Gästbloggen
FEB
23

Gästblogg: Basal hygien kan minska smittspridningen


Arkivfoto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Distriktsveterinärerna Kungsbacka förklarar i ett inlägg på sin Facebook-sida hur smitta sprids – och ger goda råd om hur man på bästa sätt kan skydda sig. Vi har fått lov att dela deras inlägg här i Gästbloggen.

Vilken betydelse har hostreflexen för smittspridning, vad är en aerosol och hur kan långt hår vara ett smittskyddsproblem? Häng med så ska vi reda ut detta.
 
Vi på Distriktsveterinärerna Kungsbacka följer, precis som alla andra i häst-Sverige, utvecklingen av de fruktansvärda fallen av hästens herpesvirus – EHV-1 – i Stockholms län. Vi har de senaste dagarna också fått flera frågor om hur man skyddar sig mot smitta och vad man bör tänka på.
  
Grundläggande för de flesta luftvägsinfektioner som hästinfluensa, "en vanlig förkylning" och hästens herpesvirus (EHV-1 ger vanligtvis luftvägssymtom även om det också i sällsynta, otroligt tråkiga fall kan ge neurologiska symtom) är att de finns och förökar sig i hästens luftvägar.
Virus har ju, något förenklat, oftast bara en uppgift i livet och det är att överleva genom att föröka sig så fort och så mycket det går – the more, the merrier. Snor, nysningar, rinnande ögon, feber och hosta är kroppens reaktion och försvar mot detta.
  
Snor och även mikroskopiskt små vattendroppar i utandningsluften (aerosoler) innehåller ofta stora mängder virus. Dels för att kroppen försvarar sig, dels för att viruset ser dessa som raka spåret – autobahn – till nästa värddjur.
Hosta finns för att luftstrupen och lungorna ska kunna göra sig av med främmande ämnen, jämför när du sätter i halsen, och kroppen vill då skicka eländet så långt bort som möjligt. "Perfekt!" säger viruset, "precis vad jag behöver för att flytta!".
En häst har en stark hostreflex och starka lungor, och kan skicka aerosoler ibland betydligt längre än 20 meter. Konsekvensen av virus i små, små snor- och vattendroppar och hästens hostningsförmåga ... tja, hur stort är ett stall? Hur långt är ett ridhus? Hur nära finns grannhästen?
  
Vi kan alltså förutsätta att virus till och från finns i varierande mängd i luften i ett stall med en sjuk häst. Utöver det finns det också i den perfekta virus- och bakteriemiljön ­– snor. Snor på inredning, snor i krubbor och vattenkoppar, snor på fleecetröjor, snor på stövelskaft, snor från pussar på sjuka mular, borttorkat snor, till synes intorkat snor och snor i håret. Den för de flesta kända bakterien Streptococcus equi, kvarka, överlever flera dagar i snor om miljön är lite lagom mysigt fuktig. Till exempel runt en vattenkopp eller ett badkar på bete.
  
Så ... hur skyddar man sig då?

  1. Isolera den sjuka hästen!
  2. Isolera den sjuka hästen!!
  3. Tyvärr är det absolut mest effektiva att isolera den sjuka hästen!!! (Bygg en box i en lada, använd en vedbod, vad som helst som kan funka djurskyddsmässigt okej om det inte finns en isoleringsbox.)
  4. Isolera den NYA hästen! Vissa sjukdomar börjar inte ge synliga symtom förrän efter många dagar, ibland veckor, som till exempel herpesvirus och kvarka. Båda de sjukdomarna har också fall med hästar som sprider smitta utan tydliga egna symtom.
  5. Finns det sjuka hästar i stallet – respektera isoleringsrekommendationer (vi ger dem inte för att vara dumma utan för att minska djurlidande) och hästägarförsäkran vid tävlingsanmälan.
    Byt kläder, tvätta och sprita händer mellan stall – kanske att det till och med är relevant att duscha om det finns sjuka hästar? Glöm inte stövlar, långa hår och allt annat som kan ha fångat upp snor och hostslem.
  6. Använd inte samma utrustning till flera hästar (det sprider även andra sjukdomar som regnskållor och ringorm).
  7. Informera ALLA som ska till stallet om att det finns sjuka djur även om besökaren, till exempel hovslagare eller veterinär, inte ska träffa just den hästen. Glöm inte att feber också är ett tecken på infektion! Då ger det besökaren möjlighet att vidta åtgärder för att inte sprida smittan, som personen om den har otur alltså kan få med sig bara genom att kliva in i stallet, vidare.

Visste du att med basal hygien som klädbyte, uppsatt hår, handtvätt och handsprit så kan du minska risken att sprida smitta med upp till 80 procent?


Läst 25327 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
19

Ramsele fältrittklubb kräver förändring – med mer satsning på flickidrotten


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Det oisolerade ridhuset på Ramsele fältrittklubb gör att verksamheten inte kan bedrivas fullt ut. Hippson har fått tillåtelse att dela ridskolechef Monia Häggkvists Facebook-inlägg om läget, med bland annat låga temperaturer och skrämmande ljudnivåer. Nu hoppas hon att det framåt ska satsas mer på flickidrotten och att ridklubben ska prioriteras – för det krävs en förändring. 

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, och med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu.
  
Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs ridhuset) på Ramsele fältrittklubb. Efter närmare 30 år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönderfrusna leder, upprepade luftvägsinfektioner samt påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb.
  
Att under extremförhållanden med väder och vind – som numera är ett faktum snarare än en tillfällighet – känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös. Att försöka göra idrotten jämställd på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu.
  
Hur många i dag, 2019, är villiga att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och sitt arbete i ett klimat med temperaturer ner emot minus 25 grader, med förfrusna fingrar och tår som följd? Eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar dammig miljö likt Saharas öken?
  
I vår kommer alla krafter och allt fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera samt stabilisera ridhallen. Jag och övriga på Ramsele fältrittklubb mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden.
  
Frågan kommer även att ställas till Sollefteå kommun och ett antal privata aktörer i form av sponsorer. Ramsele fältrittklubb har erhållit ett bygdestöd på 380 000 kronor som vi kommer börja att finansiera takets isolering och stabilisering med. Totalt kommer vi behöva 980 000 kronor för att ro projektet i land.
  
Vi på Ramsele fältrittklubb kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett hundratal människor varje vecka prioriteras samt vårdas.
  
Efter 30 års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling, trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden. Föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda.  

”It's time for change”

 /Monia Häggkvist

Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll med små vindbyar":

Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu! Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs:ridhus) på Ramsele Fältrittklubb. Efter närmare 30år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönder frusna leder, upprepade luftvägsinfektioner och påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb. Att under extremföhållanden med väder och vind som numera är ett faktum mer än en tillfällighet, känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer, och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös😔 Att försöka göra idrotten jämnställd, på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu. Hur många idag 2019 är villig att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och arbete i ett klimat med temperaturer ned emot -25 med förfrusna fingrar och tår som följd, eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar en dammig miljö likt Saharas öknen? I vår kommer alla krafter och fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera/stabilisera ridhallen, Jag och övriga på RFRK mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden🙏🏻❤️🐴 Frågan kommer även att ställas till Sollefteå Kommun och ett antal privata aktörer i from av sponsorer. RFRK har erhållit ett bygdestöd på 380.000 kronor som vi kommer börja finansiera takets isolering/stabilisering med, totalt kommer vi behöva 980.000kr för att ro projektet i land. Vi på RFRK kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett 100tal människor varje vecka prioriteras samt vårdas. Efter 30års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden, föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda 🤗 ”I’ts time for change” /Monia Häggkvist PS. Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll” med små vindbyar. https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2FoRrO87&h=AT3OakGhQql-f03Ta06ewSIbGXDq2_oN3Gk5yJ6zGItwNOEgC8djMatsBzsAFkjYfj6aJdO3e8nMgaEGh3pxla_2rd-bgB9Ln49Jfpr9vRMTQiHb5IxsAQsGb2DI1jsQtsnXkio&s=1

Publicerat av Ramsele Fältrittklubb Måndag 18 februari 2019

Läst 35098 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
13

Gästblogg: Konditionsträning – så gör och tänker vi

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttarna Anna Freskgård och William Nilson Fryer driver tillsammans en blogg. Där berättar de om sin vardag och tipsar om träning. I ett av deras senaste inlägg skriver de om konditionsträning. Vi har fått tillåtelse att dela deras inlägg här på Hippson. Bilderna är tagna av Sophia Maule för Agria Djurförsäkring.

Kondition handlar om att träna upp hästens uthållighet och hjärt- och lungkapacitet.
Bra kondition hos din häst är viktigt och en stor förutsättning för en långsiktigt hållbar häst, både mentalt och fysiskt – oavsett vilken diciplin man håller med. 
Det ökar prestationen och minskar risken för skador samt bidrar till en mer motiverad häst som känner sig tränad för uppgiften.
 
 
Men därmed inte sagt att alla hästar behöver samma typ av konditionsarbete som en fälttävlanshäst som tävlar på högsta internationella nivå. Det är precis som med allt annat, att det handlar om att anpassa träningen och upplägget efter individen och prestationen.
Men alla hästar mår bra av att få arbeta upp flåset och behöver ibland få göra en riktigt fysisk urtömning, så om du själv som ryttare inte känner dig trygg med att göra detta – ta hjälp av någon ryttare som kan galoppträna din häst åt dig. Likaväl som vi tycker att om man inte har förutsättningarna hemma till att kunna galoppträna sin häst på ett bra sätt, sett till yta och underlag, transportera din häst till ett ställe med rätt förutsättningar. Det ligger oss ofta så nära till hands att lasta hästen och åka iväg för att träna dressyr eller hoppning, lika naturligt i träningen bör det vara att kunna lasta hästen ibland för att åka iväg och göra ett bra konditionsarbete om man som sagt inte har möjligheten att uppfylla detta behov på hemmaplan. 
 
Kondition tränas mest effektivt upp i galopp i intervaller och för att göra det så skonsamt som möjligt så görs det med fördel i uppförsbacke. Det behöver inte vara så brant uppförslut men backen hjälper hästen att galoppera mer på sin bakdel och du uppnår snabbare önskvärd effekt när vi pratar om puls och andning vilket gör att du kan galoppera i ett lägre tempo i uppförslut, och uppnå samma effekt som du gör när du galopperar i ett väldigt högt tempo på plan mark.
Alla har säkert hört uttrycket farten dödar. Ju högre tempot är desto större blir så klart belastningen på hästens leder, senor, ligament och skelett och skaderisken blir därmed högre.
Därför förespråkar vi  galoppintervaller i uppförslut.
 
För att konditionen hos hästen ska förbättras vill vi med galoppintervallerna stegra hästens puls för att komma upp strax under maxpuls. Detta betyder ju att man måste ha koll på vad hästar har för puls.
En hästs vilopuls är mellan 28 till 40 slag per minut och maxpulsen är 240 slag per minut. Vi vill komma upp i en puls mellan cirka 180 till 200 slag per minut.
Om vi gör ett seriöst galopparbete krävs det därför att vi kan ta pulsen på våra hästar under intervallträningen för att ha koll på att intensiteten är rätt och att vi får ut önskad effekt av träningen utan att överträna hästen. Så antingen rider man med en pulsklocka på hästen, vilket är ett väldigt lätt sätt att hålla koll på dess puls, annars bör man ha hjälp från marken med att kunna ta hästens puls.
Pulsen tas lättast under ganaschen eller vid armbågen, framför sadelgjorden på hästen. 
Att ta pulsen bör vara inövat inne i stallet innan för att på ett lätt sätt hitta pulsen när man är ute i skarpt läge. Som ryttare har vi vår terrängklocka till hjälp för att hålla koll på hur länge vi galopperar. Den ställer vi in tiden på och så räknar den ner och piper när det är dags för break.
 
 
Våra hästars konditionsarbete delas upp i inför säsong, under säsong och icke säsong.
Vi är just nu inne i och har påbörjat konditionsarbetet inför säsong. 
Så som schemat ser ut nu är att de sedan mitten på januari galopptränar enligt ovan angivet upplägg var fjärde dag inför säsongsstart i slutet på mars.
Galopparbetet startas upp lugnt med kortare intervaller exempelvis två gånger tre minuter (beroende på hur tränad hästen är sedan innan, kanske endast två gånger två minuter i början om det är en relativ ung eller otränad häst). Sedan stegras detta successivt till att våra hästar, som på tävling kan galoppera upp till cirka tolv minuter, bör kunna galoppera 15 minuter på hemmaplan. Här styr plusen hur mycket träningen stegras. 
När säsongen väl är i gång får man ta med i beräkningen att varje tävling i sig blir ett galoppjobb och om grunden sedan innan är lagd på ett bra sätt gör våra hästar då ett galoppjobb i veckan ungefär, för att sedan efter årets sista tävling inte alls galopparbetas i den aspekten att konditionen ska förbättras, utan får ett break från detta fram till mitten på januari ungefär. 
 
Så här års kan det ju dock vara svårt att på ett bra, säkert sätt konditionsträna sin häst ute eftersom vi lever i ett land med väldigt varierande klimat. En förutsättning för att galopparbetet ska kunna genomföras på ett säkert sätt med så lite risk som möjligt för skador är att underlaget är bra. 
Det ska vara jämnt, halkfritt men med bra svikt. 
 
Snön kan vara ett jättebra sätt att, precis som i backen, öka intensiteten i arbetet.
Nysnö i bra mängd så det hjälper till att hålla underlaget mjukt, galopperar vi gärna i. Men det är viktigt att det inte är skare på snön då hästarna kan skada sig på det och det blir för mycket motstånd.
Att galoppera i djup tösnö är heller inget vi förespråkar då det blir för tungt och motståndet för stort samt att risken för klampor i skorna är stor, och med klampor blir risken för halk- eller vrickningsskador stor. 
Tänk på att snö ökar intensiteten i träningen vilket gör att man inte håller på lika länge som om det vore barmark.
  
På alla hästar som vi galopperar i snön med har vi antingen snösulor, eller som vissa hästar naturligt har i deras skoning en heltäckande sula. Ett tips är även att fetta eller olja in hoven och sulan för att minska risken för att snö fastnar och klampor bildas. 
Har man möjlighet att galoppera på stranden i vattenbrynet och vet att det är bra, säker sandbotten ger det precis som snön en bra ökad intensitet vilket gör att man kan hålla sig i ett relativt lugnt tempo men ändå komma till önskvärd effekt.



 
Precis som med all annan träning så är det viktigt att galopparbetet sker i balans och under kontroll, utan hets och stress. 
Hästen ska galoppera i balans med vikten på sina bakben med en avspänd och följsam överlinje och den ska galoppera genom hela kroppen. 
Vi tycker att det är viktigt så gott det går att försöka hålla hästarna så lugna och avspända som möjligt, även om det ibland kan vara svårt, det flesta hästar tycker det är riktigt kul att galopparbeta och går gärna i gång på uppgiften. Men det är viktigt att hästen i skrittpauserna mellan intervallerna verkligen kan skritta avspänt och hämta andan och slappna av i musklerna och inte då går och hetsar och spänner sig och taktar, då blir det en ökad anspänning och mjölksyran kommer snabbare. På en sådan häst kan vi i stället om det är säkert, sitta av, leda den och sedan sitta upp igen när det är dags för nästa intervall. 
 
Techno sträcker ut i en härlig snögalopp
 
Likväl som att hästen ska galoppera i balans så ska ryttaren vara i balans och störa sin häst så lite som möjligt. 
Ryttaren ska kunna stå upp i lätt sits över sadeln, med vikten och balansen i stigbyglarna utan att hålla balansen i tygeln. 
Inte nudda rumpan i sadeln. I terrängen har vi normalt tre till fyra hål kortare läder än vad vi har i hoppningen, när vi galopptränar kortar vi dem fyra hål till för att verkligen träna på vår egen balans och position och det ger dessutom en härlig styrketräning. Kom ihåg att du ska vara lika mycket atlet som din häst förväntas vara.
När vi har flera hästar som ska galopptränas kan det bli att vi står i jockeyläder i upp till en och en halvtimme på en dag.
 
Ha stigbygeln på den bredaste delen av foten så du får ett bra stöd så det blir skönt och stadigare att stå upp länge. 
Lägg tygeln i en brygga över mankammen för att få lite stöd att kunna luta dig emot i stället för att hålla balansen i hästens mun. 
Börja med att träna din balans och position i skritt först och sedan i trav. 
 
 
Efter avslutat galopparbete när hästen uppnått maxpuls joggar vi ner hästen, hoppar av, tar av sadel och framskydd så hästens senor direkt blir svalkade och leder av hästen. När hästen kommit ner i andning och puls duschas den av med svalt vatten (om det är väder för detta) samt att vi kyler benen med iskallt vatten. Därefter följer ytterligare 30 minuters skritt i antingen skrittmaskinen eller på skrittbandet. 
Därefter kan vi smörja in hästens knän och kotor (både fram och bak) samt senor med arnika och liniment, viktigt att håll koll på eventuella karenstider.
 
 
Som fälttävlansryttare är man beroende av att så här års hitta ett bra upplägg för sitt konditionsarbete inför säsongen. Vi galopperar aldrig på ett underlag som inte är avsett för ändamålet och är det inte galoppbart utomhus går det även bra att göra det inomhus. 
Inför säsongsstart förra året när vi skulle starta upp säsongen redan i slutet av februari med VM-kval i Portugal och vädret utomhus inte tillät galoppträning fick vi tipset och rådet av Yogi Breisner hur vi kunde lägga upp galopparbetet i ridhuset. 
Det skedde på samma sätt som ovan angivet men aldrig i högre tempo, strax över hoppgalopp och det är viktigt även här att hästen galopperar i balans, i rätt galopp så det blir lika mycket galopp i de båda galoppvarven. 
Detta upplägg gav väldigt bra effekt och Fly Away åkte ner till Portugal och genomförde tävlingen mycket fräscht och bra, blev femteplacerad och satte sitt VM-kval.
Det går även att lösgaloppera hästarna i intervaller i ridhuset.
 
Tänk också på att med ökad konditionsträning och att hästen svettas ökar också behovet av elektrolyter.
Vi brukar på våra hästar som galopptränar för att kunna prestera på internationell elitnivå ta blodprov på dem en bit in i påbörjat konditionsarbete för säsongen för att se så att muskelvärdena och elektrolythalterna håller en balanserad nivå. 
Vår legitimerade fysioterapeut, Karin Magnusson, håller regelbunden koll på att våra hästar tar träningen på rätt sätt.
 
Ett långt inlägg med mycket info, hade kunnat göra det ännu längre men vi hoppas att detta blev en bra start och att ni fick något med er i bagaget och att fler blivit inspirerade till att ta tag i sin hästs galoppträning.
   
Lycka till!
Anna & William 
  

Läst 52889 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
11

Gästblogg: ”Älskar du inte din häst – sälj den till någon som gör det”

Foto: Adobe Stock och Privat (porträtt på Jenny till höger)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Karlsson är ridskolechef på Anebyortens ridskola och driver företaget JK's häst. Hon utbildar hästar, gärna så kallade "problemhästar", och håller träningar i både hoppning och dressyr. För Jenny är det viktigt att tonvikten vid träningarna ligger på långsiktigt lärande, samarbete med hästen och utveckling i positiv anda. Jenny har startat Facebook-gruppen Ryttarpeppen för att främja ett inspirerande, tryggt och motiverande klimat på sociala medier. Inlägget nedan publicerades först på Facebook.

Visst har vi sett dem, delat stall med dem, varit i samma träningsgrupp som dem, varit dem själva...

Inte helt sällan ser jag ekipage där jag undrar om ryttaren verkligen gillar sin häst. Ryttarna är arga och frustrerade. Ibland är de inåtvända och visar inte några känslor alls, ibland är de utåtagerande med arga ord, ben och händer. Och det är ett tydligt mönster. Det är inte en dålig dag eller någon tillfällighet, de här två individerna har helt enkelt ingen god kemi sinsemellan.

Att ha en häst är som att ha ett förhållande. I alla förhållanden kommer det förr eller senare tuffa perioder. Då finns det ett par olika vägar att välja:

– Du kan lunka på, på precis samma sätt. Låta de dåliga sakerna bli till gruskorn i maskineriet som skaver, river sönder och skapar mer ilska, obehag och negativa känslor. På sikt brukar det skapa så mycket negativt att det innebär att relationen är otroligt svår eller till och med helt omöjlig att reparera. 

– Du kan aktivt försöka finna lösningar, strategier och samtidigt behandla din partner med kärlek, respekt och en förlåtande attityd trots att det är lite besvärligt mellan er just nu. Det kräver arbete, engagemang och en stor vilja för att lyckas (och den viljan bygger ofta på äkta kärlek). Det är ingen spikrak väg men målet, vad arbetet ska leda till, är tydligt; en starkare, mer tight relation.

– Du kan själv känna att "visst, det här var en trevlig tid, men nu känner jag att mina känslor inte är tillräckligt starka för att jag ska kavla upp ärmarna och göra det verkliga jobbet. Så därför väljer jag att avsluta relationen".

Just det där sista är ofta hästmänniskor lite rädda för, upplever jag. Visst, jag skriver under alla dagar i veckan på att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång, för livet med hästar består av många sådana... Även av större art! Men kärleken, den äkta kärleken till just den här individen, måste finnas där tycker jag. Vilken häst ska behöva leva sitt liv utan att få känna äkta kärlek? Ha inte kvar en häst som du inte tycker om på riktigt bara för att den har kapacitet, är vacker, för att din tränare tycker att du borde ha den och så vidare.

Det är ditt ansvar att jobba för att din häst ska vara glad och trivas med sitt liv. Hästen är en levande individ som inte har någon som helst plikt att uppfylla dina drömmar, den har ju inte valt sitt liv och ditt mål. Men samtidigt är hästar fantastiska på så sätt, de presterar ofta på toppen av och inte helt sällan lite över sin förmåga om de har en riktigt bra, kärleksfull relation till sin ryttare.

För mig är inte kärlek godis och exklusiva inköp till hästen. Det är respekt, det är en extra klapp, en eftergift, en förlåtande attityd, att jag med mitt röstläge låter den få trygghet och beröm, att jag arbetar med den systematiskt och lyhört, att jag är konsekvent och att jag utstrålar kärlek.

När man träffar ett ekipage (eller ett mänskligt par för den delen) där det finns äkta kärlek så ser man det nästan omgående. Det liksom bara ligger i luften. Allt går inte perfekt, men det som går snett förlåts och görs om tills det sitter, utan ilska och hårda ord. Tydlighet, visst, men med respekt och omedelbart beröm när minsta lilla bit faller på plats.

Jag har själv fått in hästar i träning som jag känt att om jag skulle ha den här hästen år efter år så hade jag inte älska den på riktigt. Det betyder inte att det är en dålig häst, det är bara inte min hästpartner över lång tid. Men eftersom mina uppdrag oftast är tidsbegränsade så är det inget problem, vi hinner sällan längre än till förälskelsefasen.

Så min uppmaning till dig är: Älskar du inte din häst – sälj den till någon som gör det! Både ditt och hästens liv är för kort för kärlekslösa relationer.

/Jenny Karlsson


Läst 69594 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
08

Viktig varning om täckeshängare: ”Fick en fraktur på underkäken”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hästägaren Tobbe Segebladh har på sociala medier gått ut med en varning kring att ha täckeshängare på boxdörrarna, detta efter att två hästar i hans stall fastnat. Vi har fått tillåtelse att dela den viktiga texten här. Den ena hästen klarade sig utan skador, medan den andra bröt käken, den kommer att bli bra men läkningen tar tid.


Foto: Privat

Tänkte skicka ut en liten varning till er, mina hästvänner.
Vi har haft två incidenter med täckeshängare som sitter på boxdörrarna.
Den ena gick bra, vi lyckades bryta loss hängaren när hästen fastnade med underkäken i den.
Den andra gick mindre bra, då hästen som fastnade slet ut en tand samt fick en fraktur i underkäken, den satt helt lös.

Enligt jourhavande veterinär var det dessutom en så pass vanlig skada så att hästägaren inte ens hann förklara vad som hänt, innan veterinären ifråga fyllde i skadans art och möjliga omfattning.
Så lyd ett gott råd, antingen ta bort stången eller håll luckan till boxen stängd.

/Tobbe Segebladh


Läst 71601 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
07

Rose-Marie efterlyser vardagshjältarna

OM DENNA GÄSTBLOGG
I tisdags när Rose-Marie Uselius var på väg hem från veterinärkliniken på Strömsholm med sitt sto Ester ramlade hästen omkull i transporten. Tung trafik dundrade förbi på E18 och polisen dröjde. Men då stannade två bilar med riktiga vardagshjältar bakom ratten. Nu efterlyser Rose-Marie dessa via Facebook. Hippson har fått lov att dela inlägget här i Gästbloggen.

Tisdagen den 5 februari klockan 16.25 på E18, fyra kilometer innan avfarten till Enköping från Västerås ramlar min häst i släpet efter att mer än 10-15 långtradare dundrat förbi oss i blixthalkan. Det var svart-is! Jag kunde bara köra 65 kilometer i timmen. Vi var på väg hem från Strömsholm och min häst hade undersökts på grund av allvarlig skada på vänster bakben och kunde alltså inte stå på alla fyra benen.

Hon ramlar så tokigt att hon med frambenet får upp framdörren och den går sönder.

Jag är TVUNGEN att stanna på E18. Vilket innebär livsfara! Ni två bilar, Camilla och en äldre kvinna i en blå liten bil, och killen med tatuering i ansiktet och reflexjacka utan er hade vi inte överlevt där ute.

Det tog till klockan 17.45, alltså en timma och en kvart, innan polis kom till platsen men då hade dessa hjältar fått stopp på trafiken och vi hade kunnat öppna i bak för att vända hästen som än en gång ramlar men mirakulöst senare kunde resa sig och vi kunde lasta in henne igen. Ett skrapsår kom vi undan med på hästens framben.

Jag ÄR SÅ TACKSAM för ert mod och civilkurage att ni vågade stanna och hjälpa mig och Ester❤️.
Ni riskerade era liv för oss! Vi är evigt tacksamma och jag vill komma i kontakt med dessa människor igen för att kunna få tacka ordentligt! Camilla, du lilla tjej som helt plötsligt, när min hästs framben är på väg ut genom framdörren, kliver UT i trafiken och skriker "NU JÄVLAR STANNAR NI!" 
Denna lilla tjej får stopp på en långtradare och hela trafiken. Killen som fick ut både mellanvägg, bommar och så vidare så snabbt och effektivt trots att min häst låg i släpet.
Ni är verkligen sanna hjältar.

Till er som kör TUNG TRAFIK.
HÅLL AVSTÅND till ett hästsläp!
Vi kör sakta av en anledning.
Hästar är flyktdjur. 
Ligg inte och tryck oss i arslet. Måste ni envisas med att köra om tänk på att det blir vakum och ett jävla sug i hela släpet.
Hästarna står helt oskyddade i en låda.
Alla långtradarchaffisar borde få åka i ett hästsläp när en långtradare kör om, då fattar ni kanske!
Jag och Ester vill få tag på Enköpings största hjältar! 
Vi vill gärna tacka er!


Läst 69953 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
30

Gästblogg: En ridskoletjejs resa

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Hästtjejen Amanda Brieditis lever sin dröm som egenföretagare i Storbritannien. Det har inte alltid varit en dans på rosor, men med det genuina intresset, viljan och kärleken till sporten har hon nu kommit till Sir Mark Todds gård. Där nästa steg i satsningen kan börja. I sin blogg delar hon med sig av resan, och vi har fått tillåtelse att publicera ett inlägg. Foto: Eventing Images

Klockan är fem. Det är storm utanför. Jag bor numera i en husvagn. Husvagnen gungar i vinden som dånar utanför. Om en stund är det dags att stiga upp och gå ut till stallet för att fodra våra hästar och fixa stallet. Bästa starten på dagen om du frågar mig.

Precis som så många andra gick jag på ridskola som barn, och dagarna på ridskolan var de allra bästa i veckan. Jag ville konstant bli bättre och få lov att flyttas upp i grupperna. Det trodde jag alla ville. Och jag märkte tidigt att jag aldrig fick nog. Jag blev inte trött som de andra och hittade på till min mormor att vi var tvungna att pusta vartenda sadel i sadelkammaren, varje dag. Bara så att jag inte skulle behöva gå hem direkt efter lektionen. Som yngst och minst i gruppen visade jag mig vara mest envis. De längre och äldre tjejerna hjälpte jag att hänga upp sadeln på översta raden. Skam den som ger sig. Inte bara tiden i sadeln var minuter med guldkant, även alla de andra som spenderades i stallet och jag ville dra ut på stalltiden så mycket som möjligt. Red man till exempel i sista gruppen på dagen fick man hjälpa till att fodra – och det var så spännande.

Jag skulle göra allt själv. Så snart jag fick min första häst så skulle allt vara på mitt sätt. Jag kunde inte koncentrera mig på att rida om jag inte fick knäppa på benskydden själv. Inte heller ville jag ha hjälp att mocka eller putsa. Cyklade gärna till stallet oavsett om det var oväder, som i dag utanför mitt fönster. Folk tyckte nog ofta jag var konstig.

Min första ponny var en irländsk sådan som hade extrema tillitssvårigheter. Jag tränade med honom i timmar varje dag med repgrimma och hade honom lös för att vinna hans förtroende och sedan, allt eftersom med mer fokus på ridningen. När han såldes vidare låg han högst av Sveriges fälttävlansponnyer på rankningen. Han lärde mig att för att lyckas och få ett starkt band mellan häst och ryttare krävs mer än bara en stund ridning om dagen. Man måste lita på varandra. Bandet vi hade påminner jag mig ofta om. Hur viktigt det är med grovjobbet som ligger bakom framgång. Trots att jag trillade av en gång i veckan till en början så skulle jag minsann aldrig ens drömma som att ge upp. En läxa som är med mig i allt jag gör.

Sundsgymnasiets ridsportslinje var en stor del av min vidareutveckling. Vissa dagar kändes drömmen längre bort än andra. Helt plötsligt kändes allt så mycket svårare och jag jobbade i motvind. Fick inte mycket betalt för den tiden jag la ner på något sätt. Också det en viktig läxa. 
Dock är det jag tagit med mig som allra mest från skolan, tack vare tränaren Lars Christensson, vikten av att ha en bra inställning. Kunskap kan ingen någonsin ta ifrån en. Alla har någonting att lära mig. Tiden på gymnasiet var dock en otroligt lärorik tid. Den kom till att öppna mina ögon och gjorde mig redo för nästa stora steg i livet: Att flytta utomlands.

Ni kanske tänker, jaha, vem är du som försöker berätta ännu en hästglad juniors drömhistoria? Varför ska vi läsa det här? Jo, för jag har också sett folks tvivel. Jag har också ridit vid sidan om andra med tio ponnys, två lastbilar, föräldrar fyllda med hästkunskap, avrådande ord att det är en tuff bransch och inget ”riktigt jobb”. Jag kommer från en helt vanlig ohästig familj och var var chansen att jag, som under en lång tid bara gick på ridskola, skulle lyckas? Det undrar jag fortfarande. Men jag vet att jag kommit en god bit på väg. Ligger definitivt ett steg före alla de som givit upp. 



Så snart studenten var firad tog jag mitt pick och pack och flyttade till England. Där gällde det att vara stark. Plötsligt kändes det knappt som man kunde rida alls, haha. Sittandes i sadeln på samma bana som två OS-ryttare varenda dag var fantastiskt, men också väldigt tufft. Mitt jobb gick ut på att träna deras hästar på hemmaplan då de är ute på tävlingar mest hela tiden. Låter lyxigt, men jag lovar det var många timmars slit på backen, blod, svett, tårar och kurr i magen. Men jag sa till mig – blicken på målet, Amanda.

Det var tuffa och helt fantastiska tre år i team Price. Fick mig blev det en ordentlig introduktion till den här världen och branschen. Att få se allting bakom kulisserna och till och med få vara en del av teamet när de vann Badminton, Luhmühlen och Burghley. Det gav mersmak.

 

I dag ligger jag, som sagt, i min gungande husvagn. Den står på Sir Mark Todds gård där jag tillsammans med min pojkvän precis tagit över vårt eget stall. Här har vi alltså startat ett nytt kapitel. Något som varit en milstolpe och dröm i många år. Var det värt all möda? Ja.
Nu tittar vi framåt på mot nästa mål och kan se toppen, men inte vägen dit. Det är som att man vill bestiga Mount Everest. Toppen ser man från bergets fot, men inte den exakta vägen. Det gäller att ta ett steg åt gången, kämpa sig förbi hinder utefter vägen och bara fortsätta gå. Att ta över ett stall är ett stort kliv uppåt på berget – men ju högre upp, desto tunnare luft har man att andas och starkare mentalitet krävs. Så jag säger till mig själv: Blicken på målet Amanda.

/En helt vanlig ridskoletjej på väg upp för sitt Mount Everest


Läst 66253 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Gästblogg: "Har vi bitit oss själva i svansen?"

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg. 

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion med en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...



Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.


Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.


Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt


Läst 48979 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16

Gästblogg: ”Eldsjälar – det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla”

Foto: Adobe Stock och Amelie Danielsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Zetterlund är en ryttare och hoppdomare som även är ideellt engagerad i sin ridklubb. Hon jobbar som konsulent på Smålands ridsportförbund som är ett av 19 distrikt inom Svenska ridsportförbundet. I hennes arbete besöker hon ofta olika anläggningar och föreningar och stöttar dem i deras arbete. "Genom både mitt yrke och mina andra uppdrag träffar jag så många eldsjälar bland anställda och ideella ute i våra ridklubbar. De gör ett så otroligt viktigt jobb för ridsporten och det är viktigt att vi inte glömmer att uppskatta dem och deras arbete." Inlägget nedan publicerade Anna själv först på Facebook.

Kära ridsportvänner! Jag har ett viktigt meddelande till er. För det första vill jag säga att jag vet hur mycket ni alla brinner för det ni gör. Hur mycket tid, känslor, engagemang och pengar ni lägger ner på er livsstil, för vi vet ju alla att det inte är en hobby. Det är ett helt liv man väljer, och det bästa livet man kan ha.

Något som dock oroar mig mycket är det minskade intresset och uppskattningen för ideellt engagemang. Eldsjälar finns det fortfarande, men färre blir de och ännu mindre uppskattas de. Låt oss klargöra en sak: Ridsportens tävlingsverksamhet bedrivs till absolut största del på helt ideell basis, och så kommer det troligen alltid att vara. Föreningslivet är en av Sveriges starkaste folkrörelser och det är vårt ansvar att den fortsätter vara det. Även om ett fåtal privata aktörer gör vinstdrivande företag av större evenemang som driver sporten framåt kommer gräsrotsnivån och breddnivån att fortsätta drivas av ideella krafter.

I mitt arbete, i min roll som domare, i mitt eget ideella engagemang och genom alla mina grymma hästvänner träffar jag mängder med helt fantastiska eldsjälar ute i våra föreningar, om ni bara visste hur viktiga ni är! Därför är mitt viktiga meddelande följande:

Eldsjälar, funktionärer och föreningshjältar, fortsätt kämpa, slockna aldrig, det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla. Jag kan inte nog hylla er alla! Er tid, ert engagemang och er kunskap är så otroligt viktig för ridsporten.

Barn och ungdomar, engagera er i ridsporten. Det har givit mig oändligt med möjligheter, glädje, lärdomar, vänner, personlig utveckling och kunskap.
 
Tävlingsryttare, inse att man inte bara kan tävla för en klubb och aldrig hjälpa till. Någonstans i din förening sliter andra människor för att du ska kunna tävla. En förening som inte anordnar tävlingar får nämligen inte ställa ut licenser och kan då till exempel heller inte ha lag i olika serier. Tävlingsverksamheten kan också vara en viktig inkomstkälla för en förening och dess verksamhet, ibland helt avgörande för föreningens utveckling och fortsatta existens. 

Tävlingsryttare igen (jag själv inräknad), klaga inte på allt på en tävling. Ge självklart konstruktiv feedback om något kan förbättras, men inse att alla gör sitt bästa. Jag lovar er att alla faktiskt gör det. Ingen vill göra en dålig tävling, ingen vill ha ösregn ett helt meeting, ingen vill ha dåligt underlag, tråkiga hederspriser eller för långa tävlingsdagar. Det tål att upprepas: Alla föreningar gör sitt allra bästa, efter egen förmåga, både ekonomiskt och resursmässigt. Inse att alla faktiskt gör sitt bästa för att ni ska få vara på en bra tävling. Ideella eldsjälar lägger otaliga timmar av sin fritid, helt gratis för att ni ska kunna tävla. Tänk den tanken lite oftare när ni är ute på olika tävlingsplatser.

Hjälp varandra, uppskatta varandra, hylla varandra. Utan er, utan dem, utan oss, kan inte ridsporten existera. Och alla eldsjälar: Sluta aldrig brinna, ni är så otroligt mycket värda, utan er – ingen ridsport.

Länge leve ridsporten!

/Anna Zetterlund


Läst 47586 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
15

Gästblogg: ”När du köper en häst, får du en historia”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulf Ulvefjell, är en uppskattad C-tränare i fälttävlan och terrängbanbyggare. Han har ridit internationellt och bedriver avel i liten skala på anläggningen Asplunda. ”Som tränare ser man mycket och eftersom mitt största intresse är ryttarens mentalitet och hästars beteende och interaktionen däremellan så föder det många tankar och insikter", konstaterar han. I ett blogginlägg skriver han finstämt om det här med att ta reda på sin hästs historia. Vi har fått tillåtelse att återpublicera det. Läs mer på Ulfs blogg


Foto: Adobe Stock och Privat

Historien som rullades upp förklarade nästan allt

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dem födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dem utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dem och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dem naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion på grund av detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framför allt sände hon ut så mycket sorg och smärta känslomässigt att jag nästan kvävdes. Varje häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något över huvud taget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen som jag köpte henne av. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av, för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.
  
/Ulf Ulvefjell
 
 


Läst 45929 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv




Aktuella samarbeten

Ridsportens Innovationer
Hållbara ryttare
Patrik Kittel Dressage Tour

Senaste numret

Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet

Dessutom:

  • Rid din häst med takt och schuvung
  • John Hickey tömkör över hinder
  • Rakriktad häst rör sig balanserat
  • Planera ditt foderår
  • Så lägger du ett sårbandage 
  • Fyra dagliga stretchövningar
  • Professorn om träningsfria perioder
  • Tips för ett systematiserat hingstval

Och mycket, mycket mer...

Bli prenumerant!
Tecknar du en prenumeration skickar vi specialnumret till dig direkt, utan extra kostnad. Därefter får du ytterligare sex utgåvor. Allt som allt sparar du 198 kronor jämfört med lösnummerpris.

Till erbjudandet




Galleriet på Hippson Market