En spännande skörd ur en svensk häststjärt! Flera olika inälvsparasiter i olika storlekar där en sort är irriterande och en annan kan vara dödlig.

Spolmask, springmask, stor- och liten blodmask, bandmask och fölmask är alla exempel på parasiter hos svenska hästar. Alla har sina egenheter där alla utom springmasken kan kopplas ihop med koliksymtom. (Springmasken ger framför allt analklåda) De olika parasiterna fungerar olika i hur de sprids, där bandmasken nog är mest innovativ. De attackerar olika ålderskategorier av hästar och tar olika lång tid från det att hästen smittats till det att de ger symtom och blir könsmogna och sprider smittan vidare i de flesta fall via betet. Spolmasken är 20 centimeter lång och den lilla blodmasken någon till några centimeter. En spolmaskhona kan urskilja flera miljoner ägg till nya maskar. Gemensamt är att alla lever i tarmen i slutfas – förvisso på olika ställen – men kan vandra genom blodkärl, lungor och andra organ i kroppen på vägen. Fastnar de maskar som vandrar, bildas infarkter.

Inte ens avmaskningsmedel har de helt gemensamt. För att döda dem i hästen krävs tre olika preparat. Det som dödar spolmaskar är blodmaskar resistenta mot och tvärtom. Bandmaskar kräver ett helt eget preparat.

Vet du vad din häst har?
Tar du träckprov för att ta reda på det, finns det två varianter av träckprov:
– Kvantitativt: Man räknar mängden spolmask- och blodmaskägg (går inte att skilja på stor och liten blodmask på äggen så man vet inte om den stora, som kan ge dödliga tarminfarkter, finns) som hästen sprider via bajset. Punkt.
– Kvalitativt: Man gör specialundersökningar för att ta reda på exakt vilka parasitsorter hästen har just nu, det vill säga i provet kan även bandmask hittas, stor och liten blodmask kan skiljas åt och så vidare.

Ett intressant samband man sett, är att hästar med låga äggantal av blodmask tenderar att i högre grad ha stora blodmasken än de med högt äggantal.

När man vet vilka maskar som finns är det ju såklart lättare att avmaska mer riktat MEN när man vet vilka maskar som finns - då kan man också kontrollera och förebygga spridningen och skydda hästarna för lång tid framöver.

Foto: Tomas Holcbecher (stall) och Privat (Birgitta)

”Vi på Varbergshoppet har under senare år haft ryttare (läs föräldrar) som anmäler sig till vår sommartävling med box – och sedan avbokar i sista minuten när pengarna ska dras. Och de är många!
Vi har provat med att boxavgiften dras en tid innan anmälningsavgiften, men då väljer de att inte ha pengar kvar på kontot eller att återanmäla när de vet att de får plats på tävlingen. När vi har skickat fakturor till dem som har avanmält utan anledning, men har betalt box, blir de vansinniga och hotar med än det ena och än det andra.
  
Vi som arrangör måste anmäla antalet boxar två veckor innan tävlingsstart. Om man då avbokar boxen dagen innan betaldatum står vi med en massa boxar som vi måste betala. Och de är DYRA!

Det vore så tacksamt om folk kunde förstå att om vi ställer krav på betalning, så finns det en anledning. Vi har nu Varbergshoppet om en knapp vecka och vi har 14 avbokade boxar, som vi måste betala för. Grundhyran blir nästan 1 000 kronor per box inklusive moms och rengöring (krav från Jordbruksverket).
Vid uthyrning tillkommer dessutom spån, som vi tillhandahåller, och bortförsel av gödsel. Detta är ju en kostnad som inte drabbar oss för de tomma boxarna, men kan vara en förklaring till tävlingsdeltagare om varför boxhyran är hög.
  
Birgitta Gunnesson, Varbergs ridklubb”

"Svar till Hippsons gästblogg med Björn Svensson

Hältor från senor och leder i hästarnas ben står för mer än 50 procent av alla skador på häst, enligt vår skadestatistik, och är vad man kan kalla en folksjukdom hos våra hästar. Dessa skador är också den vanligaste orsaken till att hästar avlivas i dag. Så kan vi inte ha det och det är hög tid att agera för att vända den negativa trenden.
Det positiva är dock att de flesta av just dessa skador går att förebygga med rätt kunskap, träning och hästhållning. Därför har Agria startat uppropet och kunskapsprojektet #stoppahältan där ”naturbanan” är ett av flera verktyg.

Björn Svensson trycker på argumentet att hältor inte uppkommer av enformig träning utan av dålig ridning. Jag skulle hellre vilja säga att det finns många former av dålig ridning och att enformig träning är en av dem. Men det gäller att börja förändringen någonstans.

Vi är övertygade om att många hältor från leder och senor går att förebygga genom rätt ridning och hästhantering. Inom ramen för #stoppahältan har vi tillsammans med våra hästveterinärer och profilryttare valt att fokusera på tre områden som har stor inverkan på hästens hållbarhet, väl medvetna om att det finns många fler områden att arbeta med i fortsättningen.

1. Ge hästen tid – träna hästen utifrån dess förutsättningar och ge den tillräckligt med tid att stärka muskler, senor, leder och ligament.
2. Variation – variera din träning, underlag och intensitet. Här kommer ”naturbanan” in som ett verktyg för att jobba hästarna mer i skog och mark.
3. Rätt ridning – rid hästen i balans. Ta hjälp av en tränare och använd gärna Agria coachingmall för en långsiktig plan. Träna även din egen fysik och balans avsuttet.

Alla tre områden är viktiga och det Björn Svensson kallar dålig ridning har naturligtvis stor betydelse för hästens hållbarhet. Vi fortsätter uppmana alla att ta hjälp av en tränare för att få hjälp att förbättra sin egen ridning.
Vi tror också att det är bra att tillsammans med tränaren planera upplägg för träning och tävling, och därigenom förbättra hästens förutsättningar till ett långt och hållbart liv. Som ett verktyg för detta skickade vi tidigare ut en coachingmall till alla tränare, och uppmuntrar tränare och ryttare tillsammans att ta ett helhetsgrepp kring ekipagets förutsättningar att nå sina mål. Coachingmallen finns även att ladda ned för alla ryttare på Agria.se.
  
Genom att inspirera ryttare med olika verktyg vill vi bidra till fler hållbara hästar. Agria naturbana är ett av flera verktyg för att variera träningen. Vi kommer att erbjuda fler verktyg framöver i vår strävan att bidra till ökad kunskapsnivå och välkomnar diskussioner som uppstår till följd av vårt upprop.
Det tar tid att åstadkomma en förändring på ett stort och befäst problem och vi vill jobba långsiktigt tillsammans med hela Hästsverige för att åstadkomma skillnad – för hästarnas bästa. 
  
Agnes Fabricius, vd på Agria djurförsäkring"

Fotnot: Läs mer om #stoppahältan här och om Agria naturbana här.

Foto: Haide Westring
  
"Här är elefanten i rummet
  
Ett välkänt försäkringsbolag hetsar till ridning utomhus och har brandat företeelsen. De kallar det naturbana.
Jag tror att det är en bra idé. Alla hästar mår bra av miljöombyte i sin träning. Alla ryttare mår bra av att hantera sin häst när den upplever ombyte av miljö. Jag tror också att det är ett positivt sätt att bygga upp sin häst på.
Men jag skulle vilja lyfta fram elefanten som befinner sig i rummet. Det är inte för enformig träning som ger halta hästar, det är när det är enkom dålig träning som hästar blir halta.
  
Kan man inte säga rakt ut att många av oss rider vår häst med klämmigt ben, dragig hand i ett orytmiskt framstupa sidoläge som vi har lärt oss kalla på tygeln?
Kan man inte säga att många av oss rider för få timmar i veckan för att hästen ska tåla en tävlingshelg?
Kan man inte säga att många av oss glömmer att efter prestation måste någon slags återhämtning infinna sig?
Att locka ut folk på någon slags ”fångarna på fortet-stig” några dagar i veckan är ju mer för att skona hästarna från några timmars dålig träning på banan. Det är ju inte fel i sig.
  
Tanken är god för det skapar ju inte så många fler rätt, men det blir i alla fall färre fel. Nu har ni alla sett den elefant jag upplever finns närvarande, vi börjar där...
Jag vet att den är stor och lite skrämmande att ta i, men vi kan väl erkänna att den är här så är vi ett steg närmare att få ut den?
  
/Björn Svensson"

Foto: Privat

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma

Foto: Adobe Stock

Hjälp oss hovslagare att informera hästägare om brandfara vid skoning

"Jag måste ha licensen 'Heta arbeten' för att få varmsko eller använda slip- eller svetsmaskiner i samband med skoning. Nu försöker jag göra rätt för att undvika en eventuell brand, men jag måste få stall- och hästägarna att ta sitt ansvar. Tyvärr är det mycket sällsynt att det finns särskild skoningsplats där hänsyn har tagits till just brandrisk. 
 
När jag kommer till en kund och parkerar är det ofta gammalt hö på marken och ibland till och med höbalar, torrt gräs och ogräs längs husvägg etcetera... Det här är otroligt obehagligt och ibland tvingar det mig att sko 'mindre perfekt' på grund av att jag inte kan slipa till exempel rätt längd på traktarmar eller fasa ur för sultryck.
Har en häst tunna hovväggar behövs det slipas bort ämne för att skon inte ska ligga utanför. Med andra ord: För att jag ska kunna sköta mitt jobb korrekt behöver jag kunna slipa och anpassa. Detta innebär 'heta arbeten' och kräver åtagande från både mig och stall- och hästägare.
 
Nu har brandskyddsföreningen anpassat 'heta arbeten' för oss hovslagare, vilket inte alls är svårt för stall- och hästägarna att följa. Det finns till och med fina informationsblad som ska sitta på stallväggen med allt som krävs. Jag har pratat med många av mina kunder men ändå så sker ingen förbättring, tyvärr. Jag skulle önska att alla försäkringsbolag går ut med detta till sina stallkunder och informerar om vad som händer om de inte följer dessa regler.
Om olyckan är framme är det inte bara stall och hästar som kan fara illa, som grädde på moset får stallägaren förhöjd självrisk upp till 500 000 kronor om den inte följer reglerna.
  
Nyligen skickade jag sms till alla dagens kunder, informerade om brandrisken och gav tips om vad de kunde göra. Bara EN kund tog det på allvar! I sms:et tipsade jag om att kratta rent minst 15 meter runt platsen där min bil kommer att stå samt att vattna ordentligt och lämna kvar vattenslangen.
    
Du som stallägare kan kontakta ditt försäkringsbolag för att reda ut hur din skoningsmiljö ser ut och om ni gör rätt enligt brandförsvarets regler. På brandfast.nu kan ni läsa mer om vilka regler som gäller.
  
/Bridget Uvemark"

Arkiv: Ställägaren har ansvar när hästen varmskos

Foto: Privat och Adobe Stock

Vårt tips i sommarvärmen – så hjälper du hovslagaren

"Det kan vara tufft för hovslagarna vid denna årstid, när hovarna är torra och hårda. För att bespara hovslagarna och deras verktyg att bli utslitna och för att hovarna ska kunna verkas lättare, då de jobbar med ett flertal hästar i vårt stall och flera hästar om dagen, så har vi hittat ett sätt som fungerar både för hästar och hovslagare.
  
Har du en extra uppbindningsplats så strö ut spån som du blötlägger rejält med myçket vatten.
Tio minuter (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) innan hovslagaren kommer kan du ställa upp din häst på spånet, så att hovarna blir fuktiga. Detta underlättar verkningen av hovarna och hjälper hovslagaren.
  
Du ställer sedan upp din häst på ordinarie uppbindningsplats för verkning eller skoning, utan att kratsa ur spånet som har packats i hovarna. Det gör hovslagaren vartefter verkning sker på respektive hov. Då det är cirka tio minuter kvar (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) till nästa häst är det bara att binda upp den hästen på platsen enligt löpande band-principen. Och hästarna tycker att det är svalt och skönt. Dela gärna detta tips för att hjälpa hovslagarna.

/ÅB Horse Event"

Läs mer:
Hovslagaren uppmanar: "Fukta gärna hovarna innan jag kommer"

Foto: Adobe Stock och Privat

 
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
  
Nu när det är så här fruktansvärt torrt torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.

Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
 Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
  
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt. 
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
  
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.

Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen. 
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!

/Peppe

Vänster Evelina till häst i full fart. Till höger Maya Rönnlund med döttrarna Evelina och Johanna. Foto: Privat

Fördomar och okunskap
  
"Fördomar har vi samtliga av något slag och okunskap besitter vi alla. Ingen blir nånsin fullärd. En av mina fördomar gällde galoppsporten. Evelina ville redan nio år gammal tävla och träna ponnygalopp. Den ömma modern var för feg. 
  
Nej, du kan inte kontrollera din ponny. Det går för fort, det är för farligt och en hel del annat kom ur moderns mun. JAG tyckte att det var läskigt och jag hade mina fördomar som i sin tur hindrade mig från att söka KUNSKAP.
  
Ponnygalopp är allsidig träning som går ut på kontroll, kontroll och kontroll. Det stärker ponny och ryttare och gör all annan ridning lättare oavsett typ av häst. Träningarna är väl genomtänkta. De rider i grupper efter storleksordning och kunskapsnivå. Är någon helt grön paras han eller hon ihop med en van ryttare. Det skrittas länge och väl och sedan värmer de i trav. 
Efter varje varv gås ritten igenom och instruktioner lämnas ut till varje individ. Genomgående är att alltid ha låga händer och att bromsa med magen. Du vinner inte en dragkamp med din häst med armarna.
  
Ofta rider en erfaren jockey med i grupperna och instruerar från hästryggen. Ett tryggt stöd som uppskattas av barnen. Sedan är det dags för galopp. Även detta sker under kontrollerade former. Canter i första varvet och sedan kanske öka i det andra, för att avsluta med ett NOGA kontrollerat snabbjobb på utvalt ställe av banan. Allting anpassas efter individ och förmåga för dagen.
  
Barn och ponnyer utvecklas något enormt av denna träning. Barnen lär sig kontrollera sin ponny när den går fort. De lär sig kontroll när det går sakta och de lär sig kontroll på den busiga ponnyn. Ponnyerna, i sin tur, får utlopp för sin energi. De får röra sig på rätt sätt och sträcka ut sin kropp. De stärker sina muskler och rensar sina sinnen.
  
Under de två år Evelina har hållit på med ponnygalopp har vi sett en mängd ponnyer av olika slag. Snälla, lata, busiga, okontrollerbara och tjocka. ALLA har de blivit väldigt fina och ridbara i slutänden. Många tävlar i olika grenar utanför galoppen, med goda resultat.
  
Ryttarna utvecklas, mognar och övervinner rädslor och osäkerheter vilket stärker dem i deras ridning. Övervinner du rädslor stärker det dig även i allt annat.
  
Svensk ponnygalopp ... glöm aldrig det! 
  
/Den ömma modern som är glad att Evelinas ridlärare Kaisela tog med oss till banan första gången"

Foto: Adobe Stock (ryttare) och Privat