Gästbloggen
JUN
22
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Viktoria Sporre är veterinär och driver en ambulerande hästpraktik på Gotland. I ett inlägg på Facebook berättar hon med humor om när hon skulle kolla tänderna på ett litet russ. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig – men slutet gott allting gott – och Viktoria är på välbehövlig semester. Vi har fått hennes tillåtelse att publicera inlägget.

Hur man vet att det börjar bli dags för semester? Man åker till jobbet en helt vanlig torsdag. Man träffar en häst. Eller, ja, man träffar en ponny. Eller, ja alltså man träffar ett Gotlandsruss. Dessa kungar och drottningar av egen vilja , hyss och upptåg. Dessa fantastiska, vackra varelser så fulla av ofog att hälften kunde vara nog.

En fux. Ja, men såklart! Det är väl inget konstigt med det, tänker man, den ska ju bara kolla tänderna. Det borde ju gå vägen utan större problem. Man har gjort det förr. Man klappar lite på ponnyn, ger den lite lugnande, även detta förvånansvärt enkelt med tanke på ras, ålder och så vidare. Åååh den står så snällt. Direkt träff i blodkärl. Man känner sig på g. Inte någonstans misstänker man att det finns en hake – än. Man börjar plocka fram lite grejer och ska just sätta på munstegen.

POFF! Det lilla söta russet bestämde sig för att jag hade ABSOLUT gett den ALLDELES för mycket knark så nu gick det minsann inte att stå upp ens. Totalt väck. Som en vintervilande björn i december. Som en mumie i Egyptens pyramider. Ok, vi väntar väl lite då. Och killar lite på honom......retas lite.... Icke, sa Nicke.

Veterinärvård Mc Gywer-style påbörjas. Med mattes hjälp släpar vi fram med vattendunkar, spännband, täcken och – HÄPP – så hade man "Ernstat" ihop en mobil tandvårdsenhet för liggande (svordom svordom röda svordom svordom) russ. Av med vargtänderna blev iallafall den lille kraken. Och alldeles strax efter ställde han sig SÅÅÅ snällt upp.

Och jag VET att han egentligen aldrig ens VAR sådär jättetrött som det påstods. Han är bara russ. That's it. Och detta mina vänner, är hur man vet att det är dags för semester!

//Viktoria Sporre

HOPPHÄSTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa hoppstjärna på Hippson Market

Ovan visas de tio senaste annonserna inom kategorin:
"Hästar | Hoppning".
Samtliga hopphästar hittar du HÄR

Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du använder en mobil eller dator. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Hästar | Hoppning" visas den just nu även på Hippson.se. Vill du ha hjälp med att komma med kan du kontakta: info@hippsonmarket.se

Läst 88865 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
21
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna-Clara Pettersson är ridlärare, b-tränare i hoppning och hippolog. Hon har arbetat som ridlärare på Ridskolan Strömsholm. I dag har hon sin verksamhet på Hässelby gård med inriktning på tävling, utbildning och inridning av hopphästar. Hon är också koordinator för Svenska ridsportförbundets ryttarutveckling. I ett inlägg på Facebook uppmanar hon om vikten av att tempa hästarna regelbundet för att hindra smittspridning. Hippson har fått Anna-Claras tillåtelse att dela inlägget.

Min första känsla när Covid-19 blev känt var att vi ryttare är ganska vana vid risken för kontamination genom mediciner men också smittrisker som till exempel ringorm, kvarka och abortvirus. Jag måste ändå säga att det är just dom smittorna som i vardagen skrämmer mig mest. Jag har dock stor respekt för att jag med stor säkerhet ändrar min åsikt om/när den dagen infaller som jag eller människor i min närhet smittas. Corona har gjort de flesta upplysta om hur man bör agera för att inte smitta eller bli smittad.

Jag är så taggad över första tävlingsdagen. Men inser också hur förskonade vi varit från smittor under tävlingsstoppet. Jag tror också att människor generellt sett tvättar händer mer vilket också varit bra för spridningen av hästsmittor. Vi har alltid virkon och desinfektionsmedel hemma för att rengöra lastbil, stall och borstar så det fanns ett lager när handdesinfektion blev en bristvara. Alla hästar i mitt stall tempas varje morgon. En rutin som jag upplever besparat oss smittspridning men som också gett oss stor insikt i hästarnas allmäntillstånd. Det är klart att det tar tid att tempa kanske 16 hästar men med en termometer som mäter tempen på 20 sekunder så är det helt klart värt det.

Normalt ligger hästarna i stallet någonstans mellan 36,8-37,8 normalt sett. Mest förekommande är temperatur mellan 37,1-37,4 på morgonen. Jag ser ganska stora individuella skillnader mellan hästarna. Att tempa en frisk häst över tid ger oss möjlighet att snabbt agera om det blir en skillnad. Tänk på att hästen har högre temp efter rörelse/hagvistelse och framförallt ridning vilket kan ge falsk indikation. Tänk på att unghästar och framförallt föl har en högre temperatur då ämnesomsättningen är högre. Det är helt normalt att det skiljer upp till 0,5 grader under ett dygn på en häst. Det man skall reagera på är skillnader större än det.

De åtgärder vi gör om vi ser en högre temperatur hos häst än vad som är normalt är:

  • Isolera hästen direkt från övriga hästar
  • Tempa alla hästar i stallet
  • Informera övriga som är i stallet för att minimera smittspridningen
  • Byt kläder och tvätta händer vid hantering
  • Tempa regelbundet för att se en eventuell feberkurva
  • Försök få hästen att dricka
  • Var vaksam om tempen kommer av smärta, typ lymfangit, kolik, behövs veterinär?
  • Ta bort kraftfodret om hästen ställs på box
  • Led hästen för hand (ej vid andra hästar)
  • Notera eventuellt näsflöde eller hosta
  • Kolla hästens slemhinnor
  • Kolla hästens puls och andning

Kom ihåg att tempa din häst innan du åker till tävling och träning men också under långa resor. Vi har vid fler tillfällen isolerat en häst helt i onödan men tänk den dagen som det är något då har vi förhoppningsvis kunnat stoppa smittspridningen.

Vi ses på tävling- ÄNTLIGEN


Läst 78561 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
20
2020


Bilder vänster: Hilde 3304, Uddas Oreios, Uddas Ohwe och uddas Oxal'e. Bild höger: Uddas Oreios (e. Uddas Hector 309 u. Hilde 3304) och mamma Hilde 3304 (e. Furubäcks Io 210 u. Sevi 3016) Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Elin Hermansson driver Stall ElMariin tillsammans med sin svägerska och själsfrände Mari Kangas. Förra sommaren bestämde de sig för att börja med fjordhästar och de köpte två ston, Fjellstrumpa och Uddas Niobe. Då kom de i kontakt med Lars-Göran Linde och hans stuteri Udda. Här nedan berättar Elin om sitt besök på stuteriet i Munka Ljungby.


Uddas Niobe 
(e. Uddas Jahve 319 u. Hilde 3304)

"Jag fick äran
att åka ner till Munka Ljungby i Skåne och stuteri Udda i ett par dagar i början på juni. Jag hade fantastiska dagar och det gav mig så mycket – och det är om min upplevelse jag vill berätta om för er.

Hos stuteri Udda finns denna sommaren hingstarna Temperament 227 (e. Enar 135 u. Telma 2535), Uddas Hector 309 (e. Gandalf 268 u. Paula 3312) och Wile 325 (e. Allman 204 u Wilma Mi 3553). Jag hann med att se två betäckningar, en med Wile 325 och en med Temperament 227. Det var fantastiskt att se, Lars-Göran är mjuk och lugn, har god hand med både stona och hingstarna och de har förtroende för honom. Det känns som ett härligt lugn och harmoni på gården, det märktes inte av att det dessa dagar var omkring 20 hästar på gården.


Temperament 227


En av dagarna
var det dags för ultraljud av tre ston, varav en var vårt eget sto Fjellstrumpa (e. 
Fjelltor 303 u Delfie) som vi valt att betäcka med Temperament 227. Lars-Göran tog in alla tre från hagen och förberedde allt inför att veterinären kom, så hon skulle kunna börja göra sitt arbete direkt. Till min stora lycka blev vårt sto dräktigt, så 2021 blir det föl hos stall ElMariin. Ett till av de tre stona var dräktigt och ett var det tyvärr inte.

Dessa dagar har Lars-Göran två veckors semester från sitt arbete som personlig assistent, så då jobbar han med stuteriet från morgon till kväll; hästar ska testa brunst, betäckas, stallet ska fixas, hästar flyttas till olika hagar samtidigt som han ser till att alla har det de behöver varje dag, såsom vatten och daglig skötsel. Trots att det dessa dagar var väldigt många hästar på stuteri Udda upplever jag att det ses till att alla mår bra och att alla blir sedda, varje dag.

På stuteri Udda föddes detta år fyra föl, tre hingstar och ett sto, som jag så klart tillbringade ett par timmar om dagen med. Fölen är trygga med människor och enormt nyfikna. Även mammorna är tillfreds med att jag kommer in och klappar och gosar med deras föl och så klart även med dem.

Jag upplever att Lars-Göran alltid har ett leende på läpparna, han brinner för sitt arbete med hästarna och är öppen för nya tankar och idéer. Trots allt dagligt arbete tog Lars-Göran sig tid att spänna för en häst, Paljett 3485, och ta med mig ut på en härlig körtur genom det vackra landskapet, med härlig bokskog blandat med små byar och landsväg.
Jag är så oerhört tacksam för härliga dagar hos stuteri Udda!

Hälsningar Elin Hermansson"


Elin och Fjellstrumpa.


Läst 43670 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
08
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Svensson är 39 år och hade turen att få äga sin drömhäst i 22 år. Hon fick stoet Stjärna av sin pappa när hästen var fyra år, oinriden och inte speciellt mycket hanterad. Genom åren har de gjort mycket tillsammans – sovit i skogen ihop, badat och ridit långturer på flera mil. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook delar Annika med sig av de sista timmarna i Stjärnas liv och hur det är att ta farväl av sin bästa vän i en tragisk olycka. Hippson har fått Annikas tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen. 
 
Jag har varit
med om det värsta som kunde hända. Min allra bästa vän har vandrat vidare.
Den 22 maj fyllde hon 26 år. Den 23 maj lämnade hon mig.
I en helt oförberedd och ofattbar olycka.
Vi hade våra fem hästar i en skogshage vi använder som försläppsbete. Där går de endast dagtid och hem igen på natten. Men vi tittar till dem flera gånger om dagen. Senaste kollen var vid 17.00, då var allt som det skulle. Klockan 20.00 är det dags att hämta hem dem. Men bara fyra hästar möter oss. Jag sa med en gång till min man att nu är Stjärna död.
Paniken kommer och jag börjar gå ut på hygget i hagen som är cirka en hektar stor. Men ingen Stjärna. Jag beslutar då att vi går upp med de fyra andra och letar vidare sen. Men när vi är på väg till utgången ser jag inne i skogen att där ligger hon.

Jag kastar grimmorna jag bär på och springer in till henne. Skriker till min man att hon har brutit benet och att han måste ringa någon som kan avliva henne akut.
Men när vi kommer närmare ser vi att hela hennes högra framben är under mark. Hon sitter helt fast. Ligger på höger sida och har legat en stund. Höger öga är sönderskrapat av försök att resa sig. Hon darrar av smärta i musklerna. Vi ringer brandkåren. Det finns hopp om att rädda henne. Vi ringer även veterinär så att hon får komma. Brandkåren från två stationer kommer för att hjälpa henne. Det känns som en evighet innan de kommer, men det tar nog bara 15 minuter egentligen.

Min man får hjälp av en brandman att gå hem med de fyra andra hästarna. Vi börjar direkt att försöka hjälpa henne.
Marken är ganska fast och torr så vi har problem med att få brandslangen under henne. Till slut orkar vi få den under och frambenet är framgrävt, så vi vet att vi kan dra loss henne. Det har nu gått ytterligare cirka en timme. Men vi får loss henne. Benet är helt och jag är väldigt hoppfull. Men hon är så trött. Hon orkar inte ställa sig upp. Ligger på sidan och orkar inte ens lyfta huvudet. Vi låter henne vila lite. Men en stor häst som har legat länge, det vet vi att det inte är bra.

Hon har nu legat i minst två timmar. Vet inte hur länge hon låg innan vi hittade henne. Jag beslutar att vi försöker hjälpa henne upp. Med en branslang bakom rumpan och folk på båda sidor om henne orkar vi få henne upp i liggande position. Hon får vila lite innan vi klarar att ställa henne upp. Hon tar i själv och hon står, men väldigt vingligt, tar ett steg och fasan som fylldes i mig när båda bakbenen och vänster fram sjunker ner i marken. Hur är det möjligt. Marken är fast och hästar har gått i denna hage i tio år utan att det har blivit så mycket som ett hovavtryck i skogen.

Vi kämpar och kämpar i ytterligare minst en timme. Men hon sitter bom fast. Benen är borta helt upp till magen på henne. Vi gräver och gräver, men klarar inte att gräva fram henne. Hon sitter för djupt. Hon är så himla trött nu så jag ber veterinären att hon ska få slippa. Troligen har hon även korsförlamning på grund av att hon har legat så länge. Orken finns inte kvar i hennes slitna kropp. Jag gråter floder och det är ett svårt beslut att ta, bestämma att vi ska sluta kämpa.

Min bästa vän som jag haft i 22 år. Min häst som jag kunde lita på i alla situationer. Min häst som skulle ha offrat sitt liv för mig. Skulle jag ta beslutet att vi inte skulle hjälpa henne mer. Fy fasen vad det var svårt. Men hon led, och det hade jag lovat henne, att när dagen var kommen skulle hon inte behöva lida. Hon fick somna in med huvudet i mitt knä...

Brandmännen gav mig en ensam stund med henne. Veterinären, min bästa vän och min man var med som stöd. Jag ville inte att hon skulle ligga där i skogen ensam den natten. Jag ville ha hem henne till gården. För att få upp henne behövdes en vinsch och ytterligare två timmars jobb. Det hade inte gått att få upp henne levande sa de. Jag var inte med och såg det. Och det var nog tur.

Nu ligger hon i sin favoritsommarhage på gården. Det gör så ont i mig att tänka på vilket hemskt avslut min bästa vän fick. Hon skulle ju få finnas i flera år till. Hon var fullt frisk och piggare än unghästarna i stallet.
Klandrar mig själv att vi hade dem i den hagen... Vet att jag inte ska det.
Vila i frid älskade Stjärna.

/Annika Svensson

Läst 108601 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
18
2020


Arkivfoto: Haide Westring

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttaren Niklas Jonsson skriver om coronapandemin och reflekterar över hur viruset har påverkat sporten och vardagen. I inlägget – som först publicerades på Facebook – lyfter han fram att Folkhälsomyndigheten, företag och idrottsklubbar har olika perspektiv och roller i situationen som har uppstått.

Många är det som lider i situationen vi hamnat i. Framför allt tänker jag på de som förlorat någon i denna pandemi som härjar över jorden. I skrivande stund är det över 300 000 människor som lämnat sina nära och kära i sorg runt om i världen. Hur corona på bästa sätt ska bekämpas och vilken strategi som lämpar sig bäst lämnar jag med varm hand till de som har studieskulder i ämnet.

Det enda någon rimligen kan säga, det FHM (Folkhälsomyndigheten, reds anm.) faktiskt säger, är att: Vi vet inte och vi måste vänta och se. Att avkräva ett datum av FHM när vårt samhälle ska rulla i gång som vanligt blir problematiskt utan att först fråga huvudpersonen, det vill säga viruset och hur den planerat sin framtid.

Av förståeliga skäl hörs rop på hjälp från de flesta områden runt om i landet. Verksamheter går på knäna och i många fall har företag redan fått slänga in handduken. Därför är det förståeligt och rimligt att även ridsporten börjar höja rösten och förklara sin situation. I dagsläget är det dock bara att förhålla sig till de restriktioner som ligger, men när lättnader kommer är det viktigt att vara förberedd. Som någon ansåg, och jag håller med, så vore det önskvärt att det fanns en branschorganisation som kan driva ridsportens frågor när den dagen kommer.

Jag anser dock att det är viktigt att förstå och respektera att FHM och ekonomiska verksamheter har diametralt olika ingångsvärden i problemet. FHM:s jobb är att hantera pandemin utifrån ett smittskyddsperspektiv. Företag och idrottsklubbar driver på för att slippa konkurs. Detta ska vägas samman till politik som på bästa sätt räddar så många företag och människoliv som möjligt.

Jag önskar att alla tar med sig detta perspektiv innan de ger sig in i debatten. Att säga att vi har det jobbigt nu är helt ärligt inte ett argument som väger särskilt tungt i dagens situation. Tänk att hålla en människas liv i ena handen och ett livsverk i den andra och tvingas välja.
Jag är glad att jag är ryttare och inte ansvarig beslutsfattare i denna tid.
Hoppas vi ses snart ute på tävlingsbanorna.

/Niklas Jonsson


Läst 129402 ggr Kommentarer Kommentera

MAJ
05
2020
OM DENNA GÄSTBLOGG
I en känslofylld text beskriver hoppryttaren Alexander Zetterman minnesvärda stunder från sin barndom, när Ridsportsveriges framgångssaga tog fart. Att ha en målbild är nu kanske viktigare än någonsin, med de utmaningar vi står inför i och med coronapandemin, menar han. Texten publicerades först på Alexanders Facebooksida, Hippson har fått tillåtelse att dela den här.

  
Jag vill dela med mig denna nostalgifilm (se nedan) och även historien bakom, vad det betydde för mig personligen och för svensk ridsport. 

Tack vare mina föräldrar har jag fått växa upp i en miljö full av hästar och kunskap. Jag har även fått resa och se de största tävlingarna i världen, och träffat de stora ryttarstjärnorna många gånger hemma på gården sedan barnsben. Därav mitt stora intresse för ridsporthistoria och statistik.
När jag var sju år kunde jag världsrankningslistan från plats 1–250 i huvudet. Så fort ”Horse International” landade i brevlådan varje månad slet jag upp plasten och öppnade de gula sidorna, och så studerade jag listan så fanatiskt att jag kunde den utantill.
Under tiden pappa red Vera var han oftast med däribland, men efter ett tag fanns han inte med och det retade mig enormt mycket av någon anledning. Jag ville så gärna att pappa skulle vara bäst och vinna att jag målade teckningar på honom med medaljer runt halsen och med en Volvo på prisutdelningen. 

Jag minns sedan när Richmond Park-eran började och de vann sjuårschampionatet i Falsterbo 2000. Kvällen innan låg vi i sängen i lastbilen, då sa han ”tomorrow I'm gonna make mince meat of them”, det var ett typiskt uttryck han hade och jag kan aldrig minnas någon gång han inte vann när han väl bestämt sig och deklarerat det för alla. 

Vägen till VM i Jerez två år senare, och sedan hur det slutade, var en mycket speciell tid och en stor vändpunkt på många sätt. Pappa hade gått igenom en tuff, men viktig, tid privat och jag minns att han dessutom fick ringa Sylve lite smått förbannad om att dörren till laget hade varit lite väl trög för honom. Jag minns att jag byggde en modell av arenan i Jerez hemma hos farmor och farfar redan ett år innan och på resultatskärmen stod det ”Royne Zetterman Richmond Park”.
Dörrarna öppnades efter hand och till slut var de uttagna till VM. Ett stort ögonblick för mig, för då förstod jag vikten av en målbild, om man drömmer om något och jobbar riktigt hårt så kan drömmar gå i uppfyllelse.
Jag ritar inte teckningar längre, senast var när jag vann YR Krafft Cup i Scandinavium 2006. Men i huvudet ritar jag teckningar som ibland blir till filmer, som morgonen innan jag vann Falsterbo GP 2014. Ju mer känning man har desto klarare blir bilderna. De blir färgglada, skarpa, ljudet och spänningen så tydlig att man kan ta på den. 

På plats i Jerez stod jag med Daniel under medaljceremonin så nära vi kunde komma på läktaren, när det svenska laget hade tagit sin historiska silvermedalj. Man fällde en tår och återigen tänker jag att drömmar verkligen kan gå i uppfyllelse. 

På ett annat plan betydde denna medalj en stor vändpunkt för svensk ridsport. Sverige hade visserligen vunnit silver året innan under EM i Arnhem. Men detta var direktsänt i SVT och mediabevakningen innan, under och efter VM var större än någonsin förut.
Tack vare främst Malin Baryards och Rolf-Göran Bengtssons stora framgångar hade SVT börjat sända mycket mer ridsport än vad man gjort förut. Jag känner mig lite gammalmodig och nostalgisk när jag berättar detta, men jag kan minnas att det var tufft och svårt för mig att förklara för klasskamrater vad det var jag sysslade med, hästsport verkade abstrakt och fånigt. Någon kände till Malin Baryard lite halvt men det var allt.
De som var extra pålästa kunde namedroppa Maria Gretzer och Peter Eriksson också. Jag skruvade på mig och generat berättade jag att jag höll på med hästar första dagen på högstadiet, när jag skulle presentera mig inför klassen, och försökte förklara att det inte var töntigt alls. 

Att Sverige kunde ta medalj på mästerskap var ganska otänkbart och det inspirerade mig enormt att veta att man som svensk kunde lyckas nå de högsta placeringarna på mästerskapen. Senast Sverige tagit medalj på mästerskap var innan andra världskriget. Jag minns att vi flög hem efter lagtävlingen på VM för att rida Globen-kval i Ljungby (jag var tolv år) och jag och mamma lyssnade på semifinalen på radion hela vägen till tävlingen. På söndagen visade de VM-finalen direkt med Helena Lundbäck på tv:n i kafeterian. Helt plötsligt kunde ridsportfolket sätta sig framför tv:n och följa spänningen som om det var ett fotbolls-VM. 

För mig känns det som att efter VM i Jerez så har framgångarna bara vällt in och gjort Ridsportsverige till det vi har i dag. Tänk att man i dag har en studio på varje mästerskap där man sitter och taktikar ridning!? Och att tre gånger har en hoppryttare vunnit Jerringpriset. 
Med detta sagt känner jag även att med det pannbenet vi fostras med genom att jobba med hästar, har vi verktygen att klara kriser såsom denna vi står inför. Drömmar kan gå i uppfyllelse – tack till alla svenska ryttare som byggt denna framgångssaga!

/Alexander Zetterman

Se klippet nedan:


Läst 144199 ggr Kommentarer Kommentera

APR
29
2020


Foto: Emma Johansson och Privat (besök hos den franska sadeltillverkaren Bruno Delgrange)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ryttaren Karolina Malmlöv är grundare av Sellamigo, en internationell digital tjänst och databas som ska förhindra stölder av sadlar. Här berättar hon om sin resa som entreprenör – och tipsar andra hästintresserade med smarta idéer om att tänka utanför boxen och att starta eget.


"Jag har tidigare arbetat med att sälja sadlar och det var där och då jag kom på min idé om ett sadelregister som gör det svårare för tjuvarna att sälja vidare stulna sadlar. Vi lever i en tid där det är modernt att kalla sig för entreprenör. Att jaga investerare och slänga sig med engelska ord ses som coolt. Men hur coolt är det? Hur ser livet ut som entreprenör inom horsetech i Sverige? Här delar jag med mig av delar ur min resa och vad som är bra att tänka på när man har en affärsidé.

En morgon i november ska jag fodra mina hästar. Det verkar som en helt vanlig morgon, det är lugnt i stallet och hästarna tuggar tryggt på sitt hö, precis som vanligt. Men när jag närmar mig vår sadelkammare så förstår jag att något är fel. Väldigt fel. Det ligger glas på golvet och dörren står på glänt.

Jag kliver in i det rum som brukade var fyllt av väldoftande sadlar. Den här morgonen var det bara tomma krokar som mötte mig, tjuvarna hade tagit alla sadlarna. En våg av obehag sköljde över mig, var alla hästar okej? Precis utanför sadelkammaren stod mitt dräktiga sto och en ettåring. Tänk, fanns det någon obehörig kvar i stallet? Det var ju trots allt tidigt på morgonen och fortfarande mörkt ute. Många tankar började snurra i huvudet. Jag är inte ensam om den här upplevelsen, stölder av sadlar är ett stort problem i hela världen.


Från idé till verklighet
Visst har vi alla väldigt många bra idéer? I vår vardag stöter vi på problem som vi antar att många andra också har, ofta har vi en lösning på problemet och undrar varför ingen annan skapat det redan.

Min affärsidé kom till mig när jag arbetade med att sälja sadlar, men det tog flera år innan jag gjorde verklighet av idén. Jag hade aldrig startat företag innan och än mindre ett sådant här stort projekt, hur skulle lilla jag gå till väga för att göra verklighet av mina stora planer? Jag förstod att det skulle kosta pengar, pengar som jag inte hade så jag började googla.

Till slut kom jag in på Almis hemsida och kände att det kanske kunde passa. Almi är delvis statligt ägt och tillhandahåller företagsutveckling, lån och riskkapital och har kontor över hela Sverige. De finns här för oss som har idéer!

Först kontaktade jag deras investeringsavdelning och när de snällt i stället kopplade ihop mig med en av deras innovationsrådgivare blev jag först lite stött. Jag behövde ju pengar! Förstod de inte det?! Jag har lärt mig mycket sedan dess och att jag fick träffa en rådgivare var så klart det bästa just då, men det är mycket man inte kan eller vet innan man börjar.

Till vårt första möte hade jag skapat en enkel marknadsundersökning i Google Analytics för att kunna belysa det problem jag påstod fanns och hur min idé skulle kunna vara en lösning. Men jag visste fortfarande inte exakt vad det skulle bli eller hur det skulle se ut.

Men jag drog en presentation för Emanuel, rådgivaren som jag hade fått mötet med, och visade min marknadsundersökning. Och när jag var klar var Emanuel både imponerad och intresserad av problemet. Han gav mig där och då ett innovationsbidrag så att jag kunde påbörja arbetet med företaget, det var senhöst 2017 och sedan dess har jag arbetat heltid med min affärsidé, min idé som blev till verklighet!


Tre snabba tips som gör din idé till verklighet

  • Försök samla information om problemet som du har identifierat, artiklar, gör egna undersökningar osv. Det är material som du kommer att få användning för när du ska presentera din idé för andra.
  • Prata med andra som har samma problem! Diskutera med så många du kan kring din idé för att se hur de reagerar. Och försök hitta personer som inte bara säger saker du vill höra, våga utmana idén.
  • Att starta företag är läskigt och det är mycket att tänka på. Men det finns hjälp att få! Almi finns över hela Sverige och kan hjälpa till med både affärsutveckling och ekonomiska bidrag eller lån. 

Blod, svett och tårar
Sedan 2017 har jag varit en så kallad entreprenör. Förra året fick jag pris som årets unga innovatör i Sverige, mitt företag har uppmärksammat såväl nationellt som internationellt. Jag minns särskilt när jag fick delta i ett morgonradioprogram i USA, hur nervös men samtidigt stolt jag var. Bakom fina utmärkelser och stora intervjuer finns det dock tårar, ångest, frustration och sömnlösa nätter. Många gånger har jag frågat mig själv om det faktiskt är värt det?
Så är det värt det? Givetvis.

Jag har funderat flera gånger fram och tillbaka om jag gjorde rätt som vågade hoppa så snabbt, alltså att jag valde att arbeta heltid med Sellamigo trots att jag inte kunde ta ut lön från företaget. Svaret på frågan kommer jag aldrig att få. Men jag tror att det hade varit svårt att fokusera om jag hade haft ett annat arbete vid sidan av samtidigt, då hade det också varit enklare att ge upp.

Jag har dessutom fått lära mig att omvärdera och inte tveka på att ta en annan riktning än vad som först var tänkt. På det stora hela har min affärsidé varit den samma, men när jag ska lösa ekvationen hur min affärsmodell blir lönsam har jag fått tänka om flera gånger.


Ensam är inte alltid stark
Eftersom jag har varit ensam i mitt bolag till att börja med så har de externa hjälporganisationerna varit viktiga, Almi har jag redan nämnt och de i sin tur kopplade mig till Science Park i Jönköping, som även de arbetar med affärsutveckling och för att hjälpa entreprenörer.

Science Park har också hjälpt mig med ekonomiska bitar, men där fick jag så småningom en affärsutvecklare att arbeta mer djupgående med. Det har varit avgörande för att jag ska orka fortsätta. Någon att dela tankar och idéer med och som sagt ”vi” när jag har varit där.
Om man har någon att starta sin affärsidé tillsammans med är det värt så oerhört mycket! 


Tre tips till dig som funderar på att starta eget

  • Våga ta steget! Vad är det värsta som kan hända? Låt din affärsidé utvecklas under resans gång, du behöver inte ha allt klart innan du börjar.
  • Fira! Fira allt som är bra. Stort som smått, ge dig själv en klapp på axeln varje dag.
  • Hitta ditt team! Oavsett om det är externt eller om du har någon att starta ditt företag tillsammans med.

Hästtjejer – vad väntar ni på?
Under min resa har jag fått inse hur mycket hjälp det finns i samhället för innovativa idéer. Sverige är ett fantastiskt land att starta och driva företag i. Men i vårt land behöver vi samtidigt fler kvinnor i ledande positioner och som företagsledare, så hästtjejer vad väntar ni på? Vi är uthålliga, arbetsamma, vana vid ledarskap och framför allt tror jag att det finns massor av fler idéer som kan bli till verklighet.

Våga tänka teknik, våga tänka globalt! Du kanske inte vet hur allt ska fungera just nu, men börja någonstans och se vart det leder dig. Jag tror på dig, på oss hästtjejer!
Jag vill också passa på att slå ett slag för Horsetech of Sweden som är en organisation för horsetech-företag i Sverige. Här finns kunskap, stöttning och många personer som har påbörjat sin resa mot att göra verklighet av sina idéer. De har mängder av tips och råd att dela med sig av. Jag hoppas att jag kommer att få träffa just dig där i framtiden!

/Karolina"

 
Karolina, till höger, tar emot det nationella SKAPA-priset som årets unga innovatör.


Läst 79485 ggr Kommentarer Kommentera

APR
06
2020

OM DENNA GÄSTBLOGG
Johanna Sommar har sin häst på Norra Evlinge gård på Värmdö. En tid efter en tävling blev Johannas häst sjuk och man konstaterade att den hade fått EHV-1. Med ett snabbt agerande för att förhindra smittspridning blev ingen annan häst på gården sjuk. Här i Gästbloggen delar Johanna med sig av hur de gjorde.

Vi fick smitta på en häst sex dagar efter en hopptävling. Det hela började på fredagseftermiddagen med att hästen åt dåligt, men den hade inga andra symtom. På lördagen vid 14-tiden kom hästen in från skogshagen där den går tillsammans med en annan häst, cirka 30 meter från närmaste haggranne. Då hade den feber. Utan att fundera på om det kunde vara kolik eller fästingsjukdom, då vi inte såg några andra symtom än feber och att den åt lite dåligt vilket just denna häst kan göra ibland. Hon var pigg och vaken men vi vågade inte chansa, utan hon fick gå direkt ut till vår karantänbox. Vi har ett varmstall med tolv boxar och ett utestall med fem boxar samt karantänboxen.
  
Vi har en karantänbox där alla nya hästar står om de kommer från stall med fler än tre hästar som tävlar eller reser. När en ny häst kommer till oss får den stå i karantänboxen och vi hanterar den med plasthandskar och handsprit, den går i hage där den ser andra men minst tio meter ifrån. 
Vi tempar alla hästar dagligen och har gjort det i över ett års tid sedan EHV-1 kom förra året. Det ingår i den dagliga skötseln av hästen och vi skriver upp på hästens boxtavla vilken temp den har så att alla kan se. Det gör också att vi alltid har ryggen fri i hästägarförsäkran när vi anmäler till tävling och träning, för jag vet att min häst är frisk och även alla mina stallkompisars hästar. Vi har tidigare haft zooepidemicus på en häst som kom med lastbil och som stod i karantänboxen. Då lyckades vi också begränsa det till en häst. 
  
När vi upptäckte feber på min häst lät vi det inte gå ett dygn eller två för att se om hästen visade symtom på till exempel kolik eller fästingsjukdom, utan den åkte direkt ut i karantän i väntan på mer symtom. Detta då hon inte hade några andra tecken än feber, vilket upptäcktes genom den dagliga tagningen av tempen. Hade vi inte haft det som rutin hade jag antagligen ridit runt på min häst den dagen i och med att hon var som vanligt; pigg och gnäggade till sina kompisar.
Hagkompisen blev också isolerad eftersom de hade gått i hagen tillsammans redan när hon fått en febertopp. Hennes hagkompis har en box i utestallet som inte är i direktkontakt med de andra boxarna, samt att min häst inte har någon boxgranne. Så de två hade bara varit i kontakt med varandra. Vi som hästägare hanterar hästarna själva vid isolering. Ingen annan fick ha kontakt med dem oavsett byte av kläder etcetera. 
  
När min häst fick hosta efter två dagar med feber fick jag hantera henne ensam och hon var helt isolerad i boxen från andra hästar och människor. Jag var där upp till fem gånger om dagen och tempade, fodrade, mockade och så vidare. Vatten tog jag med i dunk hemifrån. Hästen hostade eller snorade inte på någon annan häst och ingen mer än jag var i kontakt med henne under den tiden.
  
När hon var symtomfri efter cirka en vecka tog vi en av sommarhagarna som ligger mer än 200 meter från stallet i skogen, och cirka 100 meter från närmaste bilväg, där vi byggde en temporär lösdrift. Hon och hennes hagkompis, som inte visade symptom men som hon haft kontakt med samma dag som hon hade feber, fick släppas ut dygnet runt i 21 dagar. Dock hade hon varken hunnit hosta eller snora på den hästen, vilket vi tror gjorde att han aldrig fick några symtom även om han med all säkerhet var smittad då de delar vatten och mat i hagen.
  
I den isolerade hagen hade endast jag och den andra hästägaren kontakt med dem, foder kom via traktor och vatten via vattenledning. När hästarna skulle komma hem anlitade vi ett företag som ångtvättar stallet i 160 grader och sedan dammsuger upp vattnet. Bakterier och virus dör, dagen efter virkonade vi och efter det kunde vi ta in hästarna. Även släpet som hästen hade åkt i blev ångtvättat och virkonat. Det tar tid men det är värt det! 
  
Jag tror att det här är det som gjorde att vi klarade oss så bra och kanske det som är mina tips till andra.

  1. Vi tempar varje dag. Vi vet att det kan bli jobbigt om någon häst har temp och alla måste stanna hemma tills vi vet vad det är. Men vi tycker att det är värt det. Under de 15 månader vi har tempat dagligen är det här första gången vi var tvungna att ta till denna åtgärd. Vi tycker också att det är viktigt att inte föra smitta vidare till andra.
  2. Vi har en karantänbox som står redo för till exempel smitta eller nya hästar. Där finns även egen kärra och grep, du går aldrig in i stora stallet under tiden du är i karantän. Ska du rida får du en egen krok och uppsittningspall i ett annat hörn än det ordinarie.
  3. Inackorderade i stallet känner till våra rutiner och är väldigt duktiga på att göra det som krävs i en sådan här situation, de gör det direkt och utan tvekan.
  4. Vi har även ett stallsläp som våra inackorderingar får hyra i stället för att hyra av andra stall.

När vi väl fick svaret om smitta insåg vi att ha två hästar isolerade på box i minst 21 dagar inte är det optimala, så vi funderade på om vi hade en annan lösning. Vi tog beslutet att offra en av våra sommarhagar som är långt ifrån både stall och väg. Där släpptes de ut och fick ett vindskydd och kunde röra sig fritt.
  
Det jag vill få fram är att alla stall behöver ha en krisplan om smittan är framme. Du kan bygga en karantänbox nästan var som, vår karantänbox är från början en spolspilta med tak till vårt utestall. Det finns sommarhagar långt bort där man kan låta dem gå utan att hela sommaren blir förstörd, det är värre med fler smittade hästar än om de får gå på sommarbete.
Även om det är tufft, låt endast en person ha kontakt med den sjuka hästen. För när andra stall fått smittor har flera blivit sjuka och det har vad jag förstått upptäckts när en eller flera hästar redan är snoriga/hostiga för att man inte tempar – samt att man inte sätter häst i karantän när den flyttar in. Man låter personal byta kläder och vandra mellan stall.
  
Sen vill vi också tacka Distriktsveterinärerna och SVA som har supportat oss så bra med alla våra frågor och tacka för allt beröm vi har fått för att vi fick stopp på smittan direkt!

//Johanna Sommar 


Läst 73759 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
17
2020

Hovslagarens uppmaning i coronatiderArkivfoto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagarföreningen. I ett inlägg på Facebook förklarar han för sina kunder att han kommer arbeta som vanligt i coronatider – men uppmanar samtidigt att man bör tänka till kring smittspridningen. Vi har fått tillåtelse att låna hans text. Läs mer om ”Peppe” här

Nu är det dags att börja jobba igen efter lite ledighet. Under ledigheten har ju detta med coronaviruset exploderat och tyvärr far ju information och desinformation runt snabbt på sociala medier.

Jag tänker undvika att drabbas av panik och ta allt lugnt och sansat. Jag kommer att jobba på som vanligt med mina skoningar. Är ju även något som jag måste göra av djurhälsoskäl. Jag är inte särskilt orolig för mig, men däremot för de som tillhör riskgrupperna. Så jag kommer jobba på som bokat. Men är ni sjuka ser jag helst att ni inte kommer till stallet utan hör av er till mig innan jag ska dit, för eventuell ombokning eller att jag om möjligt skor ensam. Givetvis kontaktar jag er kunder om jag skulle känna mig sjuk. Gäller även er som jobbar i stallen och inte kan vara hemma av djurhälsoskäl, är ni krassliga så meddela det och håll ett vettigt avstånd från oss andra om möjligt.

När vi ses i stallet får vi nog tyvärr undvika kramande eller handskakande ett tag framöver och extra viktigt är att jag har möjlighet till handtvätt med tvål och vatten när jag är klar hos er. Bra om det finns pappershanddukar eller dylikt att torka sig på, vanliga handdukar kan vara en smittkälla. Risken finns ju nu när allt stänger igen att vissa av er kan få problem med att betala era räkningar. Så hör ni bara av er innan räkningen förfaller, med ett vettigt skäl, går det alltid att lösa med en tillfälligt förlängd betalningstid.

Var rädda om er, få inte panik och tvätta händerna!

/Peppe


Läst 80631 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
15
2020


Foto:  Camilla Johansson–Stark

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lars Mullback är författare, journalist och filmregissör. Han är också CP-skadad och började tidigt på ridskola i en grupp för personer med funktionshinder. Lars har tävlat en del i distansritt och familjen har haft egna hästar i över 20 år. Lars vänder sig mot att Västra Götalandsregionen väljer att dra in ridterapin i länet. Tillsammans med dottern Gintare har han skrivit en debattartikel som vi publicerar här i Gästbloggen.

Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.

För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.

Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.

Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.

Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.

Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.

I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”

Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.

I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.

Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.

Lars och Gintare Mullback


Läst 74116 ggr Kommentarer Kommentera



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Populära taggar



Arkiv




Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 3

– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning

– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar
Hitta självförtroendet i hoppningen efter en olycka
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.