Gästbloggen
JUN
19

Gästbloggen: Att gå från ridrädsla till ridkänsla


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emma Geerhold har ridit sedan hon var tre år gammal och hon har alltid varit orädd. Men när hon skulle rida in sin unghäst hände det något mentalt. Emma tappade tron på sig själv och sin kunskap, och var nära att ge upp och sälja sin fina häst. Två år senare har hon övervunnit sina mentala hinder.
  
Här berättar Emma om sin resa, som hon hoppas ska inspirera andra att kämpa vidare och utveckla ridkänsla i stället för ridrädsla. Just nu har hon två egna uppfödningar i stallet, Destiny (född 2013 e. Luxus CML – Metall – Guinness) och Picture Perfect (född 2016 e. Frienship – De La Gardie). Emma jobbar till vardags som hovslagare i Västmanland.

 
Att gå från ridrädsla till ridkänsla: ”Arg på mig själv som byggde upp mentala hinder”
 
Den 29 maj 2013 stod han där
i hagen, vacker som få och med en utstrålning utan dess like. Destiny – det var så han skulle heta, detta vackra framtidshopp. Destiny var precis den där jag som uppfödare önskat mig, vacker, välbyggd, proportionerlig och med väldigt trevliga gångarter. Jag hade också riktat in mig från hopp till dressyr och tanken var en blivande tävlingshäst med potential att nå de höga klasserna.
 
Jag hanterade Destiny så som jag gjort med alla mina föl och unghästar – så han fick tidigt vänja sig vid människans samvaro, borstning, lyfta hovar, ha träns, tömkörning och så vidare. Han var relativt lugn och nyfiken men reaktiv. Destiny förbereddes för körning och drog däck och slanor, men vagn gillade han aldrig riktigt och då han visat på bakskygghet lät jag inkörningen stanna där.
Inridningen tog vid och han reagerade inte på sadeln, att jag hängde på honom och så vidare. Jag velade länge kring om han skulle behållas som hingst, men jag valde att kastrera honom vid två års ålder vilket jag inte har ångrat.
Kastreringen var dock inte helt okomplicerad och efter detta var han sig inte riktigt lik. Han reagerade väldigt stark på allt som kom emot honom på höger sida och hade gått från lugn till ängslig.
  
När det var dags för uppsittning på Destiny tog jag hjälp av en tjej i stallet och när hon suttit in honom i skritt och lite trav kände jag mig trygg att hoppa upp. Men jag hann inte mer än upp så låg jag på marken, jag hade lyckats komma åt hans känsliga sida och skrämt honom. Då bestämde jag mig för att lämna i väg Destiny till Nina Lilja i Mantorp för fortsatt inridning, Nina jobbade på och visade Destiny på treårstestet, han blev klass 1 och kom hem för sommaren.
Jag började sakta komma i gång och rida honom igen, enbart i skogen och i skritt till en början. Ridbanan gjorde mig nervös och det kändes som att spärrar och hinder hela tiden dök upp i mitt huvud. Men så en dag när vi var ute och red på höstkanten travade vi och allt kändes avslappnat, jag bestämde mig för att prova galoppen. Två steg och så kände jag den där rundade ryggen och hur Destiny vände i luften. Jag flög av – igen.
I rena adrenalinkicken hoppade jag upp på hästen och travade i väg, allt gick fint. Vid den här tidpunkten hade jag precis dragit i gång mitt hovslageri på heltid och var livrädd att skada mig allvarligt, så här tog ridningen av Destiny slut. Jag tömkörde, longerade och var ute och gick, han åkte också till Nina och genomförde kvalitetstävlan för fyraåringar. Där var han något spänd men han gjorde det väldigt bra.
  
Destiny blev kvar hos Nina till hösten då tanken var att sälja honom, jag vågade mig inte upp och blev mer och mer nervös för hans känsliga sida. Jag blev också arg på mig själv för att jag tillät mig att bygga upp mentala hinder som växte sig allt större. Det blev så illa en period att jag blev nervös över att sitta upp på min äldre, superstabila häst och det var här jag började inse att jag hade börjat utveckla ridrädsla.
Som utbildad beteendevetare var jag väl medveten om att detta endast satt mentalt och jag tvingade mig att rida oftare och att utsätta mig för obekvämligheterna med min stabila häst, det lossnade relativt fort med honom. Destiny kände jag mig dock fortfarande obekväm med. Det gjorde även de som provred, så Destiny kom hem igen. Men vad skulle jag göra nu? En så fin häst kan inte bara bli stående så jag longerade, tömkörde och skrittade uppsuttet med full panik inombords.
I december 2017 fick vi möjlighet att hyra ett eget stall på en större anläggning där de hade skrittmaskin, ridhus och flertalet ridbanor. Jag försökte och försökte, men kom bara till den förbannade skritten och blev han spänd hoppade jag av.
  
Så kom snön och mycket snö blev det, mot slutet av februari 2018 var jag ute och gick i snön på fältet. Usch så jobbigt det var, så jag hoppade upp och tänkte att vad fasen, det är i alla fall mjukt om han nu ska kasta av mig. Vi travade och plötslig galopperade vi och det var en sådan rund, härlig, underbar galopp.
Tårarna sprutade och hästen galopperade tills vägen tog slut, vi vände och galopperade och galopperade och galopperade lite till. Jösses vilken underbar känsla, jag skakade av lycka och red hela vägen hem – rätt in på gårdsplanen där jag tidigare sett alla faror.
  
Sedan började jag rida i ridhuset, först när ingen annan var där, sedan när det var fullt med folk och hästar, därefter när de hopptränade samtidig och det gick hur bra som helst. Ibland flög han i luften när jag nuddade honom med skänklarna för långt bak. Men han bockade aldrig, han vände aldrig, utan han tuffade på.
Det blev vår och snöraset började från ridhustaket, det gick hur bra som helst, han vinklade bara ett öra. Vi red också på ridbanan i ljus och i mörker, ja jisses vad vi red! Det har nu gått ett halvår och jag hoppar upp utanför stallet och rider i väg helt obekymrad om vilka faror som kan dyka upp. Så nu rör vi oss i trafiken, förbi skällande hundar, över broar med mera. Det är en fantastisk känsla och jag planerar för vår tävlingsdebut under sommaren.
  
Mitt råd till er som är i samma sits är att våga ta hjälp, utmana gränserna och låt det ta tid. Att komma över ett mentalt hinder tar tid och det måste det får göra, processen behöver mogna och gränserna behöver flyttas. Men ge inte upp och omge er med människor vars inverkan är positiv.
Det värsta ni kan göra i en liknande situation är att låta andra människor trycka ner er självkänsla och invagga er i tron om att ni inte kan och inte klara! Det gör ni visst, men var kloka och välj dagar då ni känner er på topp och är lugna. På de nervösa och ansträngda dagarna kan ni göra annat med hästen.
  
/Emma


Läst 11087 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
13

Hovslagaren: Tänk på brandrisken vid skoning!


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Bridget Uvemark är hovslagare, godkänd av Jordbruksverket. I texten nedan vill hon påminna häst- och stallägare om brandrisken vid skoning. Den 1 oktober 2017 trädde nya regler i kraft gällande "SBF HA-012:1 Hästskoning – heta arbeten". Läs mer om det här.

Hjälp oss hovslagare att informera hästägare om brandfara vid skoning

"Jag måste ha licensen 'Heta arbeten' för att få varmsko eller använda slip- eller svetsmaskiner i samband med skoning. Nu försöker jag göra rätt för att undvika en eventuell brand, men jag måste få stall- och hästägarna att ta sitt ansvar. Tyvärr är det mycket sällsynt att det finns särskild skoningsplats där hänsyn har tagits till just brandrisk. 
 
När jag kommer till en kund och parkerar är det ofta gammalt hö på marken och ibland till och med höbalar, torrt gräs och ogräs längs husvägg etcetera... Det här är otroligt obehagligt och ibland tvingar det mig att sko 'mindre perfekt' på grund av att jag inte kan slipa till exempel rätt längd på traktarmar eller fasa ur för sultryck.
Har en häst tunna hovväggar behövs det slipas bort ämne för att skon inte ska ligga utanför. Med andra ord: För att jag ska kunna sköta mitt jobb korrekt behöver jag kunna slipa och anpassa. Detta innebär 'heta arbeten' och kräver åtagande från både mig och stall- och hästägare.
 
Nu har brandskyddsföreningen anpassat 'heta arbeten' för oss hovslagare, vilket inte alls är svårt för stall- och hästägarna att följa. Det finns till och med fina informationsblad som ska sitta på stallväggen med allt som krävs. Jag har pratat med många av mina kunder men ändå så sker ingen förbättring, tyvärr. Jag skulle önska att alla försäkringsbolag går ut med detta till sina stallkunder och informerar om vad som händer om de inte följer dessa regler.
Om olyckan är framme är det inte bara stall och hästar som kan fara illa, som grädde på moset får stallägaren förhöjd självrisk upp till 500 000 kronor om den inte följer reglerna.
  
Nyligen skickade jag sms till alla dagens kunder, informerade om brandrisken och gav tips om vad de kunde göra. Bara EN kund tog det på allvar! I sms:et tipsade jag om att kratta rent minst 15 meter runt platsen där min bil kommer att stå samt att vattna ordentligt och lämna kvar vattenslangen.
    
Du som stallägare kan kontakta ditt försäkringsbolag för att reda ut hur din skoningsmiljö ser ut och om ni gör rätt enligt brandförsvarets regler. På brandfast.nu kan ni läsa mer om vilka regler som gäller.
  
/Bridget Uvemark"

Arkiv: Ställägaren har ansvar när hästen varmskos


Läst 17951 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
11

Gästblogg: Tufft att verka när hovarna är torra


Foto: Privat och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofia ”Pella” Persson och Magnus Andersen driver ÅB Horse Event i Skåne. Verksamheten består bland annat av kurser och träningar inom olika ridgrenar, clinics och bed and box. Sofia och Magnus tillhör Skånska björnens riddare, de rider uppvisningar och tävlar i bland annat tornerspel samt i working equitation. I inlägget nedan berättar de hur de gör i sommarvärmen för att hjälpa hovslagaren.

Vårt tips i sommarvärmen – så hjälper du hovslagaren

"Det kan vara tufft för hovslagarna vid denna årstid, när hovarna är torra och hårda. För att bespara hovslagarna och deras verktyg att bli utslitna och för att hovarna ska kunna verkas lättare, då de jobbar med ett flertal hästar i vårt stall och flera hästar om dagen, så har vi hittat ett sätt som fungerar både för hästar och hovslagare.
  
Har du en extra uppbindningsplats så strö ut spån som du blötlägger rejält med myçket vatten.
Tio minuter (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) innan hovslagaren kommer kan du ställa upp din häst på spånet, så att hovarna blir fuktiga. Detta underlättar verkningen av hovarna och hjälper hovslagaren.
  
Du ställer sedan upp din häst på ordinarie uppbindningsplats för verkning eller skoning, utan att kratsa ur spånet som har packats i hovarna. Det gör hovslagaren vartefter verkning sker på respektive hov. Då det är cirka tio minuter kvar (eller vad din hovslagare anser vara lämpligt för att hovarna ska bli mjuka) till nästa häst är det bara att binda upp den hästen på platsen enligt löpande band-principen. Och hästarna tycker att det är svalt och skönt. Dela gärna detta tips för att hjälpa hovslagarna.

/ÅB Horse Event"


Läs mer:
Hovslagaren uppmanar: "Fukta gärna hovarna innan jag kommer"


Läst 38014 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
05

Gästbloggen: Hovslagarens uppmaning i torkan


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagareföreningen. I ett inlägg på Facebook uppmanar han sina kunder att fukta hästarnas hovar så här i torkan. Hovarna blir nämligen betonghårda och hans jobb blir tuffare än vanligt. Vi har fått tillåtelse att låna hans viktiga text. Läs mer om ”Peppe” här

 
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
  
Nu när det är så här fruktansvärt torrt
 torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.

Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
 Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
  
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt. 
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
  
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.

Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen. 
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!

/Peppe


Läst 81444 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
04

Gästblogg om ponnygalopp: ”Du utvecklas, mognar och övervinner rädslor”


Vänster Evelina till häst i full fart. Till höger Maya Rönnlund med döttrarna Evelina och Johanna. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maya Rönnlund är en "helt vanlig ponny- och hästmamma". Tillsammans med sin lika hästintresserade make kör hon döttrarna land och rike runt för tävling och träning. Maya tyckte att galoppsporten verkade livsfarlig och höll dottern tillbaka i tre år, innan hon fick börja träna ponnygalopp. Om fördomarna skriver Maya i inlägget nedan – som först publicerades i familjens blogg. De blev nämligen snabbt fångade av sporten som har många fördelar.

Fördomar och okunskap
  
"Fördomar har vi samtliga av något slag och okunskap besitter vi alla. Ingen blir nånsin fullärd. En av mina fördomar gällde galoppsporten. Evelina ville redan nio år gammal tävla och träna ponnygalopp. Den ömma modern var för feg. 
  
Nej, du kan inte kontrollera din ponny. Det går för fort, det är för farligt och en hel del annat kom ur moderns mun. JAG tyckte att det var läskigt och jag hade mina fördomar som i sin tur hindrade mig från att söka KUNSKAP.
  
Ponnygalopp är allsidig träning som går ut på kontroll, kontroll och kontroll. Det stärker ponny och ryttare och gör all annan ridning lättare oavsett typ av häst. Träningarna är väl genomtänkta. De rider i grupper efter storleksordning och kunskapsnivå. Är någon helt grön paras han eller hon ihop med en van ryttare. Det skrittas länge och väl och sedan värmer de i trav. 
Efter varje varv gås ritten igenom och instruktioner lämnas ut till varje individ. Genomgående är att alltid ha låga händer och att bromsa med magen. Du vinner inte en dragkamp med din häst med armarna.
  
Ofta rider en erfaren jockey med i grupperna och instruerar från hästryggen. Ett tryggt stöd som uppskattas av barnen. Sedan är det dags för galopp. Även detta sker under kontrollerade former. Canter i första varvet och sedan kanske öka i det andra, för att avsluta med ett NOGA kontrollerat snabbjobb på utvalt ställe av banan. Allting anpassas efter individ och förmåga för dagen.
  
Barn och ponnyer utvecklas något enormt av denna träning. Barnen lär sig kontrollera sin ponny när den går fort. De lär sig kontroll när det går sakta och de lär sig kontroll på den busiga ponnyn. Ponnyerna, i sin tur, får utlopp för sin energi. De får röra sig på rätt sätt och sträcka ut sin kropp. De stärker sina muskler och rensar sina sinnen.
  
Under de två år Evelina har hållit på med ponnygalopp har vi sett en mängd ponnyer av olika slag. Snälla, lata, busiga, okontrollerbara och tjocka. ALLA har de blivit väldigt fina och ridbara i slutänden. Många tävlar i olika grenar utanför galoppen, med goda resultat.
  
Ryttarna utvecklas, mognar och övervinner rädslor och osäkerheter vilket stärker dem i deras ridning. Övervinner du rädslor stärker det dig även i allt annat.
  
Svensk ponnygalopp ... glöm aldrig det! 
  
/Den ömma modern som är glad att Evelinas ridlärare Kaisela tog med oss till banan första gången"


Läst 73758 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
30

Guide: Så fixar du bevattning av underlaget i ridhuset – med regnvatten


Foto: Adobe Stock (ryttare) och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Maria Cederlund och Leif Lourié på Stall Kvickstorp i Åtvidaberg har ett riktigt smart bevattningssystem till ridhuset. De samlar upp regnvatten från taket och använder vattenspridare för att få en jämn fördelning över underlaget. Här delar de med sig av en guide, som de först publicerade på sin hemsida. För den fiffiga lösningen vann de även Lövsta Future Challenges miljöpris.

 
Bevattning av underlaget i ridhuset

"När vi byggde ridhuset hade vi varken ork, tid eller pengar att fundera över hur vi skulle hålla underlaget fuktigt. Visst fanns tankarna, men inte energin till att även ta tag i detta. Vi trodde knappt att vi skulle lyckas bygga ridhuset!
  
Men, vi hade ju tillgång till en sjö, så vi visste att vi skulle lösa detta utan att behöva använda vårt brunnsvatten. Så, först byggde vi en vattenvagn och sedan for vi till sjön med en motorpump. Men det var ju ett dagsverke varje gång vi skulle vattna.
Nog funderade vi på att gräva ner slang och bygga pumphus för att suga upp vattnet från sjön, men lagligt sett så får vi nog inte göra detta utan en vattendom. Dessutom är det en dyr lösning med en massa möjliga felkällor. Nästa idé var bättre. Att använda regnvattnet som kommer ner på ridhuset!
  
Det finns mycket att säga om vårt bevattningssystem och det finns en del saker som vi skulle vilja förbättra. Men det har sitt pris. Vi valde att först bygga den enklaste och billigaste lösningen vi kunde komma på, men samtidigt se till att vi har möjlighet att senare förändra och förbättra systemet. Dessutom var vi egentligen inte säkra på att det skulle fungera. Så, det var ganska mycket tid och pengar vi lade på en lösning som vi inte var helt säkra på. Det var oerhört spännande när vi startade systemet första gången.
 
Men, nu... Nu vet vi att det funkar, och att det funkar riktigt, riktigt bra. Och självklart vill vi dela med oss så att andra kan inspireras och skapa liknande anläggningar.

Vi har inte många bra bilder själva, ännu. Vi ska ta lite fler bilder till våren, när vi kopplar ihop systemet igen. Men Corren gjorde ett trevligt reportage hos oss och tog en hel del bra bilder. Här kan ni läsa artikeln.
 
Här nedan har vi försökt att beskriva varje del av lösningen mer i detalj. Det finns även ett kalkylblad som listar de ingående delarna och de priser som vi betalade sommaren 2016. Kalkylbladet finns både som Exceldokument och som PDF.

Uppsamlingen av vatten

Om det faller 1 mm regn innebär det att det över en yta av en kvadratmeter samlas en liter vatten. Vårt ridhus är 46 x 22 meter, vilket blir cirka 1000 m2. Det innebär att när det kommer 1 mm regn, så kommer det ner 1000 liter vatten i stuprännorna från vårt ridhus.

ETT. TUSEN. LITER. VATTEN!!!!
 
Och, kommer det 10 mm regn, så rinner det alltså 10 000 liter vatten ut i dräneringen och ner till sjön. Vi insåg att vi borde ta vara på det här vattnet för att bevattna underlaget i ridhuset. Så, första problemet var att samla in allt detta vatten.

Självklart skulle vi vilja skaffa oss en 10 kubiks vattentank som vi gräver ner i anslutning till dräneringen från ridhuset. I denna skulle vattnet må bra, ligga frostfritt och vara fri från beväxning. En så stor tank kan man även klättra ner i och rengöra från insidan, vilket skulle vara smidigt. Efter att ha kollat upp priset på nya tankar, och sedan funderat över att köpa ett par begagnade 3 kubiks septiktankar som vi kunde seriekoppla, så slog vi bort denna idé. Det blev helt enkelt för dyrt. Förhoppningsvis kan vi bygga till denna lösning senare.
 
I stället bestämde vi oss för att skapa en lösning ovan jord, även för att testa att hela idén fungerade. Genom att köpa fällbara vattenutkastare, lite rör och ett par IBC-tankar, så lyckades vi få till en bra insamling av vattnet. När tankarna är fulla, så fäller man bara upp vattenutkastarna och vattnet rinner ut i dräneringen, precis som vanligt. För att få så lite skräp som möjligt ner i tankarna så köpte vi till vanliga hushållssilar som vi lade emellan rör och tank.
  
Den här lösningen
är ganska lätt att bygga, hantera och underhålla. Det krävs lite arbete om sensommaren, med rengöring av tankarna, och inför vintern, med tömning.

  • IBC-tankar. De kan kosta mellan 500 och 900 kronor styck. Finns ett antal säljare av sådana på Blocket. Vi köpte vita tankar, för de var lättast att få tag på. Men det finns även svarta tankar. Dessa kan vara mycket bättre att använda, eftersom det då kommer att bli mindre beväxning inuti tankarna.

  • Rör och gummimuffar till inloppet. Gummimuffen köpte vi för att röret skulle sitta kvar i inloppet. Men sedan insåg vi att det kom med en massa skräp i vattnet, som sedan fastnade i vattenspridarna. Så, den enkla lösningen blev att lägga en hushållssil emellan rör och gummimuff som samlade upp skräpet. Detta fungerar mycket bra. Nu används ju inte gummimuffen på det sättet som det var tänkt, och man kanske kan hitta en billigare lösning.

  • Rör och gummimuffar till utloppen. Det var lite pyssel att hitta rätt grejer för att få allt att passa ihop. Vi ville inte heller ha onödiga skarvar, så vi specialbeställde 6 meter långa rör, som går emellan tankarna. Vi har i dagsläget bara tankar på en långsidan. Det är 12 m mellan varje tank, så det behövdes sex stycken, 6 meter långa rör, för att koppla ihop tankarna med varandra.

Det är inget problem om tankarna blir olika fulla. Så länge alla tankarna står på samma höjd i förhållande till varandra så kommer vätskenivåerna att utjämna sig automatiskt när man man öppnar upp rören mellan dem.

Val av vattenspridare

När det gällde val av vattenspridare var det väldigt svårt. Det bästa vore ju egentligen att ha såna där små dimspridare som hänger i taket. Då skapar man ett fint duggregn inomhus som försiktigt blöter ner hela underlaget.
Men, eftersom vi ska driva det här systemet med regnvatten som kanske innehåller en del smuts, så får det inte vara svårt att göra rent och kanske byta ut vattenspridarna. Då kan man inte ha grejerna hängande i taket. Dessutom var vi osäkra på hur mycket ett nät av såna spridare skulle skapa skuggor från vår belysning. Vår belysning är ju en separat historia – men vi har valt en lösning med ganska få, men kraftiga, lampor.


Vi fick försöka hitta en annan lösning. Sedan ville vi ju vara säkra på att vi lyckas blöta ner hela ridhuset. Det enklaste är ju om man har vattenspridare som kastar vattnet över hela ridbanan, för då behövs det bara ett system på ena långsidan. Men, vi hittade inte några sådana vattenspridare till något bra pris.
Då bestämde vi oss för att testa Biltemas billiga vattenspridare. Så, med en trädgårdsslang och en vattenspridare provade vi helt enkelt hur stort område den kunde täcka av i ridhuset, på olika positioner. Vi kom fram till att det behövdes 10 stycken vattenspridare, fördelade på bägge långsidorna.


Varje punkt i bilden är en vattenspridare och man kan enkelt ställa in så att dessa täcker av olika stora sektorer.
 
Vi är faktiskt väldigt nöjda med vattenspridarna. Konstruktionen är enkel och vi har lärt oss montera isär dem för att rensa ut skräp. Eftersom de är ganska billiga så har vi ett antal vattenspridare i reserv. När vi märker att en vattenspridare går lite knackigt, då stänger vi av vattnet till just denna spridare och byter den i ett par handgrepp.

Dimensionering av slang

Vi skulle alltså ha slang utlagd bakom sargen på två långsidor på 40 meter vardera och en kortsida på 20 meter, vilket innebär cirka 40 + 20 + 40 = 100 meter.
Hur skulle vi garantera att vi lyckas skapa tillräckligt vattentryck i hela slangen för att kunna driva 10 vattenspridare? Det här är inte lätt att räkna på. De finns så kallade tryckfallstabeller, som beskriver hur mycket av ursprungstrycket som försvinner beroende på hur lång och tjock slangen är. En tryckfallstabell finns på Rinkaby Rörs hemsida.



Men, eftersom vi dessutom tar ut vatten till vattenspridarna längs med slangen, på fem ställen, innan vi kommer till slutet och uttag nummer sex, så visste vi inte riktigt vad det innebar för tryckfallet. Var det bra eller dåligt? Spelar det någon roll eller inte? Skulle trycket räcka för att driva alla 10 vattenspridarna?



Vi visste att vi ville ha ett flöde på 150 liter per minut och att slangen var 100 meter lång. Pumpen har ett maximalt tryck på 6 kilo. Om vi bara tittade i tryckfallstabellen, så innebar detta att om vi använde en 40 mm slang, så skulle vi förlora 3,3 kilo tryck på 100 meter. Men då skulle det ju ändå, teoretiskt, kunna vara 2,7 kilo tryck kvar i slutet av slangen. Att gå upp på 50 mm slang skulle ju vara det säkra alternativet, och förlora mindre än ett kilos tryck, men då skulle alla kopplingar bli mycket dyrare.
 
Vi chansade på att det skulle räcka med 40 mm slang – och det gick bra! Vi har även en kulventil i början på slangen till vattenspridarna. Denna används för att stänga av inflödet, så att vi kan bygga upp ett tryck i hydroforen innan vi släpper på vattnet till vattenspridarna.

Kopplingar till vattenspridarna

Längs med slangen, som löper bakom sargen, har vi tre uttag på varje långsida. Vi valde att köpa lite dyrare kopplingar i metall, med förhoppningen att de ska hålla bra. De första fem kopplingarna är T-rörskopplingar medan den avslutande kopplingen är rak med reducering. I var och en av dessa kopplingar sitter det en eller två uttag för vanlig trädgårdsslang. Vi valde att driva max två vattenspridare per uttag för att se till att hålla uppe vattentrycket i hela den 100 meter långa slangen.
  
I skissen är kulventilen i punkt 0, T-rör med dubbel-uttag i punkt 1, 3 och 4, T-rör med enkeluttag i 2 och 5 och en rak reducering med dubbeluttag i punkt 6.




Vattenpump och hydrofor

När det gällde dimensioneringen av vattenpumpen, så var det ganska enkelt. Vi har 10 vattenspridare som behöver 15 liter per minut för att kunna spruta 10–12 meter. Detta kräver en pump som ger 150 liter per minut, så det var bara att leta efter en pump som hade den kapaciteten.
  
Första tiden körde vi systemet utan en hydrofor mellan vattenpump och slangen till vattenspridarna. Det fungerade helt okej. Men tanken var hela tiden att ha en hydrofor mellan vattenpumpen och slangen till vattenspridarna, eftersom vi ville ha ett jämnt tryck i systemet. Och vi lyckades få tag i en liten hydrofor, väldigt billigt, som vi kopplade in i systemet.


Summering

Så, numera slår vi först i gång vattenpumpen, väntar en liten, liten stund medan vi låter trycket byggas upp i hydroforen och sedan öppnar vi kulventilen och släpper in vattnet till vattenspridarna. Sedan tar det cirka 15 minuter att sprida ut 2000 liter vatten över ridbanan."

Läs mer på Stall Kvickstorps hemsida


Läst 79468 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
28

”Vi hästmänniskor behöver tänka efter innan vi kritiserar andra”


Foto: Privat (AnnaLena) och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Tonen i kommentarsfälten på Facebook har fått hästägaren AnnaLena Olsson i Järfälla att reagera. I inlägget nedan berättar hon hur hon upplever klimatet – och uppmanar hästmänniskor att ta lärdom av varandra i stället för att vara dömande.


Varför är hästfolk så dömande i kommentarsfält?

  
”Något jag inte så sällan reagerar på är klimatet i kommentarsfälten på Facebook. Ofta när jag läser kommentarerna som skrivs på ridsportsmediernas inlägg, samt i enskilda hästrelaterade grupper, reagerar jag på hur dömande människor är vad gäller andras beslut och misstag.
  
För ett tag sedan läste jag exempelvis ett inlägg om en tjej som var förtvivlad, hon hade varit med hästen till veterinären där sår hade upptäckts i munnen på grund av bettet. Jag tycker att det är fantastiskt att hon vågar berätta, för jag själv och många andra kan lära något av att hon delar med sig. I kommentarsfältet går dock 90 procent av kommentarerna till attack: Hur har det kunnat gå så här långt? Hur har du inte kunnat upptäcka det här? Hur har du kunnat rida så illa?
  
Jag tycker att de reaktionerna är fruktansvärt beklämmande, att vi ska behöva gå till attack mot varandra när vi i stället kan ta lärdom och visa lite förståelse. Tjejen upptäckte problemet, gjorde något åt det och reflekterade över vad som hänt. Jag gillar att läsa om andras upplevelser, för det är ju på så sätt man lär sig och kan undvika att hamna i samma situation själv – därför tycker jag att det är hemskt att folk blir så påhoppade.
  
Ett annat ämne som är väldigt känsligt är det här med avlivning, här senast läste jag om en ung dressyrryttare som hade behövt ta bort sin häst. Och genast kommer det massor av kommentarer: Var hästen verkligen tvungen att avlivas? Var det här rätt beslut?
Jag tycker att det är fruktansvärt att ifrågasätta utan att ha hela bilden, för man vet ju vilket svårt beslut det är. På vilka grunder har människor rätt att döma egentligen?
  
Jag har själv varit i situationen där jag har haft problem med min häst. Jag fick då kritik när jag berättade för folk att om han skulle räddas så var det till ridhäst och inte som sällskap. För många var det ett svårt beslut att förstå, men enligt mig var det beslutet det enda rätta. Han skulle kunna bli farlig i fel händer.
 
När jag själv var aktiv inom travsporten såg jag ett tydligt exempel, där en av mina hästar blev bortskänkt som sällskapshäst. Problemet var att senare började barnen att rida på honom och när jag kom dit för att hälsa på var hästen både mager och halt. Han skulle dessutom ”uppfostras” för sitt dåliga beteende, när han i själva verket hade ont. Jag hade hellre sett att den hästen hade tagits bort.
  
För frågan är, kan man verkligen garantera att en häst får det bra? Är det verkligen rätt att rädda en häst till livet till varje pris? Jag tycker att det är ett orimligt krav, utan man måste se till vad som är det bästa för just sin egen häst i den situationen man står i. För jag tror att de allra flesta hästmänniskor försöker göra det bästa för sin häst. Men tyvärr kan man inte berätta om sina beslut, för då blir man automatiskt dömd.
  
Min egen häst jag har i dag är nu återställd. Under den tiden jag hade problem valde jag att bara dela mina tankar med mina närmaste, min tränare och min veterinär. Jag valde i den situationen att hålla det utanför sociala medier, just för att jag har sett hur hårt klimatet är i Facebooks kommentarsfält. Och i den situationen gör inte dömande kommentarer någonting bättre.
  
Jag tycker samtidigt det är synd att det är så läget ser ut, i stället för att döma varandra borde vi ta lärdom oss hästmänniskor emellan. Själv blir jag ledsen när jag läser alla dessa dömande kommentarer, för jag undrar varför vi är så otroligt snabba på att döma varandra i den här sporten?
  
Mitt tips till den som brukar kommentera är: Tänk efter innan du dömer någon. Har du själv någon verklig erfarenhet i ämnet eller är det bara något du tycker? Har du verkligen all information för att kunna göra ett uttalande?
Tänk på att det alltid finns flera aspekter av saker och ting. Jag tycker att vi hästmänniskor behöver tänka efter mer noggrant innan vi kritiserar andra.
   
/AnnaLena


Läst 51268 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
13

Låt hästarna vänja sig vid gräset långsamt

OM DENNA GÄSTBLOGG
Distriktsveterinärerna i Kungsbacka uppmanar i ett inlägg på Facebook hästägare att ta det lugnt, när det nu är dags att släppa hästarna på gräs. Den här årstiden får de behandla många fall av kolik och fång då övergången från hö till gräs har gått för snabbt. Vi har fått lov att dela deras inlägg här i Gästbloggen.

 
Foto: Adobe Stock
  
"Efter regn kommer … grästillväxt!

Just nu behandlar vår jourhavande veterinär tyvärr flera hästar med fång och kolik som har smakat på det goda gräset. Gräset växer snabbt efter regnet och att äta gräs innebär för en hästs grovtarmsbakterieflora (det är den man egentligen matar) inkörd på hö eller hösilage att man gör ett stort foderbyte.
Hästar är ju gjorda för att äta gräs men tarmens bakterieflora, som ska bryta ner cellulosan så att hästen kan tillgodogöra sig näringsämnena, hanterar inte stress så bra. Den kräver helt klart lite längre övertalning och övertygelse än hästen om att ett foderbyte är den rätta vägen att gå.
  
Tre veckors anpassning
För att anpassa bakteriefloran i hästens grovtarm till ett nytt foder är bakteriernas handläggningstid cirka tre veckor, om du har fyllt i ansökan korrekt! Att överraska eller överbelasta bakterierna kan resultera i bland annat kraftig gasbildning eller i sämsta fall att de utsöndrar gift som påverkar tarmen och hästen negativt. 
Ta det försiktigt i början och lite i taget, så att bakteriefloran hinner anpassa sig. Less is more under lite längre tid om de inte är vana att gå på gräs!"


Läst 38944 ggr Kommentarer Kommentera

APR
17

Yrkeschaufförens uppmaning till hästägare

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lotta Grip är yrkeschaufför och kör buss. Hon är också ridsporttjej, har tidigare haft egen häst och har då kört mycket med hästtransport. I sin vardag som chaufför ser hon ofta hur förare till bilar med hästtransport kör ut mitt framför henne. I en uppmaning via Facebook vill hon få hästägare mer medvetna om att även de har ett ansvar i trafiken. Vi har fått tillåtelse att återpublicera hennes text.

 
Foto: Privat och Adobe Stock
 
Yrkeschaufförens uppmaning till hästägare: ”Kör inte ut mitt framför – olyckor kan hända!”
  
Hej alla hästägare! Jag har en uppmaning till er som är ute och kör med era transporter, kanske det också kan bli en liten tankeställare. Jag kör tung yrkesmässig trafik, kör långa sträckor, ungefär 50 mil om dagen. Och jag blir väldigt upprörd när jag gång på gång ser att många med hästtransport väljer att svänga ut framför mig och min buss, ofta på vägar med hög hastighet och när det är en kort sträcka mellan mig och korsningen.
  
Föraren väljer inte att gasa på eller att lägga sig åt sidan, utan kör ut mitt framför mig. Med passagerare kan min buss väga över 19 ton, då är det inte så roligt att panikbromsa eftersom det skjuter på en hel del. Vi vill inte köra in i era transporter, jag vet att ni älskar era hästar, så var då mer rädd om er och tänk lite på det här. Ni vet ju själva hur det skjuter på bakifrån när ni kör med transport och måste bromsa, då kan ni tänka er hur det är att bromsa med lastbil eller buss.
  
Sedan vet jag att jag har kolleger som tyvärr älskar att ligga tätt bakom och det är inte heller okej.
  
I helgen körde en transport ut framför mig, som tur var kunde jag köra om eftersom jag inte fick möte just då. Att bromsa hade inte varit okej, eftersom jag hade en passagerare som just då var på toaletten. Om jag hade bromsat hade min passagerare kunnat skada sig svårt.
Just den här transporten körde ut framför mig och körde sedan väldigt sakta för att svänga av vägen 800 meter senare. Väldigt onödigt, tycker jag!
  
Det är mycket för oss yrkeschaufförer att tänka på, vi har alla ett ansvar men jag ber även er hästägare att tänka till och kanske hellre vänta en extra gång än att svänga ut framför ett tungt fordon.
  
/Lotta


Läst 69160 ggr Kommentarer Kommentera

APR
16

Anna Hassö: ”Täckesträsket har blivit djupare än man kunde ana”

Foto: Ida Röök och Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren och ridsportprofilen Anna Hassö vill hålla sina hästar så naturligt det bara går – med mycket utevistelse och kompisar i hagen. Hon oroas över utvecklingen att många hästar går med täcke på, oavsett väder och temperatur. I sin blogg tar hon upp ämnet, vi har fått tillåtelse att återpublicera texten nedan.

"Angående täckesträsket

I måndags hade vi 20 grader (Förra veckan, reds anm.). Mina hästar som hade gått 1,30–1,40 i helgen rullade sig svarta och hade en skön vilodag i hagen. 
Sedan ser man x antal bilder och filmer på hästar som går ut och rullar sig frenetiskt, vilt påhejade av täckesfanatiker. Till och med fortfarande med halstäcke, trots den sköna vårvärmen.
  
Man ser tydligt att
hästarna gör allt för att bli av med täckena. Vissa går in för att poängtera vad som är rätt och fel. Känner inte att man behöver ge sig in i den diskussionen. Man vet ju liksom redan.
I dag dök denna upp. En kompis i England, som i morse fick SAMTALET. ”The call” från Badminton att han hade fått en plats, från den i rankingordning gigantiska väntelistan... Här är bilden på hans häst i dag. ”Jag får nog ta in och klippa den”, sa han.
Jag brukar undvika att vara nedlåtande, men en sak är säker. De flesta av er, eller era hästar, kommer aldrig att ställas inför en så hård ansträngning som väntar dem om en månad. 

Alla har vi våra svagheter, dåliga ursäkter och bekvämlighetsskäl. Låt oss hoppas att de flesta hästar slipper lida av de här dåliga orsakerna. Onödig värme är svårare för en häst att ta hand om än lite kyla. Vilket leder mig in på en annan täckessituation.
Vi hade en föreläsning med en veterinär på en landslagsträff. Han förklarade hur förkastligt det är att lägga täcke på för snabbt efter ansträngning, speciellt om det är hög luftfuktighet (typ när regnet hänger i luften).
 
Då det är torr luft avdunstar överskottsvärmen från hästen lättare. När luften är fuktig så har hästen svårare att göra sig av med fukt och värme på grund av att luften är mättad med fukt. Kroppstemperaturen stiger ju vid arbete och hästen får då svårare att återfå normal kroppstemperatur.
Visste ni att man har uppmätt temp på hästar i hårt arbete upp till 43 grader? Det kan ta upp till två timmar innan den är tillbaka i normaltemp. Kan vara värt att tänka på när man har ridit ett hårdare pass. Vänta med täcket lite!
  
Jag har en massa terrängträningar och en hel del hoppträningar. Har lite svårt för att man rider och hoppar med fladdrande ländtäcken. Tror någon på allvar att ett flaxande täcke på rumpan ger någon typ av värme?
Jag kan köpa att en helklippt häst i isregn behöver skyddas under framskrittning, men sen har det verkligen ingen betydelse! Dessutom finns det en del hästar som blir spända av att det fladdrar bakom sadeln, men det kan man ju hoppas att ryttaren känner.
  
Det pågår en ganska vild diskussion om man kan ha täcke på avelsston. Jag tycker verkligen inte att oklippta hästar behöver täcke, när det gäller dräktiga ston så behöver de alla ADE-vitaminer de kan få av solen (solen går igenom molnen, så ja, det finns sol även under den mörkare årstiden) och när de fölar och är digivande kan jag inte se en enda anledning som motiverar att ha täcke. Om de är frusna får de hellre vara inne en stund.
Jag har sett motiveringar om att de är flugkänsliga, har eksem och annat. Då får man hitta andra lösningar med tak, olika typer av solskydd – inte täcke som fölet kan fastna i… Att de blir smutsiga är inte en anledning att täcka ett avelssto!
  
Täckesträsket har blivit djupare än man kunde ana. Det är inte så enkelt att en spegelblank, välryktad häst är den som alltid mår bäst, det finns något under leran som kanske inte syns.
  
Heja våren som kämpar på, det gör vi också.
  
PS. Glöm inte att kolla in Ben Hobday i Badminton!

/Anna Hassö"


Läst 80192 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Gästblogg: Häng med Julia till USA och en av världens främsta sporthästkliniker!

Veterinärbloggen

Hatten av

Kajsa Boström

Stalltvätt!

Stalldrömmar

Till Husbloggarna