Gästbloggen
DEC
11

Gästblogg: "Att vara med räknas också"

Lägg till bilder i bildspelet


Foto: Annelie Eriksson och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Emelie Brolin rider på GP-nivå och bedriver sin verksamhet på familjens gård, Brolöten, i Sörmland. I sin blogg hos Agria skrev hon inlägget nedan, som har fått stor uppmärksamhet i sociala medier. Vi har fått tillåtelse att publicera det i Gästbloggen.

"I dagens dressyrvärld pratas det väldigt mycket om kvalitén på hästarna. Världens bästa hästar har inga brister. Som dressyrryttare på toppen måste man se över sitt material och hitta rätt hästar. Absolut, jag kan till viss del hålla med, och tittar jag i backspegeln på min egen karriär så kanske vissa hästar har tagit mer än de har gett mig. Eller är det verkligen så?
  
Kanske blir många bekväma och begränsar sig lite för att de inte har just den där hästen med stort H. Jag har fått höra kommentarer från andra som att 'ska jag rida GP måste man ju göra det på ordentliga procent'. Andra kommentarer är 'jag tävlar bara om jag vet att jag har en chans att vinna'. 'Den hästen kommer aldrig bli en GP häst så därför är det inget för mig att satsa på.' Men hur många är vi då som rider GP med placeringar i Sverige? Fortfarande inte så himla många...
  
Jag får också kommentarer om jag visar upp en häst i Flyinge eller Falsterbo att det här är inte en häst för dig att satsa på. Nej det kanske jag redan visste, att den hästen inte kommer ta mig hela vägen, men just nu har den faktiskt tagit mig till Falsterbo. Jag vill självklart också sitta på de bästa hästarna, men jag skulle aldrig minska antalet hästar att rida till en eller ingen bara för att de jag har inte är tillräckligt bra. Min mamma har lärt mig att vi rider på det vi har och så gör man det bästa av det.
  
Copper är ett bra exempel, när Briman nu vilar efter ännu en skada har jag en häst hemma i stallet att träna piaff, passage och byten i varje på. Hur utvecklande är inte det för min egen ridning? Det är en möjlighet jag aldrig hade fått om vi hade gett upp Copper för att hon inte presterade topp.
Jag vet inte vad framtiden säger om just Coppers karriär, men jag vet att jag aldrig kommer att ångra att jag inte bytte ut henne mot en treåring efter allt hon lärt mig. Hon har lärt mig uthållighet, tålamod, att rida ston och att bygga relationen till sin häst på ett helt nytt sätt. Hon är så rolig att rida och jag lär mig så mycket. Hon kommer att göra mig ännu mer förberedd på nästkommande stjärnor och det är jag så tacksam för.
  
Jag vet att Kyra alltid uppmanar att man ska rida så mycket man kan, varje häst lär dig något. Jag uppmanar att man inte ska drömma sig i väg från nuet utan jobba med det man har och också uppskatta de individer man faktiskt fungerar med. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och vi alla kan inte köpa hästar för miljoner.
Jag älskar att utbilda och tävla hästar och det kommer jag fortsätta göra. Självklart ska jag se över materialet då och då, men jag kommer inte att använda det som en ursäkt för att jag inte lyckas.
  
Kram Emelie"


Läst 680 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
11

Gästblogg: ”Det stora hoppet – ett hån mot en hel yrkeskår”

Lägg till bilder i bildspelet


Foto: TV3 och Helena Bergander

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Åsa Foglé är diplomerad ridlärare level II, utbildad vid Biologiska yrkeshögskolan i Skara (BYS). Via BYS är hon också vidareutbildad i dressyr. Hon har två egna dressyrhästar och ambitionen är att starta dem båda i svår klass. Åsa har tidigare jobbat på Nääs RF och kombinerar nu arbetet som personlig assistent med eget företag där hon utbildar ryttare och hästar, samt har lektioner på Borås ridhus. Hennes två texter nedan publicerades först i Åsas blogg.

Missa inte TV3:s svar på kritiken längst ner.

"Det stora hoppet, ett hån...

Bosse Tibblin satte häromdagen ord på vad jag har tänkt kring tv-programmet 'Det stora hoppet'. Ett så kallat underhållningsprogram som går ut på att döttrar i tonåren ska lära sina pappor att rida och hoppa en bana. På några veckor. Priset till den som vinner är en häst. 
  
Jag tycker att idén med programmet är ganska bra, pappor ska få en bättre inblick i sina döttrars hobby (och det de betalar för?). Och kanske med det en bättre relation med sina döttrar. Men man har inte riktigt tänkt hela vägen.
  
1. Det finns en anledning till att ridlärare är utbildade under minst två år, på heltid. Annars hade vi haft tonårstjejer som undervisat på ridskolorna. Om inte annat hade det blivit billigare. Men ridskolan är just en skola, en utbildning i att lära sig rida och hantera hästar. Det är, som Bosse skriver, ett hån mot en hel yrkeskår, Sveriges ridskolor och dess verksamhet att visa program som dessa. För att vara ridlärare är ett yrke, ingen hobby eller ett fritidsintresse. Det är något vi tar ut lön för och lever på, som alla andra utbildade och licensierade lärare gör. Vi har också studielån (undrar för övrigt om någon förälder frågat läraren i skolan vad den jobbar med annars då?).
  
2. Det är djur vi jobbar med.
Hästarna i programmet behöver stå ut med obalanserade pappor som (ofrivilligt!) studsar i sadlarna och drar i tyglarna, för att deras döttrar med tävlingsdjävulen i sig pressar dem för hårt.
'Ja, men det är ju så på ridskolan också' säger en del. NEJ! Så är det inte på ridskolan! Där får man inte gå till nästa steg innan man har hyfsad kroppskontroll och balans på hästryggen. Man får inte galoppera innan man är balanserad i trav. Man får INTE hålla balansen i tyglarna och jag nöter mina nybörjare med sits- och balansövningar tills de tjatar om att få galoppera. Och inte ens då får de det. För säkerhetstänket ska alltid finnas i första rummet tillsammans med hästarnas väl och ve.
  
3. En häst i pris?
Gothenburg Horse Show hade under många år ett lotteri där man kunde vinna en häst. Det togs bort för ett par år sedan då man kom fram till att det inte riktigt bör gå till så när man skaffar häst. Vi som är hästkunniga vet att häst och ryttare måste passa varandra för att det ska bli bra. Man köper inte bara en häst och väljer efter färg och storlek. Men i 'Det stora hoppet' är första priset en specifik häst.
  
4. Det tar ÅR att att lära sig rida.
Inte några veckor på sommaren. Men det är det man kommunicerar till dem som inte vet och så får vi på ridskolan sedan förklara och försvara hur det egentligen går till att lära sig rida, som är en livslång process. 
  
Jag har bara sett första programmet. Det räckte för mig, för det går emot allt vad jag står för som yrkesmänniska. Att jobba som ridlärare är att både kunna teoretisk ridlära, om hästar, deras omvårdnad och behov, att sköta anläggning och ridunderlag, se till att hästarna har rätt utrustning och foder och dessutom få det hela att gå runt ekonomiskt.
  
Men det är framför allt att kunna se varje elev och att veta hur jag ska kommunicera och vad jag vill lära ut just till den eleven. Vi är utbildade pedagoger. Inte bara hästtjejer.

/Åsa"


Åsas blogginlägg ovan fick stor uppmärksamhet och hon valde att följa upp texten med ännu ett inlägg om ämnet:

"Ridlärare är inte bara hästtjejer

Tänk att inlägget om 'Det stora hoppet' kunde få sådan spridning, att jag har haft så många besök i min lilla blogg och att flera delar mina tankar kring det. Inte för att det bara var det jag var ute efter, jag ville egentligen bara belysa faktumet att ridlärare är pedagoger och utbildade till det.
Jag har fått förvånade 'jaha, oj, så länge?' när jag har berättat att min utbildning var två år lång på heltid. Det är inte bara att stå i mitten och skrika 'TRAMPA NER HÄLARNA!' (ett uttryck som för övrigt håller på att försvinna) och lära ut olika ridvägar. Jag har behövt berätta att det innebär att kunna en hel del om allt kring hästar och ridning om man ska jobba heltid som ridlärare. Det räcker inte bara att kunna rida och ha tävlat på lite högre nivå, som många ryttare tyvärr har inbillat sig. 
 
Jag har sagt det förut och säger det igen, bara för att man är en duktig ryttare behöver det inte betyda att man är duktig på att förmedla det till andra. Och tvärtom, bara för att man inte har tävlat behöver det inte betyda att man är en dålig ridlärare. Snarare tvärtom många gånger, skulle jag nog våga påstå. De skickligaste ridlärarna jag har träffat och lärt mycket av är inga tävlingsryttare på elitnivå, men glada amatörer. 

Att arbeta som ridlärare innebär bland annat:
  • Att kunna se varje elev och dess individuella förutsättningar, att kunna vägleda eleven och förklara på ett sätt som den förstår, utifrån sina egna förförståelser och erfarenheter.
  • Att kunna planera verksamheten och göra övningar så att alla i gruppen får ut något av varje lektion. 
  • Att ha sådan variation att hästarna orkar och håller för sitt jobb och bibehåller sin motivation.
  • Att använda ett korrekt fackspråk med kommandon för ridning i grupp som gör verksamheten säkrare och tryggare, både för elever och hästar.
  • Det innebär också att kunna gå in och undervisa på individuell nivå. Och undervisar man vuxna gäller det att ha bra med teoretiskt kött på benen för att mer ingående kunna förklara de tre didaktiska grundfrågorna: Vad, hur, varför? Innehåll – Metod – Syfte. 
Och apropå ridlärare. För en vecka sedan var jag och en kollega på lite studiebesök på Strömsholm och fick se hippologerna träna för professor Kyra. Behöver jag säga att det var inspirerande? Kyra är helt fantastisk, hon korrigerar eleverna med små medel och allt blir bara rätt. Och det var allt från unghästar till hästar som har gått svår klass. Extra roligt var att få se en elev jag hade för tre år sedan. Hästen var då fyra år och lite vimsig med massor av energi. Energin var kvar, och med massor med vilja att gå framåt kan det räcka med instruktionen att 'studsa lite långsammare' i sadeln för att traven ska bli på en helt annan nivå. Åh, så kul det var att se! 
  
/Åsa"


Susanne Nylén, presschef på TV3, svarar på kritiken:
  
"Om att döttrarna inte är utbildade lärare.
– 'Det stora hoppet' är ett tv-program, där allt inte syns i bild. Inspelningarna och träningen leddes från början till slut av en innehållsansvarig på plats som är utbildad hippolog och stallchef. Dessutom spelades programmet in på Bollerups naturbruksgymnasium, med stöd av skolans erfarna personal inom professionell hästutbildning. Genomgående fick deltagarna dessutom råd och stöd av några av världens främsta ryttare och coacher. Vi menar att få nybörjare har så fina förutsättningar att lära sig rida som deltagarna i 'Det stora hoppet'.
  
Huruvida djuren pressades för hårt.
Se tidigare utförligt svar här: 'Så säkrades hästarnas välfärd under inspelningen'
  
Att det är fel att få en häst i pris?
– Vi valde en häst som pris först när vi visste hur erfarna de medverkande döttrarna är. Vi skulle inte ha gett en häst till någon som inte kan ta hand om den, något vi säkrade med våra experter innan inspelning. Prishästen i 'Det stora hoppet' går till någon av döttrarna, som alla är erfarna tävlingsryttare, vissa med erfarenhet på landslagsnivå. Hästen är dessutom utvald av Malin Baryard och tränas av förre landslagscoachen Sylve Söderstrand. Vi är övertygade om att det kommer att bli jättebra för både häst och ryttare. 
  
Det tar tid att lära sig rida, inte kort tid som kommuniceras i programmet.
– Här håller vi helt med, och det var också själva kärnan i tv-serien. Vi har enorm respekt för den passion skribenten har för sitt yrkesval, men det finns mer än bara en sanning inom ridning. 'Det stora hoppet' handlar också om att se hur bra du kan bli på ridning på kort tid. Om något så visar ju serien på hur viktigt det är med skickliga ridlärare och bra förutsättningar. Men serien visar även hur tuffa och ansvarstagande alla unga människor är som utövar ridsporten där ute i landet.
 
Det viktiga i slutändan är att hästarna mår bra och behandlas väl, vilket vi med gott samvete kan säga att de gjorde under inspelningarna. Vi kan också med stolthet säga att vi gjorde ett bra underhållningsprogram som utmanade många svenskars fördomar om ridning, samtidigt som vi lyfte fram en av Sveriges största folkrörelser på bästa sändningstid. Och vi gjorde det utan att tumma på hästarnas säkerhet eller välmående.
  
Tack för ordet!
  
Vänligen,
Susanne Nylén, presschef TV3"


Läst 11505 ggr Kommentarer Kommentera

DEC
06

Gästblogg: "Våra tävlingskamrater hästarna"

Lägg till bilder i bildspelet


Foto: Privat och Hippson

OM DEN HÄR GÄSTBLOGGEN
Susanne Ankermark är en rutinerad ponnykusk som har kört i svenska landslaget, hon bor med sin familj på en gård i Skåne. På sin blogg publicerade Susanne nedanstående text, ett inlägg med tankar om den tragiska händelsen när Fredrik Perssons Luma de Lux dog på Friends arena. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Gästbloggen. 

"Så händer det igen...

En häst dör, och kommentarerna haglar. De som man känner igen namnen på beklagar, är ledsna för teamet, känner stor empati med hästägare, barn och alla inblandade – och många tänker att hästen dog lycklig.
Men... Så finns det de som bara måste raljera ut sina åsikter och beskylla, hata och anklaga...
  
Vad är det som gör att man har så lite empati för en annan människa, som hamnar i en fruktansvärd situation, där glädje över en fin prestation (där för övrigt hästarna ser glada och peppade ut, jag har sett filmerna flera gånger nu och det var fint kört!) på några sekunder byts ut i chock, sorg och tomhet?
Är svensken i dag så otroligt empatilös och måste man spy ut sin galla på alla tillgängliga medier bara för att "man kan"? Finns det verkligen ingen eftertänksamhet, där man reflekterar över hur det kommer att kännas för den som är berörd när anklagelserna haglar, mitt uppe i sorgen och chocken? Jag känner sorg över det.
  
Hur var det då egentligen för hästen? Ja, det kan vi ju inte veta med säkerhet och inte innan obduktionen är helt klar. Vi får faktiskt bara vänta och se, något som mobben inte verkar kunna mer än sekunderna det tar att skriva en elak kommentar på nätet.
Jag vet inte heller, men om jag ska fundera utifrån vår egen häst Windy, som i tolv år var vår tävlingskamrat och kungen i stallet. Han och vi tog hem nästan 20 mästerskapsmedaljer och vi pensionerade honom från tävlandet efter SM 2016, efter att han hade tagit ett silver i sin sista start. Han är helt fräsch i kroppen, en besiktning gjordes några veckor innan sista tävlingen. Han har alla tänder kvar, han håller hullet, är vild och busig – precis som han alltid varit. Han är snart 25 år.
  
Han körs tre till fyra dagar i veckan och är lika fin i sina hovar som han alltid har varit. Konditionen är det inget fel på, även om vi har dragit ner lite på antalet dagar, han ska ju vara halvpensionär...
Windy har alltid älskat att resa och han har rullat och busat på parkeringar runt om Europa i alla år. Historierna om vår tokiga häst är många.
Han har aldrig varit så mysig och kelig som på tävlingsplatserna och han har varit kung! Windy har fått som Windy har velat – det har varit vår filosofi eftersom han har gett allt i varenda start i sitt långa tävlingsliv hos oss. Lite av en diva!
I gengäld har han fått den bästa maten vi har kunnat ge honom, och mycket mat har han krävt för att vara i topp! Mycket mer än vad foderstatsuträkningen har angett. Han har också blivit kollad av veterinär i landslaget ofta, ibland varje månad. 
  
Han har blivit skodd, masserad, fått tänder kollade, blivit klippt, fått all tänkbar utrustning, och vårdats så bra som vi bara har haft kunskaper och möjligheter till.
Han har dessutom tränats med förstånd, både vårt eget och genom några olika tränares – alla med A-behörighet och därmed ansedda att kunna sin sak. 
Vi har tillsammans med dem lagt upp en plan, hållit oss till den, och sedan utvärderat.
Han har fått leva ett liv i närhet av andra hästar, med en ren box, en hage med kompisar och mycket utevistelse. Vi har skyddat honom mot insekter, blöt snö som kyler och iskallt regn som gör detsamma. 
 
Han har mött oss i hagen varenda dag när vi har velat träna, med samma glädje och vilja, samma sug efter att ställa sig framför vagnen och vara till lags. Han gör det fortfarande – lika go och glad! Han går fortfarande lika glatt upp i transporten och åker med oss när vi vill det!
Den 17:e december ska en ny kusk starta honom i lätt klass i Vinslövs hjulkul och jag är helt säker på att Windy kommer att göra det med samma glädje och tokerier som alltid – och han är snart 25 år...
  
När ska jag säga till honom att han inte får vara med längre? Jag är medveten om att han är 25 år gammal, men han verkar inte vara medveten om det. Hästen räknar inte dagar och år... 
Jag tror personligen att Fredriks häst Luma dog utan smärtor, trygg ihop med sina spannkompisar i en miljö där han kände sig trygg, då det var en bekant miljö. Han var omgiven av sin kusk, sin hästskötare, sina hästvänner. 
Var inte det "the place to go", i stället för att gå som avdankad pensionär i hagen, inte längre kungen i stallet, utan all uppmärksamhet och kärlek från de som har skött den minutiöst i många år?
  
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde förutse när Windy ska lämna in, för jag vill vara närvarande, vill vara vid hans sida och vara med honom när det är dags, se honom i ögonen en sista gång. 
Vi är alla olika och har olika åsikter som sig bör – men för mig kommer Lumas död att vara vacker, på sin arena, tillsammans med sina hästvänner och sina människovänner. Precis som det var för Filur...
  
Mina tankar går till Fredrik och hans närmaste, speciellt till hans barn. Hästhimlen har fått en ny stjärna.
  
/Susanne Ankermark"


Läst 21840 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
29

Gästblogg: ”Börja med att sopa i den stallgång du själv står”

Lägg till bilder i bildspelet


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
I dag, onsdag, offentliggjordes ridsportens upprop #visparkarbakut. Över tusen kvinnor har skrivit under uppropet. Flera av dem delar med sig av skakande berättelser från stall- och tävlingsvärlden. Syftet är att belysa ett systematiskt utnyttjande av utsatta flickor i beroendeställning inom hästsporten.

Malin Gustafsson var tidigare ordförande i Centrala ungdomssektionen inom Svenska Ridsportförbundet (2013–2016). Nedanstående text publicerades den 23 november i Malins blogg.

"Det är väl känt för många att ridsportkvinnor ofta blir framgångsrika chefer och ledare. Anledningarna är flera, och många är väldigt bra. Vi fostras i att ta ansvar, passa tider, kommunicera, samarbeta med olika typer av människor, vara lösningsfokuserade och blir inte rädda för att ta i när det behövs.
  
Men vissa egenskaper, kanske välbehövliga som ledare idag (?), pratar vi sällan om att vi också fostras i, i ridsportmiljön. Att tvingas stå emot maktmissbruk är en sådan. Att tvingas ta hand om andras skit är en annan. Att utsättas för härskartekniker eller tvingas höra mossiga sexskämt under representationsmiddagar är flera.
  
Efter senaste tidens publicerade ringar på vattnet av #metoo-kampanjen valde även ridsporten att lyfta på locket. Initiativet har bland annat drivna Mika Thalén i täten och historier från tjejer, kvinnor och damer trillar in. Jag är övertygad om att fler kommer att dyka upp, men också om att några historier tyvärr aldrig kommer att komma upp till ytan. Rädslan att hamna på tvären med den engagerade tränaren, den omtyckte styrelseledamoten, den skicklige hovslagaren eller den givmilde hästägaren är i de fallen för stor.
  
Mitt i all välvilja att förändra så riktas trots allt blickarna på andra och vad de kan göra för att skapa förändring. Idéer som att ”styrelsen måste ta mer ansvar”, ”klubben måste starta ett jämställdhetsprojekt” eller ”förbundet måste driva frågan” är bara några av de förslag som nu blossar upp igen. Vilket jag tror är precis lika framgångsrikt för ridsporten som Al Gores flygresor var för klimatet. Att lägga över ansvaret på någon annan luktar för mig bara illa.
  
För flera initiativ har gjorts under lång tid. Flera initiativ har signerats Svenska Ridsportförbundets centrala ungdomssektion som i generationer gjort allt som står i dess makt för att arbeta för ungas trygghet i ridsportens olika prestationsmiljöer. Och förändring sker. Men, det går för trögt. Då jag var aktiv fick vi klapp på axeln för arbetet vi gjorde. Det var dock inte många utanför våra egna led som visste om det, och om media uppmärksammade något fall av kränkningar, sexuella trakasserier eller liknande så hänvisades det till oss unga med anledning av att ”det där jobbar ungdomarna med”.
  
Så nu, kära ridsportvänner får det vara nog. Släpp tanken på vad andra kan göra för dig eller att någon annan arbetar med frågan så att du slipper samla kraft för att sätta handling i vad du kan göra för andra. Börja istället att sopa i den stallgång du själv står. Sopa undan sexistiska skämt, nedvärderande kommentarer, beteenden som utnyttjar andra och uttalanden som säger vad andra borde göra. Sopa sedan med full kraft ut allt vad kränkningar, maktmissbruk och fega människor i grupp heter och fyll på mer av det som finns och är bra.
  
Ströa upp underlaget med civilkurage, hejarop, samarbete, förtroende, glädje, kommunikation, coachande förhållningssätt och synliggör de som bryter mot ridsportens värdegrund.
Det om något tror jag skapar långsiktigt hållbara och framgångsrika ledare, i både ridsporten och näringslivet.
  
/Malin
  
PS. Jag är medveten om att mycket har sopats undan sedan tiden jag var engagerad i ridsporten."


Läst 34810 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
27

Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom


Läst 65545 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
24

Gästblogg: Pappas "projekt" blev ganska lyckat

 
Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Dressyrryttaren Philippa Ral och Bon Ami har gjort en häftig resa tillsammans. Från gänglig ”giraff” till strålande GP-häst. Bon Ami köptes in som ett projekt, här berättar Phillippa själv om vägen fram till toppen och om försäljningen till USA. Läs mer om Philippa hos Frösåker Dressage Stable.  


"En lång resa har nu nått sitt slut för mig och 'Bompan' och en ny har tagit vid för honom i USA.
Min pappa ringer mig en morgon och säger stolt 'jag har precis köpt mig en egen häst som ska bli mitt projekt! Jag och mamma kommer och hämtar upp dig så ska du få se honom'.
Pappa var helt lyrisk på vägen till hans nya 'projekt' och jag var jättenyfiken och undrade samtidigt vad han nu hade gått och gjort.
  
Jag kommer så väl ihåg när Bon Ami, även kallad Bompan, stod där i sin halmiga box hos Nisse på Askö, bara tre år då och hingst. Stor som ett hus, gänglig som en nyfödd giraff och så kelig. Han lade hela sitt huvud i min famn när jag kom in och hälsade på honom för första gången, sedan bet han mig i jackärmen.
Väl ute i paddocken var han inte längre den gängliga nyfödda giraffen med änglavingar på baken, utan en dansande ängel och det med ett hjärta av guld. Pappa stod med händerna i byxfickorna, brett leende, stolt som en tupp och mamma leende guppandes bredvid.
2010 flyttade jag ner till våra vänner Holtgers i Tyskland tillsammans med bland andra Bompan. Senare det året gjorde vi vår tävlingsdebut i en av fyraårsklasserna. Det var minst sagt en dag att minnas då vi, från en fullsmockad framridning, går in till ett av de mest julpyntade ridhus jag någonsin skådat. Inklusive jultomten i egen hög person sittandes i sin släde med Rudolf i täten.
  
Vi tog oss igenom ritten och domarna var förtjusta i honom men med en liten parantes: "Lite spänd för dagen". "Lite" tänkte jag.
Han var väldigt svår att få hull på som unghäst eftersom han gick igenom en ganska så lång växtfas, men tiden gick och det började verkligen bli en häst av vår gängliga giraff. 
Väl hemma i Sverige utvecklades han mer och mer, från att ha varit som ett ångande lok till att faktiskt veta vad halvhalter och bärighet betydde.
Det började lossna riktigt ordentligt för honom som sjuåring där han gjorde fina resultat på tävlingsbanorna. 2015 tog vi SM-guld i lag tillsammans med Segersta och därefter började resan mot de högre klasserna. 
  
Den känslan man får när polletten trillar ner tillsammans med styrkan hos sin häst i en rörelse man lär ut är obeskrivlig. Jag satt själv hemma på utebanan och gjorde "vaggan" från samlad trav till passage. Och just där och då, efter en längre tids arbete, satt den – passagen. Han gjorde det med en sådan styrka, taktkänsla och elektricitet och glädjetårar rullade för mina kinder. Det var en sådan häftig känsla när allt bara föll på plats. Där och då visste jag att pappas 'projekt' kommer att gå hela vägen.
Planen var att debutera med Bompan i Intermediaire II i början på 2017 och att han skulle vara min satsning för de internationella tävlingarna. Men tyvärr så måste man ibland ta svåra beslut och vi hade kommit till den punkten i vår verksamhet att en häst behövde säljas på grund av vårt nybyggda stall och ridhus.
  
Bompan fick då (helt oplanerat) stanna kvar i Tyskland efter mina två träningsveckor hos Patrik Kittel för att säljas inom snar framtid. Malin (Nilsson, beridare hos Patrik reds anm.) tog över tyglarna på Bompan och det ena ledde till det andra. De debuterade i Ankum i januari 2017 med strålande resultat. Framgångarna fortsatte och de blev tillfrågade att vara med i Nations Cup i Aachen, som vi självklart inte kunde tacka nej till. 
Bompan togs då bort från försäljning och startade med Malin vilket de gjorde med fantastisk bravur. Jag var så stolt att jag höll på att spricka över deras resultat och vad de åstadkom tillsammans med Patrik.
Nu har vår stjärna fått nya ägare, Elisabeth och James Bramsen i USA med Grand Prix-ryttaren Adrienne Pot som Bompans nya ryttare. Jag vill önska dem all lycka i framtiden med Bon-Ami och jag vet att han kommer att få ett riktigt bra hem och omvårdnad.
Pappas 'projekt' med ett hjärta av guld blev ganska lyckat. 
  
/Philippa"


Läst 59136 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
20

Gästblogg: Vem tar ansvar för ditt djurs behandling?


Arkivfoto: Adobe Stock

OM GÄSTBLOGGEN
Förra veckan publicerade Distriktsveterinärerna Kungsbacka ett inlägg på Facebook. Inlägget har fått stor uppmärksamhet och har delats nästan hundra gånger. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här i Hippsons gästblogg.

"Om du har djur finns det i dag en uppsjö av olika behandlingsalternativ att välja på. Vad gör en equifysioterapeut? Vilken skillnad är det på hästtandläkare och veterinär? Har akupunktur effekt på hundar? Måste man alltid gå till en veterinär när djuret har problem?
  
Oavsett vilket vårdgivaralternativ du väljer för ditt djur kan det vara bra att känna till begreppet 'djurhälsopersonal' och vad det har för praktisk betydelse. Djurhälsopersonal är en grupp av människor som enligt lag har rätt att behandla ditt djur på olika sätt.
  
Till djurhälsopersonalen hör:
• Legitimerad veterinär.
• Legitimerad djursjukskötare.
• Godkänd hovslagare – med godkänd hovslagare menas en utbildad hovslagare med särskilt godkännande från Jordbruksverket.
• Godkänd legitimerad fysioterapeut/sjukgymnast – med detta menas en fysioterapeut eller sjukgymnast som är legitimerad samt har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket.
• Godkänd legitimerad tandläkare – med detta menas en legitimerad humantandläkare som har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket. 
• Godkänd legitimerad sjuksköterska – med detta menas en legitimerad humansjuksköterska som har ett särskilt godkännande från Jordbruksverket.
  
Om inte dessa premisser är uppfyllda räknas inte personen till djurhälsopersonalen. Förenklat kan man säga att personer som hör till djurhälsopersonalen har eget ansvar för sin behandling och kan ställas till svars för denna i Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, som är en egen myndighet.
  
Omvänt gäller då att alla övriga personer som behandlar djur, omfattas av något som kallas för behandlingsförbud som begränsar vad man får göra. Det vill säga, hör man inte till djurhälsopersonalen får man inte: 
• Utföra operativa ingrepp eller ge injektioner – till exempel får inte hästtandläkare som inte hör till djurhälsopersonalen dra ut vargtänder eller icke godkända hovslagare skära i vissa delar av hoven (vissa undantag finns, till exempel godkända chipmärkare).
• Utföra behandlingar som kan orsaka ett lidande som inte kan anses obetydligt.
• Behandla djur som har fått lugnande medel, är sövda eller är lokalbedövade genom injektion – det vill säga en icke godkänd hovslagare får inte arbeta på en häst som har fått lugnande.
• Behandla djur som kan misstänkas ha en epizooti eller en zoonos (smittsam sjukdom med särskild hantering).
  
Många personer som jobbar med djurvård och djursjukvård som inte tillhör djurhälsopersonalen är väldigt duktiga på det de gör. Men om de inte är det? Eller en sådan person gör något som man inte ska? Eller det görs för att man inte visste? Eller det råkade bli fel? Djuret blev lidande av en behandling som inte gjorts av någon inom djurhälsopersonalen? Vem ansvarar för det?
  
Jo, lagstiftningen är rätt hård här – om man inte har tillräckliga kunskaper för att förstå konsekvensen av sitt beslut rörande vård av djuret, även om konsekvensen ”bara” blir att djuret inte får den veterinärvård det behöver, eller om behandlingen orsakar lidande så kan man dömas för brott.
  
Det som blir ”the bottom line” och det tråkiga kruxet här, som är bra att känna till, är att när personer som utför arbete med djur inte har befogenhet eller kunskap att göra vissa typer av arbete – så kan du som djurägare också ställas till svars. Detta då det är du som djurägare som har ansvar att se till att det blir rätt och att ditt djur inte lider i dessa fall (till skillnad från vid arbete av djurhälsopersonal då de har ett eget ansvar).
  
Har du tillräcklig kunskap för att avgöra vem som gör en bra behandling av ditt djur?
   
/Distriktsveterinärerna i Kungsbacka"


Läst 57171 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
03

Konsten att bygga en hälsosam topphäst

OM DENNA GÄSTBLOGG
Amanda Brieditis är fälttävlansryttare med bas i England hos team Price. Hon ingick i det svenska laget vid EM för young rider tidigare i år. Amanda bloggar om hästarna och livet i England. Till Amandas blogg.


Foto: Adobe Stock (tegelvägg) och Privat

"Den första november 2015 flyttade jag till England för att basera mig hos de olympiska ryttarna Tim och Jonelle Price. Under två år har jag jobbat här på deras gård som ryttare och tränat hästarna på hemmaplan medan de har varit ute och tävlat, världen över. 
 
Det har verkligen varit fantastiskt kul att följa hästarnas utveckling under den här tiden. Flera av hästarna som i dag är etablerade på trestjärnig nivå var gröna sex- och sjuåringar när jag kom. Själv brinner jag för ridningen och att se hästarnas utveckling ridbarhetsmässigt, men det ligger betydligt mer bakom deras stora utveckling under dessa två år.
På gården finns ett väl genomtänkt system vad gäller hästhållning och utfodring, vi har specifika planer för hur vi tränar upp hästarna på bästa sätt för att minska risken för skador etcetera. Har vi inte hälsosamma och glada hästar spelar det ingen roll hur skickliga ryttare som sitter i sadeln. 
 
I detta inlägg tänker jag jämföra hästarnas uppbyggnad och utveckling med en tegelvägg och dra paralleller till vårt system här på gården, allt eftersom vi går steg för steg:
Först och främst krävs det att hästen i fråga har en god grundfysik. Att hästen som kommer till oss står på fyra ben, äter mat, har okej hovar och så vidare. Vi kan ju inte gärna sätta en häst, hoppandes på tre ben, i träning… 
Nästa rad med stenar handlar om att ha en häst som är välmående – den ska inte bara vara fysiskt hälsosam. Att hästen är psykiskt tillfredsställd är också väldigt viktigt. 
 
Hagtid ger avslappnade hästar
Denna punkt drar direkt in mina tankar på hästhållning och utevistelse. Något som verkligen var en ögonöppnare för mig när jag flyttade hit... Här på gården går i stort sett alla våra hästar ute om nätterna. De går två och två eller tre och tre i, tro mig när jag säger gigantiska hagar.
Våra vardagliga rutiner börjar med att ta in alla hästar från hagarna. De borstas och utfodras. Under dagen blir de sedan ridna, utfodrade middag och återigen utsläppta på eftermiddagen. För mig som aldrig haft mina hästar ute nattetid förut var det väldigt intressant att se hur positiv inverkan så mycket utevistelse har på hästarna. Hästarna som kommer in under dagen är lugna och avslappnade. De tar helt enkelt ut sin energi och sitt bus under sin utevistelse.
Och här måste jag bara flika in en egen tanke som ofta kommer ikapp mig: varenda dag när jag leder ut min 15-åriga häst till hagen med hans två polare, en fyraåring och en åttaåring, galopperar de runt i minst ett par minuter. De rullar sig, bockar och leker av sig totalt. Detta värmer i alla fall i mitt hjärta att se och ger mig ett stort leende på läpparna. Jag står för min åsikt och tror definitivt att genom att låta hästarna vara hästar håller de längst och är som lyckligast. Och här kvittar det vilken nivå hästarna i fråga är på. Alla behandlas likadant – som HÄSTAR. 
 
Vi har haft ett antal tillfällen då vi har fått in riktigt busiga och odisciplinerade unghästar som nafsas och är allmänt odrägliga. Dessa, precis som de andra hästarna släpper vi ut tillsammans med andra, äldre hästar som gör ett fantastiskt jobb åt oss. En vecka ute i hagen tillsammans med äldre hästar och vips är de hur goa och tillgivna som helst. De lär helt enkelt varandra att uppföra sig och vad ”personal space” betyder. HORSE POWER!
  
Okej, så rad ett och två är byggda. Vi har en fysiskt frisk häst som mår psykiskt bra. Så vad nu? För mig saknas ytterligare en rad tegelstenar gällande hästarnas välmående innan vi kommer till själva träningen av hästen. Och denna punkt är hästarnas utfodring.
Att hästarna har en väl anpassad foderstat och är fina i hullet är en annan mycket viktig ruta som behöver bockas av innan man kan börja ställa ridmässiga krav på sin häst. 
  
Gräs – en viktig byggsten
På gården där jag jobbar är hästarnas huvudsakliga energiintag gräs. Hästarna går som sagt ute mer än halva dygnet och äter av gräset. Exakt så som hästar och deras kroppar är byggda för. I våra hagar ser vi till att gräset är av god kvalitet. Detta gör vi genom att låta varje fält ”vila” x antal veckor per år, de får gödning och toppas varje vår samt kollas till regelbundet så att där inte finns några giftiga växter. 
Under sommaren har vi ett antal mindre hagar med mindre gräs då vissa hästar njuter lite väl mycket av det fina gräset, men de flesta går riktigt bra att ha på rikligt med gräs. Och under vintern när gräset är något näringsfattigt utfodras torrhö dagligen i hagarna.
Utöver gräs utfodras våra hästar, som tidigare nämnts, med kraftfoder två gånger om dagen. En gång på morgonen när de kommer in och en gång på eftermiddagen innan de går ut. Hästarna får en mix av müsli, lusern och mash, givetvis olika balanserat beroende på varje individs förutsättningar och hur hårt de jobbas för tillfället. Under dagtid får hästarna även hö. Vi ger torrhö som vi slår själva på gården och det ångas innan utfodring. Detta för att ”tvätta” höet och koka bort och döda eventuellt farliga ämnen som kan finnas efter att det har varit lagrat under en längre tid. 
Vi ger över lag väldigt få tillskott till hästarna. Alla får foderolja i sin mat men annat än det har vi endast ett par tillskott till några av hästarna, med särskilda behov. Med en bra och balanserad foderstat kommer man långt utan en massa tillskott... 
  
Uteritter – året runt
Dags att bygga upp nästa lager på väggen och övergå till själva ridningen. Vad gäller ridningen på hemmaplan så handlar det helt enkelt om hur vi lägger upp träningen för hästarna för att förbereda dem på bästa möjliga sätt för var och ens individuella tävlingsplaner.
Först och främst handlar det om att ha hästarna fysiskt förberedda. Att se till att de är vältränade och starka nog, likaså deras ben som vi stärker genom att utsätta dem för varierade underlag. Vi gör extremt mycket av något vi kallar ”road work” – uteritter helt enkelt. Vi rider ut på fasta underlag i kuperad terräng i skritt och trav.
När vi rider ut gör vi huvudsakligen det på halvlånga tyglar och hästarna går i en ”fri” form. Ofta leder vi en häst från en annan i grimma och låter dem trava ”fritt” för att minska belastningen. Syftet med våra uteritter är inte att göra hästarna lydiga och lösgjorda, utan att bygga upp deras kondition, styrka och som sagt träna upp deras leder och ligament på varierade underlag. 
  
Hästarna rids i snitt ut två-tre dagar i veckan beroende på var i säsongen vi befinner oss. 
När de kommer in från sina semestrar (som jag kommer att förklara mer nedan) är detta de enda jobb de gör under de första tre till fem veckorna för att tränas upp ordentligt konditionsmässigt innan vi ställer vidare krav på dem. 
Alla de hästar som går på internationell nivå tränas på galoppbanan alltifrån var sjunde till var fjärde dag, intensiteten beror på nivå och på kommande tävlingar. Innan hästarna gör CCI (långa tredagarstävlingar) galopptränas de generellt sett var fjärde till femte dag. Galoppbanan vi använder oss av är en gammal derbyracebana som Tim och Jonelle leasar. Banan är cirka 50 meter bred och går i varierande uppförslut i en mile (1,6 km). Banan klipps och rullas regelbundet och underlaget jobbas med så att det är riktigt, riktigt fint varje gång vi kommer – året runt. 
  
Semester ger muskulösa hästar
En annan stor skillnad här är hur hästarna går på semester. Efter att en häst gjort en CCI (långa internationalla tredagarstävlingar) går de på semester i två-tre veckor. Under semestrarna drar vi av skorna och släpper ut dem i ännu större hagar tillsammans med flera andra hästar. Vi flyttar dem i regel till andra marker, så att de får komma bort hemifrån och från alla vanliga rutiner och bara vara hästar för ett tag. 
Likaså låter vi de åka i väg på semester efter att de har gjort den sista tävlingen på säsongen. Under denna semester går de ut på bete i sex till åtta veckor. De kollas i princip endast till så de står på fyra ben och ser glada ut, men lämnas huvudsakligen ifred.
Jag måste säga att det är fantastiskt kul att se när hästarna kommer hem från sina långa beten. Vi släpper ut hästarna när de är på topp, extremt vältränade och de ser ut som de stjärnor de är och kommer in igen åtta veckor senare som små mulletroll. Det slår nästan aldrig fel: In kommer de glada, lurviga, tjocka och framför allt riktigt, riktigt välmusklade. Själv bara älskar jag att se hästarna få vara hästar. Ett tack för allt hårt jobb de gör för oss helt enkelt! 
  
Släpp oron för skador
Dessa rader av tegelstenar skulle man kunna säga är de grundläggande lagren till vår tegelvägg. Ju närmre en ”färdig” topphäst och ju högre upp vi kommer på vår tegelvägg desto mer detaljer. Exempelvis vad gäller massörer, kiropraktik, dressyr- och hoppträningar, särskild utrustning, fodertillskott eller avskiljande rutiner. But first must go first! 
  
Och ja! Visst finns det risker... Precis det tänkte jag också när jag introducerades till denna väldigt avslappnade hästhållning. Man vågar knappt tänka på vad hästarna vi jobbar med är värda. Det finns risker när vi kör dem på lastbilen, när vi tränar dem så hårt som vi behöver göra och när vi låter dem leva i stora hagar tillsammans med andra hästar. Men återigen, tillbaka till tegelväggen. Vad är egentligen grunden för våra topphästar? Grunden är inget man kan plocka bort bara sådär. Det är inget annat än rätt att ge hästarna de rätta förutsättningarna innan vi börjat ställa krav på dem. 
  
Givetvis kan det alltid hända saker. Det är hästar och en otroligt tuff sport vi sysslar med. Återigen ligger mycket tid och pengar bakom våra olika satsningar... Så därför är det viktigt att vara förberedd på att skador eller olyckor kan uppkomma. Detta gör vi genom att se till att ha ett bra team med bra och regelbunden kommunikation med bland andra veterinär och hovslagare.
Inte minst ingår en bra försäkring i detta ”team”. Personligen ger det mig ett lugn i magen att veta att min häst har en riktigt bra försäkring och detta gör i sin tur att jag avslappnat kan låta min grabb få vara häst. Det finns helt enkelt ingen anledning att gå och oroa sig….
Jag kan från egna erfarenheter tala om att hålla hästarna på ett avslappnat sätt, som vi gör här, genererar betydligt färre skador på hästarna än den mest förekommande hästhållningen hemma i Sverige: Hästar på box, i mikrohagar och i skrittmaskiner. Ju mer man försöker undvika att saker händer, desto större tror jag att risken är att det sker... Mindre "fuss" och mer sunt förnuft! Det är hästar vi håller på med!
  
/Amanda"


Läst 69434 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
20

Gästblogg: ”När du känner att du inte duger”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Lassnack driver företaget Ryttarinspiration, hon reser land och rike och runt och föreläser om mental träning. I sin blogg har hon satt ord på hur du ska tänka – när du känner att du inte duger. Viktiga insikter som kan göra stor skillnad. Läs de 15 punkterna nedan. Till Johannas blogg

 
Foto: Ida Thulin och Adobe Stock

 15 punkter som hjälper dig att duga som du är: ”Glöm vad alla andra gör”

"Vi har alla dåliga dagar och stunder av självtvivel. Ibland är vi rent ut sagt oförskämda mot oss själva. Vi gör ett misstag, eller underskattar våra egna förväntningar, och i stället för att behandla det som en möjlighet till lärande slås vi ner av det. Och även om vi vet detta, så faller vi ibland offer för vårt eget negativa tänkande.
 Ibland kommer ”trycket” från vänner, familj, arbete eller samhället i allmänhet och det är tillräckligt för att få oss att känna oss trasiga inuti. Ibland kan vi känna hopplöshet av att inte ha “rätt” jobb, ”rätt” häst, relationer, livsstil. Att vi inte är “bra nog”.
Här har jag skrivit ihop 15 bra påminnelser som kan läsas när du känner att du inte är tillräckligt bra:

  1. Gå din egen väg. Ibland jämför vi våra omständigheter med alla andras offentliga höjdpunkt. Glöm vad alla andra gör och uppnår. Ditt liv handlar om att bryta dina egna gränser, att utveckla dig själv att leva ditt bästa liv.
  2. Där du är just nu är ett nödvändigt steg. Ibland undviker vi vårt utvecklande därför att vi har utvecklat en tro, baserad på våra ideal, att det inte är där vi bör vara eller vill vara. Men sanningen är, där du är just nu är precis där du behöver vara för att komma dit du vill åka i morgon.
  3. Resultatet kommer, kanske inte omedelbart, men så småningom. När tiderna är tuffa, påminn dig själv om att ingen smärta kommer utan ett syfte. Gå vidare från det som skadar dig, men glöm aldrig vad det lärde dig. Smärta är en del av att växa. Kom ihåg att det finns två typer av smärta; smärta som gör ont och smärta som förändrar dig. Stå inte emot, låt båda sorterna hjälpa dig. 
  4. Du kan inte styra allt som händer till dig, du kan bara kontrollera hur du svarar på vad som händer. I ditt svar finns din makt. 
  5. Du är alltid bra nog att prova, och det är vad som är viktigt i slutändan. Allt du uppnår kommer från något du försöker. Gör försöket. Bara gör det! 20 år från nu kommer du att vara mer besviken över de saker du inte gjorde än över de saker du gjorde. Ge dig själv en chans.
  6. Det finns alltid något litet att du kan göra. Det finns absolut ingenting i din nuvarande situation som hindrar dig från att gå framåt, ett litet steg i taget. Det räcker inte att stirra på trappan, du måste kliva upp för trapporna. Och allt du behöver göra är att ta ett steg i taget. Ibland slutar det med att det minsta steget i rätt riktning visar sig vara det största steget i ditt liv. Tveka om du måste, men ta det steget.
  7. Misslyckanden är egentligen bara lektioner som måste läras.
  8. Gårdagens omöjligheter kan i dag vara möjligheter. Erfarenhet är den svåraste typen av lärare; det ger dig testet först och lektionen efteråt. Våga inte ge upp i dag på grund av hur saker och ting såg ut i går. Tänk inte ens på det!
  9. Du behöver inte få allas godkännande först. Sluta lyssna på vad världen säger att du bör ha. Börja lyssna på vem du är. Sanningen ska fram, det finns bara ett fåtal människor i världen som kommer att stanna hos dig till 100 procent och du bör vara en av dem.
  10. Du måste arbeta hårt på dig själv också. Självrespekt, egenkärlek, självkänsla… Tjäna respekt från andra genom att ha fräckheten att respektera dig själv. Våga älska dig själv, det är ditt ansvar, framför allt för att se ditt eget värde. 
  11. Du är starkare än det som bekymrar dig. Använd varje bakslag, varje besvikelse som en kö för att driva på framåt med större beslutsamhet än någonsin tidigare. När något dåligt händer kan du antingen låta det definiera dig, låta det förstöra dig eller låta det stärka dig. Valet är ditt. Så pumpa upp dig själv! Du är mycket starkare än du tror att du är. Du kanske inte är där du vill vara ännu, men se hur långt du har kommit.
  12. För allt du har förlorat, har du fått något annat – uppskatta det du har i dag. Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart. Ingen ånger, bara lektioner. Inga bekymmer, bara acceptans. Inga förväntningar, bara tacksamhet. Livet är för kort. Berättelsen om ditt liv har många kapitel. Ett dåligt kapitel betyder inte att det är slutet. 
  13. Du har gjort det bästa av några tuffa situationer. Att le betyder inte alltid att du är nöjd med allt. Ibland betyder det att du är stark och smart nog att acceptera det och göra det bästa av det.
  14. Dina ärr är symboler för din styrka. Skäms aldrig för ärren som livet har lämnat dig. Det betyder att du har erövrat smärtan, lärt dig en läxa, växt dig starkare och gått framåt. Du kan inte göra så att ärren i ditt liv försvinner, men du kan ändra på hur du ser dem. Du kan börja se dina ärr som ett tecken på styrka och inte på smärta.

Sist av allt:

  1. Var positiv, ha tålamod och var ihärdig. Ju mer du känner för att sluta, desto mer finns det att vinna genom att fortsätta att göra alla tre. Kom ihåg att de starkaste människorna inte är de människor som alltid vinner, det är de människor som inte ger upp när de förlorar.

 /Johanna Lassnack"


Läst 80439 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
18

Gästblogg: "Vägen till resultat är aldrig spikrak"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren Sandra Gustafsson har haft ett tufft år. I ett blogginlägg sätter hon ord på glädjen hon har inom sig, när hon åker hem från en tuff fälttävlanshelg i Polen. Nej, hon vann inte. Nej, hon blev inte placerad. Men tävlingen gav ett kvitto på att hon tillsammans med sin häst Kvadrat är på väg åt rätt håll. En nyttig tankeställare för alla dem som alltid strävar efter resultat. Läs Sandras blogg här.

 
Foto: Johan Sjögren
  
"Jag har inte kommit hem med pris – men jag har lärt mig mycket om min häst"
  
"Det här året har inte riktigt gått i en gräddfil direkt. Jag har stått vid flera vägskäl och det har inte alltid varit enkelt att ta rätt väg. Jag vet faktiskt inte heller om jag har tagit rätt väg, men det är just nu i efterhand jag inser att de beslut jag tagit alltid har fört något bra med sig.
Så även denna helg, eller vecka. Vi alla som vill någonstans med vår sport har inte en gräddfil hela vägen. Har man tur får man åka i den ett tag, men det varar inte för evigt.
Mitt år har varit fullt av skador och sjukdomar, både på häst och på mig själv, men får avslutas på bästa sätt.
  
På bästa sätt vore i mångas ögon att åka hem med ett förstapris, eller åtminstone med en "topp tre"-placering. I år har jag inte åkt hem med en enda placering av mina internationella starter, nej jag har inte ens varit nära. Men, jag har lärt mig så mycket mer om min häst, om mig själv och om vår kapacitet ihop.
På pappret ser våra starter ”krokiga” ut, kanske rent ut sagt dåliga. Men det gör mig inget. Det som syns på ”utsidan” återspeglar inte alltid det som har skett eller håller på att ske på insidan.
I går red jag i mål med ett enormt stort leende på läpparna efter Kvadrats hittills svåraste terräng. Och ja, vi hade med oss en utspringning på hinder, men man kan vara lycklig ändå. På pappret ser 20 straff dåligt ut, men de 20 straffen kan ha kommit till på olika sätt. Något du inte ser på ett papper.
Han hoppade hindret klockrent på andra försöket och jag behövde inte ens fundera på att ta alternativa vägen, vilket hade varit det mest naturliga. I stället lärde han sig väldigt mycket, en dyr träning helt enkelt.
  
Att sedan tillägga att han hoppade felfritt i dag, första gången han går banhoppning efter en terräng, ger mig ett viktigt kvitto på att jag har tränat honom rätt för ändamålet. Han visade enorm styrka och vilja. Jag kunde inte märka av att han gått en terräng på över åtta minuter och hade hoppat en bana på närmare 40 språng dagen innan. Det är en stor vinst i sig för mig.
Med dessa starter under hösten tillsammans med Kvadrat känner jag att jag är på väg mot trestjärnig klass igen. Det blir i så fall min fjärde häst att ta upp på den nivån, på bara sex år. Det är en seger i sig. Att det dessutom är tredje hästen jag har utbildat från scratch gör segern ännu större, men man ska veta hur många år det ligger bakom. Hur många långväga, pris- och prestigelösa tävlingar det ligger i grunden. Vikten av att få göra ”fel” så att man kan få lära sig att göra rätt. Att man tillsammans blir sammansvetsade och inte bara fysiskt starka utan även psykiskt.
  
Vägen till att rida trestjärnigt är inte spikrak, inte ens i närheten av asfaltsjämn, utan den är full av gupp, hålor och vägskäl. Och vi stöter alla på dem av någon anledning, det finns en mening med dem också, men vi kanske inte förstår dem till en början.
Jag vill passa på att tacka alla som hjälper till på den här krokiga och knöliga vägen, utan er alla hade min väg troligen varit ännu mer krokig!
  
Tack!
  
/Sandra"


Läst 77659 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen



Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Gästblogg: "Att vara med räknas också"

Gästbloggen

Kvällshoppning!

Therese

En helt ljuvlig grundkurs

Kajsa Boström

Till Husbloggarna