Gästbloggen - Ludwig Svennerstål: "Jag älskar OS-byn, Rio och samba"
AUG
11
2015

Ludwig Svennerstål: "Jag älskar OS-byn, Rio och samba"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Landslagsryttaren Ludwig Svennerstål är i Rio de Janeiro, där det rids testtävling i fälttävlan inför OS nästa år. Han rider inte själv utan är på plats med ett team från Svenska Ridsportförbundet – för att undersöka tävlingsplatsen.


FOTO: Privat och Tomas Holcbecher
  
Hej hej,
  
Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem från OS-testeventet i Rio De Janeiro. Min första tanke är att jag absolut är alldeles förälskad i Rio de Janeiro och att allt är alldeles underbart. Vi har haft en fantastisk tid, även om mitt bloggande inte har varit så frekvent som jag önskat.
  
Efter mitt senaste blogginlägg gick vi på ett supertråkigt informationsmöte där de berättade om transportsystemet i Rio de Janiero, vilket visserligen verkade vara under kontroll. Samtidigt känner jag till viss del att dessa faktorer är smått irrelevanta, då de fortfarande ska bygga en motorväg mellan OS-byn och tävlingsplatsen. Och när man väl är där får man leva med transporten, då det oavsett bra eller dåligt inte är värt att lägga onödig energi på detta. Någonstans blir transporten lite som den är.
  
Efter mötet gjorde vi något betydligt mer intressant, vilket var att gå terrängbanan! Banan i sig idag är långt ifrån färdig, men man kan se hur bansträckningen kommer att vara då de redan börjat vattna och preparera underlaget som redan nu var riktigt bra. Platsen är helt enastående och väldigt vacker. Min största förvåning var att de inte hade lagt huvudarenan ute vid terrängbanan, vilket är lite tråkigt även om det självklart kommer att bli bra där med.
  
Terrängbanan känns lite som en oas och det kommer att bli en helt grym tävling. Generellt, sett till de tre senaste OS:en, har terrängbanorna varit väldigt enkla även om de har fått ett bra utslag. I Hongkong blev tiden extremt svår och i London var också tiden svår. Men generellt var det nog väldigt mångas nerver som svek.
  
Känslan jag har så här ett år innan är att terrängbanan i Rio kommer att skilja sig från de tre tidigare olympiaderna, då det känns som att terrängbanan kommer att bli svår. Detta är mest en känsla som till viss del är obefogad, men det vore väldigt kul om så var fallet.
  
Något vi konstaterade (jag och Staffan Lidbeck, aka ”Bitchboy”) är att tiden definitivt kommer att bli svår, då terrängen konstant är skiftande och kanske kuperad – utan att det är stora höjdskillnader – och konstant svängig. Att terrängen är svängig gör att det kan bli svårt att klara tiden, då det är svårt att få upp ett bra tempo och en bra rytm.
  
I och med risken för olyckor har tiden blivit en större faktor, då det inte komprimerar risken för olyckor på samma sätt som att bygga större eller svårare. Utan svårighetsgraden kommer mycket utifrån hur snabbt man rider, vilket är bra i dessa sammanhang då de tillåter mindre nationer med kanske mindre bra förutsättningar att fullfölja terrängen.
  
Detta kan låta konstigt och fel, men annars blir det en tävling för ett par få nationer med mycket resurser, vilket gör det lite tråkigt och samtidigt ger fler olyckor. Hursomhelst, terrängbanan kommer att bli grym. Det kändes redan superviktigt att kvala, nu är det en livsavgörande faktor.
  
Efter att ha gått terrängbanan åkte vi till den kommande OS-byn i Barra, vilket ställe! Alla byggnader var uppe, vissa mer klara än andra men de har kommit mycket längre än förväntat. Vi såg en modell över hur det kommer att se ut och det ser verkligen ut som ett ställe jag kan genomlida tio dagar på. ;-)
Allt man kan föreställa sig finns där och vi gick in i några modeller för att se hur planlösningen kommer att se ut, de var jättefina och väldigt snyggt inredda – vilket det visserligen inte kommer vara på OS då inredningen generellt är väldigt enkel, men ändå.
  
Sedan, på kvällen, gick vi ut och åt en trevlig måltid.
  
Nästa morgon gick bussen som vanligt klockan 07.00, JIPPI eller…! Vi kollade på terrängmomentet av testtävlingen och vädret var lite förvånande, då det var betydligt varmare än förväntat. Runt 30 grader i stället för de 22 till 24 som förutspåtts. Det var dock inga hästar som såg ut att ha problem med värmen.
  
Sedan kollade vi in stallarna som de håller på att bygga och som redan nu var över vår vanliga standard, det kommer att bli superbra. Efter detta hade vi ett möte som igen var superlångt och ännu tråkigare… Ni kanske har förstått nu att jag lätt blir rastlös och att jag ständigt vill göra en massa grejer.
  
Vi var klara relativt tidigt och var tillbaka på hotellet runt 18.00, så jag och ”Staffe” bestämde oss för att ta en sväng till terrängbanan. De två ekipage jag hade ”bettat” på att vinna kom etta och två, därigenom genererade det pengar, medan Staffes favoriter slutade sist och inte gav några pengar…
De hade värsta supersofta eventet på galoppbanan bredvid, så vi bestämde oss för att ”crasha” eventet vilket var lekande lätt. Vi blev serverade diverse drycker och goda canapéer. Efter ett tag var det dags att joina Wiveka Lundh aka ”Wivi” och Carina Skoog från SOK aka ”Fru Skoog”, som hade hittat en restaurang som i bästa fall kan beskrivas som sådär – men som tur var så var jag full med goda canapéer. ;-)
  
Nästa dag och sista dagen tillbringades med att kolla på en väldigt snabb hoppning och kolla in det sista, så att vi inte hade missat något. Efter det turistade vi lite och vi såg bl.a. Jesusstatyn uppe på sockertoppen, vilket var en gudomlig upplevelse. För att sedan äta sen lunch på Ipanema (riktigt soft strand) vilket var nice.
  
Staffe och Wivi var sedan tvungna att rusa till flygplatsen samtidigt som jag hade några timmar kvar. Jag bestämde mig för att dra till Copacabana och öva på mina icke-existerande sambakunskaper. Det visade sig att jag är en fullkomlig katastrof när det kommer tills samba, men jag blev betydligt bättre mot slutet. Även om det är min egen åsikt...  
  
Jag fick efter ett tag tycke för samban vilket gjorde att jag sedan fick rusa och nästa missade mitt flyg, ooops! Men nu sitter jag i alla fall här och ska snart boarda. Allt jag kan tänka på är att jag älskar Rio och samba!
  
/Ludwig Svennerstål


Läst 48692 ggr




Fler inlägg

AUG
12
2021


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 45669 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
11
2021

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kerl, eller "Kalle", är en valack med en speciell historia. I Gästbloggen berättar Emmalouise Wendin Löwgren om hur hennes mamma lyckades med den svåra uppgiften att förstå den bestämda hästen och om hur "Kalle" vann hela familjens hjärta.

Foto: Ronja Rylander.

Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.

Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.

Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det... 

Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte. 

Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?

Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.

Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet. 

Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa. 

Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.

Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.

Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!

/Emmalouise Wendin Löwgren. 


Foto: Ronja Rylander.


Läst 47255 ggr Kommentarer Kommentera

JUL
03
2021


Foto: Adobe Stock och Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG (Ursprungligen publicerad 2018-06-05)
Peter ”Peppe” Frosch är utbildad och examinerad på Hovslagarskolan i Skara, han har gesällbrev inom yrket samt har genom årens lopp fortbildat sig återkommande genom hovslagareföreningen. I ett inlägg på Facebook uppmanar han sina kunder att fukta hästarnas hovar så här i torkan. Hovarna blir nämligen betonghårda och hans jobb blir tuffare än vanligt. Vi har fått tillåtelse att låna hans viktiga text. Läs mer om ”Peppe” här

 
”Fukta gärna hovarna innan jag kommer”
  
Nu när det är så här fruktansvärt torrt
 torkar hästhovarna ut, de blir betonghårda och spricker. De går sönder och skorna kommer att sitta löst – klinga och klanga och ramla loss. Går hästarna i riktiga gräshagar brukar det dock inte bli problem.

Är hovarna betonghårda när jag kommer och ska sko så är det nästintill omöjligt för mig att göra ett bra jobb och det sliter otroligt mycket på mina fingrar, handleder, armbågar och axlar.
 Så innan jag kommer, se gärna till att fukta hovarna om de är torra.
  
Låt till exempel hästen stå med hovarna i hinkar med vatten eller linda fuktiga trasor eller liknande runt hovarna en halvtimme innan jag kommer, så kan jag utföra mitt jobb på bästa sätt. 
Ni kan även förebygga torra hovar genom att smörja hovväggarna med vanlig matolja, rapsolja med mera (en studie gjord på Ultuna visar att det funkar bäst). Det ska vara fleromättat fett utan tillsatser.
  
Låt bli alla konstiga hovpreparat som säljs i hästbutiker, de innehåller en massa skumma saker och är mycket dyrare. Är kronranden väldigt torr kan ni smörja den med någon fet salva typ Helosan, Idomin eller Vaselin.

Se även till att det är fuktigt runt vattenhålen/karen/kopparna i hagarna. Ha heller inte för torrt i boxen. 
Låt däremot inte hästen stå i vatten dagligen och spola inte hovarna för ofta, för då riskerar ni att laka ur hästens naturliga skydd och hoven och kronranden blir ännu torrare. Är hovarna elastiska och fina så blir både hovis och häst glada!

/Peppe


Läst 237720 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 4

– TEMA: Avmaskning
– Reportage: Fem stjärnor på fyra ben
– Hoppa studsserier med Tovek

– Päls av och täcke på – eller?
– Checka hästen inför hösten
– Juristens råd inför hästköpet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Häst som är rädd för att gå i hage
Elke Hartmann svarar
Hjälp, hur ska jag hantera min häst?
Elke Hartmann svarar
Tips för att få stabil hand i hoppningen
Lennart Lindelöw svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.