OM DENNA GÄSTBLOGG För Cilla Forsblom är den positiva och sociala miljön i stallet extremt viktig. Hon är uppvuxen med hästar och kärleken för ridsporten började på ett litet stuteri strax utanför Norrtälje. Hästintresset följde med och hon intresserade sig för både voltige och hoppning på en av Stockholms ridskolor, men det blev hoppningen som satt kvar. – I dag hopptränar jag några hästar norr om Stockholm men har hjärtat på Dalsta gård där jag är stallchef och där vi huserar 36 hästar. Hästar och hoppning är fortfarande det största intresset, men det sociala, inkluderande och den positiva stallmiljön är väldigt viktig för mig och något jag valt att lägga extremt mycket fokus på. Hippson har fått Cillas tillåtelse att dela hennes text om den inkluderande stallmiljön här i Gästbloggen.
Jag vill nogändå påstå att kamratskapen och den gemensamma glädjen för häst i mitt stall just nu är superhärlig. Men jag har reflekterat en del över det här med konflikter i stallmiljö.
Vi förväntas vara glada när vi kommer till stallet och vi näst intill alltid förväntas ha en positiv attityd. Ett stall av glädje utan konflikter. Mångas ställe att tanka energi.
Ändå umgås man ofta fler timmar per dag med stall- och hästmänniskor, än vad man aktivt gör med sin familj och icke-hästvänner (om sådana existerar i ens liv längre ;). Givetvis blir det konflikter.
Styrkan i ett bra stall ligger i hur, och ATT, man väljer att lösa de konflikter som uppstår.
Jag förväntar mig inte att alla ska vara glada varenda minut, varenda dag i stallet... för tänk så lite man vet om varandras liv utanför egentligen. Det jag däremot förväntar mig är ett hej, om förutsättningarna att göra det finns givetvis. Ett hej som öppnar upp för att fortsätta prata, eller ett hej som följs av ”dålig dag idag” ”bråttom” eller ”inte pratglad” och att man sen låter varandra jobba ifred.
Jag menar inte på något vis att alla gillar att hänga sju timmar i stallet, dricka kaffe och umgås. Tvärt om, alla är olika. Olika ambitionsnivåer, olika förutsättningar, möjligheter och intressen. Alla är olika, men en grundpelare för att det ska fungera är att alla ska respekteras.
Min grund att stå på i livet är att det kanske inte går att ändra eller trolla bort min stallkamrats svåra situation, eventuellt pissdåliga dag eller saker som står framför mig och för stunden verkar omöjliga. Det enda jag egentligen alltid kan välja och påverka är min inställning till det som händer och finns runt omkring mig. För mig handlar det inte om att fly eller illa fäkta. Det handlar om ödmjukhet, empati och den i alla lägen så viktiga lyhördheten.
Alla i stallet delar vi glädjen för häst och ridsport. Möjligtvis på olika sätt, men vad som händer när mina fina stalltjejer och killar kommer till jobbet, till skolan, stänger bildörren eller kommer hem innanför dörren vet jag många gånger inte. Lyhördheten man får och lär sig av att hantera hästar och andra djur behövs därför även för människan bakom hästen, och det jag tror och upplever är att vi behöver använda den ännu mer för att minska konflikterna i stallet. Stallet som många gånger kan vara en ganska tuff miljö, trots det delade intresset och kärleken för ridsporten, behöver vi mer lyhördhet.
Det finns flera fina, ödmjuka, lyhörda och fantastiska människor som jag har i stallet i dag.
Vi är olika, våra liv ser väldigt olika ut, vi har dåliga dagar och vi har bra dagar. Vi undrar, vi reder ut, vi skrattar och vi gråter. Men framför allt så älskar vi att vi älskar ridsporten tillsammans. Jag har nog haft en väldans tur i livet vad gäller hästmänniskor jag mött. Tack till er! Tack för att ni väljer att se hela hästeriet. Helheten och livspusslet. Att ni är lyhörda och att ni säger hej.
OM DENNA GÄSTBLOGG Malin Josefsson är en del av det svenska landslaget i fälttävlan. Dessutom är hon utbildad veterinär och menar att kunskap och noggrannhet kring smittskydd är något som är viktigt alla dagar – inte bara vid ett aktuellt virusutbrott. Här delar hon med sig om sina tankar kring smittskydd.
Ingen inom ridsport har missat det som sker i Valencia i Spanien. Det är hemskt och det går inte annat än att känna starkt för de som är där med sina hästar. Smittan i sig är inte ny, den har funnits med oss länge. Ibland blossar den upp starkare när den får fördelaktiga förutsättningar som i Valencia. Vi vet hur den smittar och att isolering är viktigt.
Risken för smitta finns alltid, framförallt när vi väljer att resa, träna och tävla med våra hästar och därmed utsätter dem för stress. Det är anledningen till att en häst från ett stall där feber finns aldrig ska åka till en annan anläggning.
Att internationella tävlingar ställs in beror på att det är svårt att ha full kontroll när så många länders hästar är påverkade. Hästarna från Valencia måste ta sig hem och det blir en klart ökad risk för smitta om man reser i Europa vid uppstallning och rastning. Sverige är inte ett land man reser igenom och de svenska hästar som kommer hem är i dagsläget hårt bevakade.
Jag har full förståelse för att man väljer att stanna hemma i tider som dessa, magkänslan är viktig. Det är inte fel att ta time out just nu men det är inte heller något som säger att motsatsen är fel.
För att undvika smitta, låt inte din häst nosa på andra hästar eller i omgivningen där det nyligen varit andra hästar. Använd egen utrustning och lämna den vid din bil och transport. Om du besöker ett annat stall så ha rena kläder. Om du sen ska tillbaka till ditt egna stall byt om till nya rena kläder.
Om vi alla hjälps åt att sköta det ska vi förhoppningsvis kunna träna på. Kom ihåg att det här är instruktioner som vi bör försöka följa alltid, inte bara t.o.m tävlingsstoppets slut, för smittan kommer inte att försvinna. Vi har levt med den i många år och så kommer det sannolikt att förbli.
Smittan har funnits länge i Sverige och just nu har vi inte fler fall än tidigare år vid den här tiden. En smitta vi känner till och kan isolera kan vi hantera, det är de som vi inte känner till som är den stora risken.
Ofta berättar djurägare om dämpade hästar som darrar och skakar i kroppen. Ska man kyla eller värma en febrig häst? När blir febern så hög att man måste oroa sig för sekundära skador i kroppen? Varför får man egentligen feber? Mälaren hästklinik berättar vad du som hästägare kan göra om din häst får feber. Inlägget publicerades först på deras sida på Facebook.
När kroppstemperaturen höjs blir kroppens immunförsvar mer aktivt och bättre på att bekämpa attacker från virus och bakterier. Försvarsceller som är närmast den plats där en infektion startar producerar små signalsubstanser, som följer med blodcirkulationen upp till hjärnan och ett område som heter hypotalamus. I hypotalamus finns vår termostat.
”Förinställningen” på denna termostat ändras så att den höjs, ungefär som när man skruvar upp gradtalet på ett element. Nu vill kroppen göra allt den kan för att öka temperaturen. Man blir frusen, kanske till och med börjar darra och skaka i kroppen för att skapa värme.
Som människa kryper man kanske ner under en filt eller tar på sig en extra tröja. Även en häst kan i denna fas vilja ha en filt eller ett täcke på sig för att hjälpa kroppen att höja temperaturen.
När kroppen uppnått sin nya inställningstemperatur slutar man att frysa. Om nu kroppens försvar fungerar bättre med högre temperatur – varför har vi inte bara alltid höjd kroppstemperatur? Sannolikt tar det för mycket energi. Att värma upp kroppen extra mycket utan att det behövs kostar mer än det smakar helt enkelt. När kroppen kämpat ner infektionen ställer den åter ner termostaten till sin ursprungliga inställning. Plötsligt måste kroppen göra sig av med överskottsvärmen. Man börjar svettas och vill ta av sig alla varma plagg. Detsamma kan hända om man ger lugnande eller febernedsättande till en häst med feber – den kan behöva få av sig sina täcken under några timmar eftersom den plötsligt kan känna sig väldigt, väldigt varm.
En häst som har feber ska inte kylas ner med spolning eller liknande. Kroppen gör ju allt den kan för att temperaturen ska öka, och det ska vi inte motverka. Det är en stor skillnad mellan feber (värme kommer inifrån) och värmeslag (temperaturökningen kommer utifrån). En häst som flyttas från ett svalt klimat till ett varmt och fuktigt klimat kan bli så varm att kroppens förmåga att reglera temperaturen sätts ur spel. Den kan få skador av värmen om den inte aktivt kyls ner.
En häst med feber kan aldrig få så hög feber att det i sig blir farligt, även om det går upp över 40 grader. Kroppens termostat fungerar fortfarande. Eftersom febern har en funktion i att bekämpa infektionen, ska man inte sätta ner den med mediciner om man inte måste. Hästen kan alltså få det ”lättare” att bli frisk om man låter den ha sin feber. Febern kan också ge veterinären bra information. Virusinfektioner ger till exempel ofta en feber som kommer, går ner och kommer tillbaka igen för att efter ett par dagar helt försvinna. Feber på grund av bakteriella infektioner är ofta mer stabilt hög under flera dagar och då kan man behöva leta efter vilken bakterie det rör sig om och var infektionen sitter för att kunna sätta in behandling.
När ska man ge febernedsättande? Om hästen är så dämpad och trött att den slutar dricka, kan det uppstå sekundära problem med förstoppning. Om det inte går att få i hästen någon vätska (betforvatten, mash, krafftgröt eller liknande), kan man behöva sonda i hästen vätska och ge lite anti-inflammatorisk medicin för att den ska må bättre och inte få kolik. Så länge en vuxen häst dricker kan den ha feber i en till två dagar utan att man behöver vara orolig, så länge den inte visar andra symptom som hälta, hosta eller kolik.
Hur tänker vi kring feber på Mälaren Hästklinik? Eftersom feber kan vara ett tecken på smittsam sjukdom är det något vi på kliniken måste veta om. Alla inneliggande patienter tempkollas dagligen. Om vi tar in nya patienter med feber måste de hållas avskilda från övrig verksamhet till det att vi uteslutit att de har en infektion som kan överföras till andra hästar. Ibland ber vi hästägaren lämna hästen i transporten till det att vi kan göra en första utvärdering. Om möjligt tar vi in febriga hästar på vår isoleringsavdelning för undersökning och provtagning. Ofta hittar vi orsaker som gör att vi kan flytta hästen till vanlig avdelning, men det händer också att vi måste hålla hästen fortsatt avskild från den övriga verksamheten. Tyvärr har vi ett begränsat antal isoleringsboxar och vid platsbrist blir vi vid några tillfällen tvungna att hänvisa hästar vidare till andra hästsjukhus. Vi vill inte behöva säga nej, men vi kan inte riskera att inneliggande patienter drabbas av smittsamma sjukdomar. Det är mycket viktigt att du som hästägare talar om ifall din häst har feber i samband med att du vill komma in.
I bland kan termometern visa att hästen har ”undertemp”. Det bästa man kan göra då är att tempa igen. Den vanligaste orsaken till ”för låg temperatur” hos häst, är att man råkat hamna i en gasficka eller träckboll med spetsen på termometern. Testa igen och var noga med att termometern ligger an mot tarmväggen. Hästar är på grund av sin storlek inte känsliga för att bli nedkylda så som mindre djur. I operationsuppvak på smådjurskliniker är man till exempel noga med att omgivningstemperaturen ska vara hög, gärna med filtar runt djuren eller golvvärme. På hästsidan behöver vi inte oroa oss för nedkylning på det sättet. Varför är det så? Sannolikt har det att göra med att ett litet djurs kroppsyta är förhållandevis större per viktenhet än stora djurs kroppsyta. Det är vid ytan (huden) som värme förloras till omgivningen. De gånger vi ser ”undertemp” på häst, är de ofta mycket, mycket sjuka och har gravt nedsatt cirkulation, till exempel vid akut tarmvred.
OM DENNA GÄSTBLOGG Jenny Delin är en 25-årig hoppryttare från Skåne. Hon arbetar delvis med att rida in och utbilda unghästar och studerar även till handledare. Hästar är hennes stora passion och drivkraft i vardagen och det är på hästryggen som hon mår allra bäst. I det här inlägget vill hon lyfta hur viktigt det är med samarbete inom sporten, ett ämne som hon också tar upp på Instagramkontot Ryttarrelation.
"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.
Jag vill göra hål ibubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.
Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."
Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan.Foto: Privat
OM DENNA GÄSTBLOGG Thomas Estrin har arbetat som hovslagare sedan 2008. I tisdags när han arbetade blev han sparkad av en häst och han slungades in i boxväggen. Han fördes med ambulans till sjukhus, där de konstaterade att han hade fått en kraftig hjärnskakning. Thomas fick också sys i tinningen. I inlägget nedan, som först publicerades på Thomas sida på Facebook, berättar han om olyckan och om varför det är viktigt att det alltid finns en person i närheten när hästarna ska skos. – Jag är mörbultad, har extrem huvudvärk och är väldigt trött men okej, säger Thomas till Hippson på fredagen.
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1: Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.
"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!). Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.
I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.
Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.
Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).
Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?
Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.
Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.
Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.
Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.
OM DENNA GÄSTBLOGG Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 2: Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den andra mest lästa under 2020.
Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på. Kriget mot leran ”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år. ”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret... Anläggningar på vattensjuk mark Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.
Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…
Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
Business, hobby eller välgörenhet? Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster. En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
Lera+grus = en omfattande investering Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande. En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
Vår verksamhets ”grus-historia” Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad. Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.
I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
Gör grundjobbet grundligt Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset. Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten. Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning.
3 olika metoder
Metod 1: Lägga grus direkt på leran
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus. Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?
Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.
Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
Hur fungerar detta alternativ då? Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det. Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter. Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
– Markduk. – Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras. – Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. – Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.
Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.
Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga. Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:
Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
– Schakta bort lera och matjord. – Markduk. – Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är. – Markduk igen. – Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. – Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.
Vad kostar det?
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset: – Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till. – Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också. – Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift. – Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden. – Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.
Är det värt det? Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
Lerrelaterade skador? Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma. Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.
Slutliga tips!
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det. En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra. Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
Har du en egen häst att sälja? Det jätteenkelt attlägga upp annonserpå Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se
OM DENNA GÄSTBLOGG (Det här inlägget publicerades ursprungligen i november 2016) En gammal (men välbevarad!) ryktborste gjorde Hippsons webbredaktör Annika Grundberg nostalgisk. Missa inte det fina inlägget, som ursprungligen publicerades på Equestrianwords.
"Nyligen, eller egentligen för rätt länge sedan (samvetsfråga) slarvade jag bort Joes ryktborste och nu börjar det bli kris.
När jag fick ta bort min förra häst Lucky slängde jag allt. Jag skulle aldrig mer ha häst, det var jag tvärsäker på. Men några saker strök inte med och jag har haft en aning om att ryktborsten var en av dessa. Så när nu läget började bli desperat gick jag ut i förrådet för att se efter. Och se! Jag hade sparat det som var viktigast för en hästägare förr, före ”slit-och-släng-åldern”. En JH-ryktborste och Ko-cao-line läderfett.
Ko-cao-line-burken lämnade jag kvar, tror inte att den går att använda efter tolv år utan lock. Men ryktborsten fick följa med in för en träff med Grumme grönsåpa. Och se – den blev nästan som ny.
Hur kul är det, tänker ni, att jag har tvättat en ryktborste. Inte så vidare värst. Men de hästar den här slitstarka borsten bär med sig, det är nostalgi på hög nivå. Jag tror jag har haft den där borsten sedan mina första försök till lättridning på Göteborgs fältrittklubb. Den har varit med på ridläger på Apelgården och den har ryktat alla mina hästar: Ediora, Rä-Man, Lucky och nu ska den även få rykta Joe.
Den är inköpt på den tiden då alla inköp gjordes i fysiska affärer. När hästsportaffärer låg på ståndsmässiga adresser mitt i stan. Och när det man köpte fick kosta lite, för det var meningen att det skulle hålla en livstid.
Haglunds Sadelmakeri låg i Vasastan i Göteborg och det var rena julafton när man fick åka dit, där fanns allt från hovkratsar till dyra sadlar i läder. Och – som sagt – det man köpte då höll en evighet. Det är min gamla ryktborste ett bevis på. /Annika Grundberg
OM DENNA GÄSTBLOGG Hanna Bernard (f.d. Sternerson) växte upp på en gård i Uddevalla i Bohuslän, strax norr om Göteborg. Familjen hade hästar och hon körde ofta tvåspann i lokala parader, släde till julottan och deltog i många små hopptävlingar och hubertusjakter med Västsvenska Fjordhästklubben. När Hanna flyttade till Stockholm som tonåring byttes hästarna ut mot motorcyklar och hon gjorde bra ifrån sig inom roadracing. 1996 flyttade Hanna till Kalifornien i USA, närmare bestämt Lake Tahoe, som är en vacker ort högt uppe i Sierra Nevada (1,900 m.ö.h.). Efter många år i Tahoe tyckte hon att det var dags att ta upp ridningen igen och skaffade då sin 12-åriga blandrasvalack — Obi. — Jag ville ha en rejäl häst eftersom jag ville rida tekniska ritter i den Kaliforniska vilda naturen där jag bodde, säger Hanna. Efter 14 år i Lake Tahoe flyttade hon och Obi till Montana. Staden ligger längre norrut än Kalifornien, det är kallare och längre vintrar men otroligt vackert med färre turister. Här berättar hon om sitt liv med hästar i USA.
Ridning i Kalifornien låter väl glassigt! Tänk att kunna rida högt uppe i Sierra Nevadabergen (Lake Tahoe, nord-östra sidan av Kalifornien på gränsen till Nevada) närhelst vädret tillåter — vilket är snudd på alltid, det är ju Kalifornien!
Det vackra landskapet där jag bodde gjorde att jag fick ett förnyat hästintresse, så jag tog upp ridningen igen. Det var som om jag aldrig gjort något uppehåll, trots att jag knappt suttit på en häst på nästan 30 år. Från att som barn och tonåring haft en shettis och fjordingar så tyckte jag att det var dags att skaffa en stor häst. Sagt och gjort, jag köpte den största hästen jag kunde hitta, en 175 cm hög fullblod/belgiskt kallblodskorsning. En stor häst.
Flera av mina vänner varnade mej för att köpa en så stor häst. Inget är anpassat för stora hästar här. De flesta hästtransporter är för normalstora hästar. Jag fick leta länge innan jag hittade en som var stor nog för Obi. Det blev en tre-hästars transport som jag gjorde om till 2-hästars. Ingen av mina ridkompisar hade plats för Obi i deras normala transporter så jag drog runt min trailer flera gånger i veckan eftersom vi red ofta.
När jag bodde i Sverige så hade vi ingen egen hästtransport. Vi hyrde varje gång vi skulle iväg och tävla. Och det tog timmar att lasta våra mycket ovilliga fjordingar. Om det var mindre än två mil så red jag till tävlingarna. Jag red genom Uddevalla stad rätt många gånger.
Problemen tog inte slut bara för att jag hittade en hästtransport som var stor nog. Jag insåg snabbt att det ju var jättesvårt att hitta en sadel som passade. Obi är förvånansvärt nog inte bred, trots att han är hälften kallblod. Han är mer byggd som ett extra stort fullblod och har jättehög manke. Men jag ville inte ha en cowboysadel, dels för att jag tycker att de är obekväma, men också för att jag misstänkte att det skulle bli för tungt att lyfta upp på Obis rygg. Dessutom är jag ju svensk så jag har aldrig lärt mig att rida i en cowboysadel (kallas Western saddle här). Efter mycket letande hittade jag en engelsk sadel som passade (jag provade säkert 15 sadlar).
Där är sällan någon rider ”English” här — de flesta tror att jag är superbra på att rida eftersom jag inte har något sadelhorn att hålla i mig i ifall hästen bockar. Det kan dom ju få tro… De få gånger jag ridit ”western” har det slutat ganska illa eftersom jag har lyckats fastna på sadelhornet. Det är så i vägen! Men försök förklara det för en cowgirl som behöver något att hålla i sig i för att inte trilla av…
En annan sak här som jag haft problem att förlika mig med är att om en ryttare har problem att kontrollera sin häst så verkar det alltid som om lösningen är att skaffa skarpare bett. Och sporrar. Majoriteten av ryttarna här har sporrar. I början tyckte jag så synd om hästarna, men jag har lärt mej att de flesta här inte ens nuddar hästarna med sporrarna eftersom det inte behövs på grund av hur hästarna är tränade. Jag berättar gärna om våra svenska lagar angående hästhållning för folk jag rider med här. De tycker att vi svenskar har mycket bättre förståelse för vad som är bra för våra hästar.
OM DENNA GÄSTBLOGG Veterinär Tove Forslund driver Hästspecialisten, en mobil veterinärklinik. Bland kunderna finns Örebro fältrittklubb där hon nyligen var och kontrollerade tänderna på ridskolans omkring 60 hästar. Efteråt skrev hon ett inlägg på företagets Facebook för att hylla ridskolorna och det fina omhändertagande som ridskolehästar får. Vi har fått lov att dela inlägget här i Gästbloggen.
Angående ridskolehästar. Många hästägare skulle aldrig kunna tänka sig att sälja sin häst till en ridskola. ”Den får det mycket bättre som privathäst”
”Nej, stackars ridskolehästar. De får jobba jättemycket (alldeles för mycket)”
”De får inte rätt skötsel”
”De pysslas inte om”
Jag skulle personligen mycket hellre sälja till en ridskola än till många privatryttare!!!
Varför det undrar då många. Jo, för att:
Ridskolehästar sköts om av professionella, utbildade människor.
De får rätt foder och bra skoning.
De rids visserligen av många olika ryttare, men det innebär att de får olika belastning i såväl munnen som på rygg och ben.
Varje ridpass övervakas av ett proffs.
De får gå i flock i hagen och går oftast i stora hagar.
De får flera timmars motion varje dag istället för en timme. Hästar mår bra av mycket rörelse.
Jag har ett tiotal ridskolor i min kundkrets och sköter också om munnarna på många av dem.
Under november har jag gått igenom munnarna på alla Örebro fältrittklubbs skolhästar. Cirka 60 stycken. En enda häst har haft en minimalt sår i en mungipa. Annars har de varit felfria i mungiporna och lanerna.
Jag ser BETYDLIGT mycket mer betselrelaterade skador hos privatägda hästar.
Så med detta vill jag HYLLA alla Sveriges FANTASTISKA RIDSKOLOR.
OM DENNA GÄSTBLOGG Emelie Persson och Beauty har varit ett team i 16 år. I sina yngre dagar tävlade ekipaget framgångsrikt i hoppning, men efter ett långt uppehåll har de tagit upp ridningen på nytt och bytt gren. Men när hon i september åkte med Beauty för att vara med i klubbens division 3-lag blev hon illa bemött i efterhand. Här i Gästbloggen delar hon med sig av sin upplevelse.
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 3: Vi återpublicerar denna gästblogg från november 2020, då det var den tredje mest lästa under året som gått.
Division 3, ska inte det vara till för att utvecklas, ha kul och mår bra tillsammans oavsett vilken klubb du tillhör? Ska inte division 3 vara till för att ryttare oavsett tidigare nivå få känna gemenskapen och få ut och tävla på en nivå där egentligen det bara ska vara kul?
Jag red division 3 med min ponny i slutet av september. Detta gjordes då vi saknade hästar till vårt lag och jag tog min fräscha fina 22-åriga ponny som älskar att tävla, bara för en kul grej och som ett avslut på vår långa fina tävlingskarriär. Vi skulle aldrig satsa på tävling för där är hennes tävlingskarriär slut. Innan tävlingen klargjorde jag med distrikt och TR och fick godkänt. Allt var frid och fröjd, min ponny var så lycklig att få komma ut så jag som ryttare kunde bara ge lättare kommandon och hon gjorde allt jag bad henne, nästan så att hon svängde innan mig i programmet och hon tänkte själv. Lyckan vara total när resultat kom.
Sen kom det tråkiga. Folk tycker sig ha rätt att kommentera min storlek, min ponnys ålder utan att egentligen ser oss som team, utan att se glädjen i henne och hur fräsch och välvårdad hon är. De ansåg att jag var en häxa som red min ponny. Det ännu mer tråkiga är att de inte hörde av sig till överdomaren, domaren eller tävlingsledaren utan direkt till klubben så att jag i efterhand får veta detta. Domaren tyckte ju att vi var ett fint ekipage och överdomaren sa ingenting. Man har valt att titta på oss men valt att blunda för resultatet och heller inte följt TR och Svenska ridsportförbundets värdegrund. Man har valt att gå en omväg. Man såg inte hur vi som lag kämpade för att ens få ihop ett lag innan vi till slut inte såg någon annan utväg än att ta med min fräscha lyckliga 22-åriga ponny. Det som också stinger i hjärtat är att man anser att jag var för stor trots att varken domaren, överdomaren eller tränare sagt något. Jag är lite lång det vet jag men inte så att ett gotlandsruss inte kan bära upp mig.
Detta slutar med att min dröm är krossad av att få en sista tävling med min ponny. Min dröm att få njuta en sista gång i rampljuset tillsammans med ponnyn som startade mitt intresse för tävling. De krossade hennes lycka av att få visa upp sig. En dröm som istället lett till att jag har en ätstörning så nära anorexia man kan komma, jag har tappat lusten att tävla för varför ska man tävla när folk i efterhand väljer att se vad de själva vill se och inte det uppenbara?
Är det så här vi ska ha det ända från division tre, en division där vi egentligen bara ska fokusera på att ha kul och få tävla i lag tillsammans? Eller ska vi fokusera på det roliga och våga fråga om man har en fråga om ett ekipage. För hade någon kommit fram till mig och frågat mig, varför rider du din ponny? Då hade jag varit ärlig och sagt som det är samt folket hade fått veta att detta var vår sista tävling någonsin ihop. Ärlighet vara längst.
Jag älskar min ponny av hela mitt hjärta och skulle aldrig utsätta henne för någonting ont, det är hon mig alldeles för kär för.
– TEMA: Avel i liten skala – Reportage: Hästak och André Brandt – Takt och rytm för unghästen – Harmoni med halsring – Piruettens ABC – En bra start på livet ...och mycket, mycket mer!
Foto: Adobe Stock
Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat
