Gästbloggen
NOV
20

Gästblogg: Vem tar ansvar för ditt djurs behandling?


Arkivfoto: Adobe Stock

OM GÄSTBLOGGEN
Förra veckan publicerade Distriktsveterinärerna Kungsbacka ett inlägg på Facebook. Inlägget har fått stor uppmärksamhet och har delats nästan hundra gånger. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Hippsons gästblogg.

"Om du har djur finns det i dag en uppsjö av olika behandlingsalternativ att välja på. Vad gör en equifysioterapeut? Vilken skillnad är det på hästtandläkare och veterinär? Har akupunktur effekt på hundar? Måste man alltid gå till en veterinär när djuret har problem?
  
Oavsett vilket vårdgivaralternativ du väljer för ditt djur kan det vara bra att känna till begreppet 'djurhälsopersonal' och vad det har för praktisk betydelse. Djurhälsopersonal är en grupp av människor som enligt lag har rätt att behandla ditt djur på olika sätt.
  
Till djurhälsopersonalen hör:
• Legitimerad veterinär.
• Legitimerad djursjukskötare.
• Godkänd hovslagare – med godkänd hovslagare menas en utbildad hovslagare med särskilt godkännande från Jordbruksverket.
• Godkänd legitimerad fysioterapeut/sjukgymnast – med detta menas en fysioterapeut eller sjukgymnast som är legitimerad samt har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket.
• Godkänd legitimerad tandläkare – med detta menas en legitimerad humantandläkare som har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket. 
• Godkänd legitimerad sjuksköterska – med detta menas en legitimerad humansjuksköterska som har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket.
  
Om inte dessa premisser är uppfyllda räknas inte personen till djurhälsopersonalen. Förenklat kan man säga att personer som hör till djurhälsopersonalen har eget ansvar för sin behandling och kan ställas till svars för denna i Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, som är en egen myndighet.
  
Omvänt gäller då att alla övriga personer som behandlar djur, omfattas av något som kallas för behandlingsförbud som begränsar vad man får göra. Det vill säga, hör man inte till djurhälsopersonalen får man inte: 
• Utföra operativa ingrepp eller ge injektioner – till exempel får inte hästtandläkare som inte hör till djurhälsopersonalen dra ut vargtänder eller icke godkända hovslagare skära i vissa delar av hoven (vissa undantag finns, till exempel godkända chipmärkare).
• Utföra behandlingar som kan orsaka ett lidande som inte kan anses obetydligt.
• Behandla djur som har fått lugnande medel, är sövda eller är lokalbedövade genom injektion – det vill säga en icke godkänd hovslagare får inte arbeta på en häst som har fått lugnande.
• Behandla djur som kan misstänkas ha en epizooti eller en zoonos (smittsam sjukdom med särskild hantering).
  
Många personer som jobbar med djurvård och djursjukvård som inte tillhör djurhälsopersonalen är väldigt duktiga på det de gör. Men om de inte är det? Eller en sådan person gör något som man inte ska? Eller det görs för att man inte visste? Eller det råkade bli fel? Djuret blev lidande av en behandling som inte gjorts av någon inom djurhälsopersonalen? Vem ansvarar för det?
  
Jo, lagstiftningen är rätt hård här – om man inte har tillräckliga kunskaper för att förstå konsekvensen av sitt beslut rörande vård av djuret, även om konsekvensen ”bara” blir att djuret inte får den veterinärvård det behöver, eller om behandlingen orsakar lidande så kan man dömas för brott.
  
Det som blir ”the bottom line” och det tråkiga kruxet här, som är bra att känna till, är att när personer som utför arbete med djur inte har befogenhet eller kunskap att göra vissa typer av arbete – så kan du som djurägare också ställas till svars. Detta då det är du som djurägare som har ansvar att se till att det blir rätt och att ditt djur inte lider i dessa fall (till skillnad från vid arbete av djurhälsopersonal då de har ett eget ansvar).
  
Har du tillräcklig kunskap för att avgöra vem som gör en bra behandling av ditt djur?
   
/Distriktsveterinärerna i Kungsbacka"


Läst 9819 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
03

Konsten att bygga en hälsosam topphäst

OM DENNA GÄSTBLOGG
Amanda Brieditis är fälttävlansryttare med bas i England hos team Price. Hon ingick i det svenska laget vid EM för young rider tidigare i år. Amanda bloggar om hästarna och livet i England. Till Amandas blogg.


Foto: Adobe Stock (tegelvägg) och Privat

"Den första november 2015 flyttade jag till England för att basera mig hos de olympiska ryttarna Tim och Jonelle Price. Under två år har jag jobbat här på deras gård som ryttare och tränat hästarna på hemmaplan medan de har varit ute och tävlat, världen över. 
 
Det har verkligen varit fantastiskt kul att följa hästarnas utveckling under den här tiden. Flera av hästarna som i dag är etablerade på trestjärnig nivå var gröna sex- och sjuåringar när jag kom. Själv brinner jag för ridningen och att se hästarnas utveckling ridbarhetsmässigt, men det ligger betydligt mer bakom deras stora utveckling under dessa två år.
På gården finns ett väl genomtänkt system vad gäller hästhållning och utfodring, vi har specifika planer för hur vi tränar upp hästarna på bästa sätt för att minska risken för skador etcetera. Har vi inte hälsosamma och glada hästar spelar det ingen roll hur skickliga ryttare som sitter i sadeln. 
 
I detta inlägg tänker jag jämföra hästarnas uppbyggnad och utveckling med en tegelvägg och dra paralleller till vårt system här på gården, allt eftersom vi går steg för steg:
Först och främst krävs det att hästen i fråga har en god grundfysik. Att hästen som kommer till oss står på fyra ben, äter mat, har okej hovar och så vidare. Vi kan ju inte gärna sätta en häst, hoppandes på tre ben, i träning… 
Nästa rad med stenar handlar om att ha en häst som är välmående – den ska inte bara vara fysiskt hälsosam. Att hästen är psykiskt tillfredsställd är också väldigt viktigt. 
 
Hagtid ger avslappnade hästar
Denna punkt drar direkt in mina tankar på hästhållning och utevistelse. Något som verkligen var en ögonöppnare för mig när jag flyttade hit... Här på gården går i stort sett alla våra hästar ute om nätterna. De går två och två eller tre och tre i, tro mig när jag säger gigantiska hagar.
Våra vardagliga rutiner börjar med att ta in alla hästar från hagarna. De borstas och utfodras. Under dagen blir de sedan ridna, utfodrade middag och återigen utsläppta på eftermiddagen. För mig som aldrig haft mina hästar ute nattetid förut var det väldigt intressant att se hur positiv inverkan så mycket utevistelse har på hästarna. Hästarna som kommer in under dagen är lugna och avslappnade. De tar helt enkelt ut sin energi och sitt bus under sin utevistelse.
Och här måste jag bara flika in en egen tanke som ofta kommer ikapp mig: varenda dag när jag leder ut min 15-åriga häst till hagen med hans två polare, en fyraåring och en åttaåring, galopperar de runt i minst ett par minuter. De rullar sig, bockar och leker av sig totalt. Detta värmer i alla fall i mitt hjärta att se och ger mig ett stort leende på läpparna. Jag står för min åsikt och tror definitivt att genom att låta hästarna vara hästar håller de längst och är som lyckligast. Och här kvittar det vilken nivå hästarna i fråga är på. Alla behandlas likadant – som HÄSTAR. 
 
Vi har haft ett antal tillfällen då vi har fått in riktigt busiga och odisciplinerade unghästar som nafsas och är allmänt odrägliga. Dessa, precis som de andra hästarna släpper vi ut tillsammans med andra, äldre hästar som gör ett fantastiskt jobb åt oss. En vecka ute i hagen tillsammans med äldre hästar och vips är de hur goa och tillgivna som helst. De lär helt enkelt varandra att uppföra sig och vad ”personal space” betyder. HORSE POWER!
  
Okej, så rad ett och två är byggda. Vi har en fysiskt frisk häst som mår psykiskt bra. Så vad nu? För mig saknas ytterligare en rad tegelstenar gällande hästarnas välmående innan vi kommer till själva träningen av hästen. Och denna punkt är hästarnas utfodring.
Att hästarna har en väl anpassad foderstat och är fina i hullet är en annan mycket viktig ruta som behöver bockas av innan man kan börja ställa ridmässiga krav på sin häst. 
  
Gräs – en viktig byggsten
På gården där jag jobbar är hästarnas huvudsakliga energiintag gräs. Hästarna går som sagt ute mer än halva dygnet och äter av gräset. Exakt så som hästar och deras kroppar är byggda för. I våra hagar ser vi till att gräset är av god kvalitet. Detta gör vi genom att låta varje fält ”vila” x antal veckor per år, de får gödning och toppas varje vår samt kollas till regelbundet så att där inte finns några giftiga växter. 
Under sommaren har vi ett antal mindre hagar med mindre gräs då vissa hästar njuter lite väl mycket av det fina gräset, men de flesta går riktigt bra att ha på rikligt med gräs. Och under vintern när gräset är något näringsfattigt utfodras torrhö dagligen i hagarna.
Utöver gräs utfodras våra hästar, som tidigare nämnts, med kraftfoder två gånger om dagen. En gång på morgonen när de kommer in och en gång på eftermiddagen innan de går ut. Hästarna får en mix av müsli, lusern och mash, givetvis olika balanserat beroende på varje individs förutsättningar och hur hårt de jobbas för tillfället. Under dagtid får hästarna även hö. Vi ger torrhö som vi slår själva på gården och det ångas innan utfodring. Detta för att ”tvätta” höet och koka bort och döda eventuellt farliga ämnen som kan finnas efter att det har varit lagrat under en längre tid. 
Vi ger över lag väldigt få tillskott till hästarna. Alla får foderolja i sin mat men annat än det har vi endast ett par tillskott till några av hästarna, med särskilda behov. Med en bra och balanserad foderstat kommer man långt utan en massa tillskott... 
  
Uteritter – året runt
Dags att bygga upp nästa lager på väggen och övergå till själva ridningen. Vad gäller ridningen på hemmaplan så handlar det helt enkelt om hur vi lägger upp träningen för hästarna för att förbereda dem på bästa möjliga sätt för var och ens individuella tävlingsplaner.
Först och främst handlar det om att ha hästarna fysiskt förberedda. Att se till att de är vältränade och starka nog, likaså deras ben som vi stärker genom att utsätta dem för varierade underlag. Vi gör extremt mycket av något vi kallar ”road work” – uteritter helt enkelt. Vi rider ut på fasta underlag i kuperad terräng i skritt och trav.
När vi rider ut gör vi huvudsakligen det på halvlånga tyglar och hästarna går i en ”fri” form. Ofta leder vi en häst från en annan i grimma och låter dem trava ”fritt” för att minska belastningen. Syftet med våra uteritter är inte att göra hästarna lydiga och lösgjorda, utan att bygga upp deras kondition, styrka och som sagt träna upp deras leder och ligament på varierade underlag. 
  
Hästarna rids i snitt ut två-tre dagar i veckan beroende på var i säsongen vi befinner oss. 
När de kommer in från sina semestrar (som jag kommer att förklara mer nedan) är detta de enda jobb de gör under de första tre till fem veckorna för att tränas upp ordentligt konditionsmässigt innan vi ställer vidare krav på dem. 
Alla de hästar som går på internationell nivå tränas på galoppbanan alltifrån var sjunde till var fjärde dag, intensiteten beror på nivå och på kommande tävlingar. Innan hästarna gör CCI (långa tredagarstävlingar) galopptränas de generellt sett var fjärde till femte dag. Galoppbanan vi använder oss av är en gammal derbyracebana som Tim och Jonelle leasar. Banan är cirka 50 meter bred och går i varierande uppförslut i en mile (1,6 km). Banan klipps och rullas regelbundet och underlaget jobbas med så att det är riktigt, riktigt fint varje gång vi kommer – året runt. 
  
Semester ger muskulösa hästar
En annan stor skillnad här är hur hästarna går på semester. Efter att en häst gjort en CCI (långa internationalla tredagarstävlingar) går de på semester i två-tre veckor. Under semestrarna drar vi av skorna och släpper ut dem i ännu större hagar tillsammans med flera andra hästar. Vi flyttar dem i regel till andra marker, så att de får komma bort hemifrån och från alla vanliga rutiner och bara vara hästar för ett tag. 
Likaså låter vi de åka i väg på semester efter att de har gjort den sista tävlingen på säsongen. Under denna semester går de ut på bete i sex till åtta veckor. De kollas i princip endast till så de står på fyra ben och ser glada ut, men lämnas huvudsakligen ifred.
Jag måste säga att det är fantastiskt kul att se när hästarna kommer hem från sina långa beten. Vi släpper ut hästarna när de är på topp, extremt vältränade och de ser ut som de stjärnor de är och kommer in igen åtta veckor senare som små mulletroll. Det slår nästan aldrig fel: In kommer de glada, lurviga, tjocka och framför allt riktigt, riktigt välmusklade. Själv bara älskar jag att se hästarna få vara hästar. Ett tack för allt hårt jobb de gör för oss helt enkelt! 
  
Släpp oron för skador
Dessa rader av tegelstenar skulle man kunna säga är de grundläggande lagren till vår tegelvägg. Ju närmre en ”färdig” topphäst och ju högre upp vi kommer på vår tegelvägg desto mer detaljer. Exempelvis vad gäller massörer, kiropraktik, dressyr- och hoppträningar, särskild utrustning, fodertillskott eller avskiljande rutiner. But first must go first! 
  
Och ja! Visst finns det risker... Precis det tänkte jag också när jag introducerades till denna väldigt avslappnade hästhållning. Man vågar knappt tänka på vad hästarna vi jobbar med är värda. Det finns risker när vi kör dem på lastbilen, när vi tränar dem så hårt som vi behöver göra och när vi låter dem leva i stora hagar tillsammans med andra hästar. Men återigen, tillbaka till tegelväggen. Vad är egentligen grunden för våra topphästar? Grunden är inget man kan plocka bort bara sådär. Det är inget annat än rätt att ge hästarna de rätta förutsättningarna innan vi börjat ställa krav på dem. 
  
Givetvis kan det alltid hända saker. Det är hästar och en otroligt tuff sport vi sysslar med. Återigen ligger mycket tid och pengar bakom våra olika satsningar... Så därför är det viktigt att vara förberedd på att skador eller olyckor kan uppkomma. Detta gör vi genom att se till att ha ett bra team med bra och regelbunden kommunikation med bland andra veterinär och hovslagare.
Inte minst ingår en bra försäkring i detta ”team”. Personligen ger det mig ett lugn i magen att veta att min häst har en riktigt bra försäkring och detta gör i sin tur att jag avslappnat kan låta min grabb få vara häst. Det finns helt enkelt ingen anledning att gå och oroa sig….
Jag kan från egna erfarenheter tala om att hålla hästarna på ett avslappnat sätt, som vi gör här, genererar betydligt färre skador på hästarna än den mest förekommande hästhållningen hemma i Sverige: Hästar på box, i mikrohagar och i skrittmaskiner. Ju mer man försöker undvika att saker händer, desto större tror jag att risken är att det sker... Mindre "fuss" och mer sunt förnuft! Det är hästar vi håller på med!
  
/Amanda"


Läst 32444 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
20

Gästblogg: ”När du känner att du inte duger”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Lassnack driver företaget Ryttarinspiration, hon reser land och rike och runt och föreläser om mental träning. I sin blogg har hon satt ord på hur du ska tänka – när du känner att du inte duger. Viktiga insikter som kan göra stor skillnad. Läs de 15 punkterna nedan. Till Johannas blogg

 
Foto: Ida Thulin och Adobe Stock

 15 punkter som hjälper dig att duga som du är: ”Glöm vad alla andra gör”

"Vi har alla dåliga dagar och stunder av självtvivel. Ibland är vi rent ut sagt oförskämda mot oss själva. Vi gör ett misstag, eller underskattar våra egna förväntningar, och i stället för att behandla det som en möjlighet till lärande slås vi ner av det. Och även om vi vet detta, så faller vi ibland offer för vårt eget negativa tänkande.
 Ibland kommer ”trycket” från vänner, familj, arbete eller samhället i allmänhet och det är tillräckligt för att få oss att känna oss trasiga inuti. Ibland kan vi känna hopplöshet av att inte ha “rätt” jobb, ”rätt” häst, relationer, livsstil. Att vi inte är “bra nog”.
Här har jag skrivit ihop 15 bra påminnelser som kan läsas när du känner att du inte är tillräckligt bra:

  1. Gå din egen väg. Ibland jämför vi våra omständigheter med alla andras offentliga höjdpunkt. Glöm vad alla andra gör och uppnår. Ditt liv handlar om att bryta dina egna gränser, att utveckla dig själv att leva ditt bästa liv.
  2. Där du är just nu är ett nödvändigt steg. Ibland undviker vi vårt utvecklande därför att vi har utvecklat en tro, baserad på våra ideal, att det inte är där vi bör vara eller vill vara. Men sanningen är, där du är just nu är precis där du behöver vara för att komma dit du vill åka i morgon.
  3. Resultatet kommer, kanske inte omedelbart, men så småningom. När tiderna är tuffa, påminn dig själv om att ingen smärta kommer utan ett syfte. Gå vidare från det som skadar dig, men glöm aldrig vad det lärde dig. Smärta är en del av att växa. Kom ihåg att det finns två typer av smärta; smärta som gör ont och smärta som förändrar dig. Stå inte emot, låt båda sorterna hjälpa dig. 
  4. Du kan inte styra allt som händer till dig, du kan bara kontrollera hur du svarar på vad som händer. I ditt svar finns din makt. 
  5. Du är alltid bra nog att prova, och det är vad som är viktigt i slutändan. Allt du uppnår kommer från något du försöker. Gör försöket. Bara gör det! 20 år från nu kommer du att vara mer besviken över de saker du inte gjorde än över de saker du gjorde. Ge dig själv en chans.
  6. Det finns alltid något litet att du kan göra. Det finns absolut ingenting i din nuvarande situation som hindrar dig från att gå framåt, ett litet steg i taget. Det räcker inte att stirra på trappan, du måste kliva upp för trapporna. Och allt du behöver göra är att ta ett steg i taget. Ibland slutar det med att det minsta steget i rätt riktning visar sig vara det största steget i ditt liv. Tveka om du måste, men ta det steget.
  7. Misslyckanden är egentligen bara lektioner som måste läras.
  8. Gårdagens omöjligheter kan i dag vara möjligheter. Erfarenhet är den svåraste typen av lärare; det ger dig testet först och lektionen efteråt. Våga inte ge upp i dag på grund av hur saker och ting såg ut i går. Tänk inte ens på det!
  9. Du behöver inte få allas godkännande först. Sluta lyssna på vad världen säger att du bör ha. Börja lyssna på vem du är. Sanningen ska fram, det finns bara ett fåtal människor i världen som kommer att stanna hos dig till 100 procent och du bör vara en av dem.
  10. Du måste arbeta hårt på dig själv också. Självrespekt, egenkärlek, självkänsla… Tjäna respekt från andra genom att ha fräckheten att respektera dig själv. Våga älska dig själv, det är ditt ansvar, framför allt för att se ditt eget värde. 
  11. Du är starkare än det som bekymrar dig. Använd varje bakslag, varje besvikelse som en kö för att driva på framåt med större beslutsamhet än någonsin tidigare. När något dåligt händer kan du antingen låta det definiera dig, låta det förstöra dig eller låta det stärka dig. Valet är ditt. Så pumpa upp dig själv! Du är mycket starkare än du tror att du är. Du kanske inte är där du vill vara ännu, men se hur långt du har kommit.
  12. För allt du har förlorat, har du fått något annat – uppskatta det du har i dag. Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart. Ingen ånger, bara lektioner. Inga bekymmer, bara acceptans. Inga förväntningar, bara tacksamhet. Livet är för kort. Berättelsen om ditt liv har många kapitel. Ett dåligt kapitel betyder inte att det är slutet. 
  13. Du har gjort det bästa av några tuffa situationer. Att le betyder inte alltid att du är nöjd med allt. Ibland betyder det att du är stark och smart nog att acceptera det och göra det bästa av det.
  14. Dina ärr är symboler för din styrka. Skäms aldrig för ärren som livet har lämnat dig. Det betyder att du har erövrat smärtan, lärt dig en läxa, växt dig starkare och gått framåt. Du kan inte göra så att ärren i ditt liv försvinner, men du kan ändra på hur du ser dem. Du kan börja se dina ärr som ett tecken på styrka och inte på smärta.

Sist av allt:

  1. Var positiv, ha tålamod och var ihärdig. Ju mer du känner för att sluta, desto mer finns det att vinna genom att fortsätta att göra alla tre. Kom ihåg att de starkaste människorna inte är de människor som alltid vinner, det är de människor som inte ger upp när de förlorar.

 /Johanna Lassnack"


Läst 75120 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
18

Gästblogg: "Vägen till resultat är aldrig spikrak"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren Sandra Gustafsson har haft ett tufft år. I ett blogginlägg sätter hon ord på glädjen hon har inom sig, när hon åker hem från en tuff fälttävlanshelg i Polen. Nej, hon vann inte. Nej, hon blev inte placerad. Men tävlingen gav ett kvitto på att hon tillsammans med sin häst Kvadrat är på väg åt rätt håll. En nyttig tankeställare för alla dem som alltid strävar efter resultat. Läs Sandras blogg här.

 
Foto: Johan Sjögren
  
"Jag har inte kommit hem med pris – men jag har lärt mig mycket om min häst"
  
"Det här året har inte riktigt gått i en gräddfil direkt. Jag har stått vid flera vägskäl och det har inte alltid varit enkelt att ta rätt väg. Jag vet faktiskt inte heller om jag har tagit rätt väg, men det är just nu i efterhand jag inser att de beslut jag tagit alltid har fört något bra med sig.
Så även denna helg, eller vecka. Vi alla som vill någonstans med vår sport har inte en gräddfil hela vägen. Har man tur får man åka i den ett tag, men det varar inte för evigt.
Mitt år har varit fullt av skador och sjukdomar, både på häst och på mig själv, men får avslutas på bästa sätt.
  
På bästa sätt vore i mångas ögon att åka hem med ett förstapris, eller åtminstone med en "topp tre"-placering. I år har jag inte åkt hem med en enda placering av mina internationella starter, nej jag har inte ens varit nära. Men, jag har lärt mig så mycket mer om min häst, om mig själv och om vår kapacitet ihop.
På pappret ser våra starter ”krokiga” ut, kanske rent ut sagt dåliga. Men det gör mig inget. Det som syns på ”utsidan” återspeglar inte alltid det som har skett eller håller på att ske på insidan.
I går red jag i mål med ett enormt stort leende på läpparna efter Kvadrats hittills svåraste terräng. Och ja, vi hade med oss en utspringning på hinder, men man kan vara lycklig ändå. På pappret ser 20 straff dåligt ut, men de 20 straffen kan ha kommit till på olika sätt. Något du inte ser på ett papper.
Han hoppade hindret klockrent på andra försöket och jag behövde inte ens fundera på att ta alternativa vägen, vilket hade varit det mest naturliga. I stället lärde han sig väldigt mycket, en dyr träning helt enkelt.
  
Att sedan tillägga att han hoppade felfritt i dag, första gången han går banhoppning efter en terräng, ger mig ett viktigt kvitto på att jag har tränat honom rätt för ändamålet. Han visade enorm styrka och vilja. Jag kunde inte märka av att han gått en terräng på över åtta minuter och hade hoppat en bana på närmare 40 språng dagen innan. Det är en stor vinst i sig för mig.
Med dessa starter under hösten tillsammans med Kvadrat känner jag att jag är på väg mot trestjärnig klass igen. Det blir i så fall min fjärde häst att ta upp på den nivån, på bara sex år. Det är en seger i sig. Att det dessutom är tredje hästen jag har utbildat från scratch gör segern ännu större, men man ska veta hur många år det ligger bakom. Hur många långväga, pris- och prestigelösa tävlingar det ligger i grunden. Vikten av att få göra ”fel” så att man kan få lära sig att göra rätt. Att man tillsammans blir sammansvetsade och inte bara fysiskt starka utan även psykiskt.
  
Vägen till att rida trestjärnigt är inte spikrak, inte ens i närheten av asfaltsjämn, utan den är full av gupp, hålor och vägskäl. Och vi stöter alla på dem av någon anledning, det finns en mening med dem också, men vi kanske inte förstår dem till en början.
Jag vill passa på att tacka alla som hjälper till på den här krokiga och knöliga vägen, utan er alla hade min väg troligen varit ännu mer krokig!
  
Tack!
  
/Sandra"


Läst 77325 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
12

”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”


Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linnéa Gunneflo är 19 år gammal, bor i Kungälv utanför Göteborg och pluggar sista året på gymnasiet. Dessutom är hon framgångsrik paradressyrryttare – i årets para-SM tog Linnéa silver i grad 4. Här gästskriver hon om hur viktigt det är att paradressyren finns och ges möjlighet att utvecklas. Samt förklarar vad den har betytt för henne personligen.

 
”Alla som har ett funktionshinder
har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.    
  
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.  
  
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig. 
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
  
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
  
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom. 
  
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
  
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
  
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.  
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
  
Jag var på SM och red fram själv
tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
  
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.  
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter. 
  
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.  
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
  
Vänliga hälsningar,
Linnéa”


Läst 91120 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
06

Gästblogg: "Kommer du att kunna stanna?"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Anna Mölgård var på väg hem från dressyrtävlingen i helgen borde det bara ha funnits glädje i bilen. Tävlingsstarten med hästen Kadance hade resulterat i en fin andraplats, dock skuggades färden hem av oro. Vi har fått tillåtelse att dela texten, som har fått stor spridning på Facebook, här i Gästbloggen.

"I hästtransporten står min allra bästa vän. Vi har hängt ihop i många år nu. Han vet att när han går på transporten så ska han få göra något som antingen är behövligt eller roligt.
  
Han vet att resan dit kör jag honom med största omsorg. Inga starka inbromsningar, inga snabba kurvor. Det gör att han gång på gång känner sig trygg med att följa med på våra resor och lugnt knallar på transporten igen när jag ber honom om det.
Sen kommer vi till dig, käre lastbilschaufför, som framför ett stort och tungt fordon på vägen – ibland framför oss, ibland bakom. När du ligger framför oss är det mitt ansvar att hålla ett så pass långt avstånd att jag kan bromsa mjukt och säkert. Detta är jag förstås inte bekymrad över, eftersom jag håller ett överdrivet långt avstånd till dig.
  
Men när du ligger bakom mig är det ditt ansvar, och då har jag inga möjligheter att förändra avståndet mellan oss (med undantag för om man hittar en ficka att köra av vägen på och släppa före dig så klart). Alla vi som framför fordon på vägen har ett körkort, du som framför denna typ av fordon har ytterligare behörigheter. I både din och min körkortsutbildning får vi lära oss om bromssträckor, och jag misstänker att du även har fått den utbildningen ytterligare en gång när du tog behörighet för tung lastbil.
  
Vet inte om du ändå missat poängen med den utbildningen, så här kommer den i alla fall: Ju större fordon du har, och ju mer last du har, desto längre bromssträcka får du. Så min fråga till dig när du har valt att ha detta avstånd bakom mig är – kommer du at kunna stanna?
  
Min bästa vän bak i transporten är lyckligt ovetande om hur stora risker du utsätter honom för. Jag däremot oroar mig VARENDA gång för att just du ska vara den chaufför som tittar bort en sekund, missar min inbromsning och signal och kör ihjäl min bästa vän i transporten.
Så snälla, håll avstånd och var observant när du vistas på vägarna, så lovar jag dig att jag själv ska göra precis samma sak när jag kör mitt fordon. Innan det händer något." 
  
Fotnot: Bilden är tagen av en person i baksätet.


Läst 79204 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
27

Gästblogg: ”En påfrestning att vara förälder till hästgalna barn”

 
Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Häromdagen ramlade hästtjejen Nathalie Wanhainen av sin häst, med ambulansfärd och sjukhusbesök som följd. Hennes pappa Janne Wanhainen la därefter upp en text på Facebook där han sätter ord på känslorna när en sådan sak händer. En påminnelse om hur bräckligt livet faktiskt är. Vi har fått tillåtelse att dela texten här i Gästbloggen.

  
”Avslutningen på gårdagen
blev en påminnelse om hur bräckligt livet faktiskt är och hur extremt små marginalerna kan vara mellan att vi träffas för sista gången och att vi får ses igen.
När Victor ringde i går kväll och sa att Nathalie hade ramlat av sin häst, och lugnade oss med att det inte var någon fara men att ambulansen skulle ta henne till sjukhuset för närmare undersökning, insåg vi aldrig hur nära det faktiskt hade varit.
Nathalies tolv års erfarenhet av hästar, fleråriga utbildningar och gedigna kunskaper spelar inte alltid roll när man har med djur att göra. Hur väl man än har tränat dem, hur väl man än känner dem så kan vad som helst hända för vem som helst när som helst, om oturen är framme.
  
Det är flera hundra kilo ren urkraft man som ryttare har att göra med och en häst som råkar i sken bara ökar farten och ökar farten hur än ryttaren bär sig åt (avvaktar, försöker lugna, försöker styra). Stor kraft, hög fart, stor tyngd, hög höjd och terräng gör att det blir en extremt dålig kombination.
Efter flera minuters galopp i mycket hög fart, där hon inte lyckades få ner farten och hon själv kände att krafterna att hålla sig kvar på hästen började tryta, insåg hon att det här verkligen kommer att sluta riktigt, riktigt illa.
  
I ett sista försök lyckades hon styra hästen mot stallet, som låg en bra bit bort. Men farten minskade inte nämnvärt och väl framme vid stallet gjorde hästen en kraftig gir som minskade farten, men då kastades Nathalie av. Mirakulöst nog flög hon inte in i eller landade på något.
Det blev en rejäl smäll på hårt underlag men hon var vid medvetande. Hon var ensam i stallet, men hade som tur var laddad mobil och fick snabbt undsättning och ambulans tillkallades. Efter undersökning och observation konstaterades hjärnskakning och att hon blivit rejält mörbultad. Hästen klarade sig helskinnad.
  
Så en påminnelse från Nathalie till alla hästgalna om hur viktigt det är att folk vet var du är när du rider, och att alltid ha hjälm och skyddsväst. Ha reflexer i mörkret och laddad mobil! Undvik så långt det är möjligt att rida själv och att vara ensam i stallet.
Vi andas ut, men det är en påfrestning på flera sätt att vara förälder till hästgalna barn.
  
/Janne”


Läst 70853 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
05

Gästblogg: Trafikvett kring hästar – enligt polisen


Foto: Polisrytteriet i Stockholm/Johan Bondesson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Polisrytteriet i Stockholm skrev ett tänkvärt och uppmärksammat inlägg på Facebook, som vi har fått tillåtelse att dela här i Gästbloggen. Både polishästar och ”vanliga” hästar är flyktdjur vilket man måste ta hänsyn till i trafiken. Dela gärna informationen nedan vidare till kompisar som själva inte rider.

”Polishästar i trafiken! 
    
Våra polishästar är utbildade för att klara av tuffa och svåra uppgifter, men liksom vanliga hästar är även våra polishästar i grund och botten ett flyktdjur. Därför uppskattar vi om ni generellt i trafiken visar hänsyn till hästar.
  
Här är några saker att tänka på när man vistas i trafiken och på något sätt passerar en häst: 

  • Sänk farten och var uppmärksam på att stanna om det skulle behövas, ta gärna ut svängen i sidled. 
  • Gasa inte i väg (varva motorn) så snart du har passerat en häst, utan accelerera långsamt. 
  • Det är olämpligt att köra mellan en grupp med hästar. Dessa är flockdjur och kan få panik och bli stressade om de skiljs från sin flock. 
  • Det är extra viktigt att följa trafikreglerna när det finns hästar på vägen.
  • Notera din närvaro på något sätt om du cyklar/springer/går, så att hästen inte blir överraskad och skrämd. 
  • Cykla/spring/gå inte förbi mellan eller bakom en häst! 
  • Håll ett extra säkerhetsavstånd då barnvagn medförs. 

Polismans tecken:

  • En hand utsträckt rakt fram betyder STOPP! Detta stopp ska göras omedelbart. Det är extra viktigt att uppmärksamma om en polisryttare gör tecknet, då vi har arbetsuppgifter såsom att eskortera Försvarsmaktens och Hovstallets hästar.
  • En utsträckt arm vid sidan som höjs upp och ner betyder SÄNK FARTEN. Vi bedömer då att någon på något sätt kör för fort. Det kan finnas en unghäst i utbildning som inte är så trafikvan ännu, eller det kan ha hänt något längre fram som vi vill varna för.

Polishäst i utbildning
Ser du någon som har den här västen på sig, var extra uppmärksam! Det betyder att den hästen håller på att introduceras till att bli en färdigutbildad och erfaren polishäst. Vi vill att unghästarna ska få en positiv bild av det vi lär dem så att de blir trygga tjänstehästar.
  
Tack så mycket!”


Läst 62069 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
04

Gästblogg: Tikka tipsar andra hästar om gymnastiska övningar


Tikka och matte Gabriela. Foto: Hans Tidblom 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Gabriela Nyström Tidblom har skickat oss ett härligt gästbloggsinlägg från sitt jättetrevliga, tolvåriga SWB-sto Tikka. En hopphäst efter Guido – Everest som har tävlat upp till 1,30. Dock inte med matte som började med hoppning på äldre dar (hon har hållit sig på lägre höjder), Gabriela är 59 år och köpte Tikka när stoet var sju. De båda bor i Skåne och Tikka står hos Stall Linell.

  
”Min matte tycker att jag är lite halt, därför får jag bara skritta i en vecka och det är jättetråkigt. Alla hästar vet ju att man måste träna sina reflexer och kunna fly snabbt ändå, men människor är hopplöst långsamma och förstår inte hur farliga saker är. Så här är lite tips på vad man kan göra under skrittrundan för att liva upp den.
  
Övning 1:
Plötsligt hoppa rätt upp i luften och landa på alla fyra, med lite brett mellan benen. Kan med fördel göras ett antal gånger i början och slutet av passet. Detta är en bra uppmjukning och får i gång blodomloppet. Skärper dessutom ryttarens uppmärksamhet, när han/hon får hjärtat i halsgropen.
    
Övning 2:
Knip med svansen, dra in bakdelen och rusa framåt. Mycket bra för att öva startsnabbhet.
    
Övning 3:
Här kan man börja som i övning ett, men samtidigt hoppa bakåt och åt valfri sida. Kan upprepas ett par gånger åt olika håll. Du blir mjuk i sidorna och ryttaren får träna sin balans.
 
Övning 4:
Här tar man lite mer vikt på bakbenen, reser sig snabbt och byter färdriktning i full galopp. Mycket effektivt om fara hotar. Ryttaren kan dock bli lite irriterad, men som sagt, de förstår inte sitt eget bästa.
Meningen är inte att i första hand bli av med ryttaren, utan bara att få i gång kroppen hos båda och att ha lite kul. Människor brukar bli på dåligt humör av att trilla av…
Det finns fler kul övningar att göra och man kan alltid hitta inspiration i naturen – till exempel plastpåsar i skogen, rådjur som du kan ha kul med, nya saker du inte har sett tidigare och så vidare.
  
Lycka till, hälsar Tikka!”


Läst 60695 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
31

"Frun gråter, barnen skriker och hunden skäller!"


Foto: Tomas Holcbecher (Peder) och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Rikard Olsson bor på en gård i Röcklinge tillsammans med sin fru Sanna, deras tre barn och fem hästar. Han rider i en pappagrupp på Heby RK, är ponnypappa och bloggar om livet med hästar och familj. I ett blogginlägg berättar han med humor hur det gick till därhemma när Peder Fredricson red EM på Ullevi.

"Peder Fredricson, jag tror inte riktigt att du är medveten om vad du har ställt till med hemma hos folk den här veckan. Vid en ritt låg vår dotter magsjuk i soffan och sov. Sen nämner tv ditt namn och säger att du är på väg in på banan, från total utslagenhet lägger hon sin enda energi på att resa sig upp, följa din ridning och ge ifrån sig ett glädjetjut när du som vanligt rider felfritt. För att sekunden senare vända sig om och somna igen.
  
Droppen blev i dag när du till slut vinner EM-guld! Frun gråter, barnen skriker, hunden skäller och själv blir jag så uppenbart rörd att ståpälsen reser sig! Ibland brukar annars min röst svika mig när vår dotter blir placerad eller rider hem en rosett.
  
Egentligen är det teoretiskt omöjligt att en 45-årig man på en häst, som jag dessutom inte känner, ska få mig att bli tårögd och sitta i soffan som en nervös liten 14-årig tjej och börja grina och frenetiskt bita på naglarna! Men du lyckas med det och det stör mig, jag vill gärna vara ankaret i familjen som i alla lägen är lugnet själv. Men det går inte när du är så jävla cool och sätter nollan gång, på gång, på gång... Vilket också i praktiken ska vara omöjligt! Hade den här situationen uppenbarat sig för 20 år sedan och min farsa hade gjort som jag hade jag skämts livet ur mig.
  
Men i och för sig hade jag ingen märkvärdig hästkunskap eller något hästintresse då, kanske blir jag så brydd för att jag nu förstår innebörden lite mer av din vinst. Med två döttrar och tre ponnyer + diverse hästar har jag i dagsläget lite mer kunskap om dessa djur. Och det är jag oändligt tacksam för. För det är ju kul det här med hästar, förutom när du rider så klart...
  
Nu väntar sängen, tur att det inte är EM varje år! Det har jag alldeles för dåliga nerver för..."

Till Rikards blogg


Läst 62732 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Ett livstecken!

Therese

Id-märkning av föl, flytta hemifrån och en fundering

Avelsbloggen

Paris here we come!

Portugal-bloggen

Till Husbloggarna