Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat
Thomas Estrin har arbetat som hovslagare sedan 2008. I tisdags när han arbetade blev han sparkad av en häst och han slungades in i boxväggen. Han fördes med ambulans till sjukhus, där de konstaterade att han hade fått en kraftig hjärnskakning. Thomas fick också sys i tinningen. I inlägget nedan, som först publicerades på Thomas sida på Facebook, berättar han om olyckan och om varför det är viktigt att det alltid finns en person i närheten när hästarna ska skos.
– Jag är mörbultad, har extrem huvudvärk och är väldigt trött men okej, säger Thomas till Hippson på fredagen.
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.
"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.
I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.
Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.
Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).
Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?
Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.
Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.
Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.
Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.
/Thomas"
Läst 168943 ggr | Kommentarer | Kommentera |
(Det här inlägget publicerades ursprungligen i november 2016) En gammal (men välbevarad!) ryktborste gjorde Hippsons webbredaktör Annika Grundberg nostalgisk. Missa inte det fina inlägget, som ursprungligen publicerades på Equestrianwords.
"Nyligen, eller egentligen för rätt länge sedan (samvetsfråga) slarvade jag bort Joes ryktborste och nu börjar det bli kris.
När jag fick ta bort min förra häst Lucky slängde jag allt. Jag skulle aldrig mer ha häst, det var jag tvärsäker på. Men några saker strök inte med och jag har haft en aning om att ryktborsten var en av dessa. Så när nu läget började bli desperat gick jag ut i förrådet för att se efter. Och se! Jag hade sparat det som var viktigast för en hästägare förr, före ”slit-och-släng-åldern”. En JH-ryktborste och Ko-cao-line läderfett.
Ko-cao-line-burken lämnade jag kvar, tror inte att den går att använda efter tolv år utan lock. Men ryktborsten fick följa med in för en träff med Grumme grönsåpa. Och se – den blev nästan som ny.
Hur kul är det, tänker ni, att jag har tvättat en ryktborste. Inte så vidare värst. Men de hästar den här slitstarka borsten bär med sig, det är nostalgi på hög nivå. Jag tror jag har haft den där borsten sedan mina första försök till lättridning på Göteborgs fältrittklubb. Den har varit med på ridläger på Apelgården och den har ryktat alla mina hästar: Ediora, Rä-Man, Lucky och nu ska den även få rykta Joe.
Den är inköpt på den tiden då alla inköp gjordes i fysiska affärer. När hästsportaffärer låg på ståndsmässiga adresser mitt i stan. Och när det man köpte fick kosta lite, för det var meningen att det skulle hålla en livstid.
Haglunds Sadelmakeri låg i Vasastan i Göteborg och det var rena julafton när man fick åka dit, där fanns allt från hovkratsar till dyra sadlar i läder. Och – som sagt – det man köpte då höll en evighet. Det är min gamla ryktborste ett bevis på.
/Annika Grundberg
Annikas älskade JH-ryktborste.
Läst 129487 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat
OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Bernard (f.d. Sternerson) växte upp på en gård i Uddevalla i Bohuslän, strax norr om Göteborg. Familjen hade hästar och hon körde ofta tvåspann i lokala parader, släde till julottan och deltog i många små hopptävlingar och hubertusjakter med Västsvenska Fjordhästklubben. När Hanna flyttade till Stockholm som tonåring byttes hästarna ut mot motorcyklar och hon gjorde bra ifrån sig inom roadracing.
1996 flyttade Hanna till Kalifornien i USA, närmare bestämt Lake Tahoe, som är en vacker ort högt uppe i Sierra Nevada (1,900 m.ö.h.). Efter många år i Tahoe tyckte hon att det var dags att ta upp ridningen igen och skaffade då sin 12-åriga blandrasvalack — Obi.
— Jag ville ha en rejäl häst eftersom jag ville rida tekniska ritter i den Kaliforniska vilda naturen där jag bodde, säger Hanna.
Efter 14 år i Lake Tahoe flyttade hon och Obi till Montana. Staden ligger längre norrut än Kalifornien, det är kallare och längre vintrar men otroligt vackert med färre turister. Här berättar hon om sitt liv med hästar i USA.
Ridning i Kalifornien låter väl glassigt! Tänk att kunna rida högt uppe i Sierra Nevadabergen (Lake Tahoe, nord-östra sidan av Kalifornien på gränsen till Nevada) närhelst vädret tillåter — vilket är snudd på alltid, det är ju Kalifornien!
Det vackra landskapet där jag bodde gjorde att jag fick ett förnyat hästintresse, så jag tog upp ridningen igen. Det var som om jag aldrig gjort något uppehåll, trots att jag knappt suttit på en häst på nästan 30 år. Från att som barn och tonåring haft en shettis och fjordingar så tyckte jag att det var dags att skaffa en stor häst. Sagt och gjort, jag köpte den största hästen jag kunde hitta, en 175 cm hög fullblod/belgiskt kallblodskorsning. En stor häst.
Flera av mina vänner varnade mej för att köpa en så stor häst. Inget är anpassat för stora hästar här. De flesta hästtransporter är för normalstora hästar. Jag fick leta länge innan jag hittade en som var stor nog för Obi. Det blev en tre-hästars transport som jag gjorde om till 2-hästars. Ingen av mina ridkompisar hade plats för Obi i deras normala transporter så jag drog runt min trailer flera gånger i veckan eftersom vi red ofta.
När jag bodde i Sverige så hade vi ingen egen hästtransport. Vi hyrde varje gång vi skulle iväg och tävla. Och det tog timmar att lasta våra mycket ovilliga fjordingar. Om det var mindre än två mil så red jag till tävlingarna. Jag red genom Uddevalla stad rätt många gånger.
Problemen tog inte slut bara för att jag hittade en hästtransport som var stor nog. Jag insåg snabbt att det ju var jättesvårt att hitta en sadel som passade. Obi är förvånansvärt nog inte bred, trots att han är hälften kallblod. Han är mer byggd som ett extra stort fullblod och har jättehög manke. Men jag ville inte ha en cowboysadel, dels för att jag tycker att de är obekväma, men också för att jag misstänkte att det skulle bli för tungt att lyfta upp på Obis rygg. Dessutom är jag ju svensk så jag har aldrig lärt mig att rida i en cowboysadel (kallas Western saddle här). Efter mycket letande hittade jag en engelsk sadel som passade (jag provade säkert 15 sadlar).
Där är sällan någon rider ”English” här — de flesta tror att jag är superbra på att rida eftersom jag inte har något sadelhorn att hålla i mig i ifall hästen bockar. Det kan dom ju få tro… De få gånger jag ridit ”western” har det slutat ganska illa eftersom jag har lyckats fastna på sadelhornet. Det är så i vägen! Men försök förklara det för en cowgirl som behöver något att hålla i sig i för att inte trilla av…
En annan sak här som jag haft problem att förlika mig med är att om en ryttare har problem att kontrollera sin häst så verkar det alltid som om lösningen är att skaffa skarpare bett. Och sporrar. Majoriteten av ryttarna här har sporrar. I början tyckte jag så synd om hästarna, men jag har lärt mej att de flesta här inte ens nuddar hästarna med sporrarna eftersom det inte behövs på grund av hur hästarna är tränade. Jag berättar gärna om våra svenska lagar angående hästhållning för folk jag rider med här. De tycker att vi svenskar har mycket bättre förståelse för vad som är bra för våra hästar.
/Hanna Bernard
Läst 67380 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Veterinär Tove Forslund driver Hästspecialisten, en mobil veterinärklinik. Bland kunderna finns Örebro fältrittklubb där hon nyligen var och kontrollerade tänderna på ridskolans omkring 60 hästar. Efteråt skrev hon ett inlägg på företagets Facebook för att hylla ridskolorna och det fina omhändertagande som ridskolehästar får. Vi har fått lov att dela inlägget här i Gästbloggen.
”Den får det mycket bättre som privathäst”
Läst 70788 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Emelie Persson och Beauty har varit ett team i 16 år. I sina yngre dagar tävlade ekipaget framgångsrikt i hoppning, men efter ett långt uppehåll har de tagit upp ridningen på nytt och bytt gren. Men när hon i september åkte med Beauty för att vara med i klubbens division 3-lag blev hon illa bemött i efterhand. Här i Gästbloggen delar hon med sig av sin upplevelse.
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 3:
Vi återpublicerar denna gästblogg från november 2020, då det var den tredje mest lästa under året som gått.
Division 3, ska inte det vara till för att utvecklas, ha kul och mår bra tillsammans oavsett vilken klubb du tillhör? Ska inte division 3 vara till för att ryttare oavsett tidigare nivå få känna gemenskapen och få ut och tävla på en nivå där egentligen det bara ska vara kul?
Jag red division 3 med min ponny i slutet av september. Detta gjordes då vi saknade hästar till vårt lag och jag tog min fräscha fina 22-åriga ponny som älskar att tävla, bara för en kul grej och som ett avslut på vår långa fina tävlingskarriär. Vi skulle aldrig satsa på tävling för där är hennes tävlingskarriär slut. Innan tävlingen klargjorde jag med distrikt och TR och fick godkänt. Allt var frid och fröjd, min ponny var så lycklig att få komma ut så jag som ryttare kunde bara ge lättare kommandon och hon gjorde allt jag bad henne, nästan så att hon svängde innan mig i programmet och hon tänkte själv. Lyckan vara total när resultat kom.
Sen kom det tråkiga. Folk tycker sig ha rätt att kommentera min storlek, min ponnys ålder utan att egentligen ser oss som team, utan att se glädjen i henne och hur fräsch och välvårdad hon är. De ansåg att jag var en häxa som red min ponny. Det ännu mer tråkiga är att de inte hörde av sig till överdomaren, domaren eller tävlingsledaren utan direkt till klubben så att jag i efterhand får veta detta. Domaren tyckte ju att vi var ett fint ekipage och överdomaren sa ingenting. Man har valt att titta på oss men valt att blunda för resultatet och heller inte följt TR och Svenska ridsportförbundets värdegrund. Man har valt att gå en omväg. Man såg inte hur vi som lag kämpade för att ens få ihop ett lag innan vi till slut inte såg någon annan utväg än att ta med min fräscha lyckliga 22-åriga ponny. Det som också stinger i hjärtat är att man anser att jag var för stor trots att varken domaren, överdomaren eller tränare sagt något. Jag är lite lång det vet jag men inte så att ett gotlandsruss inte kan bära upp mig.
Detta slutar med att min dröm är krossad av att få en sista tävling med min ponny. Min dröm att få njuta en sista gång i rampljuset tillsammans med ponnyn som startade mitt intresse för tävling. De krossade hennes lycka av att få visa upp sig. En dröm som istället lett till att jag har en ätstörning så nära anorexia man kan komma, jag har tappat lusten att tävla för varför ska man tävla när folk i efterhand väljer att se vad de själva vill se och inte det uppenbara?
Är det så här vi ska ha det ända från division tre, en division där vi egentligen bara ska fokusera på att ha kul och få tävla i lag tillsammans? Eller ska vi fokusera på det roliga och våga fråga om man har en fråga om ett ekipage. För hade någon kommit fram till mig och frågat mig, varför rider du din ponny? Då hade jag varit ärlig och sagt som det är samt folket hade fått veta att detta var vår sista tävling någonsin ihop. Ärlighet vara längst.
Jag älskar min ponny av hela mitt hjärta och skulle aldrig utsätta henne för någonting ont, det är hon mig alldeles för kär för.
Tack för mig
Läst 131435 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat.
OM DENNA GÄSTBLOGG:
Maria Stigsson jobbar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb och brinner för att hjälpa ungdomar inom ridsporten. Under många år har hon följt med sina elever på tävling och har därmed intresserat sig för teamet som byggs upp kring ryttaren. Hon menar att om ungdomsryttaren är medveten om vad teamet gör, får vara med i planeringen och tala om vad just denne behöver för att kunna prestera som bäst, kommer ungdomarna att bli mer medvetna.
– Vi måste se på barn och unga som att de är egna tänkande individer med mycket kunskap och förmågor. Lyssnar vi på barnets behov, eller tror vi vuxna bara att vi vet vad denne behöver? Ett team kan bestå av många olika personer, men det viktigaste är att kommunicera, säger hon.
Läs Marias inlägg i Gästbloggen nedan.
Jag tänker ofta på det där med teamet när vi är ute på tävling med ”Team Baron”. Man blir så imponerad av alla team man ser och träffar. Mammor, pappor, kompisar och syskon som bär, betalar, hejar, kramar, tröstar, matar, vattnar, klär på, klär av, håller koll, packar – ja, ni vet allt det där som händer innan, under och efter tävling.
Huvudrollsinnehavarna i teamet är ryttaren och hästen. Men en hel film skapas inte av två roller. Det är så många andra viktiga roller som spelar in på prestationen. Såväl stora roller som ”statister” – alla är en viktig pusselbit.
På bilden ovan syns förutom en av huvudrollsinnehavarna – Sörvys Baron – vårt teams ”materialare” som jag ibland kallar henne – mamma Linda. Mamma Lindas roll är tung. Hon anmäler, hon tvättar kläder innan, ser till att allt är packat, att hästen är påklädd när ryttaren går banan, håller koll på vaccinationslistor och så mycket mer.
Det är också hon som fodrar, släpper in och ut hästen varje dag och kör till träningar – hon känner alltså hästen innan och utan. När hon inte är med blir det lätt lite förvirrat. Som till exempel att jag missar att vi var uttagna till vaccinationskoll en gång.
Min roll är mer att se till att ryttaren är i rätt ”mood” under framridning och framhoppning. Vi känner varandra så väl, jag och Ebba, så ofta räcker det med korta, enstaka ord för att kommunicera. Mitt jobb är alltså att se till att ryttaren ostört kan komma in i och kunna vara kvar i sin bubbla. Ibland diskuterar vi någon linje på banan innan start, ibland inte. Ryttaren väljer. Jag vet under vilka förutsättningar Ebba rider som bäst och försöker bidra till dem.
Teammedlemmar är inte bara de som är med just under tävlingsdagen. Till teamet hör såväl hovslagare, veterinärer, tandläkare men framförallt kanske tränaren. I vårt team är tränaren Anne Eriksson. Jag förser mig alltid med rapport hur träningarna gått, då jag sällan har möjlighet att vara med. Detta för att veta till kommande tävlingar var ryttare och häst ligger just nu. En tränare som ser ekipagets styrkor och svagheter är en ovärderlig del av teamet. Vi har dessutom förmånen att tränaren känner hästen sedan den var väldigt ung och har sett ryttaren genom åren på många olika hästar. En stor nyckel i allt är Annes noggrannhet i grunderna. Kan man någonsin få för mycket av det?
Har du funderat på din roll i ditt team? Har du frågat ditt barn, eller den du är med, hur den vill att du agerar och vilken roll du har? Vi är ju faktiskt där för att den personen ska kunna prestera så bra den kan för just den dagen. Vi är där för att skapa förutsättningar.
Hur vill din teammedlem att dagen ska se ut? Vad ska du göra på framhoppningen? Behöver den instruktioner eller gör instruktionerna bara ryttaren nervös? Vilka är din ryttares styrkor?Lyft dem på framhoppningen, tjata inte om det negativa! Ryttaren ska serveras självförtroende på vägen in, inte bli påmind om allt som den kanske skulle kunna göra fel.
Om det inte går bra på banan – finns det en plan för det? Vill ryttaren vara för sig själv en stund? Hur hanterar vi i teamet besvikelsen som kan komma? För besviken måste ryttaren få vara när det inte går bra.
Många fantastiska team ser man när man är på tävlingsplatsen. Men också team som kanske, med små förändringar, skulle kunna ge ryttaren större möjligheter att prestera.
Avslutningsvis vill jag bara säga – teamet måste ha roligt! Vi håller på med den här sporten för att det är roligt, se till att skratta och plocka fram alla godbitar. Vi har kul, ibland går det mindre bra, men då vet vi att det kommer fler möjligheter och fler tävlingar.
Oavsett vilken nivå man är på behövs ett team och det teamet behöver kommunicera INNAN tävling och huvudrollsinnehavarna behöver få vara just det. Vi andra är regissörer, sminkörer, materialare och allt annat som behövs. Låter vi barnen komma till tals? Vet vi vad de behöver eller tror vi bara det? I går gick det bra, vi skötte alla våra uppgifter och ryttaren kunde fokusera och prestera. Då är det galet kul att tillhöra ett team!
/Maria Stigsson
Läst 130576 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Erika Lundqvist är ridskolechef hos Göteborgs fältrittklubb. I ett inlägg på ridskolans Facebook hyllar hon alla ridskolehästar. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägg här i Gästbloggen.
//Erika Lundqvist, ridskolechef GFRK
Hitta din nästa hästtransport på Hippson Market:
Ovan visas de sex senaste annonserna inom kategorin:
"Transporter | Alla".
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Transporter" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se
Läst 137210 ggr | Kommentarer | Kommentera |
När Escalon Lux N var fyra år rekommenderades han till bruksprovet. Efteråt var han mycket stresspåverkad. Evelina Wilhelmsson, som äger hästen tillsammans med sin mamma Annelie, beskriver det som att han gick in i väggen. Vägen tillbaka hittade de av en slump, efter en trafikolycka. Här berättar Evelina om resan hon gjort tillsammans med Escalon Lux N, som visat att han trivs bäst utan både sadel och träns.
Det här är storyn om min tävlingshäst som gick bruksprovet som fyraåring och som gick in i väggen framför allt mentalt. Nu, sju år senare, har vi äntligen hittat rätt. Han har varit hos mycket duktiga ryttare som unghäst men är en mycket speciell, svårläst, introvert och känslig häst som helt enkelt inte passade in i "systemen".
Den några år gamla sadeln som var utpassad till honom var några få millimetrar för trång, något en "vanlig" häst inte borde reagera på enligt sadelutprovare. Lite smått motvilligt fick jag beställa en helt ny sadel efter att ha provat en med lite, med betoning på lite, mer bogfrihet. Något han visade tydligt att han trivdes bättre i. Han var alltså helt frisk och den gamla sadeln låg inte dåligt alls men Escalon ville ha lite mer plats att röra sig i. Under tiden jag väntade på den nya sadeln så fortsatte barbackaridningen. Till slut hoppade vi upp till 1,30-banor barbacka i grimma hemma och använde bara den gamla sadeln vid tävling eller träning.
När den nya sadeln anlände trivdes han mycket bättre men han visade snart tydligt, genom att ställa sig stilla och skrapa med hoven, att han vid träning hemma ville bli riden utan sadel. Så har det fortsatt. Han är helt enkelt mer avslappnad när han får röra sig helt fritt. Man kan kanske jämföra det med att gå och dra upp axlarna hela dagarna. Förutom att få kramp i axlar och nacke så hade det börjat göra ont på fler ställen i kroppen också. Om jag får spekulera fritt så tror jag det var så han kände det men vad vet jag, tyvärr kan jag inte prata med min häst, jag kan bara försöka vara lyhörd på vad han visar för mig.
Nu tävlas han än så länge upp till 1,30-nivå med sikte mot högre höjder. Han rids enbart barbacka i grimma eller i sitt nya bettlösa träns på hemmaplan. Hans sadel används i stort sett endast vid hoppträning eller tävling och då är han helt okej med att ha den på. Får han välja själv så väljer han alltid att vara utan sadel. Jag har vid flertalet gånger testat att lägga på sadeln hemma och han protesterar som sagt snabbt genom att skrapa med hoven så fort vi kommer ut i paddocken. Han går att övertala men tar man sedan av sadeln så blir det en helt annan ridkänsla. Ett annat tryck i steget och en mer avslappnad häst. Nu har vi kommit fram till att han på tävling, vid gott humör, kan behöva ett tredelat bett i munnen. Dom dagarna rids han då i sitt bettlösa träns och med ett bett i munnen med två olika tyglar. Varav en är fäst i nosgrimman och en i bettet, detta för att kunna ha mer kontakt på tygeln till nosgrimman än till munnen.
Det jag tycker är så roligt med det här, är att visa på att många passar in i "systemet" men helt enkelt inte riktigt alla och ibland får man som ryttare lyssna in vad hästen försöker säga. Den här hästen har till exempel alltid varit livrädd för att bli klippt och behövt lite lugnande. För två år sedan kom jag på att det gick alldeles utmärkt att klippa honom om han fick stå lös i gången, då han förmodligen visste att han kunde komma undan "faran" lätt. Där stod han istället och sov under tiden jag klippte honom trots, eller i detta fallet tack vare, att han var helt lös.
Escalon är en väldigt speciell häst med ett stort hjärta, som gjort mig både grå- och tunnhårig under alla år, men det är med glädje som jag förstått att vi har hittat rätt. Titt som tätt får jag frågan "går det verkligen att rida igenom honom barbacka" och lika ofta är mitt svar "ja absolut, han går bättre utan sadel än med den". Och med detta sagt så vill jag dela min berättelse och visa andra hur viktigt det kan vara att förstå att varje häst, precis som vi människor, är individer och det finns dom där som är lite "extra" som kanske faktiskt måste specialbehandlas lite. Det finns dom som helt enkelt inte är mogna för stora mentala uppgifter tidigt i livet. Det finns dom som stänger inne sin stress men inte visar den utåt. Escalon är en av dom hästarna.
Visst hade jag kunnat be honom att göra sitt jobb med en sadel på och bett i munnen men varför inte försöka ge hästarna bästa möjliga chans att kunna prestera eller kunna klara av det vi ber dom att göra. Vi har till exempel redan sett Peder Fredricson med flera, testa sig fram med att rida utan skor. Några fungerar det på, andra inte. Trots att jag är tävlingsmänniska och har som mål att lyckas med det jag gör så är det viktigaste för mig att jag vet att mina hästar mår så bra som möjligt och att jag gör mitt bästa för att hitta det just dom trivs bäst med så de kan bli så bra som möjligt. Oavsett om det innebär att jag får gå runt i smutsiga ridbyxor varje dag efter barbackaridning eller om det innebär att rida i sadel. Bara för att Escalon vill bli riden på detta viset så innebär det ju självklart inte att jag rider mina andra hästar på samma sätt, för det hade inte fungerat utan sadel och träns på dom helt enkelt.
Veterinärer, hovslagare, tränare och equiterapeuter har sett Escalon under många år och är alla överens om att han mår betydligt bättre nu än han tidigare gjort, både fysiskt och mentalt. Att jag har fått en fantastisk ridkänsla på köpet, en häst som äntligen börjat släppa loss i hoppningen och mycket bättre egen balans på hästryggen, det är bara en stor, stor bonus!
/Evelina Wilhelmsson
Läst 84336 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hoppryttaren Elsa Berggren är 20 år och bor i Falun, Dalarna. De senaste åren har hon haft fullt upp med arbete i Sverige och utomlands, egna hästar och den egna hästverksamheten samt träningar. Förra hösten mådde hon mycket dåligt och i inlägget lyfter hon frågan om vi i hästvärlden har normaliserat långa arbetsdagar och fulla scheman. Sedan dess har hon i högre grad prioriterat att ta hand om sig själv, genom mindre stress, god kost och sömn, och hon försöker att alltid vara ledig tre kvällar i veckan. Inlägget nedan skrev hon först på Instagram och hon fick stor respons från ryttare som känner igen sig. Missa inte intervjun med Elsa längst ner.
Hösten 2019 var jag helt slut. Jag kom hem från två hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut och dag in i 15 månader, lediga dagar var som bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång. Huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas och pappas soffa, mina 54 kilo som fanns kvar på mina 175 centimeter. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte det. "Har du gått in i väggen? Hur mår du?".
Vart var ni när jag gick upp klockan 05.30 varje dag och kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer att löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tyna bort, löna sig med att förlora vänner.
Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Vår otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen.
Jag vet i dag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal och snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden.
Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem och så vidare. Jag skäms nu när jag skriver det. Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna, men att sova fyra timmar om natten, jobba sju dagar i veckan alla veckor om året, aldrig hinna äta lunch, aldrig hinna tillbringa tid med sambon, aldrig kunna planera in en middag med sin bästa vän... Det är inte friskt, inte ens för en hästmänniska och DET ÄR OKEJ att säga "vet ni, det här håller inte. Jag vill vara ledig tre kvällar i veckan".
Jag önskar att någon sa det till mig, för i mina ögon var jag lat då. I dag vet jag att det är smart. Godnatt och var rädda om er, precis som ni är med era hästar. Dom hade ni aldrig kört rakt in i väggen, gör inte det med er själva heller.
/Elsa Berggren
Hej Elsa, hur ser din vardag ut i dag?
– Jag driver egen hästverksamhet som ryttare och tränare och jobbar med sociala medier. Jag jobbar också deltid i butik.
Vad fick dig att skriva inlägget just nu?
– Först la jag ut en instastory på morgonen, på väg till stallet och skrev typ "vad håller jag på med?". Sen skulle jag jobba från 09.30 till 18.30 och sedan åka direkt för att hålla träningar till klockan 21. Många svarade och berättade hur de har det så här varje dag, och ville ha någon slags bekräftelse eller ett "bra jobbat". Men jag kunde inte svara så, utan istället kände jag igen mig och tänkte på tiden när jag kämpade som mest, och så skrev jag det här inlägget.
– Jag vill inte stötta ett destruktivt beteende. Visst, jag går alltid upp innan klockan 06.00 på morgonen, för det gillar jag, men nu är jag mycket mer noggrann med att få till sömn och mat. Jag går på halvfart jämfört med förr. Alla vill bli bättre, som ryttare, tränare eller hästmänniskor, men jag har lärt mig skillnaden på kvalitet och kvantitet.
Vad var det som fick dig att inse att du höll på att bli utbränd?
– Förra hösten hade jag precis kommit hem från ett jobb utomlands. Jag hade inte träffat min familj på länge, och just då hade jag inget annat jobb som började direkt. Det fick mig att tänka till, "vad har jag hållit på med?". Jag är en person som aldrig känner efter, men någonstans förstod jag ju att det inte var normalt att vara 18 år och ständigt äta värktabletter för att inte få migrän. Jag låg hemma med halsfluss en gång i halvåret och var aldrig hemma från jobb mer än 24 timmar även om jag precis fått penicillin. Jag gick på full fart, sen stupade jag totalt.
Vad har du för råd till andra som känner igen sig?
– Det är svårt att hitta en balans i vardagen, många gör ju så här eftersom de behöver få ihop det ekonomiskt. Som hästägare ska man inte underskatta att skaffa en medryttare, för att på så sätt få en hästfri dag i veckan. Inte för att man vill det, utan för att det är vad som behövs. Det finns ingen mall att följa, men vill man plugga och ha häst, behöver man ofta ha ett extrajobb för att ha råd. Då har man redan fyllt ut alla procenten per dag, och går på mer än 100 procent.
– Jag försöker som sagt ha tre lediga kvällar i veckan, och de dagar då jag jobbar i butik ser jag till att antingen vara i stallet på morgonen eller på kvällen. Inte både och. Det måste finnas tid till att ta hand om sig själv.
Vad har du fått för respons från din omgivning?
– Jag har många smarta människor runt mig, och det är stor skillnad på hur hästfolk och andra ser på det här. Mina kollegor i butiken blir oroliga när jag säger att jag ska åka direkt till nästa jobb, "du har ju inte suttit ner på hela dagen!". Hästfolk slår en på axeln och säger att "det är vad som krävs" eller "du är av det rätta virket". Det är vad jag reagerar mest på, för hästfolk är det normalt att springa rakt in i väggen i full fart.
– Efter att jag skrev inlägget har jag blivit överröst av meddelande från folk som känner igen sig och tycker att det är bra att jag lyfter detta. Det har jag aldrig hört förut.
Hur mår du i dag?
– Jag mår så mycket bättre än för ett år sedan. Jag minns inte senast jag hade migrän.
Läst 63963 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Under hösten, när många hästar kommer in från sommarbeten, ökar risken för att hästarna drabbas av kolik. Mälaren hästklinik berättar vad du som hästägare kan göra, och hur en undersökning av en häst med kolik går till. Inlägget publicerades först på deras sida på Facebook.
Hösten närmar sig med stormsteg och nu stallas många hästar in från sommarbeten. Kolikrisken ökar därför när hästarna rör sig mindre än vanligt och med de kallare temperaturerna får kanske hästarna inte i sig tillräckligt med vatten. Båda faktorerna ökar risken för förstoppningar och därför tänkte vi friska upp minnet lite om just detta och berätta vad vi gör när ni besöker oss med en kolikhäst.
Om hästen utfodras med enstaka, större portioner av kraftfoder och hö kan man se upp till 15 procent minskning av blodplasmavolymen en stund efteråt. Detta beror på att produktionen av fettsyror överstiger upptaget genom tarmväggen och vatten dras istället ut till tarmen. Den minskade plasmavolymen måste sedan kompenseras och upptaget av natrium och vatten från tarmen ökar därför, vilket i sin tur kan torka ut tarminnehållet och teoretiskt öka risken för förstoppningar. Dessa förändringar ses inte när hästen står på ett mer kontinuerligt intag av grovfoder.
Därefter ges lite lugnande medicin direkt i blodet (intravenös sedering) och det görs en rektalundersökning. Med handen når man mellan 60-70 procent av hästens bukhåla, och även om man inte kan känna allt, ger denna undersökning ovärderlig information. Finns det en förstoppning, ökad mängd gas eller kanske till och med ett misstänkt felläge på tarmen? Under tiden som veterinären rektalundersöker, brukar en assistent sätta en permanentkateter i hästens halsven. Denna sys fast på plats och gör att hästen kan få mediciner och intravenöst dropp direkt i blodet utan att man behöver sticka den upprepade gånger.
Nästa moment är nässvalgsondning. Eftersom hästen har en mycket stark övre magmun, saknar den förmåga att kräkas. Vid vissa koliktillstånd fyller magsäcken på och detta kan gå så långt att magsäcken spricker om hästen inte får hjälp med tömning. En sond förs från näsan och ner i magsäcken, och man kontrollerar via hävertering om det finns onormalt mycket vätska. Vid vissa tillstånd använder man istället sonden till att ge preparat som hjälper till med förstoppningar, paraffinolja eller speciella salter kan användas till detta. Sondning är också ett bra sätt att ge hästarna extra vätska.
Hästar som kommer in med kolik brukar inte få äta något det första dygnet, och följande morgon efter ronden upprepas de mer ingående undersökningarna. Enklare förstoppningar har ofta lösts över en natt, men ibland kan det ta flera dagar innan hästen är färdigbehandlad. Till en början ger man då bara små tussar hö utspritt över dagen, för att se att hästens tarm fungerar som den ska igen. Många djurägare vill gärna att hästen stannar för ett par dagars uppfodring, men ibland vill husse eller matte ha hem sin häst så snabbt som möjligt, och den får då med sig foderanvisningar för de första dagarna.
/Mälaren hästklinik
Läst 82459 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Här hittar du alla våra husbloggare
Arkiv
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Juni 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- December 2022
- Augusti 2022
- Juli 2022
- Juni 2022
- Maj 2022
- April 2022
- Februari 2022
- December 2021
- November 2021
- Augusti 2021
- Juni 2021
- April 2021
- Mars 2021
- Januari 2021
- November 2020
- Oktober 2020
- September 2020
- Augusti 2020
- Juli 2020
- Juni 2020
- Maj 2020
- April 2020
- Mars 2020
- Februari 2020
- Januari 2020
- December 2019
- November 2019
- Oktober 2019
- September 2019
- Augusti 2019
- Juni 2019
- Maj 2019
- April 2019
- Mars 2019
- Februari 2019
- Januari 2019
- December 2018
- November 2018
- Oktober 2018
- September 2018
- Augusti 2018
- Juli 2018
- Juni 2018
- Maj 2018
- April 2018
- Mars 2018
- Februari 2018
- Januari 2018
- December 2017
- November 2017
- Oktober 2017
- September 2017
- Augusti 2017
- Juli 2017
- Juni 2017
- Maj 2017
- April 2017
- Mars 2017
- Februari 2017
- Januari 2017
- December 2016
- November 2016
- Oktober 2016
- September 2016
- Augusti 2016
- Juli 2016
- Juni 2016
- Maj 2016
- April 2016
- Mars 2016
- Februari 2016
- Januari 2016
- December 2015
- November 2015
- Oktober 2015
- September 2015
- Augusti 2015
- Juli 2015
- Juni 2015
- Maj 2015
- April 2015
- Mars 2015
- Februari 2015
- Januari 2015
- December 2014
- November 2014
- Oktober 2014
- September 2014
- Augusti 2014
- Juli 2014
- Juni 2014
- Maj 2014
- April 2014
- Mars 2014