Foto: Carina Olofsson, Carinas fotosida
"I slutet av oktober fick vi veta vad felet var. En urkalkning i höger framknä. Rätt rejäl också. Min hårda, tuffa tjej som alltid bet ihop och väldigt sällan visade att hon hade ont. Helt plötsligt var hon halt. På riktigt.
Sex månader tog det innan jag hade bestämt mig. Den jobbigaste tiden i mitt liv. Tre månader efter beskedet blev jag dumpad. Kanske för att jag tänkte mer på henne än på någon annan. Kanske för att livet tyngde så hårt på mina axlar att jag inte klarade av att vara lika glad som tidigare. I sex månader funderade jag på lösningar, medan hon gick på en fantastisk lösdrift med sina bästa vänner. Glad och rund om magen, men alltid lite halt på höger framben.
Att sälja henne var inget alternativ. Hon var en väldigt känslomässig tjej, precis som jag själv. Handlade först och tänkte sedan. Lite rädd för burdusa karlar, inte riktigt trafiksäker. Vem ville förresten ha en halt, avdankad travare? Vad skulle någon vilja ha henne till? Det finns så många fina hästar till salu, och jag ville aldrig se henne hamna på fel ställe.
Ville så gärna sätta ett föl i hennes mage, men visste inte hur benet skulle klara den extra belastningen som en dräktighet innebar. Dessutom, vad skulle jag göra med henne sen? Hon skulle inte bli bättre bara för att jag fick en till häst. Beslutet skulle bara bli uppskjutet.
Sex månader tog det för mig att inse att det bara fanns en sak att göra. Hon skulle till himlen. Inte med slaktbilen. Vågade inte riskera att hennes sista dygn skulle bestå av rädsla. Jag ville vara med. Kontrollera att hon mådde bra. Jag ville se hur det verkligen gick till. Jag ville inte drömma mardrömmar om hur hennes sista minuter varit.
Vi tog bort henne dagen efter Valborg. Min favorithögtid. Stirrade in i majbrasan och kände mig bara tom. På morgonen gjorde jag henne fin, klippte henne i nacken och redde ut alla små tovor som hon hade i manen. Hon gick direkt in i transporten och jag satte mig i bilen och körde mot platsen där vi skulle hålla till.
Körde in på en skogsväg och stannade. Gick in i transporten bredvid henne. Jag masserade hennes nacke som hon älskade, pratade med henne hela tiden om alla minnen vi hade tillsammans. Jag grät så mycket att jag inte kunde köra vidare, men efter en halvtimme puttade hon på mig och jag förstod att det var dags. Jag tror inte speciellt mycket på hästpratare, men jag förstod att hon visste. Hon var inte rädd, hon var redo.
Jag satte mig i bilen igen och fortsatte köra. Kom fram, lastade av henne, hälsade på han som skulle hjälpa till. Han var så lugn. Hon accepterade honom direkt. Han kliade henne på halsen och pratade med henne. Han frågade om jag var redo? Jag sa hej då och bad henne hälsa till Otto i himlen.
Jag såg henne i ögonen hela tiden. Det gick så fort. Först var hon där, så med och vaken som alltid, sedan plötsligt bara borta. Benen vek sig och hennes kropp sprattlade på marken. Jag som oroat mig så otroligt mycket över att behöva se hennes döda kropp kände mig bara lättad. Hon var inte där längre. Jag tänkte att sprattlandet måste vara ett sätt för henne att komma ifrån kroppen. Som om den tog fart för att skicka henne till nästa plats.
Han skar upp hennes knä och jag fick titta på skadan. Kände i hela mig att jag hade gjort rätt.
Tänker på henne väldigt ofta. När jag hör vinden viska i asplöven på min gård. När solnedgången är så där extra röd. Eftersom jag valde att ta rätt på köttet tänker jag även på henne när jag funderar på vad jag ska äta till middag. Det kanske låter hemskt för vissa, hur kan jag äta upp en av mina allra finaste vänner?
För mig var det beslutet en liten fis i jämförelse med allting annat. Antingen åt jag upp henne, eller så gjorde maskarna det. Jag trivs inte alls med att leka Gud, att bestämma vilka som ska få leva eller dö. Att det finns djur som föds i ett enda syfte, för att jag ska kunna köpa deras kött i en liten låda i affären.
I en evighet har vi människor ätit djur för att överleva. Djur som vi har tagit hand om och ansvarat över. Som vi har matat varje dag och klappat om varje kväll. På senaste tiden är det inte lika accepterat. Nu är det bättre att vi aldrig ens har träffat djuren. Att någon annan gör jobbet. Hur bryr vi oss mindre och mindre om. Viktigare blir prislappen på maten.
154 kilo benfritt kött fick jag av henne. Tillräckligt med mat för att mätta hur många svältande människor som helst. Vem är jag att vara petig? Vem är jag att välja bort det köttet för att det istället ska behöva dödas friska djur för min skull? Jag har alltid älskat naturen och förstått att vi måste vara en del av den. Det fanns aldrig något alternativ för mig.
Jag förstår att det kommer som en chock för vissa. Att vissa väljer att kalla mig äcklig och känslokall. Att till och med några av mina närmaste vänner säger åt mig att jag faktiskt inte behöver berätta vad jag äter, att jag får skylla mig själv för att jag provocerar. Förstår ni inte att det här handlar om något större än bara mig själv? Skulle du säga till en homosexuell att det var bäst att hålla det hemligt? Eller åt en mamma som fött ett handikappat barn att inte visa det för någon? Förut var det så. Nu är det så att vi sakta äter upp vår planet. Framtiden kommer att handla om hur vi kan rädda det som vi förstört.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det har jag alltid levt efter. Jag är stolt varje gång jag plockar upp ett paket köttfärs ur frysen. Jag är glad varje gång jag minns alla fina minnen vi haft tillsammans.
Kalla mig äcklig. Döm mig ni. Jag har inte sagt att ni måste göra som jag, men alla måste göra något! Börja med att tänka ett steg längre. Ta ansvar och ta hand om dem ni älskar allra mest!
Iffy Mant, tack för allt! Du är min tappraste stjärna! Min modigaste prinsessa! Jag kommer alltid att älska dig! <3
Tack för att du orkat läsa! Det betyder otroligt mycket för mig! Dela gärna!
/Helena"
Foto: Privat och Adobe Stock
Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?
Den här frågan är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.
Disciplinära påföljder
En aspekt på frågan är vad som gäller rent disciplinärt i samband med tävling. I TR I Mom 112 anges bland annat att ryttaren är skyldig att förvissa sig om att:
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte visat några tecken på smittsam sjukdom.
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte vistats i stall där smittsam sjukdom förekommit, inte heller i stall där misstanke om sådan sjukdom förekommit.
I samband med anmälan till tävling i Tävlingsdatabasen (TDB) måste också anmälaren acceptera följande villkor:
"Samtidigt intygar du på heder och samvete för varje häst du har anmält att den under de tre senaste veckorna – räknat från denna dag – inte har visat några tecken som kan tyda på smittsam sjukdom, att den under samma tid inte har vistats i ett stall där en smittsam hästsjukdom dig veterligen har förekommit, att den under samma tid inte heller på något annat sätt har varit i kontakt med en häst, som såvitt känt kan misstänkas ha haft eller ha en smittsam sjukdom, att den är erforderligt tränad för tävlingsdeltagande och att den i övrigt såvitt du vet är fullt frisk och att ovanstående också gäller fram till tävlingsdagen."
Ridsportförbundets disciplinnämnd ser allvarligt på brott mot hästägarförsäkran och under förra året dömdes ryttare och hästägare till avstängning i sex respektive nio månader i två olika fall som handlade om risk för smittspridning. Disciplinnämnden har möjlighet att vid grövre förseelser besluta om avstängning i upp till två år.
Skadestånd
Men vad kan då den enskilda hästägaren göra när dennes häst blivit smittad av en annan häst? Går det att kräva skadestånd av den andra hästägaren, eller av stallet där hästen står uppstallad? Ja, det beror lite på. Till att börja med måste vi skilja på olika typer av skadestånd. Skadeståndsrätten kan delas in på flera olika sätt, men den viktigaste indelningen är mellan inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Skadestånd inom avtalsförhållande
Inomobligatoriskt skadestånd gäller inom avtalsförhållanden, alltså mellan två avtalsparter och där är huvudregeln att den som orsakar den andra parten en skada genom att bryta mot avtalet är skyldig att ersätta den skadan, om inte avtalet säger något annat. Om du har din häst uppstallad och det finns ett avtal som reglerar hyresvärdens åtaganden i samband med smitta (till exempel att hästar med vissa symptom ska isoleras inom viss tid) och hyresvärden inte uppfyller detta kan du alltså ha möjlighet att kräva hyresvärden på skadestånd för den skada som du drabbas av till följd av avtalsbrottet, om inte avtalet säger något annat.
Ofta finns det dock olika former av ansvarsbegränsningar i avtal som gör att vissa skador inte ersätts, eller exempelvis att en avtalspart måste varit grovt oaktsam för att en skada ska ersättas. Det är också du som drabbats av skada som måste bevisa att skadan uppkommit just på grund av avtalsbrottet. Om skadan hade uppkommit oavsett så är det ju inte avtalsbrottet som orsakat skadan. Du är också skyldig att själv begränsa skadan i möjligaste mån.
Skadestånd utan ett avtalsförhållande
Om du i stället vill rikta ditt skadeståndsanspråk mot en stallkamrat, eller någon annan som du inte har något avtal med, då är det fråga om utomobligatoriskt skadestånd, alltså skadestånd utanför ett avtalsförhållande. Här är reglerna ännu mer komplicerade. Till att börja med finns det tre huvudtyper av skada; sakskada, personskada och ren förmögenhetsskada. Sakskada är skada på lös egendom, som exempelvis en häst. Personskada är en skada på en person och en ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som inte är en följdskada till en person- eller sakskada. Ett exempel på ren förmögenhetsskada kan vara när någon förskingrar pengar. Ren förmögenhetsskada ersätts (förutom inom kontraktsförhållanden) endast om skadan orsakats genom brott eller vid felaktig myndighetsutövning.
Den typ av skada som är relevant här är alltså främst sakskada. För att den som orsakat en sakskada ska vara ersättningsskyldig krävs det att skadan uppkommit genom uppsåt (avsiktligt) eller genom oaktsamhet. För att avgöra om någon agerat oaktsamt tittar man på om någon regel har brutits eller om personen i fråga har agerat på ett sätt som en normalt aktsam person skulle ha gjort i den aktuella situationen.
Det går självklart inte att uttala sig generellt om vad som gäller i varje enskilt fall eftersom varje fall är unikt, men jag skulle ändå säga att på ett teoretiskt plan skulle det vara fullt möjligt att kräva en annan hästägare (som man inte har något avtal med) på skadestånd om denna besöker ett stall eller en tävlingsplats utan att vara ”normalt aktsam”. Att bryta mot hästägarförsäkran anser jag absolut vara att avvika från vad som är normalt aktsamt beteende. Likaså att besöka ett stall med en känd smitta (i vart fall om den är mycket smittsam och av allvarligare slag) och därefter klappa en häst i ett annat stall utan att i vart fall ha försökt desinficera sig själv.
Bevissvårigheter
I praktiken uppkommer dock en hel rad med problem i den här typen av fall. Om man ens kommer så långt som att man på goda grunder kan hävda att någon agerat oaktsamt så uppkommer som sagt frågan om det verkligen var det oaktsamma agerandet (exempelvis att åka på tävling) som orsakade skadan. När det gäller exempelvis herpesvirus som kan ligga latent och blossa upp hos en tidigare symtomfri häst medför detta naturligtvis stora bevissvårigheter, medan det i andra fall kanske är lättare att med en högre grad av säkerhet spåra vart smittan kommit ifrån. Och även om man tycker att man har ett ”klockrent case” (detta är för övrigt något som inte existerar i seriösa juristers värld) så ska man vara medveten om att det är komplicerat att driva ett skadeståndsmål och att det ofta innebär en stor osäkerhet och risk. Av dessa skäl rekommenderar jag alltid att parterna ska försöka komma överens innan man drivit ärendet allt för långt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som smittar någon annans häst kan både råka ut för disciplinära påföljder och bli skadeståndsskyldig. Att bevisa hur skadan uppkommit kan dock vara svårt och det är dessutom kostsamt, riskfyllt och tar lång tid att driva en rättsprocess. Att försöka komma överens är alltså alltid en bra idé i första hand.
Med vänliga hälsningar,
Ingela Holmqvist
Hästadvokaten
P.S. Observera att ovanstående text inte på något vis är en fullständig redogörelse för skadeståndsrättens komplexa område och att det finns en mängd undantag och specialregler som kan medföra att mina slutsatser inte alls är korrekta eller ens tillämpliga i ett enskilt fall. Denna text utgör inte någon rådgivning och får inte läggas till grund för beslut om hur man ska agera i ett enskilt fall.
| Läst 34649 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Dräktiga Finja är för det mesta en positiv häst som kommer med spetsade öron. Hon ser till att vara först till maten, och hon gillar inte nykomlingar (fyrbenta), men ställer sällan till bråk annars. Och vad gäller maten är det mer "störst kör först" än sura miner.
Men förra helgen var hon verkligen grinig. Hon jagade stackars Iska så hon fick hoppa över vattenbaljan när hon skulle dricka. Hon surade mot Aska när jag kom och skulle rida. Och Aska hade ett färskt bitmärke på bogen. Knappast någon annan än Finja som skulle våga bita Aska.
Jag undrade vad som stod på. Så tung och högdräktig är hon ju inte än. Då brukar hon förresten mest bli trött och suckig. Inte grinig.
Men sedan såg jag att hennes dotter, Ina, hängde mer intensivt än vanligt med de andra ettåringarna. Kom och mötte med en gnäggning när någon av de andra varit inne i stallet en sväng.
Då förstod jag: det har blivit dags för avvänjning. Jag brukar låta dräktiga ston sköta detta själva. Hittills har det alltid funkat väldigt bra. Naturligt helt enkelt. Ofta dröjer det lite längre än jag trott, men jag börjar vänja mig. De kan hinna se rätt stora ut...
Ina är nu drygt tio månader, och det är ungefär två månader kvar till beräknad fölning för hennes mamma. Det är ungefär då det brukar hända.
Ettåringen hålls kort en tid. För att det ska vara tydligt vad som gäller, tror jag. Sedan brukar de umgås bättre igen, men dia är det slut med. Redan nu, en vecka senare, är hon som vanligt igen. Nu ska resurserna sparas till nästa föl. Fjolårsungen är stor och välutvecklad och klarar sig bra utan mjölken. Men det finns ännu massor att lära av de vuxna hästarna. En flock med blandade åldrar är utvecklande och bra.
Och jag tror att naturen är klok. Det är onödigt tidigt att avvänja vid sex månaders ålder, som många gör. Fölet behöver ännu vara med mamma, få lära sig saker och ha trygghet. Näringen går att lösa på andra sätt, men det är ett smart sätt att få välutvecklade föl. Självklart måste man hänga med i tid, så att stoet får tillräckligt och inte tappar hull. Och så slipper man nedsprungna staket vid avskiljning när de får sköta det själv. Så även om stoet inte är dräktigt igen, och därmed inte löser det själv lika säkert, så kan man gott vänta till åtminstone åtta månader och kanske tio med innan man vänjer av. Jag tror det är bra.
/Helena
| Läst 43032 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Ida Röök Svalander
När går ridningen från att vara ett motionerande av hästen till att bli förfinad grundridning – det vill säga att verkligen kunna påverka och utveckla hästen med hjälp av kroppsspråk, händer, sits och skänklar?
Det varierar förstås från ryttare till ryttare, men mitt råd är ju tidigare desto bättre. Om mina råd har någon påverkan på den unga ryttaren.
Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag många gånger som ung ryttare fick höra hur viktigt det var med en god sits och inverkan för min fortsatta utveckling som tävlingsryttare, och förstås för att kunna utveckla mina hästar. Problemet var att ytterst få tränare kunde framföra instruktionerna på ett tillräckligt pedagogiskt sätt för att det skulle få någon riktig varaktighet under sammetshjälmen.
George Morris var noggrann med att instruera hur man skulle sitta. Han skrämde oss till någon stereotyp amerikanskt influerad lätt sits, som jag har haft bra nytta av när jag hoppat hästar som har pendlat mellan att vara framåt och riktigt heta. På de något tyngre hästarna har jag däremot mest liknat pikadorerna i Tjuren Ferdinand.
Kyra Kyrklund är en annan legendar som däremot kan konsten att göra sitsträning till något himmelskt. I dag har jag ganska klart för mig hur jag vill sitta och har fått förståelse för hur sitsen i allra högsta grad påverkar hästens form och rörelsemekanik.
Alla ryttare med stora ambitioner har en fördel av att utveckla en elegant, effektiv och ändamålsenlig sits. Vi hoppryttare får ofta lära oss att ha ett starkt tramp i stigbygeln, vilket gärna resulterar i en onödigt sänkt häl, och en tå som är riktad som minutvisaren när den står på tio minuter i och över varje heltimme. Det här ger stadga men gör skänkeln svår att flytta.
Jag förespråkar i stället en något sänkt häl, och en tå som är riktad som fem i/fem över på minutvisaren. Då blir det också lättare att flytta skänkeln till önskad position.
Att utveckla en avspänd känslighet med skänkeln är en konst, och fotens placering i stigbygeln samt skänkelns förmåga att obehindrat byta position, är en betydande faktor i detta arbete som aldrig kan ses som fulländat.
När skänkeln naturligt samverkar med vikthjälperna och kontakten, utvecklas ett samspel mellan häst och ryttare där hästen dansar för skänkeln och en liten förflyttning av underskänkeln formar eller rakriktar hästen med bibehållen rytm och energi. När den här gymnastiseringen är befäst är det relativt enkelt att bibehålla en kraftfull galopp genom svängen där hästen är formad i rörelseriktningen.
Men många ryttare löser svängarna på banan i högre tempo genom att ställa hästen utåt. Det fungerar om hästen har lätt att sätta under sig och ändå kan möta hindret i god balans. Men det finns en klar risk för att den inte hinner bli tillräckligt rakriktad före sista galoppsprånget och då hoppar hästen oftast ett tekniskt outvecklat språng med hög nacke och ojämn frambensteknik. Dessutom brukar den hästen ofta hoppa snett över hindret, vilket förstås ökar risken för nedslag.
Ännu sämre är det om ryttaren bara försöker svänga hästen med innertygeln utan att få den att följa med för skänkeln. Då hamnar hästen ur balans med förböjd hals mot hindret, vilket gör det väldigt svårt att rida hästen till en bra distans, eller över huvud taget träffa hindret.
Att rida åttvolter och serpentiner är utmärkta rörelser att arbeta med för att öva upp en känslig och utbildande skänkel – något alla ryttare har glädje av.
Lycka till!
/Stallmästare Jens Fredricson
| Läst 50023 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Ansvarig utgivare: Ann Kristin Yngve
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen artiklar, frågespalter, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden.
