Annelie tar en sista galopp med Sally Carrera. Foto: Johan Wesslén
Annelie Weinehall inledde 2021 med att ramla av och bryta benet. En lång rehab väntade och den här veckan är det dags för ytterligare en operation. Hon vill dela med sig av hur hon har bemötts under den långa rehabtiden. Där lite förståelse lämnas för att läkning tar tid och där attityden många gånger är att det bara är ”upp i sadeln igen” som gäller.
”Jag inledde det nya året på sämsta tänkbara sätt. Den första dagen på 2021, när snön glittrar vackert i vår norrländska by utanför Umeå har jag sådan energi som många av oss känner när vi nyligen skålat in det nya året. Nya möjligheter. Det är dags för årets första ridtur. Jag är i ridhuset på min relativt nya häst, vi har precis börjat galoppera och jag står i lätt sits. Plötsligt blir min häst skrämd av ett mötande ekipage. Hon vänder tvärt och jag hinner i luften tänka "inte huvudet, inte huvudet".
För några år sedan tävlade jag på Sundbyholm. Vi var felfria fram till det sista hindret i omhoppningen. Jag satsade, ni vet när man vet att det blir långt på linjen och man galopperar på framåt för att räcka till. Hästen lägger in ett sista galoppsprång och klarar hindret felfritt men jag, som tänkte att vi skulle ta av ett galoppsprång tidigare flyger själv i luften och landar på nacken. Jag vet vad rehabilitering innebär, jag vill inte dit igen.
När jag faller av denna nyårsdag med tankarna om att inte slå i huvudet svarar kroppen upp med att försöka landa på fötter. Jag utbrister "inte bra inte bra inte bra". Sedan säger jag åt Johan, min pojkvän, att ta hästen och ringa ambulansen.
Smärtan är obeskrivlig. Therese kommer fram, hon jobbar på sjukhuset i Umeå och tar över telefonen från Johan. Jag hör henne besvara frågorna som ställs i den andra änden. Med bestämd röst säger hon; "den ÄR av". Jag sneglar bak, jag har aldrig sett ett brutet ben förut men jag förstår att så där ska inte foten vara. Chocken kommer, det blir kallt att ligga i ridhussanden i minus 20 grader. Det dröjer en timme innan jag lyfts in i ambulansen.
Jag blir opererad och inlagd över natten. Jag fick beskedet att det tar tre månader innan jag kan rida. Jag tänkte att då har jag ett gäng månader på mig att komma i form och kanske kan jag ändå tävla 130 i höst som planerat. Tankarna snurrar vidare, jag har två hästar som ska tränas och tävlas. Vem kan rida dom i närtid? Efter att jag berättat om olyckan i ett Facebookinlägg får jag hjälp med hästarna. En del kommenterar att de också varit skadade på olika sätt.
Jag gör en mållista med rubriken "Fotledsfrakturer och vägen tillbaka". Därefter listar jag olika mål att bocka av såsom:
✅ Stygn tagna och byte av gips
✅ Avgipsning
🟩 Rehabilitering program del 1
🟩 Rehabilitering program del 2
🟩 Ridning 3 månader efter olyckan
Varje gång ett delmål bockas av firar jag det. Även slutmålet ska firas. När det blir vet jag dock inte för jag har fått addera till exempel fler rehabiliteringsprogram och magnetröntgen tio månader efter olyckan.
Tiden går. I början har jag så ont att jag mest bara sover. Med tiden börjar jag läsa en bok om mindset. Jag har varit oerhört intresserad av mental träning länge och undrar vad jag kan lära mig av den här situationen. När gipset är borta och kryckorna ställs åt sidan kan jag äntligen börja rida. Men det är annorlunda. Benet är otroligt svagt, det har varit ett rejält trauma. Jag rider men kan inte hålla om med båda benen så det känns ostadigt. Men kul! Så otroligt roligt! Jag fokuserar på att rida en av hästarna och hon är på strålande humör dessa dagar då jag precis börjat rida. Jag hade ingen tanke på att vara rädd för att falla av igen. Kollegor på jobbet undrade om jag inte var rädd men det kände jag inte av. Femte dagen som jag red var det mörkt, jag hade pannlampa och red på en åker. Vi började galoppera och ett litet oskyldigt bocksprång i glädje var det enda som krävdes för att jag skulle falla av och landa med huvudet i marken. Jag ringde till Johan och berättade att hästen galopperar hem men att jag är okej, benet slog inte i så jag hade ganska bra nyheter trots avfallningen tyckte jag. Allt är relativt.
Glädjen som jag känt inför att kunna börja rida igen, motivationen för att kämpa mig upp i sadeln fast det gjorde väldigt ont, allt försvann där och då. Jag insåg hur lång väg jag faktiskt har tillbaka till att kunna rida ordentligt igen. Jag hade inte förstått hur svag kroppen kan bli. Jag har sedan tidigare varit relativt skonad från skador, det är min egen uppfattning.
Så snart jag fått bort gipset började kommentarer komma, "när ska du börja rida" var vanlig och när jag svarade att det blir det datum som läkaren sagt var det som att jag hade svarat fel, som att jag borde sagt att jag redan har börjat fast med gips och kryckor kvar. En kommentar som också kom var "du får rida utan stigbyglar". Ja det känns ju jättekul när jag inte ens kan sitta kvar i ett litet bocksprång. Fotleden behövs med eller utan stigbyglar och jag tror inte att alla förstår att det kan kännas jobbigt att få den typen av kommentarer. Det är precis som att man inte gör tillräckligt. Jag har försökt vara i min egen bubbla men reflekterar över vad synd det är att det finns denna pushande attityd inom ridsporten.
Det tar ett år för en fraktur att läka, men det är mycket däromkring, trasigt ledband etcetera. Skruvar inopererade för att stabilisera skapar också värk. Jag noterade att vänner som också skadat sig i samma veva som mig börjat tävla och jag hörde min inre röst "kanske är det dags för mig nu, kan hon så borde jag också …" sedan avbröt jag den tanken med ett; "stopp, fokusera på dig själv, vad som är rätt för dig, att jämföra gör ingen gott".
Sommaren kom och till slut började jag hoppa. Jag tävlade även fast det gjorde ont men jag fick göra det jag älskar så det var värt en kompromiss. På tävling kom frågor; "är benet bra nu" och jag blev så förvånad. Från mitt perspektiv var det inte nära bra. Visst jag kunde hoppa men hade ont, jag haltade efter jag ridit men det syns inte alltid för jag valde att gå extra sakta. Jag förstår frågan, att det är av omtanke, även fast jag var långt ifrån bra. Varje skada är unik, jag tror bara att många behöver få upp ögonen för att frakturer inte bara läker sen kan du rida. Det är ofta mer än så. Med detta vill jag öka insikten kring vad en skada kan innebära både fysiskt och mentalt. Ett positivt mindset har hjälpt mig enormt mycket. Jag har tränat upp det under en lång tid. Motgångar kommer ändå men det blir enklare att hantera motgångar med rätt mindset.
Annelie tävlar med Mood Indigo. Foto: Johan Wesslén
Hur är det nu då? Jag behöver göra om denna resa. Ny operation blir det i veckan för att fixa ledbandet. Att ha ont tar på krafterna men vetskapen om att återigen ha gips och göra uppehåll i ridningen gjorde mig ledsen när jag fick besked från läkaren att vi behövde boka in en operation och att jag kommer behöva gips följt av rehabilitering, igen. Jag var ledsen på kvällen efter jag fått samtalet från sjukhuset. Nästa dag skissade jag på en plan för hur jag bäst kan ta vara på tiden före och efter operationen. För mig är det viktigt att tillåta sig att vara ledsen och besviken, sedan att dra lärdomar från tidigare utmaningar och fokusera på att hantera motgångar så bra som möjligt. Mitt fokus ligger där. Jag har gjort årets sista galopp i ett vackert vinterlandskap och är nu inställd på en tuff period framöver. Med ett så bra mindset som möjligt ska jag göra det bästa jag kan av detta med längtan efter nästa års träningar och tävlingar med mina två fantastiska hästar.
Jag delar resan på min Instagram @annelieweinehall för den som vill få mer inblick."
//Annelie Weinehall
Läst 106131 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Privat (infälld)
Helena Kättström jobbar som veterinär och har 30 års erfarenhet. På fritiden är hon engagerad som exteriördomare för många raser och föder upp fjordhästar med stuterinamnet Kry. I sin privata blogg, som inlägget nedan kommer ifrån, resonerar hon kring huruvida människan förmänskligar hästen som individ och hon ställer sig frågan hur mycket hästmänniskan verkligen gillar just hästar?
Ibland tror jag att många så kallade hästvänner inte alls gillar hästar. Fast jag tror inte att de håller med eller tänker så.
Gillar du hästar förresten? Alltså på riktigt. Då menar jag att du tycker om hästen som häst och vill att den ska få leva sitt liv som häst. Alltså inte som människa.
Du får gärna vara hästmänniska, för då hoppas jag att du bryr dig om vad som är bäst för hästen. Bäst för hästen som häst då. Inte som människohäst.
Jag ser alldeles för många hästar som får leva ett liv som anpassas efter människornas behov. Det är därför jag undrar om de gillar hästar som är hästar. Jag ska ge några exempel.
Hästar är flockdjur och behöver sin flock för trygghet och trivsel. De vill ha andra hästar som delar på vakten, och de vill bli kliade av andra hästar. Jag tror att detta är en väldigt viktig del i hästars liv, och tror faktiskt inte att de är lyckliga utan riktiga sociala relationer, som är närmare än att se andra hästar eller nosa genom boxgallret.
Ändå går massor av hästar ensamma i sin box och ensamma i sin pyttelilla hage. Man säger att de gör det för att inte bli skadade. Men hur skadade blir de i själen av detta liv?
Hästar är grovfoderätare, som vill ströva långa sträckor i långsam takt och beta många timmar under dygnet. Då mår de bra i själen, och då mår de bra i magen. Med rätt grovfoder behövs det bara kompletteras med salt och mineraler, och så vatten förstås.
Ändå vill vi ge dem en massa kraftfoder, och gärna diverse andra saker i små dyra burkar, för att toppa prestationen, för att de ska bli "slanka" (ingen buk full av fiberrikt grovfoder) och snygga, eller för att vi tror att det går lika bra. På natten får de stå på spån och höet är slut under många, långa timmar.
Hästar har en funktionell päls, med fantastiska egenskaper som gör att de kan stå emot de flesta väder och hålla sig lagom varma och torra. Speciellt om de har en ligghall och tillgång till grovfoder så fryser de nästan aldrig.
Men vi köper täcken, och halstäcken och vi klipper och klipper. Inte bara lite för att lufta vid arbete, utan vi klipper bort hela den fina pälsen, och får köpa ännu mer skydd mot skav. Men det är klart att helklippta och halvnakna så blir de ju nästan som vi, så gott som hårlösa människor.
Och det är väl inget större fel på människor. Men är det en människa som du vill ha så kanske du kan hitta en sådan vän? Låt din häst vara häst, så kommer den att lyssna på dig och ge dig så mycket. Faktiskt sådant som inte människor kan.
De försöker lyssna och förstå oss, och det gör de oftast väldigt bra. Om du verkligen tycker om hästar så försök lyssna på vad som de tycker är viktigt och inte bara vad du skulle välja som människa. Då blir du en riktig hästmänniska och en riktig hästvän.
/Helena Kättström
Läst 110552 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet.
Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.
På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling!
Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld!
Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.
De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv dina utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag.
Då kan du rida som du är och vill vara!
Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett!
//Åsa Torninger
Läst 204196 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Kerl, eller "Kalle", är en valack med en speciell historia. I Gästbloggen berättar Emmalouise Wendin Löwgren om hur hennes mamma lyckades med den svåra uppgiften att förstå den bestämda hästen och om hur "Kalle" vann hela familjens hjärta.
Foto: Ronja Rylander.
Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.
Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.
Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det...
Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte.
Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?
Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.
Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet.
Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa.
Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.
Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.
Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!
/Emmalouise Wendin Löwgren.
Foto: Ronja Rylander.
Läst 144338 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Emmalouise Wendin Löwgren är en 27-årig dressyrryttare som drömmer om att starta de stora mästerskapen i framtiden. Under SWB Mälardalens unghästtest visades hennes treåring Blue Ivy Leigh – i blogginlägget nedan hyllar hon Rebecca von Knorrings arbete med det uttrycksfulla stoet.
Blue Ivy Leigh "Bella" (född 2018, e. Van Vivaldi u. Gasella ue. De la Gardie)
Vilken dag! Om möjligt var jag ännu mer stolt över Bibbi när jag vaknade dagen efter ❤️Hon är ett oerhört vasst sto – brås på mamma – men det var också det jag föll för hos mamma Bella. Det var ju bara den där biten att sko, åka släp, gå i hage, leda, rykta, stå ensam, stå på gången, vara på tävlingsplats, klippa, bada och att rida ensam som inte funkade de första sju åren med henne – för att rida var hon ju helt fantastisk!
Jag och mamma sa det: skulle vi ta föl på Bella ville vi dels förstärka alla hennes fantastiska sidor (för tro mig, det var många), dels försöka applicera ett gott temperament och självförtroende med en hingst som hade detta att tillgå. Hingsten med stort H heter Van Vivaldi. Jag föll för honom första gången jag såg honom på en uppvärmning och Caroline Darcourt lotsade honom som att dom två aldrig gjort annat. Jag glömde för en sekund att rida själv. Han var kolsvart och graciös med samma power som Bella, men det fanns ett sånt där ”cool dude”-lugn över honom. Något som sa: "Nu är jag här, ni kan sopa av prispallen redan nu". Det sa klick och året efter hade Bella guld i magen – oj så lyckliga vi var! Ni undrar hur det gick för Van Vivaldi året innan? Han vann så klart.
Vi ville alltså göra allt i vår makt för att det kommande fölet skulle bli trygg i sig själv från början. Vi skulle försöka plantera ett gott självförtroende hos den lilla och om det gick att göra genetiskt ville vi försöka med det. Träningsmässigt skulle vi introducera lastning, vatten, lyfta fötter och stå på gången tidigt. Vi skulle applicera det stöd Bella behövde från oss senare i livet på den lilla tidigt i livet. Allt skulle vara kul och inte läskigt! Självförtroendet var det dock inget fel på när Bibbi kom till världen, men det var det där med auktoritet. Vem bestämde om inte hon? Tina Turner i hästform – en tuff brud i lyxförpackning.
På unghästtestet såg vi den stora självsäkerhet och självförtroende som Bibbi besitter, men också den lite blyga delen av henne som behöver vägledning och stöd. Och nu kommer den blödiga delen av denna story – Rebecca Von Knorring.
Oj, oj, oj vilket jobb du gjort! Med ditt "never ending"-tålamod, ditt lugn och din vänlighet. Inget får stressas eller pressas fram. Allt är på Bibbis villkor, hon boostas och hyllas för små vinster! Som att hantera en bräcklig men kaxig 13-årig tjej med ny skinnjacka och mycket bubblande känslor i kroppen behövde hon en äldre kompis att luta sig mot. Någon som berättade om livets stora hinder och hur man tar sig över dom. När Bibbi greps av scenskräck och genast blev lite blyg inne på banan fick jag en klump i magen. En flashback till en ung och stressad Bella som kastade sig omkring på tävlingsplatsen, som råkade nocka mig i ansiktet i all stress och sedan var den dagen över. Jag tänkte: "Nej, hon får inte bli stressad nu! För allt i världen!" – och det blev hon inte heller!
Hon knallade in lite bakom Rebecca, tittade lite frågvist och undrade vad hon skulle göra. Du, Rebecca, med ditt kroppsspråk som utstrålar trygghet och självförtroende, rättade till Bibbis skinnjacka och sa: "Det här är lätt, så här ska vi göra". Du guidade henne rätt hela vägen och att Bibbi tittade lite under lugg under testet struntar jag dyrt och heligt i.
Ni tillsammans uppfyllde alla våra högsta önskningar och drömmar. Bibbi visades i alla gångarter, hoppade med lätthet om än lite ointresserad och visade upp ett fantastiskt ridprov. Hon stod lugnt vid transporten och kikade in de stora långtradarna som passerade Strömsholms röda ridhus. Hon såg sin kompis Ed sadlas och tittade lite förundrat på en kompis som säkert på grund av lite rampfeber fick lite sadeltvång på parkeringen. Bibbi gick på transporten, åt sitt hö, stod som ett ljus på trailern i två timmar hem, väl hemma hälsade hon glatt på polarna i stallet och åt sitt hö. Trygg, lugn och en bra erfarenhet rikare. Rebecca, du är fantastisk! Tack snälla för att du lägger en grund för något som jag tror kommer bli riktigt bra i framtiden, jag vet att hon kommer att bli helt fantastisk.
Sa jag förresten att Bibbi kan skos, lastas, stå på gången, vara själv, ledas, gå i hage, duschas, ryktas och ridas ensam också? Allt det där hennes mamma inte kunde? För det kan Bibbi!
Läst 97604 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: @lindagabor_photography
Sofie Sarenbrant är författare, journalist och sedan ett halvår tillbaka även hästägare. Hon växte upp på en hästgård men när hon nu gjort "comeback" i ridsportvärlden är det mycket som har förändrats. Här gör hon en summering efter det första halvåret som hästägare.
I dag firar Jeddan och jag ett halvår 🥳. Att köpa häst kan vara hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart … Det är verkligen SÅ lärorikt.
Innan jag skaffade Jeddan visste jag inte att:
1. Jag skulle få möjlighet att göra research på kirurgakuten. Tack för det liksom.
2. En kopia av Sovjetunionens president plötsligt skulle dyka upp på ena höften. Och det är inte det enda blåmärket på ett halvår.
3. Långa naglar ... ja, de kan man antingen klippa själv – eller bryta av en efter en per stallbesök. Beror på vad du föredrar.
4. Nästa naprapatbokning inte är till mig. Som hästägare står du och masserar din nackspärr och sneglar längtansfullt mot equiterapeutens laserapparat – som behandlar din fyrbenta vän, inte dig.
5. Fryser du på vintern? Räkna med att din jackbudget går åt till minst tre varianter med olika gram, beroende på kyla. Till hästen alltså. Plus separat halsdel (hoppas att Tommy inte läser detta). Själv har jag en och samma läckande dunjacka (med oklart antal gram).
6. Just det, en hink i hagen behövs också. Och då pratar vi inte vilken som helst, utan en isfri variant för 2 700 kronor. Plus lock, men det bör jag kanske inte gå in på, det blir så negativt.
7. Oroligt lagd? Välkommen till hundra procent visshet om att vad som helst kan hända när som helst. I bästa fall handlar samtalet från stallet om en tappsko eller det mindre trevliga resultatet på senaste träckprovet. Inte en katastrof.
8. Den största chocken med egen häst är ändå att jag var mer övertygad om att jag kunde rida – förut. Nu är jag inte lika säker längre. Lite sent att komma på det kanske.
Nåja, tur för Jeddan att han är så söt och trevlig i all hantering. Vi har det väldigt mysigt tillsammans och tar allt i myrsteg. Är fortfarande glad att jag vågade satsa på en häst, tro det eller ej. Galet, mysigt och spännande.
PS. Om jag har glömt någon punkt, fyll gärna på.
//Sofie Sarenbrant
Fotnot: I nummer 3/2021 av kunskapsmagasinet Hippson berättar Sofie Sarenbrant mer om livet som hästägare. Tidningen når prenumeranterna 10 juni och finns även på vår premiumsajt.
Läst 108801 ggr | Kommentarer | Kommentera |
För Cilla Forsblom är den positiva och sociala miljön i stallet extremt viktig. Hon är uppvuxen med hästar och kärleken för ridsporten började på ett litet stuteri strax utanför Norrtälje. Hästintresset följde med och hon intresserade sig för både voltige och hoppning på en av Stockholms ridskolor, men det blev hoppningen som satt kvar.
– I dag hopptränar jag några hästar norr om Stockholm men har hjärtat på Dalsta gård där jag är stallchef och där vi huserar 36 hästar. Hästar och hoppning är fortfarande det största intresset, men det sociala, inkluderande och den positiva stallmiljön är väldigt viktig för mig och något jag valt att lägga extremt mycket fokus på.
Hippson har fått Cillas tillåtelse att dela hennes text om den inkluderande stallmiljön här i Gästbloggen.
Jag vill nog ändå påstå att kamratskapen och den gemensamma glädjen för häst i mitt stall just nu är superhärlig. Men jag har reflekterat en del över det här med konflikter i stallmiljö.
Stallet som många gånger kan vara en ganska tuff miljö, trots det delade intresset och kärleken för ridsporten, behöver vi mer lyhördhet.
/Cilla Forsblom
Läst 129591 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Malin Josefsson är en del av det svenska landslaget i fälttävlan. Dessutom är hon utbildad veterinär och menar att kunskap och noggrannhet kring smittskydd är något som är viktigt alla dagar – inte bara vid ett aktuellt virusutbrott. Här delar hon med sig om sina tankar kring smittskydd.
Ingen inom ridsport har missat det som sker i Valencia i Spanien. Det är hemskt och det går inte annat än att känna starkt för de som är där med sina hästar.
Smittan i sig är inte ny, den har funnits med oss länge. Ibland blossar den upp starkare när den får fördelaktiga förutsättningar som i Valencia. Vi vet hur den smittar och att isolering är viktigt.
Risken för smitta finns alltid, framförallt när vi väljer att resa, träna och tävla med våra hästar och därmed utsätter dem för stress. Det är anledningen till att en häst från ett stall där feber finns aldrig ska åka till en annan anläggning.
Att internationella tävlingar ställs in beror på att det är svårt att ha full kontroll när så många länders hästar är påverkade. Hästarna från Valencia måste ta sig hem och det blir en klart ökad risk för smitta om man reser i Europa vid uppstallning och rastning.
Sverige är inte ett land man reser igenom och de svenska hästar som kommer hem är i dagsläget hårt bevakade.
Jag har full förståelse för att man väljer att stanna hemma i tider som dessa, magkänslan är viktig. Det är inte fel att ta time out just nu men det är inte heller något som säger att motsatsen är fel.
För att undvika smitta, låt inte din häst nosa på andra hästar eller i omgivningen där det nyligen varit andra hästar.
Använd egen utrustning och lämna den vid din bil och transport.
Om du besöker ett annat stall så ha rena kläder. Om du sen ska tillbaka till ditt egna stall byt om till nya rena kläder.
Om vi alla hjälps åt att sköta det ska vi förhoppningsvis kunna träna på. Kom ihåg att det här är instruktioner som vi bör försöka följa alltid, inte bara t.o.m tävlingsstoppets slut, för smittan kommer inte att försvinna. Vi har levt med den i många år och så kommer det sannolikt att förbli.
Smittan har funnits länge i Sverige och just nu har vi inte fler fall än tidigare år vid den här tiden. En smitta vi känner till och kan isolera kan vi hantera, det är de som vi inte känner till som är den stora risken.
/Malin Josefsson
Läst 112026 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock
Läst 121771 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat
Jenny Delin är en 25-årig hoppryttare från Skåne. Hon arbetar delvis med att rida in och utbilda unghästar och studerar även till handledare. Hästar är hennes stora passion och drivkraft i vardagen och det är på hästryggen som hon mår allra bäst. I det här inlägget vill hon lyfta hur viktigt det är med samarbete inom sporten, ett ämne som hon också tar upp på Instagramkontot Ryttarrelation.
"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.
Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.
Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."
/Jenny Delin
Läst 95079 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Här hittar du alla våra husbloggare
Arkiv
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014