Gästbloggen - Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic
AUG
17
2020

Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic

OM DENNA GÄSTBLOGG
Isabelle Larsson har varit i väg på ett riktigt äventyr. Hon har varit hos Lorenzo, känd från bland annat Sweden international Horse Show där han visat upp sin frihetsdressyr. Isabelle har hjälpt till under ett event som Lorenzo arrangerat på sin gård i Frankrike. När coronapandemin hindrar Lorenzo från att åka ut till sin publik får publiken helt enkelt komma hem till honom. Det blev en vecka späckad med jobb, fantastiska hästar och lite turistande. Isabelle delar med sig av sin vecka i text och bild i ett matigt gästbloggsinlägg.

Tisdag – ankomst

Den här veckan åker jag ner till Lorenzo i Camargue i södra Frankrike för att hjälpa till att anordna ett event på gården. I och med pandemin har alla stora hästshower i världen ställts in, så nu ska vi testa en egen variant! Lorenzo kommer kombinera sina shownummer som vi sett på Sweden international horse show i vintras med att hålla en clinic för första gången, och sedan avsluta med en uppvisning i vattnet i Camargues våtmarker i solnedgången. Efteråt blir det fest och meet & greet!

Efter en mycket lång resa med massor av väntetid kommer jag äntligen fram till Lorenzos gård sent på tisdagkvällen. Nu under pandemin går flygen inte så ofta, så jag får åka till Arlanda mitt i natten efter absolut ingen sömn, bara för att senare vänta på anslutningsflyget i Frankfurt i åtta timmar. Och det var ändå en betydligt bättre flightkombination än övriga när jag bokade, med mellanlandningar på upp emot 24 timmar. Jag är glatt överraskad över att det över huvud taget går att resa till Frankrike redan nu, och kanske särskilt som svensk! Väl på plats i Marseille är min skjuts djupt involverad i träning av hästarna inför fredagens event och har glömt bort tid och rum. Så det blir ytterligare ett par timmars väntan medan han skickar någon annan.

När vi kommer till gården hör vi dundrande galopp från ett av träningsfälten i mörkret. Det låter som en flock mustanger i sken på den amerikanska stäppen. Det är inte läge att störa just nu. Eller hamna i vägen... Lorenzo tränar ofta sina hästar på nätterna. Efter midnatt möts vi upp och jag får hänga med och kolla när han tränar. I natt är det fullmåne, och det är en riktig upplevelse att se. Min kameramobil sviker mig gruvligt, även fast det är bra ljus för ögonen blir bilderna helt oanvändbara. Jag vågar inte använda blixt och störa hästarna. Han börjar med att träna en grupp på åtta hästar i frihet, ståendes på två av dem. I mitten av det här träningsfältet ligger en formation med hinder bestående av drivved, i en kvadrat. Det är det här hindret som har inspirerat till hindermaterialet han tar med på showerna. Givetvis hoppar han hindret i mörkret med alla hästarna, flera gånger. Hästar ser bättre än oss i mörkret, men ändå!


Foto: Lola Bonnard 

De olika grupperna av hästar står redan förberedda på de olika träningsfälten, så det är väldigt smidigt att gå över till nästa grupp. Denna övning involverar hela 18 hästar. Tror jag, jag kan ärligt talat inte räkna dem i mörkret. Nu får jag vara med och assistera! Hästarna ska skritta i formation, prydligt i rader, med Lorenzo gåendes framför. Detta är vi vana att se från showerna, men då med "bara" tolv hästar. Enligt Lorenzo är det "very very easy" att träna detta med fyra, åtta eller tolv hästar, men nu när han lagt till en grupp har hästarna längst bak svårt att se honom, så kommunikationen blir mycket svårare. Målet är att lägga till ännu fler hästar i övningen, men först måste det sitta med dessa. Jag assisterar med att räcka honom grimmor vid behov och får även hjälpa till att mana på en häst i bakre ledet. Jag är mest i vägen och fattar inte alltid om det är mig eller hästarna han pratar med, särskilt som en av hästarna har liknande namn som jag.

Det är så intressant att se honom träna! De går i rader om fyra, åtta och ibland hela gruppen på en rad. Han använder rösten hela tiden, med olika kommandon, riktat mot hela gruppen, delar av gruppen och mot enskilda hästar. Hur han ser skillnad på dem i mörkret är en gåta. Jag tror att han måste ha tränat in deras exakta positioner inom respektive delgrupp tidigare i deras utbildning. Precis som när en lågstadelärare får en ny klass med barn i klassrummet och ska lära sig namnen (och det här förstår jag senare att så absolut inte är fallet, så gåtan kvarstår). Natten avslutas med att träna en grupp om åtta unghästar. De får göra samma övningar som den första gruppen, men utan att hoppa över hinder. Lorenzo står på två av dem, och de travar och galopperar i en grupp med två rader.

Onsdag – repetition i mörker

Gästlägenheten jag bor i är byggd intill gäststallet, och i sovrummet finns ett litet fönster med utsikt mot boxarna.


I dag blir det hårt arbete på gården. Det är mycket att göra innan fredagens event! Det ska vara upp till 36 grader i skuggan så det kommer bli en utmaning. Första uppdraget är att halma alla 20 boxar. Hästarna går ute dygnet runt den här tiden på året, men stallet ska vara öppet för publiken, så det ska vara fräscht och snyggt. Vi kör in en hel rundbal med halm med traktorn och sen är det snabbt gjort att fördela den i alla boxar.


Precis utanför stallet är det en svärm med trollsländor! De verkar vara intresserade av gödslet. Lite roligare än flugor, helt klart. Och då ska vi inte tala om de enorma fågelstrecken på himlen som består av – flamingos! Det är nåt annat än våra fiskmåsar det! Jag får i uppdrag att putsa upp en gammal sadel. Den är verkligen stenhård och jag undrar om de verkligen rider i sådana sadlar här? Senare får jag veta att det är Lorenzos första sadel, från hans första shower som 11-åring, som ska visas upp under eventet!

Sedan är det dags att förbereda en av eventets uppvisningsytor för publik. Vi har en gigantisk hög med halmbalar som ska läggas ut som en långbänk Det är jag och Mélanie som jobbar på gården som hjälps åt. Hon kan knappt någon engelska och jag kan knappt någon franska. Men vi löser det ganska bra ändå med gester och enstaka fraser. Det är tungt arbete och särskilt i den här värmen, när man är en ovan skandinavier. Vi har finpublik medan vi jobbar!

Lorenzo gör alltid större delen av grovjobbet på gården själv. Han skördar sitt eget hö, halm och lusern. När de är ute på shower kör han lastbilen, som han reparerar själv och som håller än efter alla år. Nästan alla här pratar franska, bara några få kan engelska. Bitvis får jag mest stå bredvid och se dum ut när de andra pratar. Jag har i alla fall övat in de viktigaste fraserna. Nummer ett: "Je ne connais pas le francais". På svenska: "jag kan inte franska".

Torsdag – en dag fylld av föreberedelser

I dag är dagen före det stora eventet och det känns som att ingenting är färdigt. Vi förbereder bar- och restaurangområdet, röjer lastbilen, spolar stallgångar, förbereder det sista på de tre olika showområdena och testar ljudet och mikrofonen. Lorenzo är stressad över att komma igång med generalrepetitionerna, och på kvällen är vi äntligen igång. Showen är uppdelad i tre akter på olika delar av gården, och vi börjar med frihetsdressyren med 25 hästar på ängen. Om ni tycker det är mäktigt att se honom göra de här övningarna med tolv hästar i Friends arena, kan ni tänka er hur det är med 25 hästar på första parkett, rakt framför näsan. Jag får nypa mig lite i armen. Flera av hästarna är yngre hästar med mindre erfarenhet, så han får jobba lite extra med dem så de ska förstå vad som förväntas av dem.

Solen går ner mellan 20.30 och 21 här, så nu är det riktigt bråttom att hinna till våtmarksområdet Marais, som ligger en bit utanför gården, och träna på showens sista akt. Lorenzo ska visa frihetsdressyr ute i vattnet i solnedgången som avslutning. Vi är flera som hjälper till att leda dit de hästar som ska tränas, utöver de som Lorenzo inleder träningen med, och jag blir tilldelad ett par stycken. Wow, bara wow! Vi får springa för att hinna med Lorenzo men hamnar på efterkälken och lyckas virra bort oss lite. Det är inte helt lätt att veta vilka stigar som leder rätt mellan alla sanddynerna och vattensamlingarna, det är som en labyrint. När det börjar mörkna återvänder vi till gården för att träna på den tredje akten, som kommer inleda showen i morgon. Det är den delen av showen som kallas "Action", där han selar upp tre par hästar och har två par hästar i frihet, och bland annat hoppar tre hinder i bredd samtidigt. Nu är det kolmörkt, så vi säkrar upp med belysning vid hindren.

När träningarna är klara är all utrustning rejält sandig och saltig och hästarna svettiga. I morgon blir det ett mastodontpass med bad av alla hästar och rengöring av utrustning innan showen. Det får bli en tidig morgon. Men nu ikväll är det dags att fixa det sista på programmen och kartan över gården som besökarna ska få vid ankomsten. Vi är klara med dem vid tvåtiden på natten och en timme senare upptäcker Lorenzo att vi missat en grej. Så det är bara att kliva upp i ottan och börja om.

Fredag – dags för show

Lorenzo fick idén till det här eventet för bara 20 dagar sedan, och vi har jobbat blixtsnabbt för att hinna med allt i tid. Då det är första gången han arrangerar något hemma på sin gård är ju allting trial and error, och mycket har fått planeras om med noll varsel under tidens gång. Vi har släppt ett begränsat antal biljetter, på grund av pandemin, men ingen är säker på hur stor publik som är lagom. Gården är enorm och alla ytor väl tilltagna, så i teorin ska det inte vara några problem. Men nervöst är det! Lorenzo har alla detaljer i sitt huvud, jag förstår inte hur han kan ha koll på allt och ändå behålla fattningen. Han har bättre koll än jag själv på de grejer som jag ska föreställa expert på. Som det här med utskrifterna av programmen. Och alltid alltid lugn och trevlig, oavsett hur pressad han är.

Vi gör i ordning hästarna, och jag får i uppdrag att se till att alla får i sig tillräckligt med vatten medan de står uppbundna på rad inne i ridhuset, och får på sig utrustningen. Jag noterar att de mörka hästarna dricker betydligt mer än de vita! När jag är klar är jag dyngsur in på underkläderna och rusar in i duschen för att hinna bli representativ.

Grindarna öppnar klockan 17, och första akten börjar en timme senare. Först in är vår svenska Malin Hellstedt och hennes sambo Daniel! De har hängt på låset, efter att ha tagit bilen ned hela vägen från Sverige. Gillar man Lorenzo så gillar man Lorenzo, så enkelt är det! Verkligen superkul att de är här! Vi är faktiskt grannar, våra stall ligger ungefär fem minuters bilväg från varandra, och vi har pratat länge om att ses och fika och snacka häst (och Lorenzo). Men ni vet hur det är med hästar och de dagliga rutinerna, man får aldrig tid över. Nu är det dags för första akten! Ungefär samma tiondels sekund som musiken drar igång slår vädret om! Från att ha varit strålande sol och klarblå himmel hela veckan, drar ett fuktigt dis in. Det är Camarguedimman från havet, hela luften blir fylld av små salta vattendroppar, himlen blir grå. Vi inser genast att sista akten med solnedgången är hotad. Hur typiskt? På plussidan är ändå att det disiga ljuset är ganska läckert, det kommer nog bli många bra bilder!

I första akten kör han sin show som vi sett på Sweden horse show – hela paketet med action och liberty. Det är perfekt! Shownumren, dem har Lorenzo rutin på, och det har hästarna med! Nu är det åtta månader sedan de var ute på show, och de är supertaggade. Så taggade att när en grupp fria hästar ska springa in till Lorenzo på "arenan" hinner en av hästskötarna inte undan, och blir trampad rejält på foten. Inget är viktigare för hästarna än att få komma till Lorenzo, de kan numret utan och innan.


Foto: Karine Groul

Gårdagens träning med de 25 hästarna gick inte så bra som Lorenzo hoppats på, då unghästarna behöver mer tid. Så den andra akten blir lite annorlunda än planerat. Istället för att ha med alla 25 hästarna från början, får vi stå och vänta med åtta av hästarna en bit bort, medan han inleder med de mer rutinerade hästarna. Nu har det också blivit väldigt uppenbart att det inte kommer fungera med någon solnedgång i Marais som avslutning, så han improviserar om akten rejält. Istället för de planerade 40 minuterna blir det en nästan två timmar lång clinic!

Nu önskar jag att jag hade varit mer flitig med franskalektionerna. Lorenzo berättar för mig efteråt att han inleder med sin över 30 år långa karriär som han påbörjade redan som 11-åring. Han berättar om de människor som hjälpt honom komma dit han är i dag, och de är där allihop, i publiken. Bland annat hans mentor Germain, som tog an sig Lorenzo när han var bara tolv år gammal. Det är riktigt fint. Han berättar också om den ledstjärna han följt under alla år – att vara originell och aldrig någonsin kopiera någon annan. Det har han sin mamma att tacka för, ingen curlingmorsa hon inte!

Han har headset och kommenterar allt han gör medan han jobbar med hästarna. Man hör varje kommando han ger dem. När han står på gruppen med 17 fria hästar säger han "vänster" när de ska till vänster och "höger" för att svänga höger. Fast på franska då. De har fått lära sig ord för varje rörelse och övning. "Backa", "gå", "kom hit". Stanna har han dock ljud för istället för ord, en variant av "hooooo". Det är det viktigaste kommandot och måste nog vara mer direkt och supertydligt. När det är dags att släppa in de sista åtta hästarna på slutet går numret med alla 25 hästarna i frihet precis som det ska. 25 hästar sida vid sida som en enda organism, för första gången inför publik. Oerhört mäktigt! Att höra hovtrampet på så nära håll är en unik upplevelse.
Foto: Lola Bonnard

Lorenzo avslutar clinicen med att presentera sin familj. Hans lilla treåriga dotter springer in och kastar sig i hans famn. Det är en stor grej för honom, då han i alla år legat väldigt lågt med sitt privatliv. Kvällen fortsätter med signering och fotografier och en rejäl fest vid food-trucken och baren. Solnedgången i Marais får vi ta nästa gång!

Vi är alla jättenöjda med kvällen, och Lorenzo är nöjdast av alla. Det här är hans tacktal på sociala medier dagen efter:

(English will follow below) Je tiens à vous remercier d’être venus aussi nombreux pour cette soirée un peu...

Publicerat av Lorenzo International Horse Show Lördag 8 augusti 2020

 
Lördag – dagen efter

Dagen efter showen. Det har varit så himla intensivt inför och under showen, och nu vet man inte riktigt vad man ska göra av sig själv. Jag tar en sväng runt gården och ser att jag är först uppe, så jag tar tag i att röja bar- och restaurangområdet. Soptunnor med skaldjur i gassande sol är ingen hit, så jag börjar med dem och sen spolar jag och plockar undan alla borden. När jag är klar möter jag upp Malin Hellstedt och Daniel, och vi tar en sväng till Les Saintes Maries de la Mer och käkar lunch och badar. Och skvallrar! Malin berättar en sjukt kul grej om när Lorenzo besökte Sweden international horse show förra gången, för fem år sedan. Han tog ut alla hästarna till Råstasjön i Solna mitt i natten! De boende ringde polisen och sa "Det är nån dåre nere vid sjön med en massa hästar! Och han står på dem!" Efter den händelsen är det tydligen inte längre tillåtet för artisterna på SIHS att rida ut. Jag var bara tvungen att berätta det här för Lorenzo, och hans kommentar var: "You have a lot of rules in Sweden, don't you?"

Det är en hästshow i stan också, och vi kikar lite på deras motsvarighet till "Stallbacken" där det pågår en talangtävling för hästshowartister! Kul grej! En tjej i yngre tonåren, som hjälpte till med Lorenzos hästar på gårdagens event, deltar med sina små vita ponnyer. Hon är jätteduktig! Hon gör ett frihetsnummer som sitter som ett smäck. Bland annat gör ponnyerna jättefina skänkelvikningar sida vid sida. Hon går vidare till final! Charlotte Deronne Pony Show kallar hon sig, finns på Instagram om ni vill kika! I Les Saintes Maries de la Mer har de stora skyltar som hyllar Lorenzo. Han är den lokala hjälten.

Sen åker jag tillbaka till gården, där Lorenzo har pizzafest för alla vänner som varit med och hjälpt till med eventet. Och de har fixat vegetarisk pizza åt mig! Jag blir nästan rörd. Kommentaren jag fick när jag först berättade att jag inte äter kött var ”you are a little bird? Or just don't want to be like normal people?” De flesta pratar franska, så jag får spetsa öronen rejält. Kanske ser jag något mindre dum ut än för några dagar sedan, något snappar jag upp.

Söndag – ridning i Camargue

En stor stor dag! Jag beger mig till Lorenzos första stall, som ligger intill den stora gården. Det är här han har vuxit upp och här han hade sina hästar tidigare, innan de blev så många så de inte fick plats längre. Här driver familjen nu verksamhet med turridning på inhemska camarguehästar. Ända sedan jag började jobba med Lorenzo har jag dreglat över hans bilder och videoklipp från när han rider i Camargue, det ser så himla fantastiskt ut. Särskilt jämfört med hemma på Ekerö där det är svårt att ens hitta någonstans man kan galoppera mer än 100 meter. Och nu är det dags att checka av den punkten i min bucket list!

Malin och Daniel hänger också på, och vi rider ut på en tre timmar lång tur! Vi rider igenom all möjlig terräng på vägen till havet. För att korsa floden Rhône tar vi bil- och hästfärjan! Här prioriteras hästarna före bilarna, kan ni tänka er? På vägen tillbaka glömde jag ta bilder på färjan, men då var det ytterligare en grupp med många fler hästekipage som skulle med färjan, och då fick bilarna vänta, och alla hästarna, minst 20 stycken, fick åka över först.

På vägen till havet rider vi i all möjlig terräng i alla gångarter, och vi får rida över vattnet vid ett ställe! Vägen över vattnet är utmärkt med pålar, så man ska veta var det är säkert att rida. Väl framme vid havet visar det sig att Malins häst är jätterädd för vågorna. Jag har viskat till Mélanie som är vår guide att Malin är Sveriges kanske främsta hästshowartist, så nu blir det miljöträning! Hela gänget hjälps åt att rida ut i vågorna så Malins häst ska känna sig trygg.

Sen blir det galopp längs stranden, förbi alla badgäster! Och fort går det! Min lilla häst som har varit lite oinspirerad hela vägen får plötsligt in en betydligt högre växel! Det finns inget roligare än att galoppera och i den här fantastiska miljön är det obeskrivligt! Efter ritten hjälps vi åt att duscha av hästarna. De är inte lika vita längre, och inte jag heller för den delen. Förutom en imponerande t-shirtbränna à la equestrian (jag glömde solcreme i dag) är jag smutsbrun i hela ansiktet. Efter duschen släpper vi ut hästarna i hagen, varpå de genast rullar sig mycket omsorgsfullt och är nu definitivt inte vita.

När jag är tillbaka på gården hjälper jag till med att plocka undan det sista efter eventet och sen hjälper jag Mélanie att göra rent alla benskydd och boots. Jag passar på att fråga om hon kan skilja på alla Lorenzos hästar? Hon har jobbat där ett år bara, vet jag. Jodå, det kan hon! Hur lång tid tog det? Två månader, svarar hon. Jag har ju sett att de har olika "bomärken" inbrända på bakdelarna, de flesta är köpta från spanska och portugisiska stuterier. De är också i lite olika storlekar och skimmelvarianter. Och så har vi de nio svarta, just nu solbruna, då. En har bläs, en har stjärn ... Så helt omöjligt ska det väl inte vara. Men det är nog bara Lorenzo som kan skilja alla åt i mörkret.

Ett par dagar senare är det dags att åka hem och den här gången går det snabbt mellan flygen. Det känns väldigt märkligt att vara hemma igen på ett ögonblick, tillbaka från en helt annan värld. Men jag hinner knappt landa innan Lorenzo hör av sig om nästa projekt – nu är det dags att dra igång clinics på gården och online! Det är en ny verklighet för alla företagare på grund av pandemin, inte ens världens främsta hästartist kan luta sig tillbaka.


Läst 44560 ggr





Fler inlägg

OKT
19
2020

Foto: Privat.

OM DENNA GÄSTBLOGG:
Maria Stigsson jobbar som ridskolechef på Vissmålens ridklubb och brinner för att hjälpa ungdomar inom ridsporten. Under många år har hon följt med sina elever på tävling och har därmed intresserat sig för teamet som byggs upp kring ryttaren. Hon menar att om ungdomsryttaren är medveten om vad teamet gör, får vara med i planeringen och tala om vad just denne behöver för att kunna prestera som bäst, kommer ungdomarna att bli mer medvetna.
– Vi måste se på barn och unga som att de är egna tänkande individer med mycket kunskap och förmågor. Lyssnar vi på barnets behov, eller tror vi vuxna bara att vi vet vad denne behöver? Ett team kan bestå av många olika personer, men det viktigaste är att kommunicera, säger hon.
Läs Marias inlägg i Gästbloggen nedan.

Jag tänker ofta på det där med teamet när vi är ute på tävling med ”Team Baron”. Man blir så imponerad av alla team man ser och träffar. Mammor, pappor, kompisar och syskon som bär, betalar, hejar, kramar, tröstar, matar, vattnar, klär på, klär av, håller koll, packar – ja, ni vet allt det där som händer innan, under och efter tävling.
Huvudrollsinnehavarna i teamet är ryttaren och hästen. Men en hel film skapas inte av två roller. Det är så många andra viktiga roller som spelar in på prestationen. Såväl stora roller som ”statister” – alla är en viktig pusselbit.

På bilden ovan syns förutom en av huvudrollsinnehavarna – Sörvys Baron – vårt teams ”materialare” som jag ibland kallar henne – mamma Linda. Mamma Lindas roll är tung. Hon anmäler, hon tvättar kläder innan, ser till att allt är packat, att hästen är påklädd när ryttaren går banan, håller koll på vaccinationslistor och så mycket mer.
Det är också hon som fodrar, släpper in och ut hästen varje dag och kör till träningar – hon känner alltså hästen innan och utan. När hon inte är med blir det lätt lite förvirrat. Som till exempel att jag missar att vi var uttagna till vaccinationskoll en gång.

Min roll är mer att se till att ryttaren är i rätt ”mood” under framridning och framhoppning. Vi känner varandra så väl, jag och Ebba, så ofta räcker det med korta, enstaka ord för att kommunicera. Mitt jobb är alltså att se till att ryttaren ostört kan komma in i och kunna vara kvar i sin bubbla. Ibland diskuterar vi någon linje på banan innan start, ibland inte. Ryttaren väljer. Jag vet under vilka förutsättningar Ebba rider som bäst och försöker bidra till dem.

Teammedlemmar är inte bara de som är med just under tävlingsdagen. Till teamet hör såväl hovslagare, veterinärer, tandläkare men framförallt kanske tränaren. I vårt team är tränaren Anne Eriksson. Jag förser mig alltid med rapport hur träningarna gått, då jag sällan har möjlighet att vara med. Detta för att veta till kommande tävlingar var ryttare och häst ligger just nu. En tränare som ser ekipagets styrkor och svagheter är en ovärderlig del av teamet. Vi har dessutom förmånen att tränaren känner hästen sedan den var väldigt ung och har sett ryttaren genom åren på många olika hästar. En stor nyckel i allt är Annes noggrannhet i grunderna. Kan man någonsin få för mycket av det?

Har du funderat på din roll i ditt team? Har du frågat ditt barn, eller den du är med, hur den vill att du agerar och vilken roll du har? Vi är ju faktiskt där för att den personen ska kunna prestera så bra den kan för just den dagen. Vi är där för att skapa förutsättningar.
Hur vill din teammedlem att dagen ska se ut? Vad ska du göra på framhoppningen? Behöver den instruktioner eller gör instruktionerna bara ryttaren nervös? Vilka är din ryttares styrkor?Lyft dem på framhoppningen, tjata inte om det negativa! Ryttaren ska serveras självförtroende på vägen in, inte bli påmind om allt som den kanske skulle kunna göra fel.

Om det inte går bra på banan – finns det en plan för det? Vill ryttaren vara för sig själv en stund? Hur hanterar vi i teamet besvikelsen som kan komma? För besviken måste ryttaren få vara när det inte går bra.
Många fantastiska team ser man när man är på tävlingsplatsen. Men också team som kanske, med små förändringar, skulle kunna ge ryttaren större möjligheter att prestera.

Avslutningsvis vill jag
bara säga – teamet måste ha roligt! Vi håller på med den här sporten för att det är roligt, se till att skratta och plocka fram alla godbitar. Vi har kul, ibland går det mindre bra, men då vet vi att det kommer fler möjligheter och fler tävlingar.

Oavsett vilken nivå man är på behövs ett team och det teamet behöver kommunicera INNAN tävling och huvudrollsinnehavarna behöver få vara just det. Vi andra är regissörer, sminkörer, materialare och allt annat som behövs. Låter vi barnen komma till tals? Vet vi vad de behöver eller tror vi bara det? I går gick det bra, vi skötte alla våra uppgifter och ryttaren kunde fokusera och prestera. Då är det galet kul att tillhöra ett team!

/Maria Stigsson


Läst 17948 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
13
2020


Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Erika Lundqvist är ridskolechef hos Göteborgs fältrittklubb. I ett inlägg på ridskolans Facebook hyllar hon alla ridskolehästar. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela inlägg här i Gästbloggen.
Älskade ridskolehäst❤️ – Tack för att du på bästa sätt hjälper våra elever att utvecklas som ryttare och hästmänniskor. Tack för att du hjälper oss ridlärare att bli bättre pedagoger och hitta nya sätt att förmedla kunskap utifrån dina och ryttarens förutsättningar. Tack för att du lär oss människor att läsa av djur. Tack för att du tålmodigt låter elev nummer 14 sitta upp på dig för den här veckan.

Tack för att du står ut med skratt, gråt, nervositet och osäkerhet från oss människor. Tack för att du tar hand om elever som inte alltid rider dig i balans, som råkar rycka dig i munnen eller dunsar ner med rumpan på din rygg. Tack för att du trotsar dina instinkter och inte rusar iväg när något plötsligt händer. Tack du fantastiska ridskolehäst för att du hjälper oss att få drömmar att gå i uppfyllelse.

Och till dig elev. Du kanske inte alltid får rida din favorithäst, men tänk på att hästen inte får välja dig som ryttare. Alla våra hästar har en förmåga att dansa fram och om den inte gör det med dig handlar det helt enkelt om att du inte rider den på ett sätt som möjliggör detta.

Skyll aldrig på hästen, gör istället vad du kan för att ge den rätt förutsättningar för att arbeta så bra den kan på sin arbetstid. Våra hästar är våra hjältar och de förtjänar att hyllas varje dag, så ge den hästen du ska rida en extra klapp och kärlek i dag, i morgon och nästa vecka.

//Erika Lundqvist, ridskolechef GFRK

TRANSPORTVECKA PÅ HIPPSON!
Hitta din nästa hästtransport på Hippson Market:
Ovan visas de sex senaste annonserna inom kategorin:
"Transporter | Alla".
Har du en egen transport att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.
Publicerar du en annons under kategorin "Transporter" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

Läst 42647 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
12
2020


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Escalon Lux N var fyra år rekommenderades han till bruksprovet. Efteråt var han mycket stresspåverkad. Evelina Wilhelmsson, som äger hästen tillsammans med sin mamma Annelie, beskriver det som att han gick in i väggen. Vägen tillbaka hittade de av en slump, efter en trafikolycka. Här berättar Evelina om resan hon gjort tillsammans med Escalon Lux N, som visat att han trivs bäst utan både sadel och träns.

Det här är storyn om min tävlingshäst som gick bruksprovet som fyraåring och som gick in i väggen framför allt mentalt. Nu, sju år senare, har vi äntligen hittat rätt. Han har varit hos mycket duktiga ryttare som unghäst men är en mycket speciell, svårläst, introvert och känslig häst som helt enkelt inte passade in i "systemen". 

Escalon Lux N (född 2009, e. Escudo I u. Selma ue. San Brasil) talade som tioåring tydligt om att han trivdes bäst att bli riden barbacka i grimma. Jag som ryttare kom egentligen på detta av en ren slump, efter en trafikolycka i Göteborg där vi krockade med bil och släp när vi var på väg ner till Jonas Thornell för en hälsokontroll. Tyvärr fick Escalon en mindre skada i ryggen efter krocken. Han behandlades, vilade och skulle sedan sättas igång när vintern hade kommit. Därav skedde igångsättningen barbacka och av lathet satt jag upp i hans vanliga grimma med tyglarna fästa i grimman. Det visade sig vara något han trivdes väldigt bra med. Helt plötsligt blev hästen rörligare, mer avslappnad, gick fram till handen för skänkeln på ett helt annat sätt än tidigare, hoppade bättre och musklade sig helt plötsligt korrekt. 

Den några år gamla
sadeln som var utpassad till honom var några få millimetrar för trång, något en "vanlig" häst inte borde reagera på enligt sadelutprovare. Lite smått motvilligt fick jag beställa en helt ny sadel efter att ha provat en med lite, med betoning på lite, mer bogfrihet. Något han visade tydligt att han trivdes bättre i. Han var alltså helt frisk och den gamla sadeln låg inte dåligt alls men Escalon ville ha lite mer plats att röra sig i. Under tiden jag väntade på den nya sadeln så fortsatte barbackaridningen. Till slut hoppade vi upp till 1,30-banor barbacka i grimma hemma och använde bara den gamla sadeln vid tävling eller träning.

När den nya sadeln
anlände trivdes han mycket bättre men han visade snart tydligt, genom att ställa sig stilla och skrapa med hoven, att han vid träning hemma ville bli riden utan sadel. Så har det fortsatt. Han är helt enkelt mer avslappnad när han får röra sig helt fritt. Man kan kanske jämföra det med att gå och dra upp axlarna hela dagarna. Förutom att få kramp i axlar och nacke så hade det börjat göra ont på fler ställen i kroppen också. Om jag får spekulera fritt så tror jag det var så han kände det men vad vet jag, tyvärr kan jag inte prata med min häst, jag kan bara försöka vara lyhörd på vad han visar för mig.

Nu tävlas han än
så länge upp till 1,30-nivå med sikte mot högre höjder. Han rids enbart barbacka i grimma eller i sitt nya bettlösa träns på hemmaplan. Hans sadel används i stort sett endast vid hoppträning eller tävling och då är han helt okej med att ha den på. Får han välja själv så väljer han alltid att vara utan sadel. Jag har vid flertalet gånger testat att lägga på sadeln hemma och han protesterar som sagt snabbt genom att skrapa med hoven så fort vi kommer ut i paddocken. Han går att övertala men tar man sedan av sadeln så blir det en helt annan ridkänsla. Ett annat tryck i steget och en mer avslappnad häst. Nu har vi kommit fram till att han på tävling, vid gott humör, kan behöva ett tredelat bett i munnen. Dom dagarna rids han då i sitt bettlösa träns och med ett bett i munnen med två olika tyglar. Varav en är fäst i nosgrimman och en i bettet, detta för att kunna ha mer kontakt på tygeln till nosgrimman än till munnen.

Det jag tycker är så
roligt med det här, är att visa på att många passar in i "systemet" men helt enkelt inte riktigt alla och ibland får man som ryttare lyssna in vad hästen försöker säga. Den här hästen har till exempel alltid varit livrädd för att bli klippt och behövt lite lugnande. För två år sedan kom jag på att det gick alldeles utmärkt att klippa honom om han fick stå lös i gången, då han förmodligen visste att han kunde komma undan "faran" lätt. Där stod han istället och sov under tiden jag klippte honom trots, eller i detta fallet tack vare, att han var helt lös. 

Escalon
 är en väldigt
speciell häst med ett stort hjärta, som gjort mig både grå- och tunnhårig under alla år, men det är med glädje som jag förstått att vi har hittat rätt. Titt som tätt får jag frågan "går det verkligen att rida igenom honom barbacka" och lika ofta är mitt svar "ja absolut, han går bättre utan sadel än med den". Och med detta sagt så vill jag dela min berättelse och visa andra hur viktigt det kan vara att förstå att varje häst, precis som vi människor, är individer och det finns dom där som är lite "extra" som kanske faktiskt måste specialbehandlas lite. Det finns dom som helt enkelt inte är mogna för stora mentala uppgifter tidigt i livet. Det finns dom som stänger inne sin stress men inte visar den utåt. Escalon är en av dom hästarna.

Visst hade jag kunnat
be honom att göra sitt jobb med en sadel på och bett i munnen men varför inte försöka ge hästarna bästa möjliga chans att kunna prestera eller kunna klara av det vi ber dom att göra. Vi har till exempel redan sett Peder Fredricson med flera, testa sig fram med att rida utan skor. Några fungerar det på, andra inte. Trots att jag är tävlingsmänniska och har som mål att lyckas med det jag gör så är det viktigaste för mig att jag vet att mina hästar mår så bra som möjligt och att jag gör mitt bästa för att hitta det just dom trivs bäst med så de kan bli så bra som möjligt. Oavsett om det innebär att jag får gå runt i smutsiga ridbyxor varje dag efter barbackaridning eller om det innebär att rida i sadel. Bara för att Escalon vill bli riden på detta viset så innebär det ju självklart inte att jag rider mina andra hästar på samma sätt, för det hade inte fungerat utan sadel och träns på dom helt enkelt. 

Veterinärer, hovslagare,
tränare och equiterapeuter har sett Escalon under många år och är alla överens om att han mår betydligt bättre nu än han tidigare gjort, både fysiskt och mentalt. Att jag har fått en fantastisk ridkänsla på köpet, en häst som äntligen börjat släppa loss i hoppningen och mycket bättre egen balans på hästryggen, det är bara en stor, stor bonus!

/Evelina Wilhelmsson

Läst 52043 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv