Gästbloggen - "Inte alla har blivit ledda till häst av Patrik Kittel"
MAJ
10

"Inte alla har blivit ledda till häst av Patrik Kittel"

 
Foto: Kenth Gustafsson 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sandra Gustafsson har gott om meriter både nationellt och internationellt, hon är med i fälttävlanslandslagets B-trupp. Sandras främsta meriter är SM-guld 2015, SM-silver 2016 och en OS-nominering 2016. Just nu satsar hon mot en plats i truppen till OS i Tokyo 2020.
Efter helgens clinic i Billdal, där hon red för Patrik Kittel, skrev Sandra det här öppenhjärtiga och ärliga blogginlägget. Även en proffsryttare kan känna sig besviken och misslyckad!
Lundhagen Eventing

Den efterlängtade clinicen för Patrik Kittel
 
"Nu, så där ett par dagar
efter clinicen, har jag kunnat smälta det som faktiskt hände. Jag såg det direkt som ett nederlag och var väldigt besviken över situationen som jag hade så höga förväntningar på. För er som inte var på plats och såg hela händelseförloppet ska jag ge er en liten förklaring.


Foto: Kenth Gustafsson 
  
Arrangemanget ägde rum i Billdals ridklubbs stora ridhus. Dressyrstaket, blommor, skärmar, projektorer, högtalare och publik. Clinicen hade allt.
Jag hade turen att få rida tillsammans med Carl Hedin som är en otrolig glädjespridare, precis som Patrik Kittel. Men för oss gick det inte riktigt som förväntat. Carl satt på en otroligt fin femåring och jag hade med min fantastiska Kvadrat, som är så lugn, cool och totalt okomplicerad. Men, efter att ha skrittat fram inne på arenan blev han helt plötsligt jätterädd. Skräckslagen. Inte för publiken utan för de vita skärmarna som stod uppställda längs den bortre långsidan.
  
Patriks grundplan att vi skulle fokusera på övergångar, grundridning och kontakten till bettet fick sig en helomvändning. Om vi säger så här, det är inte alla som har blivit ledda till häst av Patrik, men jag och Kvadden har. Vi fick fokusera på att få hästarna trygga på banan, även Carls häst var otroligt spänd.


Foto: Kenth Gustafsson 
  
För publiken blev det i stället en lektion i Patriks sätt att få hästarna trygga och att lita på sin ryttare, hur man hanterar problemlösning, för visst har vi alla stött på dessa problem i våra hästliv.
För min del lärde jag känna en sida hos en häst jag aldrig har sett innan. Min annars så okomplicerade Kvadrat var fruktansvärt rädd och ville bara fly till en början, och det var inte bara en gång han stod på bakbenen.


Foto: Kenth Gustafsson
  
Nyckeln vid sådana här situationer är enligt Patrik att få hästen trygg och avslappnad på den del av ridbanan där den inte är rädd eller spänd. Sedan kan man rida volter som successivt förflyttas mot det läskiga. Därefter kan man rida svag öppna samt skänkelvikning, och ha hästen ställd ifrån det den är rädd för, och på så vis få den att passera det som är obehagligt. Men man bör göra detta långsiktigt, man kanske inte kommer förbi det läskiga i dag, kanske inte i morgon heller, men man kanske kommer något närmre steg för steg.
  
Jag och Kvadrat lyckades emellanåt visa de kvaliteter vi besitter, men långt ifrån allt kom fram. Det hela blev kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på, men det blev slutligen ett väldigt bra träningspass för oss i miljö, tålamod och förtroende.


Foto: Kenth Gustafsson


Foto: Kenth Gustafsson
  
Jag skulle gärna vilja återuppta det här ridpasset för Patrik, och hoppas att den möjligheten ges längre fram.
Det viktigaste budskapet i det hela är att man kanske inte alltid har en bra dag, det gäller både häst och ryttare, och då får man träna utifrån de förutsättningar som finns. Skapa trygghet och harmoni i samarbete med din häst, det är inget som kan tvingas fram.
Ett stort tack till Dressage Tour och Saab för att jag fick vara med!
  
/Sandra Gustafsson" 

Till bloggen

taggar


liknande webbartiklar


Läst 76622 ggr





Fler inlägg

NOV
20

Alvin retades – vill inspirera andra killar att börja rida

OM DENNA GÄSTBLOGG
För tio månader sedan hade nioåriga Alvin Petman suttit på en häst ett fåtal gånger. Nu har han fått rosett på sin första pay and jump och tränar flitigt för att bli bättre. Men att vara ung kille och gilla hästar är inte det lättaste – Alvin har blivit retad i skolan för sitt intresse. Trots många avramlingar och tuffa ord satsar han nu på att bli minst lika bra som sin stora idol, Peder Fredricson. Här skriver Alvins mamma Marie om sin sons resa så här långt.


Foto: Privat
  
"Min son blev retad i skolan – andra tycker att ridning är fjantigt"
  
"Min nio år gamla son, Alvin, började med ridning när jag – hans hästtokiga mamma – kände att jag hade varit utan hästar på tok för länge. Jag slutade rida när jag väntade Alvin.
Alvin hade ridit sina kusiners häst ungefär tio gånger ett år tidigare och visste hur man höll tygeln i skritt, men han hade inte ridit utan ledare. Eftersom han hade visat intresse och i och med att hans tre år gamla lillasyster älskar hästar tänkte jag att 'vi testar och ser'. 
  

Efter fyra veckors
letande kom den lilla ponnyn Jack hem till oss. Han var 126 centimeter hög och konstantskimmel. Världens bästa barnponny, han älskade att bli pysslad med och var snäll, men ändå pigg att rida. Alvin som hade haft de lite jobbigt med att han inte hittat någon sport som passat, blomstrade ut och blev mer pigg och glad. Han hittade en bästa vän i ponnyn.
  
Alvin kämpade, han lärde sig efter ungefär tre veckor att rida lätt – plus att han då började lära sig namnen på till exempel grimma, träns och sadel. Han hade INGA förkunskaper alls. Alvin ville gärna börja hoppa så snart han bara hade lärt sig rida lätt och det blev hans passion. Nu har Alvin startat fyra pay and jump och en cup vi hade i stallet där vi hyr in oss.
 
För två månader sedan fick Alvin tyvärr sälja sin bästa vän Jack då Alvin så gärna ville hoppa, men lilla Jack inte ville det. Så nu lär Jack återigen barn att rida. Vi hittade då C-ponnyn Apache och efter att Alvin hade suttit på honom i två minuter sa han att 'den här hästen SKA jag ha', och efter besiktningen fyra dagar senare stod han i stallet. Nu har Alvin hittat en kompis även i Apache och det känns väldigt skönt.
  
Efter sommarlovet har Alvin nämligen blivit retad i skolan för att han rider, andra killar tycker att det är en tjejsport om det ens är en sport alls, det är bara fjantigt och löjligt. Att efter en tuff dag i skolan få krama om sin ponny, det är läkande för ett brustet hjärta.
Nu verkar det ha lugnat sig i skolan och Alvin har bra kompisar som stöttar honom, så nu hoppas vi på att få med några ut till stallet för att testa på ridning. Det är en tuff sport och Alvin har trillat av ungefär 30 gånger. Han har blivit trampad, sparkad och biten bara sedan i januari, en gång har han även ramlat av Apache.
  
Alvin tycker att andra killar borde få testa ridning utan att vara rädda för att bli retade, för det är oftast det som är orsaken till att de inte vill pröva. Med min hjälp skriver Alvin öppet om ridningen på sin Instagram och han hoppas kunna inspirera andra killar att våga rida, hans Instagram har fått mycket positiv feedback.
  
Nu tränar Alvin för Fredrik Hasselberg i hoppning, som hjälper honom att utvecklas och att nå sitt första delmål – att starta en lokal tävling. Alvin drömmer om att kvala till Sverigeponnyn och att då få rida i Scandinavium.
Hans mål är även att jobba ihop sig med stallkompisens storhäst Ralf för att kunna starta childrenklasser på Falsterbo Horse Show. Till slut hoppas Alvin att han ska kunna rida SM och bli lika duktig som sin idol Peder Fredricson. 
  
/Marie"
  
I det här klippet, från februari 2018, har Alvin ridit i två veckor och han kämpar för att lära sig att rida lätt:

 Och i det här klippet, från oktober 2018, hoppar Alvin bana med sin nya ponny Apache:


Läst 13301 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
19

Gästblogg: "Vem ska man egentligen lyssna på?"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
I sin blogg skriver dressyrryttaren och tränaren Emelie Brolin om sina tankar som uppstod i samband med utbildningen för B-tränare. Hon saknar en röd tråd i hästägandet och upplever ofta att eleverna söker råd som inte alltid passar in i helheten. Vi har fått hennes tillåtelse att publicera inlägget i sin helhet nedan.

"På B-tränarutbildningen var ett ämne som kom upp flera gånger “att den allmänna hästkunskapen” hade försämrats. Folk letade information på annat håll och många gånger på fel ställe.
  
Jag själv upplever som tränare ett problem i att folk lyssnar lite för mycket på alla olika och vänder kappan efter vinden. Det är svårt att se en röd tråd och det är svårt att nå hela vägen fram.
  
Ett fel som jag som tränare ofta ser är hästar som systematiskt lägger tungan över bettet. Jag vet att jag ger mig ut på ett område där många nu kommer att ha åsikter. När jag som tränare sett tungan halva passet ber jag eleven att stanna. Då ser jag att bettet hänger mellan framtänderna och nosgrimman sitter så löst att den inte ger någon effekt alls och tränset i princip skulle kunna ramla av.
  
Då berättar eleven att hästtandläkaren sagt att nosgrimman måste vara väldigt lös och bettet hänga långt ner. Absolut, vi ska inte ha för hårt åtspända nosgrimmor eller bett som sitter för högt, men det finns ett mellanting. Hur bra är det för hästen att gå med bettet mot undersidan av munnen utan att bettet tar i? Hur bra är det för hästen i övrigt att ridas utan någon kontakt med tygeln och sänka ryggen?
  
Hur ska jag här som tränare komma fram. En hästtandläkare talar utifrån hur hästen ser ut när den står still, en tränare ska se helheten och hjälpa till under ridpasset så att allt fungerar. Den har förmodligen inte ens sett ryttaren rida eller hur utrustningen sitter.
  
Ett annat exempel är en häst som går med sänkt rygg, en ryttare som sitter i för liten sadel och därför sitter i obalans. Här går jag fram och känner på manken och inser att sadeln trycker på manken. Jag försöker förklara att ryttaren måste byta sadel för hästens välmående. Då svarar eleven att sadeln är utprovad av en sadelutprovare och ska fungera perfekt. Jag frågar då lugnt om denna sadelutprovare såg eleven rida? Nej, den la bara på hästen sadeln i stallet...
  
Jag har också elever som har räknat ut foderstaten på nätet och följer denna slaviskt. När hästen inte går fram och jag försöker förklara att den behöver mer energi ändrar de inte.
  
Jag vill bara förtydliga vikten av helheten, att alla som ger råd och tips kanske inte alltid ser helheten och det är där vi tränare och professionella med många år i branschen kommer in. Vi ska se till hästen och situationens bästa.
  
Tänk dig att du går till din PT och har googlat dig fram till en fasta du ska ha under dina träningsveckor. PT:n som du betalar 1 000 kronor per pass säger att du behöver energi för att träna, ska du ändå träna utan att äta eller köper du hela konceptet från din PT?
  
Du har också hittat ett par superbra barfotaskor på nätet som ska vara bra att träna med. Men när du andra gånger kommer med sår på fötterna till din PT och denne rekommenderar ett par andra skor, vem lyssnar du då på?
   
Kvinnor som är gravida får oftast 1 000 råd om vad de ska göra och inte göra, de går till sin barnmorska och får hjälp utifrån sin situation med vad som är bäst för just dem. Barnmorskan är varken läkare eller dietist, men jobbar med det bästa för mamman och barnet och de ser väldigt många olika situationer.
  
Jag vill med detta påpeka att det finns 1 000 vägar till Rom, men om du tar hjälp med en vägbeskrivning måste du följa den hela vägen. Din tränare försöker hjälpa dig med en plan och en tydlig linje, du behöver inte följa den exakt men du kan inte heller alltid lyssna på alla andra.
  
KRAM
/Emelie Brolin


Läst 23000 ggr Kommentarer Kommentera

NOV
15

Gästblogg med Felicia Grimmenhag: Vikten av en läromästare


Foto: Tomas Holcbecher och Anna Carlsson-Käck

OM DENNA GÄSTBLOGG
Pararyttaren och EM-femman Felicia Grimmenhag har haft hästen Tarot E i snart två år. I ett inlägg på sin blogg, som vi återpublicerar nedan, berättar hon om deras gemensamma resa och raketkarriär.

Vikten av en läromästare
 
"
När jag började rida som funktionshindrad förstod jag nog inte riktigt vad det innebar. Jag förstod inte vad dressyr var, vad paradressyr var och framför allt inte vad det innebar att göra en satsning. Jag har haft ett fantastiskt team med tränare, medhjälpare och medryttare – men i dag vill jag skriva om hästen.
  
Jag kommer ihåg när jag började rida för lite mer än fyra år sedan. Då på en fantastisk läromästare i western. En arab som bar runt mig så fint och lärde mig att rida på nytt igen, den här gången utan ben. Jag är en gammal ridskoleryttare, men jag skulle nog säga att jag inte kunde så mycket om dressyr, om något alls. Jag hade nog varit hoppryttare om jag hade fortsatt rida när jag var yngre.
  
Men när tankarna på en satsning började växa fram förstod vi ganska snart att en westernhäst inte hade det som krävdes för att tävla paradressyr. Det slutade med att jag köpte ett femårigt arabsto. En häst som jag i dag inte alls kan förstå varför jag köpte.
Det var inte det att hon inte var smart, ambitiös eller lättlärd. Utan hon saknade de kvaliteter som krävdes för en parahäst, gångarterna och även psyket till viss del. Sedan hade jag inte riktigt kunskapen eller kompetensen som krävdes för en unghäst, även fast jag hade ett team som hade betydligt mycket mer erfarenhet.
  
När vi fick chansen att åka på en av paratävlingarna i Tyskland som åskådare förstod vi att det krävdes bra mycket mer än vad vi hade trott, en del hästar på den tävlingen kunde matchas med riktiga Grand Prix-hästar. Där förstod vi verkligen vad som krävdes och åkte hem med en nytändning inför att hitta den där perfekta hästen, men kanske också lite förfärade.
  
I början av 2017 kom Tarot hem till mig. Mitt första intryck när jag såg honom var: "Är det där min framtida mästerskapshäst?" Han stod mitt i ett ridhus med sänkt huvud, öronen pekade ut åt sidorna och han hade en ganska tjock vinterpäls. Men när jag satt upp på honom... Då kände jag direkt att det var DEN hästen. Vi gjorde raketkarriär det året och gjorde vår första internationella starta i april, tog oss vidare till NM och blev nordiska mästare. Tävlade sedan EM i Göteborg i augusti och tog en femteplats i finalen.
 
Men inte nog med att vi har tävlat med bra resultat under de snart två åren jag har haft Tarot. Utan vad Tarot har lärt mig är så otroligt mycket mer. Han har lärt mig hur det ska kännas, den där känslan när allt känns så lätt och man är ett med hästen. Han har lärt mig vad jag ska leta efter hos andra hästar för att uppnå samma känsla. Han har lärt mig hur viktigt det är att jag gör rätt, för annars kommer inte han att kunna göra rätt.
Tarot har lärt mig att jag är kapabel till så otroligt mycket mer än vad jag själv har trott och att det inte spelar någon roll ifall jag har skänklar eller inte. Han kommer ändå att göra så gott han kan, om jag bara låter honom.
  
Vad Tarot har lärt mig är HUR jag ska rida dressyr och det är vikten av en läromästare."

/Felicia


Läst 40131 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Husbloggare

Sista tävlingen & Första träningen

Saras vardag

Alvin retades – vill inspirera andra killar att börja rida

Gästbloggen

Mitt åttonde Golega

Portugal-bloggen

Till Husbloggarna