Gästbloggen

OM DENNA GÄSTBLOGG
Camilla Gabrielsson har arbetat med hästar mer eller mindre på heltid sedan 1994 – hon är utbildad ridlärare, unghästutbildare, dressyrdomare och inverkansdomare i hoppning. Camilla driver egen verksamhet, Stall Callimac, som huvudsakligen ägnar sig åt utbildning av ryttare och hästar. Hon bedriver även avel och uppfödning i liten skala. ”Anledningarna till att jag skrev det här inlägget är många, men bland annat handlar det om att grundutbildningen av ryttarna brister – och att man därför letar fel hos hästen, tränaren, domaren eller banbyggaren. I stället för att syna sin egen ridning”, säger Camilla.
Du kan läsa mer på hennes hemsida


Om ryttarens ansvar – och hästens, tränarens och domarens roll
  
Många nya elever kommer till mig och säger att deras häst är så stark, lat, dum och så vidare… Det märkliga är att det mycket sällan är någon som ifrågasätter sin egen roll.
  
Det vill säga – vad har man som ryttare gjort för att hästen ska bli stark, dum, lat och så vidare?
  
Tyvärr finns det i dag en tendens att skylla allt på hästen (eller på tränaren, domaren, publiken, bansträckningen och så vidare) när det går fel. I stället för att sakligt granska sitt eget inflytande.
En del ryttare byter hästar som andra byter skjorta. Men – får man andra eller tredje hästen som plötsligt börjar stoppa på hinder, eller får behandlas för kotledsinflammation, eller blir omöjlig att rida ut på eller inte fungerar på vanligt tränsbett och så vidare, då är det dags att börja fundera (om man nu inte har gjort det redan första gången). Varför har det blivit så här? Vad kan jag göra för att undvika liknande problem i fortsättningen?
Som tränare kan man antingen blunda lite för det här, stryka medhårs och instämma i att hästen kanske inte fungerar så bra och att ryttaren borde hitta en ”bättre” häst. Eller ta tag i problemet, och börja ändra på ryttarens ridning.
Det är inte alltid helt lätt; en del ryttare är nöjda och tycker att de har haft ganska bra framgångar och resultat hittills. Varför ska de då ändra på sin ridning? Andra är mer ödmjuka och tar till sig instruktionerna, och ser då lättare resultat av förändringarna.
En del ryttare verkar dessutom ha en mental spärr; de sitter fast i sin syn på att hästen är stark eller okänslig för hjälperna, även när den inte är det längre. Och har svårt att anpassa sin hjälpgivningen efter situationen. Ibland kan man nästan tro att de VILL ha en het eller svår häst…
  
Problemet i dag är att många ryttare är minst lika benägna att byta tränare som att byta häst. Får de inte höra det de vill höra från sin tränare, så byter de. Och många tränare är ekonomiskt beroende av sina elever. De vill inte utmana eleverna eller riskera att tappa dem. Därför hör man ofta (hopp-)tränare som huvudsakligen säger ”bra” på sina träningar. Visst, det är viktigt med positiv förstärkning när man gör rätt. Men det är också viktigt att korrigera det som är fel så att ryttaren kan bli bättre.
Om hästen stannar eller bryter ut på ett hinder, så vill man inte bara höra ”kom en gång till”. Utan det behövs en analys av ”varför blev det så?”, speciellt om det händer upprepade gånger. Var tempot för högt? För lågt? Glappade yttertygeln i svängen så att hästen tappade ut bogen? Var ekipaget i obalans? Kastade ryttaren fram överlivet och försökte trycka av hästen för tidigt? Och så vidare. Sedan får man jobba för att hitta lösningar på problemet.
Samma sak i dressyren. Jobbar hästen inte riktigt genom ryggen? Får den inte med sig bakbenen i övergångarna? Ja, då kan man inte nöja sig med att hästen gör rörelserna och att ryttaren rider noggranna vägar. Man måste hitta övningar och sätt att få formen att bli ärligare och bättre.
  
Ibland pressar ryttarna på och vill göra saker som de inte är riktigt mogna för, eller som inte ligger i utbildningslinjen. Men det är ingen idé att hoppa högre hinder förrän det fungerar bra på låga. Och det är inte heller någon idé att börja öva öppna förrän hästen rör sig och formar sig korrekt på en mindre volt, och så vidare.
Det här är något som har tagits upp och har diskuterats både på dressyrdomarkurser och inverkansdomarkurser. Att tränarna är så beroende av sina elever och inte riktigt vågar ”säga ifrån” till ryttarna.
Naturligtvis gäller det inte alla tränare. Ju mer etablerade tränaren är desto mindre är problemet, tror jag. Det är lättare att säga ifrån om man har en kö av elever som vill träna, än om man är relativt ny och har pressen på att man måste tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna tävla.
Både som inverkansdomare och dressyrdomare kan jag bli ledsen å hästens vägnar över hur en del ryttare rider. Som dressyrdomare får man inte lov att skriva ”instruktioner” till ryttarna eller gå in i tränarrollen under en tävlingsbedömning, eftersom ryttarna förutsätts ha en hemmatränare som sköter den biten. Med undantag för klubbtävlingar och LC på lokal nivå, där kanske inte alla tränar så regelbundet än. Tränaren ska tala om hur ryttaren ska rida – domaren ska beskriva resultatet.
  
Men det förekommer ekipage där sadeln inte passar eller ligger helt fel. Där ryttaren ger helt felaktiga hjälper och där hästen går i en ”falsk” form och eftergift. Ibland skulle man helst vilja skriva ”försök att ta hjälp av en bra tränare” i protokollet. Och så visar det sig att de redan tränar för en C-tränare…
Som sagt har vi haft uppe och diskuterat frågan på domarkurser. Och det är ganska många domare som även är tränare själva. Det skrämmande är att många tränare upplever just det här med att ryttarna byter tränare så fort tränaren inte säger det som ryttaren vill höra. Att de känner sig pressade att låta eleverna göra saker som de inte är riktigt mogna för och så vidare.
Därför tycker jag att domarna måste ha ett ansvar att säga ifrån om något är galet. Om man ser att utrustningen inte passar hästen, om det ser ut som att hästen inte är helt fräsch och så vidare. Däremot ska det inte påverka bedömningen. Man dömer vad man ser, punkt slut.
Däremot kan man prata med ryttaren efter avslutad ritt. Som domare dömer man ju alltid till ryttarens fördel – man kan inte blåsa ut någon för halt häst om hästen inte är helt tydligt halt till exempel. Men man kan utnyttja möjligheten att prata med ryttaren efter ritten, även om det kan vara lite kort om tid.
  
Sedan ser man kanske inte ekipagen riktigt med samma ögon som domare, som man gör som tränare. Jag hörde en sådan underbar kommentar från en tränare som nyss blivit domare på en domarkurs för länge sedan (jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte sig, men kontentan var ungefär det här):
”Jag har aldrig riktigt förstått hur viktigt det var att öva på hörnpasseringar innan. Det var något eleverna gjorde mest automatiskt på träningarna. Men nu har vi kört flera träningar med bara hörnpasseringar, för jag har inte sett dem med samma ögon förut. Och vilken effekt det har gett på den övriga ridningen. Nu förstår jag verkligen hur viktigt det är att göra hörnpasseringarna rätt...”
Det är ju så, man ser med lite olika ögon. Och ju längre man håller på, desto mer insikt och helhetskänsla får man.
  
/Camilla


Läst 126038 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Jennifer Kalmeborg

 OM DENNA GÄSTBLOGG
I början av året fick 40-åriga Hannah Weiszhaupt sitt cancerbesked. Hon vet att hon inte blir frisk men inte hur länge hon kommer att leva – här delar Hannah, öppet och ärligt, med sig av hur det är att ha häst i en sådan situation. Hon bloggar i vanliga fall om sitt liv och sin sjukdom på: www.trasdockan.nu


”Hästens schema anpassas efter mina behandlingar”
Jag heter Hannah Weiszhaupt och jag är 40 år fyllda. I januari fick jag diagnosen cancer med prognosen att jag inte kommer att bli frisk. Den här gästbloggen kommer att handla om hur jag hanterar min hästvardag, samtidigt som mina behandlingar. Kanske kan den hjälpa någon annan med en kronisk sjukdom.
Jag har hästen Stella Artois, en egen uppfödning född 2007 e. Spender S, u. Mangarella (varmblodig travhäst). Vi hade vid diagnosen genomfört ett antal 1,15-hoppningar med ett nedslag varje gång, samt startat upp till LB:3 med godkänt resultat i dressyr.
  
Att få en sådan diagnos är så klart en chock, men för mig var det redan från början viktigt att ha rätt inställning. Livet är nu mycket kortare än vad jag hade förväntat mig, och jag kommer successivt att bli sämre. Alltså gäller det att få ut så mycket som möjligt medan jag kan.
Det blev mycket viktigare att nå sina mål snabbt. Som tur är har jag flera bra tränare som stöttar och hjälper mig. Stella står också på helinackordering, vilket hjälper enormt när man har behandling. Mina mål för året är 1,20-hoppning felfritt (och så småningom med placeringar) och LA:1 godkänt.
  
När jag började med cellgifter märkte jag ingen större skillnad, utom att jag blev mer köldkänslig. Det innebar att jag inte kunde rida hur som helst i vilket väder som helst, men eftersom vi har ridhus på gården var det inget större problem. Och det här kunde jag stå ut med, det går att ignorera att det sticker i näsan och i kinderna. Till händerna finns det handskar.
Men redan till behandling två uppstod problem. Jag fick feber av behandlingen och fick läggas in akut två gånger i rad. Det innebar ett större behov av att släppa kontrollen över hästens träning, jag fick hitta alternativa vägar med hjälp av de andra i stallet. Motion är viktigare än träning de här dagarna och det kan vara allt från utevistelse (min häst roar sig gärna med ett race i hagen eller två), lösgalopp eller att någon tar en kortare vända i skogen. En hyfsat välriden häst i god kondition klarar det, tröstar jag mig med.
Sedan är jag ju svagare dagen efter (jag behandlas två dagar i rad) och får då anpassa Stellas motion till tömkörning/dubbellongering. Det innebär att mitt veckoschema, som tidigare innehöll en eller två ”vilodagar” med lättare arbete i form av tömkörning/uteritt/NH, måste göras om till tvåveckorsperioder så att det passar till mina behandlingar.
  
Första behandlingsdagen är jag så trött att jag inte kan rida = vilodag för Stella. Andra dagen kan jag klara ett kortare pass med löslongering/join-up och dag tre är det tömkörning/dubbellongering eller skritt i skogen. Därefter kör jag på så mycket jag orkar med träning och jag försöker följa en av mina tränares råd: Bättre en kvart med 100 procent Hannah än en timme med 25 procent. Stella förtjänar att jag är helt med när jag väl rider, och är jag inte det så är det bättre att göra något annat.
Det finns också andra saker runt omkring som jag får be om hjälp med för att klara ridningen, som ju är prio ett just nu. Jag behöver inte göra allt i stallet själv – utan kan faktiskt ibland behöva hjälp med sadling, tränsning och annat vanligt stallpyssel.
Går det så gör jag det så klart själv, men om jag inte klarar det är det bättre att jag ber om hjälp. Även träningar kan anpassas så att man är med på det man orkar och tränar på det som går att träna på för dagen.
    
Hur går det med mina mål då? Jo, jag har ridit två 1,20 – den första felfritt och den andra med ett pet (och sedan ett stopp, på grund av en för snäv sväng). LA:1 har jag ridit godkänt på programridning, men jag har inte hittat någon klass som passar på tävling ännu.
Jag var förut lite ”hinderskraj” när höjderna kom upp lite, men det finns inte kvar längre. Det finns ju inget att vara rädd för, jag väljer att göra det här och jag njuter av varje språng. Stella är världens snällaste och hoppar i nästan alla lägen, om hon bara vet vilket hinder hon ska på.
    
Om jag ska vara förmäten nog att ge råd till er andra i liknande situation så skulle jag vilja säga följande:

  • Ha så roligt du kan så länge du orkar!
  • Acceptera fakta men ge inte upp. Kämpa genom att ha kul!
  • Välj dina strider – lägg energin på det som gör dig glad.
  • Be om hjälp med det som inte är lika kul, så att du orkar det som ger mest.
  • Bryt ihop när du behöver det! Det finns alltid någon som kan lyssna eller hålla om dig medan du gråter, ibland måste man få ut eländet för att orka vara glad igen.

Slutligen ett stort varmt tack och många kramar till alla ni som finns här för mig: Mina tränare Sara-Li Vestberg som har hjälpt mig från grunden, Anette Holm som funnits här nästan lika länge, Ann-Sofie Oscarsson som finslipar oss några gånger per år och stöttar på avstånd däremellan, och Klaas Stiksma som har tagit över efter Sara-Li nu när jag inte kan träna lika ofta. Min underbara ”extrafamilj” Karlsson på Hjelmskyl och alla mina vänner som följer med på tävlingar, stöttar, peppar och frågar hur jag mår. Likaså familj, kollegor och elever som är ett enormt stöd.
    
Om någon vill veta mer om själva cancern så kan man läsa om det på www.trasdockan.nu där jag bloggar om sjukdomen, men inte om hästen.
   
/Hannah


Läst 108161 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.