Gästbloggen
JAN
25

Gästblogg: Sanna Lundell om Jerringdebatten

Foto: Tomas Holcbecher och Kia Lefwander

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sanna Lundell är journalist, programledare, skribent, författare, feminist, stolt mamma – och hästälskare. Tillsammans med Ditte Lundberg driver hon verksamhet med fokus på naturlig hästhållning på Stall Riksten utanför Stockholm. Hon är även lycklig "hästmamma" till stoet Ninna. Det här inlägget publicerades först på Sannas egen blogg.

"En sista kommentar till debatten om Jerringpriset – en feminist analyserar!
 
Det har sagts och tjafsats mycket om Jerringpriset. Det har så att säga rasats. Den ena sidan – den utan koppling till ridsporten – har betett sig som skit, alltså på riktigt skit. Som vanligt. Kört samma bisarra resonemang om ”hästsekten som röstade fram en kandidat på orättvisa grunder”, ”hästen gjorde jobbet”, ”ingen riktig sport” osv. Samma äckliga mobbington som när Rolf-Göran tog hem priset 2012. Den andra sidan, hästfolket, har uppgivet försökt försvara och kräva rättvisa. Men det når liksom aldrig fram…
  
Låt mig förklara varför. Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.
  
Hästsporten i Sverige är feminint kodad. Och bara det är otroligt fascinerande, eftersom den vanligaste pojkleksaken på 1800-talet var *****trumvirvel***** HÄSTEN. Sen hände något, oklart vad, men hästen blev när den inte längre användes militärt, när dess funktion övertogs av motorfordon, liksom dumpad av männen. De gamla kavallerihästarna fick bli ridskolehästar. Och nu plötsligt, på 50-talet, fick också tjejer börja rida. Och som vi red. Som vi älskade att få tillgång till de här fantastiska, magiska djuren som tills dess hade varit förbehållna män. Hästen gick från att vara manligt kodad i vår kultur, till att bli helt och hållet feminiserad. Så ser det inte ut i resten av världen. I Spanien t.ex. köper machomän PRE-hingstar på samma sätt som de köper porschar.
  
Trots att Peder Fredricson är man, så är hästar och hästsport alltså feminint kodade i Sverige. Att rida är ”tjejigt” – det fick vi lära oss redan på dagis. Att rida är töntigt, häst luktar skit, hästar är fåniga, äckliga på samma sätt som rosa, lila, rosetter och dockor. ”Jag hatar ponnys och färgen rosa” var samtalsämnet vid bordet när tre små grabbar på bilden i min sons klass förra veckan, när jag var på besök, skulle pryda sin bildmapp med valfritt motiv. Jag satt där som åskådare och kände bara sån uppgivenhet.
 
Det är alltså fortfarande år 2017 helt normaliserat att små pojkar uttrycker sig så här, trots att det vid bordet bredvid sitter tre små tjejer och målar regnbågsfärgade enhörningar på sina mappar. Hata tjejer, tjejigt, rosa och hästar – helt öppet utan diskussion och konsekvens. Helt normalt att tokmobba hälften av klassens medlemmar dagligen! Helt normalt för flickor att bli nedvärderade hela dagarna av pojkar.
Konstigt är att inga tjejer hatar svart, blixtar, vapen och dinosaurier med blod i käften. Konstigt att småtjejer sällan säger att de hatar killar. Konstigt att många småtjejer uppmanas till att klä sig ”tufft” och att föräldrar ofta skryter om att de har en riktigt ”tuff och grabbig liten pojkflicka” men att man aldrig hör föräldrar skryta över att de har ”klännings-, ponny-, eller Barbie-älskande pojkar”. Eller jo det anses gulligt fram till att de går i trean. Sen börjar man bli orolig för…ja för vadå??
  
Och snälla gå inte till försvar nu och mena att era söner minsann är annorlunda och så vidare. Visst finns det undantag, men rent generellt ser det ut så här i Sverige och i världen. Kvinnligt kodade aktiviteter, objekt och yrken är helt ok att förnedra, tala illa om, håna, förlöjliga, mobba – helt utan faktabaserade resonemang. Och kvinnor hjälper så att säga till att upprätthålla det här systemet som bygger på att ge män makt, kontroll och tolkningsföreträde. Att stödja systemet och anamma så kallade ”manliga” ledaregenskaper är det enda sättet för en kvinna att få ta sig ton och få makt. Margaret Thatcher typ. Ju mer ”manligt” kodat en kvinna beter sig desto mer accepterad blir hon som trotsar könsmaktsordningen och strävar efter toppen. Typiskt exempel ser vi här i kolumnen av Expressens Anna Friberg där hon kallar årets Jerring-vinnare ”ett dåligt skämt”.
  
Jag har ridit sedan jag var fem år och jag har sedan dess fått höra att min sport inte är någon riktig sport. Att det ju bara är att sitta och åka. Att hästar luktar skit. Hästtjejer är efterblivna. Och tråkiga. Och jag fattar verkligen varför många hästtjejer slutar rida just när de är i 14- till 15-årsåldern. Man pallar inte förnedringen mer. Man gör sig till vad som förväntas av en, blir ett kontrollerbart objekt i stället. Det känns enklare och mindre utsatt liksom.
  
Ridsporten är Sveriges andra största flickidrott efter fotboll. Fattar ni. Den är sjukt mycket större än simning och skidåkning och handboll och volleyboll och fäktning och fan och hans moster. Det är en jättesport. Punkt. Och eftersom Jerringpriset är just folkets pris, så säger det liksom sig självt att det inte behövs några jävla kupper eller sekter eller mobiliseringar eller annat från ridsportens håll för att Peder Fredricson ska vinna priset.
  
Den stora frågan är bara när tidningarnas sportbilagor, SVT och resterande gammel-media ska fatta vilken otroligt stor och köpstark målgrupp ni missar genom att inte täcka ridsporten med mer än några små futtiga notiser då och då. Idrottsvärlden är en värld där könsmaktsordningen får härja fritt och vilt. Aftonbladets rosa sportbilaga slänger jag omedelbart i sopkorgen, eftersom det mycket sällan står en enda intressant rad om min sport där. Och det som står är sånt jag läst mig till för länge sedan i t.ex. brittisk media.
  
Det var bara det. Och grattis till priset Peder Fredricson. Du är så galet värd det och jag grät när du fick det av så otroligt många anledningar. Främst för att jag vet vad som krävs för ett ekipage att ta sig till OS. Det är i stort sett en omöjlighet bara det. Och så grät feministen i mig. Och hästälskaren i mig ser kommunikation. Gudomlig kommunikation.
  
/Sanna Lundell"


Läst 89202 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
23

Gästblogg: Sådan är hästmänniskan


Foto: Privat och Mi Ritzén

OM DENNA GÄSTBLOGG
Rosie Blomquist är 23 år gammal och bor i Skövde. Hon sysslar med westernridning (timed event-grenar) och innehar elva SM-medaljer, varav tre guld från 2015 och 2016. I vanliga fall bloggar hon hos Lucky Rider, men vi har fått lov att publicera hennes peppande inlägg här i Gästbloggen.

”Hej vackra!
  
Hur ofta möter Ni blickar i affären? När man ska springa in lite snabbt efter en dag i hästens tecken. Sporrarna klirrar över golvet, håret som ska likna en fläta står åt alla håll, skjortan är slarvigt nerstoppad i jeansen och sminket är long gone. Övrigt folk vänder sig om med nyfikna, förskräckta blickar. Man kan till och med ibland höra ’mamma, titta en cowboy’. Du fnissar lite för dig själv och tänker girl, cowgirl. Tänk vilken show man kunde bjuda en hel affär på bara för att få köpa en dricka och en påse morötter till sin häst.
 
Det här är ju vardagen ungefär. Avsmaken man ser i andras ögon när de känner min naturliga parfym av häst. Men vet Ni vad. Det är också mig ni kan möta på en fest i en fräsch blåsa, perfekt målade naglar, höga klackar och sminket som är on top. Det är mig ni grabbar alltid vill möta i armbrytning för att man har tonade armar och anses som träningsfreak. Och det är ju populärt i dagens samhälle.
’Hur ofta är du på gymmet?’ Man bara ’Hallå, jag är bonnastark. De här musklerna är uppbyggda av att skotta skit och bära hö. Det är inga vikter jag har slitit i för att se ut som en gymbrud’.
 
Det är oss hästmänniskor som cheferna letar efter. Vi är vana vid att ta stryk och ’komma igen’. Vi är inte rädda för lite skit under naglarna eller för blanka pannor. Vi står upp och tar ansvar samtidigt som vi lätt kan släppa loss och bjuda på oss själva, för vi har alltid en varm mule på fyra ben som kommer att älska oss precis lika mycket dagen efter.
 
Kommer du hem till oss så kommer vi att prata häst. Lite kärlek, många mål i livet, shopping (till hästen) och lite mer häst. Är du riktigt snäll och pålitlig kanske du till och med kan få hälsa på min unicorn. I oss hästmänniskor får du en lojal vän helt enkelt, och en del hundhår på köpet.
 
Om du ringer lite så där akut och vill ha skjuts kastar jag mig så klart i bilen på en gång. Väl framme kommer vi antagligen att slänga bak en hel årsförbrukning av vattenflaskor, hästgodis, några par boots och lite annat så kallat ’skräp’. Jag städar inte så ofta i bilen även om jag kallar det för det när jag flyttar ’skräpet’ till en annan plats. (Vill du se något städat får du komma in i mitt stall). Eftersom du tar min hunds plats så får du ha honom i knäet.
 
Vi kommer att prata om våra hästar som om alla kände dem och som om de vore vilken viktig person som helst. En gång fick jag höra efter typ några månader; ’men jag trodde Nellie var en kompis till dig, alltså en människa’.
 
Vi är de retliga typerna som skrattar åt fotbollskillarnas filmningar. Vi är hårdingarna som borstar gruset av knäna och sätter foten i stigbygeln efter en rejäl avkastning. Vi är tuffingarna du kan kasta hur mycket skit som helst över. Det tar inte på oss. Men säger du något om våra hästar så kommer vi att storlipa. Det är across the line.
 
Att äta på restaurang är mysigt, men jag kan inte göra det till en vana för lönen börjar tryta vid månadsskiftet. Ungefär då min häst behövde ett nytt set med benskydd, för de var ’to die for-snygga’. Jag ser inte ens min lön i pengar utan mer i ’en pad, två par benskydd, ett huvudlag, 47 äpplen’ osv.
 
På köpet med en hästmänniska kan du få en tjej som inte behöver sminka sig för att ta sig utanför dörren. Jag skäms i alla fall inte, jag menar, det är ju så jag ser ut och det är så jag går omkring 90 procent av tiden.
Eller så får du en kille med ett enormt hjärta. En kille som garanterat har blivit skrattad i ansiktet för att han har ’ridit häst’. Om ni bara visste hur mycket tjejer som springer efter den här killen.
 
Vi hästmänniskor är en speciell sort. Men egentligen är vi nog inte så nördiga som många ’utomstående’ tror. Vi är ju rätt roliga faktiskt, och allt handlar inte om hästar även om det är vår passion.
Grejen med ridning är bara det att det krävs en häst. En häst sköter inte sig själv, det är inget man kan snöra av sig och ställa i en garderob till nästa gång, utan det är ansvar 24/7. Den grejen är svår att förklara för folk som inte själva har upplevt den. Vi har alltid ett halvt öga öppet så att säga, men där emellan kan man hitta på väldigt mycket ’vanliga’ saker också. Eller så gör man det lätt och omger sig med lika galna människor som sig själv.
 
Vi lever alltid efter mottot; först din häst, därefter din polare och sist dig själv.
 
Det Ni!
  
/Rosie Blomquist


Läst 96695 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
21

Debatt: Går folk över ån efter vatten (och foder)?


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DEBATTÖREN
Jenny Nilsson är verksamhetsutvecklare på LRF Västra Sverige, dessutom är hon hästföretagare i Värmland där hon driver Athena Equestrian. I en debattartikel inskickad till Hippson menar hon att fler hästägare borde tänka på var fodret är producerat.


”Under det senaste decenniet har de flesta fått insikt i betydelsen av ett bra vallfoder och att hästen är en grovfoderomvandlare. De allra flesta hästar klarar sig bra på enbart grovfoder om det är anpassat till respektive häst. Allt fler forskningsstudier stödjer också denna tes.
Men trots allt finns flera kategorier av hästar som ibland eller året om behöver kraftfoder. Det kan vara tävlingshästar eller hästar i avel, eller fritidshästar där man inte har lyckats hitta rätt grovfoder. Som producent av eget grovfoder vet jag att ibland blir inte värdena som man har tänkt sig och då måste man komplettera. Och ibland har man hästar som helt enkelt inte äter tillräcklig mängd grovfoder.
   
Svenska konsumenter har under ungefär samma tidsperiod, med en accelererande fart, fått upp ögonen för att välja svensk mat. Man förstår kopplingen mellan konsumtion och produktion – om vi väljer mat som är producerad i Sverige håller vi vårt landskap öppet och svensk mat ger jobb i Sverige. Vi förstår också att man har större kontroll som konsument ju närmare en vara är producerad. Ungefär samma resonemang som när vi pratar om att köpa hästar i eller utanför landet.
När det kommer till hästfoder verkar dock kopplingen plötsligt bli svagare. Här faller vi snabbt till föga för marknadens utbud av produkter, så många och så specifika att det faktiskt är förvånande att alla lever kvar och att det hela tiden verkar finnas utrymme för fler. Hur tänker vi när vi köper hästfoder?
    
I Sverige kan vi odla det mesta som behöver ingå i ett bra kraftfoder. Vi odlar spannmål, baljväxter, majs och potatis. Vi odlar också sockerbetor som ger melass och raps som ger vegetabilisk olja. Svensk växtodling är generellt sett mindre kemikalieintensivt än den på kontinenten eftersom vi har ett klimat som inte gynnar skadegörare och sjukdomar. Att välja foder som producerats i landet ger också en lägre klimatbelastning med avseende på transporterna. Framför allt är svenska kraftfoder anpassade till svenska förhållanden, det vill säga det fungerar bra ihop med de jordar som producerar vårt grovfoder. Det är alltså till fördel även för hästarna.
  
Att välja produkter som är producerade inom landet, och kanske ibland ännu mera lokalt, är viktigt för en hållbar framtid. Hållbarheten ska gälla både ekonomiskt, socialt och ekologiskt det vill säga miljömässigt. Ditt val som konsument gör skillnad! Det gör skillnad för din direkta omgivning, för våra svenska företagares ekonomi, för miljön på både nära och långt håll och det gör kanske till och med skillnad för din häst?
Tänk efter nästa gång du handlar, vad det än är. Att vara medveten som konsument är att ligga i framkant på utvecklingen.
    
Jenny Nilsson
Verksamhetsutvecklare LRF Västra Sverige, tillika hästföretagare i Värmland


Läst 87239 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
18

Gästblogg: "Gaphalsarna måste lugna ner sig"


Foto: Privat och Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kent Hansson är journalist som tidigare har arbetat på bland annat Expressen och Kvällsposten, under många år som sportchef på Kvällspostens redaktion i Malmö. Han har döttrar som rider. I dag är han pensionär och frilansar, främst skriver han om kampsport. Den här krönikan publicerades ursprungligen på Svenska Budo & Kampsportförbundets hemsida

Peder Fredricson vann Jerringpriset med det högsta röstantalet i Idrottsgalans historia.
Som idrottsvän säger jag: ”Grattis, Peder. Njut av din triumf.”
  
Men tyvärr finns det ogenerösa människor. Både bland tidningarnas krönikörer och hos idrottsstjärnorna.
”Skandal”, “hästfolket är som en sekt”, är ett par kommentarer om valet av Jerringvinnare. Boxaren Mikaela Laurén blev så förbannad att hon ville lämna galan.
  
Men herregud, vad är det med folk? Här avgjordes Jerringpriset genom ett röstningsförfarande som är känt sen länge och på Facebook och andra sociala medier rasar nättrollen.
  
Jag känner igen tongångarna efter Rolf-Göran Bengtssons Jerringvinst 2012. Även då snackades det om kupp av hästfolket, om att ”småflickorna hade mobiliserat”.
– Hästfolket är som en sekt, de bara ringer och ringer. Jag vet inte ens vem den där ryttaren är, kommenterade Mikaela Laurén till Expressen.
Laurén är för det mesta en frisk fläkt i boxningsbranschen, men här tycker jag att hon är ute på djupt vatten.
  
Gaphalsarna måste allt lugna ner sig. Så här är det. Jerringpriset utdelas till idrottare som får flest röster. Det står alla, unga som gamla, fritt att rösta via telefon. Det handlar alltså inte om någon liten juryklick som bestämmer. Det slutade med att Peder Fredricson fick 160 000 fler röster än Sarah Sjöström och 43 000 fler än Henrik Stenson.
  
Alltså en brakseger för hästmannen, men det gillas ändå inte av en del utan i stället målas det upp en konspiratorisk bild.
Jag hade inte Peder Fredricson som Jerringvinnare. Av de tre slutliga kandidaterna la jag min röst, utan att ringa in den, på golfaren Henrik Stenson. Han hade ett fantastiskt 2016.
  
Men eftersom jag känner till reglerna i den här tävlingen accepterar jag utfallet och lyfter på kepsen för vinnaren Peder Fredricson. Jag går inte i taket för att min egentliga vinnare inte fanns med bland Jerringkandidaterna.
  
Jag hade helst velat se thaiboxaren Patricia Axling som Jerringvinnare. Hon hade ett makalöst 2016 med både VM- och EM-guld. Patricia är en världsstjärna.
  
Axling fanns med som kandidat till Årets nykomling och Lilla bragdguldet, men tyvärr vann hon inte det priset. Även Sofia Olofsson hade förtjänat att finnas med i någon kategori och för att inte tala om Sveriges mest medaljtyngda förbund, Svenska budo & kampsportsförbundet, som inhöstade flest internationella medaljer av RF-förbunden.
  
Men det svenska idrottsträdet består av många grenar och det är en omöjlig uppgift att vaska fram en ”rättvis vinnare”. Det finns så många och duktiga idrottare i vårt avlånga land.
  
Tack och lov har svensk kampsport en egen stjärnspäckad gala och det gör det så mycket lättare acceptera att ingen meriterad kampsportare fick hålla ett tacktal den här måndagskvällen i Globen.
  
PS. 1959 blev Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. På den tiden fanns det bara en världsmästare i varje klass. Men Bragdguldet gick till Agne Simonsson som gjorde två mål i en vänskapsmatch mot England. Då kunde man verkligen snacka om ett skandalbeslut.


Läst 77622 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
17

Gästblogg: För varje elak kommentar växer ridsportens gemenskap sig starkare

Foto: Hanna Nordquist och Haide Westring (Peder)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erica Lundquist är 27 år gammal, och utbildad hippolog och ridlärare. Hon jobbar som verksamhetschef på Göteborgs Fältrittklubb sedan ett år tillbaka. Erica har även läst till gymnasielärare med svenska som huvudämne och är intresserad av att skriva. Hon började rida som barn på ridskola och fick sin första ponny som tioåring, sedan dess har hon varit fast.
I dag rider Erica främst unghästar med inriktning mot dressyr, men älskar framför allt sitt jobb som ridlärare och verksamhetschef där hon får möjlighet att lära andra den fantastiska ridkonsten. Nedanstående text publicerade hon på Facebook en stund efter att det stod klart att hoppryttaren Peder Fredricson vunnit Jerringpriset.

"Peder Fredricson, 44-årig manlig ryttare vinner ett OS-silver i Rio sommaren 2016. I januari året därpå hålls Idrottsgalan där föregående års prestationer hyllas och pris delas ut till välförtjänta pristagare. Ridsportens Peder är nominerad i två kategorier, Årets manlige idrottare och Jerringpriset. Hans konkurrenter om de båda priserna har alla en gedigen meritlista och flera har slagit till med bedriften att vinna flertalet medaljer under OS i Rio.
Peder tog OS-silver, många anser dock att han tog guldet då han och hans All in var det enda ekipage som tog sig runt samtliga omgångar utan hinderfel. Det fanns inga fler pris att ta för Peder under hoppningens OS, det här var hans chans och han tog den.
  
Tidigare under kvällen delades det ut ett pris till den första kvinnliga kommentatorn för NHL, Lena Sundqvist som fått stå emot ett enormt hat för sitt arbete. Det hårda klimatet slår tungt mot den gemenskap som idrott står för, kärleken för sporten. I nomineringen till Sportspegelns pris kommer det här stycket upp:

"Hot och hat har blivit en del av vardagen, så långt ifrån idrottens tanke om fair play som man kan komma.
För oss på SVT Sport är det viktigt att nu markera mot hoten och mot hatet. Det räcker nu."
  
Och likförbannat är det precis det här som händer minuten efter att Jerringprisets vinnare har kungjorts. Peder Fredricsons prestation med All in har än en gång enat den svenska ridsporten som har röstat och lyft fram sin idol och förebild.
För oss är han störst. Men inte får vi glädjas i detta. Nej, det är nu hatet kommer fram, hatet inom sporten, det som s
ka besegras. Kommentarerna haglar i de sociala medierna "Hästen borde fått priset", "Katastrof!", "Ful kupp från alla hästtjejer".
  
Tänk att det är just på grund av alla dessa kommentarer som ridsportens gemenskap är så stark. För varje elak, nedvärderande och hård replik som ges mot ridsporten växer vi oss bara starkare. Vi är vana vid det här laget. Vi fick utstå samma sak när Rolf-Göran Bengtsson vann 2012. Ridsporten där alla tävlar på samma villkor, oavsett om du är man eller kvinna, 22 eller 52 år gammal.
  
Men alla ni som hatar, det är ni som ger oss kraften att slå tillbaka. Det är därför vi står här igen. Tillsammans är vi starkare än vad ni någonsin kommer att vara och vi kommer alltid att slå tillbaka.
  
Det här är folkets pris!"
  
/Erica Lundquist


Läst 81947 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
11

Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv


Fjordfölet Rone finns inte mer. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som djurhälsoveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i snart 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

  
Att behöva fatta beslut om att ens häst ska avlivas är inte lätt. 
Men som jag skrev i går blir det oftast bäst om man har tänkt igenom sådant i god tid. Och eftersom man inte vet när något tråkigt sker är det bra om alla som tar ansvar för ett djur också tänker en stund på att en dag kommer det inte längre kunna leva.
  
När det gäller hästar handlar det inte bara om att besluta att hästen behöver avlivas. Ofta har man också att ta ställning till hur. Det kan kännas brutalt, tekniskt och hemskt, och tycker du det så ska du kanske inte läsa hela inlägget och titta på bilden i slutet. Den är hemsk, eller bara helt enkelt sann. Men oftast blir det lättare om man har kunskap. Ofta är fantasierna värre än verkligheten, så skaffa gärna kunskap.
  
De vanligaste metoderna är att skjuta hästen i pannan med bultpistol eller att ge den en överdos direkt i blodet. Den senare metoden får bara veterinär göra, medan den andra kan göras även av andra personer med kunskap om detta.
  
Att använda bultpistol hindrar inte att man kan ge lugnande före, om man vill. Ibland är det bra, särskilt om hästen är rädd om huvudet eller väldigt stor. Ibland är den mer rädd för sticket eller så behövs det helt enkelt inte något lugnande. Många gånger går det bra bara med en hink godis. Själva skottet går väldigt fort, och hästen blir direkt medvetslös och faller handlöst till marken. Det är dramatiskt för den som är med – ett skott och sedan flera hundra kilo häst som rasar till marken. Och därefter ska den avblodas, vilket betyder att man sticker i nedre delen av halsen och en massa blod rinner ut. Det är en hel del blod, men oftast sjunker det undan fint. Och för hästens skull behöver du inte stanna och se det om du inte vill.
  
Klart att det inte känns så trevligt. Men för hästen är det en skonsam och bra metod. Den hinner inte uppleva obehag, för det går så oerhört fort. En gång avlivade jag en liggande häst, som brutit benet i hagen. Den slog upp med huvudet i samma sekund som jag tryckte av. Då kom bulten för långt ner, och kom i bihålorna. Otrevligt, men genom att ladda om fort och skjuta rätt så var skadan ändå minimal. Jag har alltid med extra skott, även ut i hagen. Något värre än så har aldrig hänt mig med denna metod, som är den jag också väljer för mina hästar.
  
Många vill hellre ha sin häst "sprutad", det vill säga att den ska få en överdos och dö av det. Så gör man ofta med hundar och katter, och de djuren lägger sig ner och blir trötta och lugna. Hästar gör inte riktigt så, de står så länge de kan. Sedan faller de fort och handlöst. Så man slipper inte det hemska fallet ändå. Men man slipper blod, i alla fall blir det bara några droppar när man sätter kanylen.
  
Om hästen inte är stickrädd kan detta vara ett alternativ. Jag väljer det dock inte för mina hästar. Jag har varit med om hästar som har stått obehagligt länge efter att allt sprutats in, innan de till slut faller. Jag kunde inte låta bli att tänka hur de kände och tänkte då... Och det finns ett antal fall där hästen, trots rätt dos, inte dog utan veterinären måste använda annan metod för att avsluta det hela. För det mesta går det dock bra, men jag tänker att det kan vara bra att veta att det inte handlar om att de stilla lägger sig. Och jag är inte helt förtjust i att det blir starka, giftiga mediciner kvar i kroppen som kanske sedan begravs.
  
Fundera gärna igenom detta, du kan förstås prata med din veterinär också. Med kunskap är du redo att ta det bästa beslutet när den dagen kommer och du måste. Det kommer inte vara lätt ändå, men då har du gjort vad du kan. Fundera också gärna på om du kan och vill vara med, eller om någon annan kan hjälpa dig. Ofta är det bra att i varje fall se sitt döda djur efteråt, om man orkar. Man slipper mycket tvivel och konstiga tankar, och för mig har vissheten på något sätt varit viktig. Jag visar längst ner en bild på Rone strax efter att han dog, inte för att chockera utan för att visa att så här är det. Inte värre, inte bättre. Sorgligt, tråkigt och ledsamt, men inte våldsamt eller ett stort blodbad. Han är avlivad med bultpistol och avblodning, och så här såg det ut efteråt.
  
Så här långt är dina val viktiga för hästen. Vad som sedan ska hända med kroppen är nästa stora fråga, så den får bli nästa inlägg.
  
/Helena Kättström
  
Läs det sorgliga inlägget om Rones tarmvred
  

Lilla Rone blev bara sex månader gammal.


Läst 91639 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
10

De jobbar "gratis" för att vi ska kunna ha häst


Foto: Adobe Stock och Nathalie Norgren (Jenny-porträtt till höger)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Pettersson är dressyrryttare och jobbade under många år professionellt med hästar. I dag driver hon sitt eget makeup-märke för idrottare, Jenny P Athletic.
För en tid sedan skrev Jenny ett inlägg på Facebook om hur svårt det är att gå runt ekonomiskt på att ta emot inackorderingar. Inlägget fick stor uppmärksamhet och vi har fått lov att publicera det här i Gästbloggen. Observera att priserna i exemplet gäller Stockholm, som är dyrt i förhållande till resten av landet.
Läs mer om Jenny på: http://jennypshop.se/

  
Gästblogg: ”Skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst”
  
Jag skulle vilja ge en eloge till alla som väljer att jobba med hästar OCH ge oss som köper tjänster av dessa kämpar något att tänka på…
  
Själv har jag ofta många järn i elden och sedan i våras har jag följt och hjälpt några vänner som driver hästverksamhet, med att utveckla deras marknadsföring. Med detta har jag blivit mer insatt i hur allt ligger till – och jag skäms faktiskt lite över att jag ens har tyckt att det har varit dyrt att ha häst. Alltså när jag tittar på vad som blir kvar till alla dem som har skött mina hästar under åren.
  
På det stora hela är det nog en av de svåraste branscherna att ge sig in i, eftersom de flesta tjänar minst men jobbar mest. En rätt tråkig ekvation... Och jobbar man mer "normalt", det vill säga åtta timmar om dagen fem dagar i veckan (vilket oftast är en omöjlighet), kan man lätt få stämpeln som oseriös. Eller helt enkelt inte räknas till en av alla dem som satsar och sliter.

 
Jag kalkylerade på ett fullservicestall med hyran 12.000 inklusive moms, det låter ju svindyrt. MEN, skulle vi som har vanliga jobb få den här lönen som blir kvar hade vi hellre varit sjukskrivna eller hade samlat pantburkar eller liknande. Här är en ungefärlig uträkning från ett stall i Stockholm:
  
Häst
Cirka 2.500 kronor för kallhyra/anläggning. 
Cirka 2.000 kronor i grovfoder inklusive svinn. 
Cirka 1.000 kronor kraftfoder plus vitaminer/mineraler. 
Cirka 800 kronor strö.
Cirka 600 kronor på material som skåp, värme i fikarum, toapapper och annat förbrukningsmaterial, reparation av boxar, hagar med mera.
  
= 6.900 kronor/månad i kostnader.
  
Personal
Ofta ingår någon typ av lektion eller tillridning (när inte ryttaren är på plats) i detta stall. Så två timmar i veckan är cirkatiden man lägger på det.
Stallpersonalen vårdar hästen i snitt cirka 1,5 timme om dagen inklusive mockning, spolning av ben, ut i hagen med mera.
  
Totalt: 10,5 timmar + 2 timmar = 12,5 timmar/vecka.
12,5 x 4 = 50 timmar/månad.
  
Pengarna som är kvar utöver hästkostnaderna är 5.100 kronor/månad.
  
5.100 kronor/50 timmar = 102 kronor i timmen.
  
102 kronor minus arbetsgivaravgift och skatt ger timpenningen cirka 60 kronor. OCH, då är det i de flesta fall cirka två-tre som jobbar i stallen plus ryttaren.
  
Bara något att tänka på när vi ställer våra krav, kritiserar... Som tur väl är så är det ju hästarna som är passionen i det här jobbet, men lite mer ödmjukhet från oss som kunder tror jag skulle ge den som driver verksamheten en extra sporre att fortsätta. För många ligger faktiskt och gungar på marginalen. För mig är ni hjältar, för ni jobbar "gratis" för att jag ska kunna ha häst!
  
/Jenny Pettersson


Läst 116277 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
09

Gästblogg: Hästarna har lärt mig att ta ansvar


Foto: Marlene Jarl 

 OM DENNA GÄSTBLOGG
Andrea Blixt är young rider och tävlar hoppning för Karlstads ridklubb. I sin blogg har hon skrivit ett insiktsfullt inlägg om de viktiga erfarenheter en uppväxt med hästar ger, som vi även har nytta av i övriga livet. Vi har fått lov att publicera det nedan, hela Andreas blogg hittar du här: http://nouw.com/andreablixt/


"Jag hoppas att alla som har häst skriver det i era cv:n när ni söker jobb? Om inte, gör det!"
  
Det är ofta människor som inte är insatta i ridsport, eller vet vad det ens innebär att ha häst, ser ut att få en chock när jag berätta hur många timmar jag lägger på mina hästar. Att jag trots tio minusgrader åker till ett kallt ridhus 20.00 en tisdagskväll för hoppträning. Att jag går upp 05.00 för att åka på träning verkar vara helt obegripligt och att jag dessutom gör det FRIVILLIGT. "Herregud vad duktig du är", "Tröttnar du aldrig", "Är det inte jobbigt?" och så vidare. Och svaret blir alltid detsamma – nej.
  
Jag förstår inte varför människor hela tiden ska haka upp sig på att "stallet måste vara jobbigt". Vet ni vad som är jobbigt? Det som har varit jobbigt för mig är att ha behövt beta av 08.00–16.00 i skolan innan stallet, eller att behöva jobba sent på kvällen eller ibland dubbelpass 08.00–22:00. Stallet är inte jobbigt, det är inte mitt måste.
  
Stallet för mig är min vardag, precis som det är vardag att umgås med familj och vänner. Och om jag ska tacka någon för vem jag har blivit i dag är det just mina hästar, och mina föräldrar såklart. För det som har varit mitt fritidsintresse har gett mig så mycket gratis på andra plan här i livet.
Jag har sedan tolv års ålder fått ta hand om en egen häst, har fått ta mig ut till stallet på egen hand efter skolan med buss eller cykel (moped vid 15 år), mockat, fixat mat, ridit och så vidare. Sju dagar i veckan.
Jag har haft ekonomisk support av mina föräldrar och de har även skjutsat och hämtat samt kört till träning och tävling, men i lagom dos. Jag har fått bra förutsättningar till att bedriva den hobby jag vill, men har inte fått allt serverat på ett silverfat. Och har på så sätt lärt mig pengarnas innebörd, samt vad det kräver av mig för att få detta av mina föräldrar.
  
Att hästarna aldrig har varit "jobbigt" för mig (för när jag tänker efter kanske det låter väldigt osunt att gå upp 05.00, lasta hästen och åka till en tävling i tio minus) bygger först och främst på det genuina intresse jag bara har. Men sedan också på att jag är en person som hela tiden vill bevisa motsatsen.
Det var inte självklart att jag skulle få en egen häst, trots att min mamma var kunnig och hade haft flera tävlingsponnyer när hon var liten. Utan det var först ridskolan, sen tjat, sen fick jag ha x antal medryttarponnyer, sen tjat, sen sommarhäst, ännu mer tjat och till sist köpte vi en ponny jag hade på foder. Sedan dess var jag fast. Och allt detta tjat präglades faktiskt mycket av att jag red tillsammans på ridskola med en kompis, när jag berättade för henne att jag ville ha en egen ponny sa hon "det kommer du aldrig att få". Hon slutade rida och jag fortsatte tjata, haha.
  
Ju mer åren har gått, desto mer har jag även fått förståelse för vad hästarna ger mig för byggstenar i livet. Jag kan verkligen förstå innebörden i rubrikerna "hästtjejer blir chefer", som det har skrivits mycket om. Jag känner själv att om jag någon gång skulle utsättas för en situation där mitt ledarskap spelar roll, då skulle jag inte ha några bekymmer med att ta den rollen. Jag gillar att leda och jag är både van vid och bra på det. Och det har jag hästarna att tacka för.
Det är även många gånger i livet jag har behövt ta ansvar i situationer jag inte har varit beredd på, vilket jag har känt är helt okej och inte alls läskigt eller konstigt. Jag har jämfört mig med vänner i dessa situationer, som inte har behövt ta ansvar någon gång utan på något sätt bara har glidit med. Då har jag verkligen tyckt "men är det inte JOBBIGT att hela tiden behöva luta sig mot någon och aldrig kunna stå på egna ben?".
  
Jag vet varför jag dras så mycket till hästarna och varför de betyder så mycket för mig. Jag tror att vi hästmänniskor får så mycket gratis erfarenhet och verktyg, som vi kan använda i andra delar av livet. Jag har känt av det, jag hoppas att alla som har häst där ute skriver det i sina personlig brev när ni söker jobb? Om inte, gör det! Alla arbetsgivare jag har varit hos har alltid reagerat på det, det har snabbt blivit ett samtalsämne under intervjun och alltid får man höra "men om du har häst måste du vara väldigt ansvarstagande och driftig". Jajamän!
  
Jag älskar mina hästar, att rida, att träna, att tävla. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad min mening med det hela är. Om jag inte hade vetat det, eller känt så, då hade det varit jobbigt. Och då hade jag antagligen inte haft häst i dag.
  
/Andrea Blixt


Läst 121007 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
03

Gästblogg: Så hjälper hästarna oss med psykisk ohälsa

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lisa Lidehäll är 30 år, bor i Karlshamn och har två hästar. Hon har ridit i större delen av sitt liv, är utbildad hästskötare, ridlärare och stallchef och har jobbat med hästar i England i flera år. Lisa försöker få livet att gå ihop ibland trots och ibland med hjälp av sina diagnoser. Hon har generaliserat ångestsyndrom (GAD), AD(H)D och autismspektrumtillstånd (AST, liknar Asperger) – och till följd av det utbrändhet och depressiva episoder.
 
"Det är inte många i mitt vardagsliv som vet om detta eftersom jag i likhet med många andra är expert på att visa upp en fasad. Jag startade bloggen Bokstavsryttaren.se för att visa upp en annan sida av den där glada, lyckade och hårt arbetande hästmänniskan. För alla kan drabbas av psykisk ohälsa och nu måste vi våga prata om det."

"I mitt förra inlägg om att vara hästägare med psykisk ohälsa kunde man få intrycket att det enbart är jobbigt att ha häst. Så är det ju verkligen inte. Hästar botar inte psykisk ohälsa, men de kan verkligen hjälpa till! Det blev så tydligt igår när jag var helt hopplöst nere, trött och ledsen, och sedan åkte till stallet och hängde med Sportkossan (en av Lisas hästar, reds. anm).
När jag åkte därifrån en stund senare var kanske inte allt tipptopp, men det var ändå så att världen var lite ljusare och klarare. Så jag ställde mig själv frågan varför; varför är hästar så bra mot psykisk ohälsa? Det här kom jag fram till. Fyll gärna på med hur hästar hjälper er!
  
1. Du får en rutin. Just rutiner tycker jag är jätteviktigt när man mår dåligt, men också otroligt svårt att upprätthålla! Det är en hårfin linje mellan rutiner och måsten, så här gäller det att lägga aktiviteten på precis rätt nivå. Det får inte finnas några krav, men det ska ändå finnas lite krav. En omöjlig uppgift så klart, men ibland fungerar det.
Var i stallet samma tid varje dag. Jag är ofta i stallet på förmiddagen om jag kan, för då kommer jag upp och ut och gör något med dagen. Sitter jag hemma och väntar eller gör en massa andra saker först känns det mycket jobbigare att komma iväg sedan. Det här är så klart individuellt, så hitta vad som fungerar för dig!
  
2. Du får motion och frisk luft. Dina demoner tycker inte om frisk luft.
  
3. Du kopplar av och är närvarande. Visst kan min ångest följa med ut i stallet och upp i sadeln, men det är mycket lättare att koppla bort alla snurrande tankar när jag är med en häst. Du kan inte vara någon annanstans för då blir det svårt att samspela med hästen. Den tar naturligt med sig dig i sitt här-och-nu-tänk.
  
4. Du får ett sammanhang. Är man sjukskriven är det så lätt att bli isolerad. Eftersom varje social sammankomst kräver något av en är det sådana man undviker. Man är så fokuserad på att överleva att man inte orkar göra något annat. Men även vi som är introverta, autister eller på annat sätt tycker det är jobbigt med social interaktion mår bra av att ingå i ett sammanhang, att känna att vi inte är ensamma. Att komma till stallet och känna att man har en plats någonstans i världen är guld värt.
 
5. Du får kontroll över något i ditt liv. Och det tror jag är viktigt när allt annat som var ens vardag bara rasar.
  
6. Du behöver inte vara social. Du behöver inte kallprata eller komma på fyndiga saker att säga eller låtsas på något sätt. Du kan få prata om ditt största intresse med någon annan som också har det som sitt största intresse. Eller så kan du gråta och borsta svans och klappa häst, eller rida under tystnad och ingen tycker att det är så där märkligt. Hästmänniskor över lag är ju lite speciella på ett eller annat sätt, så njut av att det är okej att du också är lite speciell.
  
7. Du har något där ditt mående inte är i fokus. Mår man dåligt blir det som om allt i hela ens liv kretsar kring det. Varenda liten humörsvängning ska analyseras, kännas efter, funkar detta, funkar det inte, hur mår jag på den här medicinen, hur många timmar ska jag arbetsträna, vad vill jag, hur mår jag, aaaaaahhhhhh. Till slut har man ju ingen aning. Då är det skönt att kunna lägga det åt sidan bara för en stund och fokusera på att sopa golvet, rycka manen eller göra skänkelvikningar.
  
8. Det finns något slags mening och mål. Jag tycker ofta att livet och tillvaron är helt meningslösa. Det är ett stort tomrum i mig och även om jag inte är speciellt ledsen och nere känns allt bara som ett enda stort jaha, och? Men det känns aldrig, aldrig meningslöst att göra Sportkossans liv så roligt och bra som möjligt.
  
Ridning för personer med främst fysisk funktionsnedsättning är stort i Sverige, borde det inte finnas ridning eller hästsamvaro för personer med psykisk ohälsa också? Eller det kanske finns? Tänk att utöver alla jobbiga läkarbesök och psykologsamtal även få ha 'en timmes stallterapi'!

/Lisa"


Läst 113705 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
02

Inga ridsportmedaljer i årskrönika: "Kära SVT!"


FOTO: Privat (Julia till vänster), SVT, Tomas Holcbecher och FEI

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Julia Persson är 17 år och älskar all sport, men framför allt ridsport. Därför blev hon så besviken när varken Peder Fredricsons OS-silver eller Louise Etzner Jakobssons båda Paralympics-brons nämndes i SVT Sports årskrönika, att hon författade ett öppet brev till statstelevisionen. Som vi har fått lov att publicera här i Gästbloggen.

  
”Kära SVT!
  
Häromdagen, precis som varje år innan nyårsafton, släppte ni en årskrönika från det gångna året. Som trogen sportfåne och känslomänniska av rang såg jag fram emot att fälla en och annan tår i takt med gåshuden på armarna, när höjdpunkterna från sportåret skulle visas.
  
Med ett OS i ryggen ökade förväntningarna ytterligare. Jag klickade på play och kände rysningarna komma, nästan som på beställning. Jag kollade med spänning på de första minuterna innan känslan kom över mig. Som ett curlingklot i huvudet slog den till mitt i prick. Besvikelsen.
Sarah Sjöström, Zlatan Ibrahimovic. Och härliga Henrik Stenson. Förutom det låg fokus på tjejernas prestationer i OS – sporter som simning, cykel och brottning radades upp. Toppen att tjejer får uppmärksamhet i en så mansdominerad kategori som sport. Det är absolut jättekul och ett stort steg i rätt riktning.
  
Elva medaljer i Rio. En krönika på 59 minuter inklusive eftertexter. Jag har självklart klart för mig att detta inte var en ren OS-krönika, men varje olympisk medalj skulle jag ändå vilja kalla en höjdpunkt i ett litet land som Sverige. Men tydligen hade jag fel.
För jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och till och med när eftertexterna så småningom rullade väntade jag. Hoppades gjorde jag också.
  
Jag hoppades verkligen att detta år skulle vara annorlunda. Men besvikelsen höll i sig. Visserligen lärde jag mig namnet på någon amerikansk golfspelare som jag aldrig hört talas om efter del tre om Henrik Stenson. Inget ont om honom. Otroliga bedrifter – liksom Sarah Sjöströms dito som hade andra fokuset i krönikan. Fantastiska idrottskvinnor och män. Men var blev resten av?
  
Jag såg de flesta OS-medaljer fladdra förbi på ett eller annat sätt. Men såg jag skymten av de fyrbenta varelser som tillsammans med en halv miljon svenskar utgör Sveriges näst största ungdomssport? Nix. Självfallet är det Peder Fredricson och den fantastiska All Ins silvermedalj jag pratar om. Alternativt Louise Etzner Jakobssons TVÅ brons i paradressyr.
  
Kära SVT. När ska ni förstå? När ska ni förstå att vi behöver bredd och nya vinklar? Vid tillfällen som OS får sporter med mindre vardaglig medial uppmärksamhet en chans. En chans att visa sig, göra sig ett namn och för en gångs skull få lite bekräftelse från svenska folket. Men när en sportjätte som ni glömmer bort eller bara skiter i detta, så stampar ni på dem ännu en gång.
  
Jag menar inte att halva krönikan borde ha ägnats åt Peder Fredricsons och hans hästs bokstavligt talat 100 procentigt felfria resa mot medalj. Prestationer i form av medaljer är svåra, om inte omöjliga, att rangordna.
Det jag menar är att er krönika blir platt, innehållslös och ofantligt tråkig när vi får ännu en rubrik om Zlatan. Zlatan som redan är klassad som en legend och inte är i behov av ännu ett inslag i medierna. För en sport som ridsport – där vi under så många år har kämpat för att över huvud taget få någon tv-tid alls – är varenda artikel, varenda dokumentär och varenda nyhetsinslag ett steg framåt. Så är det kanske även för den stackars lerduveskytten som också tog medalj i Rio. Ja, honom glömde ni med.
  
Kära SVT, tack för visat intresse med det 15 sekunder långa klippet från Rolf-Göran Bengtssons och Casall Asks historiska vinst i Global Champions Tour. Det uppskattades. Ridsportsverige bugar och bockar. Och för att avsluta denna text med ett uns positivet, så får vi ju faktiskt en ny chans nästa OS. Tar vi ännu en medalj 2020 kanske vi kan klämma oss in i rutan? Eller så sadlar vi om till simning i stället.
  
Julia Persson, 17 år, i Staffanstorp
  
UPPDATERING: Läs producentens svar
Se SVT Sports årskrönika här


Läst 118282 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market