Foto: Privat

Jag kom på denna övning för en tid sedan när min häst – som jag ofta rider ut med själv – tydligt visade att han inte accepterade att gå efter en annan häst när vi ibland hade sällskap på uteritterna. Övningen rids med fördel på grusvägar eller bredare skogsstigar.

Ni behöver vara minst två ekipage och övningen rids enligt följande:

1. Börja med att skritta, på tygeln, i ett led efter varandra.

2. Den som är sist gör en övergång till trav och travar förbi den eller de som är framför. När ekipaget är främst i ledet görs en övergång till skritt. Under tiden ska alltså den eller de hästar som blir omridna fortsätta att skritta på samma sätt som tidigare.

3. Den som nu är sist gör en övergång till trav, travar förbi övriga ekipage och gör en övergång till skritt när ekipaget är främst i ledet.

Det blir alltså en evighetsövning och när grunden fungerar bra kan svårighetsgraden ökas. Bara fantasin sätter gränser för hur övningen kan varieras, men här är några exempel:

– Arbeta i galopp i stället för trav under "omkörningen".

– Flytta hästen sidvärts undan höger skänkel innan "omkörningen", samt undan vänster skänkel när ekipaget är främst i ledet – för att komma i linje med övriga igen.

– Rida öppna och sluta under delar av övningen.

För mig räckte det med ett par "omkörningar" för att min häst skulle acceptera att vänta och fortsätta att skritta fint tills det blev hans tur att "köra om" igen. Samtidigt kan övningen vara bra för att träna övergångar och sidvärtsrörelser på ett annat sätt än på ridbanan, samt när andra hästar finns i den omedelbara närheten. Det vill säga att hästen tränas till att inte bryr sig om vad de andra gör, utan fortsätter att fokusera på ryttaren.

Med vänliga hälsningar
Kerstin Olsson, hobbyryttare

Foto: Tobias Hansson

Kan ni också känna ibland hur enkelt det är att tvivla på sig själv? Att man inte är "bra nog". Man har en dålig dag, man gör ett misstag och så är man i gång med att börja kritisera sig själv. Man tänker att man borde ha kommit längre, borde ha gjort mer. Ibland kommer en känsla av hopplöshet av att inte ha "rätt" jobb, "rätt" häst, relationer, livsstil.

Något som har hjälpt mig i dessa tankar är att inse att där jag är just nu är ett nödvändigt steg. Det kanske suger just nu, jag kanske inte ser resultat, jag kanske verkar stå still, men sanningen är att där jag är just nu är precis där jag behöver vara för att förbereda mig på dit jag är på väg. Och något jag i dag vet av erfarenhet är att resultatet kommer att komma, verkligen! Kanske inte omedelbart, men så småningom. Jag brukar påminna mig om att när tiderna är tuffa så är de det av en anledning – för att lära mig något. Smärta är en del av att växa.

Sedan har jag också insett att jag inte kan styra allt som händer mig, jag kan bara kontrollera hur jag svarar på vad som händer, och i mitt svar ligger min makt. Och när jag känner att det står still så påminner jag mig om att det alltid finns något litet jag kan göra. Det räcker inte att stirra på trappan, jag måste kliva upp för trapporna. Och det intressanta är att det ibland har slutat med att det minsta steget jag tog i rätt riktning visade sig vara det största steget i mitt liv.

När jag får bakslag använder jag varje besvikelse som bränsle för att driva på framåt med större beslutsamhet än någonsin tidigare. För jag har insett (och det tog lite tid) att när något dåligt händer kan jag antingen låta det förstöra mig eller låta det stärka mig. Och valet är mitt.

Och med detta sagt vill jag inspirera dig som kanske är i en dipp just nu och påminna dig om att du är starkare än du tror att du är. Du kanske inte är där du vill vara ännu men du är på väg, så ingen ånger, bara lektioner. Inga bekymmer, bara acceptans. Inga förväntningar, bara tacksamhet.

Berättelsen om ditt liv har många kapitel. Och ett dåligt kapitel betyder inte bokens slut. Det är du som skriver och det är du som bestämmer innehållet, så även hur slutet ska bli.

/Johanna Lassnack

Foto: Privat

Ett litet stick i hjärtat är vad man känner när man hänger upp dagens ridlista och man ser ryttare som suckar tungt, sjunker i axlarna eller båda delarna när de läser vilken häst de är tilldelade för dagens lektion. Ett litet stick i hjärtat för den hästen som i en timme ska bära runt på en ryttare som redan bestämt sig för att den inte tycker om sin häst. Ett litet stick i hjärtat för hästen som inte själv valt sin ryttare men som ändå ställer upp lektion efter lektion.

Att rida är ett privilegium och något man själv har valt att göra. Om man valt att rida på ridskola förmodar din instruktör att du faktiskt vill lära dig rida. Instruktörens högsta önskan är att du ska bli bra på det.
Oftast finns det en plan och en tanke om varför du är tilldelad just den hästen. Innan du sitter upp nästa gång, fråga dig själv ”vad kan denna hästen lära mig i dag?”. Alla hästar har något att ge, en känsla eller ett nytt verktyg i lådan.

Konsten ligger ju faktiskt i att kunna få en lat häst i bjudning, att få en osäker häst att ta för sig, en busig häst att fokusera eller en spänd häst att bli lösgjord. Det kräver träning. Om man tycker en häst är tråkig är det allra oftast så för att man inte får till att rida hästen så bra som man själv önskar. Det är inte lätt att bli konfronterad med sina egna tillkortakommanden, men det är i just den situationen man får chans att verkligen växa som ryttare.

Ursäkten om att ”det är inte min typ av häst” är egentligen en riktigt dålig sådan. En bra ryttare kan rida alla typer av hästar. En bra ryttare har tränat många timmar på olika typer av hästar för att bli en bra ryttare. En bra ryttare kan hitta och förvalta guldkornen i varje häst.

Om vi absolut vill rida är det vår uppgift att eftersträva att göra det så bra som det överhuvudtaget är möjligt, även om vi bara rider för skojs skull. Det är vi skyldiga varje häst som bär upp oss.

Peace out och rid fint,
Dina

Att få ha sin häst inackorderad – är det en självklarhet eller ett privilegium alldeles för många förunnat? Jag har sedan i juni 2015 drivit mitt alldeles egna inackorderingsstall innehavande 26 boxplatser, då 20 hästar fördelat på 20 ägare. Jag kommer så väl ihåg en inackordering som sa så här till mig när jag köpte stallet:
– Ja, du ska ju inte vara för tuff för du är ju beroende av oss ekonomiskt.
Då tänkte jag, "jaha, ja det kanske jag är?". Ganska förbryllad men en aning förbannad samtidigt. I dag, fyra och ett halvt år senare, tänker och känner jag helt annorlunda samt är i en helt annan ekonomisk sits.

Jag anser att om alla inackorderingsstall i Sverige hade lagt ner sin verksamhet samt stängt sina stall för utomstående, hade cirka 75 procent av Hästsverige stått utan boxplatser. Så frågan är egentligen vem det är som ska vara tuff? I dag är jag nere på åtta hästar fördelat på fyra ägare, varav två är uppsagda så tre hästar flyttar i slutet av månaden.

Jag anser och upplever samt har upplevt att inackorderingar bara vill ha och ha, utan att själva varken lägga ner tid eller pengar. De anser att de minsann betalar för en massa tjänster, fast gör de verkligen det eller är vi som driver stall bara dumma mot oss själva? I alla fall så har jag kommit fram till att det INTE är värt de här extra fem kronorna som är kvar i slutet av månaden samt all huvudvärk och stress som inackorderingar har gett mig genom dessa åren.

Så ni som står inackorderade och som har era hästar ståendes i stall runt om i Sverige, tänk en gång extra när ni klagar och pratar bakom ryggen på stallägaren. Ni kan lika väl bli uppsagda som att säga upp er plats! Var inte för trygga i er roll när ni går hårt åt stallägaren. Jag ska ärligt säga med handen på hjärtat, ni som står inackorderade, ni har absolut INGEN susning om hur det är att ha häst på riktigt. Alltså 24/7, 365 dagar om året.

I mitt stall har jag en tjej på 15 år som har stått hos mig sedan 2015, henne är jag rädd om. Men vi känner varandra väl, vi litar på varandra. Den tjejen är "tamejfan" den enda tonåringen genom dessa år som är riktigt, riktigt nära på hur det är att ha häst på riktigt. Så för henne är jag tacksam! Ni som driver stall och har den där personen, var rädd om den, för de växer inte i många inackorderingsstall. Så snart har jag ett stall på 26 boxar med fem inackorderade hästar på två ägare samt mina egna. Och vet ni vad? Det ska bli så skönt att kunna andas igen, att komma hem efter jobbet och inte behöva gå någon kontrollrunda för att se vad som inte är gjort eller vad som är glömt eller vad som är sönder.
Nu ska jag njuta av MITT stall.

Till er andra, köp ett eget stall om ni inte trivs med att vara inackorderade. Men det kostar minsann mer än att vara inackorderad, samt att det kostar er TID och tid är pengar.

/Hon med ett stort stall med bara några få hästar, men tomt på bekymmer! 

Foto: Zandra Ahl Photography/Zahlo.se

Att vara hästägare är en fantastisk och alldeles underbar uppgift. Att få njuta av dessa underbara varelser är en gåva. I vårt hästägande och som ansvariga för våra hästars välmående ligger även ett tungt ansvar och vi måste hela tiden brottas med att fatta en hel mängd beslut för våra hästars bästa. Vi är väldigt många hästägare i detta land och vi alla har olika syn på vad som är bäst för våra hästar. Det kan ibland vara svårt att ge råd till andra, med tanke på att det som känns rätt för mig kanske är helt fel för någon annan.
  
Var går då gränsen? Gränsen för när man ska börja lägga sig i andras förhållningssätt till sina hästar. För mig är detta ett fråga om etik. Vad kan man utsätta andra levande varelser för? Att vi tycker och tänker olika kommer vi aldrig ifrån, men en levande varelse ska inte behöva lida eller bli utsatt för fysiska övergrepp som den inte kan skydda sig emot.
  
Har jag då rätten att gå in och tycka att det jag tänker är rätt? Jag anser att om jag ser någon bruka våld mot sin häst ligger det i min fulla rätt att gå in och avbryta något som skulle klassas som misshandel om det vore i människovärlden. Är det lätt? Självklart inte, särskilt inte om den som utför handlingen kanske tycker sig vara professionell eller välutbildad och kunnig.
  
Vad vill jag då med det här inlägget? Jo, att vi alla som känner att vi står på hästarnas sida vågar stå på oss när vi ser någon missbruka sin position. Att våga säga till och påpeka att vi faktiskt ser vad som sker. Många gånger är personen man konfronterar knappt medveten om vad hen gör mot sin häst. 
  
Det här är en svår fråga och även här tycker vi olika. Var går din gräns? En fråga som är nyttig att fundera lite över. Hur agerar jag i en sådan situation och vågar jag? I min vardag är jag lyckligt förskonad från detta då alla i min närhet är varma och omhändertagande hästmänniskor. Att befinna sig i en miljö av likasinnade gör gott för själen. Jag önskar att alla kunde finna glädjen i att umgås och bygga en riktig relation till sin häst, i stället för att se samvaron med hästen endast som en strid och en kamp för prestation. Att alla kunde få uppleva hur underbart det är när man hittar känslan av harmoni i sin relation till hästen. Och få uppleva den tvåvägskommunikation som finns i ett sunt förhållande.
  
Djurägande är ett stort ansvar men också en av de största gåvorna. Jag önskar er alla att kunna njuta av och med era hästar i en god relation.
  
/Maria

Foto: Privat

När jag var tolv år föll min allra högsta önskan in, mina föräldrar köpte en egen häst till vår familj. Lace, som hästen hette, var sex år gammal, hade tävlat hoppning och uppfödaren skulle nu sälja henne även om de älskade henne. Dagen du kom till oss var vi så lyckliga och svävade som på moln. Mamma och pappa kunde inte ha köpt en bättre häst åt sina små flickor; intelligent, klok, omtänksam och världens snällaste!
Du ställde upp på alla bus – och busade var det vi gjorde mest. Aldrig har du trampat på oss, än mindre bitit eller sparkat oss, du har alltid haft full koll på dina fötter och haft ett hjärta av guld. Du har följt med vår familj på våra sommarsemestrar och kuskat land och rike runt på tävlingar och äventyr. I 26 år hade vi äran att vara din familj. Aldrig har vi ångrat att vi valde just dig.
  
Även om du själv valt hur högt och ibland vilka hinder du skulle hoppa så kunde vi inte önskat en bättre kompis. I hela ditt liv har du varit frisk men i våras, vid en ålder av 32, blev du till slut skadad – en nerv hade kommit i kläm i ryggens S1-led. Veterinären hade från början goda förhoppningar men blev, allt efter att sommaren gick, allt mer fundersam. Veterinären sa till slut att han inte trodde att din rygg skulle klara första kylan och han fick rätt. I måndags var du lite knackigare men med varmare specialtäcken och dubbla doser medicin i några dygn mådde du bättre tisdag–torsdag, pigg och glad busade du med dina kompisar.
 
I fredags blev du dock sämre än du tidigare varit och i lördags bar inte längre dina ben och din rygg. Omgiven av extremt hästkunniga och omtänksamma människor blev slutet så fint det kunde och du fick somna in och åka till dina kompisar i hästhimlen. Även om vi saknar dig något oerhört är vi också så himla glada över att vi har fått dela 26 år med just dig! Älskade häst.
  
/Emelie