Gästbloggen

För stoet Sweet Celine inleddes året inte som planerat. Efter en omskoning blev hon halt och vidare undersökning visade att hornväggen tryckte på hovbenet. Hos ägarna fanns en rädsla för lång rehabilitering – men tack vare kompetent mottagande och vård samt upplägg är Sweet Celine tillbaka på tävlingsbanan med besked tillsammans med sin ryttare Thea Filipsson.

Sweet Celine är tillsammans med sin partner Thea Filipsson uttagna i Svenska ridsportförbundets satsning på unga ryttare i projekt Ryttarutveckling nivå II fälttävlan. Hela tränings- och tävlingssäsongen var uppstartad i början av januari. Hon skulle få nya skor inför första inomhusterrängen i slutet av januari och blev väldigt halt dagarna efter. Vi misstänkte alla sömstick eller stengalla då det varit väldigt hårt ute. Hältan förvärras och vi fick en tid på Husaby den 8 februari för utredning.

Det blev flertalet plåtar på högerhoven innan man hittar vad problemet är. En hornvägg trycker på hovbenet och orsakar smärtan. Det kan vara turmörartad och tankarna börjar svindla. Vi får köra över vår häst till Skara hästakut för operation dagen därpå. Skriva på ett papper ifall om att det kanske går fel väg under narkosen. Så hittar vi en grupp som handlar om Keratom på Facebook och ryser när vi läser vad andra varit med om. Månader, till och med år, av rehab innan detta skall vara läkt. Kanske blir det aldrig bra. En natts orolig sömn för hela familjen.

Dagen därpå får vi hämta henne, hon gnäggar dovt och ser lite omtumlad ut men har inte ont och hoven är paketerad i gips. Med journalen följer en lite påse och veterinären säger: "Det ser jättefint ut vi behöver inte skicka det på analys utan vi räknar med god prognos på det här". Vi pratar ändå igenom att kanske få låta henne bli mamma istället. Hon har de egenskaper som man inte hittar hos många hästar idag. Trots att hon bara är en identitetslös irländsk import, som på tre år gått från vildhäst till H 100 med bra resultat, är hon den bästa häst vi ägt någonsin.

Det blir strikt boxvila i en vecka och återbesök en vecka senare för bandagebyte hos duktige hovslagaren Jimmy Wendt. Det läkte fint så nytt bandagebyte om en vecka igen. Exakt en månad senare, den 9 mars, är ingreppet läkt och torrt. Nytt bandage på och klartecken för lätt motion för hand. Med sandal på foten gick vi morgon och kväll flera kilometer för att stimulera både läkning och humör på en uttråkad häst. Hela dagarna lång stod hon och blickade ut i sitt fönster mot hagen där kompisarna gick. Hon var så upptagen att vi fick flytta dit hönätet. Men still stod hon där utan att säga ett knyst.

En vecka senare, den 16 mars, var en spännande dag för återbesök och eventuell skoning. Bandaget kom av och skon kom på, hålet pluggades med plast och OK-stämpel att rida. Dock inte brodda. Vi fick berömligt på skötsel av bandage och att hon beretts möjlighet att läka foten genom rätt anpassade promenader. Trots detta vågade vi inte rida henne hon hade rätt mycket överskottsenergi. Lösningen fick bli tömkörning ett par dagar innan vi vågade oss på att släppa ut henne i vår paddock.

Sweet Celine är en häst med väldig integritet och som vi aldrig sett bocka tidigare. Springa fort och hoppa alla möjliga hindertyper utan tvekan kan hon, men att uttrycka sina känslor där är hon sparsmakad. När hon äntligen leddes ut i vårvädret vädrade hon in vårluften, hörde flyttfåglarna, frös till is några sekunder sedan följer en serie väldigt behärskade bocksprång som fick våra ögon att tåras. Dagen därpå premiärridning och hon kändes fräschare än någonsin, så frågan är om detta inte har tryckt henne under en längre tid. Stundtals har vi uppmärksammat att hon nickat till men aldrig visat hälta.

För 14 dagar sedan var hon tillbaka på tävlingsbanan och började där hon slutade i oktober – med att vinna sin första klass och ta en fjärde placering i den andra. I helgen som varit var det upptakt dressyrtävling inför fälttävlan och hon knep en femteplacering trots att hon varit från både hopp- och dressyrträningar sedan hösten 2021. Tack vare promenaderna och tömkörningen har hon inte tappat något och detta har också påskyndat läkningen. Nu väntar Ryttarutveckling nivå tre-träning på Strömsholm i slutet av maj, därefter är siktet inställ på kvalomgångar för nya Sverigecupen i fälttävlan som går i H100-klass.

Stort tack till alla inblandade veterinärer och personal samt hovslagare som fixade detta på bästa sätt. Håll tummarna nu att detta håller för framtiden!

/Ewa-Britt och Thea Filipsson med familj


Läst 54255 ggr Kommentarer Kommentera

Linda Andersson har varit en del av nästan hela Brians (född 2003, e. Briar 899 – Eighty Eight keys xx). De senaste åren har de dock stött på många utmaningar och motgångar, men i början av april nådde de en riktig vändpunkt. Mot alla odds tog de sig tillbaka till tävlingsbanan med besked – här i gästbloggen delar Linda om resan.

Brian har varit hos mig sedan han var två år gammal. Med sina 177 centimeter i mankhöjd och lite svajiga temperament har han för mig varit en rejäl utmaning och min bästa vän nu under 17 års tid. Han skulle egentligen ha varit min mammas uppfödning, men då livet kom emellan blev det inte så och vi köpte tillbaka honom som tvååring. Sedan dess har han varit i min ägo. Brian och jag har under våra år tränat och tävlat i i såväl hoppning som dressyr och haft mycket roligt tillsammans. Han var hela mitt liv kan man säga. Min trygga fasta punkt genom många kämpiga år.


Linda och Brian sommaren 2015.

2019 gick planen att flytta till västkusten från min dåvarande ort Sundsvall. Bland annat livssituationen ändrade sig något och Brian lades ut på annons, tanken var att hitta ett bra hem där Brian skulle kunna få glänsa några år till på tävlingsbanan. Att han skulle få göra någon annan lycklig och att han skulle komma till sin fulla rätt i några år till. Han hade aldrig varit skadad förutom tarmvred och buköppning 2017 och efter det bara tränats lätt och ridits ut på. Han lånades till slut ut på foder för senare köp och det hela kändes bra, då han skulle gå på en lagom nivå där jag vet att han passar bra. Utan högre press. Det skulle passa honom bra.

Lite drygt två månader senare, på min 30årsdag den 2 november, fick jag dock ett tråkigt samtal. Brian stod på tre ben med fraktur och jag bodde fortfarande kvar i Sundsvall lite drygt 70 mil bort, med okänt datum för min flytt till västkusten då det behövde lösa sig med arbete först. Fodervärden behöll dock honom några månader till och jag fick i stället hem honom i mars 2020 efter att min flytt var klar. Men hästen som lastades ur hemma på gården var långt ifrån den häst som jag några månader tidigare lämnat ifrån mig. Jag hade aldrig sett honom så mager och han var verkligen skuggan av sitt forna jag.

Fodervärden lämnade med orden "Han har ätit lite dåligt dom senaste dagarna", sedan åkte dom. Kvar stod jag i chock med den värsta klump i magen jag någonsin känt. Och ångesten över hur min fina före detta tävlingshäst såg ut var helt obeskrivlig. När jag la ut bilder på Brian i mina sociala medier, där jag berättade att han var hemma igen, så rasade hela mitt kontaktnät över det skick jag fick tillbaka honom i. Att han var skadad är en sak och ingenting som någon rår över, en olycka händer så lätt. Men hans skick var under all kritik och lämnade ingen som känner igen mig och Brian oberörd.



Bilder från samma dag som Brian kom tillbaka från fodervärden.

Jag visste att vår väg tillbaka var lång och nästan obefintlig. En lång boxvila och rehab var att vänta. Nästan åtta månader blev det på box innan boxvilan kunde utökas till en mindre sjukhage. Jag fick börja ta micropromenader på fem minuter, som så småningom fick utökas med två minuter varannan dag. När vi var uppe i en timme så fick jag slutligen börja skritta uppsuttet – till att börja trava – till att rida i alla gångarter – till att han skulle vara helt igång. Under hela denna rehab var det även upprepade veterinärbesök med röntgen och ultraljud. Den första prognosen för Brian var att han borde bli helt återställd trots att frakturen satt på ett mkt dåligt ställe och var en av de sämre frakturerna i det området som veterinärerna sett. Vart eftersom läkningsprocessen tog vid så försämrades prognosen för ifall om han skulle bli helt återställd.

Läkningen gick även mycket sakta. Slutligen hamnade vi i ett "vinna eller försvinna"-läge. Håller han eller håller han inte? Både jag och vår duktiga veterinär var överens om att Brian fått lång tid på sig att läka. Och att han fått en helt ärlig chans till comeback. Men att tro att vi någonsin skulle kunna beträda en tävlingsbana fanns inte ens som en milstolpe längre. Utan det var mer: håller han eller håller han inte som promenadhäst? I slutet av läkningsprocessen drog Brian även på sig en inflammation i hasen som inte gav med sig med behandling. Så vid sista veterinärbesöket där vi skulle utvärdera hur utfallet blev visade Brian en halv grad hälta på böjprov.

Bild från fem veckor efter Brian kommit tillbaka till Linda.

Det var omöjligt att säga om hältan kom från den utläkta frakturen, från hasen eller en stelhet. Men det är också ovanligt att en häst i denna ålder som varit fullt använd hela livet inte visar någon reaktion alls på ett böjprov. Det jag visste var i alla fall att vid besiktningen och böjprovet innan han lämnades på foder, så gjorde han böjprov UA. Domen blev att Brian ska fortsätta ridas och användas. Han mår bra av det. Varierande ridning på olika typer av underlag i alla gångarter. Men att ens tänka tanken på att starta med honom igen var orimlig.

Sakta men säkert kom vi i gång igen. Sommartid kunde vi nyttja åkrarna hemma för såväl trav- som galopparbete. Arbetet i ridhuset blev försiktig och jag försökte rida så lite på böjda spår som möjligt till en början och jag var mkt försiktig med att anstränga honom. Succesivt ökade jag intensiteten på ridpassen och tog in böjda spår lite mer, men ändå sparsamt. Aldrig pressa honom och aldrig nöta varv efter varv. Och känslan han gav i ridningen var så fin. Han var så himla mjuk och fin, jämn i handen samt takt och tempo. Han var med mig. Och stelheten som vi upplevde i bakdelen började succesivt försvinna.

Han fick även långa uppvärmningar i skritt och när Brian kändes fin avslutade jag. Aldrig nöta bara för att. Utvecklingen och känslan under vintern har varit enorm och successivt började en tanke väckas: att kanske? Under mars månad gjorde vi det: vi anmälde oss till en tävling på hemmaplan! Tre veckor innan drabbades Brian dock av rejäl kolik/förstoppning och jag var helt säker där och då att det var där våran resa skulle sluta. Efter två och en halv timme med veterinären på plats så fick vi ordning på honom och två dagar senare kunde vi jobba på som vanligt.

Så söndagen den 3 april genomförde Brian och jag vår första dressyrstart sedan 2016. Under framridningen började hjärnspökena på mig när överdomaren satt på en bänk och granskade oss under framridningen: "Tänk om han är halt? Tänk om vi blir utblåsta? Tänk om jag helt missbedömt min häst och att dom ser någonting som jag själv inte sett på filmer eller känt?"

Men det kom ingen utblåsning, vare sig på framridningen eller inne på tävlingsbanan. Och vi kunde genomföra en stabil ritt på 66,852 procent och vi fick med oss en blå/gul rosett hem. Vi klarade det omöjliga. Och jag kan inte annat säga än att jag känner sådan enorm tacksamhet att få uppleva detta igen tillsammans med min 19 åring, med all historik vi haft och efter denna långa och jobbiga resa. Visserligen var det bara en simpel LC men med allt i bagaget känns det som att ta hem VM-guldet.


Filmklipp från tävlingsstarten.

Och tro om Brian kändes nöjd. Han älskar att jobba och det lugn han har på tävlingsplatser gjorde sig påmind. Efter vår start stod han nöjt som ett ljus och tuggade sitt hö medan hästar i transporterna bredvid levde loppan. Han var nöjd. Och jag tror att det här var precis det vi behövde efter allting som har hänt. Och jag kommer aldrig lämna ifrån mig min guldhäst igen. Vi hör ihop. Han kommer få stanna här i resten av sitt liv. Och nu hoppas jag på att vi får några fina år till.

/Linda


Läst 60588 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare


Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.