Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat

"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.

Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.

Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."

/Jenny Delin

Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat

MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.

"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.

I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.

Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.

Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).

Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?

Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.

Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.

Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.

Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.

/Thomas"

Foto: Privat

MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 2:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den andra mest lästa under 2020.

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran
”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 

3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.

Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.

Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.

Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom

FOTO: Privat

"Nyligen, eller egentligen för rätt länge sedan (samvetsfråga) slarvade jag bort Joes ryktborste och nu börjar det bli kris.
  
När jag fick ta bort min förra häst Lucky slängde jag allt. Jag skulle aldrig mer ha häst, det var jag tvärsäker på. Men några saker strök inte med och jag har haft en aning om att ryktborsten var en av dessa. Så när nu läget började bli desperat gick jag ut i förrådet för att se efter. Och se! Jag hade sparat det som var viktigast för en hästägare förr, före ”slit-och-släng-åldern”. En JH-ryktborste och Ko-cao-line läderfett.
  
Ko-cao-line-burken lämnade jag kvar, tror inte att den går att använda efter tolv år utan lock. Men ryktborsten fick följa med in för en träff med Grumme grönsåpa. Och se – den blev nästan som ny.
  
Hur kul är det, tänker ni, att jag har tvättat en ryktborste. Inte så vidare värst. Men de hästar den här slitstarka borsten bär med sig, det är nostalgi på hög nivå. Jag tror jag har haft den där borsten sedan mina första försök till lättridning på Göteborgs fältrittklubb. Den har varit med på ridläger på Apelgården och den har ryktat alla mina hästar: Ediora, Rä-Man, Lucky och nu ska den även få rykta Joe.
  
Den är inköpt på den tiden då alla inköp gjordes i fysiska affärer. När hästsportaffärer låg på ståndsmässiga adresser mitt i stan. Och när det man köpte fick kosta lite, för det var meningen att det skulle hålla en livstid.
  
Haglunds Sadelmakeri låg i Vasastan i Göteborg och det var rena julafton när man fick åka dit, där fanns allt från hovkratsar till dyra sadlar i läder. Och – som sagt – det man köpte då höll en evighet. Det är min gamla ryktborste ett bevis på.
  
/Annika Grundberg
 

Annikas älskade JH-ryktborste.

Foto: Adobe Stock

MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 3:
Vi återpublicerar denna gästblogg från november 2020, då det var den tredje mest lästa under året som gått.

Division 3, ska inte det vara till för att utvecklas, ha kul och mår bra tillsammans oavsett vilken klubb du tillhör? Ska inte division 3 vara till för att ryttare oavsett tidigare nivå få känna gemenskapen och få ut och tävla på en nivå där egentligen det bara ska vara kul?

Jag red division 3 med min ponny i slutet av september. Detta gjordes då vi saknade hästar till vårt lag och jag tog min fräscha fina 22-åriga ponny som älskar att tävla, bara för en kul grej och som ett avslut på vår långa fina tävlingskarriär. Vi skulle aldrig satsa på tävling för där är hennes tävlingskarriär slut. Innan tävlingen klargjorde jag med distrikt och TR och fick godkänt. Allt var frid och fröjd, min ponny var så lycklig att få komma ut så jag som ryttare kunde bara ge lättare kommandon och hon gjorde allt jag bad henne, nästan så att hon svängde innan mig i programmet och hon tänkte själv. Lyckan vara total när resultat kom.

Sen kom det tråkiga. Folk tycker sig ha rätt att kommentera min storlek, min ponnys ålder utan att egentligen ser oss som team, utan att se glädjen i henne och hur fräsch och välvårdad hon är. De ansåg att jag var en häxa som red min ponny. Det ännu mer tråkiga är att de inte hörde av sig till överdomaren, domaren eller tävlingsledaren utan direkt till klubben så att jag i efterhand får veta detta. Domaren tyckte ju att vi var ett fint ekipage och överdomaren sa ingenting. Man har valt att titta på oss men valt att blunda för resultatet och heller inte följt TR och Svenska ridsportförbundets värdegrund. Man har valt att gå en omväg. Man såg inte hur vi som lag kämpade för att ens få ihop ett lag innan vi till slut inte såg någon annan utväg än att ta med min fräscha lyckliga 22-åriga ponny. Det som också stinger i hjärtat är att man anser att jag var för stor trots att varken domaren, överdomaren eller tränare sagt något. Jag är lite lång det vet jag men inte så att ett gotlandsruss inte kan bära upp mig.

Detta slutar med att min dröm är krossad av att få en sista tävling med min ponny. Min dröm att få njuta en sista gång i rampljuset tillsammans med ponnyn som startade mitt intresse för tävling. De krossade hennes lycka av att få visa upp sig. En dröm som istället lett till att jag har en ätstörning så nära anorexia man kan komma, jag har tappat lusten att tävla för varför ska man tävla när folk i efterhand väljer att se vad de själva vill se och inte det uppenbara?

Är det så här vi ska ha det ända från division tre, en division där vi egentligen bara ska fokusera på att ha kul och få tävla i lag tillsammans? Eller ska vi fokusera på det roliga och våga fråga om man har en fråga om ett ekipage. För hade någon kommit fram till mig och frågat mig, varför rider du din ponny? Då hade jag varit ärlig och sagt som det är samt folket hade fått veta att detta var vår sista tävling någonsin ihop. Ärlighet vara längst.

Jag älskar min ponny av hela mitt hjärta och skulle aldrig utsätta henne för någonting ont, det är hon mig alldeles för kär för.

Tack för mig

Foto: Privat.

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Maria Stigsson jobbar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb och brinner för att hjälpa ungdomar inom ridsporten. Under många år har hon följt med sina elever på tävling och har därmed intresserat sig för teamet som byggs upp kring ryttaren. Hon menar att om ungdomsryttaren är medveten om vad teamet gör, får vara med i planeringen och tala om vad just denne behöver för att kunna prestera som bäst, kommer ungdomarna att bli mer medvetna.
– Vi måste se på barn och unga som att de är egna tänkande individer med mycket kunskap och förmågor. Lyssnar vi på barnets behov, eller tror vi vuxna bara att vi vet vad denne behöver? Ett team kan bestå av många olika personer, men det viktigaste är att kommunicera, säger hon.
Läs Marias inlägg i Gästbloggen nedan.

Jag tänker ofta på det där med teamet när vi är ute på tävling med ”Team Baron”. Man blir så imponerad av alla team man ser och träffar. Mammor, pappor, kompisar och syskon som bär, betalar, hejar, kramar, tröstar, matar, vattnar, klär på, klär av, håller koll, packar – ja, ni vet allt det där som händer innan, under och efter tävling.
Huvudrollsinnehavarna i teamet är ryttaren och hästen. Men en hel film skapas inte av två roller. Det är så många andra viktiga roller som spelar in på prestationen. Såväl stora roller som ”statister” – alla är en viktig pusselbit.

På bilden ovan syns förutom en av huvudrollsinnehavarna – Sörvys Baron – vårt teams ”materialare” som jag ibland kallar henne – mamma Linda. Mamma Lindas roll är tung. Hon anmäler, hon tvättar kläder innan, ser till att allt är packat, att hästen är påklädd när ryttaren går banan, håller koll på vaccinationslistor och så mycket mer.
Det är också hon som fodrar, släpper in och ut hästen varje dag och kör till träningar – hon känner alltså hästen innan och utan. När hon inte är med blir det lätt lite förvirrat. Som till exempel att jag missar att vi var uttagna till vaccinationskoll en gång.

Min roll är mer att se till att ryttaren är i rätt ”mood” under framridning och framhoppning. Vi känner varandra så väl, jag och Ebba, så ofta räcker det med korta, enstaka ord för att kommunicera. Mitt jobb är alltså att se till att ryttaren ostört kan komma in i och kunna vara kvar i sin bubbla. Ibland diskuterar vi någon linje på banan innan start, ibland inte. Ryttaren väljer. Jag vet under vilka förutsättningar Ebba rider som bäst och försöker bidra till dem.

Teammedlemmar är inte bara de som är med just under tävlingsdagen. Till teamet hör såväl hovslagare, veterinärer, tandläkare men framförallt kanske tränaren. I vårt team är tränaren Anne Eriksson. Jag förser mig alltid med rapport hur träningarna gått, då jag sällan har möjlighet att vara med. Detta för att veta till kommande tävlingar var ryttare och häst ligger just nu. En tränare som ser ekipagets styrkor och svagheter är en ovärderlig del av teamet. Vi har dessutom förmånen att tränaren känner hästen sedan den var väldigt ung och har sett ryttaren genom åren på många olika hästar. En stor nyckel i allt är Annes noggrannhet i grunderna. Kan man någonsin få för mycket av det?

Har du funderat på din roll i ditt team? Har du frågat ditt barn, eller den du är med, hur den vill att du agerar och vilken roll du har? Vi är ju faktiskt där för att den personen ska kunna prestera så bra den kan för just den dagen. Vi är där för att skapa förutsättningar.
Hur vill din teammedlem att dagen ska se ut? Vad ska du göra på framhoppningen? Behöver den instruktioner eller gör instruktionerna bara ryttaren nervös? Vilka är din ryttares styrkor?Lyft dem på framhoppningen, tjata inte om det negativa! Ryttaren ska serveras självförtroende på vägen in, inte bli påmind om allt som den kanske skulle kunna göra fel.

Om det inte går bra på banan – finns det en plan för det? Vill ryttaren vara för sig själv en stund? Hur hanterar vi i teamet besvikelsen som kan komma? För besviken måste ryttaren få vara när det inte går bra.
Många fantastiska team ser man när man är på tävlingsplatsen. Men också team som kanske, med små förändringar, skulle kunna ge ryttaren större möjligheter att prestera.

Avslutningsvis vill jag bara säga – teamet måste ha roligt! Vi håller på med den här sporten för att det är roligt, se till att skratta och plocka fram alla godbitar. Vi har kul, ibland går det mindre bra, men då vet vi att det kommer fler möjligheter och fler tävlingar.

Oavsett vilken nivå man är på behövs ett team och det teamet behöver kommunicera INNAN tävling och huvudrollsinnehavarna behöver få vara just det. Vi andra är regissörer, sminkörer, materialare och allt annat som behövs. Låter vi barnen komma till tals? Vet vi vad de behöver eller tror vi bara det? I går gick det bra, vi skötte alla våra uppgifter och ryttaren kunde fokusera och prestera. Då är det galet kul att tillhöra ett team!

/Maria Stigsson

Foto: Adobe Stock

Älskade ridskolehäst – Tack för att du på bästa sätt hjälper våra elever att utvecklas som ryttare och hästmänniskor. Tack för att du hjälper oss ridlärare att bli bättre pedagoger och hitta nya sätt att förmedla kunskap utifrån dina och ryttarens förutsättningar. Tack för att du lär oss människor att läsa av djur. Tack för att du tålmodigt låter elev nummer 14 sitta upp på dig för den här veckan.

Tack för att du står ut med skratt, gråt, nervositet och osäkerhet från oss människor. Tack för att du tar hand om elever som inte alltid rider dig i balans, som råkar rycka dig i munnen eller dunsar ner med rumpan på din rygg. Tack för att du trotsar dina instinkter och inte rusar iväg när något plötsligt händer. Tack du fantastiska ridskolehäst för att du hjälper oss att få drömmar att gå i uppfyllelse.

Och till dig elev. Du kanske inte alltid får rida din favorithäst, men tänk på att hästen inte får välja dig som ryttare. Alla våra hästar har en förmåga att dansa fram och om den inte gör det med dig handlar det helt enkelt om att du inte rider den på ett sätt som möjliggör detta.

Skyll aldrig på hästen, gör istället vad du kan för att ge den rätt förutsättningar för att arbeta så bra den kan på sin arbetstid. Våra hästar är våra hjältar och de förtjänar att hyllas varje dag, så ge den hästen du ska rida en extra klapp och kärlek i dag, i morgon och nästa vecka.

//Erika Lundqvist, ridskolechef GFRK

Foto: Privat

Det här är storyn om min tävlingshäst som gick bruksprovet som fyraåring och som gick in i väggen framför allt mentalt. Nu, sju år senare, har vi äntligen hittat rätt. Han har varit hos mycket duktiga ryttare som unghäst men är en mycket speciell, svårläst, introvert och känslig häst som helt enkelt inte passade in i "systemen".