Gästbloggen - Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic
AUG
17
2020

Isabelle hjälpte till när Lorenzo höll hemmaclinic

OM DENNA GÄSTBLOGG
Isabelle Larsson har varit i väg på ett riktigt äventyr. Hon har varit hos Lorenzo, känd från bland annat Sweden international Horse Show där han visat upp sin frihetsdressyr. Isabelle har hjälpt till under ett event som Lorenzo arrangerat på sin gård i Frankrike. När coronapandemin hindrar Lorenzo från att åka ut till sin publik får publiken helt enkelt komma hem till honom. Det blev en vecka späckad med jobb, fantastiska hästar och lite turistande. Isabelle delar med sig av sin vecka i text och bild i ett matigt gästbloggsinlägg.

Tisdag – ankomst

Den här veckan åker jag ner till Lorenzo i Camargue i södra Frankrike för att hjälpa till att anordna ett event på gården. I och med pandemin har alla stora hästshower i världen ställts in, så nu ska vi testa en egen variant! Lorenzo kommer kombinera sina shownummer som vi sett på Sweden international horse show i vintras med att hålla en clinic för första gången, och sedan avsluta med en uppvisning i vattnet i Camargues våtmarker i solnedgången. Efteråt blir det fest och meet & greet!

Efter en mycket lång resa med massor av väntetid kommer jag äntligen fram till Lorenzos gård sent på tisdagkvällen. Nu under pandemin går flygen inte så ofta, så jag får åka till Arlanda mitt i natten efter absolut ingen sömn, bara för att senare vänta på anslutningsflyget i Frankfurt i åtta timmar. Och det var ändå en betydligt bättre flightkombination än övriga när jag bokade, med mellanlandningar på upp emot 24 timmar. Jag är glatt överraskad över att det över huvud taget går att resa till Frankrike redan nu, och kanske särskilt som svensk! Väl på plats i Marseille är min skjuts djupt involverad i träning av hästarna inför fredagens event och har glömt bort tid och rum. Så det blir ytterligare ett par timmars väntan medan han skickar någon annan.

När vi kommer till gården hör vi dundrande galopp från ett av träningsfälten i mörkret. Det låter som en flock mustanger i sken på den amerikanska stäppen. Det är inte läge att störa just nu. Eller hamna i vägen... Lorenzo tränar ofta sina hästar på nätterna. Efter midnatt möts vi upp och jag får hänga med och kolla när han tränar. I natt är det fullmåne, och det är en riktig upplevelse att se. Min kameramobil sviker mig gruvligt, även fast det är bra ljus för ögonen blir bilderna helt oanvändbara. Jag vågar inte använda blixt och störa hästarna. Han börjar med att träna en grupp på åtta hästar i frihet, ståendes på två av dem. I mitten av det här träningsfältet ligger en formation med hinder bestående av drivved, i en kvadrat. Det är det här hindret som har inspirerat till hindermaterialet han tar med på showerna. Givetvis hoppar han hindret i mörkret med alla hästarna, flera gånger. Hästar ser bättre än oss i mörkret, men ändå!


Foto: Lola Bonnard 

De olika grupperna av hästar står redan förberedda på de olika träningsfälten, så det är väldigt smidigt att gå över till nästa grupp. Denna övning involverar hela 18 hästar. Tror jag, jag kan ärligt talat inte räkna dem i mörkret. Nu får jag vara med och assistera! Hästarna ska skritta i formation, prydligt i rader, med Lorenzo gåendes framför. Detta är vi vana att se från showerna, men då med "bara" tolv hästar. Enligt Lorenzo är det "very very easy" att träna detta med fyra, åtta eller tolv hästar, men nu när han lagt till en grupp har hästarna längst bak svårt att se honom, så kommunikationen blir mycket svårare. Målet är att lägga till ännu fler hästar i övningen, men först måste det sitta med dessa. Jag assisterar med att räcka honom grimmor vid behov och får även hjälpa till att mana på en häst i bakre ledet. Jag är mest i vägen och fattar inte alltid om det är mig eller hästarna han pratar med, särskilt som en av hästarna har liknande namn som jag.

Det är så intressant att se honom träna! De går i rader om fyra, åtta och ibland hela gruppen på en rad. Han använder rösten hela tiden, med olika kommandon, riktat mot hela gruppen, delar av gruppen och mot enskilda hästar. Hur han ser skillnad på dem i mörkret är en gåta. Jag tror att han måste ha tränat in deras exakta positioner inom respektive delgrupp tidigare i deras utbildning. Precis som när en lågstadelärare får en ny klass med barn i klassrummet och ska lära sig namnen (och det här förstår jag senare att så absolut inte är fallet, så gåtan kvarstår). Natten avslutas med att träna en grupp om åtta unghästar. De får göra samma övningar som den första gruppen, men utan att hoppa över hinder. Lorenzo står på två av dem, och de travar och galopperar i en grupp med två rader.

Onsdag – repetition i mörker

Gästlägenheten jag bor i är byggd intill gäststallet, och i sovrummet finns ett litet fönster med utsikt mot boxarna.


I dag blir det hårt arbete på gården. Det är mycket att göra innan fredagens event! Det ska vara upp till 36 grader i skuggan så det kommer bli en utmaning. Första uppdraget är att halma alla 20 boxar. Hästarna går ute dygnet runt den här tiden på året, men stallet ska vara öppet för publiken, så det ska vara fräscht och snyggt. Vi kör in en hel rundbal med halm med traktorn och sen är det snabbt gjort att fördela den i alla boxar.


Precis utanför stallet är det en svärm med trollsländor! De verkar vara intresserade av gödslet. Lite roligare än flugor, helt klart. Och då ska vi inte tala om de enorma fågelstrecken på himlen som består av – flamingos! Det är nåt annat än våra fiskmåsar det! Jag får i uppdrag att putsa upp en gammal sadel. Den är verkligen stenhård och jag undrar om de verkligen rider i sådana sadlar här? Senare får jag veta att det är Lorenzos första sadel, från hans första shower som 11-åring, som ska visas upp under eventet!

Sedan är det dags att förbereda en av eventets uppvisningsytor för publik. Vi har en gigantisk hög med halmbalar som ska läggas ut som en långbänk Det är jag och Mélanie som jobbar på gården som hjälps åt. Hon kan knappt någon engelska och jag kan knappt någon franska. Men vi löser det ganska bra ändå med gester och enstaka fraser. Det är tungt arbete och särskilt i den här värmen, när man är en ovan skandinavier. Vi har finpublik medan vi jobbar!

Lorenzo gör alltid större delen av grovjobbet på gården själv. Han skördar sitt eget hö, halm och lusern. När de är ute på shower kör han lastbilen, som han reparerar själv och som håller än efter alla år. Nästan alla här pratar franska, bara några få kan engelska. Bitvis får jag mest stå bredvid och se dum ut när de andra pratar. Jag har i alla fall övat in de viktigaste fraserna. Nummer ett: "Je ne connais pas le francais". På svenska: "jag kan inte franska".

Torsdag – en dag fylld av föreberedelser

I dag är dagen före det stora eventet och det känns som att ingenting är färdigt. Vi förbereder bar- och restaurangområdet, röjer lastbilen, spolar stallgångar, förbereder det sista på de tre olika showområdena och testar ljudet och mikrofonen. Lorenzo är stressad över att komma igång med generalrepetitionerna, och på kvällen är vi äntligen igång. Showen är uppdelad i tre akter på olika delar av gården, och vi börjar med frihetsdressyren med 25 hästar på ängen. Om ni tycker det är mäktigt att se honom göra de här övningarna med tolv hästar i Friends arena, kan ni tänka er hur det är med 25 hästar på första parkett, rakt framför näsan. Jag får nypa mig lite i armen. Flera av hästarna är yngre hästar med mindre erfarenhet, så han får jobba lite extra med dem så de ska förstå vad som förväntas av dem.

Solen går ner mellan 20.30 och 21 här, så nu är det riktigt bråttom att hinna till våtmarksområdet Marais, som ligger en bit utanför gården, och träna på showens sista akt. Lorenzo ska visa frihetsdressyr ute i vattnet i solnedgången som avslutning. Vi är flera som hjälper till att leda dit de hästar som ska tränas, utöver de som Lorenzo inleder träningen med, och jag blir tilldelad ett par stycken. Wow, bara wow! Vi får springa för att hinna med Lorenzo men hamnar på efterkälken och lyckas virra bort oss lite. Det är inte helt lätt att veta vilka stigar som leder rätt mellan alla sanddynerna och vattensamlingarna, det är som en labyrint. När det börjar mörkna återvänder vi till gården för att träna på den tredje akten, som kommer inleda showen i morgon. Det är den delen av showen som kallas "Action", där han selar upp tre par hästar och har två par hästar i frihet, och bland annat hoppar tre hinder i bredd samtidigt. Nu är det kolmörkt, så vi säkrar upp med belysning vid hindren.

När träningarna är klara är all utrustning rejält sandig och saltig och hästarna svettiga. I morgon blir det ett mastodontpass med bad av alla hästar och rengöring av utrustning innan showen. Det får bli en tidig morgon. Men nu ikväll är det dags att fixa det sista på programmen och kartan över gården som besökarna ska få vid ankomsten. Vi är klara med dem vid tvåtiden på natten och en timme senare upptäcker Lorenzo att vi missat en grej. Så det är bara att kliva upp i ottan och börja om.

Fredag – dags för show

Lorenzo fick idén till det här eventet för bara 20 dagar sedan, och vi har jobbat blixtsnabbt för att hinna med allt i tid. Då det är första gången han arrangerar något hemma på sin gård är ju allting trial and error, och mycket har fått planeras om med noll varsel under tidens gång. Vi har släppt ett begränsat antal biljetter, på grund av pandemin, men ingen är säker på hur stor publik som är lagom. Gården är enorm och alla ytor väl tilltagna, så i teorin ska det inte vara några problem. Men nervöst är det! Lorenzo har alla detaljer i sitt huvud, jag förstår inte hur han kan ha koll på allt och ändå behålla fattningen. Han har bättre koll än jag själv på de grejer som jag ska föreställa expert på. Som det här med utskrifterna av programmen. Och alltid alltid lugn och trevlig, oavsett hur pressad han är.

Vi gör i ordning hästarna, och jag får i uppdrag att se till att alla får i sig tillräckligt med vatten medan de står uppbundna på rad inne i ridhuset, och får på sig utrustningen. Jag noterar att de mörka hästarna dricker betydligt mer än de vita! När jag är klar är jag dyngsur in på underkläderna och rusar in i duschen för att hinna bli representativ.

Grindarna öppnar klockan 17, och första akten börjar en timme senare. Först in är vår svenska Malin Hellstedt och hennes sambo Daniel! De har hängt på låset, efter att ha tagit bilen ned hela vägen från Sverige. Gillar man Lorenzo så gillar man Lorenzo, så enkelt är det! Verkligen superkul att de är här! Vi är faktiskt grannar, våra stall ligger ungefär fem minuters bilväg från varandra, och vi har pratat länge om att ses och fika och snacka häst (och Lorenzo). Men ni vet hur det är med hästar och de dagliga rutinerna, man får aldrig tid över. Nu är det dags för första akten! Ungefär samma tiondels sekund som musiken drar igång slår vädret om! Från att ha varit strålande sol och klarblå himmel hela veckan, drar ett fuktigt dis in. Det är Camarguedimman från havet, hela luften blir fylld av små salta vattendroppar, himlen blir grå. Vi inser genast att sista akten med solnedgången är hotad. Hur typiskt? På plussidan är ändå att det disiga ljuset är ganska läckert, det kommer nog bli många bra bilder!

I första akten kör han sin show som vi sett på Sweden horse show – hela paketet med action och liberty. Det är perfekt! Shownumren, dem har Lorenzo rutin på, och det har hästarna med! Nu är det åtta månader sedan de var ute på show, och de är supertaggade. Så taggade att när en grupp fria hästar ska springa in till Lorenzo på "arenan" hinner en av hästskötarna inte undan, och blir trampad rejält på foten. Inget är viktigare för hästarna än att få komma till Lorenzo, de kan numret utan och innan.


Foto: Karine Groul

Gårdagens träning med de 25 hästarna gick inte så bra som Lorenzo hoppats på, då unghästarna behöver mer tid. Så den andra akten blir lite annorlunda än planerat. Istället för att ha med alla 25 hästarna från början, får vi stå och vänta med åtta av hästarna en bit bort, medan han inleder med de mer rutinerade hästarna. Nu har det också blivit väldigt uppenbart att det inte kommer fungera med någon solnedgång i Marais som avslutning, så han improviserar om akten rejält. Istället för de planerade 40 minuterna blir det en nästan två timmar lång clinic!

Nu önskar jag att jag hade varit mer flitig med franskalektionerna. Lorenzo berättar för mig efteråt att han inleder med sin över 30 år långa karriär som han påbörjade redan som 11-åring. Han berättar om de människor som hjälpt honom komma dit han är i dag, och de är där allihop, i publiken. Bland annat hans mentor Germain, som tog an sig Lorenzo när han var bara tolv år gammal. Det är riktigt fint. Han berättar också om den ledstjärna han följt under alla år – att vara originell och aldrig någonsin kopiera någon annan. Det har han sin mamma att tacka för, ingen curlingmorsa hon inte!

Han har headset och kommenterar allt han gör medan han jobbar med hästarna. Man hör varje kommando han ger dem. När han står på gruppen med 17 fria hästar säger han "vänster" när de ska till vänster och "höger" för att svänga höger. Fast på franska då. De har fått lära sig ord för varje rörelse och övning. "Backa", "gå", "kom hit". Stanna har han dock ljud för istället för ord, en variant av "hooooo". Det är det viktigaste kommandot och måste nog vara mer direkt och supertydligt. När det är dags att släppa in de sista åtta hästarna på slutet går numret med alla 25 hästarna i frihet precis som det ska. 25 hästar sida vid sida som en enda organism, för första gången inför publik. Oerhört mäktigt! Att höra hovtrampet på så nära håll är en unik upplevelse.
Foto: Lola Bonnard

Lorenzo avslutar clinicen med att presentera sin familj. Hans lilla treåriga dotter springer in och kastar sig i hans famn. Det är en stor grej för honom, då han i alla år legat väldigt lågt med sitt privatliv. Kvällen fortsätter med signering och fotografier och en rejäl fest vid food-trucken och baren. Solnedgången i Marais får vi ta nästa gång!

Vi är alla jättenöjda med kvällen, och Lorenzo är nöjdast av alla. Det här är hans tacktal på sociala medier dagen efter:

(English will follow below) Je tiens à vous remercier d’être venus aussi nombreux pour cette soirée un peu...

Publicerat av Lorenzo International Horse Show Lördag 8 augusti 2020

 
Lördag – dagen efter

Dagen efter showen. Det har varit så himla intensivt inför och under showen, och nu vet man inte riktigt vad man ska göra av sig själv. Jag tar en sväng runt gården och ser att jag är först uppe, så jag tar tag i att röja bar- och restaurangområdet. Soptunnor med skaldjur i gassande sol är ingen hit, så jag börjar med dem och sen spolar jag och plockar undan alla borden. När jag är klar möter jag upp Malin Hellstedt och Daniel, och vi tar en sväng till Les Saintes Maries de la Mer och käkar lunch och badar. Och skvallrar! Malin berättar en sjukt kul grej om när Lorenzo besökte Sweden international horse show förra gången, för fem år sedan. Han tog ut alla hästarna till Råstasjön i Solna mitt i natten! De boende ringde polisen och sa "Det är nån dåre nere vid sjön med en massa hästar! Och han står på dem!" Efter den händelsen är det tydligen inte längre tillåtet för artisterna på SIHS att rida ut. Jag var bara tvungen att berätta det här för Lorenzo, och hans kommentar var: "You have a lot of rules in Sweden, don't you?"

Det är en hästshow i stan också, och vi kikar lite på deras motsvarighet till "Stallbacken" där det pågår en talangtävling för hästshowartister! Kul grej! En tjej i yngre tonåren, som hjälpte till med Lorenzos hästar på gårdagens event, deltar med sina små vita ponnyer. Hon är jätteduktig! Hon gör ett frihetsnummer som sitter som ett smäck. Bland annat gör ponnyerna jättefina skänkelvikningar sida vid sida. Hon går vidare till final! Charlotte Deronne Pony Show kallar hon sig, finns på Instagram om ni vill kika! I Les Saintes Maries de la Mer har de stora skyltar som hyllar Lorenzo. Han är den lokala hjälten.

Sen åker jag tillbaka till gården, där Lorenzo har pizzafest för alla vänner som varit med och hjälpt till med eventet. Och de har fixat vegetarisk pizza åt mig! Jag blir nästan rörd. Kommentaren jag fick när jag först berättade att jag inte äter kött var ”you are a little bird? Or just don't want to be like normal people?” De flesta pratar franska, så jag får spetsa öronen rejält. Kanske ser jag något mindre dum ut än för några dagar sedan, något snappar jag upp.

Söndag – ridning i Camargue

En stor stor dag! Jag beger mig till Lorenzos första stall, som ligger intill den stora gården. Det är här han har vuxit upp och här han hade sina hästar tidigare, innan de blev så många så de inte fick plats längre. Här driver familjen nu verksamhet med turridning på inhemska camarguehästar. Ända sedan jag började jobba med Lorenzo har jag dreglat över hans bilder och videoklipp från när han rider i Camargue, det ser så himla fantastiskt ut. Särskilt jämfört med hemma på Ekerö där det är svårt att ens hitta någonstans man kan galoppera mer än 100 meter. Och nu är det dags att checka av den punkten i min bucket list!

Malin och Daniel hänger också på, och vi rider ut på en tre timmar lång tur! Vi rider igenom all möjlig terräng på vägen till havet. För att korsa floden Rhône tar vi bil- och hästfärjan! Här prioriteras hästarna före bilarna, kan ni tänka er? På vägen tillbaka glömde jag ta bilder på färjan, men då var det ytterligare en grupp med många fler hästekipage som skulle med färjan, och då fick bilarna vänta, och alla hästarna, minst 20 stycken, fick åka över först.

På vägen till havet rider vi i all möjlig terräng i alla gångarter, och vi får rida över vattnet vid ett ställe! Vägen över vattnet är utmärkt med pålar, så man ska veta var det är säkert att rida. Väl framme vid havet visar det sig att Malins häst är jätterädd för vågorna. Jag har viskat till Mélanie som är vår guide att Malin är Sveriges kanske främsta hästshowartist, så nu blir det miljöträning! Hela gänget hjälps åt att rida ut i vågorna så Malins häst ska känna sig trygg.

Sen blir det galopp längs stranden, förbi alla badgäster! Och fort går det! Min lilla häst som har varit lite oinspirerad hela vägen får plötsligt in en betydligt högre växel! Det finns inget roligare än att galoppera och i den här fantastiska miljön är det obeskrivligt! Efter ritten hjälps vi åt att duscha av hästarna. De är inte lika vita längre, och inte jag heller för den delen. Förutom en imponerande t-shirtbränna à la equestrian (jag glömde solcreme i dag) är jag smutsbrun i hela ansiktet. Efter duschen släpper vi ut hästarna i hagen, varpå de genast rullar sig mycket omsorgsfullt och är nu definitivt inte vita.

När jag är tillbaka på gården hjälper jag till med att plocka undan det sista efter eventet och sen hjälper jag Mélanie att göra rent alla benskydd och boots. Jag passar på att fråga om hon kan skilja på alla Lorenzos hästar? Hon har jobbat där ett år bara, vet jag. Jodå, det kan hon! Hur lång tid tog det? Två månader, svarar hon. Jag har ju sett att de har olika "bomärken" inbrända på bakdelarna, de flesta är köpta från spanska och portugisiska stuterier. De är också i lite olika storlekar och skimmelvarianter. Och så har vi de nio svarta, just nu solbruna, då. En har bläs, en har stjärn ... Så helt omöjligt ska det väl inte vara. Men det är nog bara Lorenzo som kan skilja alla åt i mörkret.

Ett par dagar senare är det dags att åka hem och den här gången går det snabbt mellan flygen. Det känns väldigt märkligt att vara hemma igen på ett ögonblick, tillbaka från en helt annan värld. Men jag hinner knappt landa innan Lorenzo hör av sig om nästa projekt – nu är det dags att dra igång clinics på gården och online! Det är en ny verklighet för alla företagare på grund av pandemin, inte ens världens främsta hästartist kan luta sig tillbaka.


Läst 45967 ggr




Fler inlägg

JUL
03
2021


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG (Ursprungligen publicerad 2018-06-05)
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagareföreningen. I ett inlägg på Facebook uppmanar han sina kunder att fukta hästarnas hovar så här i torkan. Hovarna blir nämligen betonghårda och hans jobb blir tuffare än vanligt. Vi har fått tillåtelse att låna hans viktiga text. Läs mer om ”Peppe” här

 
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
  
Nu när det är så här fruktansvärt torrt
 torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.

Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
 Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
  
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt. 
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
  
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.

Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen. 
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!

/Peppe


Läst 179803 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26
2021
OM DENNA GÄSTBLOGG
Emmalouise Wendin Löwgren är en  27-årig dressyrryttare som drömmer om att starta de stora mästerskapen i framtiden. Under SWB Mälardalens unghästtest visades hennes treåring Blue Ivy Leigh – i blogginlägget nedan hyllar hon Rebecca von Knorrings arbete med det uttrycksfulla stoet.


Blue Ivy Leigh "Bella" (född 2018, e. Van Vivaldi u. Gasella ue. De la Gardie)

Vilken dag! Om möjligt var jag ännu mer stolt över Bibbi när jag vaknade dagen efter ❤️Hon är ett oerhört vasst sto – brås på mamma – men det var också det jag föll för hos mamma Bella. Det var ju bara den där biten att sko, åka släp, gå i hage, leda, rykta, stå ensam, stå på gången, vara på tävlingsplats, klippa, bada och att rida ensam som inte funkade de första sju åren med henne – för att rida var hon ju helt fantastisk!
Jag och mamma sa det: skulle vi ta föl på Bella ville vi dels förstärka alla hennes fantastiska sidor (för tro mig, det var många), dels försöka applicera ett gott temperament och självförtroende med en hingst som hade detta att tillgå. Hingsten med stort H heter Van Vivaldi. Jag föll för honom första gången jag såg honom på en uppvärmning och Caroline Darcourt lotsade honom som att dom två aldrig gjort annat. Jag glömde för en sekund att rida själv. Han var kolsvart och graciös med samma power som Bella, men det fanns ett sånt där ”cool dude”-lugn över honom. Något som sa: "Nu är jag här, ni kan sopa av prispallen redan nu". Det sa klick och året efter hade Bella guld i magen – oj så lyckliga vi var! Ni undrar hur det gick för Van Vivaldi året innan? Han vann så klart. 

Vi ville alltså göra allt i vår makt för att det kommande fölet skulle bli trygg i sig själv från början. Vi skulle försöka plantera ett gott självförtroende hos den lilla och om det gick att göra genetiskt ville vi försöka med det. Träningsmässigt skulle vi introducera lastning, vatten, lyfta fötter och stå på gången tidigt. Vi skulle applicera det stöd Bella behövde från oss senare i livet på den lilla tidigt i livet. Allt skulle vara kul och inte läskigt! Självförtroendet var det dock inget fel på när Bibbi kom till världen, men det var det där med auktoritet. Vem bestämde om inte hon? Tina Turner i hästform – en tuff brud i lyxförpackning.

På unghästtestet såg vi den stora självsäkerhet och självförtroende som Bibbi besitter, men också den lite blyga delen av henne som behöver vägledning och stöd. Och nu kommer den blödiga delen av denna story – Rebecca Von Knorring.
Oj, oj, oj vilket jobb du gjort! Med ditt "never ending"-tålamod, ditt lugn och din vänlighet. Inget får stressas eller pressas fram. Allt är på Bibbis villkor, hon boostas och hyllas för små vinster! Som att hantera en bräcklig men kaxig 13-årig tjej med ny skinnjacka och mycket bubblande känslor i kroppen behövde hon en äldre kompis att luta sig mot. Någon som berättade om livets stora hinder och hur man tar sig över dom.  När Bibbi greps av scenskräck och genast blev lite blyg inne på banan fick jag en klump i magen. En flashback till en ung och stressad Bella som kastade sig omkring på tävlingsplatsen, som råkade nocka mig i ansiktet i all stress och sedan var den dagen över. Jag tänkte: "Nej, hon får inte bli stressad nu! För allt i världen!" – och det blev hon inte heller!
Hon knallade in lite bakom Rebecca, tittade lite frågvist och undrade vad hon skulle göra. Du, Rebecca, med ditt kroppsspråk som utstrålar trygghet och självförtroende, rättade till Bibbis skinnjacka och sa: "Det här är lätt, så här ska vi göra". Du guidade henne rätt hela vägen och att Bibbi tittade lite under lugg under testet struntar jag dyrt och heligt i.

Ni tillsammans uppfyllde alla våra högsta önskningar och drömmar. Bibbi visades i alla gångarter, hoppade med lätthet om än lite ointresserad och visade upp ett fantastiskt ridprov. Hon stod lugnt vid transporten och kikade in de stora långtradarna som passerade Strömsholms röda ridhus. Hon såg sin kompis Ed sadlas och tittade lite förundrat på en kompis som säkert på grund av lite rampfeber fick lite sadeltvång på parkeringen. Bibbi gick på transporten, åt sitt hö, stod som ett ljus på trailern i två timmar hem, väl hemma hälsade hon glatt på polarna i stallet och åt sitt hö. Trygg, lugn och en bra erfarenhet rikare. Rebecca, du är fantastisk! Tack snälla för att du lägger en grund för något som jag tror kommer bli riktigt bra i framtiden, jag vet att hon kommer att bli helt fantastisk.
Sa jag förresten att Bibbi kan skos, lastas, stå på gången, vara själv, ledas, gå i hage, duschas, ryktas och ridas ensam också? Allt det där hennes mamma inte kunde? För det kan Bibbi!


Läst 52358 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
03
2021

Foto: @lindagabor_photography 

OM DENNA GÄSTBLOGG
Sofie Sarenbrant är författare, journalist och sedan ett halvår tillbaka även hästägare. Hon växte upp på en hästgård men när hon nu gjort "comeback" i ridsportvärlden är det mycket som har förändrats. Här gör hon en summering efter det första halvåret som hästägare.

I dag firar Jeddan och jag ett halvår 🥳. Att köpa häst kan vara hemskt, dyrt, läskigt och alldeles, alldeles underbart … Det är verkligen SÅ lärorikt. 

Innan jag skaffade Jeddan visste jag inte att:
1. Jag skulle få möjlighet att göra research på kirurgakuten. Tack för det liksom.
2. En kopia av Sovjetunionens president plötsligt skulle dyka upp på ena höften. Och det är inte det enda blåmärket på ett halvår. 
3. Långa naglar ... ja, de kan man antingen klippa själv – eller bryta av en efter en per stallbesök. Beror på vad du föredrar. 
4. Nästa naprapatbokning inte är till mig. Som hästägare står du och masserar din nackspärr och sneglar längtansfullt mot equiterapeutens laserapparat – som behandlar din fyrbenta vän, inte dig. 
5. Fryser du på vintern? Räkna med att din jackbudget går åt till minst tre varianter med olika gram, beroende på kyla. Till hästen alltså. Plus separat halsdel (hoppas att Tommy inte läser detta). Själv har jag en och samma läckande dunjacka (med oklart antal gram). 
6. Just det, en hink i hagen behövs också. Och då pratar vi inte vilken som helst, utan en isfri variant för 2 700 kronor. Plus lock, men det bör jag kanske inte gå in på, det blir så negativt. 
7. Oroligt lagd? Välkommen till hundra procent visshet om att vad som helst kan hända när som helst. I bästa fall handlar samtalet från stallet om en tappsko eller det mindre trevliga resultatet på senaste träckprovet. Inte en katastrof. 
8. Den största chocken med egen häst är ändå att jag var mer övertygad om att jag kunde rida – förut. Nu är jag inte lika säker längre. Lite sent att komma på det kanske. 

Nåja, tur för Jeddan att han är så söt och trevlig i all hantering. Vi har det väldigt mysigt tillsammans och tar allt i myrsteg. Är fortfarande glad att jag vågade satsa på en häst, tro det eller ej. Galet, mysigt och spännande.

PS. Om jag har glömt någon punkt, fyll gärna på. 

//Sofie Sarenbrant

Fotnot: I nummer 3/2021 av kunskapsmagasinet Hippson berättar Sofie Sarenbrant mer om livet som hästägare. Tidningen når prenumeranterna 10 juni och finns även på vår premiumsajt.


Läst 85006 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 3

– TEMA: Smarta stall
– Reportage: Malin Baryard Johnsson
– Trappan till skänkelvikning

– Bärighet och rakriktning
– Nya sätt att hältutreda hästar
– Så upplever hästen sin värld
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar
Hitta självförtroendet i hoppningen efter en olycka
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.