Gästbloggen

OM DENNA GÄSTBLOGG
Det kom ett meddelande från Sandra Valkama, mamma till Jennifer i berättelsen, om hur två ponnyer skapat vänskapsband för livet mellan såväl två- som fyrbenta. När ponnyn blir för liten och ungdomarna växer ur sina bästa vänner drömmer nog alla om att hitta det perfekta hemmet för ponnyn när det är dags att skiljas åt. För ponnyerna och bästa kompisarna Frippe och Svante blev det just så och de hade också turen att hamna tillsammans. Hippson bad om att få dela med sig av den fina berättelsen om hur två ponnyer och deras familjer skapat vänskapsband som består.

Den här solskenshistorien började med att Corinne tog en isabellfärgad ponny Frippe (eller High Fly som han egentligen heter, en d-ponny född år 2000) på foder vintern 2019. I juni 2019 köpte hon honom och lyckan var total. Under tiden hon ägde honom tävlades han fortsatt i hoppning, reds i halsring, tränades i dressyr och reds ut i alla väder och gångarter oftast ihop med sin bästis C-ponnyn Svante (Dimmans Easy Action). Det var Corinnes kompis ponny som stod uppstallad intill Frippe och tjejerna och deras ponnyer gjorde det mesta ihop.

Det var de bästa första ponnyerna man kunde tänka sig. Full fart men med hjärtan av guld! Efter drygt två år tillsammans kände Corinne att Frippe förtjänade att pensioneras som tävlingsponny men då han fortfarande hade mycket kvar att ge söktes ett "för-alltid-hem" där han skulle fortsätta ridas, tränas och kanske få starta någon enstaka tävling utifrån förmåga och motivation. Han hade fortfarande energi så det räckte och blev över så något stillsamt pensionärsliv som sällskapsponny var inte aktuellt. Annons lades ut för att hitta det där perfekta "för-alltid-hemmet" och inom kort knöts kontakt med familjen Valkama. De uppfyllde alla önskemål för Frippe och efter en lyckad provridning köpte 11-åriga Jennifer honom i mars 2021 och två veckor senare anlände han till Valkamas gård som även beboddes av en quarter, en paint, en shettis och två ponnyer (förutom ett gäng hundar, kaniner, katter och marsvin). Den äldsta ponnyn de hade var 33 år gammal och mådde prima vilket talade för god hästhållning. Kort därefter (april 2021) köpte Corinne den lite större och yngre connemaravallaken Curlea Pakie ("Curre") för att utvecklas tillsammans med.

Familjerna höll kontakt och vid familjen Valkamas besök i Stockholm hade de börjat fundera på att köpa en ponny till lillasyster Josefin. Av en händelse fick hon upp ögonen för c-ponnyn Svante som var Frippes bästis. 14-åriga Lova hade börjat växa ur honom och insett att hon måste börja leta efter ett liknande hem till Svante som det Corinne hittat till Frippe. Att familjen Valkama skulle vara intresserade att köpa ytterligare en ponny från samma stall var en orealistisk tanke då. Svante var liksom Frippe en sån där ponny som det inte finns så många av. Pigg, glad, rolig och genomschysst. Det tog inte lång tid tills Svante också fick flytta hem till familjen Valkama. För Corinne och Lova kändes det fantastiskt att deras älskade ponnyer och läromästare skulle få vara tillsammans igen. Att behöva skiljas från sin bästa vän var givetvis hemskt men glädjen över att de skulle gå komma till samma familj var stor och dessutom ridas och tas omhand av två så underbara tjejer som Jennifer och Josefin. 

Att se dem återförenas på Valkamas gård hösten 2021 var oslagbart. Många glädjetårar fälldes den dagen vill jag lova … Några månader senare förmedlade familjen Valkama kontakt med en D-ponny som nog skulle passa Lova, Woodfield Ted (Ted). Det blev en fullträff och Ted fick flytta till Lova i Stockholm och bli boxgranne med Curre. De tre familjerna har hållit kontakten och många träffar senare åkte Corinne och Lova och hälsade på med sina nya ponnyer. Att rida ihop alla fyra kändes overkligt men såklart jätteroligt och familjerna har svetsats samman genom allt detta. Snabbast på uteritten var fortfarande  22-åriga Frippe. Den aldrig åldrande guldponnyn och hans kritvita lilla kompis Svante har hittat hem …

//Sandra Valkama


Läst 54662 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
För Annica Friberg Nilsson har stallet och hästarna varit allt. Genom åren har hon ridit, haft egen häst, fött upp hästar, kört med häst och vagn, ridit western och målat tavlor. Stallet blev en fristad full av likasinnade, men ingenting kom gratis. I ett inlägg i sociala medier uttryckte hon hur det genuina hästintresset har förändrats genom åren, och inlägget fick stark respons. Hon menar att dagens samhälle är stressigare och att barn och unga inte hänger kvar i stallet och kämpar lika hårt som förr. I detta inlägg i Gästbloggen har hon utvecklat sitt resonemang. Håller du med? Lärde man sig mer förr?

Det fanns en tid när man gick och cyklade till stallet så ivrigt att mamma tjatade om att äta först. Nu kan man faktiskt inte komma, för man har ingen skjuts just då.

Det fanns en tid när man stannade kvar och kände sig utvald, stolt och fick vara kvar för att kolla på träningen, bygga bana och lyssna på de äldre. Nu heter det oftast att jag måste åka, för klockan är faktiskt fem.

Det fanns en tid när man växte av stolthet när man fick rykta och förbereda stallägarens häst och man kunde ta en timme på sig att smörja grejerna extra noga. Men nu, nej vaddå. Varför jag, vad har jag gjort? Det får väl någon annan göra.

En gång fick jag sitta med tränaren och stallägaren i lunchrummet och blev bjuden på fika. Jag bara satt där med dem, som en i gänget och fick höra alla storys. Nu är det mer... Jag sopar sedan är det faktiskt rast. Och saknas fikarum är stallet kass.

Vissa gånger fick jag rida ut själv vilket var stort och spännande. Men oftast var jag väldigt stolt över att ha fixat alla boxar själv. I dag tänker man inte rida ut om ingen annan gör det. Då får det bli ett kort pass på banan och inte en chans att man gör vid andras boxar, som om inte den egna var trist nog att göra för att mamma inte hann hjälpa till i dag.

Ja, jag tycker att det har blivit skillnad och jag tror att man lärde sig mer förr. Det finns undantag förstås, men generellt har det "curlats" mycket och jag upplever att vi har tappat kunskap. Vi bytte arbetsmoral, genuinitet och kunskap mot bekvämlighet och ansvarsfrihet. 

Vi red i träskor och shorts, det enda som var viktigt var hjälmen. Nu är det ridstövlar och saker som kostar mer än vad min häst kostade i inköp. Jag minns att en gubbe sa till mig att ridkläder och skryt var ett dyrt sätt att försöka dölja sina brister på. För kläderna gör inte att man kan rida, men det ser bra ut på bild. /Annica Friberg Nilsson


Läst 39651 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Emma-Lotta Baggens beskriver sig själv som en riktig ponnymamma, med allt vad det innebär. Tills för några år sedan har hon själv tävlat i både dressyr och hoppning, men nu är det barnens tävlande som gäller. När det är dags att åka på meeting vill både hon och barnen bo nära hästarna på tävlingsplatsen, men att lösa boendesituationen på ett smart sätt kan vara en utmaning. Genom att bygga ihop ett tält med hästtransporten fick de både sovplatser och gott om utrymme för matlagning samrt förvaring. I det här inlägget delar Emma-Lotta med sig av sina bästa tips och förklarar hur de gjorde.

En riktig ponnymamma med allt vad det innebär, ja det är jag det. Jag är uppvuxen och bor på en hästgård och hästar har, som ni förstår, alltid varit en stor del av mitt liv.
När barnen kom för 19 år sedan ändrades så klart livet. Två av barnen har blivit riktiga hästfantaster och i dag så står det fyra ponnysar i stallet. I takt med att barnen blivit äldre, så har det även blivit mer prat om att åka på meetings.

Det är ju så roligt att dela intresset med barnen men det blir även lite mer praktiska saker som ska lösas än om man åker på meetings själv. Barnen har alltid varit bestämda och velat att vi ska bo på tävlingsplatsen. Det är liksom lite av halva grejen med att åka på meetings. Jag förstår dem. Man hittar nya vänner, kan mysa lite extra med ponnyn och kan följa tävlingarna på nära håll. Men så var det ju det där med HUR man ska bo.

Vi har bott i tält, stuga, hotell, bil och i husvagn. Stuga och hotell uppfyller oftast inte barnens önskan om att finnas på tävlingsplatsen. Bil fungerar inte när alla ska med. Även tält känns trångt och jobbigt när hela familjen ska med. Hur lätt är det att samsas på en minimal yta med hästkläder och allt? Ibland kan det vara svårt nog att hålla sams även i vårt vanliga hus, så tänk er då statusen på fyra eller fem familjemedlemmar efter tre dagars hällregn när dagarna tillbringats i tält. Nej, det alternativet går bort för oss. Husvagn då? Jo, det är såklart praktiskt om man äger en. Vårt problem är att då måste vi åka med två bilar, vilket innebär att både jag och min man måste med. Fördelen är att det är bekvämt, varmt och finns gott om yta för packning. Men hur gör vi då om vi inte kan åka med två bilar?

Jag började fundera på alternativa lösningar och landade efter mycket funderande i att det vore smidigt att kunna kombinera ett tält med hästtransporten. Hästtransporten har man ju alltid med sig när man ska tävla. Det svåra var att hitta ett tält som var lagom stort för hela familjen, hade ståhöjd, myggnät, flera dörrar och som kunde sluta tätt mot transporten. Ja, och så skulle vi så klart kunna öppna dörren på transporten också. Det sistnämnda visade sig vare en klurig nöt att knäcka. Men skam den som ger sig! Jag hittade ett tält som hade passande mått för vårt Bojsläp. Det är ett tält för skåpbilar/husbilar som är 3×3 meter, har en sluss mellan transporten och tältet som är cirka 1 meter och höjden är cirka 2,2 meter Kanon!

Bonus var att det är ett lufttält och skulle gå lätt att sätta upp och montera ned. Något som är ett krav när jag och min yngsta dotter är ute och åker själva. Man kan säga som så att tålamod och bruksanvisningar inte är vår starkaste sida... När vi är ute ska det gå fort (gäller även på hoppbanan så klart).

Men hur skulle nu tältet fästas på transporten? Vi ville ju ha en regnsäker lösning så vi köpte en kederlist som vi limmade på dekorlistens undersida. I den så trädde vi sedan in tältets skena och vips så var glipan mellan tält och transport borta. Och vad lätt det gick! Ja, ja, nu undrar väl alla ”smartisar” varför vi inte bara köpte ett vanligt förtält. Jo, av den enkla anledningen att vår Bojtransport har ett välvt tak, vilket gjorde att tältet behövde fästas på cirkaa 1,9 meters höjd för att det skulle fungera med att fästa listen. De flesta förtälten fästes på 2,2 meters höjd eller ännu högre. Det var även svårt att hitta ett tält där vi kunde öppna transportdörren på ett bra sätt. Vi valde ett tält som fått bra "storm-recensioner". Det kostade lite mer men det kändes bäst för oss. Så här i efterhand så visade det sig att tältet klarade både regn och blåst på ett utomordentligt sätt.

Tältet lyckades vi sätta upp på ett litet kick, men vi stod på en stenhård grusplan så kraftiga tältpinnar behövdes, samt en lång spik att göra hål med. Tältet bjöd på gott om plats. Ståhöjd och 3×3 meter. Mellan tältet och transporten är det en sluss där vi förvarade stallskor, vatten och liknande. Transporten fungerade den här gången som garderob, förvaring och plats för en elektrisk kylbox och vattenkokare. När hela familjen är med blir det en luftmadrass på varje sida av mittväggen.

Vi höll oss varma med ett element inne i tältet samt sovsäckar som klarar runt noll grader. Mat lagade vi med hjälp av toast-järn och vattenkokare. Den elektroniska kylboxen var toppen. Stol och bord rymdes lätt samt två luftmadrasser och packning. Första natten var det busväder. Då sov jag inte så mycket då jag trodde tältet skulle blåsa bort. Det gjorde det inte och natt två så sov jag som en stock. Nedmonteringen var snabbt avklarad och trots en liten regnskur så lyckades jag och dottern hålla sams under hela tiden. Nu ser vi redan fram emot att få använda det igen. Och för den som undrar, så gick meetinget alldeles lysande det med.

/Emma-Lotta Baggens.









Läst 58033 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Adobe Stock 

OM DENNA GÄSTBLOGG 
Advokat Eva Johansson har skrivit en text, om hur du bör förbereda för vem som tar hand om din häst om du dör. Ett svårt, men ack så viktigt ämne. Texten publicerades på Evas hemsida och vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.

UPPDATERING: Den här gästbloggen publicerades ursprungligen 2020-03-04. Hippson väljer att återpublicera den som en läsarfavorit.

En häst kan leva länge och en häst kräver både vård och pengar kontinuerligt, så ni som har häst bör fundera runt hur hästen ska hanteras när ni går bort. Tänk på att man inte alltid dör av ålderdom, utan att det kan bero på plötsligt sjukdomsfall eller en olycka. Vad ska hända med hästen? Ska den säljas? Avlivas? Tillfalla bästa väninnan? Eller ja, vad ska hända.
Om du inte gör något alls har lagstiftaren bestämt att en häst ska behandlas som ”sak”, det vill säga på samma sätt som till exempel en bil. Enligt lagen ärver släktingarna fram till kusinerna som blir utan arv.

Fördelningen av arvet, inklusive hästen, blir klart när bouppteckningen – som ska upprättas inom tre månader från dödsfallet – är registrerad och alla dödsbodelägare har enats om fördelningen av egendomen genom ett arvskifte. Kan de inte enas om fördelningen kan det behövas en boutredningsman som bestämmer hur fördelningen ska ske. Dennes beslut kan sedan överklagas till tingsrätten och den här processen tar vanligen flera år. 
Vad händer då med hästen under tiden? Lagen säger att dödsbodelägarna ska förvalta dödsboet gemensamt och att beslut som rör dödsboet ska vara eniga. Detta betyder att huvudregeln är att de ska hjälpas åt att ta hand om hästen och fatta beslut runt denna gemensamt. Det kan vara extremt opraktiskt om det finns flera dödsbodelägare, speciellt om de inte är kunniga inom området häst.

Det finns undantag från huvudregeln ovan om det rör sig om brådskande beslut som inte kan skjutas upp. Då får någon av de som står den avlidne nära vidta de brådskande åtgärderna på egen hand. Detta gäller till exempel åtgärder som inte kan vänta, exempelvis att ta hand om djur och ge dem mat, vattna blommorna och tömma kylen/frysen, om det inte finns make/maka eller sambo som sköter om detta. Men en häst kräver inte bara, som exempelvis en katt eller en fågel, lite mat för att vara nöjd. Hästen kostar stora pengar i stallhyra och kräver motion, in- och utsläpp, hovslagare, vaccinationer, försäkringar och annat som kostar en hel del pengar.
Kostnaderna för hålla hästen kan lätt ”tömma” ett dödsbo på pengar. Om ingen av dödsbodelägarna kan ta hand om hästen måste man kanske stalla in den med full service och skötsel och detta kostar ansenliga summor varje månad.

Det är viktigt att fundera på vad som ska hända med hästen. Vad som är bäst för en häst är självklart individuellt utifrån både personen och hästen. Är hästen gammal och har varit hos sin ägare länge kanske det inte är lämpligt att flytta den, utan då kan det vara bättre att den får galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Är det en ung tävlingshäst kanske den kan lämnas till ett försäljningsstall för att få ny ägare.
Är det så att bästa väninnan ska ha hästen, trots att hon inte är dödsbodelägare, behövs ett testamente. Du får testamentera bort hästen så länge det inte kränker någons laglott. I ett testamente kan du också avsätta en summa pengar till hästens framtida vård. Genom testamentet får anhöriga veta vad du vill och chansen ökar att du får respekt för viljan. Vet anhöriga inte om din vilja tvingas de till snabba beslut, som kanske inte är de du önskat.

Tänk även på vad som händer om du skadas allvarligt i en olycka och inte kan ta hand om hästen på många månader. Kanske blir du nedsövd på ett sjukhus under en ansenlig tid utan förmåga att kommunicera med omvärlden. I dessa fall kan en framtidsfullmakt hjälpa till.
När man upprättar en sådan utser man någon som ska ta hand om de beslut som behövs under tiden man själv inte är kapabel. Man utser då någon som man själv litar på. Ofta är denne någon släkting eller nära vän. Här lämnar du instruktioner om vad som ska ske, och dessa instruktioner kan kompletteras muntligen. I fullmakten anges när den ska börja gälla och vem som får fatta de viktiga besluten. Om det inte finns en framtidsfullmakt kan staten utse en god man eller en förvaltare som fattar de beslut som behövs, men denne känner inte till dig och vet inget om hur du har önskat, vilket gör att en framtidsfullmakt är mycket bättre.

Mitt råd är att du dels skriver ett testamente där du tydligt anger vad som ska hända med hästen/hästarna om du dör, dels att du skriver en framtidsfullmakt där du utser någon du litar på att fatta kloka beslut om du själv blir oförmögen. Nästa råd är att du pratar med dina nära och kära och upplyser dem om hur du vill ha det. Det är mycket större chans att du får det som du vill om du är tydlig mot dina nära runt hur du önskar det hela, men tänk på att dessa samtal inte är juridiskt bindande. De dokument som hjälper dig juridiskt är testamente och framtidsfullmakt.
Tänk på att detta är handlingar du inte bör upprätta själv. Den dagen de ska nyttjas måste de vara skrivna på ett korrekt sätt som inte går att ifrågasätta. Du är borta eller oförmögen och du kan inte rätta till eventuella tolkningsbrister genom att svara på frågor.
Dröj inte med att upprätta nödvändiga handlingar, om du dröjer kan det vara för sent och vad händer då med hästen?

/Advokat Eva Johansson


Läst 103230 ggr Kommentarer Kommentera

Peter Karlsson, 45 år, bor på en gård strax utanför Mantorp tillsammans med sin fru Helene. Han började träna dressyr ganska sent i livet och anmälde sig till en tävling för första gången vid 43 års ålder. Nu har han och Golden hunnit tävla fyra gånger. Helene och Peter har tillsammans åtta hästar och sysslar med både ridning och körning.  De använder körhästarna i arbetet på gården. De driver också företaget Sya Häst & Natur där den största delen består av tillverkning av lokor till lokselar samt annan körutrustning såsom draglinor, tömmar, grimskaft med mera. Inlägget om dressyrstarten gjorde han i Facebookgruppen Dressyrsnacket.

Tjena! Golden här, i dag började inte dagen bra! Husse kom ut i hagen och hämtade bara mig själv och sa: ”nu ska vi åka och tävla”. Va fan tänkte jag … ja, ja jag har väl inget val.

Det brukar ta en stund, först får man komma in och han brukar fjäska med lite mat. Sen ska man stå där i stallgången. Länge. Det tar ibland 45 minuter. Han brukar börja med att tvätta rumpan, ja på mig alltså, så den och svansen ska torka. Sen sätter han igång och gno med en borste och som det inte vore nog så klättrar han upp på en stege och början dra i min man. Bara den proceduren brukar ta nästan en halvtimme. Sen säger han alltid att jag är fin. Ni hör, mer fjäsk. Sen är det lite olika, ibland får jag vänta lite och ibland är det dags att krypa in i den där släpkärran husse och matte drar efter sin bil.

Sen när man åkt i släpkärran ett tag kommer man ofta till ett ställe med massor kompisar! Det tycker jag är skitkul! Det finns massor av kompisar och jag vill hälsa på alla men jag får inte hälsa på nån. Skittaskigt!! Sen efter lite pyssel så brukar husse klättra upp på min rygg. Sen är det dags att gå iväg till en hage med sand och springa runt lite, där är det massa kompisar men skillnaden är att alla andra kompisar har sin matte på ryggen. Det är bara jag som har min husse på ryggen. Så är det alltid. Nästan. Sen när man sprungit där ett tag ska man gå till en annan hage med sand. I dag hade hagen dörr och tak också och där stängde de in mig och husse! Hjälp!! Jag saknade direkt mina kompisar!! På väggarna satt det stora vita skyltar med bokstäver och bilder. Lite läskigt alltså …

Sen var det någon som blåste i en visselpipa och då styrde husse mig rakt mot bokstaven C och en bild på en cykel. Och bakom skylten på nån trappa satt det massor med mattar och nån enstaka husse. Dessa mattar kanske var där utan kompis eftersom de hade tid att sitta på en konstiga trappan, och den där ensamma hussen hörde nog ihop med nån matte. När jag väl fick se dem såg jag en flyktväg till vänster men husse sa att vi absolut skulle gå åt höger. Sen ska man springa runt i olika mönster och se snygg ut. Det är mycket roligare på torsdagar när vi tränar på att springa vackert hos Emma, inga otäcka figurer på väggarna och så får jag ha en kompis med mig. När det var dags för höger galopp tittade jag så mycket på alla mattar på trappan att det blev vänster galopp. Men husse flyttade snabbt sina ben och sen bytte jag galopp och då verkade han nöjd. Sen fortsatte vi och till slut fick jag stå stilla, sen fick jag en kram av husse och sen fick jag gå ut ur hagen med tak och då var det massa kompisar med sina mattar där igen!

Sen var det redan dags att åka hem. Vi kom ju nyss! Då ska jag gå in i släpkärran igen. Jag skulle nog kunna tänkt mig att stanna hos alla kompisar faktiskt. Men jag hade på känn att jag faktiskt skulle få åka hem till kompisarna så jag gick in i släpkärran efter två minuter. Sen efter 20 minuter så var vi hemma igen, det var det bästa på hela resan. Jag hade sparat mig till det!! Ni skulle sett vilket tryck jag hade i galoppen när jag äntligen fick springa till kompisarna. Då skulle domaren varit med så kanske det hade blivit nån extra poäng. Och hon skulle sett mig när jag gick runt där bland alla andra släpkärror och bilar och mattar, då fick jag höga dressyrpoäng. Trots att jag aldrig varit på en sån stor tävling och att det bara var fjärde tävlingen i mitt liv. Då var husse nöjd.


Nöjd förresten, ser ni hur glad han ser ut på sista bilden? Jag är rädd för att jag ska iväg och försöka springa vackert fler gånger. Och bli instängd ensam i en hage med tak. Det kanske därför så många spelar padel … då får man ju i alla fall ta med sig en kompis in i hagen. Och inget skitresultat TDB kommer det heller. Men det skiter vi i min husse och jag. Vi tränar vidare! Ha en fin dag i solen!

//Golden 


Läst 60252 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Pernilla Winley driver Nya Stall Ysunda som är beläget mellan Norrköping och Finspång. Hon bedriver även avel med PRE och frieser. Härom dagen när hennes ena sto skulle föla gick det riktigt illa. Pernilla har delat med sig av förloppet på sociala medier och gett Hippson tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen.

1 maj – sorgens dag. I dag är en hemsk dag för flera. Men mest för ena stoet här på gården. I dag gick det snett, och det kunde gått helt åt helvete OM det hade brustit i mitt åtagande. Man lär sig av andras missöden, jag hoppas någon lär sig, och att andra som tar föl får sig en tankeställare. Och kanske några med dåligt samvete. För det handlar inte ”OM” utan ”NÄR”!

I alla fall, första stoet ut för fölning är inseminerad på station, en mycket duktig station. Hon är ultraljudad tre gånger som sig ”bör”. Hon är kameraövervakad både i hagen och på boxen. Hon är övervakad minutiöst sista veckan – 24/7. Det är inte hennes val att vara dräktig. Men det är mitt åtagande att ta hand om henne! I morse kom ett föl i felläge med panna och mule först. I förtvivlad panikgråt ringde jag veterinären medan jag fick hjälp att leta fram frambenen. Livlös när vi fick ut den, vilket var väldigt snabbt! Torka torka torka med handduk för att få igång cirkulationen och blåste i näsan. ”Sorgligt och hårt men tyvärr blir det så ibland”, sa veterinären. Den fina lilla svarta hingsten hade aldrig en chans. Först felläge, sen visade det sig att hans navelsträng var jättetvinnad!

Stoet började bete sej konstigt. Ställde sig och la sig. DÅ såg jag en blåsa till. Faaaan i helvetes jävla skit!!! Det är två!! Det lilla fina bruna stoet kom också med panna och mule först. Frambenen vikta bakåt. Tvinnad navelsträng där med och tyvärr dödfödd.
Inte nog med att man skulle försöka få fram något till veterinären. Nu skulle jag även ringa ägaren , som väntade på mitt samtal någon natt i närtid med orden ”du har fått föl!”. Nu blev orden gråt, beklagan och sorg. Fy sjutton! Stoet har troligtvis en bit moderkaka kvar i sig som vi har behandlat hela dagen. Sköljning nr 2 ska snart äga rum innan kvällen kommer. Det finns Troligtvis rester, det är svårt att vara 100, men man chansar inte.
Hon är vid gott mod just nu. Hennes box är helt tömd och städad och ny halm är inlagd. Hon är urmjölkad (som jag fryst) och anmäld till Ammajouren. Men mest av allt – hon är vid liv. Hon hade inte varit vid liv om jag istället hade behagat mig med att sova istället för att vaka.

Vi gjorde allt, men det räckte inte. Men vi gjorde iallafall allt. Och vi fortsätter göra allt för henne nu. Det är våran jäkla ansvar och skyldighet i våran omvårdnad. Jag önskar alla som väntar föl (inklusive mig själv som väntar flera) all lycka till, och hoppas ni aldrig behöver vara med om detta.

//Pernilla Winley

Fotnot: Stoet har piggnat till, sköljs två gånger om dagen för eventuell kvarbliven efterbörd. Hon är fortfarande kvar på Ammajouren då man inte hittat något föl som behöver en mamma. 

Läst 70231 ggr Kommentarer Kommentera

För stoet Sweet Celine inleddes året inte som planerat. Efter en omskoning blev hon halt och vidare undersökning visade att hornväggen tryckte på hovbenet. Hos ägarna fanns en rädsla för lång rehabilitering – men tack vare kompetent mottagande och vård samt upplägg är Sweet Celine tillbaka på tävlingsbanan med besked tillsammans med sin ryttare Thea Filipsson.

Sweet Celine är tillsammans med sin partner Thea Filipsson uttagna i Svenska ridsportförbundets satsning på unga ryttare i projekt Ryttarutveckling nivå II fälttävlan. Hela tränings- och tävlingssäsongen var uppstartad i början av januari. Hon skulle få nya skor inför första inomhusterrängen i slutet av januari och blev väldigt halt dagarna efter. Vi misstänkte alla sömstick eller stengalla då det varit väldigt hårt ute. Hältan förvärras och vi fick en tid på Husaby den 8 februari för utredning.

Det blev flertalet plåtar på högerhoven innan man hittar vad problemet är. En hornvägg trycker på hovbenet och orsakar smärtan. Det kan vara turmörartad och tankarna börjar svindla. Vi får köra över vår häst till Skara hästakut för operation dagen därpå. Skriva på ett papper ifall om att det kanske går fel väg under narkosen. Så hittar vi en grupp som handlar om Keratom på Facebook och ryser när vi läser vad andra varit med om. Månader, till och med år, av rehab innan detta skall vara läkt. Kanske blir det aldrig bra. En natts orolig sömn för hela familjen.

Dagen därpå får vi hämta henne, hon gnäggar dovt och ser lite omtumlad ut men har inte ont och hoven är paketerad i gips. Med journalen följer en lite påse och veterinären säger: "Det ser jättefint ut vi behöver inte skicka det på analys utan vi räknar med god prognos på det här". Vi pratar ändå igenom att kanske få låta henne bli mamma istället. Hon har de egenskaper som man inte hittar hos många hästar idag. Trots att hon bara är en identitetslös irländsk import, som på tre år gått från vildhäst till H 100 med bra resultat, är hon den bästa häst vi ägt någonsin.

Det blir strikt boxvila i en vecka och återbesök en vecka senare för bandagebyte hos duktige hovslagaren Jimmy Wendt. Det läkte fint så nytt bandagebyte om en vecka igen. Exakt en månad senare, den 9 mars, är ingreppet läkt och torrt. Nytt bandage på och klartecken för lätt motion för hand. Med sandal på foten gick vi morgon och kväll flera kilometer för att stimulera både läkning och humör på en uttråkad häst. Hela dagarna lång stod hon och blickade ut i sitt fönster mot hagen där kompisarna gick. Hon var så upptagen att vi fick flytta dit hönätet. Men still stod hon där utan att säga ett knyst.

En vecka senare, den 16 mars, var en spännande dag för återbesök och eventuell skoning. Bandaget kom av och skon kom på, hålet pluggades med plast och OK-stämpel att rida. Dock inte brodda. Vi fick berömligt på skötsel av bandage och att hon beretts möjlighet att läka foten genom rätt anpassade promenader. Trots detta vågade vi inte rida henne hon hade rätt mycket överskottsenergi. Lösningen fick bli tömkörning ett par dagar innan vi vågade oss på att släppa ut henne i vår paddock.

Sweet Celine är en häst med väldig integritet och som vi aldrig sett bocka tidigare. Springa fort och hoppa alla möjliga hindertyper utan tvekan kan hon, men att uttrycka sina känslor där är hon sparsmakad. När hon äntligen leddes ut i vårvädret vädrade hon in vårluften, hörde flyttfåglarna, frös till is några sekunder sedan följer en serie väldigt behärskade bocksprång som fick våra ögon att tåras. Dagen därpå premiärridning och hon kändes fräschare än någonsin, så frågan är om detta inte har tryckt henne under en längre tid. Stundtals har vi uppmärksammat att hon nickat till men aldrig visat hälta.

För 14 dagar sedan var hon tillbaka på tävlingsbanan och började där hon slutade i oktober – med att vinna sin första klass och ta en fjärde placering i den andra. I helgen som varit var det upptakt dressyrtävling inför fälttävlan och hon knep en femteplacering trots att hon varit från både hopp- och dressyrträningar sedan hösten 2021. Tack vare promenaderna och tömkörningen har hon inte tappat något och detta har också påskyndat läkningen. Nu väntar Ryttarutveckling nivå tre-träning på Strömsholm i slutet av maj, därefter är siktet inställ på kvalomgångar för nya Sverigecupen i fälttävlan som går i H100-klass.

Stort tack till alla inblandade veterinärer och personal samt hovslagare som fixade detta på bästa sätt. Håll tummarna nu att detta håller för framtiden!

/Ewa-Britt och Thea Filipsson med familj


Läst 57574 ggr Kommentarer Kommentera

Linda Andersson har varit en del av nästan hela Brians (född 2003, e. Briar 899 – Eighty Eight keys xx). De senaste åren har de dock stött på många utmaningar och motgångar, men i början av april nådde de en riktig vändpunkt. Mot alla odds tog de sig tillbaka till tävlingsbanan med besked – här i gästbloggen delar Linda om resan.

Brian har varit hos mig sedan han var två år gammal. Med sina 177 centimeter i mankhöjd och lite svajiga temperament har han för mig varit en rejäl utmaning och min bästa vän nu under 17 års tid. Han skulle egentligen ha varit min mammas uppfödning, men då livet kom emellan blev det inte så och vi köpte tillbaka honom som tvååring. Sedan dess har han varit i min ägo. Brian och jag har under våra år tränat och tävlat i i såväl hoppning som dressyr och haft mycket roligt tillsammans. Han var hela mitt liv kan man säga. Min trygga fasta punkt genom många kämpiga år.


Linda och Brian sommaren 2015.

2019 gick planen att flytta till västkusten från min dåvarande ort Sundsvall. Bland annat livssituationen ändrade sig något och Brian lades ut på annons, tanken var att hitta ett bra hem där Brian skulle kunna få glänsa några år till på tävlingsbanan. Att han skulle få göra någon annan lycklig och att han skulle komma till sin fulla rätt i några år till. Han hade aldrig varit skadad förutom tarmvred och buköppning 2017 och efter det bara tränats lätt och ridits ut på. Han lånades till slut ut på foder för senare köp och det hela kändes bra, då han skulle gå på en lagom nivå där jag vet att han passar bra. Utan högre press. Det skulle passa honom bra.

Lite drygt två månader senare, på min 30årsdag den 2 november, fick jag dock ett tråkigt samtal. Brian stod på tre ben med fraktur och jag bodde fortfarande kvar i Sundsvall lite drygt 70 mil bort, med okänt datum för min flytt till västkusten då det behövde lösa sig med arbete först. Fodervärden behöll dock honom några månader till och jag fick i stället hem honom i mars 2020 efter att min flytt var klar. Men hästen som lastades ur hemma på gården var långt ifrån den häst som jag några månader tidigare lämnat ifrån mig. Jag hade aldrig sett honom så mager och han var verkligen skuggan av sitt forna jag.

Fodervärden lämnade med orden "Han har ätit lite dåligt dom senaste dagarna", sedan åkte dom. Kvar stod jag i chock med den värsta klump i magen jag någonsin känt. Och ångesten över hur min fina före detta tävlingshäst såg ut var helt obeskrivlig. När jag la ut bilder på Brian i mina sociala medier, där jag berättade att han var hemma igen, så rasade hela mitt kontaktnät över det skick jag fick tillbaka honom i. Att han var skadad är en sak och ingenting som någon rår över, en olycka händer så lätt. Men hans skick var under all kritik och lämnade ingen som känner igen mig och Brian oberörd.



Bilder från samma dag som Brian kom tillbaka från fodervärden.

Jag visste att vår väg tillbaka var lång och nästan obefintlig. En lång boxvila och rehab var att vänta. Nästan åtta månader blev det på box innan boxvilan kunde utökas till en mindre sjukhage. Jag fick börja ta micropromenader på fem minuter, som så småningom fick utökas med två minuter varannan dag. När vi var uppe i en timme så fick jag slutligen börja skritta uppsuttet – till att börja trava – till att rida i alla gångarter – till att han skulle vara helt igång. Under hela denna rehab var det även upprepade veterinärbesök med röntgen och ultraljud. Den första prognosen för Brian var att han borde bli helt återställd trots att frakturen satt på ett mkt dåligt ställe och var en av de sämre frakturerna i det området som veterinärerna sett. Vart eftersom läkningsprocessen tog vid så försämrades prognosen för ifall om han skulle bli helt återställd.

Läkningen gick även mycket sakta. Slutligen hamnade vi i ett "vinna eller försvinna"-läge. Håller han eller håller han inte? Både jag och vår duktiga veterinär var överens om att Brian fått lång tid på sig att läka. Och att han fått en helt ärlig chans till comeback. Men att tro att vi någonsin skulle kunna beträda en tävlingsbana fanns inte ens som en milstolpe längre. Utan det var mer: håller han eller håller han inte som promenadhäst? I slutet av läkningsprocessen drog Brian även på sig en inflammation i hasen som inte gav med sig med behandling. Så vid sista veterinärbesöket där vi skulle utvärdera hur utfallet blev visade Brian en halv grad hälta på böjprov.

Bild från fem veckor efter Brian kommit tillbaka till Linda.

Det var omöjligt att säga om hältan kom från den utläkta frakturen, från hasen eller en stelhet. Men det är också ovanligt att en häst i denna ålder som varit fullt använd hela livet inte visar någon reaktion alls på ett böjprov. Det jag visste var i alla fall att vid besiktningen och böjprovet innan han lämnades på foder, så gjorde han böjprov UA. Domen blev att Brian ska fortsätta ridas och användas. Han mår bra av det. Varierande ridning på olika typer av underlag i alla gångarter. Men att ens tänka tanken på att starta med honom igen var orimlig.

Sakta men säkert kom vi i gång igen. Sommartid kunde vi nyttja åkrarna hemma för såväl trav- som galopparbete. Arbetet i ridhuset blev försiktig och jag försökte rida så lite på böjda spår som möjligt till en början och jag var mkt försiktig med att anstränga honom. Succesivt ökade jag intensiteten på ridpassen och tog in böjda spår lite mer, men ändå sparsamt. Aldrig pressa honom och aldrig nöta varv efter varv. Och känslan han gav i ridningen var så fin. Han var så himla mjuk och fin, jämn i handen samt takt och tempo. Han var med mig. Och stelheten som vi upplevde i bakdelen började succesivt försvinna.

Han fick även långa uppvärmningar i skritt och när Brian kändes fin avslutade jag. Aldrig nöta bara för att. Utvecklingen och känslan under vintern har varit enorm och successivt började en tanke väckas: att kanske? Under mars månad gjorde vi det: vi anmälde oss till en tävling på hemmaplan! Tre veckor innan drabbades Brian dock av rejäl kolik/förstoppning och jag var helt säker där och då att det var där våran resa skulle sluta. Efter två och en halv timme med veterinären på plats så fick vi ordning på honom och två dagar senare kunde vi jobba på som vanligt.

Så söndagen den 3 april genomförde Brian och jag vår första dressyrstart sedan 2016. Under framridningen började hjärnspökena på mig när överdomaren satt på en bänk och granskade oss under framridningen: "Tänk om han är halt? Tänk om vi blir utblåsta? Tänk om jag helt missbedömt min häst och att dom ser någonting som jag själv inte sett på filmer eller känt?"

Men det kom ingen utblåsning, vare sig på framridningen eller inne på tävlingsbanan. Och vi kunde genomföra en stabil ritt på 66,852 procent och vi fick med oss en blå/gul rosett hem. Vi klarade det omöjliga. Och jag kan inte annat säga än att jag känner sådan enorm tacksamhet att få uppleva detta igen tillsammans med min 19 åring, med all historik vi haft och efter denna långa och jobbiga resa. Visserligen var det bara en simpel LC men med allt i bagaget känns det som att ta hem VM-guldet.


Filmklipp från tävlingsstarten.

Och tro om Brian kändes nöjd. Han älskar att jobba och det lugn han har på tävlingsplatser gjorde sig påmind. Efter vår start stod han nöjt som ett ljus och tuggade sitt hö medan hästar i transporterna bredvid levde loppan. Han var nöjd. Och jag tror att det här var precis det vi behövde efter allting som har hänt. Och jag kommer aldrig lämna ifrån mig min guldhäst igen. Vi hör ihop. Han kommer få stanna här i resten av sitt liv. Och nu hoppas jag på att vi får några fina år till.

/Linda


Läst 63861 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofia Darrell jobbar till vardags som IT-säkerhetsspecialist och driver på fritiden inackorderingsstall på sina föräldrars gård. Hon har tävlat SM i hoppning på ponny och upp till 150 cm på häst, just nu ligger störst fokus på utbildning av familjens unghästar. I gästbloggen delar hon med sig av sina tankar kring den senaste tidens tidningsrubriker och vad man som enskild person bör tänka på.

Den senaste tiden har det frekvent ploppat upp tidningsrubriker om toppryttare som barrerar sina hästar, slår dem med pinnar när de vägrar, lägger spik i hästarnas skydd och en välkänd svensk tränare som slog sin häst i lastbilen efter ett dåligt resultat på tävlingsbanan. 

Jag blir så förbannad och besviken på vår sport, på dessa människor som sätter pengar och framgång över hästarnas välmående. På Svenska Ridsportförbundet som är så jävla flata och inte ens vågar ge denna svenska tränare en avstängning från tävlande utan endast böter på 5 000 kronor för otillåten hantering av häst. Det kan väl dessutom omöjligt bara vara jag som tycker att tränarlicensen ska dras in? 

Smaka på den meningen en gång "otillåten hantering av häst". Vad innebär det egentligen… Att det som enligt svensk lag är djurplågeri, blir till otillåten hantering i förbundets ögon. Hur skevt är inte det?!

För några år sedan tränade jag för en välkänd svensk A-tränare i hoppning och denna person sa till mig att min hästs huvud skulle ner om vi så skulle banka ner det. I stället för att föreslå att jag skulle lägga pengar på att rida lite dressyrlektioner var det lättare att skylla på hästen. Det var sista gången jag red för den tränaren.  

Vi måste själva börja ta ett eget ansvar för vem vi tränar för och även vad vi sänder ut för signaler till yngre personer och folk utanför hästvärlden. Vi måste komma ihåg att tystnad också är ett ställningstagande.

Kärleken och ödmjukheten till hästen måste alltid komma i första hand.

/Sofia Darrell


Läst 63132 ggr Kommentarer Kommentera


Till vänster syns Anna tillsammans med sin 18-åriga El Diablo, korsning mellan PRE och kallblodstravare. Foto: Sanna Svensson (Anna) och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Lindh bor på en gård utanför Nyköping med man och hästar. Hon har hållit på med hästar sedan tidigt 70-tal, både som hobby och som yrke. Numera driver hon eget företag, undervisar i Akademisk ridkonst och är licensierad Bent Branderup®️ Trainer – samt har ett stort engagemang för hästens välfärd och hållbarhet.
Den senaste tidens skandaler inom hästsporten har fått henne att fundera och i ett facebook-inlägg på sidan "Akademisk Ridkonst Stockholm & Mälardalen" har hon delat med sig om sina tankar. Hippson har fått tillåtelse att publicera texten.

På senare tid känns det som att skandalerna inom hästsportens alla inriktningar har haglat över oss. Nu tror jag inte för ett ögonblick att det skulle vara något nytt med våld mot hästar, inte heller i Sverige, även om man ofta hör att vi skulle vara "världens djurvänligaste land".

Jag tycker att det är rätt att de som avslöjas med plågsamma och oetiska träningsmetoder straffas för detta. Men här är jag inte intresserad av enskilda namn, för detta problem är mycket större än så. Det handlar om vad de flesta av oss en gång i tiden fick lära oss om hur man tränar en häst. Det handlar om människans oförmåga att ta till sig kritik mot något man under många år betraktat som rätt och att man därför fortsätter med samma destruktiva metoder. Det handlar om vad som belönas på tävlingsbanorna och hur man snabbast når dit.

Jag är glad att detta äntligen börjar komma fram i ljuset och att så många människor idag ställer sig på hästens sida och fördömer både oetiska träningsmetoder och hästhållning som inte ger hästen möjlighet att uppfylla ens sina grundläggande behov av rörelse och social kontakt.

Med det sagt – jag ser också en kraftig tendens till ett ökat vi och dom-tänkande på många nivåer i detta. (Liksom när det gäller många andra frågor i samhället, men det är en annan historia.) I kommentarsfälten på sociala medier är det mer regel än undantag med påståenden som:

"Att använda bett är djurplågeri!" – Ja, det kan det vara, men det behöver det inte vara.

"Alla som använder spö borde prova hur det känns att själva bli pryglade med det!" – Ja, det finns folk som pryglar sina hästar med spöet. Jag tycker inte att det är en lösning på problemet att prygla dessa människor. Det finns också många som använder spöet precis så som vi påstår, som en "förlängd arm" eller en vägvisare. Och nej, man behöver inte först ha gjort hästen rädd för spöet för att den ska förstå det, vilket jag har fått höra.

"Att jobba med tryck och eftergift är fel. Det säger den senaste forskningen." – Ja, det kan vara en förskräcklig metod. Eller en bra metod, beroende på hur det görs och i kombination med vad mer. Själv tänker jag att det inte ens går att stå bredvid en häst utan att det utövar ett visst tryck, i allt från min position och min hållning till min energi och min andning.

Det blir snabbt väldigt mycket "rätt" och "fel" och många som påstår sig göra "det enda rätta". Jag har svårt för det där, för sanningen är sällan svart eller vit och det finns sällan bara en enda rätt väg. Naturligtvis finns det saker som definitivt är fel, men det finns också mycket som är bra.

Hur många av oss kan ärligt säga att vi aldrig har tappat humöret och gjort något dumt mot hästen? Det behöver ju inte handla om att prygla den, kanske snarare att ha varit för brysk när tålamodet tryter. Själv har jag gjort mycket dumt mot hästar under alla de år jag har hållit på. (Närmare 50 år faktiskt!) Det var så jag fick lära mig på ridskolan när jag var barn. Hästar skulle sättas på plats. När de inte gjorde som vi ville var de bara dumma. Mentaliteten var hård och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte det. Inte heller jag. Till att börja med tänkte jag inte ens i de banorna, att något skulle vara fel. Och vartefter jag började känna att mycket inte kändes bra var jag för feg. Jag drog mig undan istället och började gå min egen väg.

Idag arbetar jag med att lära människor att kunna umgås med och träna sina hästar utan att använda styrka, våld eller oetiska metoder. Det känns faktiskt som att få gottgöra något av alla dumheter jag gjort i mitt tidigare hästliv.

Jag skulle önska mindre av vi och dom-tänkande, för det tänkandet har aldrig lett till något gott. Jag skulle önska mindre av "min metod är den enda rätta" och mer samtal och nyfikenhet. Och jag skulle önska att alla vi som håller på med hästar kunde enas om några saker:

  • Tänk om vi kunde enas om att vara snälla mot hästarna. (Nej, det är inte samma sak som mesig.)
  • Tänk om vi kunde enas om att när tålamodet ändå tryter (jag undrar för vem det aldrig gör det…), så klappar vi hästen och avslutar arbetet för dagen.
  • Tänk om vi kunde enas om att försöka våga säga ifrån när vi ser någon som beter sig illa mot en häst.
  • Tänk om vi kunde enas om att försöka få med oss fler i detta sätt att tänka, inte genom att prygla dem med deras eget spö, utan genom att prata med dem.

Jag fortsätter i alla fall att göra mitt bästa. Jag kommer säkert även i fortsättningen att misslyckas ibland, men vi kanske kan enas om en sak till – när det händer, skyll inte på hästen! Rannsaka dig själv, försök att analysera vad som gick fel och försök att göra bättre nästa gång.

Om inte ridsporten rensar upp i träsket står vi kanske till slut inför att ridning och annan "hästsport" i allmänhetens ögon inte är ok alls. Vilket man faktiskt också behöver fråga sig med jämna mellanrum om det är. Varför skulle det vara en självklarhet att sätta sig på ryggen på en individ och tycka att den ska utföra diverse märkliga övningar? Själv har jag hittills kommit fram till att jag tycker att det är ok, eftersom jag menar att det även kan tillföra något gott till hästens liv. Detta under förutsättning att man använder träningsmetoder som inte på något sätt är till men för hästen, varken fysiskt eller mentalt.

Den Akademiska ridkonsten är vägen för mig, men nej, jag tror inte att det är den enda rätta vägen. Hitta din väg, men kom ihåg att återkommande fråga dig om din väg är lika uppskattad av din häst som av dig. 💕

Rid väl!
/Anna Lindh


Läst 71683 ggr Kommentarer Kommentera

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Här hittar du alla våra husbloggare




Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Gamla Brogatan 11, 111 20 Stockholm

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.