Foto: Adobe Stock och Gunilla Pravitz/Linköpings universitet (porträtt)

Med anledning av torkan i skog och mark samt pågående bränder 

Australiensiska kollegor som forskar om hästar och risker har bland annat visat att den som äger djur är mindre benägen än andra att evakuera på order från räddningstjänsten. Man har också visat att pro-aktiva åtgärder, alltså att tänka efter före och göra en realistisk plan, minskar riskerna för skador på såväl djur som människor. Forskningen visar vidare att inhalation av brandrök är mycket farligt för hästar (och för människor) och att behovet av hästtransporter vida överstiger tillgången i de flesta hästtäta områden. Dessutom ska transporterna ofta ske på smala vägar som lätt blir igenkorkade av de många ekipage som vill ut från området, varför det blir svårt att köra tillbaka in i evakueringsområdet och hämta en andra vända. Kom ihåg att du måste samsas om både fordon och vägar med andra människor och deras djur (inklusive får/svin/nöt).

Alltså:
– Gör en plan – en egen plan och en plan för hela stallet.
– Samla kopior av alla viktiga dokument (kontaktuppgifter till övriga i stallet, veterinär, försäkringsbolag etcetera, samt hästpass, försäkringsbrev, eventuella recept etcetera) i en evakueringsväska som du förvarar hemma.
– Se till att du har transportmöjligheterna säkrade.
– Se till att det finns reflexgrimmor märkta med hästens namn och ägarens kontaktuppgifter med påsatta grimskaft hängande utanför stalldörren för snabb evakuering och möjlighet att identifiera lösspringande djur i ett senare skede.
– Se över informationen utanpå stalldörren till räddningspersonal/frivilliga som ska evakuera om du själv inte kan hjälpa till (hur många hästar, plan över byggnaden med boxdörrar och utrymningsvägar utmärkta, var finns extra grimmor och grimskaft, var finns hagarna, var finns vatten, telefonnummer till ansvariga och ägare etcetera)!
– Om stallet hålls låst nattetid ska kontaktuppgifter finnas på utsidan till den som kan låsa upp.
– Om du har sommarbete på annan plats, se till att du har en plan för evakuering också därifrån.
– Om du har en stor anläggning, kontakta din lokala räddningstjänst och hör om de vill komma till er och öva.

– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!

Låt oss hoppas på regn!

Ta hand om er!
---

Tack till Kirrilly Thompson, Technical Large Animal Emergency Rescue-gruppen, Gala Argent, Julie Fiedler och Horse SA för bakgrundskunskapen. Och till Anne-Lie Tejneflo och Eva-Lena Roth för att ni delade med er av era erfarenheter av evakuering vid hotande skogsbränder.

Foto: Ida Röök

Mötet med kunder som går i hästköpartankar

Jag har skämtat om ryttare i alla grenar, nu är det dags för kunderna! Ja, vi lever på dem, och kunden har alltid rätt och så vidare. Men är de heliga? Det får du avgöra.

Man bokar tid för provridning på en eller flera hästar, och självklart har man kommunicerat innan om vad för slags häst kunden söker och vi har försökt sålla bland tillgängliga hästar, så att vi visar de som vi tror kan passa bra. Alla vill ha snälla hästar. Ärligt talat, vad är en snäll häst? Den går åt rätt håll när man försöker styra den, den bockar eller stegrar givetvis inte, den följer en som en hund när man leder den, den skyggar inte för något, hoppar alla hinder, fattar alla hjälper, även om ryttaren gör fel – typ drar i innertygeln hela tiden. Och självklart är den enkel att lasta, även om mamma är nervös, man har bråttom, och alla bråkat i en timme innan om packning och annat. Den är enkel att klippa även om man klantar sig lite, sticker klippmaskinen mellan frambenen, och den är enkel att sko. Det är ett måste.
Okej, nu har jag redan varit lite elak, och utgått från att alla är klantig. Men tillbaka till provridningen.

Kunden kommer ungefär 45 minuter sent. "Ja, vi fick stanna och äta lunch, eller det förra stället låg lite längre bort än vi trodde". Okej, känns nog inte så farligt, men ganska enkelt att skicka ett meddelande i god tid, vi har kanske tio andra hästar som ska ridas, och då hinner vi lite mer om vi vet om det. Man går ut till ridbanan, visar hästen, och kunden bestämmer sig för att de vill prova – nu kommer det nästan roligaste – "jag ska bara hämta min hjälm"! Det är standard, den är kvar i bilen. Sen hoppar man upp, hästen är antingen yngre och förstår först inte alls vad ryttaren menar (galoppfattning brukar vara svårast) och ryttaren tycker nog att hästen är lite korkad, känner sig sen lite dålig för att det inte funkar och bestämmer sig för att hästen är för grön. Eller den äldre hästen, som redan lärt sig olika signaler, och även att slippa undan lite när det kommer ny ryttare. Försöker fuska lite, och genast känner sig ryttaren dålig. Man ger upp ganska snabbt.

Sen finns det en annan typ av kund. Som utgår ifrån att hästen är en individ, som behöver vänja sig vid en ny ryttare, kanske inte känns fantastisk första fem minuterna. Men man vet att den har fina resultat, och har funkat bra innan, så man ger den lite tid, eventuellt ber att få prova den igen. Att alla inte funkar ihop är ju självklart, men ibland går det inte så snabbt att hitta alla knappar. Att man är lite nervös själv kanske också släpper vid ett andra försök.

Ofta har ju kunden kollat ganska mycket saker i förväg. Dissat för stor eller för liten häst, för ung eller gammal. Sen att hästar känns ganska olika stora, unga eller gamla spelar mindre roll, många går på det som står på pappret. Okej, men då har man valt ut en som låter som att den passar enligt kravlistan. Sen är det ofta så att det inte alls känns för stort, litet eller ungt när man väl provat. Eller så har vi förklarat att den irländska ponnyn är ganska grön och fem år. Låter inte som ett problem, ändå får många en chock, och kommer på efter en liten stund att den var alldeles för grön. Hur kan man förklara det bättre? Tyvärr styr nog ibland plånboken mer än kunskapen när man väljer häst att prova och köpa.

En annan sak som många kanske inte tänker på är att när hästar kommer till oss för försäljning så byter de ryttare och träning. Ägarna lämnar ju ofta hästen eftersom de av olika anledningar inte kan hålla i gång den, på grund av studier, graviditet eller annat. Vi kör i gång och försöker starta dem, då de ofta inte varit ute på länge. Kunden kan ju ofta bara helg, och då ska hästen ofta starta. Det blir väldigt mycket pusslande med tider, starter och hur man bäst förbereder en häst för tävling. Ska man prova dagen innan tävling så blir kanske tävlingen lidande, och det har ju ingen förståelse för, resultat är resultat… Ska man prova dagen efter till exempel en fälttävlan så är hästen inte på topp (och bör ju givetvis egentligen ha en vilodag) och hur många förstår det? Den kanske inte känns helt framme och så vidare. Inte så konstigt, den har stått tolv timmar på en transport och gått tre grenar dagen innan. Ingen enkel ekvation att lösa.

En svår kund är den som tror att de ska investera i en häst. Jag har full respekt för pappor som är business, och tänker så i sitt jobb. Men snälla, släpp det när det gäller din dotter som går från ponny (även om hon tagit upp sin ponny själv). Det är inte så enkelt! Hästen du köper kommer oftast inte att stiga i värde på tre år. Om du i stället köper en äldre häst, investerar i din dotter, så är chansen att hon i framtiden kan utveckla en häst och göra den bättre. Ja, du kommer att förlora pengarna om du köper en 14–15-åring, men ha en bättre ryttare. Om du köper en sex–sjuåring så kanske du förlorar både och. Det blir för svårt.

Den kanske svåraste kunden är mamma-dotter- kunden. Dottern vill klättra i klasserna, men mamman ska också rida. Tyvärr har mamman, som red mycket som yngre, blivit lite feg och behöver en lobotomerad kuse. Dessa två önskemål ska tillfredsställas i samma djur. Inte så enkelt. När de ringer så går dottern först, när man provrider så faller hela konceptet. Köp två hästar eller en övervuxen ponny, är mitt råd.

Dressyrkunden … vågar jag ens börja? Nu har vi sällan kunder som letar GP-häst i dressyr, men ganska ofta ”dressyrtanten”. Hon som ändå vill kunna rida ut, eller har ridavstånd till ridhus, och blir tvingad att rida ute. Hästen ska helst byta galopp av sig själv, men inte vara tittig, absolut inte vända, de (ryttarna) har ganska ofta ont i ryggen, så hästen ska vara lätt att sitta på, men ändå ha en stor fin trav. Finns de hästarna ens?

Väljer att sluta här. Med en liten risk för att kunderna inte vågar komma hit, så står jag för detta. Ni är välkomna (även om hjälmen är kvar i bilen) och jag älskar fortfarande att matcha rätt häst och ryttare, det är hela grejen.

Ge er själva och hästen en chans!

Välkomna!

/Anna Hassö

Foto: Privat och Adobe Stock

Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Den här frågan är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.

Dräktiga Finja är för det mesta en positiv häst som kommer med spetsade öron. Hon ser till att vara först till maten, och hon gillar inte nykomlingar (fyrbenta), men ställer sällan till bråk annars. Och vad gäller maten är det mer "störst kör först" än sura miner.

Men förra helgen var hon verkligen grinig. Hon jagade stackars Iska så hon fick hoppa över vattenbaljan när hon skulle dricka. Hon surade mot Aska när jag kom och skulle rida. Och Aska hade ett färskt bitmärke på bogen. Knappast någon annan än Finja som skulle våga bita Aska.
Jag undrade vad som stod på. Så tung och högdräktig är hon ju inte än. Då brukar hon förresten mest bli trött och suckig. Inte grinig.
Men sedan såg jag att hennes dotter, Ina, hängde mer intensivt än vanligt med de andra ettåringarna. Kom och mötte med en gnäggning när någon av de andra varit inne i stallet en sväng.

Då förstod jag: det har blivit dags för avvänjning. Jag brukar låta dräktiga ston sköta detta själva. Hittills har det alltid funkat väldigt bra. Naturligt helt enkelt. Ofta dröjer det lite längre än jag trott, men jag börjar vänja mig. De kan hinna se rätt stora ut...
Ina är nu drygt tio månader, och det är ungefär två månader kvar till beräknad fölning för hennes mamma. Det är ungefär då det brukar hända.
Ettåringen hålls kort en tid. För att det ska vara tydligt vad som gäller, tror jag. Sedan brukar de umgås bättre igen, men dia är det slut med. Redan nu, en vecka senare, är hon som vanligt igen. Nu ska resurserna sparas till nästa föl. Fjolårsungen är stor och välutvecklad och klarar sig bra utan mjölken. Men det finns ännu massor att lära av de vuxna hästarna. En flock med blandade åldrar är utvecklande och bra.

Och jag tror att naturen är klok. Det är onödigt tidigt att avvänja vid sex månaders ålder, som många gör. Fölet behöver ännu vara med mamma, få lära sig saker och ha trygghet. Näringen går att lösa på andra sätt, men det är ett smart sätt att få välutvecklade föl. Självklart måste man hänga med i tid, så att stoet får tillräckligt och inte tappar hull. Och så slipper man nedsprungna staket vid avskiljning när de får sköta det själv. Så även om stoet inte är dräktigt igen, och därmed inte löser det själv lika säkert, så kan man gott vänta till åtminstone åtta månader och kanske tio med innan man vänjer av. Jag tror det är bra. 

/Helena

Foto: Adobe Stock och Ida Röök Svalander

När går ridningen från att vara ett motionerande av hästen till att bli förfinad grundridning – det vill säga att verkligen kunna påverka och utveckla hästen med hjälp av kroppsspråk, händer, sits och skänklar?
Det varierar förstås från ryttare till ryttare, men mitt råd är ju tidigare desto bättre. Om mina råd har någon påverkan på den unga ryttaren.

Med handen på hjärtat kan jag erkänna att jag många gånger som ung ryttare fick höra hur viktigt det var med en god sits och inverkan för min fortsatta utveckling som tävlingsryttare, och förstås för att kunna utveckla mina hästar. Problemet var att ytterst få tränare kunde framföra instruktionerna på ett tillräckligt pedagogiskt sätt för att det skulle få någon riktig varaktighet under sammetshjälmen.

George Morris var noggrann med att instruera hur man skulle sitta. Han skrämde oss till någon stereotyp amerikanskt influerad lätt sits, som jag har haft bra nytta av när jag hoppat hästar som har pendlat mellan att vara framåt och riktigt heta. På de något tyngre hästarna har jag däremot mest liknat pikadorerna i Tjuren Ferdinand.

Kyra Kyrklund är en annan legendar som däremot kan konsten att göra sitsträning till något himmelskt. I dag har jag ganska klart för mig hur jag vill sitta och har fått förståelse för hur sitsen i allra högsta grad påverkar hästens form och rörelsemekanik.

Alla ryttare med stora ambitioner har en fördel av att utveckla en elegant, effektiv och ändamålsenlig sits. Vi hoppryttare får ofta lära oss att ha ett starkt tramp i stigbygeln, vilket gärna resulterar i en onödigt sänkt häl, och en tå som är riktad som minutvisaren när den står på tio minuter i och över varje heltimme. Det här ger stadga men gör skänkeln svår att flytta.

Jag förespråkar i stället en något sänkt häl, och en tå som är riktad som fem i/fem över på minutvisaren. Då blir det också lättare att flytta skänkeln till önskad position.
Att utveckla en avspänd känslighet med skänkeln är en konst, och fotens placering i stigbygeln samt skänkelns förmåga att obehindrat byta position, är en betydande faktor i detta arbete som aldrig kan ses som fulländat.

När skänkeln naturligt samverkar med vikthjälperna och kontakten, utvecklas ett samspel mellan häst och ryttare där hästen dansar för skänkeln och en liten förflyttning av underskänkeln formar eller rakriktar hästen med bibehållen rytm och energi. När den här gymnastiseringen är befäst är det relativt enkelt att bibehålla en kraftfull galopp genom svängen där hästen är formad i rörelseriktningen.

Men många ryttare löser svängarna på banan i högre tempo genom att ställa hästen utåt. Det fungerar om hästen har lätt att sätta under sig och ändå kan möta hindret i god balans. Men det finns en klar risk för att den inte hinner bli tillräckligt rakriktad före sista galoppsprånget och då hoppar hästen oftast ett tekniskt outvecklat språng med hög nacke och ojämn frambensteknik. Dessutom brukar den hästen ofta hoppa snett över hindret, vilket förstås ökar risken för nedslag.

Ännu sämre är det om ryttaren bara försöker svänga hästen med innertygeln utan att få den att följa med för skänkeln. Då hamnar hästen ur balans med förböjd hals mot hindret, vilket gör det väldigt svårt att rida hästen till en bra distans, eller över huvud taget träffa hindret.
Att rida åttvolter och serpentiner är utmärkta rörelser att arbeta med för att öva upp en känslig och utbildande skänkel – något alla ryttare har glädje av.

Lycka till!

/Stallmästare Jens Fredricson

Arkivfoto: Adobe Stock

Vilken betydelse har hostreflexen för smittspridning, vad är en aerosol och hur kan långt hår vara ett smittskyddsproblem? Häng med så ska vi reda ut detta.
 
Vi på Distriktsveterinärerna Kungsbacka följer, precis som alla andra i häst-Sverige, utvecklingen av de fruktansvärda fallen av hästens herpesvirus – EHV-1 – i Stockholms län. Vi har de senaste dagarna också fått flera frågor om hur man skyddar sig mot smitta och vad man bör tänka på.
  
Grundläggande för de flesta luftvägsinfektioner som hästinfluensa, "en vanlig förkylning" och hästens herpesvirus (EHV-1 ger vanligtvis luftvägssymtom även om det också i sällsynta, otroligt tråkiga fall kan ge neurologiska symtom) är att de finns och förökar sig i hästens luftvägar.
Virus har ju, något förenklat, oftast bara en uppgift i livet och det är att överleva genom att föröka sig så fort och så mycket det går – the more, the merrier. Snor, nysningar, rinnande ögon, feber och hosta är kroppens reaktion och försvar mot detta.
  
Snor och även mikroskopiskt små vattendroppar i utandningsluften (aerosoler) innehåller ofta stora mängder virus. Dels för att kroppen försvarar sig, dels för att viruset ser dessa som raka spåret – autobahn – till nästa värddjur.
Hosta finns för att luftstrupen och lungorna ska kunna göra sig av med främmande ämnen, jämför när du sätter i halsen, och kroppen vill då skicka eländet så långt bort som möjligt. "Perfekt!" säger viruset, "precis vad jag behöver för att flytta!".
En häst har en stark hostreflex och starka lungor, och kan skicka aerosoler ibland betydligt längre än 20 meter. Konsekvensen av virus i små, små snor- och vattendroppar och hästens hostningsförmåga ... tja, hur stort är ett stall? Hur långt är ett ridhus? Hur nära finns grannhästen?
  
Vi kan alltså förutsätta att virus till och från finns i varierande mängd i luften i ett stall med en sjuk häst. Utöver det finns det också i den perfekta virus- och bakteriemiljön ­– snor. Snor på inredning, snor i krubbor och vattenkoppar, snor på fleecetröjor, snor på stövelskaft, snor från pussar på sjuka mular, borttorkat snor, till synes intorkat snor och snor i håret. Den för de flesta kända bakterien Streptococcus equi, kvarka, överlever flera dagar i snor om miljön är lite lagom mysigt fuktig. Till exempel runt en vattenkopp eller ett badkar på bete.
  
Så ... hur skyddar man sig då?

1. Isolera den sjuka hästen!
2. Isolera den sjuka hästen!!
3. Tyvärr är det absolut mest effektiva att isolera den sjuka hästen!!! (Bygg en box i en lada, använd en vedbod, vad som helst som kan funka djurskyddsmässigt okej om det inte finns en isoleringsbox.)
4. Isolera den NYA hästen! Vissa sjukdomar börjar inte ge synliga symtom förrän efter många dagar, ibland veckor, som till exempel herpesvirus och kvarka. Båda de sjukdomarna har också fall med hästar som sprider smitta utan tydliga egna symtom.
5. Finns det sjuka hästar i stallet – respektera isoleringsrekommendationer (vi ger dem inte för att vara dumma utan för att minska djurlidande) och hästägarförsäkran vid tävlingsanmälan.
   Byt kläder, tvätta och sprita händer mellan stall – kanske att det till och med är relevant att duscha om det finns sjuka hästar? Glöm inte stövlar, långa hår och allt annat som kan ha fångat upp snor och hostslem.
6. Använd inte samma utrustning till flera hästar (det sprider även andra sjukdomar som regnskållor och ringorm).
7. Informera ALLA som ska till stallet om att det finns sjuka djur även om besökaren, till exempel hovslagare eller veterinär, inte ska träffa just den hästen. Glöm inte att feber också är ett tecken på infektion! Då ger det besökaren möjlighet att vidta åtgärder för att inte sprida smittan, som personen om den har otur alltså kan få med sig bara genom att kliva in i stallet, vidare.

Visste du att med basal hygien som klädbyte, uppsatt hår, handtvätt och handsprit så kan du minska risken att sprida smitta med upp till 80 procent?

Foto: Privat

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, och med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu.
  
Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs ridhuset) på Ramsele fältrittklubb. Efter närmare 30 år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönderfrusna leder, upprepade luftvägsinfektioner samt påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb.
  
Att under extremförhållanden med väder och vind – som numera är ett faktum snarare än en tillfällighet – känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös. Att försöka göra idrotten jämställd på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu.
  
Hur många i dag, 2019, är villiga att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och sitt arbete i ett klimat med temperaturer ner emot minus 25 grader, med förfrusna fingrar och tår som följd? Eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar dammig miljö likt Saharas öken?
  
I vår kommer alla krafter och allt fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera samt stabilisera ridhallen. Jag och övriga på Ramsele fältrittklubb mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden.
  
Frågan kommer även att ställas till Sollefteå kommun och ett antal privata aktörer i form av sponsorer. Ramsele fältrittklubb har erhållit ett bygdestöd på 380 000 kronor som vi kommer börja att finansiera takets isolering och stabilisering med. Totalt kommer vi behöva 980 000 kronor för att ro projektet i land.
  
Vi på Ramsele fältrittklubb kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett hundratal människor varje vecka prioriteras samt vårdas.
  
Efter 30 års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling, trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden. Föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda.  

”It's time for change”

 /Monia Häggkvist

Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll med små vindbyar":

Foto: Adobe Stock och Privat (porträtt på Jenny till höger)

Visst har vi sett dem, delat stall med dem, varit i samma träningsgrupp som dem, varit dem själva...

Inte helt sällan ser jag ekipage där jag undrar om ryttaren verkligen gillar sin häst. Ryttarna är arga och frustrerade. Ibland är de inåtvända och visar inte några känslor alls, ibland är de utåtagerande med arga ord, ben och händer. Och det är ett tydligt mönster. Det är inte en dålig dag eller någon tillfällighet, de här två individerna har helt enkelt ingen god kemi sinsemellan.

Att ha en häst är som att ha ett förhållande. I alla förhållanden kommer det förr eller senare tuffa perioder. Då finns det ett par olika vägar att välja:

– Du kan lunka på, på precis samma sätt. Låta de dåliga sakerna bli till gruskorn i maskineriet som skaver, river sönder och skapar mer ilska, obehag och negativa känslor. På sikt brukar det skapa så mycket negativt att det innebär att relationen är otroligt svår eller till och med helt omöjlig att reparera. 

– Du kan aktivt försöka finna lösningar, strategier och samtidigt behandla din partner med kärlek, respekt och en förlåtande attityd trots att det är lite besvärligt mellan er just nu. Det kräver arbete, engagemang och en stor vilja för att lyckas (och den viljan bygger ofta på äkta kärlek). Det är ingen spikrak väg men målet, vad arbetet ska leda till, är tydligt; en starkare, mer tight relation.

– Du kan själv känna att "visst, det här var en trevlig tid, men nu känner jag att mina känslor inte är tillräckligt starka för att jag ska kavla upp ärmarna och göra det verkliga jobbet. Så därför väljer jag att avsluta relationen".

Just det där sista är ofta hästmänniskor lite rädda för, upplever jag. Visst, jag skriver under alla dagar i veckan på att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång, för livet med hästar består av många sådana... Även av större art! Men kärleken, den äkta kärleken till just den här individen, måste finnas där tycker jag. Vilken häst ska behöva leva sitt liv utan att få känna äkta kärlek? Ha inte kvar en häst som du inte tycker om på riktigt bara för att den har kapacitet, är vacker, för att din tränare tycker att du borde ha den och så vidare.

Det är ditt ansvar att jobba för att din häst ska vara glad och trivas med sitt liv. Hästen är en levande individ som inte har någon som helst plikt att uppfylla dina drömmar, den har ju inte valt sitt liv och ditt mål. Men samtidigt är hästar fantastiska på så sätt, de presterar ofta på toppen av och inte helt sällan lite över sin förmåga om de har en riktigt bra, kärleksfull relation till sin ryttare.

För mig är inte kärlek godis och exklusiva inköp till hästen. Det är respekt, det är en extra klapp, en eftergift, en förlåtande attityd, att jag med mitt röstläge låter den få trygghet och beröm, att jag arbetar med den systematiskt och lyhört, att jag är konsekvent och att jag utstrålar kärlek.

När man träffar ett ekipage (eller ett mänskligt par för den delen) där det finns äkta kärlek så ser man det nästan omgående. Det liksom bara ligger i luften. Allt går inte perfekt, men det som går snett förlåts och görs om tills det sitter, utan ilska och hårda ord. Tydlighet, visst, men med respekt och omedelbart beröm när minsta lilla bit faller på plats.

Jag har själv fått in hästar i träning som jag känt att om jag skulle ha den här hästen år efter år så hade jag inte älska den på riktigt. Det betyder inte att det är en dålig häst, det är bara inte min hästpartner över lång tid. Men eftersom mina uppdrag oftast är tidsbegränsade så är det inget problem, vi hinner sällan längre än till förälskelsefasen.

Så min uppmaning till dig är: Älskar du inte din häst – sälj den till någon som gör det! Både ditt och hästens liv är för kort för kärlekslösa relationer.

/Jenny Karlsson

Foto: Privat

Tänkte skicka ut en liten varning till er, mina hästvänner.
Vi har haft två incidenter med täckeshängare som sitter på boxdörrarna.
Den ena gick bra, vi lyckades bryta loss hängaren när hästen fastnade med underkäken i den.
Den andra gick mindre bra, då hästen som fastnade slet ut en tand samt fick en fraktur i underkäken, den satt helt lös.

Enligt jourhavande veterinär var det dessutom en så pass vanlig skada så att hästägaren inte ens hann förklara vad som hänt, innan veterinären ifråga fyllde i skadans art och möjliga omfattning.
Så lyd ett gott råd, antingen ta bort stången eller håll luckan till boxen stängd.

/Tobbe Segebladh