Foto: Privat och Adobe Stock

Jag började på Sundby Ridskola hos Mats Mellberg när jag var 7 år gammal. Där red jag i många år, och tävlade på ridskoleponnyer. Men fick alltid rida många starter i den lägsta klassen med bra resultat innan man fick gå vidare uppåt, det blev många rosetter på den tiden. När jag väl fick egen ponny och sedan hästar så fortsatte jag träna för Cathrine Persson och Helena Persson. De var väldigt noga med att man inte skulle rida högre än den klass som var lämplig. Många stabila rundor innan man kunde gå vidare. När man startat en högre klass oavsett resultat var de även noga med att man kunde gå ner en klass för att både häst och ryttare skulle hållas med gott självförtroende hela tiden. Mycket har jag med mig än idag från både ridskolan, Cathrine och Helena.

Nu till det jag tycker man ser alldeles för mycket av idag. Ponnyer och hästar som med sina ryttare hoppar två till tre klasser högre än vad de är lämpade. Föräldrar och barn som är så nervösa för den där starten, förmodligen hade de inte behövt vara lika nervösa om de varit en lägre klass som de känt sig tryggare med. Det måste väl vara roligare att hoppa felfritt och bli placerad än att komma till hinder nummer 4? Man vill gärna hoppa samma klasser som sina kompisar gör. Ibland blir man nog gladare att kunna lägga ut ett bra resultat på Instagram än för resultatet i sig (och det gäller nog även mig). Sociala medier är en farlig värld, man jämför sig gärna med andra och försöker bräcka andra genom finare bilder eller flottare texter. Man tror att mängder av schabrak och fina benskydd kan hjälpa till. Pengar man kunde lagt på bra träning istället. Självklart kan det gå fel hur förberedd man än är. Men är man klok nog backar man bandet om man får problem.

Man stöter på elever som är blir tjuriga eller ledsna för att de inte känner att de får till de, men ändå vill de hoppa högre. Jag har aldrig vågat säga till en tränare att de ska höja hindren, medans det nu för tiden är en vanlig önskan som kan komma både från elever och föräldrar. Förmodligen för att många tränare då faktiskt höjer hinden för att tillfredsställa ryttaren eller föräldrar. Jag är säkert inget undantag och har säkert tidigare gjort liknande tidigare. Bara för att man köper en fin häst eller ponny finns det ingen garanti att man kommer kunna hoppa en viss klass med den. Lätt A/120 är en relativ svår klass, och det är ingen självklarhet att alla ska klara av att rida det. Och samma gäller det här med kval. Bara för att man är kvalad till en viss klass betyder ju inte alltid att man är redo för att rida den.

//Kelly Schild Berglind

Foto: Adobe Stock, Annika Grundberg (porträtt)

Jag är imponerad av de politiker som håller huvudet kallt och inte rycks med av plötsliga nycker, utan tar sin utgångspunkt i fakta innan de agerar. Men just när det gäller miljömål förefaller det som att många får skygglappar för fakta och vågar inte annat än att springa på varje boll. Endast effektiva åtgärder bör sjösättas, som ger verklig nytta. Det skapar inte trovärdighet att skapa lagar kring sånt som kan lösas på frivillig basis, inte heller att sila mygg och svälja kameler.

Flera projekt är redan igång för hantering av hästgödselfrågan i samverkan med andra aktörer; till exempel genom att öka kunskap om och accelerera genomförandet av åtgärder som kan minska näringsläckage: Greppa näringen (LRF och Jordbruksverket), Varje Skit Räknas (Race For The Baltic) och Skitsmart (HNS). Nu finns också den digitala plattformen Jordmån, där företag inom de gröna näringarna gratis kan registrera sig och mötas i något vi kallar affärslabb.

Här skapar vi enkla, snabba kontaktvägar där hästägare kan få kontakt med närliggande jordbruk i lokala cirkulära bioekonomier, som kan sprida gödseln på egna marker eller köpa tjänsten avhämtning. Som grädde på moset möjliggörs även andra lokala klimatsmarta affärssamarbeten.

Vi behöver värna hästens välgörande inslag i samhället som en brygga mellan stad och land.

//Helena Richardsson, ledamot i regionstyrelsen LRF Västra Götaland.

Tisdag – ankomst

Den här veckan åker jag ner till Lorenzo i Camargue i södra Frankrike för att hjälpa till att anordna ett event på gården. I och med pandemin har alla stora hästshower i världen ställts in, så nu ska vi testa en egen variant! Lorenzo kommer kombinera sina shownummer som vi sett på Sweden international horse show i vintras med att hålla en clinic för första gången, och sedan avsluta med en uppvisning i vattnet i Camargues våtmarker i solnedgången. Efteråt blir det fest och meet & greet!

Efter en mycket lång resa med massor av väntetid kommer jag äntligen fram till Lorenzos gård sent på tisdagkvällen. Nu under pandemin går flygen inte så ofta, så jag får åka till Arlanda mitt i natten efter absolut ingen sömn, bara för att senare vänta på anslutningsflyget i Frankfurt i åtta timmar. Och det var ändå en betydligt bättre flightkombination än övriga när jag bokade, med mellanlandningar på upp emot 24 timmar. Jag är glatt överraskad över att det över huvud taget går att resa till Frankrike redan nu, och kanske särskilt som svensk! Väl på plats i Marseille är min skjuts djupt involverad i träning av hästarna inför fredagens event och har glömt bort tid och rum. Så det blir ytterligare ett par timmars väntan medan han skickar någon annan.

När vi kommer till gården hör vi dundrande galopp från ett av träningsfälten i mörkret. Det låter som en flock mustanger i sken på den amerikanska stäppen. Det är inte läge att störa just nu. Eller hamna i vägen... Lorenzo tränar ofta sina hästar på nätterna. Efter midnatt möts vi upp och jag får hänga med och kolla när han tränar. I natt är det fullmåne, och det är en riktig upplevelse att se. Min kameramobil sviker mig gruvligt, även fast det är bra ljus för ögonen blir bilderna helt oanvändbara. Jag vågar inte använda blixt och störa hästarna. Han börjar med att träna en grupp på åtta hästar i frihet, ståendes på två av dem. I mitten av det här träningsfältet ligger en formation med hinder bestående av drivved, i en kvadrat. Det är det här hindret som har inspirerat till hindermaterialet han tar med på showerna. Givetvis hoppar han hindret i mörkret med alla hästarna, flera gånger. Hästar ser bättre än oss i mörkret, men ändå!

Foto: Lola Bonnard 

De olika grupperna av hästar står redan förberedda på de olika träningsfälten, så det är väldigt smidigt att gå över till nästa grupp. Denna övning involverar hela 18 hästar. Tror jag, jag kan ärligt talat inte räkna dem i mörkret. Nu får jag vara med och assistera! Hästarna ska skritta i formation, prydligt i rader, med Lorenzo gåendes framför. Detta är vi vana att se från showerna, men då med "bara" tolv hästar. Enligt Lorenzo är det "very very easy" att träna detta med fyra, åtta eller tolv hästar, men nu när han lagt till en grupp har hästarna längst bak svårt att se honom, så kommunikationen blir mycket svårare. Målet är att lägga till ännu fler hästar i övningen, men först måste det sitta med dessa. Jag assisterar med att räcka honom grimmor vid behov och får även hjälpa till att mana på en häst i bakre ledet. Jag är mest i vägen och fattar inte alltid om det är mig eller hästarna han pratar med, särskilt som en av hästarna har liknande namn som jag.

Det är så intressant att se honom träna! De går i rader om fyra, åtta och ibland hela gruppen på en rad. Han använder rösten hela tiden, med olika kommandon, riktat mot hela gruppen, delar av gruppen och mot enskilda hästar. Hur han ser skillnad på dem i mörkret är en gåta. Jag tror att han måste ha tränat in deras exakta positioner inom respektive delgrupp tidigare i deras utbildning. Precis som när en lågstadelärare får en ny klass med barn i klassrummet och ska lära sig namnen (och det här förstår jag senare att så absolut inte är fallet, så gåtan kvarstår). Natten avslutas med att träna en grupp om åtta unghästar. De får göra samma övningar som den första gruppen, men utan att hoppa över hinder. Lorenzo står på två av dem, och de travar och galopperar i en grupp med två rader.

Onsdag – repetition i mörker

Gästlägenheten jag bor i är byggd intill gäststallet, och i sovrummet finns ett litet fönster med utsikt mot boxarna.

I dag blir det hårt arbete på gården. Det är mycket att göra innan fredagens event! Det ska vara upp till 36 grader i skuggan så det kommer bli en utmaning. Första uppdraget är att halma alla 20 boxar. Hästarna går ute dygnet runt den här tiden på året, men stallet ska vara öppet för publiken, så det ska vara fräscht och snyggt. Vi kör in en hel rundbal med halm med traktorn och sen är det snabbt gjort att fördela den i alla boxar.

Precis utanför stallet är det en svärm med trollsländor! De verkar vara intresserade av gödslet. Lite roligare än flugor, helt klart. Och då ska vi inte tala om de enorma fågelstrecken på himlen som består av – flamingos! Det är nåt annat än våra fiskmåsar det! Jag får i uppdrag att putsa upp en gammal sadel. Den är verkligen stenhård och jag undrar om de verkligen rider i sådana sadlar här? Senare får jag veta att det är Lorenzos första sadel, från hans första shower som 11-åring, som ska visas upp under eventet!

Sedan är det dags att förbereda en av eventets uppvisningsytor för publik. Vi har en gigantisk hög med halmbalar som ska läggas ut som en långbänk Det är jag och Mélanie som jobbar på gården som hjälps åt. Hon kan knappt någon engelska och jag kan knappt någon franska. Men vi löser det ganska bra ändå med gester och enstaka fraser. Det är tungt arbete och särskilt i den här värmen, när man är en ovan skandinavier. Vi har finpublik medan vi jobbar!

Lorenzo gör alltid större delen av grovjobbet på gården själv. Han skördar sitt eget hö, halm och lusern. När de är ute på shower kör han lastbilen, som han reparerar själv och som håller än efter alla år. Nästan alla här pratar franska, bara några få kan engelska. Bitvis får jag mest stå bredvid och se dum ut när de andra pratar. Jag har i alla fall övat in de viktigaste fraserna. Nummer ett: "Je ne connais pas le francais". På svenska: "jag kan inte franska".

Torsdag – en dag fylld av föreberedelser

I dag är dagen före det stora eventet och det känns som att ingenting är färdigt. Vi förbereder bar- och restaurangområdet, röjer lastbilen, spolar stallgångar, förbereder det sista på de tre olika showområdena och testar ljudet och mikrofonen. Lorenzo är stressad över att komma igång med generalrepetitionerna, och på kvällen är vi äntligen igång. Showen är uppdelad i tre akter på olika delar av gården, och vi börjar med frihetsdressyren med 25 hästar på ängen. Om ni tycker det är mäktigt att se honom göra de här övningarna med tolv hästar i Friends arena, kan ni tänka er hur det är med 25 hästar på första parkett, rakt framför näsan. Jag får nypa mig lite i armen. Flera av hästarna är yngre hästar med mindre erfarenhet, så han får jobba lite extra med dem så de ska förstå vad som förväntas av dem.

Solen går ner mellan 20.30 och 21 här, så nu är det riktigt bråttom att hinna till våtmarksområdet Marais, som ligger en bit utanför gården, och träna på showens sista akt. Lorenzo ska visa frihetsdressyr ute i vattnet i solnedgången som avslutning. Vi är flera som hjälper till att leda dit de hästar som ska tränas, utöver de som Lorenzo inleder träningen med, och jag blir tilldelad ett par stycken. Wow, bara wow! Vi får springa för att hinna med Lorenzo men hamnar på efterkälken och lyckas virra bort oss lite. Det är inte helt lätt att veta vilka stigar som leder rätt mellan alla sanddynerna och vattensamlingarna, det är som en labyrint. När det börjar mörkna återvänder vi till gården för att träna på den tredje akten, som kommer inleda showen i morgon. Det är den delen av showen som kallas "Action", där han selar upp tre par hästar och har två par hästar i frihet, och bland annat hoppar tre hinder i bredd samtidigt. Nu är det kolmörkt, så vi säkrar upp med belysning vid hindren.

När träningarna är klara är all utrustning rejält sandig och saltig och hästarna svettiga. I morgon blir det ett mastodontpass med bad av alla hästar och rengöring av utrustning innan showen. Det får bli en tidig morgon. Men nu ikväll är det dags att fixa det sista på programmen och kartan över gården som besökarna ska få vid ankomsten. Vi är klara med dem vid tvåtiden på natten och en timme senare upptäcker Lorenzo att vi missat en grej. Så det är bara att kliva upp i ottan och börja om.

Fredag – dags för show

Lorenzo fick idén till det här eventet för bara 20 dagar sedan, och vi har jobbat blixtsnabbt för att hinna med allt i tid. Då det är första gången han arrangerar något hemma på sin gård är ju allting trial and error, och mycket har fått planeras om med noll varsel under tidens gång. Vi har släppt ett begränsat antal biljetter, på grund av pandemin, men ingen är säker på hur stor publik som är lagom. Gården är enorm och alla ytor väl tilltagna, så i teorin ska det inte vara några problem. Men nervöst är det! Lorenzo har alla detaljer i sitt huvud, jag förstår inte hur han kan ha koll på allt och ändå behålla fattningen. Han har bättre koll än jag själv på de grejer som jag ska föreställa expert på. Som det här med utskrifterna av programmen. Och alltid alltid lugn och trevlig, oavsett hur pressad han är.

Vi gör i ordning hästarna, och jag får i uppdrag att se till att alla får i sig tillräckligt med vatten medan de står uppbundna på rad inne i ridhuset, och får på sig utrustningen. Jag noterar att de mörka hästarna dricker betydligt mer än de vita! När jag är klar är jag dyngsur in på underkläderna och rusar in i duschen för att hinna bli representativ.

Grindarna öppnar klockan 17, och första akten börjar en timme senare. Först in är vår svenska Malin Hellstedt och hennes sambo Daniel! De har hängt på låset, efter att ha tagit bilen ned hela vägen från Sverige. Gillar man Lorenzo så gillar man Lorenzo, så enkelt är det! Verkligen superkul att de är här! Vi är faktiskt grannar, våra stall ligger ungefär fem minuters bilväg från varandra, och vi har pratat länge om att ses och fika och snacka häst (och Lorenzo). Men ni vet hur det är med hästar och de dagliga rutinerna, man får aldrig tid över. Nu är det dags för första akten! Ungefär samma tiondels sekund som musiken drar igång slår vädret om! Från att ha varit strålande sol och klarblå himmel hela veckan, drar ett fuktigt dis in. Det är Camarguedimman från havet, hela luften blir fylld av små salta vattendroppar, himlen blir grå. Vi inser genast att sista akten med solnedgången är hotad. Hur typiskt? På plussidan är ändå att det disiga ljuset är ganska läckert, det kommer nog bli många bra bilder!

I första akten kör han sin show som vi sett på Sweden horse show – hela paketet med action och liberty. Det är perfekt! Shownumren, dem har Lorenzo rutin på, och det har hästarna med! Nu är det åtta månader sedan de var ute på show, och de är supertaggade. Så taggade att när en grupp fria hästar ska springa in till Lorenzo på "arenan" hinner en av hästskötarna inte undan, och blir trampad rejält på foten. Inget är viktigare för hästarna än att få komma till Lorenzo, de kan numret utan och innan.

Foto: Karine Groul

Gårdagens träning med de 25 hästarna gick inte så bra som Lorenzo hoppats på, då unghästarna behöver mer tid. Så den andra akten blir lite annorlunda än planerat. Istället för att ha med alla 25 hästarna från början, får vi stå och vänta med åtta av hästarna en bit bort, medan han inleder med de mer rutinerade hästarna. Nu har det också blivit väldigt uppenbart att det inte kommer fungera med någon solnedgång i Marais som avslutning, så han improviserar om akten rejält. Istället för de planerade 40 minuterna blir det en nästan två timmar lång clinic!

Nu önskar jag att jag hade varit mer flitig med franskalektionerna. Lorenzo berättar för mig efteråt att han inleder med sin över 30 år långa karriär som han påbörjade redan som 11-åring. Han berättar om de människor som hjälpt honom komma dit han är i dag, och de är där allihop, i publiken. Bland annat hans mentor Germain, som tog an sig Lorenzo när han var bara tolv år gammal. Det är riktigt fint. Han berättar också om den ledstjärna han följt under alla år – att vara originell och aldrig någonsin kopiera någon annan. Det har han sin mamma att tacka för, ingen curlingmorsa hon inte!

Han har headset och kommenterar allt han gör medan han jobbar med hästarna. Man hör varje kommando han ger dem. När han står på gruppen med 17 fria hästar säger han "vänster" när de ska till vänster och "höger" för att svänga höger. Fast på franska då. De har fått lära sig ord för varje rörelse och övning. "Backa", "gå", "kom hit". Stanna har han dock ljud för istället för ord, en variant av "hooooo". Det är det viktigaste kommandot och måste nog vara mer direkt och supertydligt. När det är dags att släppa in de sista åtta hästarna på slutet går numret med alla 25 hästarna i frihet precis som det ska. 25 hästar sida vid sida som en enda organism, för första gången inför publik. Oerhört mäktigt! Att höra hovtrampet på så nära håll är en unik upplevelse.
Foto: Lola Bonnard

Lorenzo avslutar clinicen med att presentera sin familj. Hans lilla treåriga dotter springer in och kastar sig i hans famn. Det är en stor grej för honom, då han i alla år legat väldigt lågt med sitt privatliv. Kvällen fortsätter med signering och fotografier och en rejäl fest vid food-trucken och baren. Solnedgången i Marais får vi ta nästa gång!

Vi är alla jättenöjda med kvällen, och Lorenzo är nöjdast av alla. Det här är hans tacktal på sociala medier dagen efter:

 
Lördag – dagen efter

Dagen efter showen. Det har varit så himla intensivt inför och under showen, och nu vet man inte riktigt vad man ska göra av sig själv. Jag tar en sväng runt gården och ser att jag är först uppe, så jag tar tag i att röja bar- och restaurangområdet. Soptunnor med skaldjur i gassande sol är ingen hit, så jag börjar med dem och sen spolar jag och plockar undan alla borden. När jag är klar möter jag upp Malin Hellstedt och Daniel, och vi tar en sväng till Les Saintes Maries de la Mer och käkar lunch och badar. Och skvallrar! Malin berättar en sjukt kul grej om när Lorenzo besökte Sweden international horse show förra gången, för fem år sedan. Han tog ut alla hästarna till Råstasjön i Solna mitt i natten! De boende ringde polisen och sa "Det är nån dåre nere vid sjön med en massa hästar! Och han står på dem!" Efter den händelsen är det tydligen inte längre tillåtet för artisterna på SIHS att rida ut. Jag var bara tvungen att berätta det här för Lorenzo, och hans kommentar var: "You have a lot of rules in Sweden, don't you?"

Det är en hästshow i stan också, och vi kikar lite på deras motsvarighet till "Stallbacken" där det pågår en talangtävling för hästshowartister! Kul grej! En tjej i yngre tonåren, som hjälpte till med Lorenzos hästar på gårdagens event, deltar med sina små vita ponnyer. Hon är jätteduktig! Hon gör ett frihetsnummer som sitter som ett smäck. Bland annat gör ponnyerna jättefina skänkelvikningar sida vid sida. Hon går vidare till final! Charlotte Deronne Pony Show kallar hon sig, finns på Instagram om ni vill kika! I Les Saintes Maries de la Mer har de stora skyltar som hyllar Lorenzo. Han är den lokala hjälten.

Sen åker jag tillbaka till gården, där Lorenzo har pizzafest för alla vänner som varit med och hjälpt till med eventet. Och de har fixat vegetarisk pizza åt mig! Jag blir nästan rörd. Kommentaren jag fick när jag först berättade att jag inte äter kött var ”you are a little bird? Or just don't want to be like normal people?” De flesta pratar franska, så jag får spetsa öronen rejält. Kanske ser jag något mindre dum ut än för några dagar sedan, något snappar jag upp.

Söndag – ridning i Camargue

En stor stor dag! Jag beger mig till Lorenzos första stall, som ligger intill den stora gården. Det är här han har vuxit upp och här han hade sina hästar tidigare, innan de blev så många så de inte fick plats längre. Här driver familjen nu verksamhet med turridning på inhemska camarguehästar. Ända sedan jag började jobba med Lorenzo har jag dreglat över hans bilder och videoklipp från när han rider i Camargue, det ser så himla fantastiskt ut. Särskilt jämfört med hemma på Ekerö där det är svårt att ens hitta någonstans man kan galoppera mer än 100 meter. Och nu är det dags att checka av den punkten i min bucket list!

Malin och Daniel hänger också på, och vi rider ut på en tre timmar lång tur! Vi rider igenom all möjlig terräng på vägen till havet. För att korsa floden Rhône tar vi bil- och hästfärjan! Här prioriteras hästarna före bilarna, kan ni tänka er? På vägen tillbaka glömde jag ta bilder på färjan, men då var det ytterligare en grupp med många fler hästekipage som skulle med färjan, och då fick bilarna vänta, och alla hästarna, minst 20 stycken, fick åka över först.

På vägen till havet rider vi i all möjlig terräng i alla gångarter, och vi får rida över vattnet vid ett ställe! Vägen över vattnet är utmärkt med pålar, så man ska veta var det är säkert att rida. Väl framme vid havet visar det sig att Malins häst är jätterädd för vågorna. Jag har viskat till Mélanie som är vår guide att Malin är Sveriges kanske främsta hästshowartist, så nu blir det miljöträning! Hela gänget hjälps åt att rida ut i vågorna så Malins häst ska känna sig trygg.

Sen blir det galopp längs stranden, förbi alla badgäster! Och fort går det! Min lilla häst som har varit lite oinspirerad hela vägen får plötsligt in en betydligt högre växel! Det finns inget roligare än att galoppera och i den här fantastiska miljön är det obeskrivligt! Efter ritten hjälps vi åt att duscha av hästarna. De är inte lika vita längre, och inte jag heller för den delen. Förutom en imponerande t-shirtbränna à la equestrian (jag glömde solcreme i dag) är jag smutsbrun i hela ansiktet. Efter duschen släpper vi ut hästarna i hagen, varpå de genast rullar sig mycket omsorgsfullt och är nu definitivt inte vita.

När jag är tillbaka på gården hjälper jag till med att plocka undan det sista efter eventet och sen hjälper jag Mélanie att göra rent alla benskydd och boots. Jag passar på att fråga om hon kan skilja på alla Lorenzos hästar? Hon har jobbat där ett år bara, vet jag. Jodå, det kan hon! Hur lång tid tog det? Två månader, svarar hon. Jag har ju sett att de har olika "bomärken" inbrända på bakdelarna, de flesta är köpta från spanska och portugisiska stuterier. De är också i lite olika storlekar och skimmelvarianter. Och så har vi de nio svarta, just nu solbruna, då. En har bläs, en har stjärn ... Så helt omöjligt ska det väl inte vara. Men det är nog bara Lorenzo som kan skilja alla åt i mörkret.

Ett par dagar senare är det dags att åka hem och den här gången går det snabbt mellan flygen. Det känns väldigt märkligt att vara hemma igen på ett ögonblick, tillbaka från en helt annan värld. Men jag hinner knappt landa innan Lorenzo hör av sig om nästa projekt – nu är det dags att dra igång clinics på gården och online! Det är en ny verklighet för alla företagare på grund av pandemin, inte ens världens främsta hästartist kan luta sig tillbaka.

Lite tankar i egenskap av arrangör av ridläger, entreprenör inom ridsport, tävlingsarrangör, före detta ridskolechef, före detta tävlingsryttare, uppfödare av hopphästar och fyrbarnsmamma sedan snart två decennier.

Jag tycker att det är förskräckligt och hårresande, med allt som tack vare undersökande media har framkommit om olika arrangörer av ridläger i Sverige. En av mina värsta mardrömmar hade varit att lämna mitt eget barn på en gård där man utövar en av världens farligaste och svåraste sporter, under förhållanden som inte är optimala för mitt barn eller de ponnyer som ihop med ledare skall sätta grunden på ett säkert och inspirerande sätt.

Men det är något som skaver. Det skaver när jag ser att föräldrar utan någon egentlig insikt i ridsporten får två minuter i rampljuset med armarna i kors. Det skaver när drevet tagit sådan fart att det inte längre går att skilja på sanning, osanning, överdrifter, indicier, rent hat eller rapporter om så pass stora missförhållanden att myndigheter borde dragit i handbromsen för länge sedan. Det skaver när kränkta ungdomar, som i många fall omöjligtvis har erfarenhet eller kunskap att läsa av med fågelperspektiv och göra sunda bedömningar, drar med ännu okunnigare både vuxna och ungdomar i drevet.

Vi som arrangerar ridläger behöver vara lite av multikonstnärer, liksom alla småföretagare i Sverige. Vi har i det fall man är med i SRR ett regelverk och myndighetskontroll att ta hänsyn till som lägstanivå. Kanske kontrollverktygen blir än fler i framtiden. Många arrangörer väljer andra vägar. En del har små lägerverksamheter för sitt eget nätverk. En del gör det under till exempel föreningsparaply och kör på så länge det går med bristfälligt hobbykök och madrasser på loftet ovanför ridklubbens teorisal.  En del erbjuder endagsläger för att slippa en del myndighetskrångel och för att anpassa sig till vår yngsta målgrupp som inte vill bo hemifrån. Oavsett vilka vi är så har vi troligtvis ett gemensamt mål.  Det är att leverera en härlig upplevelse till våra unga ryttare, som får vänner för livet, lär sig ta ansvar och får bra riderfarenhet för framtiden till det pris våra kunder är beredda att betala.

Liksom med allt annat i den tjejdominerande ridvärlden är det ett ekonomiskt glapp. På ena sidan har vi vad det egentligen kostar att uppfylla myndigheternas krav, erbjuda bra villkor och okej löner till ungdomar utan erfarenhet, erbjuda utbildade ridlärare/tränare ordentlig lön under sommarsemester när barn är skollediga, vad det kostar att sköta hästar enligt konstens alla regler och helt galna kostnader för att driva en hästgård år 2020. På andra sidan har vi vad föräldrar är beredda att betala för att deras guldklimpar skall få en lagom utmanande och härlig hästvecka.

Vi arrangörer kanske borde ta varandra i hand och tredubbla priserna på ridläger (ridskolor, tävlingar, träningar, stallplatser också för den delen om vi pratar ridsport generellt). Eller fortsätta jobba dygnet runt, vädja till ideella krafter, kisa för myndigheters krav, låta barn med hemlängtan somna ensamma för man ej har råd att betala någon ordentlig husfru med ob-tillägg, och man själv troligtvis redan stupat efter lång dag på gården, kanske i någon traktor när man kört vatten till sommarbetet långt bort. Listan är lång, men jag tror ni fattar vart jag vill komma.

Hade man som lägerarrangör kunnat ta kostnadsbaserade priser istället för att vara fast i kundbaserad prissättning så hade mycket sett annorlunda ut i dag tror jag. Marknaden styr, det vill säga i detta fall föräldrarna.

Jag personligen välkomnar en ordentlig prishöjning för alla ridlägerbarns, hästars och lägerarrangörers säkerhet redan till nästan sommar. Till skillnad från semesterresan till Grekland, kräver ridläger 24 timmars råkoll med ansvar för minderåriga utan närvarande målsmän ihop med stora djur som skall pareras mellan matallergier, gruppdynamik och borttappad dyr ridutrustning som föräldrar med stor omsorg packat med i väskan.

Det finns alltid rötägg i alla branscher, men majoriteten vill väl. De flesta trollar med knäna, jobbar dubbla jobb och sliter som vargar för att erbjuda lägerlycka till föräldravänliga priser. Nu dessutom med drevets piska hack i häl för att eventuellt brännas på bål om man haltar.  

Jag, liksom de flesta av mina kollegor brinner för det här. Jag lever och får kickar av att följa och leda utvecklingen av våra blivandes ryttarstjärnor under en veckas hårdträning.  Men jag kan intyga att det inte är ett lätt jobb, UTAN att för den delen ge stöd åt rötägg som ej sköter djur väl eller struntar i myndigheternas minimumkrav. Ridläger kan vara den viktigaste veckan på året för unga ryttare. De skapar nätverk för livet, lär sig ta ansvar och växer som människor. De får gedigen kunskap, häst- och ridvana. Hoppas att vi på sikt tillsammans kan se värdet i tjänsten som erbjuds, så vi till slut kan hamna på en prisnivå där schyssta villkor är lika självklart som inom andra branscher.

Anna Wemlert, entreprenör i ridbranschen och mamma

Foto: Adobe Stock

Nu är fästingsäsongen här och vi tycker det är bra att reda upp begreppen lite kring fästingsjukdomar. Många hästar får fästingar och de flesta får inga men av detta. Men om man stöter på fästingar i den dagliga visitationen är de bra att plocka bort dem direkt, för de kan bära på sjukdom som kan smitta hästen.

Anaplasma, eller granulocytär anaplasmos, är det som man förr kallade för "ehrlichia". Anaplasma (A. phagocytophilum) är en bakterie som överförs från fästingar till hästar. De flesta hästar som drabbas utvecklar inga symptom, utan det enda som händer är att hästens immunförsvar reagerar och bildar antikroppar mot bakterien. Anledningen till att man vet detta är att man provtagit friska hästar och de visade sig då att många av dem bär på antikroppar, det vill säga de har stött på bakterien men inte varit sjuka eller mått dåligt. Man uppskattar att cirka 17 procent av svenska hästar har stött på bakterien, men långt ifrån alla dessa har varit sjuka.

Om hästen blir sjuk uppvisar den oftast symptom såsom hög feber (ofta 39-40 grader), svullna ben, flåsighet, gula slemhinnor, stelhet och trötthet. För att ställa diagnos kan man ta ett blodprov och påvisa bakterien i hästens blod (man vet då att den har en aktiv pågående infektion). Det är alltså inte samma sak som att se att hästen har antikroppar. Har hästen antikroppar har den någon gång under sitt liv stött på bakterien, men det säger inget om hästens problem för tillfället. Hittar man bakterien i hästens blod har den en pågående infektion. När man kollar på blodprovet för att leta efter aktiv infektion så kan man antingen titta på blodet i mikroskop, då kan man se bakterien som små prickar (inklusionskroppar) i hästens vita blodkroppar. Man kan även göra en analys som heter PCR, då påvisas bakteriens DNA i hästens blod.

Många hästar kan läka ut sin infektion själva, det vill säga ingen behandling behövs. Men ibland krävs behandling med antibiotika, vanligast bara ett par dagar och hästen brukar ofta svara snabbt på behandlingen.

Det har tidigare funnits spekulationer om hästar även kan drabbas av borreliainfektion (infektion med Borrelia burgdorferi). Man har gjort en större studie där man letat efter antikroppar mot anaplasma och borrelia på hästar i Sverige och man kunde då se att det finns många hästar som har antikroppar mot borrelia, det vill säga de har träffat på bakterien. Men man har inte i någon forskning kunnat visa på hästar som faktiskt blivit sjuka av borrelia. Borrelia finns i flera varianter i andra delar av världen och vi vet att människor kan bli sjuka av borrelia. Man har tidigare dragit paralleller och misstänkt samma sjukdom hos häst som hos människa men man måste vara försiktig med det eftersom många infektioner och sjukdomar inte fungerar alls på samma sätt hos olika djurslag.

Man har förr behandlat en del hästar mot borrelia med bredspektrumantibiotika och då upplevt att hästen mått bättre. Med det vi vet i dag så är det troligt att hästen egentligen led av någonting annat och blev bättre av vila, samt att den antibiotika man använder även har viss antiinflammatorisk effekt.

Foto: Frida Wismar och Privat

Att vara ryttare innebär oftast en stor press, inte bara från familjen, tränaren, eventuella hästägare utan även från en själv som ryttare. En press man oftast oönskat får, och räknas kunna acceptera och hantera, är pressen från okända utomstående.

Jag har sedan tio års ålder varit aktiv på ponnytävlingar och är i dag arton år gammal. Något jag reflekterat mer över de senaste åren är alla negativa kommentarer som hörs runt om på tävlingsplatsen, inte bara från andra tävlande utan främst från vuxna och speciellt föräldrar. Jag har varit och tävlat på alla olika nivåer och tycker det är likadant överallt. Negativa kommentarer, rent ut sagt taskiga kommentarer slänger folk ur sig överallt och om alla. En sak som jag är medveten om att alla upplevt, men få pratar om.

Framhoppningen sker endast i några få minuter, men så mycket som kan gå fel. Ibland kan man nästan känna nervositeten ligga i luften inför att klassen ska börja och då behöver man kunna fokusera. Mitt i all nervositet och förväntan, sista minuterna innan man lägga allt sitt fokus och prestera inne på banan, då är kommentarerna som värst. Kan vara allt från att "den ryttaren har verkligen inte har kontroll över sin ponny" till att "den ponnyn kommer inte klarar denna höjd, undra hur det kommer gå inne på banan". Kommentarerna kommer från vuxna, föräldrar som ska vara förebilder för sina egna men även andras barn.

Det handlar om barn mellan åldrarna 8 till 20 år gamla som befinner sig där inne. Barn som ofta är inne i en känslig ålder på grund av skolan och kompisar, som vill få en stund att fokusera på annat och känna att man är bra på något. Barn som utövar sin sport som de älskar tillsammans med djuren de älskar. All denna glädje som så lätt påverkas och förstörs, för vad? För att en vuxen människa kände ett behov att prata av sig alla sina negativa tankar till en bekant på framhoppningen. Till vilken nytta kan man undra? Skulle ekipaget de på något sett smutskastar inte ha kontroll, eller inte behandla sin ponny väl, finns det överdomare på plats för att ta hand om detta problem. Att prata elakt om andra ekipage får inte personens egna barn att rida bättre. Det får ingen att rida bättre, må bättre eller få en trevligare upplevelse på tävlingsplatsen.

Att ridning är dyrt, det är det ingen som kan säga emot. Så mycket pengar vi lägger på hästen, träning och tävling, även tiden vi lägger på all förberedelse inför tävlingsdagen som kastas bort på någon sekund för att en vuxen ska uttrycka sig utan att tänka efter. För det är just det de handlar om, att tänka efter. Sätta sig in i den andra personens situation, fundera en gång till på om det man tänkte säga är nödvändigt. Tänk er att ni är barnet som får kommentaren du tänkte säga? Eller att det är ditt barn som får sin tävlingsdag förstörd för att en annan förälder prata illa om hen öppet på tävlingsplatsen. Tror ingen förälder hade uppskattat elaka kommentarer om sitt barn, men kan ändå med att göra det mot någon annans? Skärpning!

Vuxna ska vara förebilder, för sina egna och andras barn. För barn tar efter beteenden, och om du som förälder står och mobbar folk: varför skulle inte barnen få det göra det? Tänk på hur ni beter er, för folk hör mer än ni tror och ni kan vara anledningen till att någons dag eller kanske så illa som framtida karriär blir förstörd.

Mina sista ord till er som läser detta är tänk till. Tänk er in i situationen ni utsätter någon annan för, tänk på hur ni uttrycker er och tänk på att det är barn det handlar om – barn som kanske ser upp till just dig.

Se Johannas Instagramklipp där hon först berörde ämnet:

Visa det här inlägget på Instagram

Förlåt för dubbla inlägg idag, men behöver få ut detta. Vet att denna video kräver nästan 6 minuter av er tid, och det kommer säkert inte vara många av er som orkar att lyssna på hela. Men det är viktigt det jag säger, och detta riktar sig främst till de få vuxna som följer mig. Stå upp för era barn och andras, undvik det jag talar om för allas bättre mående och trivsel i denna sport. Och till alla där ute som utsatts för detta vilken situation det än handlat om, ta inte åt er. Intala er själva om att ni är bättre än så, för det är ni ❤️ det var allt för mig, tack 🙏🏻 #tyckertill #ståupp

Ett inlägg delat av Johanna Ferlin (@johannaferlin) 19 Jul 2020 kl. 11:50 PDT