OM DENNA GÄSTBLOGG
Hippson har tidigare skrivit om priserna som författaren Helena Mansén som skrivit fem undomsböcker om galoppören Colorado. I början av december reste Helena Manséns över Atlanten till USA för att delta i Equus Film & Arts Festival i Kalifornien "Colorado, the racehorse from the wilderness",  hade blivit uttagen som en av finalisterna i bokkategorin. Det är den första boken i serien och den enda, så här långt, som översatts till engelska. Här berättar Helena om det amerikanska äventyret i vår Gästblogg.

Nyligen hemkommen från ett otroligt roligt, intressant och spännande äventyr i USA på The 10th EQUUS Film & Arts Fest i Sacramento, 1-4 december 2022. En samlad häst- och kulturfestival där många kreativa, duktiga författare, filmmakare, bloggare, podcastare och äventyrare möttes för att visa upp sina alster och vad de sysslade med. Och allt handlade om hästar! Under den sista kvällen avhölls det en WINNIE Award Fest - och jag blev väldigt glad, stolt och hedrad när min bok ”COLORADO, the racehorse from the wilderness”, blev tilldelad inte bara ett – utan två – vinnande WINNIE Awards. En för e-boken och en för den tryckta boken. Boken är en engelsk översättning av min första bok ”COLORADO, galopphästen från vildmarken” som kom ut redan 2011.

Men sammantaget under hela festivalen var det så många roliga och intressanta saker att uppleva – att den långa resan från Sverige till Sacramento helt klart var värt det, även om jag inte hade erhållit något pris. Jag har fått många nya vänner inom den amerikanska hästvärlden, många nya kontakter och jag – som har levt nästan hela mitt liv kring hästar – har lärt mig massor av nya saker vad dessa underbara djur anbelangar! Jag har också fått mängder av ny inspiration och nya uppslag, kanske stoff till en ny bok, eller fördjupande artiklar. Där var också flera bidrag från andra länder än USA; Kanada, England, Irland, Frankrike, Tyskland, Brasilien, Hong Kong, Indien, och så jag från Sverige. Jag kan ha missat något land.

En sak som var synd, var att det var ganska utspritt och man kunde omöjligt följa med på allt. Ibland visade man filmer på den anrika biografen Guild Theathre inne i Sacramento, ibland på hotellet en bra bit utanför där de flesta bodde, i Rancho Murieta. Precis intill hotellet låg ett Equestrian Centre, där det  vanligtvis ofta arrangeras ryttartävlingar av olika slag. I Equestrian centre hade vi författare bord där vi ställde upp våra böcker till visning. Även organisationer och företag inom hästgebitet hade bord där med broschyrer och information. Alldeles intill våra bord visades hästar live, olika clinics och demos (mer om dessa nedan). Jag hade mina böcker där under fredagen och halva söndagen, samtidigt som jag kunde följa dessa clinics. På lördagen på Guild Theathre visade jag upp min bok tillsammans med några andra författare och deras böcker och ett par fantastiskt duktiga konstnärer med sin konst. Där hann jag också se en del filmer. Alla väldigt bra! Det finns nu möjlighet att se alla filmer på Youtube.

En mustang. Vissa hästar behöver utmaningar, denna brukar roa sig själv ute i hagen med att gå ”boardwalking”.

Huvudtemat för årets festival var Mustanger, Nordamerikas vildhästar. Ett annat tema var ”Horses for Mental Health”. Det visades också några underbara filmer om pararyttare och deras väg till Paralympics. Här följer en ”kort” sammanfattning av det som visades under EQUUS-festivalen. Öppningskvällen på torsdagen: På hotellet visades fjolårets WINNIE Award bland filmerna, den Robert Redford-producerade ”MUSTANG”. Därefter följde en liten Gala-fest. Fredag - söndag – THE MUSTANG DISCOVERY RIDE nådde sitt mål och anlände till Equestrian Center. Ledd av unga Lisanne Fear, som då med sina tre mustanger och en mulåsna ridit 5 000 miles, från Washington på Amerikas östkust, genom hela USA ända till Kalifornien på västkusten. Syftet med Mustang Discovery 5000 miles var att visa upp Mustangen som ras. Vilken fin hästras det är och att den kan användas till mycket.

Kortfattat - det finns väldigt många fria vilda mustanger i USA. Alldeles för många är uppfattningen – cirka 80 000 – och de förökar sig snabbt, i och med att antal rovdjur minskar. På vissa platser finns det inte tillräckligt med föda för hästarna. Det är ett stort problem på många sätt. The US Department of the interior Bureau of Land Management, BLM, har i uppgift att varje år fånga in mustanger, tämja dem och eventuellt rida in dem, och sen sälja dem på auktioner och adoptera ut dem. Människorna som får köpa en mustang måste visa att man kan ta hand om den och det finns strikta regler att följa. Det går inte att gå in på djupet i mustang-frågan här. Men det finns många delade meningar om vad som bör göras, och det finns många olika organisationer och företag som engagerar sig i för vad de tycker är rätt att göra.
Det finns organisationer som använder sig av mustanger i särskilda program· ”Horses for Menthal Health”, där bland annat traumatiserade krigsveteraner kan få viss psykisk lindring i kontakt med mustanger.
Det finns också organisationer som ägnar sig åt att tämja vilda mustanger när de precis blivit infångade. Samt organisationer och företag som hjälper människor som köpt en mustang, med hanteringen av densamma. Visar dem bra ”horsemanship”.

En sak som påtalades under de clinics som hölls med mustanger, är att mustanger reagerar annorlunda på det som sker omkring den, än en ”vanlig” domesticerad häst. En mustang är närapå en ”urhäst” (fast troligen härstammad från spanjorerna som kom med hästar på 1400-talet, men man har även gjort fynd som vissa hävdar att det fanns vildhästar i Nordamerika under istiden och att det finns nu levande mustanger som härstammar från dem), en häst som genetiskt sett inte alls är präglad av människan, den är ”ren” från grunden. Det visades också under dessa clinics och demos, att de är mycket känsligare för sinnesstämningar, vår andning, vår blick och till och med våra ”tankar”, än en tamhäst (som även de är känsliga för sådant). Det var också mycket intressant – och imponerande – hur dessa duktiga hästmänniskor visade upp detta under hästdemonstrationerna. Ganska mycket ”Monty Roberts-stuk” med andra ord. Det var ju just vid studerande av mustanger som Monty Roberts grundlade sin filosofi i hantering av hästar.

Det finns också vilda åsnor och mulor uppe i bergen. De går i egna hjordar och kallas för Burros. De fångas också in och adopteras ut. Här mulan Adeline.

En annan organisation ägnar sig åt att ge tillbaka friheten till mustanger. Släpper ut dem igen, tillsammans i sina ”familjegrupper”, på andra platser än där de kom ifrån, på platser där det finns gott om växtlighet. Tanken i grunden med det är att mustangerna ska beta av så mycket av vegetationen, att det minskar risken för ”wild fires”, stora vildmarksbränder. Organisationen kallas för Wild Horse Fire Brigade. 

Under den sista dagen visade Lisanne Fear upp sin mula Adeline. Hon var inte bara en före detta vild mula, utan hade också blivit illa behandlad hos sin första ägare. Som Lisanne sa: ”En häst glömmer aldrig, men den kan förlåta.” Däremot: ”En mula glömmer heller aldrig, men den förlåter inte.” Det tar väldigt, väldigt lång tid, om någonsin innan en mula ens överväger att förlåta en oförrätt, för att kunna lite på och visa förtroende för en människa. Lisanne har kämpat länge med Adeline, och kommit långt, men ännu inte hela vägen. Hon visade upp Adeline och visade också hur man sätter på en mula dess packning. En spännande show i sig!

Det går inte att berätta allt som hände på festivalen. Men en minnesvärd film som visades på Guild Theathre, var ”LONG RIDER”, efter boken med samma namn. Den handlar om författaren och äventyraren Felipe Leite, en kanadensare/brasilianare som fullbordade sin sedan länge dröm, att rida ända från Kanada, ner genom USA, Mexico och ner genom hela Sydamerika till Brasilien. Det tog cirka två år. Innebar en hel del svårigheter, men också en enorm lycka när han till slut nådde sitt mål. Han gjorde det mesta av filmningen själv – otroligt bra gjort! – och fick sedan hjälp att klippa och redigera den till en cirka två timmar lång film. Han och hans team erhöll en mycket populär WINNIE Award för filmen. Jag har inte läst boken än. Men kommer göra det!

Lisa Diersen är den som är VD och grundare av EQUUS-festivalen, och hon hade sitt hjälpteam med sig. De var alla otroligt trevliga, tillmötesgående och välkomnande. ”It was a Great Festival”. Bara tanken – att samla så många kreativa kulturella människor från hästvärlden – är fantastisk. Kanske något för oss här i Sverige att ta efter?

//Helena Mansén
Författare, hästsportjournalist, före detta galopphästtränare, ryttare med mera

Foto: Tomas Holcbecher

En riktig kylig januaridag 2019 höll Jens Fredricson träning/clinic i VFK:s ridhus. Jag var med på träning i en grupp för unga hästar, där Jens skulle kommunicera hur vi bör introducera våra unghästar till hoppning. Jens har verkligen alltid inspirerat mig på ett trollbindande sätt! Jag har funderat mycket och länge på varför det är så. Varför är just han så vansinnigt inspirerande?
Efter träningen så satt jag resten av dagen/kvällen på läktaren och lyssnade. Det är som att tiden står stilla när Jens pratar om hästar:

• ”Det är aldrig någon annans fel. Man har aldrig otur i ridning, hästar och ridning är till 100 procent ett resultat av vad man gör. Ursäkter är helt värdelöst. Orka rannsaka dig själv när det går dåligt eller när du inte tar dig framåt”
• ”Otur finns inte och hjälptyglar är för hjälplösa”
• ”Var ödmjuka och lägg undan prestigen för att kunna bli ert bästa. Det gäller inte bara i ridningen utan i allt ni gör”
• ”Prestationen är mycket viktigare än resultatet. MER fokus på prestationen! Ta det lugnt. Tro inte att du kan så mycket”

Det sista Jens gjorde under kvällen var att han själv satt upp på en häst och red inför publiken. ”Detta är en perfekt gubbhäst, den passar mig!”, tjoade han glatt och fick hela läktaren med sig. Fortsatt visade han hur han arbetar med sina hästar hemma. Grundridning, framgångsridning eller dressyrarbete. Kalla det vad ni vill. Men varje gång får han hela rummet att vilja åka hem till sitt stall och arbeta med just det.
”Ingen gör som man säger, de gör som man gör. Man måste bevisa att det fungerar. Annars blir det bara snack och ingen verkstad.”

Jag minns SÅ väl hur han avslutade kvällen där på hästryggen. Hur han på sitt raka och krassa sätt utbrast att det är precis så här alla professionella ryttare arbetar sina hästar. ”Jag gör det, Roffe gör det och Peder gör det. Peder är på topp nu men det är ingen slump. Han har lyckats få till alla detaljer nu. Men vem vet…får jag bara en tillräckligt bra häst så ska jag nog slå honom en dag!”

VM 2022: På en ridskolehäst från Strömsholm och med en gård utan ridhus. Jag undrar inte längre varför just du är så inspirerande Jens. Du har visat mig!🥇🇸🇪Tack för uppvisningen!💥 För mig var det Jens gjorde störst.

/Daniéla


Foto: Privat

Foto: Privat

Sommartid är det inte ovanligt att hästar svullnar i benen av olika anledningar. Här försöker vi reda ut vad det kan bero på och vad som är viktigt att känna till.

Svullnad i ett enskilt ben
En av de vanligaste orsakerna till svullnad i ett enskilt ben är cellulit. Det är en inflammation i vävnaden under huden som uppstår att av ett trauma eller av att en mikroorganism, såsom en bakterie, har tagit sig in under huden. Svullnaden är oftast mjuk men öm och om du lägger ett tryck med fingret och håller kvar en stund blir det en liten grop efter trycket.

Många hästägare känner till begreppet lymfangit, men det är inte ovanligt att det blandas ihop med cellulit. Lymfangit är en inflammation i hästens lymfsystem och ses oftast på bakbenen. Oftast uppkommer det lokalt, inte sällan genom en sårskada. Såret kan vara så litet att det kan vara svårt att upptäcka. Lymfangit börjar ofta med svullnad högt upp på insidan av låret och sprider sig nedåt. Ofta är hästen öm över svullnaden och påtagligt halt på det affekterade benet. Vid lymfangit och cellulit kan kontrollerad rörelse vara positivt.

Vid akuta senskador kan benet svullna upp allt från lindrigt till kraftigt. Ofta är hästen halt i akutskedet, men hältan kan avta relativt fort trots att skadan kvarstår. Denna svullnad kan vara generell runt benet i akutskedet, men lokaliseras oftast relativt snabbt till det område där den skadade senstrukturen finns, oftast kring böjsenorna. Det är viktigt vid en senskada att hästen inte belastar benet mer än nödvändigt i akutskedet, att skadan kyls och att benet lindas för att skada en kompression av svullnaden.

Vid en plötslig svullnad i ett ben är många oroliga för ormbett. Även om de förekommer så är det väldigt ovanligt. Hästar är av naturen flyktdjur och är generellt bra på att undvika ormar, men ibland är oturen framme. Vid ett ormbett kan ibland två hål ses efter tänderna och hästen kan vara öm i området för bettet. Om hästen har blivit biten av en huggorm som är giftig finns en risk att hästen får en systemisk påverkan. Hästar klarar generellt ormbett bättre än vad hundar gör. Om hästen har blivit huggormsbiten rekommenderas att hästen hålls stilla så att giftet sprider sig så lite som möjligt och att man kontaktar veterinär.

Känner du en förhöjd puls?
Om du känner en förhöjd digitalpuls i benet i samband med svullnad kan det röra sig om en hovböld. De som varit med om hovbölder vet att de kan te sig på många olika sätt. Allt ifrån kraftig akut hälta med hög puls och värme i hoven till smygande hältor som kommer och går utan lika tydliga symtom från hoven förekommer. När symtomen är kraftiga och akuta är det inte ovanligt att hästen svullnar upp i nedre delen av benet, ibland så högt upp som till carpus eller hasen och en del ägare förväxlar det då med en senskada. Svullnaden beror på en kraftig inflammation i hoven som påverkar cirkulationen i benet. När trycket från bölden och inflammationen minskar avtar även svullnaden i benet.

Svullen i flera ben
Granulocytär analpasmos eller anaplasma är en fästingburen sjukdom (tidigare kallad ehrlichias). Det är en bakterie som via fästingen kommer in i blodet och tar sig in i vita blodkroppar hos hästen. Symtomen som uppstår är hög feber och nedsatt allmäntillstånd, ofta i samband med svullna ben, oftast alla fyra. En ökad mängd vätska inuti en led eller en senskida kallas galla. Det är bra att veta var leder och senskidor sitter för att kunna skilja dessa från andra svullnader på benen. Gallor kan hästen få året runt, men ibland ökar de i storlek vid betessläpp. Då är det särskilt kotsenskidorna som påverkas, ofta på bakbenen. En gallig kotsenskida visar sig som en förtjockning på bakre delen av benet just ovanför kotan.

Har du koll på vaccinationen?
Glöm inte att kontrollera så att din häst är stelkrampsvaccinerad! Om hästen får sår är det viktigt att se över stelkrampsskyddet om du som ägare inte är övertygad om att hästen har ett fullgott skydd.

Vad ska du göra?
Om du upptäcker att din häst är svullen i ett eller flera ben så ska du kontrollera tempen och försiktigt undersöka om hästen är halt samt leta noga efter något sår. Kontrollera även om du kan känna förstärkt digitalpuls. Om den är tydligt halt, om den har ett sår nära en led eller ett större sår eller om den har feber så ringer du direkt till veterinären. Om den inte är halt eller har feber och inga sår så kan du kyla benet/benen, linda stödbandage och avvakta lite men låta hästen vila i sjukhage eller på box. Är du osäker så är det alltid bättre att ringa veterinär och rådfråga.

Se inlägget, med bilder, nedan:

Foto: Adobe Stock och Privat

 
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
  
Nu när det är så här fruktansvärt torrt torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.

Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
 Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
  
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt. 
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
  
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.

Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen. 
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!

/Peppe

Den här solskenshistorien började med att Corinne tog en isabellfärgad ponny Frippe (eller High Fly som han egentligen heter, en d-ponny född år 2000) på foder vintern 2019. I juni 2019 köpte hon honom och lyckan var total. Under tiden hon ägde honom tävlades han fortsatt i hoppning, reds i halsring, tränades i dressyr och reds ut i alla väder och gångarter oftast ihop med sin bästis C-ponnyn Svante (Dimmans Easy Action). Det var Corinnes kompis ponny som stod uppstallad intill Frippe och tjejerna och deras ponnyer gjorde det mesta ihop.

Det var de bästa första ponnyerna man kunde tänka sig. Full fart men med hjärtan av guld! Efter drygt två år tillsammans kände Corinne att Frippe förtjänade att pensioneras som tävlingsponny men då han fortfarande hade mycket kvar att ge söktes ett "för-alltid-hem" där han skulle fortsätta ridas, tränas och kanske få starta någon enstaka tävling utifrån förmåga och motivation. Han hade fortfarande energi så det räckte och blev över så något stillsamt pensionärsliv som sällskapsponny var inte aktuellt. Annons lades ut för att hitta det där perfekta "för-alltid-hemmet" och inom kort knöts kontakt med familjen Valkama. De uppfyllde alla önskemål för Frippe och efter en lyckad provridning köpte 11-åriga Jennifer honom i mars 2021 och två veckor senare anlände han till Valkamas gård som även beboddes av en quarter, en paint, en shettis och två ponnyer (förutom ett gäng hundar, kaniner, katter och marsvin). Den äldsta ponnyn de hade var 33 år gammal och mådde prima vilket talade för god hästhållning. Kort därefter (april 2021) köpte Corinne den lite större och yngre connemaravallaken Curlea Pakie ("Curre") för att utvecklas tillsammans med.

Familjerna höll kontakt och vid familjen Valkamas besök i Stockholm hade de börjat fundera på att köpa en ponny till lillasyster Josefin. Av en händelse fick hon upp ögonen för c-ponnyn Svante som var Frippes bästis. 14-åriga Lova hade börjat växa ur honom och insett att hon måste börja leta efter ett liknande hem till Svante som det Corinne hittat till Frippe. Att familjen Valkama skulle vara intresserade att köpa ytterligare en ponny från samma stall var en orealistisk tanke då. Svante var liksom Frippe en sån där ponny som det inte finns så många av. Pigg, glad, rolig och genomschysst. Det tog inte lång tid tills Svante också fick flytta hem till familjen Valkama. För Corinne och Lova kändes det fantastiskt att deras älskade ponnyer och läromästare skulle få vara tillsammans igen. Att behöva skiljas från sin bästa vän var givetvis hemskt men glädjen över att de skulle gå komma till samma familj var stor och dessutom ridas och tas omhand av två så underbara tjejer som Jennifer och Josefin. 

Att se dem återförenas på Valkamas gård hösten 2021 var oslagbart. Många glädjetårar fälldes den dagen vill jag lova … Några månader senare förmedlade familjen Valkama kontakt med en D-ponny som nog skulle passa Lova, Woodfield Ted (Ted). Det blev en fullträff och Ted fick flytta till Lova i Stockholm och bli boxgranne med Curre. De tre familjerna har hållit kontakten och många träffar senare åkte Corinne och Lova och hälsade på med sina nya ponnyer. Att rida ihop alla fyra kändes overkligt men såklart jätteroligt och familjerna har svetsats samman genom allt detta. Snabbast på uteritten var fortfarande  22-åriga Frippe. Den aldrig åldrande guldponnyn och hans kritvita lilla kompis Svante har hittat hem …

//Sandra Valkama

Det fanns en tid när man gick och cyklade till stallet så ivrigt att mamma tjatade om att äta först. Nu kan man faktiskt inte komma, för man har ingen skjuts just då.

Det fanns en tid när man stannade kvar och kände sig utvald, stolt och fick vara kvar för att kolla på träningen, bygga bana och lyssna på de äldre. Nu heter det oftast att jag måste åka, för klockan är faktiskt fem.

Det fanns en tid när man växte av stolthet när man fick rykta och förbereda stallägarens häst och man kunde ta en timme på sig att smörja grejerna extra noga. Men nu, nej vaddå. Varför jag, vad har jag gjort? Det får väl någon annan göra.

En gång fick jag sitta med tränaren och stallägaren i lunchrummet och blev bjuden på fika. Jag bara satt där med dem, som en i gänget och fick höra alla storys. Nu är det mer... Jag sopar sedan är det faktiskt rast. Och saknas fikarum är stallet kass.

Vissa gånger fick jag rida ut själv vilket var stort och spännande. Men oftast var jag väldigt stolt över att ha fixat alla boxar själv. I dag tänker man inte rida ut om ingen annan gör det. Då får det bli ett kort pass på banan och inte en chans att man gör vid andras boxar, som om inte den egna var trist nog att göra för att mamma inte hann hjälpa till i dag.

Ja, jag tycker att det har blivit skillnad och jag tror att man lärde sig mer förr. Det finns undantag förstås, men generellt har det "curlats" mycket och jag upplever att vi har tappat kunskap. Vi bytte arbetsmoral, genuinitet och kunskap mot bekvämlighet och ansvarsfrihet. 

Förr var det alltid folk i stallet, på läktaren eller i klubbrummet. Men då fanns inte sociala medier som tog uppmärksamhet ifrån oss och såg till att varenda ungdom numera måste tävla med varandra om flest "likes". Och sedan finns det föräldrar som curlar sina barn som porslinsfigurer.

Jag fick aldrig skjuts. "Här, ta en cykel eller spark! Ska du rida får du lösa det!" För att få rida skötte man mer än gärna både stall och djur, men numera verkar det nästan vara föräldrarna som sköter sådant åt barnen. 

Jag är född i början av 80-talet med en taskig barndom. Stallet och hästarna blev mitt allt, platsen där alla likasinnade var. Jag fick tyvärr inget gratis utan allt fick man kämpa för. Man fick jobba sig till någon ridlektion ibland – och man älskade det! Vi fick lära oss att rykta hästar så att svetten rann och stövhögarna låg uppradade i vita prydliga rader.

Vi satt med näsan i vägen för hovslagaren och flockade oss när det var någon proffsryttare i ridhuset. Och vi var så lyckliga.

Vi red i träskor och shorts, det enda som var viktigt var hjälmen. Nu är det ridstövlar och saker som kostar mer än vad min häst kostade i inköp. Jag minns att en gubbe sa till mig att ridkläder och skryt var ett dyrt sätt att försöka dölja sina brister på. För kläderna gör inte att man kan rida, men det ser bra ut på bild. 

/Annica Friberg Nilsson

---

Foto: Privat

Emma-Lotta Baggens beskriver sig själv som en riktig ponnymamma, med allt vad det innebär. Tills för några år sedan har hon själv tävlat i både dressyr och hoppning, men nu är det barnens tävlande som gäller. När det är dags att åka på meeting vill både hon och barnen bo nära hästarna på tävlingsplatsen, men att lösa boendesituationen på ett smart sätt kan vara en utmaning. Genom att bygga ihop ett tält med hästtransporten fick de både sovplatser och gott om utrymme för matlagning samrt förvaring. I det här inlägget delar Emma-Lotta med sig av sina bästa tips och förklarar hur de gjorde.

En riktig ponnymamma med allt vad det innebär, ja det är jag det. Jag är uppvuxen och bor på en hästgård och hästar har, som ni förstår, alltid varit en stor del av mitt liv.
När barnen kom för 19 år sedan ändrades så klart livet. Två av barnen har blivit riktiga hästfantaster och i dag så står det fyra ponnysar i stallet. I takt med att barnen blivit äldre, så har det även blivit mer prat om att åka på meetings.

Det är ju så roligt att dela intresset med barnen men det blir även lite mer praktiska saker som ska lösas än om man åker på meetings själv. Barnen har alltid varit bestämda och velat att vi ska bo på tävlingsplatsen. Det är liksom lite av halva grejen med att åka på meetings. Jag förstår dem. Man hittar nya vänner, kan mysa lite extra med ponnyn och kan följa tävlingarna på nära håll. Men så var det ju det där med HUR man ska bo.

Vi har bott i tält, stuga, hotell, bil och i husvagn. Stuga och hotell uppfyller oftast inte barnens önskan om att finnas på tävlingsplatsen. Bil fungerar inte när alla ska med. Även tält känns trångt och jobbigt när hela familjen ska med. Hur lätt är det att samsas på en minimal yta med hästkläder och allt? Ibland kan det vara svårt nog att hålla sams även i vårt vanliga hus, så tänk er då statusen på fyra eller fem familjemedlemmar efter tre dagars hällregn när dagarna tillbringats i tält. Nej, det alternativet går bort för oss. Husvagn då? Jo, det är såklart praktiskt om man äger en. Vårt problem är att då måste vi åka med två bilar, vilket innebär att både jag och min man måste med. Fördelen är att det är bekvämt, varmt och finns gott om yta för packning. Men hur gör vi då om vi inte kan åka med två bilar?

Jag började fundera på alternativa lösningar och landade efter mycket funderande i att det vore smidigt att kunna kombinera ett tält med hästtransporten. Hästtransporten har man ju alltid med sig när man ska tävla. Det svåra var att hitta ett tält som var lagom stort för hela familjen, hade ståhöjd, myggnät, flera dörrar och som kunde sluta tätt mot transporten. Ja, och så skulle vi så klart kunna öppna dörren på transporten också. Det sistnämnda visade sig vare en klurig nöt att knäcka. Men skam den som ger sig! Jag hittade ett tält som hade passande mått för vårt Bojsläp. Det är ett tält för skåpbilar/husbilar som är 3×3 meter, har en sluss mellan transporten och tältet som är cirka 1 meter och höjden är cirka 2,2 meter Kanon!

Bonus var att det är ett lufttält och skulle gå lätt att sätta upp och montera ned. Något som är ett krav när jag och min yngsta dotter är ute och åker själva. Man kan säga som så att tålamod och bruksanvisningar inte är vår starkaste sida... När vi är ute ska det gå fort (gäller även på hoppbanan så klart).

Men hur skulle nu tältet fästas på transporten? Vi ville ju ha en regnsäker lösning så vi köpte en kederlist som vi limmade på dekorlistens undersida. I den så trädde vi sedan in tältets skena och vips så var glipan mellan tält och transport borta. Och vad lätt det gick! Ja, ja, nu undrar väl alla ”smartisar” varför vi inte bara köpte ett vanligt förtält. Jo, av den enkla anledningen att vår Bojtransport har ett välvt tak, vilket gjorde att tältet behövde fästas på cirkaa 1,9 meters höjd för att det skulle fungera med att fästa listen. De flesta förtälten fästes på 2,2 meters höjd eller ännu högre. Det var även svårt att hitta ett tält där vi kunde öppna transportdörren på ett bra sätt. Vi valde ett tält som fått bra "storm-recensioner". Det kostade lite mer men det kändes bäst för oss. Så här i efterhand så visade det sig att tältet klarade både regn och blåst på ett utomordentligt sätt.

Tältet lyckades vi sätta upp på ett litet kick, men vi stod på en stenhård grusplan så kraftiga tältpinnar behövdes, samt en lång spik att göra hål med. Tältet bjöd på gott om plats. Ståhöjd och 3×3 meter. Mellan tältet och transporten är det en sluss där vi förvarade stallskor, vatten och liknande. Transporten fungerade den här gången som garderob, förvaring och plats för en elektrisk kylbox och vattenkokare. När hela familjen är med blir det en luftmadrass på varje sida av mittväggen.

Vi höll oss varma med ett element inne i tältet samt sovsäckar som klarar runt noll grader. Mat lagade vi med hjälp av toast-järn och vattenkokare. Den elektroniska kylboxen var toppen. Stol och bord rymdes lätt samt två luftmadrasser och packning. Första natten var det busväder. Då sov jag inte så mycket då jag trodde tältet skulle blåsa bort. Det gjorde det inte och natt två så sov jag som en stock. Nedmonteringen var snabbt avklarad och trots en liten regnskur så lyckades jag och dottern hålla sams under hela tiden. Nu ser vi redan fram emot att få använda det igen. Och för den som undrar, så gick meetinget alldeles lysande det med.

/Emma-Lotta Baggens.

Foto: Adobe Stock 

UPPDATERING: Den här gästbloggen publicerades ursprungligen 2020-03-04. Hippson väljer att återpublicera den som en läsarfavorit.

En häst kan leva länge och en häst kräver både vård och pengar kontinuerligt, så ni som har häst bör fundera runt hur hästen ska hanteras när ni går bort. Tänk på att man inte alltid dör av ålderdom, utan att det kan bero på plötsligt sjukdomsfall eller en olycka. Vad ska hända med hästen? Ska den säljas? Avlivas? Tillfalla bästa väninnan? Eller ja, vad ska hända.
Om du inte gör något alls har lagstiftaren bestämt att en häst ska behandlas som ”sak”, det vill säga på samma sätt som till exempel en bil. Enligt lagen ärver släktingarna fram till kusinerna som blir utan arv.

Fördelningen av arvet, inklusive hästen, blir klart när bouppteckningen – som ska upprättas inom tre månader från dödsfallet – är registrerad och alla dödsbodelägare har enats om fördelningen av egendomen genom ett arvskifte. Kan de inte enas om fördelningen kan det behövas en boutredningsman som bestämmer hur fördelningen ska ske. Dennes beslut kan sedan överklagas till tingsrätten och den här processen tar vanligen flera år. 
Vad händer då med hästen under tiden? Lagen säger att dödsbodelägarna ska förvalta dödsboet gemensamt och att beslut som rör dödsboet ska vara eniga. Detta betyder att huvudregeln är att de ska hjälpas åt att ta hand om hästen och fatta beslut runt denna gemensamt. Det kan vara extremt opraktiskt om det finns flera dödsbodelägare, speciellt om de inte är kunniga inom området häst.

Det finns undantag från huvudregeln ovan om det rör sig om brådskande beslut som inte kan skjutas upp. Då får någon av de som står den avlidne nära vidta de brådskande åtgärderna på egen hand. Detta gäller till exempel åtgärder som inte kan vänta, exempelvis att ta hand om djur och ge dem mat, vattna blommorna och tömma kylen/frysen, om det inte finns make/maka eller sambo som sköter om detta. Men en häst kräver inte bara, som exempelvis en katt eller en fågel, lite mat för att vara nöjd. Hästen kostar stora pengar i stallhyra och kräver motion, in- och utsläpp, hovslagare, vaccinationer, försäkringar och annat som kostar en hel del pengar.
Kostnaderna för hålla hästen kan lätt ”tömma” ett dödsbo på pengar. Om ingen av dödsbodelägarna kan ta hand om hästen måste man kanske stalla in den med full service och skötsel och detta kostar ansenliga summor varje månad.

Det är viktigt att fundera på vad som ska hända med hästen. Vad som är bäst för en häst är självklart individuellt utifrån både personen och hästen. Är hästen gammal och har varit hos sin ägare länge kanske det inte är lämpligt att flytta den, utan då kan det vara bättre att den får galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Är det en ung tävlingshäst kanske den kan lämnas till ett försäljningsstall för att få ny ägare.
Är det så att bästa väninnan ska ha hästen, trots att hon inte är dödsbodelägare, behövs ett testamente. Du får testamentera bort hästen så länge det inte kränker någons laglott. I ett testamente kan du också avsätta en summa pengar till hästens framtida vård. Genom testamentet får anhöriga veta vad du vill och chansen ökar att du får respekt för viljan. Vet anhöriga inte om din vilja tvingas de till snabba beslut, som kanske inte är de du önskat.

Tänk även på vad som händer om du skadas allvarligt i en olycka och inte kan ta hand om hästen på många månader. Kanske blir du nedsövd på ett sjukhus under en ansenlig tid utan förmåga att kommunicera med omvärlden. I dessa fall kan en framtidsfullmakt hjälpa till.
När man upprättar en sådan utser man någon som ska ta hand om de beslut som behövs under tiden man själv inte är kapabel. Man utser då någon som man själv litar på. Ofta är denne någon släkting eller nära vän. Här lämnar du instruktioner om vad som ska ske, och dessa instruktioner kan kompletteras muntligen. I fullmakten anges när den ska börja gälla och vem som får fatta de viktiga besluten. Om det inte finns en framtidsfullmakt kan staten utse en god man eller en förvaltare som fattar de beslut som behövs, men denne känner inte till dig och vet inget om hur du har önskat, vilket gör att en framtidsfullmakt är mycket bättre.

Mitt råd är att du dels skriver ett testamente där du tydligt anger vad som ska hända med hästen/hästarna om du dör, dels att du skriver en framtidsfullmakt där du utser någon du litar på att fatta kloka beslut om du själv blir oförmögen. Nästa råd är att du pratar med dina nära och kära och upplyser dem om hur du vill ha det. Det är mycket större chans att du får det som du vill om du är tydlig mot dina nära runt hur du önskar det hela, men tänk på att dessa samtal inte är juridiskt bindande. De dokument som hjälper dig juridiskt är testamente och framtidsfullmakt.
Tänk på att detta är handlingar du inte bör upprätta själv. Den dagen de ska nyttjas måste de vara skrivna på ett korrekt sätt som inte går att ifrågasätta. Du är borta eller oförmögen och du kan inte rätta till eventuella tolkningsbrister genom att svara på frågor.
Dröj inte med att upprätta nödvändiga handlingar, om du dröjer kan det vara för sent och vad händer då med hästen?

/Advokat Eva Johansson

Tjena! Golden här, i dag började inte dagen bra! Husse kom ut i hagen och hämtade bara mig själv och sa: ”nu ska vi åka och tävla”. Va fan tänkte jag … ja, ja jag har väl inget val.

Det brukar ta en stund, först får man komma in och han brukar fjäska med lite mat. Sen ska man stå där i stallgången. Länge. Det tar ibland 45 minuter. Han brukar börja med att tvätta rumpan, ja på mig alltså, så den och svansen ska torka. Sen sätter han igång och gno med en borste och som det inte vore nog så klättrar han upp på en stege och början dra i min man. Bara den proceduren brukar ta nästan en halvtimme. Sen säger han alltid att jag är fin. Ni hör, mer fjäsk. Sen är det lite olika, ibland får jag vänta lite och ibland är det dags att krypa in i den där släpkärran husse och matte drar efter sin bil.

Sen när man åkt i släpkärran ett tag kommer man ofta till ett ställe med massor kompisar! Det tycker jag är skitkul! Det finns massor av kompisar och jag vill hälsa på alla men jag får inte hälsa på nån. Skittaskigt!! Sen efter lite pyssel så brukar husse klättra upp på min rygg. Sen är det dags att gå iväg till en hage med sand och springa runt lite, där är det massa kompisar men skillnaden är att alla andra kompisar har sin matte på ryggen. Det är bara jag som har min husse på ryggen. Så är det alltid. Nästan. Sen när man sprungit där ett tag ska man gå till en annan hage med sand. I dag hade hagen dörr och tak också och där stängde de in mig och husse! Hjälp!! Jag saknade direkt mina kompisar!! På väggarna satt det stora vita skyltar med bokstäver och bilder. Lite läskigt alltså …

Sen var det någon som blåste i en visselpipa och då styrde husse mig rakt mot bokstaven C och en bild på en cykel. Och bakom skylten på nån trappa satt det massor med mattar och nån enstaka husse. Dessa mattar kanske var där utan kompis eftersom de hade tid att sitta på en konstiga trappan, och den där ensamma hussen hörde nog ihop med nån matte. När jag väl fick se dem såg jag en flyktväg till vänster men husse sa att vi absolut skulle gå åt höger. Sen ska man springa runt i olika mönster och se snygg ut. Det är mycket roligare på torsdagar när vi tränar på att springa vackert hos Emma, inga otäcka figurer på väggarna och så får jag ha en kompis med mig. När det var dags för höger galopp tittade jag så mycket på alla mattar på trappan att det blev vänster galopp. Men husse flyttade snabbt sina ben och sen bytte jag galopp och då verkade han nöjd. Sen fortsatte vi och till slut fick jag stå stilla, sen fick jag en kram av husse och sen fick jag gå ut ur hagen med tak och då var det massa kompisar med sina mattar där igen!

Sen var det redan dags att åka hem. Vi kom ju nyss! Då ska jag gå in i släpkärran igen. Jag skulle nog kunna tänkt mig att stanna hos alla kompisar faktiskt. Men jag hade på känn att jag faktiskt skulle få åka hem till kompisarna så jag gick in i släpkärran efter två minuter. Sen efter 20 minuter så var vi hemma igen, det var det bästa på hela resan. Jag hade sparat mig till det!! Ni skulle sett vilket tryck jag hade i galoppen när jag äntligen fick springa till kompisarna. Då skulle domaren varit med så kanske det hade blivit nån extra poäng. Och hon skulle sett mig när jag gick runt där bland alla andra släpkärror och bilar och mattar, då fick jag höga dressyrpoäng. Trots att jag aldrig varit på en sån stor tävling och att det bara var fjärde tävlingen i mitt liv. Då var husse nöjd.

Nöjd förresten, ser ni hur glad han ser ut på sista bilden? Jag är rädd för att jag ska iväg och försöka springa vackert fler gånger. Och bli instängd ensam i en hage med tak. Det kanske därför så många spelar padel … då får man ju i alla fall ta med sig en kompis in i hagen. Och inget skitresultat TDB kommer det heller. Men det skiter vi i min husse och jag. Vi tränar vidare! Ha en fin dag i solen!

//Golden