Foto: Ida Röök
Jag har skämtat om ryttare i alla grenar, nu är det dags för kunderna! Ja, vi lever på dem, och kunden har alltid rätt och så vidare. Men är de heliga? Det får du avgöra.
Man bokar tid för provridning på en eller flera hästar, och självklart har man kommunicerat innan om vad för slags häst kunden söker och vi har försökt sålla bland tillgängliga hästar, så att vi visar de som vi tror kan passa bra. Alla vill ha snälla hästar. Ärligt talat, vad är en snäll häst? Den går åt rätt håll när man försöker styra den, den bockar eller stegrar givetvis inte, den följer en som en hund när man leder den, den skyggar inte för något, hoppar alla hinder, fattar alla hjälper, även om ryttaren gör fel – typ drar i innertygeln hela tiden. Och självklart är den enkel att lasta, även om mamma är nervös, man har bråttom, och alla bråkat i en timme innan om packning och annat. Den är enkel att klippa även om man klantar sig lite, sticker klippmaskinen mellan frambenen, och den är enkel att sko. Det är ett måste.
Okej, nu har jag redan varit lite elak, och utgått från att alla är klantig. Men tillbaka till provridningen.
Kunden kommer ungefär 45 minuter sent. "Ja, vi fick stanna och äta lunch, eller det förra stället låg lite längre bort än vi trodde". Okej, känns nog inte så farligt, men ganska enkelt att skicka ett meddelande i god tid, vi har kanske tio andra hästar som ska ridas, och då hinner vi lite mer om vi vet om det. Man går ut till ridbanan, visar hästen, och kunden bestämmer sig för att de vill prova – nu kommer det nästan roligaste – "jag ska bara hämta min hjälm"! Det är standard, den är kvar i bilen. Sen hoppar man upp, hästen är antingen yngre och förstår först inte alls vad ryttaren menar (galoppfattning brukar vara svårast) och ryttaren tycker nog att hästen är lite korkad, känner sig sen lite dålig för att det inte funkar och bestämmer sig för att hästen är för grön. Eller den äldre hästen, som redan lärt sig olika signaler, och även att slippa undan lite när det kommer ny ryttare. Försöker fuska lite, och genast känner sig ryttaren dålig. Man ger upp ganska snabbt.
Sen finns det en annan typ av kund. Som utgår ifrån att hästen är en individ, som behöver vänja sig vid en ny ryttare, kanske inte känns fantastisk första fem minuterna. Men man vet att den har fina resultat, och har funkat bra innan, så man ger den lite tid, eventuellt ber att få prova den igen. Att alla inte funkar ihop är ju självklart, men ibland går det inte så snabbt att hitta alla knappar. Att man är lite nervös själv kanske också släpper vid ett andra försök.
Ofta har ju kunden kollat ganska mycket saker i förväg. Dissat för stor eller för liten häst, för ung eller gammal. Sen att hästar känns ganska olika stora, unga eller gamla spelar mindre roll, många går på det som står på pappret. Okej, men då har man valt ut en som låter som att den passar enligt kravlistan. Sen är det ofta så att det inte alls känns för stort, litet eller ungt när man väl provat. Eller så har vi förklarat att den irländska ponnyn är ganska grön och fem år. Låter inte som ett problem, ändå får många en chock, och kommer på efter en liten stund att den var alldeles för grön. Hur kan man förklara det bättre? Tyvärr styr nog ibland plånboken mer än kunskapen när man väljer häst att prova och köpa.
En annan sak som många kanske inte tänker på är att när hästar kommer till oss för försäljning så byter de ryttare och träning. Ägarna lämnar ju ofta hästen eftersom de av olika anledningar inte kan hålla i gång den, på grund av studier, graviditet eller annat. Vi kör i gång och försöker starta dem, då de ofta inte varit ute på länge. Kunden kan ju ofta bara helg, och då ska hästen ofta starta. Det blir väldigt mycket pusslande med tider, starter och hur man bäst förbereder en häst för tävling. Ska man prova dagen innan tävling så blir kanske tävlingen lidande, och det har ju ingen förståelse för, resultat är resultat… Ska man prova dagen efter till exempel en fälttävlan så är hästen inte på topp (och bör ju givetvis egentligen ha en vilodag) och hur många förstår det? Den kanske inte känns helt framme och så vidare. Inte så konstigt, den har stått tolv timmar på en transport och gått tre grenar dagen innan. Ingen enkel ekvation att lösa.
En svår kund är den som tror att de ska investera i en häst. Jag har full respekt för pappor som är business, och tänker så i sitt jobb. Men snälla, släpp det när det gäller din dotter som går från ponny (även om hon tagit upp sin ponny själv). Det är inte så enkelt! Hästen du köper kommer oftast inte att stiga i värde på tre år. Om du i stället köper en äldre häst, investerar i din dotter, så är chansen att hon i framtiden kan utveckla en häst och göra den bättre. Ja, du kommer att förlora pengarna om du köper en 14–15-åring, men ha en bättre ryttare. Om du köper en sex–sjuåring så kanske du förlorar både och. Det blir för svårt.
Den kanske svåraste kunden är mamma-dotter- kunden. Dottern vill klättra i klasserna, men mamman ska också rida. Tyvärr har mamman, som red mycket som yngre, blivit lite feg och behöver en lobotomerad kuse. Dessa två önskemål ska tillfredsställas i samma djur. Inte så enkelt. När de ringer så går dottern först, när man provrider så faller hela konceptet. Köp två hästar eller en övervuxen ponny, är mitt råd.
Dressyrkunden … vågar jag ens börja? Nu har vi sällan kunder som letar GP-häst i dressyr, men ganska ofta ”dressyrtanten”. Hon som ändå vill kunna rida ut, eller har ridavstånd till ridhus, och blir tvingad att rida ute. Hästen ska helst byta galopp av sig själv, men inte vara tittig, absolut inte vända, de (ryttarna) har ganska ofta ont i ryggen, så hästen ska vara lätt att sitta på, men ändå ha en stor fin trav. Finns de hästarna ens?
Väljer att sluta här. Med en liten risk för att kunderna inte vågar komma hit, så står jag för detta. Ni är välkomna (även om hjälmen är kvar i bilen) och jag älskar fortfarande att matcha rätt häst och ryttare, det är hela grejen.
Ge er själva och hästen en chans!
Välkomna!
/Anna Hassö
Foto: Tomas Holcbecher
Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.
På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling!
Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld!
Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.
De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv dina utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag.
Då kan du rida som du är och vill vara!
Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett!
//Åsa Torninger
| Läst 43483 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.
Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.
Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det...
Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte.
Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?
Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.
Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet.
Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa.
Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.
Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.
Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!
/Emmalouise Wendin Löwgren. 
Foto: Ronja Rylander.
| Läst 45135 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Privat
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
Nu när det är så här fruktansvärt torrt torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.
Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt.
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.
Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen.
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!
/Peppe
| Läst 235594 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Avmaskning
– Reportage: Fem stjärnor på fyra ben
– Hoppa studsserier med Tovek
– Päls av och täcke på – eller?
– Checka hästen inför hösten
– Juristens råd inför hästköpet
...och mycket, mycket mer!
Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.
