Gästbloggen
OKT
20

Gästblogg: ”När du känner att du inte duger”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Lassnack driver företaget Ryttarinspiration, hon reser land och rike och runt och föreläser om mental träning. I sin blogg har hon satt ord på hur du ska tänka – när du känner att du inte duger. Viktiga insikter som kan göra stor skillnad. Läs de 15 punkterna nedan. Till Johannas blogg

 
Foto: Ida Thulin och Adobe Stock

 15 punkter som hjälper dig att duga som du är: ”Glöm vad alla andra gör”

"Vi har alla dåliga dagar och stunder av självtvivel. Ibland är vi rent ut sagt oförskämda mot oss själva. Vi gör ett misstag, eller underskattar våra egna förväntningar, och i stället för att behandla det som en möjlighet till lärande slås vi ner av det. Och även om vi vet detta, så faller vi ibland offer för vårt eget negativa tänkande.
 Ibland kommer ”trycket” från vänner, familj, arbete eller samhället i allmänhet och det är tillräckligt för att få oss att känna oss trasiga inuti. Ibland kan vi känna hopplöshet av att inte ha “rätt” jobb, ”rätt” häst, relationer, livsstil. Att vi inte är “bra nog”.
Här har jag skrivit ihop 15 bra påminnelser som kan läsas när du känner att du inte är tillräckligt bra:

  1. Gå din egen väg. Ibland jämför vi våra omständigheter med alla andras offentliga höjdpunkt. Glöm vad alla andra gör och uppnår. Ditt liv handlar om att bryta dina egna gränser, att utveckla dig själv att leva ditt bästa liv.
  2. Där du är just nu är ett nödvändigt steg. Ibland undviker vi vårt utvecklande därför att vi har utvecklat en tro, baserad på våra ideal, att det inte är där vi bör vara eller vill vara. Men sanningen är, där du är just nu är precis där du behöver vara för att komma dit du vill åka i morgon.
  3. Resultatet kommer, kanske inte omedelbart, men så småningom. När tiderna är tuffa, påminn dig själv om att ingen smärta kommer utan ett syfte. Gå vidare från det som skadar dig, men glöm aldrig vad det lärde dig. Smärta är en del av att växa. Kom ihåg att det finns två typer av smärta; smärta som gör ont och smärta som förändrar dig. Stå inte emot, låt båda sorterna hjälpa dig. 
  4. Du kan inte styra allt som händer till dig, du kan bara kontrollera hur du svarar på vad som händer. I ditt svar finns din makt. 
  5. Du är alltid bra nog att prova, och det är vad som är viktigt i slutändan. Allt du uppnår kommer från något du försöker. Gör försöket. Bara gör det! 20 år från nu kommer du att vara mer besviken över de saker du inte gjorde än över de saker du gjorde. Ge dig själv en chans.
  6. Det finns alltid något litet att du kan göra. Det finns absolut ingenting i din nuvarande situation som hindrar dig från att gå framåt, ett litet steg i taget. Det räcker inte att stirra på trappan, du måste kliva upp för trapporna. Och allt du behöver göra är att ta ett steg i taget. Ibland slutar det med att det minsta steget i rätt riktning visar sig vara det största steget i ditt liv. Tveka om du måste, men ta det steget.
  7. Misslyckanden är egentligen bara lektioner som måste läras.
  8. Gårdagens omöjligheter kan i dag vara möjligheter. Erfarenhet är den svåraste typen av lärare; det ger dig testet först och lektionen efteråt. Våga inte ge upp i dag på grund av hur saker och ting såg ut i går. Tänk inte ens på det!
  9. Du behöver inte få allas godkännande först. Sluta lyssna på vad världen säger att du bör ha. Börja lyssna på vem du är. Sanningen ska fram, det finns bara ett fåtal människor i världen som kommer att stanna hos dig till 100 procent och du bör vara en av dem.
  10. Du måste arbeta hårt på dig själv också. Självrespekt, egenkärlek, självkänsla… Tjäna respekt från andra genom att ha fräckheten att respektera dig själv. Våga älska dig själv, det är ditt ansvar, framför allt för att se ditt eget värde. 
  11. Du är starkare än det som bekymrar dig. Använd varje bakslag, varje besvikelse som en kö för att driva på framåt med större beslutsamhet än någonsin tidigare. När något dåligt händer kan du antingen låta det definiera dig, låta det förstöra dig eller låta det stärka dig. Valet är ditt. Så pumpa upp dig själv! Du är mycket starkare än du tror att du är. Du kanske inte är där du vill vara ännu, men se hur långt du har kommit.
  12. För allt du har förlorat, har du fått något annat – uppskatta det du har i dag. Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart. Ingen ånger, bara lektioner. Inga bekymmer, bara acceptans. Inga förväntningar, bara tacksamhet. Livet är för kort. Berättelsen om ditt liv har många kapitel. Ett dåligt kapitel betyder inte att det är slutet. 
  13. Du har gjort det bästa av några tuffa situationer. Att le betyder inte alltid att du är nöjd med allt. Ibland betyder det att du är stark och smart nog att acceptera det och göra det bästa av det.
  14. Dina ärr är symboler för din styrka. Skäms aldrig för ärren som livet har lämnat dig. Det betyder att du har erövrat smärtan, lärt dig en läxa, växt dig starkare och gått framåt. Du kan inte göra så att ärren i ditt liv försvinner, men du kan ändra på hur du ser dem. Du kan börja se dina ärr som ett tecken på styrka och inte på smärta.

Sist av allt:

  1. Var positiv, ha tålamod och var ihärdig. Ju mer du känner för att sluta, desto mer finns det att vinna genom att fortsätta att göra alla tre. Kom ihåg att de starkaste människorna inte är de människor som alltid vinner, det är de människor som inte ger upp när de förlorar.

 /Johanna Lassnack"


Läst 83141 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
18

Gästblogg: "Vägen till resultat är aldrig spikrak"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren Sandra Gustafsson har haft ett tufft år. I ett blogginlägg sätter hon ord på glädjen hon har inom sig, när hon åker hem från en tuff fälttävlanshelg i Polen. Nej, hon vann inte. Nej, hon blev inte placerad. Men tävlingen gav ett kvitto på att hon tillsammans med sin häst Kvadrat är på väg åt rätt håll. En nyttig tankeställare för alla dem som alltid strävar efter resultat. Läs Sandras blogg här.

 
Foto: Johan Sjögren
  
"Jag har inte kommit hem med pris – men jag har lärt mig mycket om min häst"
  
"Det här året har inte riktigt gått i en gräddfil direkt. Jag har stått vid flera vägskäl och det har inte alltid varit enkelt att ta rätt väg. Jag vet faktiskt inte heller om jag har tagit rätt väg, men det är just nu i efterhand jag inser att de beslut jag tagit alltid har fört något bra med sig.
Så även denna helg, eller vecka. Vi alla som vill någonstans med vår sport har inte en gräddfil hela vägen. Har man tur får man åka i den ett tag, men det varar inte för evigt.
Mitt år har varit fullt av skador och sjukdomar, både på häst och på mig själv, men får avslutas på bästa sätt.
  
På bästa sätt vore i mångas ögon att åka hem med ett förstapris, eller åtminstone med en "topp tre"-placering. I år har jag inte åkt hem med en enda placering av mina internationella starter, nej jag har inte ens varit nära. Men, jag har lärt mig så mycket mer om min häst, om mig själv och om vår kapacitet ihop.
På pappret ser våra starter ”krokiga” ut, kanske rent ut sagt dåliga. Men det gör mig inget. Det som syns på ”utsidan” återspeglar inte alltid det som har skett eller håller på att ske på insidan.
I går red jag i mål med ett enormt stort leende på läpparna efter Kvadrats hittills svåraste terräng. Och ja, vi hade med oss en utspringning på hinder, men man kan vara lycklig ändå. På pappret ser 20 straff dåligt ut, men de 20 straffen kan ha kommit till på olika sätt. Något du inte ser på ett papper.
Han hoppade hindret klockrent på andra försöket och jag behövde inte ens fundera på att ta alternativa vägen, vilket hade varit det mest naturliga. I stället lärde han sig väldigt mycket, en dyr träning helt enkelt.
  
Att sedan tillägga att han hoppade felfritt i dag, första gången han går banhoppning efter en terräng, ger mig ett viktigt kvitto på att jag har tränat honom rätt för ändamålet. Han visade enorm styrka och vilja. Jag kunde inte märka av att han gått en terräng på över åtta minuter och hade hoppat en bana på närmare 40 språng dagen innan. Det är en stor vinst i sig för mig.
Med dessa starter under hösten tillsammans med Kvadrat känner jag att jag är på väg mot trestjärnig klass igen. Det blir i så fall min fjärde häst att ta upp på den nivån, på bara sex år. Det är en seger i sig. Att det dessutom är tredje hästen jag har utbildat från scratch gör segern ännu större, men man ska veta hur många år det ligger bakom. Hur många långväga, pris- och prestigelösa tävlingar det ligger i grunden. Vikten av att få göra ”fel” så att man kan få lära sig att göra rätt. Att man tillsammans blir sammansvetsade och inte bara fysiskt starka utan även psykiskt.
  
Vägen till att rida trestjärnigt är inte spikrak, inte ens i närheten av asfaltsjämn, utan den är full av gupp, hålor och vägskäl. Och vi stöter alla på dem av någon anledning, det finns en mening med dem också, men vi kanske inte förstår dem till en början.
Jag vill passa på att tacka alla som hjälper till på den här krokiga och knöliga vägen, utan er alla hade min väg troligen varit ännu mer krokig!
  
Tack!
  
/Sandra"


Läst 79101 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
12

”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”


Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linnéa Gunneflo är 19 år gammal, bor i Kungälv utanför Göteborg och pluggar sista året på gymnasiet. Dessutom är hon framgångsrik paradressyrryttare – i årets para-SM tog Linnéa silver i grad 4. Här gästskriver hon om hur viktigt det är att paradressyren finns och ges möjlighet att utvecklas. Samt förklarar vad den har betytt för henne personligen.

 
”Alla som har ett funktionshinder
har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.    
  
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.  
  
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig. 
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
  
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
  
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom. 
  
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
  
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
  
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.  
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
  
Jag var på SM och red fram själv
tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
  
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.  
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter. 
  
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.  
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
  
Vänliga hälsningar,
Linnéa”


Läst 93579 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
06

Gästblogg: "Kommer du att kunna stanna?"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Anna Mölgård var på väg hem från dressyrtävlingen i helgen borde det bara ha funnits glädje i bilen. Tävlingsstarten med hästen Kadance hade resulterat i en fin andraplats, dock skuggades färden hem av oro. Vi har fått tillåtelse att dela texten, som har fått stor spridning på Facebook, här i Gästbloggen.

"I hästtransporten står min allra bästa vän. Vi har hängt ihop i många år nu. Han vet att när han går på transporten så ska han få göra något som antingen är behövligt eller roligt.
  
Han vet att resan dit kör jag honom med största omsorg. Inga starka inbromsningar, inga snabba kurvor. Det gör att han gång på gång känner sig trygg med att följa med på våra resor och lugnt knallar på transporten igen när jag ber honom om det.
Sen kommer vi till dig, käre lastbilschaufför, som framför ett stort och tungt fordon på vägen – ibland framför oss, ibland bakom. När du ligger framför oss är det mitt ansvar att hålla ett så pass långt avstånd att jag kan bromsa mjukt och säkert. Detta är jag förstås inte bekymrad över, eftersom jag håller ett överdrivet långt avstånd till dig.
  
Men när du ligger bakom mig är det ditt ansvar, och då har jag inga möjligheter att förändra avståndet mellan oss (med undantag för om man hittar en ficka att köra av vägen på och släppa före dig så klart). Alla vi som framför fordon på vägen har ett körkort, du som framför denna typ av fordon har ytterligare behörigheter. I både din och min körkortsutbildning får vi lära oss om bromssträckor, och jag misstänker att du även har fått den utbildningen ytterligare en gång när du tog behörighet för tung lastbil.
  
Vet inte om du ändå missat poängen med den utbildningen, så här kommer den i alla fall: Ju större fordon du har, och ju mer last du har, desto längre bromssträcka får du. Så min fråga till dig när du har valt att ha detta avstånd bakom mig är – kommer du at kunna stanna?
  
Min bästa vän bak i transporten är lyckligt ovetande om hur stora risker du utsätter honom för. Jag däremot oroar mig VARENDA gång för att just du ska vara den chaufför som tittar bort en sekund, missar min inbromsning och signal och kör ihjäl min bästa vän i transporten.
Så snälla, håll avstånd och var observant när du vistas på vägarna, så lovar jag dig att jag själv ska göra precis samma sak när jag kör mitt fordon. Innan det händer något." 
  
Fotnot: Bilden är tagen av en person i baksätet.


Läst 81140 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv



Galleriet på Hippson Market