Foto: Carina Olofsson, Carinas fotosida

"I slutet av oktober fick vi veta vad felet var. En urkalkning i höger framknä. Rätt rejäl också. Min hårda, tuffa tjej som alltid bet ihop och väldigt sällan visade att hon hade ont. Helt plötsligt var hon halt. På riktigt.
  
Sex månader tog det innan jag hade bestämt mig. Den jobbigaste tiden i mitt liv. Tre månader efter beskedet blev jag dumpad. Kanske för att jag tänkte mer på henne än på någon annan. Kanske för att livet tyngde så hårt på mina axlar att jag inte klarade av att vara lika glad som tidigare. I sex månader funderade jag på lösningar, medan hon gick på en fantastisk lösdrift med sina bästa vänner. Glad och rund om magen, men alltid lite halt på höger framben.
  
Att sälja henne var inget alternativ. Hon var en väldigt känslomässig tjej, precis som jag själv. Handlade först och tänkte sedan. Lite rädd för burdusa karlar, inte riktigt trafiksäker. Vem ville förresten ha en halt, avdankad travare? Vad skulle någon vilja ha henne till? Det finns så många fina hästar till salu, och jag ville aldrig se henne hamna på fel ställe.
  
Ville så gärna sätta ett föl i hennes mage, men visste inte hur benet skulle klara den extra belastningen som en dräktighet innebar. Dessutom, vad skulle jag göra med henne sen? Hon skulle inte bli bättre bara för att jag fick en till häst. Beslutet skulle bara bli uppskjutet.
  
Sex månader tog det för mig att inse att det bara fanns en sak att göra. Hon skulle till himlen. Inte med slaktbilen. Vågade inte riskera att hennes sista dygn skulle bestå av rädsla. Jag ville vara med. Kontrollera att hon mådde bra. Jag ville se hur det verkligen gick till. Jag ville inte drömma mardrömmar om hur hennes sista minuter varit.
  
Vi tog bort henne dagen efter Valborg. Min favorithögtid. Stirrade in i majbrasan och kände mig bara tom. På morgonen gjorde jag henne fin, klippte henne i nacken och redde ut alla små tovor som hon hade i manen. Hon gick direkt in i transporten och jag satte mig i bilen och körde mot platsen där vi skulle hålla till.
 
Körde in på en skogsväg och stannade. Gick in i transporten bredvid henne. Jag masserade hennes nacke som hon älskade, pratade med henne hela tiden om alla minnen vi hade tillsammans. Jag grät så mycket att jag inte kunde köra vidare, men efter en halvtimme puttade hon på mig och jag förstod att det var dags. Jag tror inte speciellt mycket på hästpratare, men jag förstod att hon visste. Hon var inte rädd, hon var redo.
  
Jag satte mig i bilen igen och fortsatte köra. Kom fram, lastade av henne, hälsade på han som skulle hjälpa till. Han var så lugn. Hon accepterade honom direkt. Han kliade henne på halsen och pratade med henne. Han frågade om jag var redo? Jag sa hej då och bad henne hälsa till Otto i himlen.
 
Jag såg henne i ögonen hela tiden. Det gick så fort. Först var hon där, så med och vaken som alltid, sedan plötsligt bara borta. Benen vek sig och hennes kropp sprattlade på marken. Jag som oroat mig så otroligt mycket över att behöva se hennes döda kropp kände mig bara lättad. Hon var inte där längre. Jag tänkte att sprattlandet måste vara ett sätt för henne att komma ifrån kroppen. Som om den tog fart för att skicka henne till nästa plats.
  
Han skar upp hennes knä och jag fick titta på skadan. Kände i hela mig att jag hade gjort rätt.
  
Tänker på henne väldigt ofta. När jag hör vinden viska i asplöven på min gård. När solnedgången är så där extra röd. Eftersom jag valde att ta rätt på köttet tänker jag även på henne när jag funderar på vad jag ska äta till middag. Det kanske låter hemskt för vissa, hur kan jag äta upp en av mina allra finaste vänner?
  
För mig var det beslutet en liten fis i jämförelse med allting annat. Antingen åt jag upp henne, eller så gjorde maskarna det. Jag trivs inte alls med att leka Gud, att bestämma vilka som ska få leva eller dö. Att det finns djur som föds i ett enda syfte, för att jag ska kunna köpa deras kött i en liten låda i affären.
  
I en evighet har vi människor ätit djur för att överleva. Djur som vi har tagit hand om och ansvarat över. Som vi har matat varje dag och klappat om varje kväll. På senaste tiden är det inte lika accepterat. Nu är det bättre att vi aldrig ens har träffat djuren. Att någon annan gör jobbet. Hur bryr vi oss mindre och mindre om. Viktigare blir prislappen på maten.
  
154 kilo benfritt kött fick jag av henne. Tillräckligt med mat för att mätta hur många svältande människor som helst. Vem är jag att vara petig? Vem är jag att välja bort det köttet för att det istället ska behöva dödas friska djur för min skull? Jag har alltid älskat naturen och förstått att vi måste vara en del av den. Det fanns aldrig något alternativ för mig.
  
Jag förstår att det kommer som en chock för vissa. Att vissa väljer att kalla mig äcklig och känslokall. Att till och med några av mina närmaste vänner säger åt mig att jag faktiskt inte behöver berätta vad jag äter, att jag får skylla mig själv för att jag provocerar. Förstår ni inte att det här handlar om något större än bara mig själv? Skulle du säga till en homosexuell att det var bäst att hålla det hemligt? Eller åt en mamma som fött ett handikappat barn att inte visa det för någon? Förut var det så. Nu är det så att vi sakta äter upp vår planet. Framtiden kommer att handla om hur vi kan rädda det som vi förstört.
  
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det har jag alltid levt efter. Jag är stolt varje gång jag plockar upp ett paket köttfärs ur frysen. Jag är glad varje gång jag minns alla fina minnen vi haft tillsammans.
  
Kalla mig äcklig. Döm mig ni. Jag har inte sagt att ni måste göra som jag, men alla måste göra något! Börja med att tänka ett steg längre. Ta ansvar och ta hand om dem ni älskar allra mest!
  
Iffy Mant, tack för allt! Du är min tappraste stjärna! Min modigaste prinsessa! Jag kommer alltid att älska dig! <3
  
Tack för att du orkat läsa! Det betyder otroligt mycket för mig! Dela gärna!
  
/Helena"