Johanna Ferlin, 18 år, är sedan åtta år tillbaka tävlingsryttare på ponny och tävlar främst i hoppning på lokal till nationell nivå med olika ponnyer. Förutom detta är hon aktiv på olika sociala medier och nyligen publicerade hon en video på Instagram, där hon tar upp ett problem hon uppmärksammat på tävlingsplatsen. Här i Gästbloggen sammanfattar hon innehållet i videon (som du även kan se nedan) och uppmanar alla att tänka till en extra gång, för barnens skull.
Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.
Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.
Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.
Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.
Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!
Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.
Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.
Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:
OM DENNA GÄSTBLOGG Hippologstudenten Johanna Månsson, 22 år, var nyligen med om en otäck händelse vid stallet i Billdal, när hennes häst Little Ninja skrämdes och blev påkörd av en skåpbil från Postnord. Som tur är klarade sig alla inblandade utan fysiska skador. I ett inlägg på Facebook, som vi återpublicerar här nedan, berättar hon mer med egna ord. Postnord kommenterar händelsen.
"Jag är inte personen som brukar lägga upp den här typen av inlägg men nu räcker det. Kom nyss hem ifrån stallet efter att ha tagit in min häst från hagen. Jag har turen att ha en trafiksäker häst som blivit miljötränad och utsatt för alla möjliga situationer. Men som alla andra flyktdjur reagerar han instinktivt och kan bli rädd.
På väg in till stallet ser jag en skåpbil, Postnord, som är inne och vänder på stallplan. Fint tänker jag då, som redan hunnit gå en bit på vägen. Föraren stannar säkert och låter mig passera. Men icke, bilen vänder och kör ut på vägen. Jag tänker då att föraren säkert sänker hastigheten i höjd med mig och jag håller mig så nära kanten som möjligt. Föraren saktar inte ner farten. Bilen kör inte för snabbt för en vanlig grusväg, men hastigheten är för hög för möte med häst.
Ninja blir skrämd, kastar sig bakåt mot mitten av vägen och blir då påkörd. Varpå jag tappar grimskaftet och han sätter av ut på bilvägen. Tack och lov valde han att stanna hyfsat snabbt och jag kom sedan ifatt honom. Möter sedan föraren på vägen tillbaka som snabbt frågar om det gick bra, innan bilen kör iväg. Ninja mår, av vad jag kunde avläsa, bra. Visar ingen hälta och vi blev nog båda mest chockade.
Men snälla! Håll avstånd, sänk farten eller stanna om nödvändigt vid möte med häst. Jag skiter i om du ska styla för kompisen, testar din nya bil eller är sen/ stressad. Hästar är flyktdjur, de kan blir skrämda och om så är fallet så utsätts alla för fara. Häst, ryttare och du som förare. Det är så enkelt att förebygga olyckor bara genom att visa hänsyn. Det gick bra denna gången men alla har kanske inte samma tur. /Johanna"
Ber Johanna om ursäkt Maria Ibsén, pressansvarig på Postnord, skriver i ett mejl till Hippson: "Det var en tråkig historia. Postnord har tusentals transporter ute varje dag över hela Sverige, och självklart ska alla som kör för oss följa lagar och regler och visa den hänsyn som krävs i trafiken. Vi ber Johanna om ursäkt för den skrämmande upplevelsen och är glada att både hon och Ninja klarade sig oskadda. Vi vill gärna veta när och var händelsen inträffade, för att ta det vidare till ansvarig chef som kan säkra att det inte händer igen*." *Johanna har kontakt med Postnord.
Little Ninja, kallas för Ninja är en valack född 2011. "Jag har haft honom i lite över tre år. Otroligt charmig och snäll. Nyfiken och med en lite busig karaktär. Vi tävlar främst i hoppning och han är startad upp till 1,15", säger Johanna. Foto: Privat
För några år sedan förlorade Elsa Karlsson sin älskade häst, Billy Talent. Med sin historia vill hon berätta om hur hon hanterade sorgen och hoppas därmed kunna hjälpa någon som befinner sig i en liknande situation. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela berättelsen i Gästbloggen.
År 2017 i december miste jag min älskade underbara häst Billy. Han var 10 år, pigg, frisk och glad.
Jag bodde med mina föräldrar på deras gård då. Jag var iväg på halkkörning, min pappa jobbade och min mamma sov eftersom hon hade jobbat den natten. Det var otroligt mycket snö, snö som la sig på elstängslet och elen kom inte fram i snöret som det skulle. Billy var en otroligt speciell häst och gjorde lite som han själv ville. Så han såg sin chans att smita ut ur hagen och utforska världen utanför, han kom dock inte så långt.
Bara en liten bit från hagen så har vi en ridbana där pappa lämnat paddock-krattan sedan han använde den på hösten. Billy kom till paddocken, han råkade kliva på krattan och fastnade med ena hoven (det är en äldre kratta av järn, den är som ett rutnät man fäster bak på traktorn). Vi vet inte exakt hur länge han satt fast där, men troligtvis runt en timma, det är vad som gör mig mest ledsen än idag. Att veta om hans lidande och panik.
Vår granne kom hem och såg honom ligga där, hon ringde då min mamma och hon sprang ner till honom direkt. Min mamma är en väldigt rutinerad hästmänniska och insåg direkt att det inte skulle gå att rädda honom. Hela benet som fastnat var av, han hade försökt dra sig loss. Min farfar bor på samma gård och han är jägare, så hon ringde honom. Hon ringde sedan veterinären och fick klartecken om att avliva honom på plats, så farfar kom med sitt gevär och den processen gick snabbt.
Jag var som sagt inte hemma. Hade precis kommit tillbaka till Borås efter halkkörningen och min pappa hämtade mig där, han visste redan vad som hänt och jag var helt ovetandes. Han sa bara att ”det har hänt något” och jag fick en så stor klump i magen och visste direkt att det var min älskade Billy som råkat ut för något. Pappa bekräftade mina farhågor och berättade vad som hänt. Jag fick panik och ville hoppa ur bilen mitt i centrala Borås och springa därifrån i panik. Försöka fly från den hemska verkligheten.
Vi kom hem och jag möttes av min mamma som såg så otroligt ledsen ut, jag visste att hon mest var orolig för hur jag skulle hantera detta. Jag har aldrig brutit ihop så som jag gjorde då, det är än idag den värsta dagen i mitt liv. Jag låg hemma i min säng och bara grät i flera dygn, kunde inte ta in att det hade hänt, vägrade acceptera det.
Och än idag, ungefär 2 och ett halvt år senare kan jag inte tänka på honom utan att få en tår i ögat och en klump i magen. Det är en sorg jag alltid kommer få leva med, en saknad som aldrig kommer försvinna och ett tomrum jag aldrig kommer kunna fylla. När folk säger ”det är bara ett djur” så har de aldrig älskat ett djur på riktigt, och absolut aldrig mist ett djur de älskar.
Men helt otroligt nog så har jag överlevt min värsta mardröm. Jag förlorade min bästa vän, min själsfrände och en stor del av mitt hjärta. Den dagen i december 2017 trodde jag aldrig att jag skulle kunna leva vidare, trodde aldrig att jag skulle kunna känna lycka igen.
Vill främst dela med mig av detta för att andra i samma situation ska kunna ta del av det. Det blir bättre men aldrig riktigt bra. Men man lär sig att leva med sin sorg, även om det känns som att hela ens liv går under just då.
OM DENNA GÄSTBLOGG Christian Gillinger har Cyklistbloggen tillsammans med Jeroen Wolfers. De är två Stockholmscyklister som huvudsakligen använder cykeln i vardagen. De cyklar istället för att köra bil eller åka kommunalt och de vill att cykling ska kännas lika säkert och få samma villkor som alla andra trafikslag. Christian läste om olyckan där hästen Poker blev skrämd av cyklister, bröt benet och fick avlivas. Christian berördes av händelsen och sökte information om hur man bäst möter och passerar häst och ryttare med cykel. Det var så vi på Hippson kom i kontakt med honom. Det hela har mynnat ut i ett blogginlägg som vi på Hippson fått tillåtelse att dela.
"Jenny Ek och hästen Poker var ute på en lugn skrittrunda längs en ridväg i Säve när två personer på cyklar plötsligt kom i hög fart bakom dem. Poker skrämdes av de skrikande bromsarna, skenade och bröt benet. – Det var blod överallt, säger Jenny tillHippson." Så börjar en text som dök upp i våra flöden. Det handlar om en häst som skrämts av cyklister och skrämdes så mycket att han störtade utför ett stup, bröt benet och fick avlivas. Eftersom Cyklistbloggen träffar hästar rätt ofta inne i stan på väg till jobbet, tänkte vi därför att det var dags att ta reda på mer om hur man bör göra som cyklist när man möter hästar.
Kortversionen: Ta det lugnt, stanna gärna om du möter ett hästekipage, använd inte ringklockan och om du rider ikapp, gör det i låg hastighet utan att göra plötsliga ljud. Håll ordentliga avstånd, särskilt bakom hästen. Småprata gärna för att ge häst och ryttare en chans att upptäcka dig.
Sju tips till cyklister som möter ryttare. Först, i fallet med hästen Poker så red ekipaget på en påbjuden ridväg, som är uppmärkt med vägmärke D8:
Tips nummer ett: Här får manintecykla. Precis som man inte får köra bil på en cykelbana. Så tips ett är alltså att inte cykla på påbjudna ridvägar. Enkelt. Men, hästar och cyklister kan ju träffa på varandra i trafiken ändå – på skogsstigar, eller – som i vårt fall – i blandtrafik inne i stan där både Djurgårdsförvaltningen och Kungliga Hovstallet har hästar – för att inte tala om ridande polisen. Vi kollade med våra ridande vänner och bekanta och hörde också av oss till ridsporttidningen Hippson för att få bättre koll på vad man ska tänka på när man närmar sig en häst på hoj. Först, hästar är flykt- och flockdjur. Att de ärflyktdjur betyder att deras främsta försvar mot rovdjur är att fly. Konkret innebär det att en häst som blir skrämd av något reagerar snabbt med att sätta fart. Flyktdjur är ständigt beredda på att snabbt fly iväg. Det var alltså det som hände med Poker. Hästar kan bli skrämda av nästan vad som helst – något som fladdrar, plötsliga höga ljud, eller när något med starka färger dyker upp. Det betyder att en cyklist som kommer i hög fart och plingar på ringklockan och är iförd reflexväst lätt kan skrämma slag på en häst.
Tips nummer två: Så, tips nummer två när du som cyklist möter en häst: Sänk hastigheten i god tid, utan att tvärbromsa. Användinteringklockan. Men prata gärna lugnt så att häst och ryttare får en chans att upptäcka dig. Om hästen verkar nervös (trippar fram, fnyser eller svänger fram och tillbaka) är det klokt att stanna tills ekipaget passerat.
Tips nummer tre: Hästen är ett flyktdjur, inte ett rovdjur.Det gör att synfältenfungerar annorlunda än på till exempel människor. Hästen ser nästan 360 grader runt sig, men har dåligt djupseende och därmed svårt att bedöma avstånd. Det innebär att den har lätt att uppfatta potentiella faror – och dit räknas alltså även cyklister. Rakt framifrån är synen sämre och samma sak precis bakom hästen – där ser den inte alls. Hinner du upp ett ryttarekipage, var alltså medveten om att du inte syns alls bakifrån och att du kan dyka upp väldigt plötsligt när du cyklar om. Och tänk också på att hästar använder bakbenen mot faror – cykla därför aldrig precis bakom en häst.
Tips nummer fyra: Hästar är som sagt lättskrämda, så tänk på att en häst plötsligt kan bli skrämd av vad som helst, även något annat än dig. Det betyder att den plötsligt kan röra sig oförutsägbart – och då gäller det att inte vara i vägen. Håll avstånden!
Tips nummer fem: Hästen är alltså ettflockdjuroch vill därför hålla ihop gruppen. Kommer det flera hästar, låt dem passera tillsammans.
Tips nummer sex: Hästar som vanemässigt rids i stadsmiljö, till exempel polishästar och Beridna högvakten, är tränade för det och är också hästar som är speciellt utvalda för att fungera i den tuffare miljön. Men de är fortfarande hästar, så visa hänsyn ändå.
Tips nummer sju: Har du otur och möter hästar som kommer i hög fart, var extra försiktig. Galopperande hästar brukar vara mer fokuserade på galoppen än på omgivningen, så om det är på en grusväg, gå åt sidan och låt passera. Men göm dig inte, , stå tydligt och synligt. Du vill inte vara den där läskiga överraskningen.
OM DENNA GÄSTBLOGG Viktoria Sporre är veterinär och driver en ambulerande hästpraktik på Gotland. I ett inlägg på Facebook berättar hon med humor om när hon skulle kolla tänderna på ett litet russ. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig – men slutet gott allting gott – och Viktoria är på välbehövlig semester. Vi har fått hennes tillåtelse att publicera inlägget.
Hur man vet att det börjar bli dags för semester? Man åker till jobbet en helt vanlig torsdag. Man träffar en häst. Eller, ja, man träffar en ponny. Eller, ja alltså man träffar ett Gotlandsruss. Dessa kungar och drottningar av egen vilja , hyss och upptåg. Dessa fantastiska, vackra varelser så fulla av ofog att hälften kunde vara nog.
En fux. Ja, men såklart! Det är väl inget konstigt med det, tänker man, den ska ju bara kolla tänderna. Det borde ju gå vägen utan större problem. Man har gjort det förr. Man klappar lite på ponnyn, ger den lite lugnande, även detta förvånansvärt enkelt med tanke på ras, ålder och så vidare. Åååh den står så snällt. Direkt träff i blodkärl.Man känner sig på g. Inte någonstans misstänker man att det finns en hake – än. Man börjar plocka fram lite grejer och ska just sätta på munstegen.
POFF! Det lilla söta russet bestämde sig för att jag hade ABSOLUT gett den ALLDELES för mycket knark så nu gick det minsann inte att stå upp ens. Totalt väck. Som en vintervilande björn i december. Som en mumie i Egyptens pyramider. Ok, vi väntar väl lite då. Och killar lite på honom......retas lite.... Icke, sa Nicke.
Veterinärvård Mc Gywer-style påbörjas. Med mattes hjälp släpar vi fram med vattendunkar, spännband, täcken och – HÄPP – så hade man "Ernstat" ihop en mobil tandvårdsenhet för liggande (svordom svordom röda svordom svordom) russ. Av med vargtänderna blev iallafall den lille kraken. Och alldeles strax efter ställde han sig SÅÅÅ snällt upp.
Och jag VET att han egentligen aldrig ens VAR sådär jättetrött som det påstods. Han är bara russ. That's it. Och detta mina vänner, är hur man vet att det är dags för semester!
Har du en egen häst att sälja? Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet. Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Hoppning" visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se
OM DENNA GÄSTBLOGG Anna-Clara Pettersson är ridlärare, b-tränare i hoppning och hippolog. Hon har arbetat som ridlärare på Ridskolan Strömsholm. I dag har hon sin verksamhet på Hässelby gård med inriktning på tävling, utbildning och inridning av hopphästar. Hon är också koordinator för Svenska ridsportförbundets ryttarutveckling. I ett inlägg på Facebook uppmanar hon om vikten av att tempa hästarna regelbundet för att hindra smittspridning. Hippson har fått Anna-Claras tillåtelse att dela inlägget.
Min första känsla när Covid-19 blev känt var att vi ryttare är ganska vana vid risken för kontamination genom mediciner men också smittrisker som till exempel ringorm, kvarka och abortvirus. Jag måste ändå säga att det är just dom smittorna som i vardagen skrämmer mig mest. Jag har dock stor respekt för att jag med stor säkerhet ändrar min åsikt om/när den dagen infaller som jag eller människor i min närhet smittas. Corona har gjort de flesta upplysta om hur man bör agera för att inte smitta eller bli smittad.
Jag är så taggad över första tävlingsdagen. Men inser också hur förskonade vi varit från smittor under tävlingsstoppet. Jag tror också att människor generellt sett tvättar händer mer vilket också varit bra för spridningen av hästsmittor. Vi har alltid virkon och desinfektionsmedel hemma för att rengöra lastbil, stall och borstar så det fanns ett lager när handdesinfektion blev en bristvara. Alla hästar i mitt stall tempas varje morgon. En rutin som jag upplever besparat oss smittspridning men som också gett oss stor insikt i hästarnas allmäntillstånd. Det är klart att det tar tid att tempa kanske 16 hästar men med en termometer som mäter tempen på 20 sekunder så är det helt klart värt det.
Normalt ligger hästarna i stallet någonstans mellan 36,8-37,8 normalt sett. Mest förekommande är temperatur mellan 37,1-37,4 på morgonen. Jag ser ganska stora individuella skillnader mellan hästarna. Att tempa en frisk häst över tid ger oss möjlighet att snabbt agera om det blir en skillnad. Tänk på att hästen har högre temp efter rörelse/hagvistelse och framförallt ridning vilket kan ge falsk indikation. Tänk på att unghästar och framförallt föl har en högre temperatur då ämnesomsättningen är högre. Det är helt normalt att det skiljer upp till 0,5 grader under ett dygn på en häst. Det man skall reagera på är skillnader större än det.
De åtgärder vi gör om vi ser en högre temperatur hos häst än vad som är normalt är:
Isolera hästen direkt från övriga hästar
Tempa alla hästar i stallet
Informera övriga som är i stallet för att minimera smittspridningen
Byt kläder och tvätta händer vid hantering
Tempa regelbundet för att se en eventuell feberkurva
Försök få hästen att dricka
Var vaksam om tempen kommer av smärta, typ lymfangit, kolik, behövs veterinär?
Ta bort kraftfodret om hästen ställs på box
Led hästen för hand (ej vid andra hästar)
Notera eventuellt näsflöde eller hosta
Kolla hästens slemhinnor
Kolla hästens puls och andning
Kom ihåg att tempa din häst innan du åker till tävling och träning men också under långa resor. Vi har vid fler tillfällen isolerat en häst helt i onödan men tänk den dagen som det är något då har vi förhoppningsvis kunnat stoppa smittspridningen.
Bilder vänster: Hilde 3304, Uddas Oreios, Uddas Ohwe och uddas Oxal'e. Bild höger: Uddas Oreios (e. Uddas Hector 309 u. Hilde 3304) och mamma Hilde 3304 (e. Furubäcks Io 210 u. Sevi 3016) Foto: Privat
OM DENNA GÄSTBLOGG Elin Hermansson driver Stall ElMariin tillsammans med sin svägerska och själsfrände Mari Kangas. Förra sommaren bestämde de sig för att börja med fjordhästar och de köpte två ston, Fjellstrumpa och Uddas Niobe. Då kom de i kontakt med Lars-Göran Linde och hans stuteri Udda. Här nedan berättar Elin om sitt besök på stuteriet i Munka Ljungby.
Uddas Niobe (e. Uddas Jahve 319 u. Hilde 3304)
"Jag fick äran att åka ner till Munka Ljungby i Skåne och stuteri Udda i ett par dagar i början på juni. Jag hade fantastiska dagar och det gav mig så mycket – och det är om min upplevelse jag vill berätta om för er.
Hos stuteri Udda finns denna sommaren hingstarna Temperament 227 (e. Enar 135 u. Telma 2535), Uddas Hector 309 (e. Gandalf 268 u. Paula 3312) och Wile 325 (e. Allman 204 u Wilma Mi 3553). Jag hann med att se två betäckningar, en med Wile 325 och en med Temperament 227. Det var fantastiskt att se, Lars-Göran är mjuk och lugn, har god hand med både stona och hingstarna och de har förtroende för honom. Det känns som ett härligt lugn och harmoni på gården, det märktes inte av att det dessa dagar var omkring 20 hästar på gården.
Temperament 227
En av dagarna var det dags för ultraljud av tre ston, varav en var vårt eget sto Fjellstrumpa (e. Fjelltor 303 u Delfie) som vi valt att betäcka med Temperament 227. Lars-Göran tog in alla tre från hagen och förberedde allt inför att veterinären kom, så hon skulle kunna börja göra sitt arbete direkt. Till min stora lycka blev vårt sto dräktigt, så 2021 blir det föl hos stall ElMariin. Ett till av de tre stona var dräktigt och ett var det tyvärr inte.
Dessa dagar har Lars-Göran två veckors semester från sitt arbete som personlig assistent, så då jobbar han med stuteriet från morgon till kväll; hästar ska testa brunst, betäckas, stallet ska fixas, hästar flyttas till olika hagar samtidigt som han ser till att alla har det de behöver varje dag, såsom vatten och daglig skötsel. Trots att det dessa dagar var väldigt många hästar på stuteri Udda upplever jag att det ses till att alla mår bra och att alla blir sedda, varje dag.
På stuteri Udda föddes detta år fyra föl, tre hingstar och ett sto, som jag så klart tillbringade ett par timmar om dagen med. Fölen är trygga med människor och enormt nyfikna. Även mammorna är tillfreds med att jag kommer in och klappar och gosar med deras föl och så klart även med dem.
Jag upplever att Lars-Göran alltid har ett leende på läpparna, han brinner för sitt arbete med hästarna och är öppen för nya tankar och idéer. Trots allt dagligt arbete tog Lars-Göran sig tid att spänna för en häst, Paljett 3485, och ta med mig ut på en härlig körtur genom det vackra landskapet, med härlig bokskog blandat med små byar och landsväg. Jag är så oerhört tacksam för härliga dagar hos stuteri Udda!
OM DENNA GÄSTBLOGG Annika Svensson är 39 år och hade turen att få äga sin drömhäst i 22 år. Hon fick stoet Stjärna av sin pappa när hästen var fyra år, oinriden och inte speciellt mycket hanterad. Genom åren har de gjort mycket tillsammans – sovit i skogen ihop, badat och ridit långturer på flera mil. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook delar Annika med sig av de sista timmarna i Stjärnas liv och hur det är att ta farväl av sin bästa vän i en tragisk olycka. Hippson har fått Annikas tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen.
Jag har varit med om det värsta som kunde hända. Min allra bästa vän har vandrat vidare.
Den 22 maj fyllde hon 26 år. Den 23 maj lämnade hon mig.
I en helt oförberedd och ofattbar olycka.
Vi hade våra fem hästar i en skogshage vi använder som försläppsbete. Där går de endast dagtid och hem igen på natten. Men vi tittar till dem flera gånger om dagen. Senaste kollen var vid 17.00, då var allt som det skulle. Klockan 20.00 är det dags att hämta hem dem. Men bara fyra hästar möter oss. Jag sa med en gång till min man att nu är Stjärna död. Paniken kommer och jag börjar gå ut på hygget i hagen som är cirka en hektar stor. Men ingen Stjärna. Jag beslutar då att vi går upp med de fyra andra och letar vidare sen. Men när vi är på väg till utgången ser jag inne i skogen att där ligger hon.
Jag kastar grimmorna jag bär på och springer in till henne. Skriker till min man att hon har brutit benet och att han måste ringa någon som kan avliva henne akut.
Men när vi kommer närmare ser vi att hela hennes högra framben är under mark. Hon sitter helt fast. Ligger på höger sida och har legat en stund. Höger öga är sönderskrapat av försök att resa sig. Hon darrar av smärta i musklerna. Vi ringer brandkåren. Det finns hopp om att rädda henne. Vi ringer även veterinär så att hon får komma. Brandkåren från två stationer kommer för att hjälpa henne. Det känns som en evighet innan de kommer, men det tar nog bara 15 minuter egentligen.
Min man får hjälp av en brandman att gå hem med de fyra andra hästarna. Vi börjar direkt att försöka hjälpa henne.
Marken är ganska fast och torr så vi har problem med att få brandslangen under henne. Till slut orkar vi få den under och frambenet är framgrävt, så vi vet att vi kan dra loss henne. Det har nu gått ytterligare cirka en timme. Men vi får loss henne. Benet är helt och jag är väldigt hoppfull. Men hon är så trött. Hon orkar inte ställa sig upp. Ligger på sidan och orkar inte ens lyfta huvudet. Vi låter henne vila lite. Men en stor häst som har legat länge, det vet vi att det inte är bra.
Hon har nu legat i minst två timmar. Vet inte hur länge hon låg innan vi hittade henne. Jag beslutar att vi försöker hjälpa henne upp. Med en branslang bakom rumpan och folk på båda sidor om henne orkar vi få henne upp i liggande position. Hon får vila lite innan vi klarar att ställa henne upp. Hon tar i själv och hon står, men väldigt vingligt, tar ett steg och fasan som fylldes i mig när båda bakbenen och vänster fram sjunker ner i marken. Hur är det möjligt. Marken är fast och hästar har gått i denna hage i tio år utan att det har blivit så mycket som ett hovavtryck i skogen.
Vi kämpar och kämpar i ytterligare minst en timme. Men hon sitter bom fast. Benen är borta helt upp till magen på henne. Vi gräver och gräver, men klarar inte att gräva fram henne. Hon sitter för djupt. Hon är så himla trött nu så jag ber veterinären att hon ska få slippa. Troligen har hon även korsförlamning på grund av att hon har legat så länge. Orken finns inte kvar i hennes slitna kropp. Jag gråter floder och det är ett svårt beslut att ta, bestämma att vi ska sluta kämpa.
Min bästa vän som jag haft i 22 år. Min häst som jag kunde lita på i alla situationer. Min häst som skulle ha offrat sitt liv för mig. Skulle jag ta beslutet att vi inte skulle hjälpa henne mer. Fy fasen vad det var svårt. Men hon led, och det hade jag lovat henne, att när dagen var kommen skulle hon inte behöva lida. Hon fick somna in med huvudet i mitt knä...
Brandmännen gav mig en ensam stund med henne. Veterinären, min bästa vän och min man var med som stöd. Jag ville inte att hon skulle ligga där i skogen ensam den natten. Jag ville ha hem henne till gården. För att få upp henne behövdes en vinsch och ytterligare två timmars jobb. Det hade inte gått att få upp henne levande sa de. Jag var inte med och såg det. Och det var nog tur.
Nu ligger hon i sin favoritsommarhage på gården. Det gör så ont i mig att tänka på vilket hemskt avslut min bästa vän fick. Hon skulle ju få finnas i flera år till. Hon var fullt frisk och piggare än unghästarna i stallet.
Klandrar mig själv att vi hade dem i den hagen... Vet att jag inte ska det.
OM DENNA GÄSTBLOGG Hoppryttaren Niklas Jonsson skriver om coronapandemin och reflekterar över hur viruset har påverkat sporten och vardagen. I inlägget – som först publicerades på Facebook – lyfter han fram att Folkhälsomyndigheten, företag och idrottsklubbar har olika perspektiv och roller i situationen som har uppstått.
Många är det som lider i situationen vi hamnat i. Framför allt tänker jag på de som förlorat någon i denna pandemi som härjar över jorden. I skrivande stund är det över 300 000 människor som lämnat sina nära och kära i sorg runt om i världen. Hur corona på bästa sätt ska bekämpas och vilken strategi som lämpar sig bäst lämnar jag med varm hand till de som har studieskulder i ämnet.
Det enda någon rimligen kan säga, det FHM (Folkhälsomyndigheten, reds anm.) faktiskt säger, är att: Vi vet inte och vi måste vänta och se. Att avkräva ett datum av FHM när vårt samhälle ska rulla i gång som vanligt blir problematiskt utan att först fråga huvudpersonen, det vill säga viruset och hur den planerat sin framtid.
Av förståeliga skäl hörs rop på hjälp från de flesta områden runt om i landet. Verksamheter går på knäna och i många fall har företag redan fått slänga in handduken. Därför är det förståeligt och rimligt att även ridsporten börjar höja rösten och förklara sin situation. I dagsläget är det dock bara att förhålla sig till de restriktioner som ligger, men när lättnader kommer är det viktigt att vara förberedd. Som någon ansåg, och jag håller med, så vore det önskvärt att det fanns en branschorganisation som kan driva ridsportens frågor när den dagen kommer.
Jag anser dock att det är viktigt att förstå och respektera att FHM och ekonomiska verksamheter har diametralt olika ingångsvärden i problemet. FHM:s jobb är att hantera pandemin utifrån ett smittskyddsperspektiv. Företag och idrottsklubbar driver på för att slippa konkurs. Detta ska vägas samman till politik som på bästa sätt räddar så många företag och människoliv som möjligt.
Jag önskar att alla tar med sig detta perspektiv innan de ger sig in i debatten. Att säga att vi har det jobbigt nu är helt ärligt inte ett argument som väger särskilt tungt i dagens situation. Tänk att hålla en människas liv i ena handen och ett livsverk i den andra och tvingas välja. Jag är glad att jag är ryttare och inte ansvarig beslutsfattare i denna tid. Hoppas vi ses snart ute på tävlingsbanorna.
OM DENNA GÄSTBLOGG I en känslofylld text beskriver hoppryttaren Alexander Zetterman minnesvärda stunder från sin barndom, när Ridsportsveriges framgångssaga tog fart. Att ha en målbild är nu kanske viktigare än någonsin, med de utmaningar vi står inför i och med coronapandemin, menar han. Texten publicerades först på Alexanders Facebooksida, Hippson har fått tillåtelse att dela den här.
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport.
Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik. När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill. Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen.
Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla.
Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman –Richmond Park”. Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse. Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den.
På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse.
På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut. Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt. De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls.
Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM.
För mig känns det som att efter VM i Jerezså har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!
– TEMA: Trendspaning – Porträtt: Carl Hedin – Hitta flytet med kavaletti – Lyft dressyren med musik – Mental träning för föräldrar – Säkerhet hos veterinären ...och mycket, mycket mer!