Gästbloggen - Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic
AUG
17
2020

Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic

OM DENNA GÄSTBLOGG
Isabelle Larsson har varit i väg på ett riktigt äventyr. Hon har varit hos Lorenzo, känd från bland annat Sweden international Horse Show där han visat upp sin frihetsdressyr. Isabelle har hjälpt till under ett event som Lorenzo arrangerat på sin gård i Frankrike. När coronapandemin hindrar Lorenzo från att åka ut till sin publik får publiken helt enkelt komma hem till honom. Det blev en vecka späckad med jobb, fantastiska hästar och lite turistande. Isabelle delar med sig av sin vecka i text och bild i ett matigt gästbloggsinlägg.

Tisdag – ankomst

Den här veckan åker jag ner till Lorenzo i Camargue i södra Frankrike för att hjälpa till att anordna ett event på gården. I och med pandemin har alla stora hästshower i världen ställts in, så nu ska vi testa en egen variant! Lorenzo kommer kombinera sina shownummer som vi sett på Sweden international horse show i vintras med att hålla en clinic för första gången, och sedan avsluta med en uppvisning i vattnet i Camargues våtmarker i solnedgången. Efteråt blir det fest och meet & greet!

Efter en mycket lång resa med massor av väntetid kommer jag äntligen fram till Lorenzos gård sent på tisdagkvällen. Nu under pandemin går flygen inte så ofta, så jag får åka till Arlanda mitt i natten efter absolut ingen sömn, bara för att senare vänta på anslutningsflyget i Frankfurt i åtta timmar. Och det var ändå en betydligt bättre flightkombination än övriga när jag bokade, med mellanlandningar på upp emot 24 timmar. Jag är glatt överraskad över att det över huvud taget går att resa till Frankrike redan nu, och kanske särskilt som svensk! Väl på plats i Marseille är min skjuts djupt involverad i träning av hästarna inför fredagens event och har glömt bort tid och rum. Så det blir ytterligare ett par timmars väntan medan han skickar någon annan.

När vi kommer till gården hör vi dundrande galopp från ett av träningsfälten i mörkret. Det låter som en flock mustanger i sken på den amerikanska stäppen. Det är inte läge att störa just nu. Eller hamna i vägen... Lorenzo tränar ofta sina hästar på nätterna. Efter midnatt möts vi upp och jag får hänga med och kolla när han tränar. I natt är det fullmåne, och det är en riktig upplevelse att se. Min kameramobil sviker mig gruvligt, även fast det är bra ljus för ögonen blir bilderna helt oanvändbara. Jag vågar inte använda blixt och störa hästarna. Han börjar med att träna en grupp på åtta hästar i frihet, ståendes på två av dem. I mitten av det här träningsfältet ligger en formation med hinder bestående av drivved, i en kvadrat. Det är det här hindret som har inspirerat till hindermaterialet han tar med på showerna. Givetvis hoppar han hindret i mörkret med alla hästarna, flera gånger. Hästar ser bättre än oss i mörkret, men ändå!


Foto: Lola Bonnard 

De olika grupperna av hästar står redan förberedda på de olika träningsfälten, så det är väldigt smidigt att gå över till nästa grupp. Denna övning involverar hela 18 hästar. Tror jag, jag kan ärligt talat inte räkna dem i mörkret. Nu får jag vara med och assistera! Hästarna ska skritta i formation, prydligt i rader, med Lorenzo gåendes framför. Detta är vi vana att se från showerna, men då med "bara" tolv hästar. Enligt Lorenzo är det "very very easy" att träna detta med fyra, åtta eller tolv hästar, men nu när han lagt till en grupp har hästarna längst bak svårt att se honom, så kommunikationen blir mycket svårare. Målet är att lägga till ännu fler hästar i övningen, men först måste det sitta med dessa. Jag assisterar med att räcka honom grimmor vid behov och får även hjälpa till att mana på en häst i bakre ledet. Jag är mest i vägen och fattar inte alltid om det är mig eller hästarna han pratar med, särskilt som en av hästarna har liknande namn som jag.

Det är så intressant att se honom träna! De går i rader om fyra, åtta och ibland hela gruppen på en rad. Han använder rösten hela tiden, med olika kommandon, riktat mot hela gruppen, delar av gruppen och mot enskilda hästar. Hur han ser skillnad på dem i mörkret är en gåta. Jag tror att han måste ha tränat in deras exakta positioner inom respektive delgrupp tidigare i deras utbildning. Precis som när en lågstadelärare får en ny klass med barn i klassrummet och ska lära sig namnen (och det här förstår jag senare att så absolut inte är fallet, så gåtan kvarstår). Natten avslutas med att träna en grupp om åtta unghästar. De får göra samma övningar som den första gruppen, men utan att hoppa över hinder. Lorenzo står på två av dem, och de travar och galopperar i en grupp med två rader.

Onsdag – repetition i mörker

Gästlägenheten jag bor i är byggd intill gäststallet, och i sovrummet finns ett litet fönster med utsikt mot boxarna.


I dag blir det hårt arbete på gården. Det är mycket att göra innan fredagens event! Det ska vara upp till 36 grader i skuggan så det kommer bli en utmaning. Första uppdraget är att halma alla 20 boxar. Hästarna går ute dygnet runt den här tiden på året, men stallet ska vara öppet för publiken, så det ska vara fräscht och snyggt. Vi kör in en hel rundbal med halm med traktorn och sen är det snabbt gjort att fördela den i alla boxar.


Precis utanför stallet är det en svärm med trollsländor! De verkar vara intresserade av gödslet. Lite roligare än flugor, helt klart. Och då ska vi inte tala om de enorma fågelstrecken på himlen som består av – flamingos! Det är nåt annat än våra fiskmåsar det! Jag får i uppdrag att putsa upp en gammal sadel. Den är verkligen stenhård och jag undrar om de verkligen rider i sådana sadlar här? Senare får jag veta att det är Lorenzos första sadel, från hans första shower som 11-åring, som ska visas upp under eventet!

Sedan är det dags att förbereda en av eventets uppvisningsytor för publik. Vi har en gigantisk hög med halmbalar som ska läggas ut som en långbänk Det är jag och Mélanie som jobbar på gården som hjälps åt. Hon kan knappt någon engelska och jag kan knappt någon franska. Men vi löser det ganska bra ändå med gester och enstaka fraser. Det är tungt arbete och särskilt i den här värmen, när man är en ovan skandinavier. Vi har finpublik medan vi jobbar!

Lorenzo gör alltid större delen av grovjobbet på gården själv. Han skördar sitt eget hö, halm och lusern. När de är ute på shower kör han lastbilen, som han reparerar själv och som håller än efter alla år. Nästan alla här pratar franska, bara några få kan engelska. Bitvis får jag mest stå bredvid och se dum ut när de andra pratar. Jag har i alla fall övat in de viktigaste fraserna. Nummer ett: "Je ne connais pas le francais". På svenska: "jag kan inte franska".

Torsdag – en dag fylld av föreberedelser

I dag är dagen före det stora eventet och det känns som att ingenting är färdigt. Vi förbereder bar- och restaurangområdet, röjer lastbilen, spolar stallgångar, förbereder det sista på de tre olika showområdena och testar ljudet och mikrofonen. Lorenzo är stressad över att komma igång med generalrepetitionerna, och på kvällen är vi äntligen igång. Showen är uppdelad i tre akter på olika delar av gården, och vi börjar med frihetsdressyren med 25 hästar på ängen. Om ni tycker det är mäktigt att se honom göra de här övningarna med tolv hästar i Friends arena, kan ni tänka er hur det är med 25 hästar på första parkett, rakt framför näsan. Jag får nypa mig lite i armen. Flera av hästarna är yngre hästar med mindre erfarenhet, så han får jobba lite extra med dem så de ska förstå vad som förväntas av dem.

Solen går ner mellan 20.30 och 21 här, så nu är det riktigt bråttom att hinna till våtmarksområdet Marais, som ligger en bit utanför gården, och träna på showens sista akt. Lorenzo ska visa frihetsdressyr ute i vattnet i solnedgången som avslutning. Vi är flera som hjälper till att leda dit de hästar som ska tränas, utöver de som Lorenzo inleder träningen med, och jag blir tilldelad ett par stycken. Wow, bara wow! Vi får springa för att hinna med Lorenzo men hamnar på efterkälken och lyckas virra bort oss lite. Det är inte helt lätt att veta vilka stigar som leder rätt mellan alla sanddynerna och vattensamlingarna, det är som en labyrint. När det börjar mörkna återvänder vi till gården för att träna på den tredje akten, som kommer inleda showen i morgon. Det är den delen av showen som kallas "Action", där han selar upp tre par hästar och har två par hästar i frihet, och bland annat hoppar tre hinder i bredd samtidigt. Nu är det kolmörkt, så vi säkrar upp med belysning vid hindren.

När träningarna är klara är all utrustning rejält sandig och saltig och hästarna svettiga. I morgon blir det ett mastodontpass med bad av alla hästar och rengöring av utrustning innan showen. Det får bli en tidig morgon. Men nu ikväll är det dags att fixa det sista på programmen och kartan över gården som besökarna ska få vid ankomsten. Vi är klara med dem vid tvåtiden på natten och en timme senare upptäcker Lorenzo att vi missat en grej. Så det är bara att kliva upp i ottan och börja om.

Fredag – dags för show

Lorenzo fick idén till det här eventet för bara 20 dagar sedan, och vi har jobbat blixtsnabbt för att hinna med allt i tid. Då det är första gången han arrangerar något hemma på sin gård är ju allting trial and error, och mycket har fått planeras om med noll varsel under tidens gång. Vi har släppt ett begränsat antal biljetter, på grund av pandemin, men ingen är säker på hur stor publik som är lagom. Gården är enorm och alla ytor väl tilltagna, så i teorin ska det inte vara några problem. Men nervöst är det! Lorenzo har alla detaljer i sitt huvud, jag förstår inte hur han kan ha koll på allt och ändå behålla fattningen. Han har bättre koll än jag själv på de grejer som jag ska föreställa expert på. Som det här med utskrifterna av programmen. Och alltid alltid lugn och trevlig, oavsett hur pressad han är.

Vi gör i ordning hästarna, och jag får i uppdrag att se till att alla får i sig tillräckligt med vatten medan de står uppbundna på rad inne i ridhuset, och får på sig utrustningen. Jag noterar att de mörka hästarna dricker betydligt mer än de vita! När jag är klar är jag dyngsur in på underkläderna och rusar in i duschen för att hinna bli representativ.

Grindarna öppnar klockan 17, och första akten börjar en timme senare. Först in är vår svenska Malin Hellstedt och hennes sambo Daniel! De har hängt på låset, efter att ha tagit bilen ned hela vägen från Sverige. Gillar man Lorenzo så gillar man Lorenzo, så enkelt är det! Verkligen superkul att de är här! Vi är faktiskt grannar, våra stall ligger ungefär fem minuters bilväg från varandra, och vi har pratat länge om att ses och fika och snacka häst (och Lorenzo). Men ni vet hur det är med hästar och de dagliga rutinerna, man får aldrig tid över. Nu är det dags för första akten! Ungefär samma tiondels sekund som musiken drar igång slår vädret om! Från att ha varit strålande sol och klarblå himmel hela veckan, drar ett fuktigt dis in. Det är Camarguedimman från havet, hela luften blir fylld av små salta vattendroppar, himlen blir grå. Vi inser genast att sista akten med solnedgången är hotad. Hur typiskt? På plussidan är ändå att det disiga ljuset är ganska läckert, det kommer nog bli många bra bilder!

I första akten kör han sin show som vi sett på Sweden horse show – hela paketet med action och liberty. Det är perfekt! Shownumren, dem har Lorenzo rutin på, och det har hästarna med! Nu är det åtta månader sedan de var ute på show, och de är supertaggade. Så taggade att när en grupp fria hästar ska springa in till Lorenzo på "arenan" hinner en av hästskötarna inte undan, och blir trampad rejält på foten. Inget är viktigare för hästarna än att få komma till Lorenzo, de kan numret utan och innan.


Foto: Karine Groul

Gårdagens träning med de 25 hästarna gick inte så bra som Lorenzo hoppats på, då unghästarna behöver mer tid. Så den andra akten blir lite annorlunda än planerat. Istället för att ha med alla 25 hästarna från början, får vi stå och vänta med åtta av hästarna en bit bort, medan han inleder med de mer rutinerade hästarna. Nu har det också blivit väldigt uppenbart att det inte kommer fungera med någon solnedgång i Marais som avslutning, så han improviserar om akten rejält. Istället för de planerade 40 minuterna blir det en nästan två timmar lång clinic!

Nu önskar jag att jag hade varit mer flitig med franskalektionerna. Lorenzo berättar för mig efteråt att han inleder med sin över 30 år långa karriär som han påbörjade redan som 11-åring. Han berättar om de människor som hjälpt honom komma dit han är i dag, och de är där allihop, i publiken. Bland annat hans mentor Germain, som tog an sig Lorenzo när han var bara tolv år gammal. Det är riktigt fint. Han berättar också om den ledstjärna han följt under alla år – att vara originell och aldrig någonsin kopiera någon annan. Det har han sin mamma att tacka för, ingen curlingmorsa hon inte!

Han har headset och kommenterar allt han gör medan han jobbar med hästarna. Man hör varje kommando han ger dem. När han står på gruppen med 17 fria hästar säger han "vänster" när de ska till vänster och "höger" för att svänga höger. Fast på franska då. De har fått lära sig ord för varje rörelse och övning. "Backa", "gå", "kom hit". Stanna har han dock ljud för istället för ord, en variant av "hooooo". Det är det viktigaste kommandot och måste nog vara mer direkt och supertydligt. När det är dags att släppa in de sista åtta hästarna på slutet går numret med alla 25 hästarna i frihet precis som det ska. 25 hästar sida vid sida som en enda organism, för första gången inför publik. Oerhört mäktigt! Att höra hovtrampet på så nära håll är en unik upplevelse.
Foto: Lola Bonnard

Lorenzo avslutar clinicen med att presentera sin familj. Hans lilla treåriga dotter springer in och kastar sig i hans famn. Det är en stor grej för honom, då han i alla år legat väldigt lågt med sitt privatliv. Kvällen fortsätter med signering och fotografier och en rejäl fest vid food-trucken och baren. Solnedgången i Marais får vi ta nästa gång!

Vi är alla jättenöjda med kvällen, och Lorenzo är nöjdast av alla. Det här är hans tacktal på sociala medier dagen efter:

(English will follow below) Je tiens à vous remercier d’être venus aussi nombreux pour cette soirée un peu...

Publicerat av Lorenzo International Horse Show Lördag 8 augusti 2020

 
Lördag – dagen efter

Dagen efter showen. Det har varit så himla intensivt inför och under showen, och nu vet man inte riktigt vad man ska göra av sig själv. Jag tar en sväng runt gården och ser att jag är först uppe, så jag tar tag i att röja bar- och restaurangområdet. Soptunnor med skaldjur i gassande sol är ingen hit, så jag börjar med dem och sen spolar jag och plockar undan alla borden. När jag är klar möter jag upp Malin Hellstedt och Daniel, och vi tar en sväng till Les Saintes Maries de la Mer och käkar lunch och badar. Och skvallrar! Malin berättar en sjukt kul grej om när Lorenzo besökte Sweden international horse show förra gången, för fem år sedan. Han tog ut alla hästarna till Råstasjön i Solna mitt i natten! De boende ringde polisen och sa "Det är nån dåre nere vid sjön med en massa hästar! Och han står på dem!" Efter den händelsen är det tydligen inte längre tillåtet för artisterna på SIHS att rida ut. Jag var bara tvungen att berätta det här för Lorenzo, och hans kommentar var: "You have a lot of rules in Sweden, don't you?"

Det är en hästshow i stan också, och vi kikar lite på deras motsvarighet till "Stallbacken" där det pågår en talangtävling för hästshowartister! Kul grej! En tjej i yngre tonåren, som hjälpte till med Lorenzos hästar på gårdagens event, deltar med sina små vita ponnyer. Hon är jätteduktig! Hon gör ett frihetsnummer som sitter som ett smäck. Bland annat gör ponnyerna jättefina skänkelvikningar sida vid sida. Hon går vidare till final! Charlotte Deronne Pony Show kallar hon sig, finns på Instagram om ni vill kika! I Les Saintes Maries de la Mer har de stora skyltar som hyllar Lorenzo. Han är den lokala hjälten.

Sen åker jag tillbaka till gården, där Lorenzo har pizzafest för alla vänner som varit med och hjälpt till med eventet. Och de har fixat vegetarisk pizza åt mig! Jag blir nästan rörd. Kommentaren jag fick när jag först berättade att jag inte äter kött var ”you are a little bird? Or just don't want to be like normal people?” De flesta pratar franska, så jag får spetsa öronen rejält. Kanske ser jag något mindre dum ut än för några dagar sedan, något snappar jag upp.

Söndag – ridning i Camargue

En stor stor dag! Jag beger mig till Lorenzos första stall, som ligger intill den stora gården. Det är här han har vuxit upp och här han hade sina hästar tidigare, innan de blev så många så de inte fick plats längre. Här driver familjen nu verksamhet med turridning på inhemska camarguehästar. Ända sedan jag började jobba med Lorenzo har jag dreglat över hans bilder och videoklipp från när han rider i Camargue, det ser så himla fantastiskt ut. Särskilt jämfört med hemma på Ekerö där det är svårt att ens hitta någonstans man kan galoppera mer än 100 meter. Och nu är det dags att checka av den punkten i min bucket list!

Malin och Daniel hänger också på, och vi rider ut på en tre timmar lång tur! Vi rider igenom all möjlig terräng på vägen till havet. För att korsa floden Rhône tar vi bil- och hästfärjan! Här prioriteras hästarna före bilarna, kan ni tänka er? På vägen tillbaka glömde jag ta bilder på färjan, men då var det ytterligare en grupp med många fler hästekipage som skulle med färjan, och då fick bilarna vänta, och alla hästarna, minst 20 stycken, fick åka över först.

På vägen till havet rider vi i all möjlig terräng i alla gångarter, och vi får rida över vattnet vid ett ställe! Vägen över vattnet är utmärkt med pålar, så man ska veta var det är säkert att rida. Väl framme vid havet visar det sig att Malins häst är jätterädd för vågorna. Jag har viskat till Mélanie som är vår guide att Malin är Sveriges kanske främsta hästshowartist, så nu blir det miljöträning! Hela gänget hjälps åt att rida ut i vågorna så Malins häst ska känna sig trygg.

Sen blir det galopp längs stranden, förbi alla badgäster! Och fort går det! Min lilla häst som har varit lite oinspirerad hela vägen får plötsligt in en betydligt högre växel! Det finns inget roligare än att galoppera och i den här fantastiska miljön är det obeskrivligt! Efter ritten hjälps vi åt att duscha av hästarna. De är inte lika vita längre, och inte jag heller för den delen. Förutom en imponerande t-shirtbränna à la equestrian (jag glömde solcreme i dag) är jag smutsbrun i hela ansiktet. Efter duschen släpper vi ut hästarna i hagen, varpå de genast rullar sig mycket omsorgsfullt och är nu definitivt inte vita.

När jag är tillbaka på gården hjälper jag till med att plocka undan det sista efter eventet och sen hjälper jag Mélanie att göra rent alla benskydd och boots. Jag passar på att fråga om hon kan skilja på alla Lorenzos hästar? Hon har jobbat där ett år bara, vet jag. Jodå, det kan hon! Hur lång tid tog det? Två månader, svarar hon. Jag har ju sett att de har olika "bomärken" inbrända på bakdelarna, de flesta är köpta från spanska och portugisiska stuterier. De är också i lite olika storlekar och skimmelvarianter. Och så har vi de nio svarta, just nu solbruna, då. En har bläs, en har stjärn ... Så helt omöjligt ska det väl inte vara. Men det är nog bara Lorenzo som kan skilja alla åt i mörkret.

Ett par dagar senare är det dags att åka hem och den här gången går det snabbt mellan flygen. Det känns väldigt märkligt att vara hemma igen på ett ögonblick, tillbaka från en helt annan värld. Men jag hinner knappt landa innan Lorenzo hör av sig om nästa projekt – nu är det dags att dra igång clinics på gården och online! Det är en ny verklighet för alla företagare på grund av pandemin, inte ens världens främsta hästartist kan luta sig tillbaka.


Läst 45027 ggr




Fler inlägg

JAN
05
2021


Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat


OM DENNA GÄSTBLOGG
Jenny Delin är en 25-årig hoppryttare från Skåne. Hon arbetar delvis med att rida in och utbilda unghästar och studerar även till handledare. Hästar är hennes stora passion och drivkraft i vardagen och det är på hästryggen som hon mår allra bäst. I det här inlägget vill hon lyfta hur viktigt det är med samarbete inom sporten, ett ämne som hon också tar upp på Instagramkontot Ryttarrelation.

"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.

Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.

Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."

/Jenny Delin


Läst 15720 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
05
2021

Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Thomas Estrin har arbetat som hovslagare sedan 2008. I tisdags när han arbetade blev han sparkad av en häst och han slungades in i boxväggen. Han fördes med ambulans till sjukhus, där de konstaterade att han hade fått en kraftig hjärnskakning. Thomas fick också sys i tinningen. I inlägget nedan, som först publicerades på Thomas sida på Facebook, berättar han om olyckan och om varför det är viktigt att det alltid finns en person i närheten när hästarna ska skos.
– Jag är mörbultad, har extrem huvudvärk och är väldigt trött men okej, säger Thomas till Hippson på fredagen.

MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.

"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.

I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.

Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.

Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).

Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?

Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.

Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.

Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.

Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.

/Thomas"


Läst 117133 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
03
2021


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 2:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den andra mest lästa under 2020.


Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning. 


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom

ALLROUNDVECKA PÅ HIPPSON.SE
Hitta din nästa häst på Hippson Market:
Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.

Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

Läst 298624 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv