Gästbloggen
OM DENNA GÄSTBLOGG
Therese Reimer Steffensen är examinerad unghästutbildare vid Flyinge och driver egen verksamhet i Stenungsund. Under helgens tävling fick hon sig en tankeställare, när det var väldigt rörigt på framhoppningen. ”Måste jag maktmissbruka den röda rosetten för att hålla andra ryttare på säkerhetsavstånd?”, frågar hon sig. Hennes hästar är inte bakskygga, och hon vill helst inte att de lär sig att bli det på framhoppningarna heller. 
Här hittar du Thereses ordinarie blogg


Foto: Tomas Holcbecher/Privat
  
"Min häst ska inte lära sig sparkas – på grund av vårdslös ridning på framhoppningen"
  
Jag har en liten fundering. Ingen av mina två hästar är bakskygga. Jag känner mig trygg när jag rider i grupp på mina unghästar, så trygg man kan känna sig antar jag. Mina hästar är vana vid mycket och jag är inte rädd för att utsätta dem för saker som ingår i livet som ridhäst.
  
Visst skulle jag kunna sätta en röd rosett i svansen på mina djur, även om de inte sparkas – enbart för att få andra ryttare att hålla behörigt avstånd. Men enligt mig missbrukar man då den röda rosettens funktion. Om man sätter en röd rosett i svansen på alla hästar, även om det inte behövs, kommer vi att mista respekten för denna varningssymbol. Särskilt om man då blir sex ryttare på framhoppningen varav fem ekipage har röd rosett.
  
Men, bara för att mina hästar inte har röd rosett i svansen så vill de inte...
... Bli upptryckta i ett hörn.
... Få en häst uppriden en meter bakom sig i full galopp.
... Bli omridna på yttersidan, mellan sargen och oxern = klaustrofobi.
... Knappt ens hinna landa efter ett språng innan näste man skenar mot hindret.
  
Mina hästar sparkas inte, men en dag blir de bli rädda för dig och din vårdslösa framhoppning – då är det jag som får skiten när mitt djur laddar av en spark i skräck. En av mina hästar blev för dagen otroligt spänd inne på framhoppningen på grund av just exakt ovanstående punkter, men i stället för att ladda av en ko-spark mot en annan häst, gick hon upp i atomer. Hon började studsa och gick emot skänkeln, hon vågade inte ta för sig för att hon kände sig trängd.
  
Med all respekt för dig och din tävlingsstart – jag förstår att du behöver hoppa fram. Men snälla, att hålla säkerhetsavstånd lärde vi oss på ridskolan, tänk ett varv extra.
Ditt uppförande på framhoppningen påverkar andra hästar och ryttare, men också din egen hästs uppfattning om att vara på en framhoppning. Jag vill att hästarna ska vilja gå in på framhoppningen nästa tävling också. Utan att jag ska behöva sätta en röd rosett i svansen – för att en annan ryttare med sin vårdslösa har ridning lärt min häst att sparkas.
  
/Therese


Läst 107768 ggr Kommentarer Kommentera
OM DENNA GÄSTBLOGG
Cajsa Ericson är legitimerad sjukgymnast och godkänd av Jordbruksverket. I denna text lyfter hon fram faktumet att man som djurägare är skyldig att i första hand kontakta veterinär, eller annan godkänd djurhälsopersonal, om djuret är i behov av vård. Hon ser och hör talas om alldeles för många alternativa metoder som inte är okej. ”Behandlingsförbudet behöver uppmärksammas mer”, säger hon.


Foto: Adobe Stock/Privat
  
Personer (som inte tillhör djurhälsopersonalen) som arbetar med att behandla, till exempel massera, manipulera/mobilisera eller använda olika apparater känner sällan till att de arbetar under något som heter ”Behandlingsförbudet” – och de blir sällan informerade på sina utbildningar om detta. I alla fall inte om innebörden av det.
  
Så här står det i djurskyddslagen när det gäller just ägaransvaret och det så kallade Behandlingsförbudet:
'En veterinär eller någon annan som tillhör
 djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom
 djurens hälso- och sjukvård ska anlitas, om någon av följande åtgärder behöver vidtas:
1. operativa ingrepp på eller injektioner till djur,
2. annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos ett djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt, eller
3. behandling under allmän bedövning eller under lokalbedövning genom injektion.'
  
Det är inte heller tillåtet att som djurägare fördröja veterinärkontakt, för den som inte tillhör djurhälsopersonalen gäller detsamma. Och den risken är stor om djurägaren i god tro kontaktar en person för hjälp med sin hästs problem – som i god tro behandlar en häst som skulle ha kommit till veterinär i första hand. Lagen tar inte hänsyn till att man ”inte visste att det var så allvarligt”.
  
Jag vill inte på några sätt kasta skugga över dessa personer, många av dem gör ett jättebra jobb, men med relativt grunda utbildningar i ryggsäcken (de säger att det är en tvåårig utbildning, men man träffas kanske en helg i månaden eller mer sällan). Dessa personer ger sig sedan ut och behandlar hästar, och det som skrämmer mig, oftast helt utan diagnos! Det finns en anledning till att djurhälsopersonalen är legitimerad och godkänd av Jordbuksverket – det är många år av heltids universitetsstudier bakom den kunskap som finns hos dessa personer.
  
Om en häst har besvär, låt oss säga till exempel ”stelhet i bogar och rygg” vilket i de allra flesta fall är symtom på någonting annat (exempelvis hälta eller patologiska förändringar i skelettet) – och denna person behandlar detta – hur kan man över huvud taget välja behandlingsmetod när man inte vet orsaken till vad det är man behandlar?
Enbart veterinären får ställa diagnos och efter att en diagnos är fastställd så kan hästen, helst i samarbete med veterinären och med veterinärens samtycke, behandlas. Först då vet man vad som är orsaken till varför hästen har denna stelhet i bogar och rygg, och man kan då välja rätt behandlingsmetod.
  
Jag blir ofta väldigt skeptisk. Vid ett tillfälle frågade jag en person varför denne inte kontrollerade hästen i rörelse, för att veta hur den rörde sig eller om den var halt, innan denne satte in sina behandlingar. Svaret jag fick var att vad som var problemet kunde hon avgöra när hästen stod på stallgången, det behövdes inte någon rörelsebedömning. Tänk vad praktiskt! Vilken kunskap våra veterinärer måste sakna när de uppenbarligen gör sina hältutredningar helt i onödan?
  
Jag blir mörkrädd när jag hör en försäljare av alla dessa apparater säga att en bakbenshälta kan bero på att fascian är påverkad och att orsaken kan sitta muskulärt ända upp bakom öronen, ännu mer mörkrädd blir jag när dessa apparater säljs till vem som helst och som sedan styrkt av försäljningsargumenten går ut och behandlar hästar (myofasciella problem är det senaste i raden som marknadsförs som en flashig nyhet i behandlingsdjungeln och det är ingalunda någon nyhet att även fascian påverkas vid muskulära problem!). Problemen är väl inte själva apparaterna, problemen är snarare vem som behandlar med dem om man inte vet vad som behandlas.
  
Jag skulle önska att dessa personer som "utbildas" hos olika utbildningssamordnare (som alla säger sig vara de mest seriösa) också fick med sig att veterinären bör ha bedömt och diagnostiserat djuret först – innan behandlingar som riskerar att bryta mot lagstiftningen sätts in.
Det är, som sagt, enligt lag förbjudet att fördröja veterinärkontaktför både djurägare och personer som arbetar under behandlingsförbudet. 
  
Jag själv arbetar sedan flera år tillbaka tillsammans med veterinär på klinik och det är alldeles för ofta vi får höra djurägaren säga saker som "min equi.../kiropraktor, etc. sa att bla bla bla…” eller har kanske till exempel ”behandlat bäckenet under de tre senaste månaderna men den blir inte bättre...". Om djurägaren hade kommit in för tre månader sedan, när denne upptäckte problemet, hade kanske inte problemet varit lika allvarligt och man hade kanske sluppit en hel del ledbehandlingar. Kommer man in för sent med sin häst till behandlande veterinär är det snart bara ledbehandlingar som finns som alternativ – och det är många djurägare som inte vill åka in till klinik för att just slippa detta.
  
Dessutom är det inte ovanligt att hästen, som inte får träffa veterinär i tid, samlar på sig en massa kompensatoriska problem som påverkar den att utveckla fler och/eller ännu större problem än det som fanns inledningsvis.
Men jag förstår att det är knepigt för djurägaren att avgöra, det är en djungel av olika titlar på personerna som arbetar; hästmassör, equiopat, equiatriker, equiofysio, kiropraktor, sacralterapeut, osteopat och equiterapeut – alla certifierade eller diplomerade. Och så jag själv, legitimerad sjukgymnast (fysioterapeut) godkänd av Jordbuksverket.
  
Jag träffar ofta personer med olika yrkestitlar, bland annat inom kursverksamhet. Jätteduktiga, ambitiösa och intresserade tjejer och killar hela bunten – men i diskussionerna under kurserna kommer det ofta fram tydligt att deras grundkunskap tyvärr inte är så god som de själva tror. De flesta inser detta under kursens gång och blir väldigt ödmjuka inför det vi håller på med.
  
Jag vill också betona att jag inte har något som helst emot andra personer som arbetar inom området, behovet är stort hos våra hästar, men man måste också inse sina begränsningar om vilken kompetens man verkligen har och inom vad. Detta innan man ger sig ut och behandlar hästar med problem i rörelseapparaten utan att ha en fastställd diagnos!
  
Min önskan och förhoppning är att det blir en standard att djurägaren kontaktar veterinären (eller annan djurhälsopersonal) i första hand, alternativt att den som går ut och behandlar verkligen skickar in hästen till veterinär – om inte annat för att få ett klartecken på vad denna person ska behandla (och först då kunna bestämma rätt behandlingsmetod).
För till skillnad från oss människor som själva kan välja fritt vad vi vill ha för behandling, och vem vi vill gå till, kan hästen inte tala om var den har ont eller varför. Den kan inte välja, det måste vi göra åt den – och då måste vi göra rätt.
  
/Cajsa Ericson


Läst 127974 ggr Kommentarer Kommentera


Islandshästen Feykir myser med matte. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Niklasson bor i Luleå och använder sin blogg som en träningsdagbok för sig och sin islandshäst. Under helgen har ett av hennes inlägg från januari 2016 åter fått spridning i sociala medier. Hon berättar själv för Hippson att hon var den i stallet som använde mest täcken – innan hon kom i kontakt med veterinär Per Michanek. I inlägget nedan skriver hon om hur hennes syn på täcken har förändrats.
Hela bloggen finns här: http://teamannaofeykir.blogspot.se/


"Nyligen har jag fått ta del av – för mig – ny kunskap om hästars behov av täcken, vilket har varit OERHÖRT intressant. Och dessutom omvälvande, eftersom det har inneburit att jag helt har fått ompröva min syn på detta då den visade sig vara grundad på gammal och numera förlegad kunskap.
  
När jag under slutet av 90-talet började rida regelbundet för en av de mer namnkunniga instruktörerna i landet fick jag lära mig att det var viktigt att bibehålla värmen i hästen efter ett träningspass, så länge som möjligt. Ju långsammare avkylning desto bättre för hästens muskler. Därför skulle man SNABBT på med ett fleecetäcke eller liknande så snart man hade sadlat av, lika viktigt var att en svettig häst skulle skyddas mot nederbörd och stark kyla.
Men nu fick jag alltså inse att vad som då ansågs vara vedertaget – och som jag sedan dess har hållit för sanning – senare har visat sig inte stämma alls!
  
Den huvudsakliga källan till min nya kunskap heter Per Michanek, veterinär sedan 40 år och uppfödare av fullblodsgaloppörer. Han har forskat inom detta område och har själv sina tävlande fullblod på lösdrift – utan täcke! Här är ett försök till sammanfattning av vad jag har fått lära mig om detta genom att läsa referat från föreläsningar han har hållit, texter han skrivit samt genom kontakt direkt med honom.
  
En häst med vinterpäls klarar sig utan problem ner till -25 grader. Vid kallare temperaturer än detta bör man i stället för att använda täcke ge hästen mer grovfoder (hö eller halm). Genom att förbränna maten håller sig hästen varm. Och tack vare att man INTE har lagt på något täcke producerar hästen det bruna fettet, vilket är en vävnad som producerar värme. Detta gäller även hästar som är delvis klippta. Om hästen är helklippt kan man däremot behöva kompensera med täcke eller mer mat även innan temperaturen har passerat -25 grader.
  
När man har undersökt nötkreatur med vinterpäls vid en utomhustemperatur på -25 grader har man funnit att temperaturen längst ut på hårstrået är -15 grader, men att den längst in vid hudytan är +25 grader! Och det är rimligt att anta att detsamma gäller för hästar.
Om ett täcke är positivt eller negativt för värmebalansen beror både på hästens päls och täckets egenskaper, men om man lägger ett tungt täcke som inte isolerar så bra på en häst med kraftig vinterpäls riskerar man att försämra den totala isoleringen – genom att trycka ihop pälsen. :-O
  
Inte heller hård vind visade sig vara ett problem, vinden når aldrig hudytan utan tränger bara några millimeter ner i pälsen. Och när det gäller väta från regn eller snö gäller att pälsen fungerar som ett effektivt paraply; vattnet lägger sig längst ut i pälsen och stjäl ingen värme från hästen.
Just detta hade jag inte så svårt att "köpa", för när det har snöat kan ju hästarna stå med ett tjockt snölager på ryggen utan att det smälter. Och rimfrost i pälsen vintertid är ett annat tydligt tecken – den börjar ju däremot smälta i samma stund som hästen kommer in i stallet, även om där bara är någon enstaka plusgrad.
  
Men när man kommer till svettiga hästar blev det BETYDLIGT svårare för mig... Dels för att jag alltså har fått lära mig den stora betydelsen av att behålla hästen varm efter arbetet. Dels för att det kändes så självklart att en päls som är blöt inifrån måste tappa sin isolerande förmåga. Men om man nu ska förmänskliga hästarna – som jag uppenbarligen gjort i detta avseende – borde jag i det senare fallet snarare ha tänkt på hur det är att svettas i ett underställ av ull jämfört med ett av syntet. För den naturliga ullen ser ju till att du INTE blir kall, även om du är blöt!
  
När en häst svettas fungerar det som så att svetten dunstar från den varma huden och ångan kondenserar längre ut i pälsen. Fukten lägger sig alltså längst ut på stråna (varifrån den sedan förångas) medan hudytan är torr!
Om man lägger täcke på en svettig häst förstör man denna naturliga process och tvingar ner fukten mot hudytan... Medan den svettiga hästen utan täcke behåller sin normala temperatur vid hudytan, eftersom pälsen isolerar så bra att kroppsvärmen inte läcker ut och därmed inte heller torkar upp pälsen på utsidan. (Detta kan man ju faktiskt se med blotta ögat; hade det funnits ett värmeläckage skulle hästens päls ha torkat oerhört mycket snabbare än vad den faktiskt gör!)
  
Med stöd av sin forskning konstaterar Per Michanek att man vid temperaturer ner till -25 grader utan problem kan släppa ut svettiga hästar i hagen utan täcke. Så gör han själv med sina tävlingshästar, vilka ändå knappast har en vinterpäls som motsvarar en genomsnittlig islandshäst! Och vid temperaturer under -25 bör man alltså i första hand ge mer foder, inte lägga på ett täcke som stör hästens naturliga värmereglering.
Kortklippta hästar som är svettiga kan man låta stå med fleecetäcke en stund innan man släpper ut dem. Då kondenserar svetten i täcket och när man sedan tar av det är hästen torr. Man kan visserligen göra samma sak på en häst med vinterpäls, men det är onödigt. Och man ska komma ihåg att anledningen till att hästen svettas är att den behöver bli av med värme – vilket man motverkar genom att använda täcke.
Hästar klarar dessutom kyla betydligt mycket bättre än värme, så att "behålla värmen i musklerna" är inte alls prio 1 för en svettig häst. Tvärtom behövs den naturliga, avkylande processen!
  
Men om hästen skakar – är inte det farligt? Nej inte nödvändigtvis, förklarar Michanek, en häst skakar för att producera extra värme när kroppens temperaturregleringssystem anser att det behövs för att inte kroppstemperaturen ska sjunka. Precis som hos oss människor alltså.
Om de har samma psykiska upplevelse som vi är däremot oklart. Vi får ju lära oss att det är farligt att frysa och upplever därför denna helt naturliga reglermekanism som mycket obehaglig. Små barn som ännu inte har lärt sig att det är farligt att frysa kan man däremot se skaka utan att de bryr sig speciellt mycket.
För att anpassa sig till kyla genom att aktivera brun fettvävnad behöver man inte frysa, hästar som lever ute anpassar sig gradvis i takt med årstidernas växlingar och behöver inte skaka. För hästar som växlar mellan uteklimat och stall, klipps och täckas kanske anpassningen blir svårare.
  
Om man släpper ut hästen på lösdrift när det redan är rejält kallt så kommer den kanske att börja skaka, men det gör den alltså för att anpassa sig till lösdriften genom att producera brunt fett. När den har producerat tillräckligt mycket brunt fett för att klara vädret (vilket kan ta flera veckor) slutar den också att skaka.
Vad händer då om vi tycker synd om hästar som skakar och lägger på ett täcke? Jo, vi stoppar produktionen av brunt fett och gör det faktiskt ännu svårare för hästen att klara av kyla, nederbörd och vind! 
  
I stället bör vi hjälpa hästen att anpassa sig till lösdriften genom att inte lägga oss i dess naturliga process. Vi ska bara ge extra foder vid behov. På sin egen retoriska fråga "Behöver hästar täcken?" svarar Per "Behöver fiskar snorkel?!". "Generellt kan man säga att väl utfodrade hästar med vinterpäls, som fått bra möjligheter att anpassa sig, klarar svensk vinter bra utan täcke."
 
Med denna kunskap i bakhuvudet bör man sedan använda sitt sunda förnuft! "Givetvis är det skillnad på pälsarnas tjocklek, på stor och liten, gammal och ung... var lyhörd och håll koll på hästens vikt så ser du om den mår bra! I vissa fall kan täcken ändå behövas, men för hästens skull bör man i första hand ge mer grovfoder.
  
/Anna Niklasson"


Läst 280190 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.