Gästbloggen
FEB
16

Gästbloggen: Dressyr = pardans med ett ostyrigt hangarfartyg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.


Foto: Privat

Ska det skumpas så ska det skumpas
  
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först. 
 
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut. 
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
  
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
  
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
  
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
  
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
  
/Ulrika Pernler"


Läst 7771 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
29

Gästblogg: ”Du var 50 centimeter ifrån att köra på mig och min älskade häst”


Foto: Adobe Stock (vänster) och Privat (Cara med sin häst)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cara Svensson är 32 år och jobbar på Hööks i Kristianstad. Hon har haft häst i större delen av sitt liv. SWB-valacken Wild Bill Hickok köpte hon för tre år sedan. Under en uteritt den 23 januari blev Cara plötsligt omkörd av en personbil samtidigt som hennes häst blir skrämd. Texten nedan delade Cara först på Facebook och den rönte stor uppmärksamhet.
 
”Att inlägget spreds så mycket och så snabbt kunde jag aldrig ha anat. När det passerade över 1 000 delningar och 300 kommentarer insåg jag hur viktigt budskapet i texten är även för andra. Det är skrämmande att läsa i kommentarerna att detta är vardag för så många hästägare”, berättar hon.

"Till dig, kvinnan i röd äldre Volvo, som körde förbi två hästekipage i dag på Trolleljungbyvägen vid lunchtid...
  
Vi visade dig tydligt med handen i rörelse upp och ner att sänka farten. Detta är även en polismans tecken, så om du inte vet vad detta betyder borde du inte ha körkort över huvud taget.
Syntes vi? Givetvis syntes vi mitt på ljusa dagen, på en raksträcka, fullproppade med reflexer.
  
Lättade du ens på gasen? Eller tänkte du att det räckte att svänga ut lite mot mittlinjen som du gjorde? Du klarade att passera en häst utan större bekymmer, men sekunden efter skulle du passera mig...
  
När min häst på sekunden upptäcker dig och slänger sig rakt ut på vägen och snurrar runt för att se var faran kommer ifrån.... Vad tänkte du då? Hann du ens reagera i din hastighet?
  
Jag hann se bilbarnstolen i framsätet. Satt där ett barn i? Var du kanske på väg att hämta ett barn från förskolan?
Du var en halvmeter, 50 centimeter, från att få en häst på 600 kilo i passagerarsidan på din bil. Där bilbarnstolen fanns.
  
Du ska vara glad att jag i dag med mina 160 centimeter kunde kontrollera min panikslagna häst, på 172 centimeter i mankhöjd som väger över ett halvt ton.
Nästa gång kanske du inte har den turen... Nästa gång kanske han hade träffat din bil där på passagerarsidan med full kraft?
  
Vet du vad det hade inneburit? Om det satt ett barn i bilbarnstolen hade barnet med största sannolikhet inte levt längre. Jag hade förmodligen förlorat min älskade häst.
  
Jag hoppas du kunde läsa varenda ord på mina läppar som jag skrek till dig! Jag hoppas också att detta fick dig att tänka till extra.
Hade jag kunnat undvika varenda trafikerad väg i världen med min häst hade jag utan tvekan gjort det.
  
300 meter behöver vi gå för att sedan svänga in på en mindre grusväg som jag ser som säker mark igen. Där jag varje gång kan andas ut igen. Och du kunde inte ens sakta ner i tio minuter?
  
Varenda gång jag går ut på en trafikerad väg utsätter jag mig själv, min häst för livsfara.
Men även dig som inte kan visa respekt och sakta ner.
  
Jag har lika stor rätt att vara på vägen som du och räknas som fordon.
Är du medveten om att det hade varit du som varit skyldig till olyckan om den hänt? Även ersättningsskyldig via försäkringsbolag och så vidare?
  
Men vad är en självrisk i pengar jämfört med om du haft ett barn som avlidit?
Här på bilden (ovan) ser du mig och min älskade häst! Men du ser även här storleksskillnaden på oss...
  
/Cara"


Läst 21480 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
27

Gästblogg: "Feber på häst – vad gäller?"


Veterinärassistent Johan demonstrerar, med glimten i ögat.
Foto: Mälaren Hästklinik och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Mälaren Hästklinik i Sigtuna utanför Stockholm tar dagligen emot hästar för undersökning och vård. Veterinär Anna Kendall med kollegor på vårdavdelningen får ofta frågor om vad man gör om hästens temperatur stiger. I ett inlägg på klinikens Facebook berättar Anna mer, vi har fått tillåtelse att publicera hennes svar.

"Feber – ett sätt att förbättra immunförsvaret
  
Ofta berättar djurägare om dämpade hästar som darrar och skakar i kroppen. Ska man kyla eller värma en febrig hästvän? När blir febern så hög att man måste oroa sig för sekundära skador i kroppen? Varför får man egentligen feber?
  
När kroppstemperaturen höjs blir kroppens immunförsvar mer aktivt och bättre på att bekämpa attacker från virus och bakterier. Försvarsceller som är närmast den plats där en infektion startar producerar små signalsubstanser, som följer med blodcirkulationen upp till hjärnan och ett område som heter hypotalamus.
I hypotalamus finns vår termostat. ”Förinställningen” på denna termostat ändras så att den höjs (ungefär som när man skruvar upp gradtalet på ett element). Nu vill kroppen göra allt den kan för att öka temperaturen. Man blir frusen, kanske till och med börjar darra och skaka i kroppen för att skapa värme. Som människa kryper man kanske ner i en filt eller tar på sig en extra tröja.
Även en häst kan i denna fas vilja ha en filt eller ett täcke på sig för att hjälpa kroppen att höja temperaturen. När kroppen uppnått sin nya inställningstemperatur slutar man att frysa.
  
Om nu kroppens försvar fungerar bättre med högre temperatur – varför har vi inte bara alltid höjd kroppstemperatur? Sannolikt tar det för mycket energi. Att värma upp kroppen extra mycket utan att det behövs kostar mer än det smakar, helt enkelt. 
När kroppen har kämpat ner infektionen ställer den åter ner termostaten till sin ursprungliga inställning. Plötsligt måste kroppen göra sig av med överskottsvärmen. Man börjar svettas och vill ta av sig alla varma plagg. Detsamma kan hända om man ger lugnande eller febernedsättande till en häst med feber – den kan behöva få av sig sina täcken under några timmar eftersom den plötsligt kan känna sig väldigt, väldigt varm.
  
En häst som har feber ska inte kylas ner med spolning eller liknande. Kroppen gör ju allt den kan för att temperaturen ska öka, och det ska vi inte motverka. Det är en stor skillnad mellan feber (värme kommer inifrån) och värmeslag (temperaturökningen kommer utifrån).
En häst som flyttas från ett svalt klimat till ett varmt och fuktigt klimat kan bli så varm att kroppens förmåga att reglera temperaturen sätts ur spel. Den kan få skador av värmen om den inte aktivt kyls ner. En häst med feber kan aldrig få så hög feber att det i sig blir farligt, även om det går upp över 40 grader. Kroppens termostat fungerar fortfarande.
  
Eftersom febern har en funktion i att bekämpa infektionen, ska man inte sätta ner den med mediciner om man inte måste. Hästen kan alltså få det ”lättare” att bli frisk om man låter den ha sin feber. Febern kan också ge veterinären bra information. Virusinfektioner ger till exempel ofta en feber som kommer, går ner och kommer tillbaka igen för att efter ett par dagar helt försvinna. Feber på grund av bakteriella infektioner är ofta mer stabilt hög under flera dagar och då kan man behöva leta efter vilken bakterie det rör sig om, och var infektionen sitter, för att kunna sätta in behandling.
  
När ska man ge febernedsättande? Om hästen är så dämpad och trött att den slutar dricka, då kan det uppstå sekundära problem med förstoppning. Om det inte går att få i hästen någon vätska (betforvatten, mash, Krafft-gröt eller liknande), kan man behöva sonda i hästen vätska och ge lite antiinflammatorisk medicin för att den ska må bättre och inte få kolik. Så länge en vuxen häst dricker kan den ha feber i en till två dagar utan att man behöver vara orolig, så länge den inte visar andra symtom som hälta, hosta eller kolik.
  
Hur tänker vi kring feber på Mälaren Hästklinik?
Eftersom feber kan vara ett tecken på smittsam sjukdom är det något vi på kliniken måste veta om. Alla inneliggande patienter tempkollas dagligen. Om vi tar in nya patienter med feber måste de hållas avskilda från övrig verksamhet till det att vi har uteslutit att de har en infektion som kan överföras till andra hästar. Ibland ber vi hästägaren lämna hästen i transporten till det att vi kan göra en första utvärdering.
Om möjligt tar vi in febriga hästar i vår isoleringsbox för undersökning och provtagning. Ofta hittar vi orsaker som gör att vi kan ta ner hästen på vanlig avdelning, men det händer också att vi måste hålla hästen fortsatt avskild från den övriga verksamheten. Tyvärr har vi inte så många isoleringsboxar som vi skulle behöva än, och vid platsbrist har vi vid några tillfällen varit tvungna att hänvisa hästar vidare till andra hästsjukhus.
Vi vill inte behöva säga nej, men vi kan inte riskera att inneliggande patienter drabbas av smittsamma sjukdomar. Det är mycket viktigt att du som hästägare talar om ifall din häst har feber i samband med att du vill komma in.  


Om man sammanfattar:
– Feber är en bra funktion för kroppen.
– Ta en tempkoll innan ni åker till kliniken.
– Ta gärna temperaturen dagligen över en längre period så att du ser vad som är din hästs normala kroppstemperatur, den kan variera lite mellan individer. Normal temperatur för vuxna hästar är 36,9–38,2 grader. Föl kan ligga något högre.
  
Kontrollera tempen för allas del. Din hästs, stallkompisars, våra inneliggande patienters, för dig själv och för oss! Detta görs bäst med ett stort leende eller också med lite dramatik här, mästerligt demonstrerat av Johan.
    
Edit: Vi fick en kommentar som gäller "undertemp", se Anna Kendalls svar här:
Bra synpunkt! Det bästa man kan göra om termometern visar "undertemp" på häst är att tempa igen! Den vanligaste orsaken till ”för låg temperatur” hos häst är att man har råkat hamna i en gasficka eller träckboll med spetsen på termometern. Testa igen och var noga med att termometern ligger an mot tarmväggen.
Hästar är på grund av sin storlek inte känsliga för att bli nedkylda, såsom mindre djur. I operationsuppvak på smådjurskliniker är man till exempel noga med att omgivningstemperaturen ska vara hög, gärna med filtar runt djuren eller golvvärme. På hästsidan behöver vi inte oroa oss för nedkylning på det sättet (även om narkosen kan vara klurig av andra anledningar).
Varför är det så? Sannolikt har det att göra med att ett litet djurs kroppsyta är förhållandevis större per viktenhet än stora djurs kroppsyta. Det är vid ytan (huden) som värme förloras till omgivningen. De gånger vi ser "undertemp" på häst är de ofta mycket, mycket sjuka och har gravt nedsatt cirkulation. Till exempel vid akut tarmvred.
  
Med vänlig hälsning, Anna Kendall, Mälaren Hästklinik AB"


Läst 29876 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Gästblogg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anders Högberg är, för fjärde året, lagledare för Strömsholms ridsportförenings elitlag i hoppning. Den senaste veckans debatt om Jerringpriset och Peder Fredricson har fått honom att reagera. Nedan delar han med sig av sina tankar kring det hela.


Foto: Hippson

Anders Högberg: ”Låt oss slippa fler osakliga floskler om vår älskade ridsport”

Vi var några ridsportintresserade familjer som följde Idrottsgalan med stor spänning. En av världens bästa hoppryttare – Peder Fredricson – var nominerad till två pris, Bästa manlige idrottare och Jerringpriset. De fyra som var nominerade till det första priset presenterades på ett charmigt sätt av sina mammor.
Diskuskastaren Daniel Ståhl drog det längsta strået och fick den välförtjänta uppskattning som alla vinnare bör få. När det sedan visade sig att svenska folket valde Peder Fredricson till vinnare av Jerringpriset visste glädjen inga gränser. Vi skålade i champagne för att svensk ridsport har den topp och bredd som gör det möjligt för en ryttare att två år i rad tilldelas idrottens mest prestigefyllda pris.
  
Till min stora förvåning fick jag dagen efter läsa det ena inlägget efter det andra om att det inte var rätt idrottsman som vunnit Jerringpriset, trots att prisets alla regler noggrant hade följts. Många utövare av andra sporter yttrar sig om hoppsporten och det må vara okej. Saknar man helt sinne för sportmanship är det naturligtvis bara att tycka till i alla typer av media.
Däremot tycker jag att det är direkt motbjudande att professionella sportjournalister inte håller sig för goda för att uttala sig om sådant som de saknar kompetens för. Sannolikt har de allra flesta av dem med mer eller mindre framgång prövat på de flesta sommar- och vintersporter. Därför kan de bedöma och skriva om den oerhörda skicklighet som krävs för att vinna mästerskap i dessa grenar. Ändå blir det tyvärr lätt i slutändan som att jämföra äpplen och päron. Det är den egna smaken som ytterst avgör.
  
En del sportjournalister anser att ridsporten inte är en riktig sport för att det är hästen som gör hela prestationen. Passagerarsport och andra förklenande omdömen kan man få läsa om i  en del tidningar. Men med handen på hjärtat, hur många av er professionella skribenter har själva suttit på en häst?
Först när ni i full galopp inte bara lyckas hålla er kvar på hästryggen, utan också får hästen att felfritt hoppa en massa en och halv meter höga hinder, kan ni rätt bedöma vilken idrottslig prestation det innebär att ta medaljer i olympiska spel och mästerskap i banhoppning.
  
Lägg därtill att svensk ridsport är en av våra största folksporter med cirka en halv miljon ryttare, varav majoriteten är kvinnor, som rider regelbundet. Detta ligger naturligtvis till grund för att hoppryttarna Rolf-Göran Bengtsson och Peder Fredricson har tilldelats inte mindre än tre Jerringspris under senare år.
Dessutom träffar jag numera allt fler som tycker att ridsport är en både vacker och spännande sport, trots att de inte själva rider. Om inte Jerringpriset hade funnits hade sannolikt alla de som inte tycker om ridsport lyckats hålla denna myt levande i evinnerlig tid.
  
Låt oss hoppas att vi ska slippa höra fler osakliga och inkompetenta floskler när Jerringpriset nästa gång tilldelas en ryttare. Utan i stället får höra mer från alla de journalister som har kunskap om ridsporten och som faktiskt redan i dag skriver sakligt och intressant om vår härliga sport!
   
Anders Högberg
Lagledare hoppning
Strömsholms RSF


Läst 36112 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
22

Gästblogg: "Drömmen var att bli hoppryttare"


Foto: Tommy Sarenbrant/Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Författaren Sofie Sarenbrant är en inbiten hästtjej, som via Instagram bjöd på ett härligt klipp från sin tidiga karriär som ung hoppryttare. Den tillhörande texten beskriver något många känner igen sig i och är dessutom en ödmjuk analys av ridsporten. Vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.


"Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning.
  
Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs: modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla.
Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens ansvar), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen.
  
Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden.
  
Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. 
  
Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 
  
/Sofie"

Drömmen var att bli hoppryttare. Men som tonåring var det inte lika roligt längre att gå upp sju på helgerna och utfordra hästarna. Träna. Nöta. Lägga alla timmar på hästarna, för att sedan riva sista hindret i omhoppningen och komma sjua. Åka hem tomhänt. Tårar. Besvikelser. Som med alla andra idrotter handlar det om att ha marginalen på sin sida, och att våga ta risker. Vinna eller försvinna. Göra en snävare sväng och galoppera lite snabbare. Med lite tur och skicklighet kunde det ge utdelning. . Det var väldigt spännande – tills hindren blev för höga. Min riskanalys och mitt konsekvenstänkande stoppade mig. Vem rider i full galopp mot ett hinder som är nästan lika högt som en själv, sittande på ett sexhundra kilo tungt djur? Bara någon som är tillräckligt galen (läs:modig). En häst kan när som helst kasta sig skräckslaget åt sidan. Anledningen? Jo, en plastpåse råkade prassla. Eller så snubblar hästen, då den kommer lite fel i ansatsen (ofta ryttarens fel), och vägrar. Eller också hoppar den av för tidigt (ryttarens fel), så att man måste klamra sig fast för att inte flyga av. Om den inte hoppar av för sent förstås och landar rakt i hindret. Det är betydligt tryggare med en skateboard under sig, som åtminstone inte lever sitt eget liv och behöver bemästras i den bemärkelsen. Ju mer hindren höjdes, desto räddare blev jag. Jag var helt enkelt för feg för hästhoppning. Taktiken var att tävla utan glasögon för att slippa se höjden, men med tanke på att jag är väldigt närsynt var den strategin inte hållbar i längden. . Och plötsligt går hästen inte igenom veterinärbesiktningen, och då kan man inte tävla. Det är lättare att byta ut ett par trasiga skidor än en skadad häst. Men återigen, det är inte därför jag aldrig blev något. Jag hade helt enkelt inte modet, viljan, talangen, tålamodet och den totala hängivenheten som behövdes. Kärleken till hästarna räcker inte, konkurrensen är stenhård. En hockeyklubba måste inte skötas tjugofyra timmar om dygnet, men en ryttare måste träna både sig själv och hästen för att kunna leverera på topp i rätt ögonblick. Med det sagt, länge leve ridsporten! Och grattis Peder Fredricson till ett välförtjänt Jerringpris! 🙌

Ett inlägg delat av Sofie Sarenbrant (@sofiesarenbrant)


Läst 28084 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästbloggen: ”En manifestation av kärlek till hästen”


Foto: Haide Westring och SvRF

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Carlsson är vice ordförande i Svenska ridsportförbundet. Här ger hon sin syn på måndagens två stora händelser – det efterlängtade beskedet att ridsport kan räknas som avdragsgill friskvård samt att Peder Fredricson tog emot Jerringpriset, för andra året i rad.

"Vilken måndag!

Först kom äntligen det efterlängtade beskedet att ridsport, precis som alla andra idrotter, kan räknas som friskvård. Och senare under kvällen kunde Peder Fredricson ta emot Jerringpriset sedan svenska folket sagt sitt. Ännu en gång har svensk ridsport visat sin styrka och sitt engagemang. Det gör oss obeskrivligt stolta.
  
Att ridsport är friskvård har vi som finns i sporten alltid vetat. Det har därför känts djupt orättvist att vi – tillsammans med bland andra golf, segling och utförsåkning – har varit så väldigt utpekade som en som inte får vara med i gänget. Vi har länge fått stå ut med en djup okunskap om ridsporten, både som idrott och folkrörelse.
  
Politiskt har frågan diskuterats i många år och med olika intensitet. Juridiken har hänvisat till politiken. Och politiken till juridiken. Dock har de flesta partier kunnat slå fast att reglerna bör ändras. Ändå har ingenting hänt. Vi har kallat diskrimineringen ”landets sjukaste friskvårdsfråga”.
  
Ridsport är friskvård både för kropp och knopp. I ridsporten jobbar hela kroppen, både på hästryggen och i stallet med alla sysslor som ska skötas. Men det är också balsam för själen att komma till stallet, mötas av en häst som inte bryr sig det minsta om hur märkvärdig du är. I stallet och på hästryggen kan du vara dig själv.
  
Ibland tycker jag att det känns jobbigt att behöva svara på alla dessa myter om ridsport som florerar. Inte för att jag tycker att det är jobbigt att stå upp för den idrott jag älskar, utan för att det är väldigt tröttsamt att ständigt påminnas om den djupa okunskap som finns. Nästan som om vissa människor tävlar i vem som vet minst om ridsporten.
  
Men som vanligt kavlar vi upp ärmarna och bemöter de oseriösa påståendena med kunskap och engagemang.
  
”Är ni en sekt?”
– Vi är ett engagerat släkte och trötta på den här typen av diskussioner. Det gör att när vi vill åstadkomma en förändring i samhället, eller hylla en fantastisk idrottsmänniska, engagerar vi oss. Att andra använder ordet sekt eller pratar om röstkupper är bara de avundsjukas versioner av kraft och stolthet.
  
”Är det hästen som gör jobbet?”
– Det är ett samarbete mellan häst och ryttare där erfarenhet, träning och rutiner leder till en gemensam framgång. Dessutom, det var väl ingen som skrev något om att det var motorcykeln som skulle ha priset när speedwayföraren Tony Rickardsson vann Jerringpriset. Nej, tänkte väl det.
  
”Är ridsport en rikemanssport?”
– En miljon svenskar är intresserade av ridsport och en halv miljon rider. De allra flesta rider på ridskola en gång i veckan och är en del av en stor och bred folkrörelse. Att rida på ridskola en gång i veckan är ofta dyrare än till exempel att spela fotboll. Men det finns ofta utrustning på ridskolan att låna. Och trots allt, det kostar mer att hålla 30 hästar än 30 fotbollar.
  
Vi vet att dessa myter och andra är långt ifrån sanningen. Jag skulle ändå vilja säga att vi förflyttar oss. Politiker upptäcker vår idrottsvärld, andra idrottare gör det. Journalister också. Fler och fler riktar ett nyfiket öga mot ridsporten, upptäcker nerven, pulsen och passionen i vår idrott. Jag är glad att många har fattat galoppen.
  
Den 15 januari 2018 är redan ett historiskt datum för svensk ridsport. Det engagemang vi har visat de senaste åren, dagarna och timmarna, fick Skatteverket att förstå vad ridsporten är och resten av idrotts-Sverige att återigen uppleva hur många vi är. Jag vill kalla det en manifestation av kärlek till hästen.
  
/Helena Carlsson"


Läst 31156 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästbloggen: ”Trött på att bli utpekad som en hästtokig liten tjej”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Jönsson är 27 år, kommer från Sundsvall och har ett livslångt intresse för hästar. Hon jobbar som ridlärare och tävlar lättare klasser i hoppning. Läs mer på hennes blogg här


Foto: Privat och Haide Westring
  
”Uråldrig myt förlöjligar vårt största intresse och passion
  
Jerringpriset medför även i år
debatter. Samma debatter som förra året angående röstkupp och att det inte är en sport. "Det är bara hästtokiga småtjejer som röstar" väller kommentarsfälten över med. Men jag är 27 år gammal och jag älskar hästar, jag älskar ridsport och jag röstade. Alla jag vet som röstade är över 20. Att man måste vara tio år för att brinna för hästar är en uråldrig myt för att förlöjliga intresset. 
  
Snubb- och gubbligan fortsätter hacka på det som anses som en tjejsport i Sverige, med att det inte är en riktig sport. För hur skulle en sport som utövas av majoriteten tjejer kunna vara ansträngande eller kräva skicklighet? Alla vet ju att tjejer och kvinnor är svaga och odugliga när det kommer till sport. Därför att det otänkbart att det skulle vara svårt. 
Snubb- och gubbligan är så angelägna om att få dra poängen till sin spets att de inte bryr sig om att de framstår som kompletta idioter när det uttalar sig om saker de inte har testat själva och inte vet någonting om, varken om hästen som djur eller sporten i sig.
När annars går man och basunerar ut påståenden som man inte har någon grund för och är urbota löjliga – som exempelvis mannen som jämförde hästen med en pulka?
  
Jag är trött på att bli utpekad som en naiv, underutvecklad galning utan rim och reson som åker runt på något som liknas vid ett plastföremål. 
Jag är framför allt trött på den här neandertalar-debatten och alla inskränkta män (och de kvinnor som glada i hågen går patriarkatets ärenden), som blir så provocerade av att tjejer och kvinnor känner en sådan passion för något som inte handlar om att behaga män och att den sporten äntligen får komma fram i rampljuset. 
  
/Hanna – jobbar som ridlärare men alla kallar det något annat”


Läst 25090 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
04

Gästblogg: Väl förberedd blir nyårsnatten hanterbar

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Louise Hermansson köpte arabstoet Nixi blev nyår en plåga. Stoet blev enormt stressad och för att klara av tolvslaget utarbetade Louise ett koncept för att göra kvällen och natten så stressfri som möjligt för sin häst. Här delar hon med sig av sina erfarenheter och tips för hur man minskar stressen hos hästar under nyårsnatten.

"2010 köpte jag ett arabsto. Nixi, som hon hette, var för det mesta lugn och avslappnad men lite tittig som araber brukar vara. Jag hade haft henne i nästan ett halvår när nyårsafton kom. Jag hade inte märkt på Nixi att smällarna gjorde henne mer orolig än hennes hagkompis, så vi tog in hästarna strax innan 16. Då verkade allting rätt lugnt och hästarna gjorde inget mer än att stå och lyssna lite extra när det kom en smäll. 
  
Ett par timmar senare ska jag och min mamma gå ner och titta till dem, och jag har ALDRIG någonsin sett något liknande. Det var en tjock dimma i hela stallet, Nixi var fullständigt livrädd och sprang runt så mycket i boxen att hon svettats igenom sitt vintertäcke och fått luften i stallet att förvandlas till ånga. Resten av kvällen och natten blev som ni säkert förstår fruktansvärt traumatisk för både oss människor och för Nixi.
Vi hade telefonkontakt med veterinär som sa till oss att vi fick vara beredda på att hjärtat kanske stannar på henne av rädsla. Eftersom Nixi redan var uppe i en sån enorm stressnivå kunde inte veterinären hjälpa oss, sedering skulle alltså inte hjälpa i det skedet, hästen måste vara lugn när sederingen ges för att den ska ha någon effekt. Helt hjälplösa fick vi kämpa så gott vi kunde med att lugna henne, som sprang fram och tillbaka i boxen konstant.
Helt klart hade det betydelse att vi fanns hos henne och hon sökte hela tiden kontakt genom att putta på oss med mulen. Vi bytte täcken så ofta vi kunde eftersom hon trots att det nästan var 15 minusgrader ute svettades igenom allt man la på henne. Hon var som tur var världens snällaste häst och försökte att inte springa över oss under täckesbytena, men det var långt ifrån en säker situation. 
  
Fantastiskt nog klarade hon sig utan några fysiska men (har aldrig varit så tacksam över hennes distanslinjer förut som troligtvis hjälpte henne att orka med kvällen), men hennes reaktioner vid smällar (oavsett om det var raketer eller älgjakt) blev mycket värre och hon kunde få panik när man var ute och red om det smällde nånstans. Alla var överens om att detta var något vi aldrig ville uppleva igen, så vi blev helt enkelt tvungna att göra allt vi kunde för att underlätta nyårsaftnarna för vår älskade häst. 
  
Då, när detta hände, var inte sociala medier så särskilt stora och det var inte alls lika lätt att läsa sig till hur man kunde göra för att hjälpa hästarna på bästa sätt, utan det fick bli ett lååångt googlande och letande efter alla möjliga prylar och tips som skulle kunna hjälpa Nixi att överleva kommande nyår. Vi lyckades komponera ihop ett fungerande koncept som jag mer än gärna delar med mig av till andra hästägare!


Innan det har blivit nyårsafton ser vi alltid till att:

Täcka för alla fönster med frigolit (cirka 10–15 cm tjock)
Min pappa mätte och skar ut passande bitar som vi sätter för alla fönster med. Dessa stänger ute allt ljus från raketerna och ljuddämpar även lite. Har man hästar som är lite känsliga för förändringar kan det vara bra att sätta dit frigoliten någon vecka innan nyårsafton, så att man inte gör dem oroliga över det när de redan är rädda för smällarna.

Se till att en fungerande radio finns i stallet
Samma tänk här, är hästarna inte vana kan man börja nån vecka innan och ha radion på i bakgrunden hela tiden, så att hästarna inte reagerar på det. Eftersom smällarna ofta sätter i gång flera dagar innan nyår kan ju det också maskera ljudet från dessa, även några dagar innan det värsta börjar.
  
Ha pratat med veterinär och fått lugnande medel utskrivet
Vi blev tvungna att ge Nixi lugnande under hela eftermiddagen/kvällen. I samråd med veterinär får man välja det preparat som fungerar bäst, vi använde Sedalin (som jag dock är ganska säker på har slutat tillverkas), men i stället kan man antagligen använda Plegicil eller Domosedan, rådfråga dock veterinär vad hen tror blir bäst. OBS!!! En häst som är sederad får INTE äta eller dricka, den kan sätta i halsen och kvävas.
  
Ta fram öronproppar/huvor/grimma som hästen ska ha på nyårsafton
Öronproppar och huvor använder man kanske inte alltid till vardags, så det är bra att förbereda så att man har detta med sig till stallet ett par dagar innan nyår. Till Nixi köpte vi öronproppar och huvor som används på travhästar. Huvans innersta del bör vara i gummi, alternativt att man köper lösa "gummiöron".


När nyårsafton väl har kommit brukar schemat för dagen se ut så här:
  
Under förmiddagen förberedde vi i stallet, gjorde det mysigt och hade med fika ner eftersom det blir många timmars passande av hästen. Hästarna går ute till 16.30 senast, det ska inte ha hunnit bli särskilt mörkt eftersom ljuset från raketerna syns mycket tydligare då. 
När hästarna kommit in tar vi på all utrustning, först öronpropparna, sedan travhuvan (med gummiöronen fastsydda i travhuvan), sedan en vanlig huva (tänk på att travhuvan är rätt bred så den vanliga huvan bör vara en eller två storlekar större än vad hästen har normalt för att den ska passa över). Över det satte vi sedan en flughuva och en grimma för hålla allting på plats. Tycker hästen att det är obehagligt att få på sig utrustningen, vänta med detta tills den är sederad. 

Vid 16.50 fick hon första dosen Sedalin, 2 ml (Nixi vägde 365 kilo, och vad jag har hört från min veterinär är araber vanligtvis mindre känsliga för sedering än andra hästar, så man får testa sig fram vad som funkar för just sin häst). Vid 20.00 fick hon dos nummer två, 1 ml. Mellan dos nummer två och tre turades jag och mamma om att gå in till huset och äta nyårsmiddag. När klockan blev 22.50 fick hon dos nummer tre som skulle hålla henne sederad genom tolvslaget, 2 ml. 
  
Eftersom hästen inte kan äta eller dricka under cirka tolv timmar är det viktigt att innan man sederar hästen se till att den har ätit och framför allt druckit ordentligt för att slippa kolik (mina dricker gärna mer om de har äpplejuice i vattnet, annars är Betfor ett alternativ). Man kan också ge parafinolja över kraftfodret för att tarmarna ska vara ordentligt smorda. Både innan och efter sederingen är det också bra om hästen får röra på sig, så gå gärna promenader eller ridning.
  
När hästen börjar piggna till efter sederingen gäller samma sak här, få hästen att äta och dricka. Eftersom det blir ett långt uppehåll utan mat bör man om man kan under kommande dagar dela upp utfodringarna på fler gånger för att minska risken för magsår (hästars magsaft är stark, och är magen tom på mat under en längre tid kan risken för magsår öka). 
  
Det här fungerade för oss, Nixis enda reaktion under kvällen blev precis vid tolvslaget då hon höjde huvudet lite när det smällde som mest. Det kräver att man är beredd att lägga både tid och lite pengar på sin häst, men för mig – och säkert många andra – är det en självklarhet om det är det som krävs. 

Jag hoppas att detta kan vara till hjälp för någon! 

/Louise Hermansson"


Läst 36804 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
04

Att satsa och lyckas inom ridsporten – vad är det egentligen som krävs?


Foto: Johanna Reventberg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofia Reventberg är 15 år och från Vårgårda. Hon tävlar hoppning med sin D-ponny Greenan Lad och ambitionen är att satsa på hoppningen i framtiden. Dessutom gillar Sofia att skriva och i Gästbloggen delar hon med sig av sina tankar kring hur man lyckas inom ridsporten, om vad som krävs och att man aldrig ska ge upp.

"Ett av mina absolut första minnen i livet var när jag satt på hästryggen för första gången. Jag var ungefär två–tre år gammal och hade en röd skidhjälm på huvudet. Hästen jag satt på var en storhäst som fötts upp av familjen. Jag minns lyckan som spred sig i kroppen när jag tog tag i tyglarna och började skritta några steg. Jag kände mig totalt ostoppbar. Samma lycka har jag i dag när jag sitter på hästryggen. Efter en tung dag i skolan är det som en befrielse att gå ner till stallet och känna hästlukten. Från början var ridningen bara en rolig grej som jag gjorde tillsammans med min familj.
 
Sedan växte jag både till åldern och i det mentala, och började att träna och hopptävla mer ordentligt. I dag är jag drygt 15 år gammal och går första året i gymnasiet. Gymnasietiden känns endast som en övergång alla måste göra för att ta klivet från att vara barn till vuxen. Jag har själv kommit fram till att det är bra att gå en högskoleförberedande linje, för att ha en bra grund i livet, men egentligen känns skolan helt oväsentlig. Det som verkligen betyder något för mig är ridningen. Jag vet precis vad jag vill med hästarna, och jag jobbar för det dygnet runt, 365 dagar om året.
  
Men vad är det då som krävs? Många ryttare tror att det enda som krävs i en satsning är att rida bra och ha en skicklig hopphäst. Det är helt fel. Det är otroligt många parametrar som måste uppfyllas för att man ska lyckas med sina drömmar. Det räcker inte att man har föräldrar som alltid stöttar och tar allt ansvar, du måste själv driva din egen satsning framåt! Annars står du där efter gymnasietiden, är helt plötsligt “vuxen” och har ingen aning om hur du ska komma framåt i din ryttarutveckling.
  
Att vara driftig, social och engagerad är alltså ett måste för att du ska komma någon vart. Det är fantastiskt om du har stöttande människor i din omgivning och ett bra team, men kom ihåg att det är du som har ansvaret för din egen satsning. Var inte rädd för att be om hjälp och att lära av andra människor. Prata med din tränare, dina hästvänner eller andra hästkunniga människor. Du måste utnyttja deras kunskaper samtidigt som du delar med dig av dina egna erfarenheter. Skaffa kontakter inom hästbranschen, du kommer aldrig att lyckas helt själv.
  
Tänk utanför boxen! Vad behöver du för att utvecklas? Är det delägare och sponsorer? Hur ska du nå fram till dem i så fall? Skapa tillit och ett eget varumärke, följ inte exakt samma spår som en annan ryttare. Du måste vara dig själv i alla lägen. Jag tycker inte heller att du ska vara rädd för att göra saker på egen hand. Det visar att du är driftig och beredd att göra saker utan dina närmaste anhöriga. Åk i väg till ett stall, antingen i Sverige eller utomlands, för att ta in mer kunskap. Du kommer förhoppningsvis att växa som människa och få nya idéer som du kan använda i din ridning.
  
Det finns otroligt många ryttare som vill satsa och bli något inom ridsporten, men det är dessvärre inte så många som faktiskt lyckas. En bidragande faktor till att det blir så är tillgången till pengar. Visst, det krävs en viss summa pengar för att ha en grund att stå på, men det är inte där allt avgörs i slutändan. Man kan köpa sig till många saker här i världen, men för att fullfölja sin dröm krävs det mer än så.
  
Därför vill jag att du som läser detta inte ska ge upp för att du kanske inte har det som “alla andra ryttare har”. Om du arbetar hårt, tänker på ett strategiskt sätt och skapar en god relation till olika kontakter så kommer du automatiskt att få tillit hos många människor. Det är på det sättet du kan nå upp till olika samarbetspartners som tror på dig och din utveckling.
  
Detta är mina ledord som jag använder för att utvecklas som ryttare i hoppningen:

• Var är jag?

• Vart vill jag?

• Hur kommer jag dit?

Men det viktigaste av allt: Var tacksam för de människor som hjälper dig framåt och ta inget för givet. Utnyttja det du har och tro på dig och din häst.
  
/Sofia Reventberg"


Läst 30325 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
03

Gästblogg: Har tillbringat nästan alla tolvslag i stall


Foto: Adobe Stock och Ellie Curtis

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Curtis är 38 år, gift och har två barn. Hon jobbar inom vården och bor på en 1800-talsgård i utkanten av Genarp i Skåne. Förutom ett varmblod och en shettis har familjen även två innekatter och en stallkatt. På nyårsafton tog Jenny in hästarna när det började skymma. Hon tände upp, satte i gång radion och tittade till hästarna minst en gång i timmen och vid plötsliga större fyrverkerier. Volymen på radion höjdes gradvis. Hur varmblodet reagerade vid midnatt kan du se i klippen nedan.

Tillbringar tolvslaget i stallet varje år – på grund av att människor tvunget ska smälla...
 
"Här nedan kommer två klipp från tolvslaget ute i mitt stall. Det längre är strax före det värsta drog i gång och det väldigt korta avbröts dels för att telefonen ringde, dels för att hästen höll på att ta sats och hoppa ur boxen!
  
Vi bor i byn Genarp tillhörande Lunds kommun. Detta är vår tredje nyårsafton här. De första två var total katastrof då folk sköt massor under flera dagar före nyår, samt hela nyårskvällen. Detta nyår var lugnare fram till cirka klockan 18–19 på kvällen, mellan midnatt och 01 var det rena vansinnet. Min andra häst är en gammal shettis som nog hade lite lugnande inverkan på varmblodet, hon var orolig men stod still och väntade ut eländet. Hon var lätt svettig med höjd puls men klarade sig fint. 
  
Jag har tillbringat alla tolvslag de senaste 15 åren, utom två då jag tvingats jobba, i stall på grund av att människor tvunget ska spränga halva statskassan i luften! Ser fram emot hårdare regler och skulle helst se förbud för privatpersoner, och att respektive kommun sköt upp på väl valda platser under cirka tio minuter. Allt för många far illa, inte bara hästar. Mitt i allt smällande sände jag en tanke till byns flyktingar, stackars dem som flytt krig – nyår här måste vara ett trauma utan dess like för dem!
  
Med vänlig hälsning,
Jenny"
  
Jenny filmade sin häst Bootjack, "Jackie", vid tolvslaget:


Läst 29471 ggr Kommentarer Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 nästa  sista  



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Munnen berättar...

Kajsa Boström

Tisdag!

Therese

Glatt besked!

Saras vardag

Till Husbloggarna