Gästbloggen - Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"


OM DENNA GÄSTBLOGG
Hippson har tidigare skrivit om priserna som författaren Helena Mansén som skrivit fem undomsböcker om galoppören Colorado. I början av december reste Helena Manséns över Atlanten till USA för att delta i Equus Film & Arts Festival i Kalifornien "Colorado, the racehorse from the wilderness",  hade blivit uttagen som en av finalisterna i bokkategorin. Det är den första boken i serien och den enda, så här långt, som översatts till engelska. Här berättar Helena om det amerikanska äventyret i vår Gästblogg.

Nyligen hemkommen från ett otroligt roligt, intressant och spännande äventyr i USA på The 10th EQUUS Film & Arts Fest i Sacramento, 1-4 december 2022. En samlad häst- och kulturfestival där många kreativa, duktiga författare, filmmakare, bloggare, podcastare och äventyrare möttes för att visa upp sina alster och vad de sysslade med. Och allt handlade om hästar! Under den sista kvällen avhölls det en WINNIE Award Fest - och jag blev väldigt glad, stolt och hedrad när min bok ”COLORADO, the racehorse from the wilderness”, blev tilldelad inte bara ett – utan två – vinnande WINNIE Awards. En för e-boken och en för den tryckta boken. Boken är en engelsk översättning av min första bok ”COLORADO, galopphästen från vildmarken” som kom ut redan 2011.

Men sammantaget under hela festivalen var det så många roliga och intressanta saker att uppleva – att den långa resan från Sverige till Sacramento helt klart var värt det, även om jag inte hade erhållit något pris. Jag har fått många nya vänner inom den amerikanska hästvärlden, många nya kontakter och jag – som har levt nästan hela mitt liv kring hästar – har lärt mig massor av nya saker vad dessa underbara djur anbelangar! Jag har också fått mängder av ny inspiration och nya uppslag, kanske stoff till en ny bok, eller fördjupande artiklar. Där var också flera bidrag från andra länder än USA; Kanada, England, Irland, Frankrike, Tyskland, Brasilien, Hong Kong, Indien, och så jag från Sverige. Jag kan ha missat något land.

En sak som var synd, var att det var ganska utspritt och man kunde omöjligt följa med på allt. Ibland visade man filmer på den anrika biografen Guild Theathre inne i Sacramento, ibland på hotellet en bra bit utanför där de flesta bodde, i Rancho Murieta. Precis intill hotellet låg ett Equestrian Centre, där det  vanligtvis ofta arrangeras ryttartävlingar av olika slag. I Equestrian centre hade vi författare bord där vi ställde upp våra böcker till visning. Även organisationer och företag inom hästgebitet hade bord där med broschyrer och information. Alldeles intill våra bord visades hästar live, olika clinics och demos (mer om dessa nedan). Jag hade mina böcker där under fredagen och halva söndagen, samtidigt som jag kunde följa dessa clinics. På lördagen på Guild Theathre visade jag upp min bok tillsammans med några andra författare och deras böcker och ett par fantastiskt duktiga konstnärer med sin konst. Där hann jag också se en del filmer. Alla väldigt bra! Det finns nu möjlighet att se alla filmer på Youtube.


En mustang. Vissa hästar behöver utmaningar, denna brukar roa sig själv ute i hagen med att gå ”boardwalking”.

Huvudtemat för årets festival var Mustanger, Nordamerikas vildhästar. Ett annat tema var ”Horses for Mental Health”. Det visades också några underbara filmer om pararyttare och deras väg till Paralympics. Här följer en ”kort” sammanfattning av det som visades under EQUUS-festivalen. Öppningskvällen på torsdagen: På hotellet visades fjolårets WINNIE Award bland filmerna, den Robert Redford-producerade ”MUSTANG”. Därefter följde en liten Gala-fest. Fredag - söndag – THE MUSTANG DISCOVERY RIDE nådde sitt mål och anlände till Equestrian Center. Ledd av unga Lisanne Fear, som då med sina tre mustanger och en mulåsna ridit 5 000 miles, från Washington på Amerikas östkust, genom hela USA ända till Kalifornien på västkusten. Syftet med Mustang Discovery 5000 miles var att visa upp Mustangen som ras. Vilken fin hästras det är och att den kan användas till mycket.

Kortfattat - det finns väldigt många fria vilda mustanger i USA. Alldeles för många är uppfattningen – cirka 80 000 – och de förökar sig snabbt, i och med att antal rovdjur minskar. På vissa platser finns det inte tillräckligt med föda för hästarna. Det är ett stort problem på många sätt. The US Department of the interior Bureau of Land Management, BLM, har i uppgift att varje år fånga in mustanger, tämja dem och eventuellt rida in dem, och sen sälja dem på auktioner och adoptera ut dem. Människorna som får köpa en mustang måste visa att man kan ta hand om den och det finns strikta regler att följa. Det går inte att gå in på djupet i mustang-frågan här. Men det finns många delade meningar om vad som bör göras, och det finns många olika organisationer och företag som engagerar sig i för vad de tycker är rätt att göra.
Det finns organisationer som använder sig av mustanger i särskilda program· ”Horses for Menthal Health”, där bland annat traumatiserade krigsveteraner kan få viss psykisk lindring i kontakt med mustanger.
Det finns också organisationer som ägnar sig åt att tämja vilda mustanger när de precis blivit infångade. Samt organisationer och företag som hjälper människor som köpt en mustang, med hanteringen av densamma. Visar dem bra ”horsemanship”.

En sak som påtalades under de clinics som hölls med mustanger, är att mustanger reagerar annorlunda på det som sker omkring den, än en ”vanlig” domesticerad häst. En mustang är närapå en ”urhäst” (fast troligen härstammad från spanjorerna som kom med hästar på 1400-talet, men man har även gjort fynd som vissa hävdar att det fanns vildhästar i Nordamerika under istiden och att det finns nu levande mustanger som härstammar från dem), en häst som genetiskt sett inte alls är präglad av människan, den är ”ren” från grunden. Det visades också under dessa clinics och demos, att de är mycket känsligare för sinnesstämningar, vår andning, vår blick och till och med våra ”tankar”, än en tamhäst (som även de är känsliga för sådant). Det var också mycket intressant – och imponerande – hur dessa duktiga hästmänniskor visade upp detta under hästdemonstrationerna. Ganska mycket ”Monty Roberts-stuk” med andra ord. Det var ju just vid studerande av mustanger som Monty Roberts grundlade sin filosofi i hantering av hästar.


Det finns också vilda åsnor och mulor uppe i bergen. De går i egna hjordar och kallas för Burros. De fångas också in och adopteras ut. Här mulan Adeline.

En annan organisation ägnar sig åt att ge tillbaka friheten till mustanger. Släpper ut dem igen, tillsammans i sina ”familjegrupper”, på andra platser än där de kom ifrån, på platser där det finns gott om växtlighet. Tanken i grunden med det är att mustangerna ska beta av så mycket av vegetationen, att det minskar risken för ”wild fires”, stora vildmarksbränder. Organisationen kallas för Wild Horse Fire Brigade. 

Under den sista dagen visade Lisanne Fear upp sin mula Adeline. Hon var inte bara en före detta vild mula, utan hade också blivit illa behandlad hos sin första ägare. Som Lisanne sa: ”En häst glömmer aldrig, men den kan förlåta.” Däremot: ”En mula glömmer heller aldrig, men den förlåter inte.” Det tar väldigt, väldigt lång tid, om någonsin innan en mula ens överväger att förlåta en oförrätt, för att kunna lite på och visa förtroende för en människa. Lisanne har kämpat länge med Adeline, och kommit långt, men ännu inte hela vägen. Hon visade upp Adeline och visade också hur man sätter på en mula dess packning. En spännande show i sig!

Det går inte att berätta allt som hände på festivalen. Men en minnesvärd film som visades på Guild Theathre, var ”LONG RIDER”, efter boken med samma namn. Den handlar om författaren och äventyraren Felipe Leite, en kanadensare/brasilianare som fullbordade sin sedan länge dröm, att rida ända från Kanada, ner genom USA, Mexico och ner genom hela Sydamerika till Brasilien. Det tog cirka två år. Innebar en hel del svårigheter, men också en enorm lycka när han till slut nådde sitt mål. Han gjorde det mesta av filmningen själv – otroligt bra gjort! – och fick sedan hjälp att klippa och redigera den till en cirka två timmar lång film. Han och hans team erhöll en mycket populär WINNIE Award för filmen. Jag har inte läst boken än. Men kommer göra det!

Lisa Diersen är den som är VD och grundare av EQUUS-festivalen, och hon hade sitt hjälpteam med sig. De var alla otroligt trevliga, tillmötesgående och välkomnande. ”It was a Great Festival”. Bara tanken – att samla så många kreativa kulturella människor från hästvärlden – är fantastisk. Kanske något för oss här i Sverige att ta efter?

//Helena Mansén
Författare, hästsportjournalist, före detta galopphästtränare, ryttare med mera

 


Läst 72947 ggr



Fler inlägg


2019 kraschade My med sin häst på tävling. Både hon och hästen klarar sig men återhämtningen för My har tagit tid. Hjärntröttheten har hon fått lära sig att leva med. Men hon har utmanat sig själv och tävlat igen. Hon har också funnit glädjen i en ny gren. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om olyckan, åren därefter och råder alla att, om de råkar ut för en huvudskada, låta läkningen ta tid – mycket tid.

Tulpanens dag och Alla hjärtans dag har passerat. Här i Helsingborg har även bulle-med-bullens dag passerat. En annan dag som har passerat men inte fått någon större uppmärksamhet är "National brain awareness day" som infaller den fjärde mars varje år. Den tredje mars 2019 var jag med om en ridolycka som jag skulle vilja berätta om, inte för att få några sympatier utan snarare för att ge mina medmänniskor råd om de själva skulle råka ut för ett huvudtrauma.  

Jag har alltid älskat hästar och har en swb-valack, Elryoy L, som i skrivande stund är tolv år. Jag hade nog höga ambitioner när jag köpte honom som femåring men efter olyckan är fokus något annat. Hursomhelst, vi skulle tävla och jag hade anmält två klasser denna dag, en 110 och en 115.  Jag har en väldigt fin känsla och är felfri tills vi närmar oss slutet av banan då Elroy känns ofokuserad och jag "morrar" lite på honom. Då hoppar han av utan ett ordentligt avstamp och saxar den bakre bommen av oxern och vi störtar. Jag hör något knaka till och vet inte om det är jag, Elroy eller hindret som går sönder. Jag hamnar under Elroy och allting är svart. Jag hann tänka att det är så här när man dör.  

Min mamma (70 +) sitter på läktaren, en kollega likaså och min vän filmar. Vad som nu händer har jag fått återberättat för mig. Elroy ligger helt stilla på marken och banpersonalen vet inte riktigt vad de ska göra, dra upp honom och riskera att skada mig mer eller dra i mig och riskera att skada mig mer? Har Elroy brutit något? Kan han ens komma upp? Så småningom kommer både räddningstjänst och ambulans till anläggningen och jag tror att man drar fram mig varpå Elroy reser sig upp, jag tror jag får en spark i huvudet då. Jag blir ledd in i ambulansen och på väg in till sjukhuset pendlar jag i medvetande. Man konstaterar att jag har en hjärnskakning, mjukdelsskador i nacken, partiellt synbortfall på ena ögat och blödningar i lungorna men jag har ändå klarat mig bra, vilket jag är oändligt tacksam för. Några dagars observation på sjukhuset och sen två veckors sjukskrivning. Läkaren informerade om "hjärntrappan", ett slags träningsprogram för återhämtning efter hjärnskakning. Med facit i hand skulle jag nog stannat kvar längre på det första trappsteget; "hjärnvila" men för någon som alltid är igång med något är det svårt att göra ingenting. Läs mer om hjärntrappan här

Jag fick sms från tävlingsledningen och sjukvårdare på tävlingsplatsen, det var väldigt uppskattat. Även de hade tagit illa vid sig av olyckan som var något av det värsta de hade sett. Tack till er, ni vet vilka ni är. Två veckor efter olycksdagen är jag fortfarande så yr att jag måste hålla mig i väggarna när jag går runt i lägenheten. Jag tänker att jag inte kan jobba på måndagen som närmar sig. Jag går till läkaren och det visar sig att jag fått lösa kristaller i innerörat. Läkaren vill göra ett "kast" med mig på britsen (Eplys manöver). Med hjärnskakning och ont i nacken var det en pärs men som i ett trollslag var yrseln borta! Sjukskrivningen förlängs två veckor till, det går ju inte att arbeta när inte musklerna orkar hålla huvudet uppe. 

I slutet av sjukskrivningsperioden blev jag ledd på min häst, två varv i ridhuset. Sedan var kroppen som gelé, det var som om jag sprungit en mil. Det var mitt första delmål efter olyckan. Inte att springa milen så klart, utan att sitta upp på hästen igen. Mitt andra mål var att tävla på tävlingsplatsen där olyckan inträffade. Det har jag gjort. Om jag vanligtvis är nervös innan en start så var det ingenting mot denna känslan, en känsla av illamående och tunnelseende. Efteråt – samma gelékänsla i kroppen men en insikt om att jag nu aldrig behöver göra om det. Tredje målet var att tävla på samma höjd som jag gjorde när olyckan skedde och även det har jag gjort. Nu är det lite svårare med motivationen. Vill jag tävla mer? Är det kul? Här är jag ambivalent … Jag lägger upp en plan för säsongen men när första start närmar sig då tänker jag för mig själv, varför har jag anmält mig? Vill jag det här egentligen? 

Hur är det idag då? Hjärntröttheten som jag trodde skulle gå över verkar ha stannat kvar och blir mer påtaglig om jag inte sover på natten och sömnen har påverkats av olyckan. Det är som att jag inte riktigt kan koppla av, jag biter ihop käkarna och knyter mina händer i sömnen. Här är det lite svårare att få hjälp av sjukvården så jag sökte mig till alternativmedicinens värld när inte sömntabletterna hjälpte och jag blev hjälpt, tack JP. Det finns en anledning till att avsaknad av sömn är en tortyrmetod … När jag efter några behandlingar kunde sova en hel natt igen var jag överlycklig. Jag jobbar idag 100 procent och även om jag har dåliga (hjärn-)dagar på jobbet så har jag utarbetat mina egna strategier för att kunna arbeta. Det har varit många post-it-lappar på mitt kontor, allt för att inte glömma något viktigt. Mina snälla kollegor har hjälpt mig de dagar när jag inte har kunnat förstå vad jag precis har läst. 

Skulle jag stöta på någon ny metod som används på huvudtrauma läser jag noga. Det verkar som om ridsporten har en del att lära sig av andra sporter, exempelvis hockey och fotboll, där hjärnskakningar är vanliga. I USA finns is-hjälmar att köpa, så kallade cryo-helmets. Det finns även forskning från Nya Zeeland 2019 som visar vilka fördelar det finns att kyla huvudet 20 minuter efter olyckan. Det finns inga dokumenterade nackdelar (För er som vill läsa mer). Jag läste nyligen en artikel i Horse & Hound om nya rekommendationer från British Equestrian gällande återgång till ridning efter hjärnskakning. British Equestrian kommer att pusha denna kampanjen under året. Det finns även ett chart som visar hur man kan identifiera en hjärnskakning och en checklista för vilka symptom som ryttaren kan uppvisa. Givetvis ska man söka vård men rekommendationerna från British Equestrian är bra och det finns flera likheter med hjärntrappan.

Efter olyckan köpte jag en mips-hjälm. Men jag tänker att kanske föreningar som ordnar tävlingar borde investera i en kylande hjälm likväl som det finns en hjärtstartare på anläggningen? När jag satte mig ner för att skriva denna artikel insåg jag att det i Lund finns ett företag, Polarcool som gör Polarcap, en kylande hjälm. Och forskningsresultaten talar sitt tydliga språk. Idrottare med hjärnskakningar som behandlats med den kylande hjälmen kommer tillbaka fortare än de som bara vilat/inte fått någon behandling. Det är ju väldigt logiskt egentligen, du kyler ju andra kroppsdelar om du fått en hård smäll?

Skulle du skada ditt huvud är mitt bästa råd – ta det lugnt. Jag ångrar att jag var så angelägen om att komma tillbaka till stallet, till jobbet. När du väl är tillbaka på jobbet/i skolan – prata med dina kollegor/studiekamrater om hur hjärntrötthet uttrycker sig. Jag var själv glömsk, väldigt ljudkänslig och orkade inte vara med i sociala sammanhang, att sitta med runt fikabordet valde jag bort. Om du ser olyckan spelas upp i ditt huvud, om och om igen – sök upp en bra psykolog. Försäkringsskyddet omfattar oftast kristerapi. Mitt sista medskick – gör bara det du själv vill. Finns det press från omgivningen så ta en diskussion om vad som är viktigast och svaret är alltid den egna hälsan. 

Vad händer härnäst? Förutom att komma ut i skogen och njuta av naturen så började jag rida lite working equitation, det är verkligen roligt och nyttigt, både för häst och ryttare. Så kul att jag är med i Skånes ridsportsförbunds ryttarutvecklingskurs under våren i just den grenen. En ridresa med Elroy är också inbokad i Tivedens naturreservat i sommar. Tävling är faktiskt inte allt, det finns mycket annat man kan göra med sin häst! 
(För er som undrar: Elroy blev kontrollerad av veterinär på tävlingsplatsen och fick en lång vila efter olyckan med flera inbokade besök av equiterapeuten. Han har även blivit röntgad i nacken.) 

Ett sista tack till alla som hjälpte mig med Elroy när jag själv inte kunde. Ni vet också vilka ni är.  

//My 

 


Läst 5901 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Emilia Slättås Karlsson är en ung tjej som brinner för hästar. Hon har sedan barnsben älskat hästar och allt vad det innebär. Fälttävlan är hennes stora intresse och det som som tycker är absolut roligast, men även att utbilda unghästar och ponnyer. Hon drömmer om att i framtiden kunna jobba heltid med att utbilda och tävla hästar och göra det som hon tycker om allra mest – rida. 


Jag vill inleda den här lilla krönikan med ett grattis. Grattis till alla mammor där ute som gör allt för sina barn, sina döttrar och/eller söner. Grattis för att ni är just ni. 

Ridsporten är fantastiskt underbar på många sätt. Det är därför vi håller på. Men vi alla vet att det krävs en hel del för att kunna rida och framförallt tävla och träna på både låg och hög nivå. Det krävs ett engagerat team, en ponny eller häst och i vissa fall flera, en transport, ett stall, massvis av "lediga" helger, någon som bär, kör och såklart betalar och en massa mer, listan är lång.  Inget av det hade varit möjligt utan våra föräldrar och i de vanligaste fall våra mammor. Vi får inte ta dem för givet. De gör det möjligt att ponnyn står i stallet varje morgon, att transporten eller B-korts-lastbilen rullar oss till tävlingar var och varannan helg runt om i Sverige. Det är faktiskt just på grund av våra mammor som vi kan göra det vi älskar, följa vår dröm och uppnå våra mål. En satsning inom ridsporten oavsett gren kräver alltid engagemang, tid, och en massa pengar. Något som ingen ung person kan rodda ihop själv. Men på något sätt lyckas alltid våra fantastiska mammor med det omöjliga pusslet, livet och hästar. Ni måste ha någon magisk kraft. 

Alla ryttare där ute, vi måste visa vår tacksamhet till våra mammor. Vi måste tänka på att det är för oss de gör allting. Därav är vi skyldiga att visa respekt och kärlek oavsett om nerverna spökar innan start eller om det inte gick som vi tänkt oss. Våra mammor gör det möjligt för oss att följa våra drömmar och ha roligt med våra bästa vänner: hästarna. De offrar mycket, mer än vad vi tror, och det är inte lätt, de sliter och kämpar. Kanske vill de inte alltid visa att det är tufft men så är det för alla. Därför är det extra viktigt att visa att vi uppskattar allt de gör för oss. 

Till er mammor:
Tack för att
Ni tror på oss
Ni ägnar era lediga helger och kvällar åt oss
Ni stöttar och peppar i med och motgång
Ni kör land och rike med oss och våra fyrbenta bästa vänner 
Ni gör det möjligt för oss att följa våra drömmar
Ni uppfostrar ansvarsfulla och omtänksamma barn
Ni tar hand om hemmet och jobb samtidigt
Ni donar och fixar, planerar och organiserar
Ni finns där när det hänt något jobbigt i skolan eller i ridningen
Ni uppfostrar oss att tro på oss själva, gå våra egna vägar och strunta i vad alla andra tycker och tänker 
Ni får oss att känna sig bäst och älska oss själva oavsett omständigheterna 
Ni får oss att bli en bättre människa och ryttate

Tack för det. Tack för allt ni mammor gör. Vi är er evigt tacksamma. 
Mvh Emilia Slättås


Läst 9012 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Nilsson beskriver sig själv som en "vanlig hästtjej/kvinna/tant 50+". Hon har tävlat en del men framför allt har hon alltid, från första gången hon träffade en häst, varit helt såld på hästar. Här skriver hon om kärleken till och tacksamheten gentemot hästen som varelse.

Tacksam

Det är en sådan där tidig morgon som egentligen bara finns i början av juni. Krispig, men med ett löfte om värme längre fram. Tung dagg och dis och kaskader av fågelsång.

När jag kommer ut i hagen ligger Jack fortfarande och sover i gräset och när jag närmar mig lyfter han huvudet och tittar frågande. Du? Här? Nu? Men eftersom han tillhör en av jordens vänligaste och mest tålmodiga arter, reser han sig mödosamt, skakar lite på sig och ber om godis.

Vi klär på oss ordentligt båda två (barbackaridnigens tid är dessvärre förbi) och ger oss ut i riktning mot skogen. Jack är fortfarande nymornad och gör sin skalmanimitation ända tills dess att han förstår var vi är på väg. Galopprakan! Vid sidan om en uppdikad bäck har en snäll bonde lämnat en bred och över en km lång gräsremsa för oss att rida på, perfekt för en frisk galopp. På asfaltvägen innan vi svänger in på rakan dansar Jack fram och han hinner knappt sätta en hov på gräset innan han är iväg som ett skott.

Det går fort. Riktigt fort. Daggdropparna piskar i ansiktet och fartvinden viner. Åren försvinner och jag är ung igen, med alla kroppsdelar intakta och en lätt, vältränad kropp. Runt oss galopperar alla ponnier och hästar jag känt och älskat genom åren. Där är blinda Blighter med mulen mot länden på sin lilla ledsagare och beskyddare welshmountain ponnyn Challe. Framför oss gör halvblodet Ture sina enastående bockserier och jag är glad att det inte är honom jag sitter på. Till höger, alltid vid min sida, sträcker angloaraben Lisa ut sig i långa vägvinnande språng, och jag kan se att hon håller igen, för annars hade hon lämnat oss långt bakom sig. Efter oss kommer gulingarna, Nessan och Gullan. Nessan pigg, glad och positiv som alltid och Gullan arg som ett bi för att hon inte är först. Och där finns fler, skuggor av ridskolehästar och tillfälliga bekantskaper. Vänners hästar och hästar jag ridit utomlands. De är alla där, vi stormar fram tillsammans. Ögonen tåras, lite av farten men mest av ren och skär lycka.

Ganska snart kommer Jack dock på att han ju inte har fått någon frukost ännu och faktisk egentligen har mycket lite energi, så farten minskar och den sista biten avverkas i en sakta arbetsgalopp. Våra följeslagare försvinner i morgondiset och det sista jag ser är Gullan, som nu är sur på att hon inte kan springa om Lisa hur hon än försöker.

Jack och jag stannar frustande (Jack) och flämtande (jag), och resten av turen går i sakta mak hemåt, medan dimman lättar och morgonen blir till dag.

För att undvika akut näringsbrist släpper jag Jack direkt i hagen och stapplar ensam tillbaka med utrustningen mot stallet, återförd till min normala, 54-åriga kropp, men fortfarande med den där sköna känslan man får efter en ordentlig adrenalinkick. 100 percent natural high! Och jag tänker återigen på alla hästar jag mött. Hästar som burit mig och lärt mig, haft tålamod med usel ridning och dåligt humör och som alltid funnits där i vått och torrt med sin mjuka mule och varma hals. En strof ur Hästens Bön dyker upp i mitt huvud:

Jag bär dig

Jag drar dig

Jag lever endast för dig

Jag vet. Och jag är oändligt tacksam.

/Maria Nilsson


Läst 38846 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.