Gästbloggen - "Hur kan jag äta en av mina finaste vänner?"
DEC
28

"Hur kan jag äta en av mina finaste vänner?"


Foto: Carina Olofsson, Carinas fotosida

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Ståhl insåg att hon inte kunde rädda sin älskade häst Iffy Mant från smärtan i höger framben. Då beslöt hon att stoet skulle få vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Hon bestämde sig också för att ta vara på hästens kött för eget bruk, ett inte helt okontroversiellt beslut som hon nu hyllas för i sociala medier. Vi har fått lov att återpublicera Helenas text här i Gästbloggen.

"I slutet av oktober fick vi veta vad felet var. En urkalkning i höger framknä. Rätt rejäl också. Min hårda, tuffa tjej som alltid bet ihop och väldigt sällan visade att hon hade ont. Helt plötsligt var hon halt. På riktigt.
  
Sex månader tog det innan jag hade bestämt mig. Den jobbigaste tiden i mitt liv. Tre månader efter beskedet blev jag dumpad. Kanske för att jag tänkte mer på henne än på någon annan. Kanske för att livet tyngde så hårt på mina axlar att jag inte klarade av att vara lika glad som tidigare. I sex månader funderade jag på lösningar, medan hon gick på en fantastisk lösdrift med sina bästa vänner. Glad och rund om magen, men alltid lite halt på höger framben.
  
Att sälja henne var inget alternativ. Hon var en väldigt känslomässig tjej, precis som jag själv. Handlade först och tänkte sedan. Lite rädd för burdusa karlar, inte riktigt trafiksäker. Vem ville förresten ha en halt, avdankad travare? Vad skulle någon vilja ha henne till? Det finns så många fina hästar till salu, och jag ville aldrig se henne hamna på fel ställe.
  
Ville så gärna sätta ett föl i hennes mage, men visste inte hur benet skulle klara den extra belastningen som en dräktighet innebar. Dessutom, vad skulle jag göra med henne sen? Hon skulle inte bli bättre bara för att jag fick en till häst. Beslutet skulle bara bli uppskjutet.
  
Sex månader tog det för mig att inse att det bara fanns en sak att göra. Hon skulle till himlen. Inte med slaktbilen. Vågade inte riskera att hennes sista dygn skulle bestå av rädsla. Jag ville vara med. Kontrollera att hon mådde bra. Jag ville se hur det verkligen gick till. Jag ville inte drömma mardrömmar om hur hennes sista minuter varit.
  
Vi tog bort henne dagen efter Valborg. Min favorithögtid. Stirrade in i majbrasan och kände mig bara tom. På morgonen gjorde jag henne fin, klippte henne i nacken och redde ut alla små tovor som hon hade i manen. Hon gick direkt in i transporten och jag satte mig i bilen och körde mot platsen där vi skulle hålla till.
 
Körde in på en skogsväg och stannade. Gick in i transporten bredvid henne. Jag masserade hennes nacke som hon älskade, pratade med henne hela tiden om alla minnen vi hade tillsammans. Jag grät så mycket att jag inte kunde köra vidare, men efter en halvtimme puttade hon på mig och jag förstod att det var dags. Jag tror inte speciellt mycket på hästpratare, men jag förstod att hon visste. Hon var inte rädd, hon var redo.
  
Jag satte mig i bilen igen och fortsatte köra. Kom fram, lastade av henne, hälsade på han som skulle hjälpa till. Han var så lugn. Hon accepterade honom direkt. Han kliade henne på halsen och pratade med henne. Han frågade om jag var redo? Jag sa hej då och bad henne hälsa till Otto i himlen.
 
Jag såg henne i ögonen hela tiden. Det gick så fort. Först var hon där, så med och vaken som alltid, sedan plötsligt bara borta. Benen vek sig och hennes kropp sprattlade på marken. Jag som oroat mig så otroligt mycket över att behöva se hennes döda kropp kände mig bara lättad. Hon var inte där längre. Jag tänkte att sprattlandet måste vara ett sätt för henne att komma ifrån kroppen. Som om den tog fart för att skicka henne till nästa plats.
  
Han skar upp hennes knä och jag fick titta på skadan. Kände i hela mig att jag hade gjort rätt.
  
Tänker på henne väldigt ofta. När jag hör vinden viska i asplöven på min gård. När solnedgången är så där extra röd. Eftersom jag valde att ta rätt på köttet tänker jag även på henne när jag funderar på vad jag ska äta till middag. Det kanske låter hemskt för vissa, hur kan jag äta upp en av mina allra finaste vänner?
  
För mig var det beslutet en liten fis i jämförelse med allting annat. Antingen åt jag upp henne, eller så gjorde maskarna det. Jag trivs inte alls med att leka Gud, att bestämma vilka som ska få leva eller dö. Att det finns djur som föds i ett enda syfte, för att jag ska kunna köpa deras kött i en liten låda i affären.
  
I en evighet har vi människor ätit djur för att överleva. Djur som vi har tagit hand om och ansvarat över. Som vi har matat varje dag och klappat om varje kväll. På senaste tiden är det inte lika accepterat. Nu är det bättre att vi aldrig ens har träffat djuren. Att någon annan gör jobbet. Hur bryr vi oss mindre och mindre om. Viktigare blir prislappen på maten.
  
154 kilo benfritt kött fick jag av henne. Tillräckligt med mat för att mätta hur många svältande människor som helst. Vem är jag att vara petig? Vem är jag att välja bort det köttet för att det istället ska behöva dödas friska djur för min skull? Jag har alltid älskat naturen och förstått att vi måste vara en del av den. Det fanns aldrig något alternativ för mig.
  
Jag förstår att det kommer som en chock för vissa. Att vissa väljer att kalla mig äcklig och känslokall. Att till och med några av mina närmaste vänner säger åt mig att jag faktiskt inte behöver berätta vad jag äter, att jag får skylla mig själv för att jag provocerar. Förstår ni inte att det här handlar om något större än bara mig själv? Skulle du säga till en homosexuell att det var bäst att hålla det hemligt? Eller åt en mamma som fött ett handikappat barn att inte visa det för någon? Förut var det så. Nu är det så att vi sakta äter upp vår planet. Framtiden kommer att handla om hur vi kan rädda det som vi förstört.
  
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det har jag alltid levt efter. Jag är stolt varje gång jag plockar upp ett paket köttfärs ur frysen. Jag är glad varje gång jag minns alla fina minnen vi haft tillsammans.
  
Kalla mig äcklig. Döm mig ni. Jag har inte sagt att ni måste göra som jag, men alla måste göra något! Börja med att tänka ett steg längre. Ta ansvar och ta hand om dem ni älskar allra mest!
  
Iffy Mant, tack för allt! Du är min tappraste stjärna! Min modigaste prinsessa! Jag kommer alltid att älska dig! <3
  
Tack för att du orkat läsa! Det betyder otroligt mycket för mig! Dela gärna!
  
/Helena"


Läst 58590 ggr





Fler inlägg

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 18138 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
24

Gästblogg: "Halta Hexa – två timmar som kändes evighetslånga"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Hagstedt har tidigare arbetat som djurvårdare på Distriktsveterinärens mottagning i Gällivare. Den har lagts ner, och nu har djurägare den närmaste mottagningen i Kiruna, tolv mil bort. Detta skrev Annika om i ett tidigare inlägg. Här nedan berättar hon om en händelse där hon fick rycka ut och hjälpa en halt häst.

Den här dagen blev absolut inte som jag tänkt mig... Tisdagen den 19 juni blev jag uppringd av Anna-Karin Nordvall som var på väg ner till Skåne. Hon hade blivit uppringd och fått veta att en svart häst med vitt i ansiktet stod på tre ben i hagen. Hon frågade om jag kunde åka ut och kolla läget. 

Jag kastade mig i bilen och for iväg till Sakajärvi. Anna-Karin förklarade vilken hage Lucifer, en svart häst med vitt i ansiktet, gick i. Väl framme möttes jag av tre glada hästar i den hagen, alla gick på sina fyra ben. Puh tänkte jag, falskt larm. Jag ringer igen och frågar om det finns någon annan häst med vitt i ansiktet kvar på gården och jo, Hexa gick i en hage längre ner. Där hade jag tyvärr inte samma tur utan där hoppade verkligen en häst fram på tre ben.

Efter att ha kollat igenom henne och inte direkt sett att benet var av så ringde jag Anna-Karin igen och berättade att det enda jag kunde märka var att vänster framknä (carpus) var svullet, inga sår eller märken fanns, så det verkade inte vara en sparkskada i alla fall. Hela höger bogmuskulatur darrade och skakade, säkert av ansträngningen över den extra vikt som det benet nu fick bära. Anna-Karin ringde veterinär och förklarade läget. Nu har ju Distriktsveterinärerna i Gällivare stängt och närmaste veterinär som behandlar häst är Kiruna, cirka tio mil norr om Gällivare.

De ville att vi skulle få in hästen på stall och tempa. Jag fick hjälp av killen som upptäckte hästen samt hans allergiska flickvän. Sagt och gjort, vi försökte flytta henne uppåt genom den stora hagen. Tyvärr betydde det att hon skulle behöva gå genom väldigt blöt och ojämn mark och för att inte tvinga henne så fick vi de andra hästarna att gå upp mot grinden, men hon ville inte följa med. Jag sprang upp till stallet och hämtade en termometer och hon hade bara 38,2 grader vilket var väldigt skönt att se. Hon åt gräs och var väldigt pigg i ögonen och nyfiken på oss tre obekanta som rörde sig i hagen. Veterinären skulle ringa upp mig när det började bli tid att åka ner mot Gällivare och när han ringde dubbelkollade jag om det var okej att lägga ett kylande bandage på knät med kallvatten och bomull, det var okej.

Jag lämnade hjälpredorna i hagen och gav mig på jakt efter material, hittade ingen vetrap men några lindor från försvaret. 
Dränkte bomullen i iskallt vatten och joggade tillbaka till hagen och trots en mycket nyfiken och hjälpsam (hm... hm...) häst fick jag till slut lindan på plats. När den väl var på plats så lockade den till sig de andra hästarnas uppmärksamhet. Det var som den allergiska flickvännen sa: "De är ju som dagisbarn som sett något nytt".
Det blev ett himla väntande för att lindan skulle få sitta kvar. Hjälpredorna var tvungna att ge sig av och jag och hästarna blev ensamma. De andra hästarna kom på att de ville gå upp mot grinden och med stöttning av mig började även Hexa ta sig uppåt. "Jippi", tänkte jag och mödosamt hoppade hon fram, jag gick före och försökte släta ut märken så gott det gick.

Sakta men säkert tog vi oss uppåt. Väl uppe började åskan mullra. Jag är väldigt åskrädd och minnena, när jag för många år sedan stått i en hage på andra sidan E10:an i åskan med kompisens häst som fått benet avsparkat, dök upp. 
Jag rusade upp på gården och körde ner bilen just utanför hagen så att jag kunde hoppa in i den om det blev fördjävligt. När jag kom ner igen hade givetvis Hexa lyckats slita bort kylbandaget, men det satt på drygt en och en halv timme tror jag. Plötsligt började hon hoppa iväg neråt i hagen igen så det var bara för mig att snabbt ta mig ur bilen och hämta henne. Jag hade kontakt med Anna-Karin hela tiden och det fanns en annan hage bredvid som jag kunde sätta Hexa i, problemet var då att få ut henne ur den första hagen och att stänga grinden utan att behöva vända henne. Jag kom på att försvarets förband innehåller två lindor och en var kvar i min ficka. Jag tänkte att det är värt ett försök, jagade bort de andra hästarna, lyckades få ut Hexa och stängde grinden utan att ha ett gäng hästar på rymmen. Hexa hoppade upp mot den lilla hagen ovanför och jag fick in henne där. 

Efter drygt två timmar kom veterinären och kunde undersöka henne. Han trodde som jag att hon hade fått någon vridskada i den blöta delen av hagen och förhoppningsvis blir hon bättre av vila och metacam. Nu kom Anna-Karins hjälpreda och jag hade mycket att göra så jag lämnade platsen.

Tanken jag bär med mig av dagen, och hjärtknipet jag får när jag ser på filmen hur Hexa hoppar på tre ben, är hur jag hade fixat det om det var min egen häst? Jag får alltid ett annat rationellt tänkande när det gäller någon annans djur, men hade det varit min häst som jag hittat så i hagen så lovar jag att de dryga två timmarnas väntan, som nu kändes evighetslånga, hade verkligen känns helveteslånga och en isande hand kramar mitt hjärta för jag vet att just så ser det ut hos oss nu med veterinär på så långt avstånd...

Torsdagen den 21 juni åkte jag förbi och tittade på Hexa när jag var på väg till min syster i Kalix. Jag blev så fruktansvärt glad när jag möttes av en häst som nu går på alla fyra benen. Utan röntgen kunde man ju inte utesluta fraktur eller fissur men veterinären valde att behandla henne med metacam och att ställa henne i sjukhage för att se om det gav något resultat. Det gjorde det verkligen! Vi har 25 mil enkel väg till närmsta klinik som har röntgen, så det är inte bara att "kasta in i transporten och åka". Nu verkar det i alla fall som om denna historia fick ett lyckligt slut och det värmde gott i hjärtat att se henne gå på alla fyra benen igen.

/Annika Hagstedt

Inlägget ovan har Annika även publicerat på sin blogg, tillsammans med filmer på Hexa.


Läst 23275 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
12

Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för två år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider. I denna text berättar hon med egna ord vad ridningen betyder för henne. Läs även Hippsons intervju med Rim.

   
Det kan vara lätt
att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim


Läst 29214 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv