Foto: Privat.

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Maria Stigsson jobbar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb och brinner för att hjälpa ungdomar inom ridsporten. Under många år har hon följt med sina elever på tävling och har därmed intresserat sig för teamet som byggs upp kring ryttaren. Hon menar att om ungdomsryttaren är medveten om vad teamet gör, får vara med i planeringen och tala om vad just denne behöver för att kunna prestera som bäst, kommer ungdomarna att bli mer medvetna.
– Vi måste se på barn och unga som att de är egna tänkande individer med mycket kunskap och förmågor. Lyssnar vi på barnets behov, eller tror vi vuxna bara att vi vet vad denne behöver? Ett team kan bestå av många olika personer, men det viktigaste är att kommunicera, säger hon.
Läs Marias inlägg i Gästbloggen nedan.

Jag tänker ofta på det där med teamet när vi är ute på tävling med ”Team Baron”. Man blir så imponerad av alla team man ser och träffar. Mammor, pappor, kompisar och syskon som bär, betalar, hejar, kramar, tröstar, matar, vattnar, klär på, klär av, håller koll, packar – ja, ni vet allt det där som händer innan, under och efter tävling.
Huvudrollsinnehavarna i teamet är ryttaren och hästen. Men en hel film skapas inte av två roller. Det är så många andra viktiga roller som spelar in på prestationen. Såväl stora roller som ”statister” – alla är en viktig pusselbit.

På bilden ovan syns förutom en av huvudrollsinnehavarna – Sörvys Baron – vårt teams ”materialare” som jag ibland kallar henne – mamma Linda. Mamma Lindas roll är tung. Hon anmäler, hon tvättar kläder innan, ser till att allt är packat, att hästen är påklädd när ryttaren går banan, håller koll på vaccinationslistor och så mycket mer.
Det är också hon som fodrar, släpper in och ut hästen varje dag och kör till träningar – hon känner alltså hästen innan och utan. När hon inte är med blir det lätt lite förvirrat. Som till exempel att jag missar att vi var uttagna till vaccinationskoll en gång.

Min roll är mer att se till att ryttaren är i rätt ”mood” under framridning och framhoppning. Vi känner varandra så väl, jag och Ebba, så ofta räcker det med korta, enstaka ord för att kommunicera. Mitt jobb är alltså att se till att ryttaren ostört kan komma in i och kunna vara kvar i sin bubbla. Ibland diskuterar vi någon linje på banan innan start, ibland inte. Ryttaren väljer. Jag vet under vilka förutsättningar Ebba rider som bäst och försöker bidra till dem.

Teammedlemmar är inte bara de som är med just under tävlingsdagen. Till teamet hör såväl hovslagare, veterinärer, tandläkare men framförallt kanske tränaren. I vårt team är tränaren Anne Eriksson. Jag förser mig alltid med rapport hur träningarna gått, då jag sällan har möjlighet att vara med. Detta för att veta till kommande tävlingar var ryttare och häst ligger just nu. En tränare som ser ekipagets styrkor och svagheter är en ovärderlig del av teamet. Vi har dessutom förmånen att tränaren känner hästen sedan den var väldigt ung och har sett ryttaren genom åren på många olika hästar. En stor nyckel i allt är Annes noggrannhet i grunderna. Kan man någonsin få för mycket av det?

Har du funderat på din roll i ditt team? Har du frågat ditt barn, eller den du är med, hur den vill att du agerar och vilken roll du har? Vi är ju faktiskt där för att den personen ska kunna prestera så bra den kan för just den dagen. Vi är där för att skapa förutsättningar.
Hur vill din teammedlem att dagen ska se ut? Vad ska du göra på framhoppningen? Behöver den instruktioner eller gör instruktionerna bara ryttaren nervös? Vilka är din ryttares styrkor?Lyft dem på framhoppningen, tjata inte om det negativa! Ryttaren ska serveras självförtroende på vägen in, inte bli påmind om allt som den kanske skulle kunna göra fel.

Om det inte går bra på banan – finns det en plan för det? Vill ryttaren vara för sig själv en stund? Hur hanterar vi i teamet besvikelsen som kan komma? För besviken måste ryttaren få vara när det inte går bra.
Många fantastiska team ser man när man är på tävlingsplatsen. Men också team som kanske, med små förändringar, skulle kunna ge ryttaren större möjligheter att prestera.

Avslutningsvis vill jag bara säga – teamet måste ha roligt! Vi håller på med den här sporten för att det är roligt, se till att skratta och plocka fram alla godbitar. Vi har kul, ibland går det mindre bra, men då vet vi att det kommer fler möjligheter och fler tävlingar.

Oavsett vilken nivå man är på behövs ett team och det teamet behöver kommunicera INNAN tävling och huvudrollsinnehavarna behöver få vara just det. Vi andra är regissörer, sminkörer, materialare och allt annat som behövs. Låter vi barnen komma till tals? Vet vi vad de behöver eller tror vi bara det? I går gick det bra, vi skötte alla våra uppgifter och ryttaren kunde fokusera och prestera. Då är det galet kul att tillhöra ett team!

/Maria Stigsson

Foto: Adobe Stock

Älskade ridskolehäst – Tack för att du på bästa sätt hjälper våra elever att utvecklas som ryttare och hästmänniskor. Tack för att du hjälper oss ridlärare att bli bättre pedagoger och hitta nya sätt att förmedla kunskap utifrån dina och ryttarens förutsättningar. Tack för att du lär oss människor att läsa av djur. Tack för att du tålmodigt låter elev nummer 14 sitta upp på dig för den här veckan.

Tack för att du står ut med skratt, gråt, nervositet och osäkerhet från oss människor. Tack för att du tar hand om elever som inte alltid rider dig i balans, som råkar rycka dig i munnen eller dunsar ner med rumpan på din rygg. Tack för att du trotsar dina instinkter och inte rusar iväg när något plötsligt händer. Tack du fantastiska ridskolehäst för att du hjälper oss att få drömmar att gå i uppfyllelse.

Och till dig elev. Du kanske inte alltid får rida din favorithäst, men tänk på att hästen inte får välja dig som ryttare. Alla våra hästar har en förmåga att dansa fram och om den inte gör det med dig handlar det helt enkelt om att du inte rider den på ett sätt som möjliggör detta.

Skyll aldrig på hästen, gör istället vad du kan för att ge den rätt förutsättningar för att arbeta så bra den kan på sin arbetstid. Våra hästar är våra hjältar och de förtjänar att hyllas varje dag, så ge den hästen du ska rida en extra klapp och kärlek i dag, i morgon och nästa vecka.

//Erika Lundqvist, ridskolechef GFRK

Foto: Privat

Det här är storyn om min tävlingshäst som gick bruksprovet som fyraåring och som gick in i väggen framför allt mentalt. Nu, sju år senare, har vi äntligen hittat rätt. Han har varit hos mycket duktiga ryttare som unghäst men är en mycket speciell, svårläst, introvert och känslig häst som helt enkelt inte passade in i "systemen". 

Foto: Privat

Hösten 2019 var jag helt slut. Jag kom hem från två hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut och dag in i 15 månader, lediga dagar var som bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång. Huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas och pappas soffa, mina 54 kilo som fanns kvar på mina 175 centimeter. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte det. "Har du gått in i väggen? Hur mår du?".

Vart var ni när jag gick upp klockan 05.30 varje dag och kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer att löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tyna bort, löna sig med att förlora vänner.

Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Vår otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen.

Jag vet i dag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal och snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden.

Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem och så vidare. Jag skäms nu när jag skriver det. Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna, men att sova fyra timmar om natten, jobba sju dagar i veckan alla veckor om året, aldrig hinna äta lunch, aldrig hinna tillbringa tid med sambon, aldrig kunna planera in en middag med sin bästa vän... Det är inte friskt, inte ens för en hästmänniska och DET ÄR OKEJ att säga "vet ni, det här håller inte. Jag vill vara ledig tre kvällar i veckan".

Jag önskar att någon sa det till mig, för i mina ögon var jag lat då. I dag vet jag att det är smart. Godnatt och var rädda om er, precis som ni är med era hästar. Dom hade ni aldrig kört rakt in i väggen, gör inte det med er själva heller.

/Elsa Berggren

Hej Elsa, hur ser din vardag ut i dag?
– Jag driver egen hästverksamhet som ryttare och tränare och jobbar med sociala medier. Jag jobbar också deltid i butik.

Vad fick dig att skriva inlägget just nu?
– Först la jag ut en instastory på morgonen, på väg till stallet och skrev typ "vad håller jag på med?". Sen skulle jag jobba från 09.30 till 18.30 och sedan åka direkt för att hålla träningar till klockan 21. Många svarade och berättade hur de har det så här varje dag, och ville ha någon slags bekräftelse eller ett "bra jobbat". Men jag kunde inte svara så, utan istället kände jag igen mig och tänkte på tiden när jag kämpade som mest, och så skrev jag det här inlägget.
– Jag vill inte stötta ett destruktivt beteende. Visst, jag går alltid upp innan klockan 06.00 på morgonen, för det gillar jag, men nu är jag mycket mer noggrann med att få till sömn och mat. Jag går på halvfart jämfört med förr. Alla vill bli bättre, som ryttare, tränare eller hästmänniskor, men jag har lärt mig skillnaden på kvalitet och kvantitet.

Vad var det som fick dig att inse att du höll på att bli utbränd?
– Förra hösten hade jag precis kommit hem från ett jobb utomlands. Jag hade inte träffat min familj på länge, och just då hade jag inget annat jobb som började direkt. Det fick mig att tänka till, "vad har jag hållit på med?". Jag är en person som aldrig känner efter, men någonstans förstod jag ju att det inte var normalt att vara 18 år och ständigt äta värktabletter för att inte få migrän. Jag låg hemma med halsfluss en gång i halvåret och var aldrig hemma från jobb mer än 24 timmar även om jag precis fått penicillin. Jag gick på full fart, sen stupade jag totalt.

Vad har du för råd till andra som känner igen sig?
– Det är svårt att hitta en balans i vardagen, många gör ju så här eftersom de behöver få ihop det ekonomiskt. Som hästägare ska man inte underskatta att skaffa en medryttare, för att på så sätt få en hästfri dag i veckan. Inte för att man vill det, utan för att det är vad som behövs. Det finns ingen mall att följa, men vill man plugga och ha häst, behöver man ofta ha ett extrajobb för att ha råd. Då har man redan fyllt ut alla procenten per dag, och går på mer än 100 procent.
– Jag försöker som sagt ha tre lediga kvällar i veckan, och de dagar då jag jobbar i butik ser jag till att antingen vara i stallet på morgonen eller på kvällen. Inte både och. Det måste finnas tid till att ta hand om sig själv.

Vad har du fått för respons från din omgivning?
– Jag har många smarta människor runt mig, och det är stor skillnad på hur hästfolk och andra ser på det här. Mina kollegor i butiken blir oroliga när jag säger att jag ska åka direkt till nästa jobb, "du har ju inte suttit ner på hela dagen!". Hästfolk slår en på axeln och säger att "det är vad som krävs" eller "du är av det rätta virket". Det är vad jag reagerar mest på, för hästfolk är det normalt att springa rakt in i väggen i full fart.
– Efter att jag skrev inlägget har jag blivit överröst av meddelande från folk som känner igen sig och tycker att det är bra att jag lyfter detta. Det har jag aldrig hört förut.

Hur mår du i dag?
– Jag mår så mycket bättre än för ett år sedan. Jag minns inte senast jag hade migrän.

Visa det här inlägget på Instagram

Över 50 nya meddelanden i min DM. 50 meddelanden som lyder liknande ”jag går upp 04.30 för att hinna med tre hästar, 100% studier och butiksjobb 10-19. Snittar 5h sömn per natt”. Jag försöker svara på alla mina DM men jag kan inte svara på detta. Vad ska jag skriva? ”Fortsätt kämpa!” ”You go girl!!” Hösten -19 var jag helt slut. Jag kom hem från 2 hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut dag in i 15 månader, lediga dagar var bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång, huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en Treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas o pappas soffa, mina 54kg som fanns kvar på mina 175cm. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte. Har du gått in i väggen? Hur mår du? Vart var ni när jag gick upp 05.30 varje dag, kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tina bort, löna sig med att förlora vänner. Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Våran otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen. Jag vet idag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal o snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden. Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem osv osv. FORTSÄTT PÅ BILD 4

Ett inlägg delat av E L S A B E R G G R E N (@elsaberggrense) 7 Okt 2020 kl. 1:00 PDT

Foto: Adobe Stock

Först och främst bör du veta vad som gäller i samband med ditt hästköp. Största fördelen med att köpa häst från en näringsidkare, som till exempel ett försäljningsstall, är att de många gånger kan erbjuda dig som köpare bättre service än privata säljare. En annan fördel är att du som köpare många gånger har möjlighet att provrida flera hästar samtidigt. Dessutom ger många hästhandlare både prövotid och bytesrätt.

Vad innebär prövotid och bytesrätt? Att du får ha hästen under en prövotid innebär att säljaren låter dig ha hästen på prov för att se om du vill köpa hästen eller inte. Rent lagligt är det fortfarande säljaren som äger hästen och har ansvaret för denne. Som säljare är det därför viktigt att ha hästen ordentligt försäkrad om man väljer att lämna ut hästen på prov. Då många hästar utsätts för större påfrestningar i och med ny ryttare, underlag och utrustning under prövotiden. Om säljaren går med på att hästen säljs med bytesrätt innebär det istället att du köper hästen och står som ägare till denna. Men utifall att du inte skulle trivas med hästen ger hästhandlaren dig en möjlighet att byta till en annan häst. Ett problem som man bör vara medveten om som ofta uppstår är att säljaren går med på att byta hästen med vill ha en mellanskillnad för att bytet ska gå igenom. Med andra ord får du som köpare i praktiken betala mer pengar för att få till bytet. För de fall man köper en häst med bytesrätt bör man skriva in en klausul om detta i köpeavtalet.

Nackdelar med att köpa häst från en hästhandlare. Som tidigare nämnts så kan det finnas flera fördelar med att köpa häst från en hästhandlare men det finns även några nackdelar. I min yrkesroll som advokat med inriktning mot hästjuridiska frågor stöter jag många gånger på köpare som köpt häst av en hästhandlare som inte har vetat så mycket om hästens bakgrund. I vissa fall kanske hästen inte har varit mycket mer än och vänt på hästhandlarens stallbacke. Då är det för en hästhandlare inte lätt att veta hur till exempel hästen reagerar i olika situationer. Därför är det till stor fördel om du som köpare har möjlighet att kontakta den tidigare ägaren för att ta reda på hur hästen exempelvis är att rida ut, klippa, sko och lasta etcetera.

Största fördelen för dig som köpare. När du som privatperson köper häst av en hästhandlare är det konsumentköplagens regler som blir tillämpliga på köpet. Dessa regler är tvingande till dig som köpares fördel och går inte att avtala bort. Med andra ord så kan en hästhandlare aldrig avtala bort lagen så att köparen får sämre villkor än de som lagen uppställer. Därför erbjuder många hästhandlare istället bytesrätt vilket inte är ett ”krav” enligt konsumentköplagen.

Hästhandlaren har stort ansvar. Viktigt att känna till då du köper en häst från en hästhandlare är att hästhandlaren har bevisbördan för att felet inte fanns vid försäljningen under de första sex månaderna. Det vill säga om hästen visar sig ha något fel och detta visar sig inom sex månader så anses felet ha funnits där redan vid försäljningen. Dessutom kan man få skadestånd av hästhandlaren om hästen anses ha varit skadad vid försäljningen. Skadeståndet kan i så fall omfatta kostnader för transporter, stallplats, foder och veterinärkostnader med mera.

Vad innebär befintligt skick? Om hästhandlaren vill ha med en klausul om att hästen säljs i "befintligt skick" anses fortfarande hästen vara "felaktig" om den är i sämre skick än köparen kunnat anta med hänsyn till hästens pris och övriga omständigheter. Resultatet av att ha med en klausul om befintligt skick i ett avtal mellan hästhandlare och en köpare är att klausulen inte alltid får någon ansvarslindrande verkan överhuvudtaget.

Avtala bort reklamationsrätten går inte. Emellanåt kommer jag i kontakt med personer som har skrivit på ett köpeavtal med en klausul att köparen går med på att avtala bort rätten att reklamera. Eftersom konsumentköplagen är tvingande till köparens fördel går det inte att avtala bort en sådan rättighet. Följden av detta blir därför att köparen har rätt att reklamera enligt de tvingande lagreglerna i konsumentköplagen. Konsumentköplagen ger dessutom en säljare rätt att reklamera ett fel på hästen upptill tre år efter köpet. Vad en köpare bör tänka på, är att de fel som man vill reklamera ska ha funnits vid försäljningen för att man ska kunna vinna framgång.

Här hittar du information om du är osäker. Om du ska köpa häst av en hästhandlare eller redan har köpt en häst och undrar vad som gäller rent juridiskt kan det vara bra att känna till att konsumentköplagen är den lag som reglerar köpet. Konsumentköplagen blir tillämplig då en privatperson köper en häst av en näringsidkare. Kom ihåg att konsumentköplagen är tvingande så även om ni har avtalat om ett villkor som är sämre för dig som köpare så gäller inte detta utan istället konsumentköplagens tvingande bestämmelser.

Foto: Tomas Holcbecher och privat (porträtt)

På sociala medier har jag upprepande gånger sett hur folk hyllar och blir imponerade över hästar som hoppar extremt onaturligt. Då fick jag nog och la ut följande text på Instagram:

”VART ÄR VÅR SPORT PÅVÄG!?
Om du på det ena eller andra, inte så hästvänliga sättet får hästen att hoppa extremt onaturliga och ansträngda språng, där hästryggen så gott som går av i luften och frambenen nästan bryts i landningen, hyllas du? Folk blir imponerade? Tycker att det är bra? Är den typen av hoppning något vi som utövar sporten strävar efter med våra hästar? Är det ett hållbart tänk? Vart är vi på väg, om en extrem och onaturlig hoppning för att imponera på Instagram är ”målet”? Alla som har någorlunda erfarenhet av djurarten HÄST, vet att det inte är sockerbitar, klappar och morötter som ligger bakom denna typ av extrema hoppning. Detta är i mina ögon så extremt mycket värre än till exempel en korrigering med spöet eller ett slick på en kaffekopp som riskerar doping.
Hur blir det för oss som säljer hästar, om ovanstående hoppning är det som kunderna letar efter och till och med FÖRVÄNTAR sig? Ovanstående hoppning som egentligen inte finns? Som är så långt ifrån hästhoppning vi kan komma? För SPORTEN och HÄSTARNAS skull, kan vi alla hjälpas åt att INTE normalisera och hylla denna typ av hoppning? Fruktansvärt.”

Efter att jag utryckt mina tankar på Instagram, samt läst all respons har jag funderat ännu mer. Jag har funderat både på hästarnas välfärd och på effekten av sociala medier.

När det gäller hästarnas välfärd vill jag bolla frågan vidare. Vem äger frågan om vart gränsen för hästens bästa går? Jag har inte svaret. Vad säger tränarna om detta? Domarna? Vad säger förbundet? Jag tänker att forumet där den här typen av frågor ska ligga måste vara starkt och mycket tydligt. Därför att nu känns det som att den bild alltför många har av hur en häst ska hoppa avgörs på Instagram. Om denna extrema ”instagrambild” präntas in hos folk där hästar hoppar extremt onaturligt och med ryggar som håller på att knäckas, har den normen snart fler ”likes” än en seger i GP. Först och främst, vad innebär detta för hästarna? Och för det andra, vad innebär det för sporten?

Vi lever i en tid av sociala medier, vi tror gärna att innehavaren av kontot visar upp hela sitt liv. Men på sociala medier lägger vi givetvis inte ut en hel bild. Vi lägger ut den bild vi vill att andra ska se. Stora influensers vräker ur sig ”sanningar” helt utan evidens, och deras trogna följarskara sväljer ”sanningen” och är det någon som har en annan åsikt försvarar följarskaran sin idol likt ”chihuahuavargar”. Mycket otäckt. 

Tänker vi noga efter så någonstans långt där inne kan vi säkert räkna ut att en Instagrambild inte alls är en hel sanning. Men vi har lärt oss att tro på det vi ser och hör och i den tid vi lever i nu känns detta helt plötsligt som ett mycket allvarligt och farligt faktum.

Tittar jag kritiskt på mitt eget Instagramflöde inser jag att även jag lägger ut en del av mig som är mycket liten. Jag lägger ut resor, fina tävlingar, hästar och stylade bilder av mig själv. Ärligt talat, sanningen är att den delen av mitt liv är försvinnande liten, men i mitt flöde så ser det ut som jag lever varje dag av mitt liv i sus och i dus. En bild av mig själv jag verkligen måste ta tag i och fundera över.

I den tid vi lever i är sociala medier är en stor del av vår tillvaro. Det börjar vara allt för länge sedan nu som vi lade ifrån oss Ridhandboken, ersatte gediget kunnande och evidensbaserad fakta och började se ”sanningen” på nätet i stället. Konsekvenserna av detta tål att tänka på, inte minst i detta fall, för hästarnas skull. 

//Axelina Pettersson Häggström

Foto: Privat och Adobe Stock

Jag började på Sundby Ridskola hos Mats Mellberg när jag var 7 år gammal. Där red jag i många år, och tävlade på ridskoleponnyer. Men fick alltid rida många starter i den lägsta klassen med bra resultat innan man fick gå vidare uppåt, det blev många rosetter på den tiden. När jag väl fick egen ponny och sedan hästar så fortsatte jag träna för Cathrine Persson och Helena Persson. De var väldigt noga med att man inte skulle rida högre än den klass som var lämplig. Många stabila rundor innan man kunde gå vidare. När man startat en högre klass oavsett resultat var de även noga med att man kunde gå ner en klass för att både häst och ryttare skulle hållas med gott självförtroende hela tiden. Mycket har jag med mig än idag från både ridskolan, Cathrine och Helena.

Nu till det jag tycker man ser alldeles för mycket av idag. Ponnyer och hästar som med sina ryttare hoppar två till tre klasser högre än vad de är lämpade. Föräldrar och barn som är så nervösa för den där starten, förmodligen hade de inte behövt vara lika nervösa om de varit en lägre klass som de känt sig tryggare med. Det måste väl vara roligare att hoppa felfritt och bli placerad än att komma till hinder nummer 4? Man vill gärna hoppa samma klasser som sina kompisar gör. Ibland blir man nog gladare att kunna lägga ut ett bra resultat på Instagram än för resultatet i sig (och det gäller nog även mig). Sociala medier är en farlig värld, man jämför sig gärna med andra och försöker bräcka andra genom finare bilder eller flottare texter. Man tror att mängder av schabrak och fina benskydd kan hjälpa till. Pengar man kunde lagt på bra träning istället. Självklart kan det gå fel hur förberedd man än är. Men är man klok nog backar man bandet om man får problem.

Man stöter på elever som är blir tjuriga eller ledsna för att de inte känner att de får till de, men ändå vill de hoppa högre. Jag har aldrig vågat säga till en tränare att de ska höja hindren, medans det nu för tiden är en vanlig önskan som kan komma både från elever och föräldrar. Förmodligen för att många tränare då faktiskt höjer hinden för att tillfredsställa ryttaren eller föräldrar. Jag är säkert inget undantag och har säkert tidigare gjort liknande tidigare. Bara för att man köper en fin häst eller ponny finns det ingen garanti att man kommer kunna hoppa en viss klass med den. Lätt A/120 är en relativ svår klass, och det är ingen självklarhet att alla ska klara av att rida det. Och samma gäller det här med kval. Bara för att man är kvalad till en viss klass betyder ju inte alltid att man är redo för att rida den.

//Kelly Schild Berglind

Foto: Adobe Stock, Annika Grundberg (porträtt)

Jag är imponerad av de politiker som håller huvudet kallt och inte rycks med av plötsliga nycker, utan tar sin utgångspunkt i fakta innan de agerar. Men just när det gäller miljömål förefaller det som att många får skygglappar för fakta och vågar inte annat än att springa på varje boll. Endast effektiva åtgärder bör sjösättas, som ger verklig nytta. Det skapar inte trovärdighet att skapa lagar kring sånt som kan lösas på frivillig basis, inte heller att sila mygg och svälja kameler.

Flera projekt är redan igång för hantering av hästgödselfrågan i samverkan med andra aktörer; till exempel genom att öka kunskap om och accelerera genomförandet av åtgärder som kan minska näringsläckage: Greppa näringen (LRF och Jordbruksverket), Varje Skit Räknas (Race For The Baltic) och Skitsmart (HNS). Nu finns också den digitala plattformen Jordmån, där företag inom de gröna näringarna gratis kan registrera sig och mötas i något vi kallar affärslabb.

Här skapar vi enkla, snabba kontaktvägar där hästägare kan få kontakt med närliggande jordbruk i lokala cirkulära bioekonomier, som kan sprida gödseln på egna marker eller köpa tjänsten avhämtning. Som grädde på moset möjliggörs även andra lokala klimatsmarta affärssamarbeten.

Vi behöver värna hästens välgörande inslag i samhället som en brygga mellan stad och land.

//Helena Richardsson, ledamot i regionstyrelsen LRF Västra Götaland.