Gästbloggen - Ludde: Låt mig berätta om helgen i Badminton
MAJ
17

Ludde: Låt mig berätta om helgen i Badminton

Klicka på en bild för att starta bildspelet.
OM DENNA GÄSTBLOGG
Ludwig Svennerstål bloggade från Badminton Horse Trials, i maj 2014.

Hej, 

Jag ber om ursäkt för att jag inte lyckats blogga under helgen. Med alla events med sponsorer etc. så lyckades jag inte hitta någon tid. Just nu sitter jag på flyget till Sverige så jag tänkte skriva ett väldigt långt blogginlägg - eller en kort bok…

Angående frågan om packlista så har vi ingen bestämd. Vi har ganska mycket av vår tävlingsutrustning i lastbilen hela tiden, sen diskuterar vi kvällen innan packning om det är något speciellt som ska med eller inte med. Jag har en grym hästskötare som alltid lyckas att få med allting, så det är väl största anledningen till att vi inte har någon packlista.

Mitt mål för helgen var att sluta med en häst på topp 5 och en topp 8, vädret var det som skulle påverka vilken häst som skulle bli bäst. Jag tycker samtidigt att hästarnas form var på topp och med lite flyt fanns det en chans att vinna.
Alexander hoppades jag skulle göra en dressyr mellan 42-45 straff för att sedan hoppa felfritt i terrängen med en bra tid beroende på underlaget, och felfritt i hoppningen. King Bob hoppades jag skulle göra en dressyr runt 45, sedan felfritt i terrängen med en något snabbare tid i terrängen och felfritt i hoppning.

Första dressyren - en besvikelse
Alexanders dressyr på torsdags morgon var en stor besvikelse då han blev lite nervös och inte riktigt var framme för skänkeln i dressyren. Han missade tre av de fyra bytena, vilket normalt är hans bästa rörelse samtidigt som kvalitén i det övriga programmet var alldeles för dålig.
Hans poäng blev 53,8, väldigt långt ifrån var jag ville vara. När dressyren går så dåligt gäller det att snabbt analysera resultatet för att sedan lämna det och istället göra fler analyser efter tävlingen - så att man kan fokusera på terrängen!

Terrängbanan steg för steg
Efter lunch på torsdagen hade jag lämnat Alexanders dressyr bakom mig och ridit Bob för att gå terrängbanan. Terrängen fick mig att inse att det fortfarande fanns en chans, speciellt eftersom det regnade konstant och underlaget blev mjukt. 

Terrängen började med fyra ganska enkla hinder, men med stora språng. Hinder 5 var banans första kombination, med första språnget som ett stort bord för att sedan hoppa två smalhinder på böj i nerförsbacke med 3 språng till första smalhindret och 4 till andra.
Jag har ganska mycket respekt för den här kombinationen då den låg tidigt i banan - och nerförsbacken gör lätt att man förlorar lite kontroll om hästen vill springa iväg.

Hinder 6 och 7 var två öppna oxrar på böj med 5 framåtsprång, inget speciellt, bara att komma igång och få bra språng. Nästa hinder var The lake som förmodligen är världens mest kända vattenhinder framför Badminton House.
I år började den med en öppen oxer med 5 framåtsprång till ett stort inhopp med en 2-metersdrop i vattnet, för att sedan på böjd linje med 3 språng hoppa en uppochnervänd båt och sedan 3 språng till en brygga.
Runt The lake samlas alltid väldigt många människor, och man vet aldrig hur hästarna ska reagera. Med en oxer på relaterat avstånd till inhoppet gällde det att nå fram och få avsprångspunkten nära, så att man inte flyger ut i sjön och så att de går att svänga till båten.

Efter vattnet kom en ett enkelt bord för att följas av en nästan minutlång galoppsträcka i lätt nerförsbacke där det gällde att försöka få ut galoppsprånget för att de ska återhämta sig i puls. Nu är vi vid 4:e minuten och intensiteten ökar tillsammans med svårigheterna, detta börjas med en risad kulvert som var tätt risad till 1,40 m och glest risad till 2 m, kul med en försiktig häst… Strax efter kom ett bredare smalhinder med två häckar på och ganska långt. Det svåra var att det var ett språng i nedförsbacke och sedan ett språng i uppförsbacke, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att se ett avstånd.

Efter en liten nerförsbacke kom en stor Normandie-bank med ett ”Owl hole” och ett smalhinder. Det är en bank med ett dike framför upphoppet för att sedan på stuts hoppa ett ”Owl hole”, typ på svenska genom ett hål för att sedan landa i nerförsbacke och på två eller tre språng beroende på hur de hoppar hoppa ett smalhinder. 
Detta var ett av banans svåraste hinder som det fanns flera svårigheter i, upphoppet var stort så det gällde att komma med tryck samtidigt som du behövde fart för att hoppa upp tillräckligt långt på banken för att nå till hålet.
Man vet aldrig hur ett Owl hole hoppas då några blir försiktiga och andra flyger igenom, vissa hästar duckar med huvudet och andra vill inte hoppa. Det är också svårt när det är på studs, vilket gör att hästarna måste tänka snabbt och vilja hoppa. Den sista svårigheten är att hoppa smalhindret. När du inte vet hur de kommer att hoppa så måste du vara flexibel i din plan och snabbtänkt.

Efter detta var det uppförsbacke till en ny del av banan med ett vattenhinder. Inhoppet var ett lite större räcke med två hängande stockar och sedan rida genom vattnet och i en liten uppförsbacke rida till en spets eller ett räcke beroende på vad man föredrog. Jag gillade spetsen bättre då den var mer ifylld, samtidigt som exempelvis Mark föredrog räcket som var en hängande stock för att det språnget krävde mindre energi. Sedan red vi i nerförsbacke till Vicarege Vee som är mer eller mindre varje ryttares mardröm och i år hade de gjort en kombination av det med två hinder…

De första delen av Vicargee Vee var ett räcke med två hängande stockar som skulle vinklas i ganska skarpt och ett dike som var T-format, med den lodrätta delen under räcket. Avsprångspunkten var under högerdelen av den vågräta linjen av T, och landning var över vänstra vågräta linjen av T. Räcket hade ungefär en meter till den vågräta delen av T.
Det gällde att med fart hoppa det i rätt vinkel, om du rider på fel vinkel så landar du i diket (se länk när Lucinda Green gjorde det för ett tag sedan) och normalt sett går man då omkull.
Det andra hindret låg på en U-sväng på kanske 12 språng till ett smalhinder med två hängande stockar som vinklade diket, vilket gjorde att om du inte fick ett tillräckligt långt hopp så kunde du landa i diket. Som ni förstår har det varit en dröm sedan barnsben att få hoppa detta hinder - så vid det här lagret var jag som en medelålders man som köpt sin första Porsche, överlycklig! Väldigt snabbt kom nästa vattenhinder, Mirage pond som bestod av tre komplex.

De två första var en häck som var formad som ett C, där man hoppade högra delen med ett språng för att sedan fortsätta fram genom vattnet på ungefär 5-6 språng till en häck uppe på en kulle. Häckarna var rätt stora och ganska upprätta vilket skapade lite av en illusion, de två första var i vinkel vilket gjorde att de inbjöd till en utbrytning på andra hindret.
Efter de här kom vi till sjätte minuten och galopperade uppför en backe till en enkel stockoxer som följdes upp av ett nytt komplex som först var en stor smal stock på en kulle för att sedan landa i nerförsbacke och på en S-linje med två liknande stora smala stockar.
Den första böjda linjen kändes mer eller mindre omöjlig att rida i galopp samtidigt som stocken var stor men som Lucinda Green sa till mig ”A good cross country horse need to be able to jump out of trot” . Hur som helst tog mitten hindret till mångas lättnad bort även om de fortfarande var ett svårt komplex.

Nu kom vi till en minut lång galoppsträcka i stadig uppförsbacke. Nästa hinder var ett snällt bord och nu är vi uppe framför stora huset. Detta följdes av två väldigt upprätta vita ”five bar gates”-grindar på böjd linje med 5 språng. Vi det här lagret så börjar nästan alla hästar bli lite trötta.
Nästa hinder är The lake igen, men motsatta delen och bara en enkel kulvert för att sedan galoppera i en minut upp till the Huntmans close - så vid det här laget är hästarna alltid trötta. Detta hinderkomplex är också alltid svårt då man rider in i ett mörkt område med träd som lägger det i skugga.
I år hoppade man in över en stenmur som var täckt med mossa för att på en böjd linje på 90 grader rida till ett stort risat hörn på tre eller fyra språng och sedan tre språng till ett till likadant hörn.
Efter det kom en galoppsträcka på relativt plan mark för att komma till the Quarry som i år började med en gammeldags stenmur - för att rida fram upp på en liten kulle till ett smalt hus. Sen var tanken att hoppa en till stenmur som sedan togs bort då underlaget vid avståndspunkten inte var tillräckligt bra på grund av allt regn.

Efter det kom en liten galoppsträcka i nerförsbacke till en skarp nästan U-sväng till två enorma häckar som låg på orelaterat avstånd. Sedan kom banans sista kombination som var två Rolex-boxar som hoppades lite på vinkel. En rätt enkel fråga, men om man har en trött häst så är det väldigt enkelt att få ett misstag. Sen ett enkelt sista hinder inne på arenan och förhoppningsvis så ska man vara i mål på 11 min 21 sek vilket ingen ens var i närheten av.
Vid en sådan här lång bana gäller det att tänka sig att man kör en bil med lite bränsle som kanske inte räcker, så man måste disponera sitt bränsle på rätt sätt samtidigt som man är så snabb som möjligt. Hinderkomplexen var för sig är inte jättesvåra, men det som är svårt är intensiteten av komplex efter komplex - och om du får ett eller två svåra språng runt Vicarge Vee är det väldigt svårt att komma tillbaka till en bra rytm och känsla.

Efter terrängen gick jag och mötte min pappa Håkan och hans kompis Claes-Göran som var på drink hos The Duke of Beaufort i Badminton House, vilket är väldigt trevligt med goda snittar och fri champagne för hästägare och sponsorer. Efter det så gick vi och åt middag med Staffan Lidbeck (kolla in hans twitter @Gmaillidbeck) och Jan Jönsson.

”Om jag blir nervös mediterat jag”
Min dressyr med King Bob var på fredag eftermiddag, så på morgonen vid 7:30 red jag ett ordentligt dressyrpass för att han skulle tagga ner. Han blir väldigt het när han är i väldigt bra kondition vilket gör att jag behöver rida honom ganska många gånger innan dressyren för att han ska slappna av.
Efter Bob red jag Alexander ett lättare pass, för jag ville preservera energi för morgondagens terräng. Vid 09:30 hade jag ridit klart och åt en andra frukost innan jag gav mig ut för att gå banan igen. Normalt sett på en lång viktig tävling går jag banan mellan 3-5 gånger beroende på hur linjerna känns. När jag hade gått banan gick jag tillbaka till lastbilen för att byta om och förbereda mig mentalt för dressyren. 

Jag går igenom och visualiserar programmet och om jag börjar bli nervös så mediterar jag. Bob blev rätt så stressad och nervös när jag värmde upp honom då det hade börjat blåsa mycket och läktarna hade fyllts på från i torsdags. Jag försökte vara så lugn som möjligt för att han skulle slappna av, för han kan bli mer eller mindre omöjlig om det går över en viss gräns.
Lyckligtvis så slappnade han av lite precis när vi red in på arenan och traven och skritten blev okej, för att sedan bli lite för het i galoppen vilket gjorde att jag inte vågade rida 100% som jag ville. Med tanke på omständigheterna och att han blev så het/nervös så var jag nöjd även om mina förväntningar innan var högre. Bob fick 49,8 i dressyren.

Bangång för Childhood Foundation
Efter dressyren åkte jag snabbt tillbaka för att byta om för att gå terrängbanan igen med de som ville höra mina åsikter. Bangången var ett sätt att stödja Childhood som är en organisation som jag arbetar med, de som gick med oss var tvungna att köpa deras coola armband.
Jag har arbetat med Childhood sedan början av året och tycker att det är en fantastisk organisation så jag hoppas ni stödjer dem också! När jag gått banan så hade jag ett litet möte med Staffan, vår förbundskapten, om terrängbanan för att sedan äta en snabb middag och gå och lägga mig. 

På lördagen åt jag en ordentlig frukost för att sedan rida lite på King Bob. Jag brukar inte värma honom så mycket innan terrängen utan rider bara i skritt, eftersom han blir så het och nervös. Med tanke på det så måste jag rida honom på morgonen så jag vet att han känns ok. Han kändes taggad och mjuk, så jag red inte så länge för att sedan gå terrängbanan en sista gång.

När jag går terrängbanan sista gången vill jag redan ha en plan, gå igenom den och känna att jag är nöjd med alla linjer. Jag kollar också underlaget och tänker igenom var jag kan rida fort och var jag måste vara mer avvaktande. Vid banor över 10 minuter är det viktigt att man har en plan och disponerar hästens energi rätt. Underlaget var väldigt mjukt vilket innebär att det går långsamt och att det är väldigt tröttande. Som jag sa tidigare vill man mellan 3:e och 4:e minuten få ut språnget i nerförsbacke, vilket inte gick för att det var så mjukt och sugande att man var tvungen att vara försiktig så man har en häst i mål. I övrigt såg banan fin ut och jag kände att det här var min chans!

Dags för terrängen
Alexander gick ut som nummer 10 i terrängen. Jag förstod att den skapade problem och blev ändå mer taggad då jag visste att det var min enda chans att göra bra ifrån mig. Alexander gjorde en bra framhoppning och kändes som jag vill att han ska kännas. De fyra första hindren gick bra, han sprang något så jag försökte bara att få honom komma in i en rytm för att spara energi.

Vid första kombinationen, hinder 5, fick vi ett bra språng på första bordet och kom fram fint på de 3 men sen så sprang han iväg lite på de 4 sprången ner för backen för att komma lite nära men det var ok. De två oxrarna gick bra och han började komma in i rytmen.
Vid det första vattenhindret, The lake, så hoppade han oxern bra och låg rätt men blev lite spänd och avvaktande vilket gjorde att vi fick lite mycket plats till inhoppet och vi fick ett flackare språng än önskat och flög ut i vattnet. Jag tappade tygeln i språnget så min böjda linje på 3 språng var helt omöjlig då jag kom ut för långt och fick vända tillbaka på mig själv - men till sista hindret fick vi in våra 3 språng. Nästa hinder som var ett bord kändes bra men galoppsträckan efter var väldigt mjuk vilket ledde till att istället för att få ut språnget så blev det väldigt tröttande och gick ganska långsamt.
Vi fick ett supersprång på Pardubice-häcken och efter kom han tillbaka fint men vi fick inte något bra avstånd till det följande hindret och kom ganska djupt vilket gjorde det onödigt jobbigt för honom. 
Efter det kom Normandie-banken som han hoppade upp fint på men genom ”Owl Hole” så frös han lite i luften vilket gjorde det till ett mindre önskvärt språng, men kom fram fint på de två sprången till smalhindret. Galoppsträckan upp till andra vattnet kändes bättre än den tidigare även om den gick uppför då underlaget var bättre. Väl uppe vid vattenhindret så kändes Alexander bra och hoppade in bra och ut över spetsen för att följas av galoppsträckan nedför där underlaget igen blev lite för mjukt för att kunna använda nedförsbacken rätt. 

Nästa hinder var Vicarge Vee som jag hittade en bra linje till, men i svängen kunde jag inte riktigt se ett bra avstånd vilket var lite jobbigt men vi fick ett helt ok hopp och svängen till nästa gick bra och fick ett helt ok hopp på det också även om båda kändes som stora hopp. Tätt inpå kom det tredje vattnet som man fick samla ihop till då det var ett kortare språng därinne. Han hoppade bra men fick kämpa lite och det är alltid svårt när det ser vattnet så sent.
Efter vattnet kom 6:e minuten och där låg jag cirka 16 sekunder efter tiden, vilket kändes jobbigt då jag visste att jag inte skulle lyckas rida in tiden då vi hade cirka 3 minuters konstant uppförsbacke framför oss. Banans snällaste hinder kom väldigt lägligt efter en sådan intensiv del av banan med många jobbiga språng och han kändes fin över det.
Det som kom snabbt inpå härnäst var att rida den smala stocken på kullen ner till en till en smal stock. Han kom tillbaka fint och kändes bra och jag accelererade bra uppför kullen och såg rätt avsprångspunkt, men till min förvåning så kom han inte riktigt upp med frambenen och slog i det lite. Jag kom i obalans men lyckades återhämta mig till nästa hinder som han hoppade fint.

Nu insåg jag att han började bli trött, så jag lät honom galoppera i den fart han ville uppför backen så att jag skulle ha tillräckligt mycket ”bränsle” kvar i tanken i slutet. Vi kom upp och hoppade bordet, grindarna framför huset samt det lilla hindret i vattnet helt ok och nu var det sista långa galoppsträckan i uppförsbacke där jag lät honom var som i den tidigare backen. Väl uppe vid Huntmans close, när jag samlade ihop honom, kunde jag känna att han hade ganska mycket mjölksyra - men han hoppade bra igenom komplexet även om vi halkade lite till B-hindret. I landningen från Huntmans close så lät jag honom vara i cirka 100 meter och då började han kännas bättre så ökade vi farten lite och då var det platt och underlaget kändes bättre.

Vid the Quarry så kändes han bättre och hoppade bra och i den efterföljande nedförsbacken så var underlaget bättre och han kunde länga ut språnget lite och återhämta sig. Det två gigantiska häckarna hoppade han mycket bra tillsammans med Rolex-kombinationen och det sista hindret.
Det var definitivt inte en av våra bättre rundor, det är alltid svårt att veta hur en terräng kommer att ridas och hur hästen kommer att reagera. Jag tyckte att vid vissa hinder bytte jag rytm och la honom lite nära vilket gjorde att han behövde förbruka mer tid och energi än nödvändigt.

Efter Alexanders terräng så tog vi hand om honom i målet genom att leda honom och kyla med mycket vatten. När det var klart så ledde min fantastiska hästskötare Emma tillbaka honom till stallet där han isades av och på några gånger i förebyggande syfte ifall han dragit på sig någon skada. Jag gick och åt en lunch för att få i mig tillräckligt med energi till nästa häst, för att sedan gå och chilla lite i lastbilen och tänka igenom min nästa ritt med King Bob.

Dags för terrängen med King Bob
Innan jag satt upp på King Bob så gick jag upp till Huntmans Close för att kolla underlaget i svängen till första hörnet, där Alex tappade fäste i svängen. Jag kollade också underlaget på galoppsträckan på väg upp dit som hade förbättrats även om det förfarande var för mjuk. Jag värmer inte upp King Bob normalt sett, då han bli väldigt exalterad och okontrollerbar.
Vi red ut ur startboxen och han kändes bra och hoppade bra de första enkelhindrena och första kombinationen gick bra. Jag gjorde ett stort misstag i anridning till de öppna oxrarna men Bob räddade mig BIG TIME! Han hoppade grymt genom vattnet och hindret efter det. Bob trivs bättre i det mjuka underlaget än Alex samtidigt som det torkat upp lite vilket gjorde att han kunde galoppera bättre på den kommande galoppsträckan. Han hoppade bra genom Pardubice-häcken och helt ok över det efter gropen. Normandiebanken gick bra och han kändes pigg när han kom upp till andra vattnet. Han hoppade in lite ”sticky” men kom bra ut på spetsen. Jag tog det ganska lugnt ner för backen då jag inte riktigt vågade pusha honom med tanke på hur många som kommit hem trötta… 

Han hoppade Vicarge Vee och nästa vattenhinder helt ok. När jag kom till 6:e minuten låg jag på ungefär samma tid som Alexander, runt 15 sekunder efter. När jag kom hit så fick jag en känsla som jag inte riktigt känt tidigare på King Bob att han drabbades av väldigt mycket mjölksyra. Jag tror att på grund av att jag inte riktigt värmt upp honom som vore idealiskt så bildades mycket mjölksyra snabbt - så jag måste fundera ut ett sätt där jag kan värma honom mer och kunna kontrollera honom.
Hur som helst fick han ta det lite lugnare upp för backen och hoppade bra över stockoxern, sedan var det smalstocken på kulle till det andra smalhindret. Bob gjorde samma misstag som Alexander och var lite långsam med frambenen så vi hackade i, men tack och lov så lyckades vi reda ut den situationen. Jag tror att båda hästarna hoppade det så dåligt då de fått många intensiva språng som var tuffa och sen frös de lite i luften när de kom upp. Galoppsträckan efter lät jag Bob vara för att inte ta slut på honom men han kom upp till bordet, de vita grindarna och sista vattnet och hoppade dem bra. Nästa galoppsträcka gjorde jag likadant och han kom upp till Huntmans close helt ok.

Eftersom min linje med Alexander inte alls funkade så ville jag rida en djupare linje på King Bob med ett språng mer. Jag misslyckades med min sväng igen och hamnade för långt till höger på hörnet och fick ett mindre trevligt språng, men jag trodde jag var på rätt sida så jag red vidare till det nästa hindret där vi inte riktigt fick ett bra språng heller. Efter några språng efter hindret så kändes Bob bra så jag ökade jag tempot lite och han kändes bra genom the Quarry.
Nedför backen så kunde jag öka lite då han kändes bra och han hoppade de tre sista hindrena bra. När jag kom i mål så var jag väldigt nöjd med Bob för han kämpade verkligen även om vi inte hade den bästa rundan. Han hade några tidsfel färre än Alex och låg i en topposition inför hoppningen. Efter runt 10 minuter kom TD:n och berättade att jag blivit utesluten, jag hade hoppat på fel sida om en flagga. Vi försökte överklaga, men efter att ha sett det på tv så kunde vi konstatera att det tyvärr var ett korrekt beslut vilket var väldigt jobbigt. Allting kändes verkligen tungt.

Terrängen blev klar ganska sent, men efter att vi tagit hand om hästarna så åt jag middag med min mamma, lillasyster (kolla in hennes instagram @ellensvennerstal och twitter @esvennerstal) och min goda vän Agnes. Vi var klara sent så det enda som var öppet var ett hamburgerstånd, mindre populärt… Vi fick i alla fall i oss en middag för att sedan gå till sängs.

Vetcheck och meditation
Vi travade upp hästarna kl. 06:00 på söndagsmorgon och hästarna såg fantastiska ut. Även om det var mjuk underlag och hästarna var trötta så var det mycket skonsammare mot dem ur en hälsosynpunkt, jag tror inte någon av dem har sett så bra ut efter en terräng. Samtidigt hade min hästskötare Emma sköt om dem minutiöst så det var givetvis en stor faktor. Jag åt frukost, duschade och bytte om till vet.checken. Alexander travade upp fint och jag tycker den generella bilden av hästarna var mycket bättre än generellt vilket är intressant. Efter vet.checken gick jag hoppbanan tillsammans med Maria Gretzer som är vår hopptränare i fälttävlan, vilket är helt fantastiskt! 

Banan såg bra ut, inte jättestort men underlaget kan beskrivas bäst som ”holding” eller kladdigt, inte jättemjukt men lite sugproppseffekt. Alexander är en exceptionell hopphäst så det kändes ändå bra. Hoppning började ganska snart efter at vi gått banan med de som var utanför topp 25, vilket inte var så många. Banan gav väldigt stort utslag och de hoppade generellt ganska dåligt, mycket på grund av det kladdiga underlaget. När denna grupp var färdig så var det en tre timmars paus, så jag åkte till lastbilen för att visualisera och meditera min ritt. 

Jag skrittade upp till banan en timme innan min ritt då vi var tvungna att vara med på en parad inne på stora arenan. Alexander kändes väldigt bra och mjuk under uppvärmningen och hoppade verkligen fantastiskt! Vi red in på banan och fick en bra rytm. Han hoppade inte riktigt så bra som han brukar men ändå helt ok. Jag fick några språng där han fick avsprångspunkten lite närmare än önskat så när jag kom till hinder 8 mot arenan och jag gav honom lite mer plats så frös han lite i luften och hade ner det.
Han hoppade fint på nästa hinder och in i trekombinationen och över mittenhindret, men ut så sög underlaget lite för mycket då han inte orkade trycka ifrån riktigt så vi fick ett nedslag där. Sista hindret hoppade han bättre. Jag är klart besviken då jag inte kan minnas när han hade två nerslag senast, jag förväntade mig verkligen en felfri ritt. Jag brukar inte starta när underlaget är så här, så hans orutin med kladdigt underlag - tillsammans med gårdagens terräng - blev för mycket vilket är väldigt synd.

Jag vill ge all cred till dem i toppen som ridit fantastiskt i helgen, men speciellt till Harry Meade som är en grymt kille och som för några månader sen bröt båda armbågarna. Han har fortfarande svårt att göra många rörelser men rida verkar funka, han slutade 3:a. Det här var lite av hans tävling men han är också rätt old fashion, red med huvudet i terrängen vilket blev avgörande för de som lyckades och de som inte lyckades.

Terrängen ska vara avgörande
Det har varit mycket snack i Sverige om det var för svårt etc, mycket på grund av Annelie Franks Badminton-blogg på tidningen Ridsport. Min åsikt är att det var en fantastisk tävling som äntligen levt upp till det rykte som skapades under 1900-talet.
Badminton är en tävling där terrängen ska vara avgörande enligt min mening. När en tävling av Badmintons karaktär byter bandesigner kommer det alltid innebära förändringar, vilket är meningen med bytet av designer. Jag tycker banan var helt fantastiskt byggd då den testade ryttarens och hästens alla egenskaper - samtidigt som man var tvungen att rida med huvudet och inte jaga runt som det vore en omhoppning.

För två helger sedan gick Rolex Kentucky där det var 18 felfria inom tiden, varav flera red alldeles för fort och många red utan att tänka på sin häst. För mig är det fel då det tar bort testet av ryttarens omdöme och horsemanship. Hur som helst frågade jag ganska många av mina vänner som tävlade i Badminton, och även ryttare som inte tävlade, och ingen delar Annelies åsikter. Alla var positiva och självklart finns det vissa justeringar som kan göras.

Sen vill jag säga att även om det var en del fall och avsittningar så var det ingen som gjorde sig illa och alla hästar klarade sig oskadade. En intressant faktor, då jag tror att det förmodligen var det säkraste Badminton någonsin. Jag ser hellre att ryttaren ramlar av tidigare i banan om de gör ett misstag istället för att lyckas komma undan med det och skadar sig senare i banan.

För att gå tillbaka till min egen prestation så känner jag mig väldigt besviken. Men nästa år, då kommer det att smälla ordentligt!

Kramar
Ludde 

Instagram: @ludwigsvennerstal
Twitter: @svennerstal
Facebook: Ludwig Svennerstal

Missa inte bildspelet högst upp i inlägget!

taggar


liknande webbartiklar


Läst 18858 ggr





Fler inlägg

AUG
05

Gästblogg: "Hästhållningen skiljer sig åt men kärleken till hästen är densamma"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lovisa Berggren bor i Tyskland sedan åtta år och flyttade dit på grund av ett icke-hästrelaterat jobb. I Sverige hade hon egna hästar och tränade och tävlade i främst dressyr upp till Lätt A, hon har även ridit montélopp. I Tyskland rider och tränar hon ett par olika hästar och hoppas kunna börja tävla i dressyr när hon har tagit tysk tävlingslicens.

Böljande frodiga vingårdar. I mitten en ridanläggning som rymmer 50-talet hästar två stora ridhus, två longeringshallar, hoppbana, skrittmaskin... Och två, hör och häpna, löpband för hästar. Detta är bilden som möter mig varje dag när jag åker till stallet i sydvästra Tyskland. I mångt och mycket är det en drömbild av den tyska ridvärlden. Men i mina svenska ögon är det något som saknas: HAGAR!

Sammantaget har anläggningen motsvarande ytan av ett fotbollsfält ”vinterhagar” och kanske två fotbollsfält ”sommarhagar”. För över 50 hästar. Stallhyran på runt 500 euro – cirka 5 000 kronor – inkluderar foder, fodringar, strö, mockning med mera. MEN vill du att hästen ska få komma ut i hage kostar det extra, även om du sköter in- och utsläpp själv. För de hästar som faktiskt kommer ut är det tre timmar i en hage 10x20 meter som gäller. Förutsatt att det inte regnar, är för varmt eller för kallt. Minusgrader betyder per automatik att alla hästar står inne.

Det är flera saker som skiljer hästhållningen i Tyskland mot vad jag är van vid i Sverige. Det mest uppenbara är (bristen på) utevistelse för hästarna. Det som i Sverige ses som ett minimikrav, att hästarna få gå i hage varje dag, ses i Tyskland som en lyx – eller i andra fall som en säkerhetsrisk.

Men man gör så gott man kan. Jag bor i en mycket tätbefolkad del av Tyskland och mark är dyrt. De flesta hästarna har en paddockbox, vilket innebär att boxen har en utedel (ungefär 1,5 gånger så stor som boxen) där hästen fritt kan gå in och ut, dygnet runt. Även om detta på intet sätt motsvarar att springa fritt på gröna ängar så erbjuder det i alla fall lite omväxling tillsammans med 30 minuter i skrittmaskinen eller på löpbandet. Det är så här det ser ut i merparten av stallen i regionen där jag bor, inga hagar men stall med paddockboxar. I norra och östra Tyskland är det annorlunda, där finns det mer mark.

Med svenska mått mätt är detta kanske oacceptabelt. Men vad är alternativet? Att flytta stallet längre från tätorten går inte, för där tar nästa stad vid. Det finns inte mer mark, eller marken som finns är för dyr. Att inte ha hästar är kanske ett alternativ. Men vilka är vi att döma i glesbefolkade Sverige, där mark är förhållandevis lättillgängligt. Vi stänger också in våra hästar i boxar, styr hur länge de kan vara ute och mycket annat som knappast kan ses som optimalt utifrån hästens perspektiv.

Jag lämnar de gröna vinfälten och stallet bakom mig med blandade känslor. Vad är ”måsten” för sund hästhållning? Beror det på omständigheterna? Vem har rätt att döma? Det enda som är säkert är att det finns minst en viktig sak som inte skiljer sig mellan svensk och tysk hästhållning: Kärleken till hästarna och viljan att göra det bästa med de medel man har.


Läst 62341 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
02

Gästblogg: Glöm inte av munnen när du köper häst

OM DENNA GÄSTBLOGG
Nina Lundgren är veterinär och hästodontolog. Hon är verksam i Skåne men även i Stockholmsområdet. Nina har arbetat som veterinär sedan 2001 och driver sedan 2009 Svenska Hästtandvården. Vi har fått Ninas tillåtelse att dela ett inlägg hon gjort på Facebook. Där berättar hon om en häst med stora problem med käken, vilket inte uppmärksammats vid besiktningen. Hon vill råda alla som ska köpa häst att begära en fullständig genomgång av munhålan.

Dagens ledsammaste fall. Nyköpt jättehärlig häst som några veckor efter inköpet från utlandet upptäcks hålla underkäken snett när han inte äter.
Jag anlitas, och hittar flera småfel redan utanpå huvudet såsom ojämna tuggmuskler, skillnad på tjocklek vänster och höger underkäksgren samt att kindbenet ser olika ut på höger och vänster sida. Underkäken är helt låst åt ena hållet och överdriven åt det andra.
  
Öppnar munnen och konstaterar att det här är inte alls bra. Hästen kan inte centrera käken på grund av en gammal tandfraktur i höger underkäke, som orsakat kraftiga smärtor. Så kraftiga smärtor att han inte alls har använt höger halva av munnen under mycket lång tid, med kraftigt saxbett, trappbett och inaktivitetsfärgning som följd. Ruttet foder och var i frakturhålan. Tanden är död och måste dras ut, och saxbettet successivt korrigeras (vilket tar flera år när det är av den här graden) om inte hästen ska avlivas.
  
Otroligt tapper häst som käkat på, låtit sig ridas och lyckats maskera smärtan för alla i omgivningen. En något matt hårrem, lite dålig andedräkt och en ”ovana” att blöta höet i vattenkoppen – det var allt han visade för ett otränat öga. Och den sneda käkpositionen som man kunde se om man särade på läpparna, då.
 
Framtiden är oviss för denna unga häst. Åtgärderna blir kostsamma och långdragna och hästen har även andra problem i kroppen. Det är oklart hur käkleder och andra vävnader i tuggapparaten påverkats och hur – eller om – de kommer läka. Hur den här hästen kunde gå igenom en veterinärbesiktning är en gåta. Sånt här gör mig riktigt ledsen. Jag hoppas han tar sig igenom pärsen han har framför sig. Men han verkar vara en fighter. Det finns visst hopp.
  
Kontentan av detta. Lär dig lyfta på läpparna och undersöka andedräkt och åtminstone framtänderna på din häst, och andras. När du ska köpa häst, kräv en fullständig genomgång av munhålan med sederad häst, urspolad munhåla, spegel och sond och en bra ljuskälla.
Dåliga munnar blir dyrt och långdraget. Och besiktningar kan man inte alltid lita på. Framför allt inte utomlands där det inte alltid är så noga, i synnerhet inte i den lägre prisklassen, där sälj är viktigare än nöjd kund och frisk häst.
  
/Nina Lundgren, veterinär och hästodontolog


Läst 85393 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 109147 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv