Gästbloggen - Kerl, 30 år – den bestämda hästen som vann familjens hjärta


OM DENNA GÄSTBLOGG
Kerl, eller "Kalle", är en valack med en speciell historia. I Gästbloggen berättar Emmalouise Wendin Löwgren om hur hennes mamma lyckades med den svåra uppgiften att förstå den bestämda hästen och om hur "Kalle" vann hela familjens hjärta.

Foto: Ronja Rylander.

Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.

Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.

Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det... 

Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte. 

Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?

Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.

Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet. 

Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa. 

Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.

Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.

Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!

/Emmalouise Wendin Löwgren. 


Foto: Ronja Rylander.


Läst 142236 ggr



Fler inlägg

Peter Karlsson, 45 år, bor på en gård strax utanför Mantorp tillsammans med sin fru Helene. Han började träna dressyr ganska sent i livet och anmälde sig till en tävling för första gången vid 43 års ålder. Nu har han och Golden hunnit tävla fyra gånger. Helene och Peter har tillsammans åtta hästar och sysslar med både ridning och körning.  De använder körhästarna i arbetet på gården. De driver också företaget Sya Häst & Natur där den största delen består av tillverkning av lokor till lokselar samt annan körutrustning såsom draglinor, tömmar, grimskaft med mera. Inlägget om dressyrstarten gjorde han i Facebookgruppen Dressyrsnacket.

Tjena! Golden här, i dag började inte dagen bra! Husse kom ut i hagen och hämtade bara mig själv och sa: ”nu ska vi åka och tävla”. Va fan tänkte jag … ja, ja jag har väl inget val.

Det brukar ta en stund, först får man komma in och han brukar fjäska med lite mat. Sen ska man stå där i stallgången. Länge. Det tar ibland 45 minuter. Han brukar börja med att tvätta rumpan, ja på mig alltså, så den och svansen ska torka. Sen sätter han igång och gno med en borste och som det inte vore nog så klättrar han upp på en stege och början dra i min man. Bara den proceduren brukar ta nästan en halvtimme. Sen säger han alltid att jag är fin. Ni hör, mer fjäsk. Sen är det lite olika, ibland får jag vänta lite och ibland är det dags att krypa in i den där släpkärran husse och matte drar efter sin bil.

Sen när man åkt i släpkärran ett tag kommer man ofta till ett ställe med massor kompisar! Det tycker jag är skitkul! Det finns massor av kompisar och jag vill hälsa på alla men jag får inte hälsa på nån. Skittaskigt!! Sen efter lite pyssel så brukar husse klättra upp på min rygg. Sen är det dags att gå iväg till en hage med sand och springa runt lite, där är det massa kompisar men skillnaden är att alla andra kompisar har sin matte på ryggen. Det är bara jag som har min husse på ryggen. Så är det alltid. Nästan. Sen när man sprungit där ett tag ska man gå till en annan hage med sand. I dag hade hagen dörr och tak också och där stängde de in mig och husse! Hjälp!! Jag saknade direkt mina kompisar!! På väggarna satt det stora vita skyltar med bokstäver och bilder. Lite läskigt alltså …

Sen var det någon som blåste i en visselpipa och då styrde husse mig rakt mot bokstaven C och en bild på en cykel. Och bakom skylten på nån trappa satt det massor med mattar och nån enstaka husse. Dessa mattar kanske var där utan kompis eftersom de hade tid att sitta på en konstiga trappan, och den där ensamma hussen hörde nog ihop med nån matte. När jag väl fick se dem såg jag en flyktväg till vänster men husse sa att vi absolut skulle gå åt höger. Sen ska man springa runt i olika mönster och se snygg ut. Det är mycket roligare på torsdagar när vi tränar på att springa vackert hos Emma, inga otäcka figurer på väggarna och så får jag ha en kompis med mig. När det var dags för höger galopp tittade jag så mycket på alla mattar på trappan att det blev vänster galopp. Men husse flyttade snabbt sina ben och sen bytte jag galopp och då verkade han nöjd. Sen fortsatte vi och till slut fick jag stå stilla, sen fick jag en kram av husse och sen fick jag gå ut ur hagen med tak och då var det massa kompisar med sina mattar där igen!

Sen var det redan dags att åka hem. Vi kom ju nyss! Då ska jag gå in i släpkärran igen. Jag skulle nog kunna tänkt mig att stanna hos alla kompisar faktiskt. Men jag hade på känn att jag faktiskt skulle få åka hem till kompisarna så jag gick in i släpkärran efter två minuter. Sen efter 20 minuter så var vi hemma igen, det var det bästa på hela resan. Jag hade sparat mig till det!! Ni skulle sett vilket tryck jag hade i galoppen när jag äntligen fick springa till kompisarna. Då skulle domaren varit med så kanske det hade blivit nån extra poäng. Och hon skulle sett mig när jag gick runt där bland alla andra släpkärror och bilar och mattar, då fick jag höga dressyrpoäng. Trots att jag aldrig varit på en sån stor tävling och att det bara var fjärde tävlingen i mitt liv. Då var husse nöjd.


Nöjd förresten, ser ni hur glad han ser ut på sista bilden? Jag är rädd för att jag ska iväg och försöka springa vackert fler gånger. Och bli instängd ensam i en hage med tak. Det kanske därför så många spelar padel … då får man ju i alla fall ta med sig en kompis in i hagen. Och inget skitresultat TDB kommer det heller. Men det skiter vi i min husse och jag. Vi tränar vidare! Ha en fin dag i solen!

//Golden 


Läst 9223 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Pernilla Winley driver Nya Stall Ysunda som är beläget mellan Norrköping och Finspång. Hon bedriver även avel med PRE och frieser. Härom dagen när hennes ena sto skulle föla gick det riktigt illa. Pernilla har delat med sig av förloppet på sociala medier och gett Hippson tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen.

1 maj – sorgens dag. I dag är en hemsk dag för flera. Men mest för ena stoet här på gården. I dag gick det snett, och det kunde gått helt åt helvete OM det hade brustit i mitt åtagande. Man lär sig av andras missöden, jag hoppas någon lär sig, och att andra som tar föl får sig en tankeställare. Och kanske några med dåligt samvete. För det handlar inte ”OM” utan ”NÄR”!

I alla fall, första stoet ut för fölning är inseminerad på station, en mycket duktig station. Hon är ultraljudad tre gånger som sig ”bör”. Hon är kameraövervakad både i hagen och på boxen. Hon är övervakad minutiöst sista veckan – 24/7. Det är inte hennes val att vara dräktig. Men det är mitt åtagande att ta hand om henne! I morse kom ett föl i felläge med panna och mule först. I förtvivlad panikgråt ringde jag veterinären medan jag fick hjälp att leta fram frambenen. Livlös när vi fick ut den, vilket var väldigt snabbt! Torka torka torka med handduk för att få igång cirkulationen och blåste i näsan. ”Sorgligt och hårt men tyvärr blir det så ibland”, sa veterinären. Den fina lilla svarta hingsten hade aldrig en chans. Först felläge, sen visade det sig att hans navelsträng var jättetvinnad!

Stoet började bete sej konstigt. Ställde sig och la sig. DÅ såg jag en blåsa till. Faaaan i helvetes jävla skit!!! Det är två!! Det lilla fina bruna stoet kom också med panna och mule först. Frambenen vikta bakåt. Tvinnad navelsträng där med och tyvärr dödfödd.
Inte nog med att man skulle försöka få fram något till veterinären. Nu skulle jag även ringa ägaren , som väntade på mitt samtal någon natt i närtid med orden ”du har fått föl!”. Nu blev orden gråt, beklagan och sorg. Fy sjutton! Stoet har troligtvis en bit moderkaka kvar i sig som vi har behandlat hela dagen. Sköljning nr 2 ska snart äga rum innan kvällen kommer. Det finns Troligtvis rester, det är svårt att vara 100, men man chansar inte.
Hon är vid gott mod just nu. Hennes box är helt tömd och städad och ny halm är inlagd. Hon är urmjölkad (som jag fryst) och anmäld till Ammajouren. Men mest av allt – hon är vid liv. Hon hade inte varit vid liv om jag istället hade behagat mig med att sova istället för att vaka.

Vi gjorde allt, men det räckte inte. Men vi gjorde iallafall allt. Och vi fortsätter göra allt för henne nu. Det är våran jäkla ansvar och skyldighet i våran omvårdnad. Jag önskar alla som väntar föl (inklusive mig själv som väntar flera) all lycka till, och hoppas ni aldrig behöver vara med om detta.

//Pernilla Winley

Fotnot: Stoet har piggnat till, sköljs två gånger om dagen för eventuell kvarbliven efterbörd. Hon är fortfarande kvar på Ammajouren då man inte hittat något föl som behöver en mamma. 

Läst 44086 ggr Kommentarer Kommentera

För stoet Sweet Celine inleddes året inte som planerat. Efter en omskoning blev hon halt och vidare undersökning visade att hornväggen tryckte på hovbenet. Hos ägarna fanns en rädsla för lång rehabilitering – men tack vare kompetent mottagande och vård samt upplägg är Sweet Celine tillbaka på tävlingsbanan med besked tillsammans med sin ryttare Thea Filipsson.

Sweet Celine är tillsammans med sin partner Thea Filipsson uttagna i Svenska ridsportförbundets satsning på unga ryttare i projekt Ryttarutveckling nivå II fälttävlan. Hela tränings- och tävlingssäsongen var uppstartad i början av januari. Hon skulle få nya skor inför första inomhusterrängen i slutet av januari och blev väldigt halt dagarna efter. Vi misstänkte alla sömstick eller stengalla då det varit väldigt hårt ute. Hältan förvärras och vi fick en tid på Husaby den 8 februari för utredning.

Det blev flertalet plåtar på högerhoven innan man hittar vad problemet är. En hornvägg trycker på hovbenet och orsakar smärtan. Det kan vara turmörartad och tankarna börjar svindla. Vi får köra över vår häst till Skara hästakut för operation dagen därpå. Skriva på ett papper ifall om att det kanske går fel väg under narkosen. Så hittar vi en grupp som handlar om Keratom på Facebook och ryser när vi läser vad andra varit med om. Månader, till och med år, av rehab innan detta skall vara läkt. Kanske blir det aldrig bra. En natts orolig sömn för hela familjen.

Dagen därpå får vi hämta henne, hon gnäggar dovt och ser lite omtumlad ut men har inte ont och hoven är paketerad i gips. Med journalen följer en lite påse och veterinären säger: "Det ser jättefint ut vi behöver inte skicka det på analys utan vi räknar med god prognos på det här". Vi pratar ändå igenom att kanske få låta henne bli mamma istället. Hon har de egenskaper som man inte hittar hos många hästar idag. Trots att hon bara är en identitetslös irländsk import, som på tre år gått från vildhäst till H 100 med bra resultat, är hon den bästa häst vi ägt någonsin.

Det blir strikt boxvila i en vecka och återbesök en vecka senare för bandagebyte hos duktige hovslagaren Jimmy Wendt. Det läkte fint så nytt bandagebyte om en vecka igen. Exakt en månad senare, den 9 mars, är ingreppet läkt och torrt. Nytt bandage på och klartecken för lätt motion för hand. Med sandal på foten gick vi morgon och kväll flera kilometer för att stimulera både läkning och humör på en uttråkad häst. Hela dagarna lång stod hon och blickade ut i sitt fönster mot hagen där kompisarna gick. Hon var så upptagen att vi fick flytta dit hönätet. Men still stod hon där utan att säga ett knyst.

En vecka senare, den 16 mars, var en spännande dag för återbesök och eventuell skoning. Bandaget kom av och skon kom på, hålet pluggades med plast och OK-stämpel att rida. Dock inte brodda. Vi fick berömligt på skötsel av bandage och att hon beretts möjlighet att läka foten genom rätt anpassade promenader. Trots detta vågade vi inte rida henne hon hade rätt mycket överskottsenergi. Lösningen fick bli tömkörning ett par dagar innan vi vågade oss på att släppa ut henne i vår paddock.

Sweet Celine är en häst med väldig integritet och som vi aldrig sett bocka tidigare. Springa fort och hoppa alla möjliga hindertyper utan tvekan kan hon, men att uttrycka sina känslor där är hon sparsmakad. När hon äntligen leddes ut i vårvädret vädrade hon in vårluften, hörde flyttfåglarna, frös till is några sekunder sedan följer en serie väldigt behärskade bocksprång som fick våra ögon att tåras. Dagen därpå premiärridning och hon kändes fräschare än någonsin, så frågan är om detta inte har tryckt henne under en längre tid. Stundtals har vi uppmärksammat att hon nickat till men aldrig visat hälta.

För 14 dagar sedan var hon tillbaka på tävlingsbanan och började där hon slutade i oktober – med att vinna sin första klass och ta en fjärde placering i den andra. I helgen som varit var det upptakt dressyrtävling inför fälttävlan och hon knep en femteplacering trots att hon varit från både hopp- och dressyrträningar sedan hösten 2021. Tack vare promenaderna och tömkörningen har hon inte tappat något och detta har också påskyndat läkningen. Nu väntar Ryttarutveckling nivå tre-träning på Strömsholm i slutet av maj, därefter är siktet inställ på kvalomgångar för nya Sverigecupen i fälttävlan som går i H100-klass.

Stort tack till alla inblandade veterinärer och personal samt hovslagare som fixade detta på bästa sätt. Håll tummarna nu att detta håller för framtiden!

/Ewa-Britt och Thea Filipsson med familj


Läst 48665 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.