Foto: Adobe Stock

"Jenny Ek och hästen Poker var ute på en lugn skrittrunda längs en ridväg i Säve när två personer på cyklar plötsligt kom i hög fart bakom dem. Poker skrämdes av de skrikande bromsarna, skenade och bröt benet.
– Det var blod överallt, säger Jenny till Hippson."
Så börjar en text som dök upp i våra flöden. Det handlar om en häst som skrämts av cyklister och skrämdes så mycket att han störtade utför ett stup, bröt benet och fick avlivas. Eftersom Cyklistbloggen träffar hästar rätt ofta inne i stan på väg till jobbet, tänkte vi därför att det var dags att ta reda på mer om hur man bör göra som cyklist när man möter hästar.

Kortversionen: Ta det lugnt, stanna gärna om du möter ett hästekipage, använd inte ringklockan och om du rider ikapp, gör det i låg hastighet utan att göra plötsliga ljud. Håll ordentliga avstånd, särskilt bakom hästen. Småprata gärna för att ge häst och ryttare en chans att upptäcka dig.

Sju tips till cyklister som möter ryttare. Först, i fallet med hästen Poker så red ekipaget på en påbjuden ridväg, som är uppmärkt med vägmärke D8:

Tips nummer ett: Här får man inte cykla. Precis som man inte får köra bil på en cykelbana. Så tips ett är alltså att inte cykla på påbjudna ridvägar. Enkelt. Men, hästar och cyklister kan ju träffa på varandra i trafiken ändå – på skogsstigar, eller – som i vårt fall – i blandtrafik inne i stan där både Djurgårdsförvaltningen och Kungliga Hovstallet har hästar – för att inte tala om ridande polisen. Vi kollade med våra ridande vänner och bekanta och hörde också av oss till ridsporttidningen Hippson för att få bättre koll på vad man ska tänka på när man närmar sig en häst på hoj. Först, hästar är flykt- och flockdjur. Att de är flyktdjur betyder att deras främsta försvar mot rovdjur är att fly. Konkret innebär det att en häst som blir skrämd av något reagerar snabbt med att sätta fart. Flyktdjur är ständigt beredda på att snabbt fly iväg. Det var alltså det som hände med Poker. Hästar kan bli skrämda av nästan vad som helst – något som fladdrar, plötsliga höga ljud, eller när något med starka färger dyker upp. Det betyder att en cyklist som kommer i hög fart och plingar på ringklockan och är iförd reflexväst lätt kan skrämma slag på en häst.

Tips nummer två: Så, tips nummer två när du som cyklist möter en häst: Sänk hastigheten i god tid, utan att tvärbromsa. Använd inte ringklockan. Men prata gärna lugnt så att häst och ryttare får en chans att upptäcka dig. Om hästen verkar nervös (trippar fram, fnyser eller svänger fram och tillbaka) är det klokt att stanna tills ekipaget passerat.

Tips nummer tre: Hästen är ett flyktdjur, inte ett rovdjur. Det gör att synfälten fungerar annorlunda än på till exempel människor. Hästen ser nästan 360 grader runt sig, men har dåligt djupseende och därmed svårt att bedöma avstånd. Det innebär att den har lätt att uppfatta potentiella faror – och dit räknas alltså även cyklister. Rakt framifrån är synen sämre och samma sak precis bakom hästen – där ser den inte alls. Hinner du upp ett ryttarekipage, var alltså medveten om att du inte syns alls bakifrån och att du kan dyka upp väldigt plötsligt när du cyklar om. Och tänk också på att hästar använder bakbenen mot faror – cykla därför aldrig precis bakom en häst.

Tips nummer fyra: Hästar är som sagt lättskrämda, så tänk på att en häst plötsligt kan bli skrämd av vad som helst, även något annat än dig. Det betyder att den plötsligt kan röra sig oförutsägbart – och då gäller det att inte vara i vägen. Håll avstånden!

Tips nummer fem: Hästen är alltså ett flockdjur och vill därför hålla ihop gruppen. Kommer det flera hästar, låt dem passera tillsammans.

Tips nummer sex: Hästar som vanemässigt rids i stadsmiljö, till exempel polishästar och Beridna högvakten, är tränade för det och är också hästar som är speciellt utvalda för att fungera i den tuffare miljön. Men de är fortfarande hästar, så visa hänsyn ändå.

Tips nummer sju: Har du otur och möter hästar som kommer i hög fart, var extra försiktig. Galopperande hästar brukar vara mer fokuserade på galoppen än på omgivningen, så om det är på en grusväg, gå åt sidan och låt passera. Men göm dig inte, , stå tydligt och synligt. Du vill inte vara den där läskiga överraskningen.

Hur man vet att det börjar bli dags för semester? Man åker till jobbet en helt vanlig torsdag. Man träffar en häst. Eller, ja, man träffar en ponny. Eller, ja alltså man träffar ett Gotlandsruss. Dessa kungar och drottningar av egen vilja , hyss och upptåg. Dessa fantastiska, vackra varelser så fulla av ofog att hälften kunde vara nog.

En fux. Ja, men såklart! Det är väl inget konstigt med det, tänker man, den ska ju bara kolla tänderna. Det borde ju gå vägen utan större problem. Man har gjort det förr. Man klappar lite på ponnyn, ger den lite lugnande, även detta förvånansvärt enkelt med tanke på ras, ålder och så vidare. Åååh den står så snällt. Direkt träff i blodkärl. Man känner sig på g. Inte någonstans misstänker man att det finns en hake – än. Man börjar plocka fram lite grejer och ska just sätta på munstegen.

POFF! Det lilla söta russet bestämde sig för att jag hade ABSOLUT gett den ALLDELES för mycket knark så nu gick det minsann inte att stå upp ens. Totalt väck. Som en vintervilande björn i december. Som en mumie i Egyptens pyramider. Ok, vi väntar väl lite då. Och killar lite på honom......retas lite.... Icke, sa Nicke.

Veterinärvård Mc Gywer-style påbörjas. Med mattes hjälp släpar vi fram med vattendunkar, spännband, täcken och – HÄPP – så hade man "Ernstat" ihop en mobil tandvårdsenhet för liggande (svordom svordom röda svordom svordom) russ. Av med vargtänderna blev iallafall den lille kraken. Och alldeles strax efter ställde han sig SÅÅÅ snällt upp.

Och jag VET att han egentligen aldrig ens VAR sådär jättetrött som det påstods. Han är bara russ. That's it. Och detta mina vänner, är hur man vet att det är dags för semester!

//Viktoria Sporre

Min första känsla när Covid-19 blev känt var att vi ryttare är ganska vana vid risken för kontamination genom mediciner men också smittrisker som till exempel ringorm, kvarka och abortvirus. Jag måste ändå säga att det är just dom smittorna som i vardagen skrämmer mig mest. Jag har dock stor respekt för att jag med stor säkerhet ändrar min åsikt om/när den dagen infaller som jag eller människor i min närhet smittas. Corona har gjort de flesta upplysta om hur man bör agera för att inte smitta eller bli smittad.

Jag är så taggad över första tävlingsdagen. Men inser också hur förskonade vi varit från smittor under tävlingsstoppet. Jag tror också att människor generellt sett tvättar händer mer vilket också varit bra för spridningen av hästsmittor. Vi har alltid virkon och desinfektionsmedel hemma för att rengöra lastbil, stall och borstar så det fanns ett lager när handdesinfektion blev en bristvara. Alla hästar i mitt stall tempas varje morgon. En rutin som jag upplever besparat oss smittspridning men som också gett oss stor insikt i hästarnas allmäntillstånd. Det är klart att det tar tid att tempa kanske 16 hästar men med en termometer som mäter tempen på 20 sekunder så är det helt klart värt det.

Normalt ligger hästarna i stallet någonstans mellan 36,8-37,8 normalt sett. Mest förekommande är temperatur mellan 37,1-37,4 på morgonen. Jag ser ganska stora individuella skillnader mellan hästarna. Att tempa en frisk häst över tid ger oss möjlighet att snabbt agera om det blir en skillnad. Tänk på att hästen har högre temp efter rörelse/hagvistelse och framförallt ridning vilket kan ge falsk indikation. Tänk på att unghästar och framförallt föl har en högre temperatur då ämnesomsättningen är högre. Det är helt normalt att det skiljer upp till 0,5 grader under ett dygn på en häst. Det man skall reagera på är skillnader större än det.

De åtgärder vi gör om vi ser en högre temperatur hos häst än vad som är normalt är:

• Isolera hästen direkt från övriga hästar
• Tempa alla hästar i stallet
• Informera övriga som är i stallet för att minimera smittspridningen
• Byt kläder och tvätta händer vid hantering
• Tempa regelbundet för att se en eventuell feberkurva
• Försök få hästen att dricka
• Var vaksam om tempen kommer av smärta, typ lymfangit, kolik, behövs veterinär?
• Ta bort kraftfodret om hästen ställs på box
• Led hästen för hand (ej vid andra hästar)
• Notera eventuellt näsflöde eller hosta
• Kolla hästens slemhinnor
• Kolla hästens puls och andning

Kom ihåg att tempa din häst innan du åker till tävling och träning men också under långa resor. Vi har vid fler tillfällen isolerat en häst helt i onödan men tänk den dagen som det är något då har vi förhoppningsvis kunnat stoppa smittspridningen.

Vi ses på tävling- ÄNTLIGEN

Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat

"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.

I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.

Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.

Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).

Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?

Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.

Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.

Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.

Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.

/Thomas"

Foto: Privat

Arkivfoto: Haide Westring

Många är det som lider i situationen vi hamnat i. Framför allt tänker jag på de som förlorat någon i denna pandemi som härjar över jorden. I skrivande stund är det över 300 000 människor som lämnat sina nära och kära i sorg runt om i världen. Hur corona på bästa sätt ska bekämpas och vilken strategi som lämpar sig bäst lämnar jag med varm hand till de som har studieskulder i ämnet.

Det enda någon rimligen kan säga, det FHM (Folkhälsomyndigheten, reds anm.) faktiskt säger, är att: Vi vet inte och vi måste vänta och se. Att avkräva ett datum av FHM när vårt samhälle ska rulla i gång som vanligt blir problematiskt utan att först fråga huvudpersonen, det vill säga viruset och hur den planerat sin framtid.

Av förståeliga skäl hörs rop på hjälp från de flesta områden runt om i landet. Verksamheter går på knäna och i många fall har företag redan fått slänga in handduken. Därför är det förståeligt och rimligt att även ridsporten börjar höja rösten och förklara sin situation. I dagsläget är det dock bara att förhålla sig till de restriktioner som ligger, men när lättnader kommer är det viktigt att vara förberedd. Som någon ansåg, och jag håller med, så vore det önskvärt att det fanns en branschorganisation som kan driva ridsportens frågor när den dagen kommer.

  
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport. 

Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen. 

Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla. 

Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman –Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den. 

På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse. 

På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls. 

Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM. 

För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. 
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!

/Alexander Zetterman

Se klippet nedan:

Foto: Emma Johansson och Privat (besök hos den franska sadeltillverkaren Bruno Delgrange)

"Jag har tidigare arbetat med att sälja sadlar och det var där och då jag kom på min idé om ett sadelregister som gör det svårare för tjuvarna att sälja vidare stulna sadlar. Vi lever i en tid där det är modernt att kalla sig för entreprenör. Att jaga investerare och slänga sig med engelska ord ses som coolt. Men hur coolt är det? Hur ser livet ut som entreprenör inom horsetech i Sverige? Här delar jag med mig av delar ur min resa och vad som är bra att tänka på när man har en affärsidé.

En morgon i november ska jag fodra mina hästar. Det verkar som en helt vanlig morgon, det är lugnt i stallet och hästarna tuggar tryggt på sitt hö, precis som vanligt. Men när jag närmar mig vår sadelkammare så förstår jag att något är fel. Väldigt fel. Det ligger glas på golvet och dörren står på glänt.

Jag kliver in i det rum som brukade var fyllt av väldoftande sadlar. Den här morgonen var det bara tomma krokar som mötte mig, tjuvarna hade tagit alla sadlarna. En våg av obehag sköljde över mig, var alla hästar okej? Precis utanför sadelkammaren stod mitt dräktiga sto och en ettåring. Tänk, fanns det någon obehörig kvar i stallet? Det var ju trots allt tidigt på morgonen och fortfarande mörkt ute. Många tankar började snurra i huvudet. Jag är inte ensam om den här upplevelsen, stölder av sadlar är ett stort problem i hela världen.

Från idé till verklighet
Visst har vi alla väldigt många bra idéer? I vår vardag stöter vi på problem som vi antar att många andra också har, ofta har vi en lösning på problemet och undrar varför ingen annan skapat det redan.

Min affärsidé kom till mig när jag arbetade med att sälja sadlar, men det tog flera år innan jag gjorde verklighet av idén. Jag hade aldrig startat företag innan och än mindre ett sådant här stort projekt, hur skulle lilla jag gå till väga för att göra verklighet av mina stora planer? Jag förstod att det skulle kosta pengar, pengar som jag inte hade så jag började googla.

Till slut kom jag in på Almis hemsida och kände att det kanske kunde passa. Almi är delvis statligt ägt och tillhandahåller företagsutveckling, lån och riskkapital och har kontor över hela Sverige. De finns här för oss som har idéer!

Först kontaktade jag deras investeringsavdelning och när de snällt i stället kopplade ihop mig med en av deras innovationsrådgivare blev jag först lite stött. Jag behövde ju pengar! Förstod de inte det?! Jag har lärt mig mycket sedan dess och att jag fick träffa en rådgivare var så klart det bästa just då, men det är mycket man inte kan eller vet innan man börjar.

Till vårt första möte hade jag skapat en enkel marknadsundersökning i Google Analytics för att kunna belysa det problem jag påstod fanns och hur min idé skulle kunna vara en lösning. Men jag visste fortfarande inte exakt vad det skulle bli eller hur det skulle se ut.

Men jag drog en presentation för Emanuel, rådgivaren som jag hade fått mötet med, och visade min marknadsundersökning. Och när jag var klar var Emanuel både imponerad och intresserad av problemet. Han gav mig där och då ett innovationsbidrag så att jag kunde påbörja arbetet med företaget, det var senhöst 2017 och sedan dess har jag arbetat heltid med min affärsidé, min idé som blev till verklighet!

Tre snabba tips som gör din idé till verklighet

• Försök samla information om problemet som du har identifierat, artiklar, gör egna undersökningar osv. Det är material som du kommer att få användning för när du ska presentera din idé för andra.
• Prata med andra som har samma problem! Diskutera med så många du kan kring din idé för att se hur de reagerar. Och försök hitta personer som inte bara säger saker du vill höra, våga utmana idén.
• Att starta företag är läskigt och det är mycket att tänka på. Men det finns hjälp att få! Almi finns över hela Sverige och kan hjälpa till med både affärsutveckling och ekonomiska bidrag eller lån. 

Blod, svett och tårar
Sedan 2017 har jag varit en så kallad entreprenör. Förra året fick jag pris som årets unga innovatör i Sverige, mitt företag har uppmärksammat såväl nationellt som internationellt. Jag minns särskilt när jag fick delta i ett morgonradioprogram i USA, hur nervös men samtidigt stolt jag var. Bakom fina utmärkelser och stora intervjuer finns det dock tårar, ångest, frustration och sömnlösa nätter. Många gånger har jag frågat mig själv om det faktiskt är värt det?
Så är det värt det? Givetvis.

Jag har funderat flera gånger fram och tillbaka om jag gjorde rätt som vågade hoppa så snabbt, alltså att jag valde att arbeta heltid med Sellamigo trots att jag inte kunde ta ut lön från företaget. Svaret på frågan kommer jag aldrig att få. Men jag tror att det hade varit svårt att fokusera om jag hade haft ett annat arbete vid sidan av samtidigt, då hade det också varit enklare att ge upp.

Jag har dessutom fått lära mig att omvärdera och inte tveka på att ta en annan riktning än vad som först var tänkt. På det stora hela har min affärsidé varit den samma, men när jag ska lösa ekvationen hur min affärsmodell blir lönsam har jag fått tänka om flera gånger.

Ensam är inte alltid stark
Eftersom jag har varit ensam i mitt bolag till att börja med så har de externa hjälporganisationerna varit viktiga, Almi har jag redan nämnt och de i sin tur kopplade mig till Science Park i Jönköping, som även de arbetar med affärsutveckling och för att hjälpa entreprenörer.

Science Park har också hjälpt mig med ekonomiska bitar, men där fick jag så småningom en affärsutvecklare att arbeta mer djupgående med. Det har varit avgörande för att jag ska orka fortsätta. Någon att dela tankar och idéer med och som sagt ”vi” när jag har varit där.
Om man har någon att starta sin affärsidé tillsammans med är det värt så oerhört mycket! 

Tre tips till dig som funderar på att starta eget

• Våga ta steget! Vad är det värsta som kan hända? Låt din affärsidé utvecklas under resans gång, du behöver inte ha allt klart innan du börjar.
• Fira! Fira allt som är bra. Stort som smått, ge dig själv en klapp på axeln varje dag.
• Hitta ditt team! Oavsett om det är externt eller om du har någon att starta ditt företag tillsammans med.

Hästtjejer – vad väntar ni på?
Under min resa har jag fått inse hur mycket hjälp det finns i samhället för innovativa idéer. Sverige är ett fantastiskt land att starta och driva företag i. Men i vårt land behöver vi samtidigt fler kvinnor i ledande positioner och som företagsledare, så hästtjejer vad väntar ni på? Vi är uthålliga, arbetsamma, vana vid ledarskap och framför allt tror jag att det finns massor av fler idéer som kan bli till verklighet.

Våga tänka teknik, våga tänka globalt! Du kanske inte vet hur allt ska fungera just nu, men börja någonstans och se vart det leder dig. Jag tror på dig, på oss hästtjejer!
Jag vill också passa på att slå ett slag för Horsetech of Sweden som är en organisation för horsetech-företag i Sverige. Här finns kunskap, stöttning och många personer som har påbörjat sin resa mot att göra verklighet av sina idéer. De har mängder av tips och råd att dela med sig av. Jag hoppas att jag kommer att få träffa just dig där i framtiden!

/Karolina"

 
Karolina, till höger, tar emot det nationella SKAPA-priset som årets unga innovatör.