Foto: Privat

Böljande frodiga vingårdar. I mitten en ridanläggning som rymmer 50-talet hästar två stora ridhus, två longeringshallar, hoppbana, skrittmaskin... Och två, hör och häpna, löpband för hästar. Detta är bilden som möter mig varje dag när jag åker till stallet i sydvästra Tyskland. I mångt och mycket är det en drömbild av den tyska ridvärlden. Men i mina svenska ögon är det något som saknas: HAGAR!

Sammantaget har anläggningen motsvarande ytan av ett fotbollsfält ”vinterhagar” och kanske två fotbollsfält ”sommarhagar”. För över 50 hästar. Stallhyran på runt 500 euro – cirka 5 000 kronor – inkluderar foder, fodringar, strö, mockning med mera. MEN vill du att hästen ska få komma ut i hage kostar det extra, även om du sköter in- och utsläpp själv. För de hästar som faktiskt kommer ut är det tre timmar i en hage 10x20 meter som gäller. Förutsatt att det inte regnar, är för varmt eller för kallt. Minusgrader betyder per automatik att alla hästar står inne.

Det är flera saker som skiljer hästhållningen i Tyskland mot vad jag är van vid i Sverige. Det mest uppenbara är (bristen på) utevistelse för hästarna. Det som i Sverige ses som ett minimikrav, att hästarna få gå i hage varje dag, ses i Tyskland som en lyx – eller i andra fall som en säkerhetsrisk.

Men man gör så gott man kan. Jag bor i en mycket tätbefolkad del av Tyskland och mark är dyrt. De flesta hästarna har en paddockbox, vilket innebär att boxen har en utedel (ungefär 1,5 gånger så stor som boxen) där hästen fritt kan gå in och ut, dygnet runt. Även om detta på intet sätt motsvarar att springa fritt på gröna ängar så erbjuder det i alla fall lite omväxling tillsammans med 30 minuter i skrittmaskinen eller på löpbandet. Det är så här det ser ut i merparten av stallen i regionen där jag bor, inga hagar men stall med paddockboxar. I norra och östra Tyskland är det annorlunda, där finns det mer mark.

Med svenska mått mätt är detta kanske oacceptabelt. Men vad är alternativet? Att flytta stallet längre från tätorten går inte, för där tar nästa stad vid. Det finns inte mer mark, eller marken som finns är för dyr. Att inte ha hästar är kanske ett alternativ. Men vilka är vi att döma i glesbefolkade Sverige, där mark är förhållandevis lättillgängligt. Vi stänger också in våra hästar i boxar, styr hur länge de kan vara ute och mycket annat som knappast kan ses som optimalt utifrån hästens perspektiv.

Jag lämnar de gröna vinfälten och stallet bakom mig med blandade känslor. Vad är ”måsten” för sund hästhållning? Beror det på omständigheterna? Vem har rätt att döma? Det enda som är säkert är att det finns minst en viktig sak som inte skiljer sig mellan svensk och tysk hästhållning: Kärleken till hästarna och viljan att göra det bästa med de medel man har.

Dagens ledsammaste fall. Nyköpt jättehärlig häst som några veckor efter inköpet från utlandet upptäcks hålla underkäken snett när han inte äter.
Jag anlitas, och hittar flera småfel redan utanpå huvudet såsom ojämna tuggmuskler, skillnad på tjocklek vänster och höger underkäksgren samt att kindbenet ser olika ut på höger och vänster sida. Underkäken är helt låst åt ena hållet och överdriven åt det andra.
  
Öppnar munnen och konstaterar att det här är inte alls bra. Hästen kan inte centrera käken på grund av en gammal tandfraktur i höger underkäke, som orsakat kraftiga smärtor. Så kraftiga smärtor att han inte alls har använt höger halva av munnen under mycket lång tid, med kraftigt saxbett, trappbett och inaktivitetsfärgning som följd. Ruttet foder och var i frakturhålan. Tanden är död och måste dras ut, och saxbettet successivt korrigeras (vilket tar flera år när det är av den här graden) om inte hästen ska avlivas.
  
Otroligt tapper häst som käkat på, låtit sig ridas och lyckats maskera smärtan för alla i omgivningen. En något matt hårrem, lite dålig andedräkt och en ”ovana” att blöta höet i vattenkoppen – det var allt han visade för ett otränat öga. Och den sneda käkpositionen som man kunde se om man särade på läpparna, då.
 
Framtiden är oviss för denna unga häst. Åtgärderna blir kostsamma och långdragna och hästen har även andra problem i kroppen. Det är oklart hur käkleder och andra vävnader i tuggapparaten påverkats och hur – eller om – de kommer läka. Hur den här hästen kunde gå igenom en veterinärbesiktning är en gåta. Sånt här gör mig riktigt ledsen. Jag hoppas han tar sig igenom pärsen han har framför sig. Men han verkar vara en fighter. Det finns visst hopp.
  
Kontentan av detta. Lär dig lyfta på läpparna och undersöka andedräkt och åtminstone framtänderna på din häst, och andras. När du ska köpa häst, kräv en fullständig genomgång av munhålan med sederad häst, urspolad munhåla, spegel och sond och en bra ljuskälla.
Dåliga munnar blir dyrt och långdraget. Och besiktningar kan man inte alltid lita på. Framför allt inte utomlands där det inte alltid är så noga, i synnerhet inte i den lägre prisklassen, där sälj är viktigare än nöjd kund och frisk häst.
  
/Nina Lundgren, veterinär och hästodontolog

Foto: Privat

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin

Foto: Privat

Foto: Privat

   
Det kan vara lätt att gissa om en person har blivit hjärtekrossad eller inte. Med mig var det annorlunda, jag var för bra på att låtsas att allting var okej trots att det inte var det. Jag tyckte om en sport som tydligen inte passade mig, enligt eleverna i skolan.
Ni kanske undrar vilken sport jag skriver om, jag skriver om ridningen. Innan jag började rida och komma i kontakt med hästar kunde jag inte riktigt förstå hur en häst skulle kunna bota alla dina öppna sår i hjärtat. Jag förstod inte att ridningen kunde fungera som terapi. Men en söndag befann sig min familj i ett stall i Malmö för första gången, helt spontant. Stallets personal tog emot oss på ett mycket vänligt sätt.
  
Man kan säga att ett litet ljus tändes i min mörka själ just i den stunden då jag fick ögonkontakt med en av hästarna i stallet. Hästen hade stora fina fläckar med mina favoritfärger, svart och vitt. Jag gick fram sakta eftersom jag var jätterädd. Hästen med namnet A Wish accepterade mig och började slappna av vid min sida. Jag kände mig som hemma, trots att jag aldrig hade träffat hästen förut. På väg hem var hästen inborrad i hjärnan på mig. Det var just så jag började rida. Tankarna på den där fläckiga hästen släppte aldrig, jag ville träffa henne.
   
Till varje ljus sida så finns det en mörk sida må jag säga. Att jag red påverkade mitt umgänge i skolan. “Rim går det ens att rida med den där saken på ditt huvud?”, blev jag tillfrågad en dag. Jag har faktiskt rätt att säga att allting svartnade till just i den stunden. “Du kommer inte ens kunna utvecklas i ridningen, du är redan för dålig och folk tycker det är helt konstigt att du har slöjan på dig när du rider”, fick jag höra en annan dag av en gammal bästa vän i skolan.
  
Situationen började under slutet av femte klass. Jag kunde komma hem med tårar brännande bakom ögonlocken. Fanns det någon som skulle vara där för mig så var det mina föräldrar, vilket jag är jättetacksam över eftersom vissa föräldrar knappt har något gemensamt med sina barn. Mina föräldrar har stöttat mig sedan jag började rida, de har alltid förstått att ridningen kommer att funka som terapi för mig.
 
Som liten fick jag lära mig att världen är rätt så orättvis, det gäller att bara kämpa på och att aldrig ge upp. Ridningen har lärt mig att aldrig släppa taget om vad jag älskar, oavsett hur svår en situation verkar vara. Under de 15 år som jag har levt så känns det ändå som att man kan ändra på hur andra ser mig som en slöjbärande ryttare. Med det menar jag att jag kan få blickar, hatkommentarer och dessutom bli kränkt av andra för att jag bär slöja. Jag skulle inte ha haft slöjan om jag inte hade varit nöjd med det själv. Slöjan är en stor del av mig som jag har levt med, därför är det precis som att kränka en kroppsdel.
 
Sedan ska vi inte ta upp det med normen över hur man ska se ut egentligen enligt andra, det får mig att vilja gräva ner huvudet i sanden. Enligt min kultur framhävs ridningen som något för män, då hanteringen av hästar anses vara manligt. Som jag nämnde innan så avskyr jag normen, därför var det ett perfekt tillfälle för mig och bryta normen som påverkat unga tjejer. Jag hade aldrig sett en kvinna som bär slöja hålla på med ridsport förut.
 
Många som tillhör min kultur hade bestämda åsikter kring ridning. Det var mest frågor som “eller hur kommer du tröttna efter ett år?”. Men något de inte visste om mig är att träningen funkade som terapi för mig. På hästryggen kunde jag rensa tankarna, vara mig själv och sist men inte minst kunde jag känna mig fri från alla dessa normer och gränser som vi människor sätter för varandra. Mitt mål inom sporten är att kunna tävla och nå höga klasser. I framtiden ser jag mig själv med egna välutbildade hästar och jag hoppas att min röst kommer att få höras en dag.

/Rim

Foto: David Elmfeldt

Väl medveten om att ryttare ibland upplever cyklister negativt brukar jag ligga lågt om det uppstår situationer där vi på hjul egentligen inte har något att be om ursäkt för. Men den här gången fick jag bita mig extra hårt i tungan.

Vid Fiskartorpet, mitt i Nationalstadsparken, har vi i bästa samförstånd med Djurgårdsförvaltningen enats om att en rad aktiviteter ska mötas i en och samma skog. Däribland cykling. Men det förutsätter att vi skapar flöden som motverkar friktion mellan olika nyttjare. Därför försöker vi dra mtb-lederna med respekt för ryttare och löpare genom att till exempel förhindra möten eller korsningar där det går fort. Och överlag hålla oss på bra avstånd i den mån det går.

Den här dagen kommer jag gåendes med en skottkärra till ett färskt dubbelhopp när jag möter en ryttare. I hoppet. På hästen. Trots att hon var medveten (?) om felplaceringen bemöts jag aggressivt. Jag säger hej. Hon säger surt ”Det är väldigt ofta ni cyklister skrämmer våra hästar”. Egentligen hade jag all anledning att höja rösten och påpeka att hennes ridspår faktiskt var en bra bit därifrån. Och att hon just trampat sönder mina fina hopp. Men jag börjar lära mig att det är svårt att bli kompis med någon genom att vara arg. Och även om jag är en usel ryttare så gillar jag hästar. Och framför allt gillar jag att skapa en schysst stämning, oavsett vilket intresse som driver människor till naturen. Jag förklarar att en stor anledning till att vi överhuvud taget bygger en särskild mtb-led är för att just undvika det hon upplever som ett problem. Men att det förutsätter att hon också håller sig till sina särskilda ridspår och inte free-rider.

Jag är generellt emot stora förbudsskyltar, för att det mest bidrar till ett negativt anslag. Jag tilltalas mer av förstånd. Och genom att skapa inspirerande cykling längs särskilda leder kommer cyklisterna, nästan automatiskt, att hålla sig ifrån möjliga konflikthärdar. Utan att förbudsskyltar behövs. När ryttaren märker att jag inte är särskilt offensiv utan faktiskt har goda avsikter, så mjuknar hon något. Och erkänner att dubbelhoppet ”kändes lite konstigt” att rida över…

Några veckor senare träffar jag henne igen, på ett annat ställe i skogen. Då är humöret bättre. Kanske för att hon då befinner sig på sitt ridspår som jag ska korsa. Lite försiktigt lyfter hon frågan om det skulle vara möjligt att mtb-spåret i stället passerar ridspåret en bit därifrån eftersom sikten inte är så bra vid den befintliga korsningen. Och att det är en sträcka där ryttarna gärna drar på i hög fart. Diskussionen blir konstruktiv och slutar med att vi ringar in en bättre korsning, utifrån deras önskemål. Och som inte försämrar cyklingen. Det positiva samtalet avslutas med att hon frågar om lite tips för vad man ska tänka på när man köper en ny cykel. Jag tror inte vi hade hamnat i den diskussionen om jag skällt ut henne för att hon trampade sönder mitt fina dubbelhopp. Fast jag var nära.

Tips till dig som vill bli kompis med ryttare
Hästar är lättskrämda. De är också flyktdjur, vilket betyder att de kan reagera instinktivt på eventuella faror genom att fly. Hästar och ryttare har också olika erfarenheter med sig i bagaget och reagerar olika i skarpa lägen. Och en skrämd häst är inte bara en fara för ryttaren, utan kan också bli en fara för cyklisten eller andra i närheten. Därför måste du som cyklist sakta ner i god tid, kanske rent av stanna helt och få kontakt med ryttaren. Så snart ni har dialog kan ni diskutera hur mötet bäst sker. Genom det blir det sannolikt inte några sura miner eller onödig friktion. En ringklocka är ofta bra för att göra sig hörd, utan att höja rösten. Men hästar föredrar generellt en röst framför ringklocka.

/Andreas Danielsson

Foto: Adobe Stock och Gunilla Pravitz/Linköpings universitet (porträtt)

Med anledning av torkan i skog och mark samt pågående bränder 

Australiensiska kollegor som forskar om hästar och risker har bland annat visat att den som äger djur är mindre benägen än andra att evakuera på order från räddningstjänsten. Man har också visat att pro-aktiva åtgärder, alltså att tänka efter före och göra en realistisk plan, minskar riskerna för skador på såväl djur som människor. Forskningen visar vidare att inhalation av brandrök är mycket farligt för hästar (och för människor) och att behovet av hästtransporter vida överstiger tillgången i de flesta hästtäta områden. Dessutom ska transporterna ofta ske på smala vägar som lätt blir igenkorkade av de många ekipage som vill ut från området, varför det blir svårt att köra tillbaka in i evakueringsområdet och hämta en andra vända. Kom ihåg att du måste samsas om både fordon och vägar med andra människor och deras djur (inklusive får/svin/nöt).

Alltså:
– Gör en plan – en egen plan och en plan för hela stallet.
– Samla kopior av alla viktiga dokument (kontaktuppgifter till övriga i stallet, veterinär, försäkringsbolag etcetera, samt hästpass, försäkringsbrev, eventuella recept etcetera) i en evakueringsväska som du förvarar hemma.
– Se till att du har transportmöjligheterna säkrade.
– Se till att det finns reflexgrimmor märkta med hästens namn och ägarens kontaktuppgifter med påsatta grimskaft hängande utanför stalldörren för snabb evakuering och möjlighet att identifiera lösspringande djur i ett senare skede.
– Se över informationen utanpå stalldörren till räddningspersonal/frivilliga som ska evakuera om du själv inte kan hjälpa till (hur många hästar, plan över byggnaden med boxdörrar och utrymningsvägar utmärkta, var finns extra grimmor och grimskaft, var finns hagarna, var finns vatten, telefonnummer till ansvariga och ägare etcetera)!
– Om stallet hålls låst nattetid ska kontaktuppgifter finnas på utsidan till den som kan låsa upp.
– Om du har sommarbete på annan plats, se till att du har en plan för evakuering också därifrån.
– Om du har en stor anläggning, kontakta din lokala räddningstjänst och hör om de vill komma till er och öva.

– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!

Låt oss hoppas på regn!

Ta hand om er!
---

Tack till Kirrilly Thompson, Technical Large Animal Emergency Rescue-gruppen, Gala Argent, Julie Fiedler och Horse SA för bakgrundskunskapen. Och till Anne-Lie Tejneflo och Eva-Lena Roth för att ni delade med er av era erfarenheter av evakuering vid hotande skogsbränder.

Foto: Ida Röök

Mötet med kunder som går i hästköpartankar

Jag har skämtat om ryttare i alla grenar, nu är det dags för kunderna! Ja, vi lever på dem, och kunden har alltid rätt och så vidare. Men är de heliga? Det får du avgöra.

Man bokar tid för provridning på en eller flera hästar, och självklart har man kommunicerat innan om vad för slags häst kunden söker och vi har försökt sålla bland tillgängliga hästar, så att vi visar de som vi tror kan passa bra. Alla vill ha snälla hästar. Ärligt talat, vad är en snäll häst? Den går åt rätt håll när man försöker styra den, den bockar eller stegrar givetvis inte, den följer en som en hund när man leder den, den skyggar inte för något, hoppar alla hinder, fattar alla hjälper, även om ryttaren gör fel – typ drar i innertygeln hela tiden. Och självklart är den enkel att lasta, även om mamma är nervös, man har bråttom, och alla bråkat i en timme innan om packning och annat. Den är enkel att klippa även om man klantar sig lite, sticker klippmaskinen mellan frambenen, och den är enkel att sko. Det är ett måste.
Okej, nu har jag redan varit lite elak, och utgått från att alla är klantig. Men tillbaka till provridningen.

Kunden kommer ungefär 45 minuter sent. "Ja, vi fick stanna och äta lunch, eller det förra stället låg lite längre bort än vi trodde". Okej, känns nog inte så farligt, men ganska enkelt att skicka ett meddelande i god tid, vi har kanske tio andra hästar som ska ridas, och då hinner vi lite mer om vi vet om det. Man går ut till ridbanan, visar hästen, och kunden bestämmer sig för att de vill prova – nu kommer det nästan roligaste – "jag ska bara hämta min hjälm"! Det är standard, den är kvar i bilen. Sen hoppar man upp, hästen är antingen yngre och förstår först inte alls vad ryttaren menar (galoppfattning brukar vara svårast) och ryttaren tycker nog att hästen är lite korkad, känner sig sen lite dålig för att det inte funkar och bestämmer sig för att hästen är för grön. Eller den äldre hästen, som redan lärt sig olika signaler, och även att slippa undan lite när det kommer ny ryttare. Försöker fuska lite, och genast känner sig ryttaren dålig. Man ger upp ganska snabbt.

Sen finns det en annan typ av kund. Som utgår ifrån att hästen är en individ, som behöver vänja sig vid en ny ryttare, kanske inte känns fantastisk första fem minuterna. Men man vet att den har fina resultat, och har funkat bra innan, så man ger den lite tid, eventuellt ber att få prova den igen. Att alla inte funkar ihop är ju självklart, men ibland går det inte så snabbt att hitta alla knappar. Att man är lite nervös själv kanske också släpper vid ett andra försök.

Ofta har ju kunden kollat ganska mycket saker i förväg. Dissat för stor eller för liten häst, för ung eller gammal. Sen att hästar känns ganska olika stora, unga eller gamla spelar mindre roll, många går på det som står på pappret. Okej, men då har man valt ut en som låter som att den passar enligt kravlistan. Sen är det ofta så att det inte alls känns för stort, litet eller ungt när man väl provat. Eller så har vi förklarat att den irländska ponnyn är ganska grön och fem år. Låter inte som ett problem, ändå får många en chock, och kommer på efter en liten stund att den var alldeles för grön. Hur kan man förklara det bättre? Tyvärr styr nog ibland plånboken mer än kunskapen när man väljer häst att prova och köpa.

En annan sak som många kanske inte tänker på är att när hästar kommer till oss för försäljning så byter de ryttare och träning. Ägarna lämnar ju ofta hästen eftersom de av olika anledningar inte kan hålla i gång den, på grund av studier, graviditet eller annat. Vi kör i gång och försöker starta dem, då de ofta inte varit ute på länge. Kunden kan ju ofta bara helg, och då ska hästen ofta starta. Det blir väldigt mycket pusslande med tider, starter och hur man bäst förbereder en häst för tävling. Ska man prova dagen innan tävling så blir kanske tävlingen lidande, och det har ju ingen förståelse för, resultat är resultat… Ska man prova dagen efter till exempel en fälttävlan så är hästen inte på topp (och bör ju givetvis egentligen ha en vilodag) och hur många förstår det? Den kanske inte känns helt framme och så vidare. Inte så konstigt, den har stått tolv timmar på en transport och gått tre grenar dagen innan. Ingen enkel ekvation att lösa.

En svår kund är den som tror att de ska investera i en häst. Jag har full respekt för pappor som är business, och tänker så i sitt jobb. Men snälla, släpp det när det gäller din dotter som går från ponny (även om hon tagit upp sin ponny själv). Det är inte så enkelt! Hästen du köper kommer oftast inte att stiga i värde på tre år. Om du i stället köper en äldre häst, investerar i din dotter, så är chansen att hon i framtiden kan utveckla en häst och göra den bättre. Ja, du kommer att förlora pengarna om du köper en 14–15-åring, men ha en bättre ryttare. Om du köper en sex–sjuåring så kanske du förlorar både och. Det blir för svårt.

Den kanske svåraste kunden är mamma-dotter- kunden. Dottern vill klättra i klasserna, men mamman ska också rida. Tyvärr har mamman, som red mycket som yngre, blivit lite feg och behöver en lobotomerad kuse. Dessa två önskemål ska tillfredsställas i samma djur. Inte så enkelt. När de ringer så går dottern först, när man provrider så faller hela konceptet. Köp två hästar eller en övervuxen ponny, är mitt råd.

Dressyrkunden … vågar jag ens börja? Nu har vi sällan kunder som letar GP-häst i dressyr, men ganska ofta ”dressyrtanten”. Hon som ändå vill kunna rida ut, eller har ridavstånd till ridhus, och blir tvingad att rida ute. Hästen ska helst byta galopp av sig själv, men inte vara tittig, absolut inte vända, de (ryttarna) har ganska ofta ont i ryggen, så hästen ska vara lätt att sitta på, men ändå ha en stor fin trav. Finns de hästarna ens?

Väljer att sluta här. Med en liten risk för att kunderna inte vågar komma hit, så står jag för detta. Ni är välkomna (även om hjälmen är kvar i bilen) och jag älskar fortfarande att matcha rätt häst och ryttare, det är hela grejen.

Ge er själva och hästen en chans!

Välkomna!

/Anna Hassö

Foto: Privat och Adobe Stock

Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?

Den här frågan är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.

Dräktiga Finja är för det mesta en positiv häst som kommer med spetsade öron. Hon ser till att vara först till maten, och hon gillar inte nykomlingar (fyrbenta), men ställer sällan till bråk annars. Och vad gäller maten är det mer "störst kör först" än sura miner.

Men förra helgen var hon verkligen grinig. Hon jagade stackars Iska så hon fick hoppa över vattenbaljan när hon skulle dricka. Hon surade mot Aska när jag kom och skulle rida. Och Aska hade ett färskt bitmärke på bogen. Knappast någon annan än Finja som skulle våga bita Aska.
Jag undrade vad som stod på. Så tung och högdräktig är hon ju inte än. Då brukar hon förresten mest bli trött och suckig. Inte grinig.
Men sedan såg jag att hennes dotter, Ina, hängde mer intensivt än vanligt med de andra ettåringarna. Kom och mötte med en gnäggning när någon av de andra varit inne i stallet en sväng.

Då förstod jag: det har blivit dags för avvänjning. Jag brukar låta dräktiga ston sköta detta själva. Hittills har det alltid funkat väldigt bra. Naturligt helt enkelt. Ofta dröjer det lite längre än jag trott, men jag börjar vänja mig. De kan hinna se rätt stora ut...
Ina är nu drygt tio månader, och det är ungefär två månader kvar till beräknad fölning för hennes mamma. Det är ungefär då det brukar hända.
Ettåringen hålls kort en tid. För att det ska vara tydligt vad som gäller, tror jag. Sedan brukar de umgås bättre igen, men dia är det slut med. Redan nu, en vecka senare, är hon som vanligt igen. Nu ska resurserna sparas till nästa föl. Fjolårsungen är stor och välutvecklad och klarar sig bra utan mjölken. Men det finns ännu massor att lära av de vuxna hästarna. En flock med blandade åldrar är utvecklande och bra.

Och jag tror att naturen är klok. Det är onödigt tidigt att avvänja vid sex månaders ålder, som många gör. Fölet behöver ännu vara med mamma, få lära sig saker och ha trygghet. Näringen går att lösa på andra sätt, men det är ett smart sätt att få välutvecklade föl. Självklart måste man hänga med i tid, så att stoet får tillräckligt och inte tappar hull. Och så slipper man nedsprungna staket vid avskiljning när de får sköta det själv. Så även om stoet inte är dräktigt igen, och därmed inte löser det själv lika säkert, så kan man gott vänta till åtminstone åtta månader och kanske tio med innan man vänjer av. Jag tror det är bra. 

/Helena