Gästbloggen - Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic
AUG
17
2020

Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic

OM DENNA GÄSTBLOGG
Isabelle Larsson har varit i väg på ett riktigt äventyr. Hon har varit hos Lorenzo, känd från bland annat Sweden international Horse Show där han visat upp sin frihetsdressyr. Isabelle har hjälpt till under ett event som Lorenzo arrangerat på sin gård i Frankrike. När coronapandemin hindrar Lorenzo från att åka ut till sin publik får publiken helt enkelt komma hem till honom. Det blev en vecka späckad med jobb, fantastiska hästar och lite turistande. Isabelle delar med sig av sin vecka i text och bild i ett matigt gästbloggsinlägg.

Tisdag – ankomst

Den här veckan åker jag ner till Lorenzo i Camargue i södra Frankrike för att hjälpa till att anordna ett event på gården. I och med pandemin har alla stora hästshower i världen ställts in, så nu ska vi testa en egen variant! Lorenzo kommer kombinera sina shownummer som vi sett på Sweden international horse show i vintras med att hålla en clinic för första gången, och sedan avsluta med en uppvisning i vattnet i Camargues våtmarker i solnedgången. Efteråt blir det fest och meet & greet!

Efter en mycket lång resa med massor av väntetid kommer jag äntligen fram till Lorenzos gård sent på tisdagkvällen. Nu under pandemin går flygen inte så ofta, så jag får åka till Arlanda mitt i natten efter absolut ingen sömn, bara för att senare vänta på anslutningsflyget i Frankfurt i åtta timmar. Och det var ändå en betydligt bättre flightkombination än övriga när jag bokade, med mellanlandningar på upp emot 24 timmar. Jag är glatt överraskad över att det över huvud taget går att resa till Frankrike redan nu, och kanske särskilt som svensk! Väl på plats i Marseille är min skjuts djupt involverad i träning av hästarna inför fredagens event och har glömt bort tid och rum. Så det blir ytterligare ett par timmars väntan medan han skickar någon annan.

När vi kommer till gården hör vi dundrande galopp från ett av träningsfälten i mörkret. Det låter som en flock mustanger i sken på den amerikanska stäppen. Det är inte läge att störa just nu. Eller hamna i vägen... Lorenzo tränar ofta sina hästar på nätterna. Efter midnatt möts vi upp och jag får hänga med och kolla när han tränar. I natt är det fullmåne, och det är en riktig upplevelse att se. Min kameramobil sviker mig gruvligt, även fast det är bra ljus för ögonen blir bilderna helt oanvändbara. Jag vågar inte använda blixt och störa hästarna. Han börjar med att träna en grupp på åtta hästar i frihet, ståendes på två av dem. I mitten av det här träningsfältet ligger en formation med hinder bestående av drivved, i en kvadrat. Det är det här hindret som har inspirerat till hindermaterialet han tar med på showerna. Givetvis hoppar han hindret i mörkret med alla hästarna, flera gånger. Hästar ser bättre än oss i mörkret, men ändå!


Foto: Lola Bonnard 

De olika grupperna av hästar står redan förberedda på de olika träningsfälten, så det är väldigt smidigt att gå över till nästa grupp. Denna övning involverar hela 18 hästar. Tror jag, jag kan ärligt talat inte räkna dem i mörkret. Nu får jag vara med och assistera! Hästarna ska skritta i formation, prydligt i rader, med Lorenzo gåendes framför. Detta är vi vana att se från showerna, men då med "bara" tolv hästar. Enligt Lorenzo är det "very very easy" att träna detta med fyra, åtta eller tolv hästar, men nu när han lagt till en grupp har hästarna längst bak svårt att se honom, så kommunikationen blir mycket svårare. Målet är att lägga till ännu fler hästar i övningen, men först måste det sitta med dessa. Jag assisterar med att räcka honom grimmor vid behov och får även hjälpa till att mana på en häst i bakre ledet. Jag är mest i vägen och fattar inte alltid om det är mig eller hästarna han pratar med, särskilt som en av hästarna har liknande namn som jag.

Det är så intressant att se honom träna! De går i rader om fyra, åtta och ibland hela gruppen på en rad. Han använder rösten hela tiden, med olika kommandon, riktat mot hela gruppen, delar av gruppen och mot enskilda hästar. Hur han ser skillnad på dem i mörkret är en gåta. Jag tror att han måste ha tränat in deras exakta positioner inom respektive delgrupp tidigare i deras utbildning. Precis som när en lågstadelärare får en ny klass med barn i klassrummet och ska lära sig namnen (och det här förstår jag senare att så absolut inte är fallet, så gåtan kvarstår). Natten avslutas med att träna en grupp om åtta unghästar. De får göra samma övningar som den första gruppen, men utan att hoppa över hinder. Lorenzo står på två av dem, och de travar och galopperar i en grupp med två rader.

Onsdag – repetition i mörker

Gästlägenheten jag bor i är byggd intill gäststallet, och i sovrummet finns ett litet fönster med utsikt mot boxarna.


I dag blir det hårt arbete på gården. Det är mycket att göra innan fredagens event! Det ska vara upp till 36 grader i skuggan så det kommer bli en utmaning. Första uppdraget är att halma alla 20 boxar. Hästarna går ute dygnet runt den här tiden på året, men stallet ska vara öppet för publiken, så det ska vara fräscht och snyggt. Vi kör in en hel rundbal med halm med traktorn och sen är det snabbt gjort att fördela den i alla boxar.


Precis utanför stallet är det en svärm med trollsländor! De verkar vara intresserade av gödslet. Lite roligare än flugor, helt klart. Och då ska vi inte tala om de enorma fågelstrecken på himlen som består av – flamingos! Det är nåt annat än våra fiskmåsar det! Jag får i uppdrag att putsa upp en gammal sadel. Den är verkligen stenhård och jag undrar om de verkligen rider i sådana sadlar här? Senare får jag veta att det är Lorenzos första sadel, från hans första shower som 11-åring, som ska visas upp under eventet!

Sedan är det dags att förbereda en av eventets uppvisningsytor för publik. Vi har en gigantisk hög med halmbalar som ska läggas ut som en långbänk Det är jag och Mélanie som jobbar på gården som hjälps åt. Hon kan knappt någon engelska och jag kan knappt någon franska. Men vi löser det ganska bra ändå med gester och enstaka fraser. Det är tungt arbete och särskilt i den här värmen, när man är en ovan skandinavier. Vi har finpublik medan vi jobbar!

Lorenzo gör alltid större delen av grovjobbet på gården själv. Han skördar sitt eget hö, halm och lusern. När de är ute på shower kör han lastbilen, som han reparerar själv och som håller än efter alla år. Nästan alla här pratar franska, bara några få kan engelska. Bitvis får jag mest stå bredvid och se dum ut när de andra pratar. Jag har i alla fall övat in de viktigaste fraserna. Nummer ett: "Je ne connais pas le francais". På svenska: "jag kan inte franska".

Torsdag – en dag fylld av föreberedelser

I dag är dagen före det stora eventet och det känns som att ingenting är färdigt. Vi förbereder bar- och restaurangområdet, röjer lastbilen, spolar stallgångar, förbereder det sista på de tre olika showområdena och testar ljudet och mikrofonen. Lorenzo är stressad över att komma igång med generalrepetitionerna, och på kvällen är vi äntligen igång. Showen är uppdelad i tre akter på olika delar av gården, och vi börjar med frihetsdressyren med 25 hästar på ängen. Om ni tycker det är mäktigt att se honom göra de här övningarna med tolv hästar i Friends arena, kan ni tänka er hur det är med 25 hästar på första parkett, rakt framför näsan. Jag får nypa mig lite i armen. Flera av hästarna är yngre hästar med mindre erfarenhet, så han får jobba lite extra med dem så de ska förstå vad som förväntas av dem.

Solen går ner mellan 20.30 och 21 här, så nu är det riktigt bråttom att hinna till våtmarksområdet Marais, som ligger en bit utanför gården, och träna på showens sista akt. Lorenzo ska visa frihetsdressyr ute i vattnet i solnedgången som avslutning. Vi är flera som hjälper till att leda dit de hästar som ska tränas, utöver de som Lorenzo inleder träningen med, och jag blir tilldelad ett par stycken. Wow, bara wow! Vi får springa för att hinna med Lorenzo men hamnar på efterkälken och lyckas virra bort oss lite. Det är inte helt lätt att veta vilka stigar som leder rätt mellan alla sanddynerna och vattensamlingarna, det är som en labyrint. När det börjar mörkna återvänder vi till gården för att träna på den tredje akten, som kommer inleda showen i morgon. Det är den delen av showen som kallas "Action", där han selar upp tre par hästar och har två par hästar i frihet, och bland annat hoppar tre hinder i bredd samtidigt. Nu är det kolmörkt, så vi säkrar upp med belysning vid hindren.

När träningarna är klara är all utrustning rejält sandig och saltig och hästarna svettiga. I morgon blir det ett mastodontpass med bad av alla hästar och rengöring av utrustning innan showen. Det får bli en tidig morgon. Men nu ikväll är det dags att fixa det sista på programmen och kartan över gården som besökarna ska få vid ankomsten. Vi är klara med dem vid tvåtiden på natten och en timme senare upptäcker Lorenzo att vi missat en grej. Så det är bara att kliva upp i ottan och börja om.

Fredag – dags för show

Lorenzo fick idén till det här eventet för bara 20 dagar sedan, och vi har jobbat blixtsnabbt för att hinna med allt i tid. Då det är första gången han arrangerar något hemma på sin gård är ju allting trial and error, och mycket har fått planeras om med noll varsel under tidens gång. Vi har släppt ett begränsat antal biljetter, på grund av pandemin, men ingen är säker på hur stor publik som är lagom. Gården är enorm och alla ytor väl tilltagna, så i teorin ska det inte vara några problem. Men nervöst är det! Lorenzo har alla detaljer i sitt huvud, jag förstår inte hur han kan ha koll på allt och ändå behålla fattningen. Han har bättre koll än jag själv på de grejer som jag ska föreställa expert på. Som det här med utskrifterna av programmen. Och alltid alltid lugn och trevlig, oavsett hur pressad han är.

Vi gör i ordning hästarna, och jag får i uppdrag att se till att alla får i sig tillräckligt med vatten medan de står uppbundna på rad inne i ridhuset, och får på sig utrustningen. Jag noterar att de mörka hästarna dricker betydligt mer än de vita! När jag är klar är jag dyngsur in på underkläderna och rusar in i duschen för att hinna bli representativ.

Grindarna öppnar klockan 17, och första akten börjar en timme senare. Först in är vår svenska Malin Hellstedt och hennes sambo Daniel! De har hängt på låset, efter att ha tagit bilen ned hela vägen från Sverige. Gillar man Lorenzo så gillar man Lorenzo, så enkelt är det! Verkligen superkul att de är här! Vi är faktiskt grannar, våra stall ligger ungefär fem minuters bilväg från varandra, och vi har pratat länge om att ses och fika och snacka häst (och Lorenzo). Men ni vet hur det är med hästar och de dagliga rutinerna, man får aldrig tid över. Nu är det dags för första akten! Ungefär samma tiondels sekund som musiken drar igång slår vädret om! Från att ha varit strålande sol och klarblå himmel hela veckan, drar ett fuktigt dis in. Det är Camarguedimman från havet, hela luften blir fylld av små salta vattendroppar, himlen blir grå. Vi inser genast att sista akten med solnedgången är hotad. Hur typiskt? På plussidan är ändå att det disiga ljuset är ganska läckert, det kommer nog bli många bra bilder!

I första akten kör han sin show som vi sett på Sweden horse show – hela paketet med action och liberty. Det är perfekt! Shownumren, dem har Lorenzo rutin på, och det har hästarna med! Nu är det åtta månader sedan de var ute på show, och de är supertaggade. Så taggade att när en grupp fria hästar ska springa in till Lorenzo på "arenan" hinner en av hästskötarna inte undan, och blir trampad rejält på foten. Inget är viktigare för hästarna än att få komma till Lorenzo, de kan numret utan och innan.


Foto: Karine Groul

Gårdagens träning med de 25 hästarna gick inte så bra som Lorenzo hoppats på, då unghästarna behöver mer tid. Så den andra akten blir lite annorlunda än planerat. Istället för att ha med alla 25 hästarna från början, får vi stå och vänta med åtta av hästarna en bit bort, medan han inleder med de mer rutinerade hästarna. Nu har det också blivit väldigt uppenbart att det inte kommer fungera med någon solnedgång i Marais som avslutning, så han improviserar om akten rejält. Istället för de planerade 40 minuterna blir det en nästan två timmar lång clinic!

Nu önskar jag att jag hade varit mer flitig med franskalektionerna. Lorenzo berättar för mig efteråt att han inleder med sin över 30 år långa karriär som han påbörjade redan som 11-åring. Han berättar om de människor som hjälpt honom komma dit han är i dag, och de är där allihop, i publiken. Bland annat hans mentor Germain, som tog an sig Lorenzo när han var bara tolv år gammal. Det är riktigt fint. Han berättar också om den ledstjärna han följt under alla år – att vara originell och aldrig någonsin kopiera någon annan. Det har han sin mamma att tacka för, ingen curlingmorsa hon inte!

Han har headset och kommenterar allt han gör medan han jobbar med hästarna. Man hör varje kommando han ger dem. När han står på gruppen med 17 fria hästar säger han "vänster" när de ska till vänster och "höger" för att svänga höger. Fast på franska då. De har fått lära sig ord för varje rörelse och övning. "Backa", "gå", "kom hit". Stanna har han dock ljud för istället för ord, en variant av "hooooo". Det är det viktigaste kommandot och måste nog vara mer direkt och supertydligt. När det är dags att släppa in de sista åtta hästarna på slutet går numret med alla 25 hästarna i frihet precis som det ska. 25 hästar sida vid sida som en enda organism, för första gången inför publik. Oerhört mäktigt! Att höra hovtrampet på så nära håll är en unik upplevelse.
Foto: Lola Bonnard

Lorenzo avslutar clinicen med att presentera sin familj. Hans lilla treåriga dotter springer in och kastar sig i hans famn. Det är en stor grej för honom, då han i alla år legat väldigt lågt med sitt privatliv. Kvällen fortsätter med signering och fotografier och en rejäl fest vid food-trucken och baren. Solnedgången i Marais får vi ta nästa gång!

Vi är alla jättenöjda med kvällen, och Lorenzo är nöjdast av alla. Det här är hans tacktal på sociala medier dagen efter:

(English will follow below) Je tiens à vous remercier d’être venus aussi nombreux pour cette soirée un peu...

Publicerat av Lorenzo International Horse Show Lördag 8 augusti 2020

 
Lördag – dagen efter

Dagen efter showen. Det har varit så himla intensivt inför och under showen, och nu vet man inte riktigt vad man ska göra av sig själv. Jag tar en sväng runt gården och ser att jag är först uppe, så jag tar tag i att röja bar- och restaurangområdet. Soptunnor med skaldjur i gassande sol är ingen hit, så jag börjar med dem och sen spolar jag och plockar undan alla borden. När jag är klar möter jag upp Malin Hellstedt och Daniel, och vi tar en sväng till Les Saintes Maries de la Mer och käkar lunch och badar. Och skvallrar! Malin berättar en sjukt kul grej om när Lorenzo besökte Sweden international horse show förra gången, för fem år sedan. Han tog ut alla hästarna till Råstasjön i Solna mitt i natten! De boende ringde polisen och sa "Det är nån dåre nere vid sjön med en massa hästar! Och han står på dem!" Efter den händelsen är det tydligen inte längre tillåtet för artisterna på SIHS att rida ut. Jag var bara tvungen att berätta det här för Lorenzo, och hans kommentar var: "You have a lot of rules in Sweden, don't you?"

Det är en hästshow i stan också, och vi kikar lite på deras motsvarighet till "Stallbacken" där det pågår en talangtävling för hästshowartister! Kul grej! En tjej i yngre tonåren, som hjälpte till med Lorenzos hästar på gårdagens event, deltar med sina små vita ponnyer. Hon är jätteduktig! Hon gör ett frihetsnummer som sitter som ett smäck. Bland annat gör ponnyerna jättefina skänkelvikningar sida vid sida. Hon går vidare till final! Charlotte Deronne Pony Show kallar hon sig, finns på Instagram om ni vill kika! I Les Saintes Maries de la Mer har de stora skyltar som hyllar Lorenzo. Han är den lokala hjälten.

Sen åker jag tillbaka till gården, där Lorenzo har pizzafest för alla vänner som varit med och hjälpt till med eventet. Och de har fixat vegetarisk pizza åt mig! Jag blir nästan rörd. Kommentaren jag fick när jag först berättade att jag inte äter kött var ”you are a little bird? Or just don't want to be like normal people?” De flesta pratar franska, så jag får spetsa öronen rejält. Kanske ser jag något mindre dum ut än för några dagar sedan, något snappar jag upp.

Söndag – ridning i Camargue

En stor stor dag! Jag beger mig till Lorenzos första stall, som ligger intill den stora gården. Det är här han har vuxit upp och här han hade sina hästar tidigare, innan de blev så många så de inte fick plats längre. Här driver familjen nu verksamhet med turridning på inhemska camarguehästar. Ända sedan jag började jobba med Lorenzo har jag dreglat över hans bilder och videoklipp från när han rider i Camargue, det ser så himla fantastiskt ut. Särskilt jämfört med hemma på Ekerö där det är svårt att ens hitta någonstans man kan galoppera mer än 100 meter. Och nu är det dags att checka av den punkten i min bucket list!

Malin och Daniel hänger också på, och vi rider ut på en tre timmar lång tur! Vi rider igenom all möjlig terräng på vägen till havet. För att korsa floden Rhône tar vi bil- och hästfärjan! Här prioriteras hästarna före bilarna, kan ni tänka er? På vägen tillbaka glömde jag ta bilder på färjan, men då var det ytterligare en grupp med många fler hästekipage som skulle med färjan, och då fick bilarna vänta, och alla hästarna, minst 20 stycken, fick åka över först.

På vägen till havet rider vi i all möjlig terräng i alla gångarter, och vi får rida över vattnet vid ett ställe! Vägen över vattnet är utmärkt med pålar, så man ska veta var det är säkert att rida. Väl framme vid havet visar det sig att Malins häst är jätterädd för vågorna. Jag har viskat till Mélanie som är vår guide att Malin är Sveriges kanske främsta hästshowartist, så nu blir det miljöträning! Hela gänget hjälps åt att rida ut i vågorna så Malins häst ska känna sig trygg.

Sen blir det galopp längs stranden, förbi alla badgäster! Och fort går det! Min lilla häst som har varit lite oinspirerad hela vägen får plötsligt in en betydligt högre växel! Det finns inget roligare än att galoppera och i den här fantastiska miljön är det obeskrivligt! Efter ritten hjälps vi åt att duscha av hästarna. De är inte lika vita längre, och inte jag heller för den delen. Förutom en imponerande t-shirtbränna à la equestrian (jag glömde solcreme i dag) är jag smutsbrun i hela ansiktet. Efter duschen släpper vi ut hästarna i hagen, varpå de genast rullar sig mycket omsorgsfullt och är nu definitivt inte vita.

När jag är tillbaka på gården hjälper jag till med att plocka undan det sista efter eventet och sen hjälper jag Mélanie att göra rent alla benskydd och boots. Jag passar på att fråga om hon kan skilja på alla Lorenzos hästar? Hon har jobbat där ett år bara, vet jag. Jodå, det kan hon! Hur lång tid tog det? Två månader, svarar hon. Jag har ju sett att de har olika "bomärken" inbrända på bakdelarna, de flesta är köpta från spanska och portugisiska stuterier. De är också i lite olika storlekar och skimmelvarianter. Och så har vi de nio svarta, just nu solbruna, då. En har bläs, en har stjärn ... Så helt omöjligt ska det väl inte vara. Men det är nog bara Lorenzo som kan skilja alla åt i mörkret.

Ett par dagar senare är det dags att åka hem och den här gången går det snabbt mellan flygen. Det känns väldigt märkligt att vara hemma igen på ett ögonblick, tillbaka från en helt annan värld. Men jag hinner knappt landa innan Lorenzo hör av sig om nästa projekt – nu är det dags att dra igång clinics på gården och online! Det är en ny verklighet för alla företagare på grund av pandemin, inte ens världens främsta hästartist kan luta sig tillbaka.


Läst 45495 ggr




Fler inlägg

APR
08
2021


Foto: Privat


OM DENNA GÄSTBLOGG
För Cilla Forsblom är den positiva och sociala miljön i stallet extremt viktig. Hon är uppvuxen med hästar och kärleken för ridsporten började på ett litet stuteri strax utanför Norrtälje. Hästintresset följde med och hon intresserade sig för både voltige och hoppning på en av Stockholms ridskolor, men det blev hoppningen som satt kvar.
– I dag hopptränar jag några hästar norr om Stockholm men har hjärtat på Dalsta gård där jag är stallchef och där vi huserar 36 hästar. Hästar och hoppning är fortfarande det största intresset, men det sociala, inkluderande och den positiva stallmiljön är väldigt viktig för mig och något jag valt att lägga extremt mycket fokus på.
Hippson har fått Cillas tillåtelse att dela hennes text om den inkluderande stallmiljön här i Gästbloggen.


Jag vill nog
ändå påstå att kamratskapen och den gemensamma glädjen för häst i mitt stall just nu är superhärlig. Men jag har reflekterat en del över det här med konflikter i stallmiljö.

Vi förväntas vara glada när vi kommer till stallet och vi näst intill alltid förväntas ha en positiv attityd. Ett stall av glädje utan konflikter. Mångas ställe att tanka energi.
Ändå umgås man ofta fler timmar per dag med stall- och hästmänniskor, än vad man aktivt gör med sin familj och icke-hästvänner (om sådana existerar i ens liv längre ;). Givetvis blir det konflikter.

Styrkan i ett bra stall ligger i hur, och ATT, man väljer att lösa de konflikter som uppstår.
Jag förväntar mig inte att alla ska vara glada varenda minut, varenda dag i stallet... för tänk så lite man vet om varandras liv utanför egentligen. Det jag däremot förväntar mig är ett hej, om förutsättningarna att göra det finns givetvis. Ett hej som öppnar upp för att fortsätta prata, eller ett hej som följs av ”dålig dag idag” ”bråttom” eller ”inte pratglad” och att man sen låter varandra jobba ifred.

Jag menar inte på något vis att alla gillar att hänga sju timmar i stallet, dricka kaffe och umgås. Tvärt om, alla är olika. Olika ambitionsnivåer, olika förutsättningar, möjligheter och intressen. Alla är olika, men en grundpelare för att det ska fungera är att alla ska respekteras.
Min grund att stå på i livet är att det kanske inte går att ändra eller trolla bort min stallkamrats svåra situation, eventuellt pissdåliga dag eller saker som står framför mig och för stunden verkar omöjliga. Det enda jag egentligen alltid kan välja och påverka är min inställning till det som händer och finns runt omkring mig. För mig handlar det inte om att fly eller illa fäkta. Det handlar om ödmjukhet, empati och den i alla lägen så viktiga lyhördheten.

Alla i stallet delar vi glädjen för häst och ridsport. Möjligtvis på olika sätt, men vad som händer när mina fina stalltjejer och killar kommer till jobbet, till skolan, stänger bildörren eller kommer hem innanför dörren vet jag många gånger inte. Lyhördheten man får och lär sig av att hantera hästar och andra djur behövs därför även för människan bakom hästen, och det jag tror och upplever är att vi behöver använda den ännu mer för att minska konflikterna i stallet.
Stallet som många gånger kan vara en ganska tuff miljö, trots det delade intresset och kärleken för ridsporten, behöver vi mer lyhördhet.

Det finns flera fina, ödmjuka, lyhörda och fantastiska människor som jag har i stallet i dag.
Vi är olika, våra liv ser väldigt olika ut, vi har dåliga dagar och vi har bra dagar. Vi undrar, vi reder ut, vi skrattar och vi gråter. Men framför allt så älskar vi att vi älskar ridsporten tillsammans. Jag har nog haft en väldans tur i livet vad gäller hästmänniskor jag mött. Tack till er! Tack för att ni väljer att se hela hästeriet. Helheten och livspusslet. Att ni är lyhörda och att ni säger hej. 

/Cilla Forsblom

Läst 15146 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
16
2021


Arkivfoto: Tomas Holcbecher.


OM DENNA GÄSTBLOGG
Malin Josefsson är en del av det svenska landslaget i fälttävlan. Dessutom är hon utbildad veterinär och menar att kunskap och noggrannhet kring smittskydd är något som är viktigt alla dagar – inte bara vid ett aktuellt virusutbrott. Här delar hon med sig om sina tankar kring smittskydd.

Ingen inom ridsport har missat det som sker i Valencia i Spanien. Det är hemskt och det går inte annat än att känna starkt för de som är där med sina hästar.
Smittan i sig är inte ny, den har funnits med oss länge. Ibland blossar den upp starkare när den får fördelaktiga förutsättningar som i Valencia. Vi vet hur den smittar och att isolering är viktigt.

Risken för smitta finns alltid, framförallt när vi väljer att resa, träna och tävla med våra hästar och därmed utsätter dem för stress. Det är anledningen till att en häst från ett stall där feber finns aldrig ska åka till en annan anläggning.

Att internationella tävlingar ställs in beror på att det är svårt att ha full kontroll när så många länders hästar är påverkade. Hästarna från Valencia måste ta sig hem och det blir en klart ökad risk för smitta om man reser i Europa vid uppstallning och rastning. 
Sverige är inte ett land man reser igenom och de svenska hästar som kommer hem är i dagsläget hårt bevakade.

Jag har full förståelse för att man väljer att stanna hemma i tider som dessa, magkänslan är viktig. Det är inte fel att ta time out just nu men det är inte heller något som säger att motsatsen är fel. 

För att undvika smitta, låt inte din häst nosa på andra hästar eller i omgivningen där det nyligen varit andra hästar. 
Använd egen utrustning och lämna den vid din bil och transport.
Om du besöker ett annat stall så ha rena kläder. Om du sen ska tillbaka till ditt egna stall byt om till nya rena kläder. 

Om vi alla hjälps åt att sköta det ska vi förhoppningsvis kunna träna på. Kom ihåg att det här är instruktioner som vi bör försöka följa alltid, inte bara t.o.m tävlingsstoppets slut, för smittan kommer inte att försvinna. Vi har levt med den i många år och så kommer det sannolikt att förbli.

Smittan har funnits länge i Sverige och just nu har vi inte fler fall än tidigare år vid den här tiden. En smitta vi känner till och kan isolera kan vi hantera, det är de som vi inte känner till som är den stora risken. 

/Malin Josefsson


Läst 32455 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
26
2021

Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ofta berättar djurägare om dämpade hästar som darrar och skakar i kroppen. Ska man kyla eller värma en febrig häst? När blir febern så hög att man måste oroa sig för sekundära skador i kroppen? Varför får man egentligen feber? Mälaren hästklinik berättar vad du som hästägare kan göra om din häst får feber. Inlägget publicerades först på deras sida på Facebook.
När kroppstemperaturen höjs blir kroppens immunförsvar mer aktivt och bättre på att bekämpa attacker från virus och bakterier. Försvarsceller som är närmast den plats där en infektion startar producerar små signalsubstanser, som följer med blodcirkulationen upp till hjärnan och ett område som heter hypotalamus. I hypotalamus finns vår termostat.

”Förinställningen” på denna termostat ändras så att den höjs, ungefär som när man skruvar upp gradtalet på ett element. Nu vill kroppen göra allt den kan för att öka temperaturen. Man blir frusen, kanske till och med börjar darra och skaka i kroppen för att skapa värme.
Som människa kryper man kanske ner under en filt eller tar på sig en extra tröja. Även en häst kan i denna fas vilja ha en filt eller ett täcke på sig för att hjälpa kroppen att höja temperaturen.

När kroppen uppnått sin nya inställningstemperatur slutar man att frysa. Om nu kroppens försvar fungerar bättre med högre temperatur – varför har vi inte bara alltid höjd kroppstemperatur? Sannolikt tar det för mycket energi. Att värma upp kroppen extra mycket utan att det behövs kostar mer än det smakar helt enkelt. När kroppen kämpat ner infektionen ställer den åter ner termostaten till sin ursprungliga inställning. Plötsligt måste kroppen göra sig av med överskottsvärmen. Man börjar svettas och vill ta av sig alla varma plagg. Detsamma kan hända om man ger lugnande eller febernedsättande till en häst med feber – den kan behöva få av sig sina täcken under några timmar eftersom den plötsligt kan känna sig väldigt, väldigt varm.

En häst som har feber ska inte kylas ner med spolning eller liknande. Kroppen gör ju allt den kan för att temperaturen ska öka, och det ska vi inte motverka. Det är en stor skillnad mellan feber (värme kommer inifrån) och värmeslag (temperaturökningen kommer utifrån). En häst som flyttas från ett svalt klimat till ett varmt och fuktigt klimat kan bli så varm att kroppens förmåga att reglera temperaturen sätts ur spel. Den kan få skador av värmen om den inte aktivt kyls ner.

En häst med feber kan aldrig få så hög feber att det i sig blir farligt, även om det går upp över 40 grader. Kroppens termostat fungerar fortfarande. Eftersom febern har en funktion i att bekämpa infektionen, ska man inte sätta ner den med mediciner om man inte måste. Hästen kan alltså få det ”lättare” att bli frisk om man låter den ha sin feber. Febern kan också ge veterinären bra information. Virusinfektioner ger till exempel ofta en feber som kommer, går ner och kommer tillbaka igen för att efter ett par dagar helt försvinna. Feber på grund av bakteriella infektioner är ofta mer stabilt hög under flera dagar och då kan man behöva leta efter vilken bakterie det rör sig om och var infektionen sitter för att kunna sätta in behandling.

När ska man ge febernedsättande? Om hästen är så dämpad och trött att den slutar dricka, kan det uppstå sekundära problem med förstoppning. Om det inte går att få i hästen någon vätska (betforvatten, mash, krafftgröt eller liknande), kan man behöva sonda i hästen vätska och ge lite anti-inflammatorisk medicin för att den ska må bättre och inte få kolik. Så länge en vuxen häst dricker kan den ha feber i en till två dagar utan att man behöver vara orolig, så länge den inte visar andra symptom som hälta, hosta eller kolik.

Hur tänker vi kring feber på Mälaren Hästklinik? Eftersom feber kan vara ett tecken på smittsam sjukdom är det något vi på kliniken måste veta om. Alla inneliggande patienter tempkollas dagligen. Om vi tar in nya patienter med feber måste de hållas avskilda från övrig verksamhet till det att vi uteslutit att de har en infektion som kan överföras till andra hästar. Ibland ber vi hästägaren lämna hästen i transporten till det att vi kan göra en första utvärdering. Om möjligt tar vi in febriga hästar på vår isoleringsavdelning för undersökning och provtagning. Ofta hittar vi orsaker som gör att vi kan flytta hästen till vanlig avdelning, men det händer också att vi måste hålla hästen fortsatt avskild från den övriga verksamheten. Tyvärr har vi ett begränsat antal isoleringsboxar och vid platsbrist blir vi vid några tillfällen tvungna att hänvisa hästar vidare till andra hästsjukhus. Vi vill inte behöva säga nej, men vi kan inte riskera att inneliggande patienter drabbas av smittsamma sjukdomar. Det är mycket viktigt att du som hästägare talar om ifall din häst har feber i samband med att du vill komma in.

I bland kan termometern visa att hästen har ”undertemp”. Det bästa man kan göra då är att tempa igen. Den vanligaste orsaken till ”för låg temperatur” hos häst, är att man råkat hamna i en gasficka eller träckboll med spetsen på termometern. Testa igen och var noga med att termometern ligger an mot tarmväggen. Hästar är på grund av sin storlek inte känsliga för att bli nedkylda så som mindre djur. I operationsuppvak på smådjurskliniker är man till exempel noga med att omgivningstemperaturen ska vara hög, gärna med filtar runt djuren eller golvvärme. På hästsidan behöver vi inte oroa oss för nedkylning på det sättet. Varför är det så? Sannolikt har det att göra med att ett litet djurs kroppsyta är förhållandevis större per viktenhet än stora djurs kroppsyta. Det är vid ytan (huden) som värme förloras till omgivningen. De gånger vi ser ”undertemp” på häst, är de ofta mycket, mycket sjuka och har gravt nedsatt cirkulation, till exempel vid akut tarmvred.

Läst 67395 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 1

– TEMA: Hållbarhet i stallet
– Porträtt: Tinne Vilhelmson Silfvén
– Öppna för fina slutor

– Balans och rymt mellan hindren
– Motivationen - vad är du?
– Bota vanliga hudproblem
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar
Hur mycket lusern motsvarar ett kilo hö?
Eva Dahlström svarar
Travhoppning bra för taggad häst
Victoria Almgren svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.