och andra, medan vissa bara kräks. Tycker att jag ska hålla mig lite lägre i profilen och sluta vara så högljudd. Här lägger vi bara ut inlägg på våra hästar eller ponnyer och ger dem sjukt mycket beröm efter vinsten i lördags. Första MSV B:n, wow jag har världens bästa ponny.
 
Och någonstans här går gränsen när jag då lägger till meningen att ”fan vad grym JAG också var i dag”. Det är skandalöst. Av mig alltså, att berömma mig själv. För Nisse här sa att det är regelmässigt fel att berömma sig själv. Men nu får det vara slut, för vet ni vad haters? JAG ÄGER FETT! Nu ska jag leva livet. Gått ut 9:an och nu är jag fri. Väljer själv mina kommande studier och vad jag vill göra med mitt liv. Ska satsa helhjärtat på sporten och bara andas häst. Det är nu eller aldrig – man lever bara en gång.
  
Esther Högdahl