Foto: Frida Wismar och Privat

Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.

Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.

Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.

Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.

Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!

Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.

Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.

Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:

Visa det här inlägget på Instagram

Förlåt för dubbla inlägg idag, men behöver få ut detta. Vet att denna video kräver nästan 6 minuter av er tid, och det kommer säkert inte vara många av er som orkar att lyssna på hela. Men det är viktigt det jag säger, och detta riktar sig främst till de få vuxna som följer mig. Stå upp för era barn och andras, undvik det jag talar om för allas bättre mående och trivsel i denna sport. Och till alla där ute som utsatts för detta vilken situation det än handlat om, ta inte åt er. Intala er själva om att ni är bättre än så, för det är ni ❤️ det var allt för mig, tack 🙏🏻 #tyckertill #ståupp

Ett inlägg delat av Johanna Ferlin (@johannaferlin) 19 Jul 2020 kl. 11:50 PDT

Foto: Privat och Andreas Jonsson

"Jag är inte personen som brukar lägga upp den här typen av inlägg men nu räcker det. Kom nyss hem ifrån stallet efter att ha tagit in min häst från hagen. Jag har turen att ha en trafiksäker häst som blivit miljötränad och utsatt för alla möjliga situationer. Men som alla andra flyktdjur reagerar han instinktivt och kan bli rädd.

På väg in till stallet ser jag en skåpbil, Postnord, som är inne och vänder på stallplan. Fint tänker jag då, som redan hunnit gå en bit på vägen. Föraren stannar säkert och låter mig passera. Men icke, bilen vänder och kör ut på vägen. Jag tänker då att föraren säkert sänker hastigheten i höjd med mig och jag håller mig så nära kanten som möjligt. Föraren saktar inte ner farten. Bilen kör inte för snabbt för en vanlig grusväg, men hastigheten är för hög för möte med häst.

Ninja blir skrämd, kastar sig bakåt mot mitten av vägen och blir då påkörd. Varpå jag tappar grimskaftet och han sätter av ut på bilvägen. Tack och lov valde han att stanna hyfsat snabbt och jag kom sedan ifatt honom. Möter sedan föraren på vägen tillbaka som snabbt frågar om det gick bra, innan bilen kör iväg. Ninja mår, av vad jag kunde avläsa, bra. Visar ingen hälta och vi blev nog båda mest chockade.

Foto: Adobe Stock

"Jenny Ek och hästen Poker var ute på en lugn skrittrunda längs en ridväg i Säve när två personer på cyklar plötsligt kom i hög fart bakom dem. Poker skrämdes av de skrikande bromsarna, skenade och bröt benet.
– Det var blod överallt, säger Jenny till Hippson."
Så börjar en text som dök upp i våra flöden. Det handlar om en häst som skrämts av cyklister och skrämdes så mycket att han störtade utför ett stup, bröt benet och fick avlivas. Eftersom Cyklistbloggen träffar hästar rätt ofta inne i stan på väg till jobbet, tänkte vi därför att det var dags att ta reda på mer om hur man bör göra som cyklist när man möter hästar.

Kortversionen: Ta det lugnt, stanna gärna om du möter ett hästekipage, använd inte ringklockan och om du rider ikapp, gör det i låg hastighet utan att göra plötsliga ljud. Håll ordentliga avstånd, särskilt bakom hästen. Småprata gärna för att ge häst och ryttare en chans att upptäcka dig.

Sju tips till cyklister som möter ryttare. Först, i fallet med hästen Poker så red ekipaget på en påbjuden ridväg, som är uppmärkt med vägmärke D8:

Tips nummer ett: Här får man inte cykla. Precis som man inte får köra bil på en cykelbana. Så tips ett är alltså att inte cykla på påbjudna ridvägar. Enkelt. Men, hästar och cyklister kan ju träffa på varandra i trafiken ändå – på skogsstigar, eller – som i vårt fall – i blandtrafik inne i stan där både Djurgårdsförvaltningen och Kungliga Hovstallet har hästar – för att inte tala om ridande polisen. Vi kollade med våra ridande vänner och bekanta och hörde också av oss till ridsporttidningen Hippson för att få bättre koll på vad man ska tänka på när man närmar sig en häst på hoj. Först, hästar är flykt- och flockdjur. Att de är flyktdjur betyder att deras främsta försvar mot rovdjur är att fly. Konkret innebär det att en häst som blir skrämd av något reagerar snabbt med att sätta fart. Flyktdjur är ständigt beredda på att snabbt fly iväg. Det var alltså det som hände med Poker. Hästar kan bli skrämda av nästan vad som helst – något som fladdrar, plötsliga höga ljud, eller när något med starka färger dyker upp. Det betyder att en cyklist som kommer i hög fart och plingar på ringklockan och är iförd reflexväst lätt kan skrämma slag på en häst.

Tips nummer två: Så, tips nummer två när du som cyklist möter en häst: Sänk hastigheten i god tid, utan att tvärbromsa. Använd inte ringklockan. Men prata gärna lugnt så att häst och ryttare får en chans att upptäcka dig. Om hästen verkar nervös (trippar fram, fnyser eller svänger fram och tillbaka) är det klokt att stanna tills ekipaget passerat.

Tips nummer tre: Hästen är ett flyktdjur, inte ett rovdjur. Det gör att synfälten fungerar annorlunda än på till exempel människor. Hästen ser nästan 360 grader runt sig, men har dåligt djupseende och därmed svårt att bedöma avstånd. Det innebär att den har lätt att uppfatta potentiella faror – och dit räknas alltså även cyklister. Rakt framifrån är synen sämre och samma sak precis bakom hästen – där ser den inte alls. Hinner du upp ett ryttarekipage, var alltså medveten om att du inte syns alls bakifrån och att du kan dyka upp väldigt plötsligt när du cyklar om. Och tänk också på att hästar använder bakbenen mot faror – cykla därför aldrig precis bakom en häst.

Tips nummer fyra: Hästar är som sagt lättskrämda, så tänk på att en häst plötsligt kan bli skrämd av vad som helst, även något annat än dig. Det betyder att den plötsligt kan röra sig oförutsägbart – och då gäller det att inte vara i vägen. Håll avstånden!

Tips nummer fem: Hästen är alltså ett flockdjur och vill därför hålla ihop gruppen. Kommer det flera hästar, låt dem passera tillsammans.

Tips nummer sex: Hästar som vanemässigt rids i stadsmiljö, till exempel polishästar och Beridna högvakten, är tränade för det och är också hästar som är speciellt utvalda för att fungera i den tuffare miljön. Men de är fortfarande hästar, så visa hänsyn ändå.

Tips nummer sju: Har du otur och möter hästar som kommer i hög fart, var extra försiktig. Galopperande hästar brukar vara mer fokuserade på galoppen än på omgivningen, så om det är på en grusväg, gå åt sidan och låt passera. Men göm dig inte, , stå tydligt och synligt. Du vill inte vara den där läskiga överraskningen.

Hur man vet att det börjar bli dags för semester? Man åker till jobbet en helt vanlig torsdag. Man träffar en häst. Eller, ja, man träffar en ponny. Eller, ja alltså man träffar ett Gotlandsruss. Dessa kungar och drottningar av egen vilja , hyss och upptåg. Dessa fantastiska, vackra varelser så fulla av ofog att hälften kunde vara nog.

En fux. Ja, men såklart! Det är väl inget konstigt med det, tänker man, den ska ju bara kolla tänderna. Det borde ju gå vägen utan större problem. Man har gjort det förr. Man klappar lite på ponnyn, ger den lite lugnande, även detta förvånansvärt enkelt med tanke på ras, ålder och så vidare. Åååh den står så snällt. Direkt träff i blodkärl. Man känner sig på g. Inte någonstans misstänker man att det finns en hake – än. Man börjar plocka fram lite grejer och ska just sätta på munstegen.

POFF! Det lilla söta russet bestämde sig för att jag hade ABSOLUT gett den ALLDELES för mycket knark så nu gick det minsann inte att stå upp ens. Totalt väck. Som en vintervilande björn i december. Som en mumie i Egyptens pyramider. Ok, vi väntar väl lite då. Och killar lite på honom......retas lite.... Icke, sa Nicke.

Veterinärvård Mc Gywer-style påbörjas. Med mattes hjälp släpar vi fram med vattendunkar, spännband, täcken och – HÄPP – så hade man "Ernstat" ihop en mobil tandvårdsenhet för liggande (svordom svordom röda svordom svordom) russ. Av med vargtänderna blev iallafall den lille kraken. Och alldeles strax efter ställde han sig SÅÅÅ snällt upp.

Och jag VET att han egentligen aldrig ens VAR sådär jättetrött som det påstods. Han är bara russ. That's it. Och detta mina vänner, är hur man vet att det är dags för semester!

//Viktoria Sporre

Min första känsla när Covid-19 blev känt var att vi ryttare är ganska vana vid risken för kontamination genom mediciner men också smittrisker som till exempel ringorm, kvarka och abortvirus. Jag måste ändå säga att det är just dom smittorna som i vardagen skrämmer mig mest. Jag har dock stor respekt för att jag med stor säkerhet ändrar min åsikt om/när den dagen infaller som jag eller människor i min närhet smittas. Corona har gjort de flesta upplysta om hur man bör agera för att inte smitta eller bli smittad.

Jag är så taggad över första tävlingsdagen. Men inser också hur förskonade vi varit från smittor under tävlingsstoppet. Jag tror också att människor generellt sett tvättar händer mer vilket också varit bra för spridningen av hästsmittor. Vi har alltid virkon och desinfektionsmedel hemma för att rengöra lastbil, stall och borstar så det fanns ett lager när handdesinfektion blev en bristvara. Alla hästar i mitt stall tempas varje morgon. En rutin som jag upplever besparat oss smittspridning men som också gett oss stor insikt i hästarnas allmäntillstånd. Det är klart att det tar tid att tempa kanske 16 hästar men med en termometer som mäter tempen på 20 sekunder så är det helt klart värt det.

Normalt ligger hästarna i stallet någonstans mellan 36,8-37,8 normalt sett. Mest förekommande är temperatur mellan 37,1-37,4 på morgonen. Jag ser ganska stora individuella skillnader mellan hästarna. Att tempa en frisk häst över tid ger oss möjlighet att snabbt agera om det blir en skillnad. Tänk på att hästen har högre temp efter rörelse/hagvistelse och framförallt ridning vilket kan ge falsk indikation. Tänk på att unghästar och framförallt föl har en högre temperatur då ämnesomsättningen är högre. Det är helt normalt att det skiljer upp till 0,5 grader under ett dygn på en häst. Det man skall reagera på är skillnader större än det.

De åtgärder vi gör om vi ser en högre temperatur hos häst än vad som är normalt är:

• Isolera hästen direkt från övriga hästar
• Tempa alla hästar i stallet
• Informera övriga som är i stallet för att minimera smittspridningen
• Byt kläder och tvätta händer vid hantering
• Tempa regelbundet för att se en eventuell feberkurva
• Försök få hästen att dricka
• Var vaksam om tempen kommer av smärta, typ lymfangit, kolik, behövs veterinär?
• Ta bort kraftfodret om hästen ställs på box
• Led hästen för hand (ej vid andra hästar)
• Notera eventuellt näsflöde eller hosta
• Kolla hästens slemhinnor
• Kolla hästens puls och andning

Kom ihåg att tempa din häst innan du åker till tävling och träning men också under långa resor. Vi har vid fler tillfällen isolerat en häst helt i onödan men tänk den dagen som det är något då har vi förhoppningsvis kunnat stoppa smittspridningen.

Vi ses på tävling- ÄNTLIGEN

Foto: Privat

Arkivfoto: Haide Westring

Många är det som lider i situationen vi hamnat i. Framför allt tänker jag på de som förlorat någon i denna pandemi som härjar över jorden. I skrivande stund är det över 300 000 människor som lämnat sina nära och kära i sorg runt om i världen. Hur corona på bästa sätt ska bekämpas och vilken strategi som lämpar sig bäst lämnar jag med varm hand till de som har studieskulder i ämnet.

Det enda någon rimligen kan säga, det FHM (Folkhälsomyndigheten, reds anm.) faktiskt säger, är att: Vi vet inte och vi måste vänta och se. Att avkräva ett datum av FHM när vårt samhälle ska rulla i gång som vanligt blir problematiskt utan att först fråga huvudpersonen, det vill säga viruset och hur den planerat sin framtid.

Av förståeliga skäl hörs rop på hjälp från de flesta områden runt om i landet. Verksamheter går på knäna och i många fall har företag redan fått slänga in handduken. Därför är det förståeligt och rimligt att även ridsporten börjar höja rösten och förklara sin situation. I dagsläget är det dock bara att förhålla sig till de restriktioner som ligger, men när lättnader kommer är det viktigt att vara förberedd. Som någon ansåg, och jag håller med, så vore det önskvärt att det fanns en branschorganisation som kan driva ridsportens frågor när den dagen kommer.

  
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport. 

Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen. 

Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla. 

Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman –Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den. 

På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse. 

På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls. 

Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM. 

För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. 
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!

/Alexander Zetterman

Se klippet nedan: