Foto: Privat

Arkivfoto: Anki Yngve och Tomas Holcbecher

"Vi satte oss på söndagskvällen förväntansfulla framför tv:n. Vi såg fram emot en intressant presentation av åtminstone en del av alla svensk hoppsports internationella topplaceringar under midsommarhelgen. Förutom att Sverige i fredags segrade i nationshoppningen och tog ledningen i den prestigefyllda ligan hade svenska ryttare flera fina placeringar bland annat i anrika Rotterdam Horse Show. 
 
Där tog Henrik von Eckermann andraplatsen i en 1,50-tidshoppning med Hermes de Mariposa, Rolf-Göran Bengtsson blev tredjeplacerad i en 1,55-hoppning med sin nya häst Spring Dark, Peder Fredricson testade också en ny häst – Hasard – i en 1,45-hoppning med en andraplats som resultat och Malin Baryard segrade i söndagens ackumulatorhoppning med Second Chance.
 
Lägg därtill att i Rotterdam Grand Prix möttes åtta av världens bästa hoppryttare i en rafflande omhoppning. Peder Fredricson och All In drog det längsta strået och förutom en tjusig silverpokal kammade han hem i det närmaste en halv miljon kronor.
  
SVT:s sportredaktion använde som vanligt den ganska rikligt tilltagna sändningstiden till massor av fotbolls- och ishockeyreferat inklusive information om dopingmisstänkta ryska fotbollsspelare. Golf, tennis och formel 1 nämndes i förbifarten. Dessutom presenterades ett reportage i repris om en hockeylegend och hans mål på 60-talet samt en mycket ingående (långrandig) presentation av en utländsk, för oss okänd, ledare i ishockey och en ny vild fritidsaktivitet som kanske kan bli ett bra sätt att få folk att motionera mer. Sedan var det hela slut.
  
Vi var inte bara snopna och besvikna utan också ordentligt förbannade! Vi är upp emot en miljon svenskar som är intresserade av att kunna följa svensk ridsport varav en stor del betalar tv-licens. Många av oss tycker att det är dags för SVT att ta sina sportredaktörer ordentligt i örat så att det blir slut på ensidigheten i sportrapporteringen.
  
Kanske är en könskvotering av sportredaktionernas anställda enda sättet att minska den våldsamma fixeringen vid fotboll och hockey, till förmån för andra grenar som till exempel ridsporten där kvinnor och män faktiskt tävlar på lika villkor.
  
/Anders Högberg"

Hippson söker SVT för en kommentar.

Ida-Maria och stoets storebror. Till höger hingsten Van Vivaldi och Caroline Darcourt. Foto: Privat samt Annelie Eriksson

"Hej Postnord,

Att betäcka ett sto är en lång och dyr historia. Framför allt handlar det om timing, att inseminera stoet när ägget är på väg att släppa. I en månad har jag nu hållit på med att arbeta för att få mitt sto i rätt läge. I måndags den 19:e juni stod hon med ägg som skulle släppa inom ett dygn, det var oerhört viktigt att hingstens sperma som skickades skulle komma i tid. Men tisdagens expresspaket uteblev. Ingen visste vart det fanns. Ingen kunde hjälpa.

Amanda och Caspian. Bilderna är tagna vid ett annat tillfälle. Foto: Privat

”Jag hade inte tänkt skriva om det här men om det kan hjälpa en enda häst eller framridande person så är det värt det. Jag var och tävlade dressyr, en vanlig Msv C-klass som så många gånger förr. Det var första gången jag och Caspian åkte själva, och efter förra årets bus var jag ganska nervös.

Så pass nervös att jag glömde säkerhetsvästen som jag brukar ha på framridningen och jag var ganska förvirrad redan innan detta hände. Precis när vi skulle börja trava fram kommer en tjej in på framridningen. Hon kom från tävlingsbanan och var arg som ett bi. Galopperade ilsket och slet och drog i sin stackars häst. Han förstod ingenting (såg det ut som) och de andra hästarna blev mer och mer stressade över situationen.

När hon ridit några varv och jag inte såg någon överdomare i antåg skrittade jag fram till henne och sa (typ): Snälla, kan du lösa dina problem hemma i stället? Du förstör för oss andra när du rider så här. Då vände hon sin häst och red rakt in i sidan på Caspian. I det ögonblicket dök överdomaren upp och sa till tjejen att bara trava av sin häst, och att hon inte fick rida så som hon gjorde. Tjejen travade ett varv och red sen ut från framridningsbanan.

Kanske sa överdomaren till henne och gav henne en varning, det vet jag inte. Inte heller vet jag om överdomaren uppmärksammade att jag sa till tjejen att hon inte kunde hålla på och rida in i folk. Det hade kunnat sluta där. Men för mig förstörde det min dag. Inte nog med att jag var ledsen och upprörd för hennes fina hästs skull. Jag tappade helt koncentrationen och den är svårfångad som många av er vet. Jag tappade planen för min framridning och inne på banan var det som att Caspian var helt förvirrad av allt jag försökte få honom att göra och vi saknade helt kommunikationen.

Min lydiga häst var som förbytt. Resultatet blev därefter. Klappade så klart Caspian, det var ju inte hans fel att resultatet inte blev som önskat. Sedan travade vi av och så fick han beta till det att han inte längre var svettig. För mig kostade den här starten ungefär 800 kronor, och Caspian fick åka dryga tre timmar i trailern helt i onödan. Och ni som känner honom vet att det är jobbigt med de knasiga bakbenen.

Totalt la jag en massa timmar och förberedelse på något som hade kunnat bli såååå kul, för det har verkligen gått framåt på sistone. Jag älskar dressyr och jag älskar att tävla. Men den här gången slutade dagen i pannkaka.

Tips till alla som inte är nöjda med ritten:
1. Bli inte arga på hästen, det skapar inte ett bättre utgångsläge.
2. Lös era problem hemma.
3. Kom i vilket fall inte in på framridningen och förstör för oss andra, nervösa stackare som vill ha så bra förutsättningar som möjligt att prestera på tävlingen.
4. Det är en klyscha men ni åker hem med samma häst som ni kom med (om den inte är uppskrämd och har haft en dålig upplevelse. Då åker ni hem med en som ogillar tävling ännu mer, och vem vill det?).

Till sist ett tips till klubbarna: Ta fram en policy om hur man beter sig som tävlande för er klubb, att de kan ridhusregler och att alla ber om ursäkt om olyckan är framme. Se till att alla vet om detta, både ryttare och medföljande. Mamman till tjejen som red på mig stod bara tyst."

/Amanda Fog

Foto: Privat och Haide Westring (Lisen)

"När jag tänker tillbaka på det är det helt sjukt hur stora ändringar jag faktiskt har gjort. Det är inte konstigt att det känns som att jag lever i en torktumlare, torkas ut och blir lätt febrig på grund av all hetluft jag utsätts för. Det är en match i sig att inte längre betraktas som 'hästtjej'.
  
För ett år sedan gick jag igenom den tuffaste dagen i mitt liv (trodde jag) när jag blev tvungen att sälja mitt sto, som inte bara var min bästa vän utan också mina drömmar, min ambition, mitt bränsle och min identitet. Men det tuffaste började efteråt, att hitta sig själv i en djungel av nya intryck, möjligheter och atmosfärer. Det var ingenting jag gillade och inte heller har lärt mig att gilla än.
  
Jag skrev ett par ord om identitet och hur mycket av hästen som var mitt varumärke, samt hur jag försökte hitta tillbaka utan hästarna och ta reda på vem jag är. Det är en resa jag är mitt uppe i och många gånger har gett upp hoppet om att fortsätta och fullfölja. Vissa dagar är det bara dystert utan hästlukten, gemenskapen och den rofyllda harmonin som stallmiljön bidrar med. Andra dagar är dagar jag överlever och tankar energi från för att fortsätta – tack vare små påminnelser om vem jag är och vart jag är på väg.
  
I förra veckan lyssnade jag till Lisen Bratt Fredricson som besökte Malmö för att prata häst under en kvällsföreställning. Hon pratade inte bara häst som vi är vana att höra henne göra, utan pratade mer om sitt företagande och sin entreprenörsanda – en sida som jag kunde känna igen hos mig själv men som jag aldrig riktigt har förstått härstammar från min sport.
   
Lisen delade med sig av sina erfarenheter och det hon verkligen brinner för genom historier och reflektioner. Jag inspirerades av allt hon sa och kunde i botten av mig själv känna tillhörigheten till sporten som jag ändå har fått ta avstånd från mot min egen vilja. För jobb valde jag att sätta allting annat på paus – hästarna, vännerna och livet. Men, lyssnandes på Lisen kunde jag plötsligt i stället se att den väg jag har valt inte är ett steg från min ridsport utan ett annat sätt att närma mig den.
  
Lisen pratade återkommande om hur hon älskade processer och såg början till slut som en kickback som ger henne energi att fortsätta jobba för något hon verkligen vill. Tyvärr gör det att hon inte är i stallet eller i ridhuset lika ofta som hon önskar, men det betyder inte att hon gillar dessa tillfällen mindre, snarare tvärtom. Jag känner så igen mig; hur jag har mindre tid till min sport på grund av att jag satsar helhjärtat på karriär och jobb.
  
Ibland knäcks jag över att inte få tiden till det som verkligen tankar energi och som skapar den gnista jag bär på, om att åstadkomma något i livet. En klok människa sa en gång till mig att man kan satsa på karriären även fast man bara jobbar åtta timmar, det betyder inte att man satsar mindre. Men det är inte alltid så lätt sagt och gjort att satsa hårt och göra livsförändringar, och att samtidigt möjliggöra tid och avsätta pengar till våra fyrbenta hästkrafter.
  
Jag skriver det här för att jag tror att jag inte är ensam om att känna så här, att jag skulle vara den enda som har behövt åsidosätta sporten för annat som kommer i vägen eller händer i livet. Samtidigt vill jag tacka Lisen för energiboosten och den tillhörighet hon förmedlade till alla oss som är och tillhör hästfolket, men som inte har lika mycket tid till timmarna i sadeln längre.
  
Hon inkluderade, inspirerade och delade perspektiv som ingen tidigare pratat så mycket om. För mig är hon nu inte bara en ryttare att beundra utan även en sann entreprenör att lära sig och inspireras av. Saknaden av att kategoriseras eller se sig själv som hästtjej är självdestruktiv. Men kvällar som den under föreläsningen, när jag fick lyssna på Lisen som berättar om andra sidor och perspektiv på ridsporten som räknas som en produkt eller en drivkraft som har fötts ur och från sporten, gör att jag återfinner hoppet och orken att hitta balansen i livet med satsning på min karriär.
  
Jag ska kunna få plats och tid för ridsporten i min vardag och även aktivt lära mig att se att annat av det jag gör och tänker ändå identifierar mig med och till sporten. Det påminner mig om att jag inte har halkat utanför gemenskapen, bara att jag har valt att närma mig den på ett annat sätt. Det är så jag väljer att se det i alla fall och så jag riktar mina blickar mot vägen framåt. Tack Lisen Bratt Fredricson."
  
/Petra Lindström

Foto: Privat (porträtt) och Adobe Stock

"Å nej, nu är det de där jäkla ridsporttävlingarna på Arenan igen!
 
Jag bävar att åka hem! Jag känner att pulsen ökar och jag blir alldeles kallsvettig! Ska inte en man kunna få åka tunnelbana i lugn och ro? Skandal att de där skräniga hästtjejerna i tusentals ska fylla tunnelbanan skrikande "ROLF-GÖRAN! MAAAALIN!!!!" Maskerade i ridhjälmar så att det slår lock för öronen på vanligt folk som åker. "BALLE BALLE HÄSTBALLE" skanderade de också och spottade i ansiktet på några stackars medelålders män, som bara råkade åka på fel tåg.
  
Jag såg hur männen kände sig hotade och försökte krypa ihop, några pappor höll för öronen på sina barn. Många barn grät förtvivlat men tjejerna bara fortsatte att skrika. Såg hur några av de största hästtjejerna dessutom tog tag och klämde rumporna på några män som stod fel. Några tjejer i höga ridstövlar hånade en väldigt manlig man och sa att deras häst har mycket större kuk. Han verkade jättebesvärad och rädd, och när han skulle gå av blev de mer hotfulla och aggressiva. Han grät nästan.
En tjej slog till honom innan han kunde tränga sig ut. Vid Gullmarsplan klev tjejerna av och började galoppera runt på perrongen och tända bengaler som de kastade mot alla andra resenärer. Dessutom viftade de runt med sina ridspön så att det ven i luften och de som kom i vägen fick sig en brännande snärt!
  
Flera personer höll på att bli nedsprungna och nedknuffade från perrongen av hästtjejerna, flera hundra stycken var de! Flera pappor försökte bilda cirkel för att skydda sina gråtande barn innanför, men tjejerna bara fortsatte trycka på och skrika – sjukt obehagligt och hotfullt. En stor tjej i ponnyflätor stod och skrek rakt i ansiktet på en pappa med bebis i en Babybjörn på bröstet. Bebisen var helt skräckslagen och illskrek men tjejen brydde sig inte ett skvatt, utan fortsatte att torna upp sig över mannen och skrika rakt i ansiktet på dem!
  
Och varje månad händer det, det är skandal att vanliga män inte ska kunna åka tunnelbana hem från sina jobb minst en gång i månaden på grund av de där hästsporttävlingarna, utan måsta använda andra resrutter för att komma hem! Och en massa poliser som kostar skitmycket pengar men inga på perrongerna att hålla ordning! Varför gör inte poliserna något? Är de rädda för de här tjejerna eller har de mutats av ridsportmaffian? Vanligt folk är skitskraja för de här tjejerna och ofta hoppar de på människor också och hotar dem! Och att det här sanktioneras!
  
Varje månad när de har sina hästderbyn eller vad det kallas och ofta annars också. Värst är det när det är olika Stockholmsryttare som tävlar mot varandra. Då löper de amok på alla Stockholms gator och skriker och slåss och kastar hästbajs omkring sig. Hörde att flera tjejer dessutom hade hoppat på manliga journalister som stod där utanför och hade försökt hångla med dem, när de var i direktsändning för tv. De kunde knappt värja sig! Och sen när tävlingarna är slut ligger gatorna fulla med hästskit...
  
/Maria Stambro"

Foto: Privat

"Hej där, jag måste bara berätta om min helg!
  
Fredag morgon börjar med att mitt lilla shireföl Rexius Merida, då åtta dagar gammal, har feber och veterinären kommer hit. Hon får dropp, antibiotika och det tas ett blodprov. Tre timmar senare ringer veterinären och rekommenderar att jag åker in till djursjukhuset, då lilla tjejen har en infektion i kroppen. Sagt och gjort, en och en halv timme senare i 26-gradig värme står vi på djursjukhuset med sto och föl.
  
Jag åker hem igen i väntan på veterinärens utlåtande, som hon kommer med vid fyratiden. Kraftig inflammation i naveln och hon måste opereras ganska omgående. Efter att ha sovit dåligt ringer veterinären klockan sju på morgonen och säger att allt har gått bra och att tjejen är pigg och glad. Allt är frid och fröjd!
  
Men vid middagstid ringer veterinären igen. Hon börjar med att Merida mår toppen – men Rexius Dixie, som stoet heter, mår inte bra. Hon har gaser i magen, de tror att hon har fått tarmvred och troligtvis behöver de operera henne också. Då är min första tanke att detta händer inte, det är inte sant, jag åkte ju in med en frisk och en sjuk häst. Inte två sjuka och definitivt inte två som behöver buköppnas!
  
Men jo, framåt kvällen hade det inte blivit någon förbättring trots försök, så även Dixie hamnade på operationsbordet. Vid 21-tiden ringde dock veterinären och sa att allt hade gått bra! Man kan inte riktigt föreställa sig detta, förstår fortfarande inte att det är sant. Men nu, måndag kväll, mår hästarna bra. Vi väntar bara på de sista provsvaren och på att de ska få komma hem – mina små hjärtan!
  
/Harriet Nilsson"

Foto: Räddningstjänsten Syd och Adobe Stock (häst)

"Djurägare & stallägare! Varje år brinner det i cirka 4.500 stall och gårdar runt om i Sverige. Hur är ni förbereda om det börjar brinna i ert stall?
  
När hade ni en utrymningsövning sist? Vet alla i stallet var brandsläckaren finns? Om inte, då är det kanske hög tid att ni funderar på detta. Särskilt om ni är stallägare, då är ni skyldiga enligt lag att ha ett systematiskt brandskydd.
Enligt djurskyddslagstiftningen ska "djurstallar utformas så att det finns goda förutsättningar att rädda djuren vid brand". Har ni till exempel en brandsläckare inom 15 meter var ni än befinner er i stallet? Inte, då är det dags att skaffa en. Det kan även stå er dyrt om försäkringsbolaget inte tycker att ni har ett fullgott skydd.
Nedan finner ni ett par tips som kan hjälpa er och oss om det värsta skulle inträffa:

Förebyggande
- Öva: Var överens om hur ni ska ta ut djuren. Om man övar får man även koll på hur lång tid det tar att evakuera ett stall.
  
- Grimmor och grimskaft: Se till att det alltid finns grimmor i rätt storlek utanför varje box. Så slipper ni springa runt och leta.
  
- Planera: Markera utrymningsvägarna. Sätt gärna en brevlåda på stalldörren märkt ”UTRYMNINGSPLAN”. Där kan ni ha en ritning av stallet. Skriv gärna antal boxar, om där finns hingstar/tjurar med mera. Alltså "bra att veta"-fakta. Det sparar viktiga minuter vid en insats. Ni kanske inte är på plats och kan berätta för oss när vi kommer.
  
- Uppsamlingsplats: Var överens om var ni ska ha djuren vid en evakuering. Hage, paddock, ridhus?
  
- Informera: Informera alla som vistas i stallet om vilka utrymningsvägar som finns och så klart om var brandsläckaren är.
  
- Brandsläckare/brandfiltar: Ha dem gärna nära dörren. Detta så att man inte behöver ta sig långt in i stallet för att hämta dem. Du kanske då får branden mellan dig och släckaren. Tumregel! Max 15 meter till närmaste släckare. Kontrollera att pilen på mätaren står i grönt fält.
  
- Brandvarnare: Det finns i dag brandvarnare som man kan seriekoppla. Det vill säga då kan man ha en i stallet och en utanför eller i bostaden om den ligger nära stallarna. När den tjuter i stallet börjar det tjuta även i bostaden.
  
- Element: Man vill gärna hänga ett vått hästtäcke på ett element. Försök i stället ha krokar eller hyllor ovanför.
  
- El: Glödlampor och lysrör ska ha skyddskåpor, se till att det inte det finns elkablar som djuren kan bita på. Undvik att ha kaffekokare i stallet. Om ni ska ha det ska den finnas i ett eget rum som är en egen "brandcell". Detta gäller även tvättmaskiner med mera.
  
- Radioapparater: Så härligt med musik i stallet, men förvara dem inte ute i dammig miljö. Ha dem i en egen brandcell såsom sadelkammare eller fikarum. Dra sedan en högtalarkabel ut i stallet. Bäst av allt är batteriradio.
  
- Vatten: Ha alltid en slangvinda med vatten redo.

Om/när vi kommer
- "Vi lyssnar, ni lyssnar". Vi kommer så klart att ta in all fakta så snabbt vi kan av er. Oftast ligger gårdarna en bit från brandstationen och brandförloppet har haft sin tid, det kommer vara ont om just tid. Vi kommer berätta för er om vi behöver er hjälp och då till vad.
  
- Vi kommer göra allt vi kan för att undsätta djuren. Men inte till priset av att människoliv kommer till fara. Vi vill inte att vårt arbete går från djurräddning till livräddning av er.
  
Det finns så klart många fler tips och riskzoner. Det viktigaste är att man börjar planera, förebygga och informera varandra i stallet. Då har ni påbörjat ett viktigt arbete. Ta hand om er och era fina djur! Dela gärna!
  
God sommarkväll!
  
//Brandmännen i Genarp"

 
Foto: Kenth Gustafsson 

Den efterlängtade clinicen för Patrik Kittel
 
"Nu, så där ett par dagar efter clinicen, har jag kunnat smälta det som faktiskt hände. Jag såg det direkt som ett nederlag och var väldigt besviken över situationen som jag hade så höga förväntningar på. För er som inte var på plats och såg hela händelseförloppet ska jag ge er en liten förklaring.

Foto: Kenth Gustafsson 
  
Arrangemanget ägde rum i Billdals ridklubbs stora ridhus. Dressyrstaket, blommor, skärmar, projektorer, högtalare och publik. Clinicen hade allt.
Jag hade turen att få rida tillsammans med Carl Hedin som är en otrolig glädjespridare, precis som Patrik Kittel. Men för oss gick det inte riktigt som förväntat. Carl satt på en otroligt fin femåring och jag hade med min fantastiska Kvadrat, som är så lugn, cool och totalt okomplicerad. Men, efter att ha skrittat fram inne på arenan blev han helt plötsligt jätterädd. Skräckslagen. Inte för publiken utan för de vita skärmarna som stod uppställda längs den bortre långsidan.
  
Patriks grundplan att vi skulle fokusera på övergångar, grundridning och kontakten till bettet fick sig en helomvändning. Om vi säger så här, det är inte alla som har blivit ledda till häst av Patrik, men jag och Kvadden har. Vi fick fokusera på att få hästarna trygga på banan, även Carls häst var otroligt spänd.

Foto: Kenth Gustafsson 
  
För publiken blev det i stället en lektion i Patriks sätt att få hästarna trygga och att lita på sin ryttare, hur man hanterar problemlösning, för visst har vi alla stött på dessa problem i våra hästliv.
För min del lärde jag känna en sida hos en häst jag aldrig har sett innan. Min annars så okomplicerade Kvadrat var fruktansvärt rädd och ville bara fly till en början, och det var inte bara en gång han stod på bakbenen.

Foto: Kenth Gustafsson
  
Nyckeln vid sådana här situationer är enligt Patrik att få hästen trygg och avslappnad på den del av ridbanan där den inte är rädd eller spänd. Sedan kan man rida volter som successivt förflyttas mot det läskiga. Därefter kan man rida svag öppna samt skänkelvikning, och ha hästen ställd ifrån det den är rädd för, och på så vis få den att passera det som är obehagligt. Men man bör göra detta långsiktigt, man kanske inte kommer förbi det läskiga i dag, kanske inte i morgon heller, men man kanske kommer något närmre steg för steg.
  
Jag och Kvadrat lyckades emellanåt visa de kvaliteter vi besitter, men långt ifrån allt kom fram. Det hela blev kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på, men det blev slutligen ett väldigt bra träningspass för oss i miljö, tålamod och förtroende.

Foto: Kenth Gustafsson

Foto: Kenth Gustafsson
  
Jag skulle gärna vilja återuppta det här ridpasset för Patrik, och hoppas att den möjligheten ges längre fram.
Det viktigaste budskapet i det hela är att man kanske inte alltid har en bra dag, det gäller både häst och ryttare, och då får man träna utifrån de förutsättningar som finns. Skapa trygghet och harmoni i samarbete med din häst, det är inget som kan tvingas fram.
Ett stort tack till Dressage Tour och Saab för att jag fick vara med!
  
/Sandra Gustafsson" 

Till bloggen

Hur tid kan stå stilla och gå för fort på samma gång
  
"Första gången vi publicerade den här texten var i dag för två år sedan. Den är fortfarande lika aktuell. Föl kommer ju ibland lite när och som de vill.
  
Nu är det fölningstider. Många går och väntar och väntar ... och väntar... Tittar lite extra efter tecken på att något är på gång och funderar "mjaha, kanske hon är lite svullnare i juvret idag?!".
  
Som tur är går de allra flesta fölningar bra. Många gånger hinner man knappt ta sig ur tältsängen i stallet eller ha gnuggat gruset ur ögonen för att tydligare se bilden från övervakningskameran innan den lilla fölisen blinkar yrvaket och säger "Hej världen, här är jag!" till sin mammas och matte eller husses betagna blickar.
 
Ibland går det inte så bra. Ibland händer det hemskaste. Det ingen vill vara med om. Stoet börjar föla men fölet sitter fast. Det händer ingenting, det sticker ut ett ben, en svans, navelsträngen kommer ut eller bara en sammetslen liten mule som förtvivlat kippar efter luft. Den mest naturliga känslan för dig som står där är så klart att få panikkänslor med ett kraftigt adrenalinpåslag! Det händer även om man har varit med förut.
  
Tyvärr har man inte riktigt råd med det. Efter att vattnet har gått på stoet har man i sämsta fall mindre än en timme på sig att få ut fölungen innan den dör. Det är tyvärr ibland vad det tar för en veterinär att komma på plats. Den som står där har sällan känt sig så maktlös som under denna tid. Det är inte ovanligt att veterinären i bilen blir uppringd var fjärde till femte minut bara för att få tala om hur långt det är kvar innan han eller hon kommer fram. Det är inte ovanligt att den oroliga hästägaren som står i den här situationen inte förstår enkla instruktioner som "Kan du hämta två hinkar varmvatten?!".
  
Förlossningsproblem hos sto är ett av de mest akuta fallen för veterinärer. Veterinären kommer sannolikt att prioritera ditt sto som fölar före allting annat. Veterinären kommer sannolikt att köra alldeles för fort för att komma fram till er då varje minut räknas. Veterinären kommer att försöka hjälpa ditt sto trots att hon sparkar, trots att hon inte står still och trots att risken för skador för alla som hjälper till är överhängande.
Om fölet lever kommer veterinären koncentrera sig på att rädda både föl och sto, vilket kräver mycket snabbt och effektivt arbete som ofta är tungt och kan se brutalt ut. Många gånger hinner han eller hon inte förklara vad hon/han gör utan kommer ofta bara med korta svar och ibland skarpa instruktioner. Detta är inte för att vara otrevlig eller för att veterinären är trött eller stressad, utan för att det inte finns tid. Och att till exempel dra i fölungen eller något av dess ben vid fel tillfälle kan ibland orsaka stora skador i livmodern på stoet.
  
Förlossningsproblem kan vara mycket komplicerat och även de mest erfarna veterinärer kan gå bet ibland. Många frågar när de ringer akut vad de kan göra för stoet förutom att hålla henne så lugn som möjligt. Vissa enkla problem kan man ibland fixa själv efter telefoninstruktion från veterinären. Annars är A och O att spara tid och göra arbetet så lätt som möjligt i ett akutläge.
  
Följande saker underlättar enormt för snabbast möjliga hjälp till stoet från veterinären:
– Ett föl kan komma två till tre veckor före/efter beräknat datum och det räknas som normalt. Du behöver vara beredd eller ha backup under hela den tiden. Det är också bra om du har läst på innan så du kan ge rätt information till veterinären om till exempel när vattnet gick.
– Ströa boxen stoet ska föla i ordentligt, 10 centimeter strö är alldeles för lite, det vispas ihop till vallar som snubblas på och golvet blir halt samt hygienen för dålig vid förlossningen. Det händer också att stona råkar trampa på fölet och orsakar skador då fölet kläms mellan hoven och golvet. Du kommer INTE att hinna ströa extra om det blir problem vid förlossningen!
– Ha viktiga telefonnummer och en vägbeskrivning på en färdig lista, gärna på boxdörren. Krånglar det tar det tid att få tag på alla nummer och du kommer inte ihåg om det var andra eller tredje avfartsvägen till höger. Utöver telefonnummer till veterinären är det bra att ha minst två-tre vänner som är beredda att hjälpa till OMEDELBART vid en förlossningskomplikation, då detta underlättar hantering av stoet och att få ut fölet. En person utöver veterinären räcker sällan. Lika stor hjälp som några extra händer är, lika stort hinder är det med åskådare som mest står i vägen eller tar upp just den dyrbara tiden med frågor. Frågor som inte kommer direkt från assisterande personer får vänta!
– Ha en plan för att få fram varmvatten, cirka 30 till 40 liter i rena hinkar. Varmvattenkokare tar oftast alldeles för lång tid. Vattnet ska användas till tvätt, men också för blandning av glidslem som ska pumpas in i livmodern. Tyvärr är kallvatten med foderrester ibland det enda som finns att tillgå vilket så klart är undermåligt.
– Ha gärna möjlighet till extra belysning samt, om möjligt, boxen placerad så att den är lättåtkomlig från parkerad bil för att underlätta snabb åtkomst av utrustning.
– Undvik att ha lösa hundar eller små barn i stallet. Hästar som står i närheten och som kan komma åt stoet genom till exempel galler eller som inte håller sig lugna bör flyttas på.
  
När allt elände är över har det ibland gått bra och ibland har det gått så illa det bara kan. Tyvärr är det vanligaste att fölet dör vid fellägen på grund av den enorma tidsbrist som föreligger. Ofta kommer många frågor i efterhand, tveka inte att ställa dem när det har lugnat ner sig! Både du som varit med och även ibland veterinären kommer att fråga sig många gånger: 'Tänk om vi hade gjort si eller så, tänk om vi hade...' 
Det är helt normalt att tänka så. Det man har att utgå ifrån är de förutsättningar som finns där och då och det enda man kan göra är att vara så förberedd som möjligt och göra så gott man kan. Vi hoppas att alla ston fölar utan problem i sommar. Men om något krånglar lovar vi att hjälpa er så gott vi bara kan!"