Gästbloggen
APR
06
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Sommar har sin häst på Norra Evlinge gård på Värmdö. En tid efter en tävling blev Johannas häst sjuk och man konstaterade att den hade fått EHV-1. Med ett snabbt agerande för att förhindra smittspridning blev ingen annan häst på gården sjuk. Här i Gästbloggen delar Johanna med sig av hur de gjorde.

Vi fick smitta på en häst sex dagar efter en hopptävling. Det hela började på fredagseftermiddagen med att hästen åt dåligt, men den hade inga andra symtom. På lördagen vid 14-tiden kom hästen in från skogshagen där den går tillsammans med en annan häst, cirka 30 meter från närmaste haggranne. Då hade den feber. Utan att fundera på om det kunde vara kolik eller fästingsjukdom, då vi inte såg några andra symtom än feber och att den åt lite dåligt vilket just denna häst kan göra ibland. Hon var pigg och vaken men vi vågade inte chansa, utan hon fick gå direkt ut till vår karantänbox. Vi har ett varmstall med tolv boxar och ett utestall med fem boxar samt karantänboxen.
  
Vi har en karantänbox där alla nya hästar står om de kommer från stall med fler än tre hästar som tävlar eller reser. När en ny häst kommer till oss får den stå i karantänboxen och vi hanterar den med plasthandskar och handsprit, den går i hage där den ser andra men minst tio meter ifrån. 
Vi tempar alla hästar dagligen och har gjort det i över ett års tid sedan EHV-1 kom förra året. Det ingår i den dagliga skötseln av hästen och vi skriver upp på hästens boxtavla vilken temp den har så att alla kan se. Det gör också att vi alltid har ryggen fri i hästägarförsäkran när vi anmäler till tävling och träning, för jag vet att min häst är frisk och även alla mina stallkompisars hästar. Vi har tidigare haft zooepidemicus på en häst som kom med lastbil och som stod i karantänboxen. Då lyckades vi också begränsa det till en häst. 
  
När vi upptäckte feber på min häst lät vi det inte gå ett dygn eller två för att se om hästen visade symtom på till exempel kolik eller fästingsjukdom, utan den åkte direkt ut i karantän i väntan på mer symtom. Detta då hon inte hade några andra tecken än feber, vilket upptäcktes genom den dagliga tagningen av tempen. Hade vi inte haft det som rutin hade jag antagligen ridit runt på min häst den dagen i och med att hon var som vanligt; pigg och gnäggade till sina kompisar.
Hagkompisen blev också isolerad eftersom de hade gått i hagen tillsammans redan när hon fått en febertopp. Hennes hagkompis har en box i utestallet som inte är i direktkontakt med de andra boxarna, samt att min häst inte har någon boxgranne. Så de två hade bara varit i kontakt med varandra. Vi som hästägare hanterar hästarna själva vid isolering. Ingen annan fick ha kontakt med dem oavsett byte av kläder etcetera. 
  
När min häst fick hosta efter två dagar med feber fick jag hantera henne ensam och hon var helt isolerad i boxen från andra hästar och människor. Jag var där upp till fem gånger om dagen och tempade, fodrade, mockade och så vidare. Vatten tog jag med i dunk hemifrån. Hästen hostade eller snorade inte på någon annan häst och ingen mer än jag var i kontakt med henne under den tiden.
  
När hon var symtomfri efter cirka en vecka tog vi en av sommarhagarna som ligger mer än 200 meter från stallet i skogen, och cirka 100 meter från närmaste bilväg, där vi byggde en temporär lösdrift. Hon och hennes hagkompis, som inte visade symptom men som hon haft kontakt med samma dag som hon hade feber, fick släppas ut dygnet runt i 21 dagar. Dock hade hon varken hunnit hosta eller snora på den hästen, vilket vi tror gjorde att han aldrig fick några symtom även om han med all säkerhet var smittad då de delar vatten och mat i hagen.
  
I den isolerade hagen hade endast jag och den andra hästägaren kontakt med dem, foder kom via traktor och vatten via vattenledning. När hästarna skulle komma hem anlitade vi ett företag som ångtvättar stallet i 160 grader och sedan dammsuger upp vattnet. Bakterier och virus dör, dagen efter virkonade vi och efter det kunde vi ta in hästarna. Även släpet som hästen hade åkt i blev ångtvättat och virkonat. Det tar tid men det är värt det! 
  
Jag tror att det här är det som gjorde att vi klarade oss så bra och kanske det som är mina tips till andra.

  1. Vi tempar varje dag. Vi vet att det kan bli jobbigt om någon häst har temp och alla måste stanna hemma tills vi vet vad det är. Men vi tycker att det är värt det. Under de 15 månader vi har tempat dagligen är det här första gången vi var tvungna att ta till denna åtgärd. Vi tycker också att det är viktigt att inte föra smitta vidare till andra.
  2. Vi har en karantänbox som står redo för till exempel smitta eller nya hästar. Där finns även egen kärra och grep, du går aldrig in i stora stallet under tiden du är i karantän. Ska du rida får du en egen krok och uppsittningspall i ett annat hörn än det ordinarie.
  3. Inackorderade i stallet känner till våra rutiner och är väldigt duktiga på att göra det som krävs i en sådan här situation, de gör det direkt och utan tvekan.
  4. Vi har även ett stallsläp som våra inackorderingar får hyra i stället för att hyra av andra stall.

När vi väl fick svaret om smitta insåg vi att ha två hästar isolerade på box i minst 21 dagar inte är det optimala, så vi funderade på om vi hade en annan lösning. Vi tog beslutet att offra en av våra sommarhagar som är långt ifrån både stall och väg. Där släpptes de ut och fick ett vindskydd och kunde röra sig fritt.
  
Det jag vill få fram är att alla stall behöver ha en krisplan om smittan är framme. Du kan bygga en karantänbox nästan var som, vår karantänbox är från början en spolspilta med tak till vårt utestall. Det finns sommarhagar långt bort där man kan låta dem gå utan att hela sommaren blir förstörd, det är värre med fler smittade hästar än om de får gå på sommarbete.
Även om det är tufft, låt endast en person ha kontakt med den sjuka hästen. För när andra stall fått smittor har flera blivit sjuka och det har vad jag förstått upptäckts när en eller flera hästar redan är snoriga/hostiga för att man inte tempar – samt att man inte sätter häst i karantän när den flyttar in. Man låter personal byta kläder och vandra mellan stall.
  
Sen vill vi också tacka Distriktsveterinärerna och SVA som har supportat oss så bra med alla våra frågor och tacka för allt beröm vi har fått för att vi fick stopp på smittan direkt!

//Johanna Sommar 


Läst 71950 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
17
2020

Hovslagarens uppmaning i coronatiderArkivfoto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagarföreningen. I ett inlägg på Facebook förklarar han för sina kunder att han kommer arbeta som vanligt i coronatider – men uppmanar samtidigt att man bör tänka till kring smittspridningen. Vi har fått tillåtelse att låna hans text. Läs mer om ”Peppe” här

Nu är det dags att börja jobba igen efter lite ledighet. Under ledigheten har ju detta med coronaviruset exploderat och tyvärr far ju information och desinformation runt snabbt på sociala medier.

Jag tänker undvika att drabbas av panik och ta allt lugnt och sansat. Jag kommer att jobba på som vanligt med mina skoningar. Är ju även något som jag måste göra av djurhälsoskäl. Jag är inte särskilt orolig för mig, men däremot för de som tillhör riskgrupperna. Så jag kommer jobba på som bokat. Men är ni sjuka ser jag helst att ni inte kommer till stallet utan hör av er till mig innan jag ska dit, för eventuell ombokning eller att jag om möjligt skor ensam. Givetvis kontaktar jag er kunder om jag skulle känna mig sjuk. Gäller även er som jobbar i stallen och inte kan vara hemma av djurhälsoskäl, är ni krassliga så meddela det och håll ett vettigt avstånd från oss andra om möjligt.

När vi ses i stallet får vi nog tyvärr undvika kramande eller handskakande ett tag framöver och extra viktigt är att jag har möjlighet till handtvätt med tvål och vatten när jag är klar hos er. Bra om det finns pappershanddukar eller dylikt att torka sig på, vanliga handdukar kan vara en smittkälla. Risken finns ju nu när allt stänger igen att vissa av er kan få problem med att betala era räkningar. Så hör ni bara av er innan räkningen förfaller, med ett vettigt skäl, går det alltid att lösa med en tillfälligt förlängd betalningstid.

Var rädda om er, få inte panik och tvätta händerna!

/Peppe


Läst 79686 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
15
2020


Foto:  Camilla Johansson–Stark

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lars Mullback är författare, journalist och filmregissör. Han är också CP-skadad och började tidigt på ridskola i en grupp för personer med funktionshinder. Lars har tävlat en del i distansritt och familjen har haft egna hästar i över 20 år. Lars vänder sig mot att Västra Götalandsregionen väljer att dra in ridterapin i länet. Tillsammans med dottern Gintare har han skrivit en debattartikel som vi publicerar här i Gästbloggen.

Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.

För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.

Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.

Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.

Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.

Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.

I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”

Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.

I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.

Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.

Lars och Gintare Mullback


Läst 72382 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
09
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hilda Andersson är 20 år gammal. Till vardags har hon tränat och tävlat sitt tioåriga sto i dressyr på lokal respektive regional nivå, men vardagen ändrades helt och hållet för ungefär fyra månader sedan. I slutet av oktober förra året beslutade hon sig nämligen för att flytta till Kanada under ett års tid, i hopp om att få uppleva en annan del av ”hästvärlden”. Hon landade på en gård som drivs av ett pensionerat par och disciplinen som de tävlar i är cutting. I texten nedan reflekterar hon över om dressyren kan ta efter westernridning och vise versa.

Det sägs att det ska vara utvecklande att gå utanför sin egen komfortzon och utsätta sig själv för nya prövningar. För bara ett par månader sedan trodde jag att det inte var mycket mer än ett av alla uttjatade talesätt, men nu i dag har jag verkligen förstått den fulla innebörden av det hela. Denna insikt, som jag väljer att kalla det, kom till mig tack vare att jag beslutade mig för att flytta över till Kanada och leva på en westerninspirerad gård.

Innan jag börjar berätta vidare så låt mig spola tillbaka bandet. Liksom många av er har i stort sett hela min uppväxt varit präglad av hästar och ridning i alla dess former. Min mamma red så gott som samma dag jag föddes, jag låg och sov i vagnen ute i stallet under tiden som mina föräldrar fixade med hästarna och min första egna häst var en envis liten shettis som inte dansade efter någons pipa.
Som liten testade jag på både hoppning och dressyr men jag fastande relativt snabbt för dressyren. Jag drogs till dess elegans och hur vackert det var när häst och ryttare graciöst skred fram över dressyrbanan. Samma år som jag fyllde åtta deltog jag i min första dressyrtävling, en lokal Lätt C:2 tillsammans med min chockerande söta B-ponny Fantomen. Trots lågmälda resultat så fångade den dagen mitt intresse och sedan dess har jag varit som fastklistrad i dressyren.

Nu så här tolv år efter min tävlingsdebut kan jag konstatera att jag har blivit en av alla inbitna dressyrfantaster. Jag är alltså en av alla dem som passar in i stereotypbilden över den så kallade typiska dressyrryttaren. Det går inte en dag där jag inte vill sitta och fila på formen, jag lägger ner timmar och åter timmar på att putsa och rengöra all utrustning in i minsta lilla detalj inför varje tävling och så fort minsta moln skymtas på himlen väljer jag att lägga täcke på min häst. Med andra ord kan man säga att jag har en viss tendens till att behandla min häst likt en porslinsfigur. Inget fel med det, men jag kan nu konstatera att det finns flertalet hästmänniskor där ute i världen som har ett annat sätt att se på saken.

För cirka tre månader sedan förändras nämligen mitt liv helt och hållet då jag lämnade tryggheten hemma och allt jag var bekväm med för att bege mig av till andra sidan Atlanten och mina drömmars land, Kanada. Ett av målen med resan var att jag ville utforska en annan del av hästvärlden. Exakt vad det var jag ville utforska var aningen oklart, men jag har sedan länge drömt om att få testa på att rida western.
Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att finna ett ställe som erbjöd mig möjlighet att göra just detta, men efter en del om och men lyckades jag slutligen komma till en mindre hästgård i västra Kanada som ägs och drivs av ett otroligt trevligt pensionerat par. Mannen ägnar sig åt westernridning, och mer specifikt åt en disciplin som kallas för cutting. Om ni, liksom jag, inte är helt på det klara med vad det innebär så kan jag försöka förklara det mest väsentliga. Cutting innebär kortfattat att man tillsammans med sin häst ska driva ut en ko från flocken för att sedan hindra den från att springa tillbaka dit innan man har arbetat klart med den.

Trots att jag var medveten om att jag skulle rida western så fick jag mig en smärre chock när jag först kom hit. Givetvis var jag beredd på att det skulle vara en hel del som skilde sig åt jämfört med ridningen hemma, men inte var jag beredd på att det skulle vara så pass stor skillnad. Inte enbart rent ridmässigt utan även hur de hanterar sina hästar i största allmänhet.

Av denna anledning blev det ett par problematiska första veckor för mig, då jag slogs mot alla skillnader och allt som de gjorde annorlunda. Om sanningen ska fram tyckte jag näst intill att allt de gjorde var fel. Nu efter fyra månader har jag dock kommit till insikten att det aldrig var de som gjorde fel utan att det helt och hållet berodde på att det var så långt ifrån vad jag är van vid.

Under min tid här har jag inte enbart lärt mig att uppskatta skillnaderna utan jag har även börjat inse att det finns en del som vi borde lära oss av varandra. Något som jag verkligen uppskattar hos cowboyhästarna är nämligen deras temperament och vilja till att arbeta.

Oavsett om det är en tvååring som precis har börjat bli inriden eller om det är en åttaåring som är på toppen av sin tävlingskarriär så är de lugna och harmoniska. När de arbetar med en ko eller liknande så är de minst sagt på alerten, men sekunden efter kan de även stå fullkomligt avslappnade. De utstrålar en glädje till att vilja arbeta som verkligen smittar av sig på ryttaren. Vi behöver därför aldrig på något sätt tvinga dem till arbete utan vi behöver enbart vägleda och se till så att de hushåller lite med sin energi.

Tack vare deras härliga temperament är de även väldigt okomplicerade att hantera. Inte bara för vuxna som har hästvana sedan 20 år tillbaka utan även för en liten flicka på fem år som knappt når under sadelkåporna. Man kan alltså säga att det är hästar som riktar sig till alla, och inte enbart de så kallade experterna. Det blir helt enkelt lite mer familjärt och jag uppskattar det faktum att även de högpresterande tävlingshästarna är så pass lugna och harmoniska att vem som helst skulle klara av att hantera dem utan några som helst bekymmer.

Givetvis är jag väl medveten om att det är viktigt att ha i åtanke att det är två vitt skilda grenar inom ridsporten, med två helt olika syften. Av den enkla anledningen krävs det därför olika typer av hästar samt olika träningsmetoder. Jag är även medveten om att de dressyrhästar som ska prestera på en högre nivå behöver ha en gnutta mer energi och temperament för att få den där extra lilla extra utstrålningen. Dock är det viktigt att vi påminner oss själva om att det enbart är ett fåtal professionella dressyrryttare där ute som kräver den typen av hästar.
Majoriteten av oss är helt vanliga hobbyryttare som enbart rider och tävlar för nöjes skull. Därför tror jag att dressyrsporten hade gynnats av att vi valde att ta in lite av cowboyhästarnas lugn i stället för att enbart fokusera på att ta fram den ena toppresterande hästen efter den andra.

Slutligen uppskattar jag det faktum att westernridning och själva hanteringen av hästarna bygger på att det ska vara praktiskt och enkelt genomförbart. Under min tid här har jag lagt märke till en hel del finurliga saker som de lär sina hästar. En del av de sakerna får nog stanna inom westernridningen då de kan vara lite knepiga att införa i dressyren, men det finns faktiskt en del saker som jag gärna ser att vi tar efter. Bara en sådan enkel sak som att de lär alla sina unghästar att när en tygel eller ett grimskaft hänger ner i marken så ska de stå stilla.

Man låter helt enkelt dem tro att de är fastbundna i marken när de i egentligen står helt fria. Inte speciellt svårt att lära, men ack så praktiskt. Ytterligare en sak som jag fastnat lite extra för är att de försöker göra det mesta från hästryggen. Exempelvis vänjer de hästarna vid att man ska kunna flytta runt saker på marken från hästryggen, samt att man ska klara av att öppna respektive stänga olika slags dörrar och grindar. Ännu en sak som relativt enkelt att lära sin häst – men det kan bespara oss ryttare en hel del onödiga avstigningar. Egentligen inte några vidare världsomspännande förändringar, men det hade förenklat den vardagliga ridningen en aning.

Givetvis finns det även en hel del i dressyren som jag anser att cowboyerna borde lära sig av oss dressyrryttare. Men vad jag har märkt av än så länge under min tid här är de aningen motsträviga när det gäller förändring. Tills vidare antar jag att jag helt enkelt får nöja mig med att de låter mig komma undan med att sitta om på rätt sittben och räta lite extra på ryggen när vi skrittar av hästarna.

Efter flytten till Kanada och tre månader fyllda med westernridning kan jag nu vara den första att skriva under på att det verkligen gör underverk att våga gå utanför sin komfortzon. Givetvis är det otroligt jobbigt och besvärligt till en början, men det gör minst sagt underverk. Jag är nästan förbluffad över hur mycket det finns kvar att lära sig om hästar och aldrig hade jag kunnat tro att westernridningen har en hel del förmåner som vi dressyrryttare borde anamma.

//Hilda Andersson


"Bilden visar upp en kontrast som jag knappt var kapabel till att föreställa mig. Från att rida med ståtlig hållning iförd proper utstyrsel till att jaga efter kossor med enhandsfattning. Till en början såg jag inte mycket mer än bekymmer i att behöva lära om så gott som allt jag någonsin lärt mig när det gäller ridning, men nu efter ett tag har jag börjat lära mig att se tjusningen i det hela. Det finns så otroligt mycket att lära och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi dressyrryttare har en hel del att lära av westernridningen."


Läst 52734 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
04
2020
OM DENNA GÄSTBLOGG 
Advokat Eva Johansson har skrivit en text, om hur du bör förbereda för vem som tar hand om din häst om du dör. Ett svårt, men ack så viktigt ämne. Texten publicerades på Evas hemsida och vi har fått tillåtelse att dela den här i Gästbloggen.


Foto: Adobe Stock 

En häst kan leva länge och en häst kräver både vård och pengar kontinuerligt, så ni som har häst bör fundera runt hur hästen ska hanteras när ni går bort. Tänk på att man inte alltid dör av ålderdom, utan att det kan bero på plötsligt sjukdomsfall eller en olycka. Vad ska hända med hästen? Ska den säljas? Avlivas? Tillfalla bästa väninnan? Eller ja, vad ska hända.
Om du inte gör något alls har lagstiftaren bestämt att en häst ska behandlas som ”sak”, det vill säga på samma sätt som till exempel en bil. Enligt lagen ärver släktingarna fram till kusinerna som blir utan arv.

Fördelningen av arvet, inklusive hästen, blir klart när bouppteckningen – som ska upprättas inom tre månader från dödsfallet – är registrerad och alla dödsbodelägare har enats om fördelningen av egendomen genom ett arvskifte. Kan de inte enas om fördelningen kan det behövas en boutredningsman som bestämmer hur fördelningen ska ske. Dennes beslut kan sedan överklagas till tingsrätten och den här processen tar vanligen flera år. 
Vad händer då med hästen under tiden? Lagen säger att dödsbodelägarna ska förvalta dödsboet gemensamt och att beslut som rör dödsboet ska vara eniga. Detta betyder att huvudregeln är att de ska hjälpas åt att ta hand om hästen och fatta beslut runt denna gemensamt. Det kan vara extremt opraktiskt om det finns flera dödsbodelägare, speciellt om de inte är kunniga inom området häst.

Det finns undantag från huvudregeln ovan om det rör sig om brådskande beslut som inte kan skjutas upp. Då får någon av de som står den avlidne nära vidta de brådskande åtgärderna på egen hand. Detta gäller till exempel åtgärder som inte kan vänta, exempelvis att ta hand om djur och ge dem mat, vattna blommorna och tömma kylen/frysen, om det inte finns make/maka eller sambo som sköter om detta. Men en häst kräver inte bara, som exempelvis en katt eller en fågel, lite mat för att vara nöjd. Hästen kostar stora pengar i stallhyra och kräver motion, in- och utsläpp, hovslagare, vaccinationer, försäkringar och annat som kostar en hel del pengar.
Kostnaderna för hålla hästen kan lätt ”tömma” ett dödsbo på pengar. Om ingen av dödsbodelägarna kan ta hand om hästen måste man kanske stalla in den med full service och skötsel och detta kostar ansenliga summor varje månad.

Det är viktigt att fundera på vad som ska hända med hästen. Vad som är bäst för en häst är självklart individuellt utifrån både personen och hästen. Är hästen gammal och har varit hos sin ägare länge kanske det inte är lämpligt att flytta den, utan då kan det vara bättre att den får galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Är det en ung tävlingshäst kanske den kan lämnas till ett försäljningsstall för att få ny ägare.
Är det så att bästa väninnan ska ha hästen, trots att hon inte är dödsbodelägare, behövs ett testamente. Du får testamentera bort hästen så länge det inte kränker någons laglott. I ett testamente kan du också avsätta en summa pengar till hästens framtida vård. Genom testamentet får anhöriga veta vad du vill och chansen ökar att du får respekt för viljan. Vet anhöriga inte om din vilja tvingas de till snabba beslut, som kanske inte är de du önskat.

Tänk även på vad som händer om du skadas allvarligt i en olycka och inte kan ta hand om hästen på många månader. Kanske blir du nedsövd på ett sjukhus under en ansenlig tid utan förmåga att kommunicera med omvärlden. I dessa fall kan en framtidsfullmakt hjälpa till.
När man upprättar en sådan utser man någon som ska ta hand om de beslut som behövs under tiden man själv inte är kapabel. Man utser då någon som man själv litar på. Ofta är denne någon släkting eller nära vän. Här lämnar du instruktioner om vad som ska ske, och dessa instruktioner kan kompletteras muntligen. I fullmakten anges när den ska börja gälla och vem som får fatta de viktiga besluten. Om det inte finns en framtidsfullmakt kan staten utse en god man eller en förvaltare som fattar de beslut som behövs, men denne känner inte till dig och vet inget om hur du har önskat, vilket gör att en framtidsfullmakt är mycket bättre.

Mitt råd är att du dels skriver ett testamente där du tydligt anger vad som ska hända med hästen/hästarna om du dör, dels att du skriver en framtidsfullmakt där du utser någon du litar på att fatta kloka beslut om du själv blir oförmögen. Nästa råd är att du pratar med dina nära och kära och upplyser dem om hur du vill ha det. Det är mycket större chans att du får det som du vill om du är tydlig mot dina nära runt hur du önskar det hela, men tänk på att dessa samtal inte är juridiskt bindande. De dokument som hjälper dig juridiskt är testamente och framtidsfullmakt.
Tänk på att detta är handlingar du inte bör upprätta själv. Den dagen de ska nyttjas måste de vara skrivna på ett korrekt sätt som inte går att ifrågasätta. Du är borta eller oförmögen och du kan inte rätta till eventuella tolkningsbrister genom att svara på frågor.
Dröj inte med att upprätta nödvändiga handlingar, om du dröjer kan det vara för sent och vad händer då med hästen?

/Advokat Eva Johansson


Läst 45561 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
27
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emelie Brolin har haft en lång och framgångsrik tävlingskarriär som dressyrryttare. Först som ungdomsryttare och nu som senior i Grand Prix. Hon har tagit medaljer vid såväl SM som NM och har deltagit i EM.
Emelie har också matchat ett stort antal unghästar till final i Falsterbo och Flyinge. Vid årets Gothenburg Horse Show deltog hon med hästen Tesla, hur det gick och tankarna runt detta delar hon med sig av i ett inlägg – som vi har fått lov att låna från hennes blogg.

Vår första start tillsammans skulle bli inne på denna stora arena, trots att Tesla är en känslig häst kändes hon redo. Hon var så duktig både i stallet och på båda träningarna inne på banan. Maskiner som kör runt överallt, massvis med hästar, fläktar och andra konstiga ljud. Hon tog verkligen allt över förväntan.

Vi hade en plan, att inte spänna bågen och maxa utan att ge Tesla en bra erfarenhet. För er som kanske såg finalen i Breeder's så blev Tesla väldigt spänd under testridningen. Det är hennes senaste erfarenhet och dessutom inne på en stor arena. Jag ville ge henne en bra upplevelse så att hon vill göra det här med mig ofta.

Jag var så nöjd när jag var klar, hon hade varit precis så fokuserad på mig som jag ville. Vi utförde alla rörelser enligt programmet och hon kändes mjuk och följsam. En domares kommentar var ”det finns mer”, jo visst men inte nu tänkte jag lugnt. Det kanske låter som en dålig ursäkt för resultatet, men jag tycker det är viktigt att förklara hur jag tänker kring min unghästutbildning.
Jag vill inte maxa nu, det jag gör i dag handlar om att förbereda och utbilda för framtiden. Tesla är en stjärna med massor av energi och nerv, det vet jag. I dag behöver hon fortfarande styrka och förtroende för att kunna visa hela sin kapacitet inne på banan, men det gör mig ingenting. Jag vet vad jag har och jag är så nöjd med det. Jag är också nöjd med min fjärdeplats, för jag är nöjd med min uppvisning.

Det är verkligen viktigt att hålla sin plan själv, att vara trygg i vart man är på väg och att inte påverkas för mycket av att man vill ha mer just nu. Vi håller vår plan och fortsätter med det långsiktiga målet svår dressyr, sen är alla delar på vägen dit bara delmål. Nu får Tesla lite välförtjänt vila när vi fokuserar på Zlatan och bruksprov 2020.

//Emelie


Läst 42178 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
25
2020
OM DENNA GÄSTBLOGG
Mikael Nordenstedt är pappa sedan drygt 21 år, groom sedan ungefär 16 år, tävlingschaufför sedan kanske tio år, bor utanför Knivsta och tycker att "ta ansvar" är väldigt viktigt. Inte minst kring hästar och hästsporten. Han har reagerat på att det ofta är knäpptyst på läktarna på hopptävlingar. Han vill väcka frågan kring varför vi inte visar mer uppskattning, även på lägre nivå.


Foto: Privat och Adobe Stock (arkiv)
  
Häromdagen var vi på en regional hopptävling. På en tävlingsplats vi brukar besöka och tävla på, eftersom de alltid har bra arrangemang.
Det som dock förbryllar mig är, varför inte publiken kan applådera bra ritter, även utförda av andra än hemmaryttare? Jag stod i ridhuset tillräckligt ofta under tävlingsdagen, tillsammans med förhållandevis mycket publik faktiskt, för att höra den kompakta och totala tystnaden efter väl genomförda och felfria rundor! Kände oss otroligt ensamma med våra fyra händer son applåderade när någon red felfritt. Varför är det, alltför ofta, så?

På dessa mindre tävlingar tävlar ofta även yngre och nya ekipage med skiftande framgångar. Att då inte känna uppskattning när det går bra, oavsett klubbtillhörighet, kanske till och med får någon eller några ryttare att sluta. Vad vet jag. Men som jag skrev tidigare, den kompakta tystnaden är faktiskt öronbedövande, när det enda publiken behöver göra är att uppskatta fina ritter med lite applåder! Såååå mycket trevligare! Eller?

Jag vet inte varför det är så här faktiskt. Det kanske är viktigare att prata med vänner eller bekanta som man inte har träffat på länge i väntan på "sitt" ekipage? Man är komplett ointresserad av sporten egentligen men medtvingad som chaufför, groom eller fotograf kanske? Man kanske är totalt ointresserad av andra ekipage än ens eget, eller klubbens? Man kanske är rädd för att göra bort sig om inga andra applåderar? Orsakerna är garanterat många men oavsett varför, måste vi åskådare uppenbarligen förstå att det viktiga för massor av ryttare är att få uppskattning för det man gör. Inte minst efter den felfria ritten! Det är en prestation att bara komma innanför dörrarna till tävlingsbanan, stå och eventuellt vänta i collecting ring för att sen komma in i vänteläge på själva tävlingsbanan till att slutligen, i bästa fall, släppa taget vid startsignalen och bara fokusera på sig, sin häst och sin prestation. En del är så spända att de efteråt vittnat om att de inte kommer ihåg delar av det jag nyss sa. 

Att vägra ut sig är självklart ett nederlag, tror jag, och leder inte alltför sällan till tårar och skulle egentligen också behöva en typ av publikreaktion. Eller hur? Stöttning av publiken så man vågar komma tillbaka? Det vore väl något men fråga mig bara inte hur. Där fungerar det kanske inte att applådera. Eller? Nä, applåderna är väl ändå ett uttryck för och cred från omgivningen att man varit duktig och vill bli duktigare.

Nu talar jag till oss som är publik inom banhoppning med hopp om skärpning till gagn för alla ryttare för deras prestationer på banan. Det känns säkert oerhört jobbigt för många att se alla människor på läktarna runt om i Sverige, från mindre till större tävlingar, som bara finns där av någon annan orsak än att titta på och följa tävlingen på banan. Några är väl ändå på tävlingarna för att följa tävlingen, så nära som möjligt? Eller? Kan vi inte applådera och visa mycket mer uppskattning än vad som görs, befinn oss då inte synliga för ryttarna kring själva tävlingsbanan utan gå in i kafeterian, gå ut ur lokalen, prata med folk på andra ställen, eller helt sonika, dela upp läktaren i en "fika-läktare" och en "applåd-läktare". Vi är nämligen skyldiga att visa alla ryttare uppskattning och uppmärksamhet för goda prestationer och resultat. Om inte all publik samtidigt så den större delen i alla fall. 

Jag hoppas att vi kan få till en debatt och kanske därmed mer glada och positiva åskådare, tävlingar med mera under 2020. Inte bara vid Gothenburg Horse Show, Falsterbo Horse Show, Jönköping Horse Show och Sweden International Horse Show. Publiken har ett stort ansvar. Sverige har världens bästa publik skryts det om.

Tack för ordet!
Mikael Nordenstedt


Läst 44992 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
23
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
15-åriga Rim Al-Attar besökte stallet av en slump för tre år sedan. Nu rider hon flera gånger i veckan och siktar på att tävla högre klasser i framtiden. Ridningen har gett henne bättre självförtroende, även om hon upplever att både tidigare skolkamrater och äldre i stallet har ifrågasatt att hon som muslimsk tjej rider och att hon har slöja i stallet. I denna text berättar hon om sina tankar kring normer inom ridsporten. Läs även Hippsons intervju med Rim.

Det normala i det onormala och tvärtom
 
"Jag har tröttnat så på alla normer som finns inom ridsporten. Häromdagen stod jag klar med en helt fixad häst, den var sadlad och tränsad. Plötsligt märker jag hur en äldre kvinna står och stirrar på mig. Det kändes inte som en positiv blick direkt, den var vass och kändes i ryggen på mig. Några blickar senare kommer damen fram till mig. Hon tittar på mig från huvud till tå och upp igen mot mina ögon. Sedan öppnar hon munnen och börjar tala.
 
– Hur hade du tänkt rida med den på huvudet? Jag tycker att du ska ta av den, det kommer vara för varmt, säger hon och stirrar rakt in i min själ med en helt stilla blick.
Jag frös till i början, men sedan fick jag energi att svara. Händelsen har fått mig att inse hur mycket normer det finns i allt man gör. Ridning är en del av min identitet och det jag gör, den har gjort mig hel.
  
Jag blir så sjukt irriterad på att alla tror att man måste vara si och så om man ska rida. Det finns föreställningar om att man måste vara blond med långt hår, ett rikemansbarn och dessutom ha en del utrustning som kostar en förmögenhet. Sedan ska man helst vara från Europa eller andra specifika, rika länder.
Om du ska rida ska du inte ha slöja på dig, inte ha någon funktionsnedsättning eller en annan sexuell läggning än heterosexuell. Du ska dessutom tillhöra kristendomen, som om det var religionen som kom på ridningen. Det säger de oskrivna reglerna. Särskilt svårt kan det vara om du är kille, då ska du inte rida eftersom det är 'en tjejsport'.
  
Dessa oskrivna regler bryter ner samhället bit för bit. Ibland önskar jag att tiden bara kunde spolas tillbaka till när de oskrivna reglerna föddes. Att allting ändrades där och då. En önskan skulle vara att man bara kunde radera normerna från samhället. Jag är trött på att konstant hålla mig till det normala. Folk blir nedslagna när de går emot och möter normer som finns inom sport, religion och kultur. Hur svårt ska det vara att inte lägga näsan i blöt? Människor som ifrågasätter ditt värde vill dig inte väl, det kan man garantera.
  
Eftersom jag inte känner kvinnan som kom fram till mig visste jag inte om hon menade väl eller inte. Å ena sidan visade hon mig att hon inte tyckte om att jag hade slöjan på med hästarna i närheten. Men å andra sidan ville hon kanske inte att jag skulle få värmeslag när jag red, då det är väldigt jobbigt att göra de fantastiska rörelserna med din fyrbenta 'kollega' när det är varmt. Därför var mitt svar väldigt uppenbart, inte trevligt riktigt men inte heller kaxigt. Det blev, så som normerna hade sagt, ett 'normalt' svar.
– Jag behöver inte vara exakt som alla andra om jag ska rida, jag har min frihet, sa jag med en trevlig röst.
  
Det var då kvinnan insåg vilket misstag hon gjort, trots att jag inte gick emot henne eller hade en hemsk attityd. Min vänliga röst hade fått henne att inse hur förfärlig hon var mot mig. Hennes svar var ett leende och en liten nickning på vägen ut från stallet, sedan gick hon sin väg.
  
Efter den händelsen har jag insett att 'normalt' inte är så dåligt egentligen. Om du är 'onormal' är du unik och fascinerar andra, dina egenskaper kommer att lyftas fram. När det onormala i det normala lyfts upp kommer fler ha mer gemensamt. Då blir det onormala normalt.

/Rim Al-Attar"
  
Du kan följa Rim på Instagramkontot Rimsridning


Tidigare på Hippson.se:
15-åriga Rim: "Hästar bryr sig inte om religion eller utseende"
Gästblogg: "På hästryggen kände jag mig fri från alla normer och gränser"


Läst 55208 ggr Kommentarer Kommentera

FEB
01
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Karin Öljemark är dressyrtränare och ryttare, med tävlingsmeriter upp till internationell Grand Prix. Hon är dessutom mental tränare. Efter att ha arbetat som beridare i Tyskland i 20 år flyttade hon hem till Sverige för tio år sedan. Hon har sin bas på den egna gården Velaro i Enköping där hon tränar dressyrekipage och utbildar hästar. I inlägget nedan tipsar Karin om hur man ska utstråla rätt känslor för att få hästen med sig.

Tänk på att hästarna är experter på att läsa av dina känslor. Vill du att din häst väljer att vara med dig i bubblan måste du också fylla bubblan med de känslor som din häst behöver av dig och vill vara i. Mental styrka är att kunna styra sitt inre tillstånd, attityd och känslomix även i krävande situationer.

Det går medvetet att träna. Börja med att tänka ut vilka känslor som funkar bäst i bubblan när du och din häst tränar. Tänk tillbaka på lyckade pass och fråga dig vad du utstrålade då. Förbered dig mentalt innan både träningspass och tävling. Bli medveten som första steg. Steg nummer två är att lite varstans i vardagen försöka beställa en viss känslomix. Lär dig vad du kan tänka på för att hamna i de rätta känslorna. Lägg även märke till som en egen liten kroppsbeskrivning av hur kroppen känns när den är i ditt önskade tillstånd.

Du kan uppnå rätt känslomix genom att lägga kroppen i ditt önskade läge, likväl som att du kan gå över tankar och bilder. Helheten är när både kropp och knopp är i tillståndet. Träna dig till mental styrka.

/Karin Öljemark


SADELVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa sadel på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Sadlar".
Samtliga sadlar hittar du HÄR

Har du en egen sadel att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Sadlar" visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

Läst 59275 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
22
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Habbe bor i Åseda och arbetar som veterinär. Hon bor på en gård med sin familj inklusive katt, häst och hönor. För fyra år sedan startade hon Facebook-sidan Veterinär Johanna Habbe för att ge människor tips och information om stort och smått som rör djur.

Inlägget nedan, om SIS, skrev hon efter diskussioner i veterinärkretsar.
”Det började egentligen med ’användbarhetsförsäkringen’ och hur många hästar det trots allt är, som på grund av ryttarens okunskap eller inkompetens, rids till skador. Skador som ibland blir återkommande och där hästen döms ut. Tyvärr finns det en del ryttare där häst efter häst drabbas av detta. En diagnos som sällan sätts ’utåt’ är just SIS, som i värsta fall kan orsaka förslitningsskador på hästen och i ’bästa’ fall bara ger en icke-optimal ridning, där små förändringar i sitsen och inverkan gör stor skillnad för resultatet”, säger Johanna.

Just nu arbetar hon med sin ridtränare för att förbättra sina diagonala hjälper, efter att ha ridit länge utan tränare och har hamnat i det hon kallar för ”stark-i-innertygeln-träsket”.
”Det är fascinerande hur bra det gå när man bara gör rätt och rider med hästen i stället för mot hästen. Förhoppningsvis tänker några av läsarna till över inlägget”.


Vet du vad SIS är?
Något som tyvärr många hästar lider av. Mycket svårbehandlat i många fall. Omöjligt att se i hagen, men kan få förödande konsekvenser för hästen. Alla borde känna till detta, men förvånansvärt få är medvetna om denna åkomma och dess följder. Det finns de som har flera hästar som drabbas. Ofta under många år.

Jag tyckte det gick jättebra. Domaren var inte av samma uppfattning. Men det är sällan domaren det är fel på om det inte "går bra". Den jobbiga sanningen är att det så klart är mitt fel, jag som ryttare. Det är väl okej så länge det bara rör sig om uteblivna höga poäng, som för mig. Värre är det när det går ut över hästen, det kan det göra och gör i många fall.

När sitsen är sned blir inverkan fel. Både du och hästen får kompensera om din sits och därmed inverkan är fel – kompensera och bli sneda med felbelastning som följd. I värsta fall leder kompenseringen till hältor. Hältor som läker ut med vila. Men gissa vad som händer när samma ryttare börjar rida igen? Mmm, just det... Hästen har läkt ut, men samma snedbelastning kommer att ge samma skada igen.

Vem skyller man på? Domaren? Hästen? Veterinären? Stallägaren? Hovslagaren? Säljaren? Uppfödaren? Ungefär alla utom den som är orsaken till problemet...

Jag har tagit hjälp av en sadelutprovare och av en tränare, och jobbar från noll. Första dressyrpasset var det att sätta sig rätt, tre centimeter åt vänster i sadeln och sluta rida med innertygeln. Vi jobbade bara i skritt.

Jag måste lära om och göra rätt. Och oj vad bra det går när jag inverkar korrekt. Får se om det funkar även i trav och galopp. Vi blir nog aldrig något Grand Prix-ekipage, men kanske kan vi lyckas få lite höga procent i Lätt B någon gång.

SIS betyder ju helt enkelt "skit i sadeln". För oss betyder det låga dressyrpoäng. För andra kan det betyda en utdömd häst.

/Johanna Habbe


Läst 110626 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar


Mest lästa


Arkiv