Gästbloggen - Ludde: Låt mig berätta om helgen i Badminton
MAJ
17
2014

Ludde: Låt mig berätta om helgen i Badminton

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Ludwig Svennerstål bloggade från Badminton Horse Trials, i maj 2014.

Hej, 

Jag ber om ursäkt för att jag inte lyckats blogga under helgen. Med alla events med sponsorer etc. så lyckades jag inte hitta någon tid. Just nu sitter jag på flyget till Sverige så jag tänkte skriva ett väldigt långt blogginlägg - eller en kort bok…

Angående frågan om packlista så har vi ingen bestämd. Vi har ganska mycket av vår tävlingsutrustning i lastbilen hela tiden, sen diskuterar vi kvällen innan packning om det är något speciellt som ska med eller inte med. Jag har en grym hästskötare som alltid lyckas att få med allting, så det är väl största anledningen till att vi inte har någon packlista.

Mitt mål för helgen var att sluta med en häst på topp 5 och en topp 8, vädret var det som skulle påverka vilken häst som skulle bli bäst. Jag tycker samtidigt att hästarnas form var på topp och med lite flyt fanns det en chans att vinna.
Alexander hoppades jag skulle göra en dressyr mellan 42-45 straff för att sedan hoppa felfritt i terrängen med en bra tid beroende på underlaget, och felfritt i hoppningen. King Bob hoppades jag skulle göra en dressyr runt 45, sedan felfritt i terrängen med en något snabbare tid i terrängen och felfritt i hoppning.

Första dressyren - en besvikelse
Alexanders dressyr på torsdags morgon var en stor besvikelse då han blev lite nervös och inte riktigt var framme för skänkeln i dressyren. Han missade tre av de fyra bytena, vilket normalt är hans bästa rörelse samtidigt som kvalitén i det övriga programmet var alldeles för dålig.
Hans poäng blev 53,8, väldigt långt ifrån var jag ville vara. När dressyren går så dåligt gäller det att snabbt analysera resultatet för att sedan lämna det och istället göra fler analyser efter tävlingen - så att man kan fokusera på terrängen!

Terrängbanan steg för steg
Efter lunch på torsdagen hade jag lämnat Alexanders dressyr bakom mig och ridit Bob för att gå terrängbanan. Terrängen fick mig att inse att det fortfarande fanns en chans, speciellt eftersom det regnade konstant och underlaget blev mjukt. 

Terrängen började med fyra ganska enkla hinder, men med stora språng. Hinder 5 var banans första kombination, med första språnget som ett stort bord för att sedan hoppa två smalhinder på böj i nerförsbacke med 3 språng till första smalhindret och 4 till andra.
Jag har ganska mycket respekt för den här kombinationen då den låg tidigt i banan - och nerförsbacken gör lätt att man förlorar lite kontroll om hästen vill springa iväg.

Hinder 6 och 7 var två öppna oxrar på böj med 5 framåtsprång, inget speciellt, bara att komma igång och få bra språng. Nästa hinder var The lake som förmodligen är världens mest kända vattenhinder framför Badminton House.
I år började den med en öppen oxer med 5 framåtsprång till ett stort inhopp med en 2-metersdrop i vattnet, för att sedan på böjd linje med 3 språng hoppa en uppochnervänd båt och sedan 3 språng till en brygga.
Runt The lake samlas alltid väldigt många människor, och man vet aldrig hur hästarna ska reagera. Med en oxer på relaterat avstånd till inhoppet gällde det att nå fram och få avsprångspunkten nära, så att man inte flyger ut i sjön och så att de går att svänga till båten.

Efter vattnet kom en ett enkelt bord för att följas av en nästan minutlång galoppsträcka i lätt nerförsbacke där det gällde att försöka få ut galoppsprånget för att de ska återhämta sig i puls. Nu är vi vid 4:e minuten och intensiteten ökar tillsammans med svårigheterna, detta börjas med en risad kulvert som var tätt risad till 1,40 m och glest risad till 2 m, kul med en försiktig häst… Strax efter kom ett bredare smalhinder med två häckar på och ganska långt. Det svåra var att det var ett språng i nedförsbacke och sedan ett språng i uppförsbacke, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att se ett avstånd.

Efter en liten nerförsbacke kom en stor Normandie-bank med ett ”Owl hole” och ett smalhinder. Det är en bank med ett dike framför upphoppet för att sedan på stuts hoppa ett ”Owl hole”, typ på svenska genom ett hål för att sedan landa i nerförsbacke och på två eller tre språng beroende på hur de hoppar hoppa ett smalhinder. 
Detta var ett av banans svåraste hinder som det fanns flera svårigheter i, upphoppet var stort så det gällde att komma med tryck samtidigt som du behövde fart för att hoppa upp tillräckligt långt på banken för att nå till hålet.
Man vet aldrig hur ett Owl hole hoppas då några blir försiktiga och andra flyger igenom, vissa hästar duckar med huvudet och andra vill inte hoppa. Det är också svårt när det är på studs, vilket gör att hästarna måste tänka snabbt och vilja hoppa. Den sista svårigheten är att hoppa smalhindret. När du inte vet hur de kommer att hoppa så måste du vara flexibel i din plan och snabbtänkt.

Efter detta var det uppförsbacke till en ny del av banan med ett vattenhinder. Inhoppet var ett lite större räcke med två hängande stockar och sedan rida genom vattnet och i en liten uppförsbacke rida till en spets eller ett räcke beroende på vad man föredrog. Jag gillade spetsen bättre då den var mer ifylld, samtidigt som exempelvis Mark föredrog räcket som var en hängande stock för att det språnget krävde mindre energi. Sedan red vi i nerförsbacke till Vicarege Vee som är mer eller mindre varje ryttares mardröm och i år hade de gjort en kombination av det med två hinder…

De första delen av Vicargee Vee var ett räcke med två hängande stockar som skulle vinklas i ganska skarpt och ett dike som var T-format, med den lodrätta delen under räcket. Avsprångspunkten var under högerdelen av den vågräta linjen av T, och landning var över vänstra vågräta linjen av T. Räcket hade ungefär en meter till den vågräta delen av T.
Det gällde att med fart hoppa det i rätt vinkel, om du rider på fel vinkel så landar du i diket (se länk när Lucinda Green gjorde det för ett tag sedan) och normalt sett går man då omkull.
Det andra hindret låg på en U-sväng på kanske 12 språng till ett smalhinder med två hängande stockar som vinklade diket, vilket gjorde att om du inte fick ett tillräckligt långt hopp så kunde du landa i diket. Som ni förstår har det varit en dröm sedan barnsben att få hoppa detta hinder - så vid det här lagret var jag som en medelålders man som köpt sin första Porsche, överlycklig! Väldigt snabbt kom nästa vattenhinder, Mirage pond som bestod av tre komplex.

De två första var en häck som var formad som ett C, där man hoppade högra delen med ett språng för att sedan fortsätta fram genom vattnet på ungefär 5-6 språng till en häck uppe på en kulle. Häckarna var rätt stora och ganska upprätta vilket skapade lite av en illusion, de två första var i vinkel vilket gjorde att de inbjöd till en utbrytning på andra hindret.
Efter de här kom vi till sjätte minuten och galopperade uppför en backe till en enkel stockoxer som följdes upp av ett nytt komplex som först var en stor smal stock på en kulle för att sedan landa i nerförsbacke och på en S-linje med två liknande stora smala stockar.
Den första böjda linjen kändes mer eller mindre omöjlig att rida i galopp samtidigt som stocken var stor men som Lucinda Green sa till mig ”A good cross country horse need to be able to jump out of trot” . Hur som helst tog mitten hindret till mångas lättnad bort även om de fortfarande var ett svårt komplex.

Nu kom vi till en minut lång galoppsträcka i stadig uppförsbacke. Nästa hinder var ett snällt bord och nu är vi uppe framför stora huset. Detta följdes av två väldigt upprätta vita ”five bar gates”-grindar på böjd linje med 5 språng. Vi det här lagret så börjar nästan alla hästar bli lite trötta.
Nästa hinder är The lake igen, men motsatta delen och bara en enkel kulvert för att sedan galoppera i en minut upp till the Huntmans close - så vid det här laget är hästarna alltid trötta. Detta hinderkomplex är också alltid svårt då man rider in i ett mörkt område med träd som lägger det i skugga.
I år hoppade man in över en stenmur som var täckt med mossa för att på en böjd linje på 90 grader rida till ett stort risat hörn på tre eller fyra språng och sedan tre språng till ett till likadant hörn.
Efter det kom en galoppsträcka på relativt plan mark för att komma till the Quarry som i år började med en gammeldags stenmur - för att rida fram upp på en liten kulle till ett smalt hus. Sen var tanken att hoppa en till stenmur som sedan togs bort då underlaget vid avståndspunkten inte var tillräckligt bra på grund av allt regn.

Efter det kom en liten galoppsträcka i nerförsbacke till en skarp nästan U-sväng till två enorma häckar som låg på orelaterat avstånd. Sedan kom banans sista kombination som var två Rolex-boxar som hoppades lite på vinkel. En rätt enkel fråga, men om man har en trött häst så är det väldigt enkelt att få ett misstag. Sen ett enkelt sista hinder inne på arenan och förhoppningsvis så ska man vara i mål på 11 min 21 sek vilket ingen ens var i närheten av.
Vid en sådan här lång bana gäller det att tänka sig att man kör en bil med lite bränsle som kanske inte räcker, så man måste disponera sitt bränsle på rätt sätt samtidigt som man är så snabb som möjligt. Hinderkomplexen var för sig är inte jättesvåra, men det som är svårt är intensiteten av komplex efter komplex - och om du får ett eller två svåra språng runt Vicarge Vee är det väldigt svårt att komma tillbaka till en bra rytm och känsla.

Efter terrängen gick jag och mötte min pappa Håkan och hans kompis Claes-Göran som var på drink hos The Duke of Beaufort i Badminton House, vilket är väldigt trevligt med goda snittar och fri champagne för hästägare och sponsorer. Efter det så gick vi och åt middag med Staffan Lidbeck (kolla in hans twitter @Gmaillidbeck) och Jan Jönsson.

”Om jag blir nervös mediterat jag”
Min dressyr med King Bob var på fredag eftermiddag, så på morgonen vid 7:30 red jag ett ordentligt dressyrpass för att han skulle tagga ner. Han blir väldigt het när han är i väldigt bra kondition vilket gör att jag behöver rida honom ganska många gånger innan dressyren för att han ska slappna av.
Efter Bob red jag Alexander ett lättare pass, för jag ville preservera energi för morgondagens terräng. Vid 09:30 hade jag ridit klart och åt en andra frukost innan jag gav mig ut för att gå banan igen. Normalt sett på en lång viktig tävling går jag banan mellan 3-5 gånger beroende på hur linjerna känns. När jag hade gått banan gick jag tillbaka till lastbilen för att byta om och förbereda mig mentalt för dressyren. 

Jag går igenom och visualiserar programmet och om jag börjar bli nervös så mediterar jag. Bob blev rätt så stressad och nervös när jag värmde upp honom då det hade börjat blåsa mycket och läktarna hade fyllts på från i torsdags. Jag försökte vara så lugn som möjligt för att han skulle slappna av, för han kan bli mer eller mindre omöjlig om det går över en viss gräns.
Lyckligtvis så slappnade han av lite precis när vi red in på arenan och traven och skritten blev okej, för att sedan bli lite för het i galoppen vilket gjorde att jag inte vågade rida 100% som jag ville. Med tanke på omständigheterna och att han blev så het/nervös så var jag nöjd även om mina förväntningar innan var högre. Bob fick 49,8 i dressyren.

Bangång för Childhood Foundation
Efter dressyren åkte jag snabbt tillbaka för att byta om för att gå terrängbanan igen med de som ville höra mina åsikter. Bangången var ett sätt att stödja Childhood som är en organisation som jag arbetar med, de som gick med oss var tvungna att köpa deras coola armband.
Jag har arbetat med Childhood sedan början av året och tycker att det är en fantastisk organisation så jag hoppas ni stödjer dem också! När jag gått banan så hade jag ett litet möte med Staffan, vår förbundskapten, om terrängbanan för att sedan äta en snabb middag och gå och lägga mig. 

På lördagen åt jag en ordentlig frukost för att sedan rida lite på King Bob. Jag brukar inte värma honom så mycket innan terrängen utan rider bara i skritt, eftersom han blir så het och nervös. Med tanke på det så måste jag rida honom på morgonen så jag vet att han känns ok. Han kändes taggad och mjuk, så jag red inte så länge för att sedan gå terrängbanan en sista gång.

När jag går terrängbanan sista gången vill jag redan ha en plan, gå igenom den och känna att jag är nöjd med alla linjer. Jag kollar också underlaget och tänker igenom var jag kan rida fort och var jag måste vara mer avvaktande. Vid banor över 10 minuter är det viktigt att man har en plan och disponerar hästens energi rätt. Underlaget var väldigt mjukt vilket innebär att det går långsamt och att det är väldigt tröttande. Som jag sa tidigare vill man mellan 3:e och 4:e minuten få ut språnget i nerförsbacke, vilket inte gick för att det var så mjukt och sugande att man var tvungen att vara försiktig så man har en häst i mål. I övrigt såg banan fin ut och jag kände att det här var min chans!

Dags för terrängen
Alexander gick ut som nummer 10 i terrängen. Jag förstod att den skapade problem och blev ändå mer taggad då jag visste att det var min enda chans att göra bra ifrån mig. Alexander gjorde en bra framhoppning och kändes som jag vill att han ska kännas. De fyra första hindren gick bra, han sprang något så jag försökte bara att få honom komma in i en rytm för att spara energi.

Vid första kombinationen, hinder 5, fick vi ett bra språng på första bordet och kom fram fint på de 3 men sen så sprang han iväg lite på de 4 sprången ner för backen för att komma lite nära men det var ok. De två oxrarna gick bra och han började komma in i rytmen.
Vid det första vattenhindret, The lake, så hoppade han oxern bra och låg rätt men blev lite spänd och avvaktande vilket gjorde att vi fick lite mycket plats till inhoppet och vi fick ett flackare språng än önskat och flög ut i vattnet. Jag tappade tygeln i språnget så min böjda linje på 3 språng var helt omöjlig då jag kom ut för långt och fick vända tillbaka på mig själv - men till sista hindret fick vi in våra 3 språng. Nästa hinder som var ett bord kändes bra men galoppsträckan efter var väldigt mjuk vilket ledde till att istället för att få ut språnget så blev det väldigt tröttande och gick ganska långsamt.
Vi fick ett supersprång på Pardubice-häcken och efter kom han tillbaka fint men vi fick inte något bra avstånd till det följande hindret och kom ganska djupt vilket gjorde det onödigt jobbigt för honom. 
Efter det kom Normandie-banken som han hoppade upp fint på men genom ”Owl Hole” så frös han lite i luften vilket gjorde det till ett mindre önskvärt språng, men kom fram fint på de två sprången till smalhindret. Galoppsträckan upp till andra vattnet kändes bättre än den tidigare även om den gick uppför då underlaget var bättre. Väl uppe vid vattenhindret så kändes Alexander bra och hoppade in bra och ut över spetsen för att följas av galoppsträckan nedför där underlaget igen blev lite för mjukt för att kunna använda nedförsbacken rätt. 

Nästa hinder var Vicarge Vee som jag hittade en bra linje till, men i svängen kunde jag inte riktigt se ett bra avstånd vilket var lite jobbigt men vi fick ett helt ok hopp och svängen till nästa gick bra och fick ett helt ok hopp på det också även om båda kändes som stora hopp. Tätt inpå kom det tredje vattnet som man fick samla ihop till då det var ett kortare språng därinne. Han hoppade bra men fick kämpa lite och det är alltid svårt när det ser vattnet så sent.
Efter vattnet kom 6:e minuten och där låg jag cirka 16 sekunder efter tiden, vilket kändes jobbigt då jag visste att jag inte skulle lyckas rida in tiden då vi hade cirka 3 minuters konstant uppförsbacke framför oss. Banans snällaste hinder kom väldigt lägligt efter en sådan intensiv del av banan med många jobbiga språng och han kändes fin över det.
Det som kom snabbt inpå härnäst var att rida den smala stocken på kullen ner till en till en smal stock. Han kom tillbaka fint och kändes bra och jag accelererade bra uppför kullen och såg rätt avsprångspunkt, men till min förvåning så kom han inte riktigt upp med frambenen och slog i det lite. Jag kom i obalans men lyckades återhämta mig till nästa hinder som han hoppade fint.

Nu insåg jag att han började bli trött, så jag lät honom galoppera i den fart han ville uppför backen så att jag skulle ha tillräckligt mycket ”bränsle” kvar i tanken i slutet. Vi kom upp och hoppade bordet, grindarna framför huset samt det lilla hindret i vattnet helt ok och nu var det sista långa galoppsträckan i uppförsbacke där jag lät honom var som i den tidigare backen. Väl uppe vid Huntmans close, när jag samlade ihop honom, kunde jag känna att han hade ganska mycket mjölksyra - men han hoppade bra igenom komplexet även om vi halkade lite till B-hindret. I landningen från Huntmans close så lät jag honom vara i cirka 100 meter och då började han kännas bättre så ökade vi farten lite och då var det platt och underlaget kändes bättre.

Vid the Quarry så kändes han bättre och hoppade bra och i den efterföljande nedförsbacken så var underlaget bättre och han kunde länga ut språnget lite och återhämta sig. Det två gigantiska häckarna hoppade han mycket bra tillsammans med Rolex-kombinationen och det sista hindret.
Det var definitivt inte en av våra bättre rundor, det är alltid svårt att veta hur en terräng kommer att ridas och hur hästen kommer att reagera. Jag tyckte att vid vissa hinder bytte jag rytm och la honom lite nära vilket gjorde att han behövde förbruka mer tid och energi än nödvändigt.

Efter Alexanders terräng så tog vi hand om honom i målet genom att leda honom och kyla med mycket vatten. När det var klart så ledde min fantastiska hästskötare Emma tillbaka honom till stallet där han isades av och på några gånger i förebyggande syfte ifall han dragit på sig någon skada. Jag gick och åt en lunch för att få i mig tillräckligt med energi till nästa häst, för att sedan gå och chilla lite i lastbilen och tänka igenom min nästa ritt med King Bob.

Dags för terrängen med King Bob
Innan jag satt upp på King Bob så gick jag upp till Huntmans Close för att kolla underlaget i svängen till första hörnet, där Alex tappade fäste i svängen. Jag kollade också underlaget på galoppsträckan på väg upp dit som hade förbättrats även om det förfarande var för mjuk. Jag värmer inte upp King Bob normalt sett, då han bli väldigt exalterad och okontrollerbar.
Vi red ut ur startboxen och han kändes bra och hoppade bra de första enkelhindrena och första kombinationen gick bra. Jag gjorde ett stort misstag i anridning till de öppna oxrarna men Bob räddade mig BIG TIME! Han hoppade grymt genom vattnet och hindret efter det. Bob trivs bättre i det mjuka underlaget än Alex samtidigt som det torkat upp lite vilket gjorde att han kunde galoppera bättre på den kommande galoppsträckan. Han hoppade bra genom Pardubice-häcken och helt ok över det efter gropen. Normandiebanken gick bra och han kändes pigg när han kom upp till andra vattnet. Han hoppade in lite ”sticky” men kom bra ut på spetsen. Jag tog det ganska lugnt ner för backen då jag inte riktigt vågade pusha honom med tanke på hur många som kommit hem trötta… 

Han hoppade Vicarge Vee och nästa vattenhinder helt ok. När jag kom till 6:e minuten låg jag på ungefär samma tid som Alexander, runt 15 sekunder efter. När jag kom hit så fick jag en känsla som jag inte riktigt känt tidigare på King Bob att han drabbades av väldigt mycket mjölksyra. Jag tror att på grund av att jag inte riktigt värmt upp honom som vore idealiskt så bildades mycket mjölksyra snabbt - så jag måste fundera ut ett sätt där jag kan värma honom mer och kunna kontrollera honom.
Hur som helst fick han ta det lite lugnare upp för backen och hoppade bra över stockoxern, sedan var det smalstocken på kulle till det andra smalhindret. Bob gjorde samma misstag som Alexander och var lite långsam med frambenen så vi hackade i, men tack och lov så lyckades vi reda ut den situationen. Jag tror att båda hästarna hoppade det så dåligt då de fått många intensiva språng som var tuffa och sen frös de lite i luften när de kom upp. Galoppsträckan efter lät jag Bob vara för att inte ta slut på honom men han kom upp till bordet, de vita grindarna och sista vattnet och hoppade dem bra. Nästa galoppsträcka gjorde jag likadant och han kom upp till Huntmans close helt ok.

Eftersom min linje med Alexander inte alls funkade så ville jag rida en djupare linje på King Bob med ett språng mer. Jag misslyckades med min sväng igen och hamnade för långt till höger på hörnet och fick ett mindre trevligt språng, men jag trodde jag var på rätt sida så jag red vidare till det nästa hindret där vi inte riktigt fick ett bra språng heller. Efter några språng efter hindret så kändes Bob bra så jag ökade jag tempot lite och han kändes bra genom the Quarry.
Nedför backen så kunde jag öka lite då han kändes bra och han hoppade de tre sista hindrena bra. När jag kom i mål så var jag väldigt nöjd med Bob för han kämpade verkligen även om vi inte hade den bästa rundan. Han hade några tidsfel färre än Alex och låg i en topposition inför hoppningen. Efter runt 10 minuter kom TD:n och berättade att jag blivit utesluten, jag hade hoppat på fel sida om en flagga. Vi försökte överklaga, men efter att ha sett det på tv så kunde vi konstatera att det tyvärr var ett korrekt beslut vilket var väldigt jobbigt. Allting kändes verkligen tungt.

Terrängen blev klar ganska sent, men efter att vi tagit hand om hästarna så åt jag middag med min mamma, lillasyster (kolla in hennes instagram @ellensvennerstal och twitter @esvennerstal) och min goda vän Agnes. Vi var klara sent så det enda som var öppet var ett hamburgerstånd, mindre populärt… Vi fick i alla fall i oss en middag för att sedan gå till sängs.

Vetcheck och meditation
Vi travade upp hästarna kl. 06:00 på söndagsmorgon och hästarna såg fantastiska ut. Även om det var mjuk underlag och hästarna var trötta så var det mycket skonsammare mot dem ur en hälsosynpunkt, jag tror inte någon av dem har sett så bra ut efter en terräng. Samtidigt hade min hästskötare Emma sköt om dem minutiöst så det var givetvis en stor faktor. Jag åt frukost, duschade och bytte om till vet.checken. Alexander travade upp fint och jag tycker den generella bilden av hästarna var mycket bättre än generellt vilket är intressant. Efter vet.checken gick jag hoppbanan tillsammans med Maria Gretzer som är vår hopptränare i fälttävlan, vilket är helt fantastiskt! 

Banan såg bra ut, inte jättestort men underlaget kan beskrivas bäst som ”holding” eller kladdigt, inte jättemjukt men lite sugproppseffekt. Alexander är en exceptionell hopphäst så det kändes ändå bra. Hoppning började ganska snart efter at vi gått banan med de som var utanför topp 25, vilket inte var så många. Banan gav väldigt stort utslag och de hoppade generellt ganska dåligt, mycket på grund av det kladdiga underlaget. När denna grupp var färdig så var det en tre timmars paus, så jag åkte till lastbilen för att visualisera och meditera min ritt. 

Jag skrittade upp till banan en timme innan min ritt då vi var tvungna att vara med på en parad inne på stora arenan. Alexander kändes väldigt bra och mjuk under uppvärmningen och hoppade verkligen fantastiskt! Vi red in på banan och fick en bra rytm. Han hoppade inte riktigt så bra som han brukar men ändå helt ok. Jag fick några språng där han fick avsprångspunkten lite närmare än önskat så när jag kom till hinder 8 mot arenan och jag gav honom lite mer plats så frös han lite i luften och hade ner det.
Han hoppade fint på nästa hinder och in i trekombinationen och över mittenhindret, men ut så sög underlaget lite för mycket då han inte orkade trycka ifrån riktigt så vi fick ett nedslag där. Sista hindret hoppade han bättre. Jag är klart besviken då jag inte kan minnas när han hade två nerslag senast, jag förväntade mig verkligen en felfri ritt. Jag brukar inte starta när underlaget är så här, så hans orutin med kladdigt underlag - tillsammans med gårdagens terräng - blev för mycket vilket är väldigt synd.

Jag vill ge all cred till dem i toppen som ridit fantastiskt i helgen, men speciellt till Harry Meade som är en grymt kille och som för några månader sen bröt båda armbågarna. Han har fortfarande svårt att göra många rörelser men rida verkar funka, han slutade 3:a. Det här var lite av hans tävling men han är också rätt old fashion, red med huvudet i terrängen vilket blev avgörande för de som lyckades och de som inte lyckades.

Terrängen ska vara avgörande
Det har varit mycket snack i Sverige om det var för svårt etc, mycket på grund av Annelie Franks Badminton-blogg på tidningen Ridsport. Min åsikt är att det var en fantastisk tävling som äntligen levt upp till det rykte som skapades under 1900-talet.
Badminton är en tävling där terrängen ska vara avgörande enligt min mening. När en tävling av Badmintons karaktär byter bandesigner kommer det alltid innebära förändringar, vilket är meningen med bytet av designer. Jag tycker banan var helt fantastiskt byggd då den testade ryttarens och hästens alla egenskaper - samtidigt som man var tvungen att rida med huvudet och inte jaga runt som det vore en omhoppning.

För två helger sedan gick Rolex Kentucky där det var 18 felfria inom tiden, varav flera red alldeles för fort och många red utan att tänka på sin häst. För mig är det fel då det tar bort testet av ryttarens omdöme och horsemanship. Hur som helst frågade jag ganska många av mina vänner som tävlade i Badminton, och även ryttare som inte tävlade, och ingen delar Annelies åsikter. Alla var positiva och självklart finns det vissa justeringar som kan göras.

Sen vill jag säga att även om det var en del fall och avsittningar så var det ingen som gjorde sig illa och alla hästar klarade sig oskadade. En intressant faktor, då jag tror att det förmodligen var det säkraste Badminton någonsin. Jag ser hellre att ryttaren ramlar av tidigare i banan om de gör ett misstag istället för att lyckas komma undan med det och skadar sig senare i banan.

För att gå tillbaka till min egen prestation så känner jag mig väldigt besviken. Men nästa år, då kommer det att smälla ordentligt!

Kramar
Ludde 

Instagram: @ludwigsvennerstal
Twitter: @svennerstal
Facebook: Ludwig Svennerstal

Missa inte bildspelet högst upp i inlägget!

taggar


liknande webbartiklar


Läst 21526 ggr




Fler inlägg

NOV
15
2021

Morning mist
Foto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström jobbar som veterinär och har 30 års erfarenhet. På fritiden är hon engagerad som exteriördomare för många raser och föder upp fjordhästar med stuterinamnet Kry. I sin privata blogg, som inlägget nedan kommer ifrån, resonerar hon kring huruvida människan förmänskligar hästen som individ och hon ställer sig frågan hur mycket hästmänniskan verkligen gillar just hästar?

Ibland tror jag att många så kallade hästvänner inte alls gillar hästar. Fast jag tror inte att de håller med eller tänker så.

Gillar du hästar förresten? Alltså på riktigt. Då menar jag att du tycker om hästen som häst och vill att den ska få leva sitt liv som häst. Alltså inte som människa.

Du får gärna vara hästmänniska, för då hoppas jag att du bryr dig om vad som är bäst för hästen. Bäst för hästen som häst då. Inte som människohäst.

Jag ser alldeles för många hästar som får leva ett liv som anpassas efter människornas behov. Det är därför jag undrar om de gillar hästar som är hästar. Jag ska ge några exempel.

Hästar är flockdjur och behöver sin flock för trygghet och trivsel. De vill ha andra hästar som delar på vakten, och de vill bli kliade av andra hästar. Jag tror att detta är en väldigt viktig del i hästars liv, och tror faktiskt inte att de är lyckliga utan riktiga sociala relationer, som är närmare än att se andra hästar eller nosa genom boxgallret.

Ändå går massor av hästar ensamma i sin box och ensamma i sin pyttelilla hage. Man säger att de gör det för att inte bli skadade. Men hur skadade blir de i själen av detta liv?

Hästar är grovfoderätare, som vill ströva långa sträckor i långsam takt och beta många timmar under dygnet. Då mår de bra i själen, och då mår de bra i magen. Med rätt grovfoder behövs det bara kompletteras med salt och mineraler, och så vatten förstås.

Ändå vill vi ge dem en massa kraftfoder, och gärna diverse andra saker i små dyra burkar, för att toppa prestationen, för att de ska bli "slanka" (ingen buk full av fiberrikt grovfoder) och snygga, eller för att vi tror att det går lika bra. På natten får de stå på spån och höet är slut under många, långa timmar.

Hästar har en funktionell päls, med fantastiska egenskaper som gör att de kan stå emot de flesta väder och hålla sig lagom varma och torra. Speciellt om de har en ligghall och tillgång till grovfoder så fryser de nästan aldrig.

Men vi köper täcken, och halstäcken och vi klipper och klipper. Inte bara lite för att lufta vid arbete, utan vi klipper bort hela den fina pälsen, och får köpa ännu mer skydd mot skav. Men det är klart att helklippta och halvnakna så blir de ju nästan som vi, så gott som hårlösa människor.

Och det är väl inget större fel på människor. Men är det en människa som du vill ha så kanske du kan hitta en sådan vän? Låt din häst vara häst, så kommer den att lyssna på dig och ge dig så mycket. Faktiskt sådant som inte människor kan.

De försöker lyssna och förstå oss, och det gör de oftast väldigt bra. Om du verkligen tycker om hästar så försök lyssna på vad som de tycker är viktigt och inte bara vad du skulle välja som människa. Då blir du en riktig hästmänniska och en riktig hästvän.

/Helena Kättström


Läst 23978 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
12
2021


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 125714 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
11
2021

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kerl, eller "Kalle", är en valack med en speciell historia. I Gästbloggen berättar Emmalouise Wendin Löwgren om hur hennes mamma lyckades med den svåra uppgiften att förstå den bestämda hästen och om hur "Kalle" vann hela familjens hjärta.

Foto: Ronja Rylander.

Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.

Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.

Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det... 

Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte. 

Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?

Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.

Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet. 

Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa. 

Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.

Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.

Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!

/Emmalouise Wendin Löwgren. 


Foto: Ronja Rylander.


Läst 126915 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 5

– TEMA: Hästen i trafiken
– Porträtt: Lotta och Kajsa Björe 
– Tömkör som Bo Jenå

– Sveriges charmigaste stallmaskot
– Det viktiga beterinärbesiktningen
– Hoppövningar med Victoria Almgren
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Vad kan man göra när en inackorderad i ett kollektivt stall inte sköter sina uppgifter?
Eva Johansson svarar
Ramlade av vid veterinärbesök – vad gäller?
Eva Johansson svarar
"Att kunna rätta in framdelen framför bakdelen är otroligt viktigt"
Jessica Nordin svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.