Gästbloggen

Peter Karlsson, 45 år, bor på en gård strax utanför Mantorp tillsammans med sin fru Helene. Han började träna dressyr ganska sent i livet och anmälde sig till en tävling för första gången vid 43 års ålder. Nu har han och Golden hunnit tävla fyra gånger. Helene och Peter har tillsammans åtta hästar och sysslar med både ridning och körning.  De använder körhästarna i arbetet på gården. De driver också företaget Sya Häst & Natur där den största delen består av tillverkning av lokor till lokselar samt annan körutrustning såsom draglinor, tömmar, grimskaft med mera. Inlägget om dressyrstarten gjorde han i Facebookgruppen Dressyrsnacket.

Tjena! Golden här, i dag började inte dagen bra! Husse kom ut i hagen och hämtade bara mig själv och sa: ”nu ska vi åka och tävla”. Va fan tänkte jag … ja, ja jag har väl inget val.

Det brukar ta en stund, först får man komma in och han brukar fjäska med lite mat. Sen ska man stå där i stallgången. Länge. Det tar ibland 45 minuter. Han brukar börja med att tvätta rumpan, ja på mig alltså, så den och svansen ska torka. Sen sätter han igång och gno med en borste och som det inte vore nog så klättrar han upp på en stege och början dra i min man. Bara den proceduren brukar ta nästan en halvtimme. Sen säger han alltid att jag är fin. Ni hör, mer fjäsk. Sen är det lite olika, ibland får jag vänta lite och ibland är det dags att krypa in i den där släpkärran husse och matte drar efter sin bil.

Sen när man åkt i släpkärran ett tag kommer man ofta till ett ställe med massor kompisar! Det tycker jag är skitkul! Det finns massor av kompisar och jag vill hälsa på alla men jag får inte hälsa på nån. Skittaskigt!! Sen efter lite pyssel så brukar husse klättra upp på min rygg. Sen är det dags att gå iväg till en hage med sand och springa runt lite, där är det massa kompisar men skillnaden är att alla andra kompisar har sin matte på ryggen. Det är bara jag som har min husse på ryggen. Så är det alltid. Nästan. Sen när man sprungit där ett tag ska man gå till en annan hage med sand. I dag hade hagen dörr och tak också och där stängde de in mig och husse! Hjälp!! Jag saknade direkt mina kompisar!! På väggarna satt det stora vita skyltar med bokstäver och bilder. Lite läskigt alltså …

Sen var det någon som blåste i en visselpipa och då styrde husse mig rakt mot bokstaven C och en bild på en cykel. Och bakom skylten på nån trappa satt det massor med mattar och nån enstaka husse. Dessa mattar kanske var där utan kompis eftersom de hade tid att sitta på en konstiga trappan, och den där ensamma hussen hörde nog ihop med nån matte. När jag väl fick se dem såg jag en flyktväg till vänster men husse sa att vi absolut skulle gå åt höger. Sen ska man springa runt i olika mönster och se snygg ut. Det är mycket roligare på torsdagar när vi tränar på att springa vackert hos Emma, inga otäcka figurer på väggarna och så får jag ha en kompis med mig. När det var dags för höger galopp tittade jag så mycket på alla mattar på trappan att det blev vänster galopp. Men husse flyttade snabbt sina ben och sen bytte jag galopp och då verkade han nöjd. Sen fortsatte vi och till slut fick jag stå stilla, sen fick jag en kram av husse och sen fick jag gå ut ur hagen med tak och då var det massa kompisar med sina mattar där igen!

Sen var det redan dags att åka hem. Vi kom ju nyss! Då ska jag gå in i släpkärran igen. Jag skulle nog kunna tänkt mig att stanna hos alla kompisar faktiskt. Men jag hade på känn att jag faktiskt skulle få åka hem till kompisarna så jag gick in i släpkärran efter två minuter. Sen efter 20 minuter så var vi hemma igen, det var det bästa på hela resan. Jag hade sparat mig till det!! Ni skulle sett vilket tryck jag hade i galoppen när jag äntligen fick springa till kompisarna. Då skulle domaren varit med så kanske det hade blivit nån extra poäng. Och hon skulle sett mig när jag gick runt där bland alla andra släpkärror och bilar och mattar, då fick jag höga dressyrpoäng. Trots att jag aldrig varit på en sån stor tävling och att det bara var fjärde tävlingen i mitt liv. Då var husse nöjd.


Nöjd förresten, ser ni hur glad han ser ut på sista bilden? Jag är rädd för att jag ska iväg och försöka springa vackert fler gånger. Och bli instängd ensam i en hage med tak. Det kanske därför så många spelar padel … då får man ju i alla fall ta med sig en kompis in i hagen. Och inget skitresultat TDB kommer det heller. Men det skiter vi i min husse och jag. Vi tränar vidare! Ha en fin dag i solen!

//Golden 


Läst 1464 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Pernilla Winley driver Nya Stall Ysunda som är beläget mellan Norrköping och Finspång. Hon bedriver även avel med PRE och frieser. Härom dagen när hennes ena sto skulle föla gick det riktigt illa. Pernilla har delat med sig av förloppet på sociala medier och gett Hippson tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen.

1 maj – sorgens dag. I dag är en hemsk dag för flera. Men mest för ena stoet här på gården. I dag gick det snett, och det kunde gått helt åt helvete OM det hade brustit i mitt åtagande. Man lär sig av andras missöden, jag hoppas någon lär sig, och att andra som tar föl får sig en tankeställare. Och kanske några med dåligt samvete. För det handlar inte ”OM” utan ”NÄR”!

I alla fall, första stoet ut för fölning är inseminerad på station, en mycket duktig station. Hon är ultraljudad tre gånger som sig ”bör”. Hon är kameraövervakad både i hagen och på boxen. Hon är övervakad minutiöst sista veckan – 24/7. Det är inte hennes val att vara dräktig. Men det är mitt åtagande att ta hand om henne! I morse kom ett föl i felläge med panna och mule först. I förtvivlad panikgråt ringde jag veterinären medan jag fick hjälp att leta fram frambenen. Livlös när vi fick ut den, vilket var väldigt snabbt! Torka torka torka med handduk för att få igång cirkulationen och blåste i näsan. ”Sorgligt och hårt men tyvärr blir det så ibland”, sa veterinären. Den fina lilla svarta hingsten hade aldrig en chans. Först felläge, sen visade det sig att hans navelsträng var jättetvinnad!

Stoet började bete sej konstigt. Ställde sig och la sig. DÅ såg jag en blåsa till. Faaaan i helvetes jävla skit!!! Det är två!! Det lilla fina bruna stoet kom också med panna och mule först. Frambenen vikta bakåt. Tvinnad navelsträng där med och tyvärr dödfödd.
Inte nog med att man skulle försöka få fram något till veterinären. Nu skulle jag även ringa ägaren , som väntade på mitt samtal någon natt i närtid med orden ”du har fått föl!”. Nu blev orden gråt, beklagan och sorg. Fy sjutton! Stoet har troligtvis en bit moderkaka kvar i sig som vi har behandlat hela dagen. Sköljning nr 2 ska snart äga rum innan kvällen kommer. Det finns Troligtvis rester, det är svårt att vara 100, men man chansar inte.
Hon är vid gott mod just nu. Hennes box är helt tömd och städad och ny halm är inlagd. Hon är urmjölkad (som jag fryst) och anmäld till Ammajouren. Men mest av allt – hon är vid liv. Hon hade inte varit vid liv om jag istället hade behagat mig med att sova istället för att vaka.

Vi gjorde allt, men det räckte inte. Men vi gjorde iallafall allt. Och vi fortsätter göra allt för henne nu. Det är våran jäkla ansvar och skyldighet i våran omvårdnad. Jag önskar alla som väntar föl (inklusive mig själv som väntar flera) all lycka till, och hoppas ni aldrig behöver vara med om detta.

//Pernilla Winley

Fotnot: Stoet har piggnat till, sköljs två gånger om dagen för eventuell kvarbliven efterbörd. Hon är fortfarande kvar på Ammajouren då man inte hittat något föl som behöver en mamma. 

Läst 36319 ggr Kommentarer Kommentera

För stoet Sweet Celine inleddes året inte som planerat. Efter en omskoning blev hon halt och vidare undersökning visade att hornväggen tryckte på hovbenet. Hos ägarna fanns en rädsla för lång rehabilitering – men tack vare kompetent mottagande och vård samt upplägg är Sweet Celine tillbaka på tävlingsbanan med besked tillsammans med sin ryttare Thea Filipsson.

Sweet Celine är tillsammans med sin partner Thea Filipsson uttagna i Svenska ridsportförbundets satsning på unga ryttare i projekt Ryttarutveckling nivå II fälttävlan. Hela tränings- och tävlingssäsongen var uppstartad i början av januari. Hon skulle få nya skor inför första inomhusterrängen i slutet av januari och blev väldigt halt dagarna efter. Vi misstänkte alla sömstick eller stengalla då det varit väldigt hårt ute. Hältan förvärras och vi fick en tid på Husaby den 8 februari för utredning.

Det blev flertalet plåtar på högerhoven innan man hittar vad problemet är. En hornvägg trycker på hovbenet och orsakar smärtan. Det kan vara turmörartad och tankarna börjar svindla. Vi får köra över vår häst till Skara hästakut för operation dagen därpå. Skriva på ett papper ifall om att det kanske går fel väg under narkosen. Så hittar vi en grupp som handlar om Keratom på Facebook och ryser när vi läser vad andra varit med om. Månader, till och med år, av rehab innan detta skall vara läkt. Kanske blir det aldrig bra. En natts orolig sömn för hela familjen.

Dagen därpå får vi hämta henne, hon gnäggar dovt och ser lite omtumlad ut men har inte ont och hoven är paketerad i gips. Med journalen följer en lite påse och veterinären säger: "Det ser jättefint ut vi behöver inte skicka det på analys utan vi räknar med god prognos på det här". Vi pratar ändå igenom att kanske få låta henne bli mamma istället. Hon har de egenskaper som man inte hittar hos många hästar idag. Trots att hon bara är en identitetslös irländsk import, som på tre år gått från vildhäst till H 100 med bra resultat, är hon den bästa häst vi ägt någonsin.

Det blir strikt boxvila i en vecka och återbesök en vecka senare för bandagebyte hos duktige hovslagaren Jimmy Wendt. Det läkte fint så nytt bandagebyte om en vecka igen. Exakt en månad senare, den 9 mars, är ingreppet läkt och torrt. Nytt bandage på och klartecken för lätt motion för hand. Med sandal på foten gick vi morgon och kväll flera kilometer för att stimulera både läkning och humör på en uttråkad häst. Hela dagarna lång stod hon och blickade ut i sitt fönster mot hagen där kompisarna gick. Hon var så upptagen att vi fick flytta dit hönätet. Men still stod hon där utan att säga ett knyst.

En vecka senare, den 16 mars, var en spännande dag för återbesök och eventuell skoning. Bandaget kom av och skon kom på, hålet pluggades med plast och OK-stämpel att rida. Dock inte brodda. Vi fick berömligt på skötsel av bandage och att hon beretts möjlighet att läka foten genom rätt anpassade promenader. Trots detta vågade vi inte rida henne hon hade rätt mycket överskottsenergi. Lösningen fick bli tömkörning ett par dagar innan vi vågade oss på att släppa ut henne i vår paddock.

Sweet Celine är en häst med väldig integritet och som vi aldrig sett bocka tidigare. Springa fort och hoppa alla möjliga hindertyper utan tvekan kan hon, men att uttrycka sina känslor där är hon sparsmakad. När hon äntligen leddes ut i vårvädret vädrade hon in vårluften, hörde flyttfåglarna, frös till is några sekunder sedan följer en serie väldigt behärskade bocksprång som fick våra ögon att tåras. Dagen därpå premiärridning och hon kändes fräschare än någonsin, så frågan är om detta inte har tryckt henne under en längre tid. Stundtals har vi uppmärksammat att hon nickat till men aldrig visat hälta.

För 14 dagar sedan var hon tillbaka på tävlingsbanan och började där hon slutade i oktober – med att vinna sin första klass och ta en fjärde placering i den andra. I helgen som varit var det upptakt dressyrtävling inför fälttävlan och hon knep en femteplacering trots att hon varit från både hopp- och dressyrträningar sedan hösten 2021. Tack vare promenaderna och tömkörningen har hon inte tappat något och detta har också påskyndat läkningen. Nu väntar Ryttarutveckling nivå tre-träning på Strömsholm i slutet av maj, därefter är siktet inställ på kvalomgångar för nya Sverigecupen i fälttävlan som går i H100-klass.

Stort tack till alla inblandade veterinärer och personal samt hovslagare som fixade detta på bästa sätt. Håll tummarna nu att detta håller för framtiden!

/Ewa-Britt och Thea Filipsson med familj


Läst 40902 ggr Kommentarer Kommentera

Linda Andersson har varit en del av nästan hela Brians (född 2003, e. Briar 899 – Eighty Eight keys xx). De senaste åren har de dock stött på många utmaningar och motgångar, men i början av april nådde de en riktig vändpunkt. Mot alla odds tog de sig tillbaka till tävlingsbanan med besked – här i gästbloggen delar Linda om resan.

Brian har varit hos mig sedan han var två år gammal. Med sina 177 centimeter i mankhöjd och lite svajiga temperament har han för mig varit en rejäl utmaning och min bästa vän nu under 17 års tid. Han skulle egentligen ha varit min mammas uppfödning, men då livet kom emellan blev det inte så och vi köpte tillbaka honom som tvååring. Sedan dess har han varit i min ägo. Brian och jag har under våra år tränat och tävlat i i såväl hoppning som dressyr och haft mycket roligt tillsammans. Han var hela mitt liv kan man säga. Min trygga fasta punkt genom många kämpiga år.


Linda och Brian sommaren 2015.

2019 gick planen att flytta till västkusten från min dåvarande ort Sundsvall. Bland annat livssituationen ändrade sig något och Brian lades ut på annons, tanken var att hitta ett bra hem där Brian skulle kunna få glänsa några år till på tävlingsbanan. Att han skulle få göra någon annan lycklig och att han skulle komma till sin fulla rätt i några år till. Han hade aldrig varit skadad förutom tarmvred och buköppning 2017 och efter det bara tränats lätt och ridits ut på. Han lånades till slut ut på foder för senare köp och det hela kändes bra, då han skulle gå på en lagom nivå där jag vet att han passar bra. Utan högre press. Det skulle passa honom bra.

Lite drygt två månader senare, på min 30årsdag den 2 november, fick jag dock ett tråkigt samtal. Brian stod på tre ben med fraktur och jag bodde fortfarande kvar i Sundsvall lite drygt 70 mil bort, med okänt datum för min flytt till västkusten då det behövde lösa sig med arbete först. Fodervärden behöll dock honom några månader till och jag fick i stället hem honom i mars 2020 efter att min flytt var klar. Men hästen som lastades ur hemma på gården var långt ifrån den häst som jag några månader tidigare lämnat ifrån mig. Jag hade aldrig sett honom så mager och han var verkligen skuggan av sitt forna jag.

Fodervärden lämnade med orden "Han har ätit lite dåligt dom senaste dagarna", sedan åkte dom. Kvar stod jag i chock med den värsta klump i magen jag någonsin känt. Och ångesten över hur min fina före detta tävlingshäst såg ut var helt obeskrivlig. När jag la ut bilder på Brian i mina sociala medier, där jag berättade att han var hemma igen, så rasade hela mitt kontaktnät över det skick jag fick tillbaka honom i. Att han var skadad är en sak och ingenting som någon rår över, en olycka händer så lätt. Men hans skick var under all kritik och lämnade ingen som känner igen mig och Brian oberörd.



Bilder från samma dag som Brian kom tillbaka från fodervärden.

Jag visste att vår väg tillbaka var lång och nästan obefintlig. En lång boxvila och rehab var att vänta. Nästan åtta månader blev det på box innan boxvilan kunde utökas till en mindre sjukhage. Jag fick börja ta micropromenader på fem minuter, som så småningom fick utökas med två minuter varannan dag. När vi var uppe i en timme så fick jag slutligen börja skritta uppsuttet – till att börja trava – till att rida i alla gångarter – till att han skulle vara helt igång. Under hela denna rehab var det även upprepade veterinärbesök med röntgen och ultraljud. Den första prognosen för Brian var att han borde bli helt återställd trots att frakturen satt på ett mkt dåligt ställe och var en av de sämre frakturerna i det området som veterinärerna sett. Vart eftersom läkningsprocessen tog vid så försämrades prognosen för ifall om han skulle bli helt återställd.

Läkningen gick även mycket sakta. Slutligen hamnade vi i ett "vinna eller försvinna"-läge. Håller han eller håller han inte? Både jag och vår duktiga veterinär var överens om att Brian fått lång tid på sig att läka. Och att han fått en helt ärlig chans till comeback. Men att tro att vi någonsin skulle kunna beträda en tävlingsbana fanns inte ens som en milstolpe längre. Utan det var mer: håller han eller håller han inte som promenadhäst? I slutet av läkningsprocessen drog Brian även på sig en inflammation i hasen som inte gav med sig med behandling. Så vid sista veterinärbesöket där vi skulle utvärdera hur utfallet blev visade Brian en halv grad hälta på böjprov.

Bild från fem veckor efter Brian kommit tillbaka till Linda.

Det var omöjligt att säga om hältan kom från den utläkta frakturen, från hasen eller en stelhet. Men det är också ovanligt att en häst i denna ålder som varit fullt använd hela livet inte visar någon reaktion alls på ett böjprov. Det jag visste var i alla fall att vid besiktningen och böjprovet innan han lämnades på foder, så gjorde han böjprov UA. Domen blev att Brian ska fortsätta ridas och användas. Han mår bra av det. Varierande ridning på olika typer av underlag i alla gångarter. Men att ens tänka tanken på att starta med honom igen var orimlig.

Sakta men säkert kom vi i gång igen. Sommartid kunde vi nyttja åkrarna hemma för såväl trav- som galopparbete. Arbetet i ridhuset blev försiktig och jag försökte rida så lite på böjda spår som möjligt till en början och jag var mkt försiktig med att anstränga honom. Succesivt ökade jag intensiteten på ridpassen och tog in böjda spår lite mer, men ändå sparsamt. Aldrig pressa honom och aldrig nöta varv efter varv. Och känslan han gav i ridningen var så fin. Han var så himla mjuk och fin, jämn i handen samt takt och tempo. Han var med mig. Och stelheten som vi upplevde i bakdelen började succesivt försvinna.

Han fick även långa uppvärmningar i skritt och när Brian kändes fin avslutade jag. Aldrig nöta bara för att. Utvecklingen och känslan under vintern har varit enorm och successivt började en tanke väckas: att kanske? Under mars månad gjorde vi det: vi anmälde oss till en tävling på hemmaplan! Tre veckor innan drabbades Brian dock av rejäl kolik/förstoppning och jag var helt säker där och då att det var där våran resa skulle sluta. Efter två och en halv timme med veterinären på plats så fick vi ordning på honom och två dagar senare kunde vi jobba på som vanligt.

Så söndagen den 3 april genomförde Brian och jag vår första dressyrstart sedan 2016. Under framridningen började hjärnspökena på mig när överdomaren satt på en bänk och granskade oss under framridningen: "Tänk om han är halt? Tänk om vi blir utblåsta? Tänk om jag helt missbedömt min häst och att dom ser någonting som jag själv inte sett på filmer eller känt?"

Men det kom ingen utblåsning, vare sig på framridningen eller inne på tävlingsbanan. Och vi kunde genomföra en stabil ritt på 66,852 procent och vi fick med oss en blå/gul rosett hem. Vi klarade det omöjliga. Och jag kan inte annat säga än att jag känner sådan enorm tacksamhet att få uppleva detta igen tillsammans med min 19 åring, med all historik vi haft och efter denna långa och jobbiga resa. Visserligen var det bara en simpel LC men med allt i bagaget känns det som att ta hem VM-guldet.


Filmklipp från tävlingsstarten.

Och tro om Brian kändes nöjd. Han älskar att jobba och det lugn han har på tävlingsplatser gjorde sig påmind. Efter vår start stod han nöjt som ett ljus och tuggade sitt hö medan hästar i transporterna bredvid levde loppan. Han var nöjd. Och jag tror att det här var precis det vi behövde efter allting som har hänt. Och jag kommer aldrig lämna ifrån mig min guldhäst igen. Vi hör ihop. Han kommer få stanna här i resten av sitt liv. Och nu hoppas jag på att vi får några fina år till.

/Linda


Läst 55532 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cecilia Ekeberg arbetar som veterinär på Mälaren hästklinik och inlägget nedan publicerades först på klinikens sida på Facebook.

Känner du igen dig i att dagligen få stallkläderna fulla med kliande små hårstrån? Vi går mot ljusare och varmare tider och i och med det är det dags för pälsfällning. Egentligen är det lite slarvigt uttryckt eftersom förutom att det är en pälsfällning av den gamla vinterpälsen så ska sommarpälsen också bildas. Hästens päls är till största del uppbyggd av olika typer av proteiner. Därför är det viktigt att se över sitt grovfoders innehåll på protein oavsett om man fodrar med hö eller hösilage.

Om man har brist på protein i hästens foderstat tar det oftast en tid innan det syns på hästen men när det väl gör det så är det i form av bukig mage, dålig päls eller hovkvalité samt tappade muskler. Det innebär att man redan flera månader innan hästen ser ut som den gör haft ett underskott på protein som det oftast tar tid att återhämta sig från.

I pälsfällningstider är det inte ovanligt att man marknadsför B-vitamintillskott för att underlätta för hästen, men det finns inga studier som visar på att så är fallet. Troligen är det är en missuppfattning från förut då man gav foderjäst som tillskott som är rikt både på protein och B-vitamin. Det var proteinet i foderjästen som var positiv för hästens päls och inte B-vitaminet som hästen producerar själv i grovtarmen. Vissa upplever förbättring med B-vitamintillskott och eftersom det inte är farligt att ge (hästen kissar ut det) så finns det inga risker med att ge extra tillskott förutom att det kostar pengar.

Om man däremot står i valet att lägga sina pengar på en grovfoderanalys så man kan göra en välanpassad foderstat med tillräcklig mängd protein eller köpa B-vitaminpreparat för pengarna så är det självklara valet att göra en analys först och fodra sin häst utefter det.

En del hästar kan upplevas påverkade av pälsfällningen och kanske bli lite tröttare än vanligt och möjligen mer känsliga i huden. Om det är milda och övergående symptom så kan man ge hästen en lite lugnare period innan man sätter igång igen. Om symptomen är tydligare eller inte går över är det bra att göra en kontroll med sin veterinär först.

/Cecilia Ekeberg

Läst 67010 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofia Darrell jobbar till vardags som IT-säkerhetsspecialist och driver på fritiden inackorderingsstall på sina föräldrars gård. Hon har tävlat SM i hoppning på ponny och upp till 150 cm på häst, just nu ligger störst fokus på utbildning av familjens unghästar. I gästbloggen delar hon med sig av sina tankar kring den senaste tidens tidningsrubriker och vad man som enskild person bör tänka på.

Den senaste tiden har det frekvent ploppat upp tidningsrubriker om toppryttare som barrerar sina hästar, slår dem med pinnar när de vägrar, lägger spik i hästarnas skydd och en välkänd svensk tränare som slog sin häst i lastbilen efter ett dåligt resultat på tävlingsbanan. 

Jag blir så förbannad och besviken på vår sport, på dessa människor som sätter pengar och framgång över hästarnas välmående. På Svenska Ridsportförbundet som är så jävla flata och inte ens vågar ge denna svenska tränare en avstängning från tävlande utan endast böter på 5 000 kronor för otillåten hantering av häst. Det kan väl dessutom omöjligt bara vara jag som tycker att tränarlicensen ska dras in? 

Smaka på den meningen en gång "otillåten hantering av häst". Vad innebär det egentligen… Att det som enligt svensk lag är djurplågeri, blir till otillåten hantering i förbundets ögon. Hur skevt är inte det?!

För några år sedan tränade jag för en välkänd svensk A-tränare i hoppning och denna person sa till mig att min hästs huvud skulle ner om vi så skulle banka ner det. I stället för att föreslå att jag skulle lägga pengar på att rida lite dressyrlektioner var det lättare att skylla på hästen. Det var sista gången jag red för den tränaren.  

Vi måste själva börja ta ett eget ansvar för vem vi tränar för och även vad vi sänder ut för signaler till yngre personer och folk utanför hästvärlden. Vi måste komma ihåg att tystnad också är ett ställningstagande.

Kärleken och ödmjukheten till hästen måste alltid komma i första hand.

/Sofia Darrell


Läst 60486 ggr Kommentarer Kommentera


Till vänster syns Anna tillsammans med sin 18-åriga El Diablo, korsning mellan PRE och kallblodstravare. Foto: Sanna Svensson (Anna) och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Lindh bor på en gård utanför Nyköping med man och hästar. Hon har hållit på med hästar sedan tidigt 70-tal, både som hobby och som yrke. Numera driver hon eget företag, undervisar i Akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup®️ Trainer – samt har ett stort engagemang för hästens välfärd och hållbarhet.
Den senaste tidens skandaler inom hästsporten har fått henne att fundera och i ett facebook-inlägg på sidan "Akademisk Ridkonst Stockholm & Mälardalen" har hon delat med sig om sina tankar. Hippson har fått tillåtelse att publicera texten.

På senare tid känns det som att skandalerna inom hästsportens alla inriktningar har haglat över oss. Nu tror jag inte för ett ögonblick att det skulle vara något nytt med våld mot hästar, inte heller i Sverige, även om man ofta hör att vi skulle vara "världens djurvänligaste land".

Jag tycker att det är rätt att de som avslöjas med plågsamma och oetiska träningsmetoder straffas för detta. Men här är jag inte intresserad av enskilda namn, för detta problem är mycket större än så. Det handlar om vad de flesta av oss en gång i tiden fick lära oss om hur man tränar en häst. Det handlar om människans oförmåga att ta till sig kritik mot något man under många år betraktat som rätt och att man därför fortsätter med samma destruktiva metoder. Det handlar om vad som belönas på tävlingsbanorna och hur man snabbast når dit.

Jag är glad att detta äntligen börjar komma fram i ljuset och att så många människor idag ställer sig på hästens sida och fördömer både oetiska träningsmetoder och hästhållning som inte ger hästen möjlighet att uppfylla ens sina grundläggande behov av rörelse och social kontakt.

Med det sagt – jag ser också en kraftig tendens till ett ökat vi och dom-tänkande på många nivåer i detta. (Liksom när det gäller många andra frågor i samhället, men det är en annan historia.) I kommentarsfälten på sociala medier är det mer regel än undantag med påståenden som:

"Att använda bett är djurplågeri!" – Ja, det kan det vara, men det behöver det inte vara.

"Alla som använder spö borde prova hur det känns att själva bli pryglade med det!" – Ja, det finns folk som pryglar sina hästar med spöet. Jag tycker inte att det är en lösning på problemet att prygla dessa människor. Det finns också många som använder spöet precis så som vi påstår, som en "förlängd arm" eller en vägvisare. Och nej, man behöver inte först ha gjort hästen rädd för spöet för att den ska förstå det, vilket jag har fått höra.

"Att jobba med tryck och eftergift är fel. Det säger den senaste forskningen." – Ja, det kan vara en förskräcklig metod. Eller en bra metod, beroende på hur det görs och i kombination med vad mer. Själv tänker jag att det inte ens går att stå bredvid en häst utan att det utövar ett visst tryck, i allt från min position och min hållning till min energi och min andning.

Det blir snabbt väldigt mycket "rätt" och "fel" och många som påstår sig göra "det enda rätta". Jag har svårt för det där, för sanningen är sällan svart eller vit och det finns sällan bara en enda rätt väg. Naturligtvis finns det saker som definitivt är fel, men det finns också mycket som är bra.

Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig har tappat humöret och gjort något dumt mot hästen? Det behöver ju inte handla om att prygla den, kanske snarare att ha varit för brysk när tålamodet tryter. Själv har jag gjort mycket dumt mot hästar under alla de år jag har hållit på. (Närmare 50 år faktiskt!) Det var så jag fick lära mig på ridskolan när jag var barn. Hästar skulle sättas på plats. När de inte gjorde som vi ville var de bara dumma. Mentaliteten var hård och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte det. Inte heller jag. Till att börja med tänkte jag inte ens i de banorna, att något skulle vara fel. Och vartefter jag började känna att mycket inte kändes bra var jag för feg. Jag drog mig undan istället och började gå min egen väg.

Idag arbetar jag med att lära människor att kunna umgås med och träna sina hästar utan att använda styrka, våld eller oetiska metoder. Det känns faktiskt som att få gottgöra något av alla dumheter jag gjort i mitt tidigare hästliv.

Jag skulle önska mindre av vi och dom-tänkande, för det tänkandet har aldrig lett till något gott. Jag skulle önska mindre av "min metod är den enda rätta" och mer samtal och nyfikenhet. Och jag skulle önska att alla vi som håller på med hästar kunde enas om några saker:

  • Tänk om vi kunde enas om att vara snälla mot hästarna. (Nej, det är inte samma sak som mesig.)
  • Tänk om vi kunde enas om att när tålamodet ändå tryter (jag undrar för vem det aldrig gör det…), så klappar vi hästen och avslutar arbetet för dagen.
  • Tänk om vi kunde enas om att försöka våga säga ifrån när vi ser någon som beter sig illa mot en häst.
  • Tänk om vi kunde enas om att försöka få med oss fler i detta sätt att tänka, inte genom att prygla dem med deras eget spö, utan genom att prata med dem.

Jag fortsätter i alla fall att göra mitt bästa. Jag kommer säkert även i fortsättningen att misslyckas ibland, men vi kanske kan enas om en sak till – när det händer, skyll inte på hästen! Rannsaka dig själv, försök att analysera vad som gick fel och försök att göra bättre nästa gång.

Om inte ridsporten rensar upp i träsket står vi kanske till slut inför att ridning och annan "hästsport" i allmänhetens ögon inte är ok alls. Vilket man faktiskt också behöver fråga sig med jämna mellanrum om det är. Varför skulle det vara en självklarhet att sätta sig på ryggen på en individ och tycka att den ska utföra diverse märkliga övningar? Själv har jag hittills kommit fram till att jag tycker att det är ok, eftersom jag menar att det även kan tillföra något gott till hästens liv. Detta under förutsättning att man använder träningsmetoder som inte på något sätt är till men för hästen, varken fysiskt eller mentalt.

Den Akademiska ridkonsten är vägen för mig, men nej, jag tror inte att det är den enda rätta vägen. Hitta din väg, men kom ihåg att återkommande fråga dig om din väg är lika uppskattad av din häst som av dig. 💕

Rid väl!
/Anna Lindh


Läst 68752 ggr Kommentarer Kommentera

Annelie tar en sista galopp med Sally Carrera. Foto: Johan Wesslén

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annelie Weinehall inledde 2021 med att ramla av och bryta benet. En lång rehab väntade och den här veckan är det dags för ytterligare en operation. Hon vill dela med sig av hur hon har bemötts under den långa rehabtiden. Där lite förståelse lämnas för att läkning tar tid och där attityden många gånger är att det bara är ”upp i sadeln igen” som gäller.

”Jag inledde det nya året på sämsta tänkbara sätt. Den första dagen på 2021, när snön glittrar vackert i vår norrländska by utanför Umeå har jag sådan energi som många av oss känner när vi nyligen skålat in det nya året. Nya möjligheter. Det är dags för årets första ridtur. Jag är i ridhuset på min relativt nya häst, vi har precis börjat galoppera och jag står i lätt sits. Plötsligt blir min häst skrämd av ett mötande ekipage. Hon vänder tvärt och jag hinner i luften tänka "inte huvudet, inte huvudet". 

För några år sedan tävlade jag på Sundbyholm. Vi var felfria fram till det sista hindret i omhoppningen. Jag satsade, ni vet när man vet att det blir långt på linjen och man galopperar på framåt för att räcka till. Hästen lägger in ett sista galoppsprång och klarar hindret felfritt men jag, som tänkte att vi skulle ta av ett galoppsprång tidigare flyger själv i luften och landar på nacken. Jag vet vad rehabilitering innebär, jag vill inte dit igen. 

När jag faller av denna nyårsdag med tankarna om att inte slå i huvudet svarar kroppen upp med att försöka landa på fötter. Jag utbrister "inte bra inte bra inte bra". Sedan säger jag åt Johan, min pojkvän, att ta hästen och ringa ambulansen. 

Smärtan är obeskrivlig. Therese kommer fram, hon jobbar på sjukhuset i Umeå och tar över telefonen från Johan. Jag hör henne besvara frågorna som ställs i den andra änden. Med bestämd röst säger hon; "den ÄR av". Jag sneglar bak, jag har aldrig sett ett brutet ben förut men jag förstår att så där ska inte foten vara. Chocken kommer, det blir kallt att ligga i ridhussanden i minus 20 grader. Det dröjer en timme innan jag lyfts in i ambulansen. 

Jag blir opererad och inlagd över natten. Jag fick beskedet att det tar tre månader innan jag kan rida. Jag tänkte att då har jag ett gäng månader på mig att komma i form och kanske kan jag ändå tävla 130 i höst som planerat. Tankarna snurrar vidare, jag har två hästar som ska tränas och tävlas. Vem kan rida dom i närtid? Efter att jag berättat om olyckan i ett Facebookinlägg får jag hjälp med hästarna. En del kommenterar att de också varit skadade på olika sätt. 

Jag gör en mållista med rubriken "Fotledsfrakturer och vägen tillbaka". Därefter listar jag olika mål att bocka av såsom:

 Stygn tagna och byte av gips 

 Avgipsning 

🟩 Rehabilitering program del 1 

🟩 Rehabilitering program del 2

🟩 Ridning 3 månader efter olyckan

Varje gång ett delmål bockas av firar jag det. Även slutmålet ska firas. När det blir vet jag dock inte för jag har fått addera till exempel fler rehabiliteringsprogram och magnetröntgen tio månader efter olyckan.

Tiden går. I början har jag så ont att jag mest bara sover. Med tiden börjar jag läsa en bok om mindset. Jag har varit oerhört intresserad av mental träning länge och undrar vad jag kan lära mig av den här situationen. När gipset är borta och kryckorna ställs åt sidan kan jag äntligen börja rida. Men det är annorlunda. Benet är otroligt svagt, det har varit ett rejält trauma. Jag rider men kan inte hålla om med båda benen så det känns ostadigt. Men kul! Så otroligt roligt! Jag fokuserar på att rida en av hästarna och hon är på strålande humör dessa dagar då jag precis börjat rida. Jag hade ingen tanke på att vara rädd för att falla av igen. Kollegor på jobbet undrade om jag inte var rädd men det kände jag inte av. Femte dagen som jag red var det mörkt, jag hade pannlampa och red på en åker. Vi började galoppera och ett litet oskyldigt bocksprång i glädje var det enda som krävdes för att jag skulle falla av och landa med huvudet i marken. Jag ringde till Johan och berättade att hästen galopperar hem men att jag är okej, benet slog inte i så jag hade ganska bra nyheter trots avfallningen tyckte jag. Allt är relativt.

Glädjen som jag känt inför att kunna börja rida igen, motivationen för att kämpa mig upp i sadeln fast det gjorde väldigt ont, allt försvann där och då. Jag insåg hur lång väg jag faktiskt har tillbaka till att kunna rida ordentligt igen. Jag hade inte förstått hur svag kroppen kan bli. Jag har sedan tidigare varit relativt skonad från skador, det är min egen uppfattning. 

Så snart jag fått bort gipset började kommentarer komma, "när ska du börja rida" var vanlig och när jag svarade att det blir det datum som läkaren sagt var det som att jag hade svarat fel, som att jag borde sagt att jag redan har börjat fast med gips och kryckor kvar. En kommentar som också kom var "du får rida utan stigbyglar". Ja det känns ju jättekul när jag inte ens kan sitta kvar i ett litet bocksprång. Fotleden behövs med eller utan stigbyglar och jag tror inte att alla förstår att det kan kännas jobbigt att få den typen av kommentarer. Det är precis som att man inte gör tillräckligt. Jag har försökt vara i min egen bubbla men reflekterar över vad synd det är att det finns denna pushande attityd inom ridsporten. 

Det tar ett år för en fraktur att läka, men det är mycket däromkring, trasigt ledband etcetera. Skruvar inopererade för att stabilisera skapar också värk. Jag noterade att vänner som också skadat sig i samma veva som mig börjat tävla och jag hörde min inre röst "kanske är det dags för mig nu, kan hon så borde jag också …" sedan avbröt jag den tanken med ett; "stopp, fokusera på dig själv, vad som är rätt för dig, att jämföra gör ingen gott".

Sommaren kom och till slut började jag hoppa. Jag tävlade även fast det gjorde ont men jag fick göra det jag älskar så det var värt en kompromiss. På tävling kom frågor; "är benet bra nu" och jag blev så förvånad. Från mitt perspektiv var det inte nära bra. Visst jag kunde hoppa men hade ont, jag haltade efter jag ridit men det syns inte alltid för jag valde att gå extra sakta. Jag förstår frågan, att det är av omtanke, även fast jag var långt ifrån bra. Varje skada är unik, jag tror bara att många behöver få upp ögonen för att frakturer inte bara läker sen kan du rida. Det är ofta mer än så. Med detta vill jag öka insikten kring vad en skada kan innebära både fysiskt och mentalt. Ett positivt mindset har hjälpt mig enormt mycket. Jag har tränat upp det under en lång tid. Motgångar kommer ändå men det blir enklare att hantera motgångar med rätt mindset. 


Annelie tävlar med Mood Indigo. Foto: Johan Wesslén

Hur är det nu då? Jag behöver göra om denna resa. Ny operation blir det i veckan för att fixa ledbandet. Att ha ont tar på krafterna men vetskapen om att återigen ha gips och göra uppehåll i ridningen gjorde mig ledsen när jag fick besked från läkaren att vi behövde boka in en operation och att jag kommer behöva gips följt av rehabilitering, igen. Jag var ledsen på kvällen efter jag fått samtalet från sjukhuset. Nästa dag skissade jag på en plan för hur jag bäst kan ta vara på tiden före och efter operationen. För mig är det viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken, sedan att dra lärdomar från tidigare utmaningar och fokusera på att hantera motgångar så bra som möjligt. Mitt fokus ligger där. Jag har gjort årets sista galopp i ett vackert vinterlandskap och är nu inställd på en tuff period framöver. Med ett så bra mindset som möjligt ska jag göra det bästa jag kan av detta med längtan efter nästa års träningar och tävlingar med mina två fantastiska hästar.

 Jag delar resan på min Instagram @annelieweinehall för den som vill få mer inblick."

//Annelie Weinehall


Läst 102258 ggr Kommentarer Kommentera

Morning mist
Foto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström jobbar som veterinär och har 30 års erfarenhet. På fritiden är hon engagerad som exteriördomare för många raser och föder upp fjordhästar med stuterinamnet Kry. I sin privata blogg, som inlägget nedan kommer ifrån, resonerar hon kring huruvida människan förmänskligar hästen som individ och hon ställer sig frågan hur mycket hästmänniskan verkligen gillar just hästar?

Ibland tror jag att många så kallade hästvänner inte alls gillar hästar. Fast jag tror inte att de håller med eller tänker så.

Gillar du hästar förresten? Alltså på riktigt. Då menar jag att du tycker om hästen som häst och vill att den ska få leva sitt liv som häst. Alltså inte som människa.

Du får gärna vara hästmänniska, för då hoppas jag att du bryr dig om vad som är bäst för hästen. Bäst för hästen som häst då. Inte som människohäst.

Jag ser alldeles för många hästar som får leva ett liv som anpassas efter människornas behov. Det är därför jag undrar om de gillar hästar som är hästar. Jag ska ge några exempel.

Hästar är flockdjur och behöver sin flock för trygghet och trivsel. De vill ha andra hästar som delar på vakten, och de vill bli kliade av andra hästar. Jag tror att detta är en väldigt viktig del i hästars liv, och tror faktiskt inte att de är lyckliga utan riktiga sociala relationer, som är närmare än att se andra hästar eller nosa genom boxgallret.

Ändå går massor av hästar ensamma i sin box och ensamma i sin pyttelilla hage. Man säger att de gör det för att inte bli skadade. Men hur skadade blir de i själen av detta liv?

Hästar är grovfoderätare, som vill ströva långa sträckor i långsam takt och beta många timmar under dygnet. Då mår de bra i själen, och då mår de bra i magen. Med rätt grovfoder behövs det bara kompletteras med salt och mineraler, och så vatten förstås.

Ändå vill vi ge dem en massa kraftfoder, och gärna diverse andra saker i små dyra burkar, för att toppa prestationen, för att de ska bli "slanka" (ingen buk full av fiberrikt grovfoder) och snygga, eller för att vi tror att det går lika bra. På natten får de stå på spån och höet är slut under många, långa timmar.

Hästar har en funktionell päls, med fantastiska egenskaper som gör att de kan stå emot de flesta väder och hålla sig lagom varma och torra. Speciellt om de har en ligghall och tillgång till grovfoder så fryser de nästan aldrig.

Men vi köper täcken, och halstäcken och vi klipper och klipper. Inte bara lite för att lufta vid arbete, utan vi klipper bort hela den fina pälsen, och får köpa ännu mer skydd mot skav. Men det är klart att helklippta och halvnakna så blir de ju nästan som vi, så gott som hårlösa människor.

Och det är väl inget större fel på människor. Men är det en människa som du vill ha så kanske du kan hitta en sådan vän? Låt din häst vara häst, så kommer den att lyssna på dig och ge dig så mycket. Faktiskt sådant som inte människor kan.

De försöker lyssna och förstå oss, och det gör de oftast väldigt bra. Om du verkligen tycker om hästar så försök lyssna på vad som de tycker är viktigt och inte bara vad du skulle välja som människa. Då blir du en riktig hästmänniska och en riktig hästvän.

/Helena Kättström


Läst 108146 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 202044 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa » sista » 

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare


Mest lästa



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.