FOTO: Privat och Tomas Holcbecher
Hej hej,
Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem från OS-testeventet i Rio De Janeiro. Min första tanke är att jag absolut är alldeles förälskad i Rio de Janeiro och att allt är alldeles underbart. Vi har haft en fantastisk tid, även om mitt bloggande inte har varit så frekvent som jag önskat.
Efter mitt senaste blogginlägg gick vi på ett supertråkigt informationsmöte där de berättade om transportsystemet i Rio de Janiero, vilket visserligen verkade vara under kontroll. Samtidigt känner jag till viss del att dessa faktorer är smått irrelevanta, då de fortfarande ska bygga en motorväg mellan OS-byn och tävlingsplatsen. Och när man väl är där får man leva med transporten, då det oavsett bra eller dåligt inte är värt att lägga onödig energi på detta. Någonstans blir transporten lite som den är.
Efter mötet gjorde vi något betydligt mer intressant, vilket var att gå terrängbanan! Banan i sig idag är långt ifrån färdig, men man kan se hur bansträckningen kommer att vara då de redan börjat vattna och preparera underlaget som redan nu var riktigt bra. Platsen är helt enastående och väldigt vacker. Min största förvåning var att de inte hade lagt huvudarenan ute vid terrängbanan, vilket är lite tråkigt även om det självklart kommer att bli bra där med.
Terrängbanan känns lite som en oas och det kommer att bli en helt grym tävling. Generellt, sett till de tre senaste OS:en, har terrängbanorna varit väldigt enkla även om de har fått ett bra utslag. I Hongkong blev tiden extremt svår och i London var också tiden svår. Men generellt var det nog väldigt mångas nerver som svek.
Känslan jag har så här ett år innan är att terrängbanan i Rio kommer att skilja sig från de tre tidigare olympiaderna, då det känns som att terrängbanan kommer att bli svår. Detta är mest en känsla som till viss del är obefogad, men det vore väldigt kul om så var fallet.
Något vi konstaterade (jag och Staffan Lidbeck, aka ”Bitchboy”) är att tiden definitivt kommer att bli svår, då terrängen konstant är skiftande och kanske kuperad – utan att det är stora höjdskillnader – och konstant svängig. Att terrängen är svängig gör att det kan bli svårt att klara tiden, då det är svårt att få upp ett bra tempo och en bra rytm.
I och med risken för olyckor har tiden blivit en större faktor, då det inte komprimerar risken för olyckor på samma sätt som att bygga större eller svårare. Utan svårighetsgraden kommer mycket utifrån hur snabbt man rider, vilket är bra i dessa sammanhang då de tillåter mindre nationer med kanske mindre bra förutsättningar att fullfölja terrängen.
Detta kan låta konstigt och fel, men annars blir det en tävling för ett par få nationer med mycket resurser, vilket gör det lite tråkigt och samtidigt ger fler olyckor. Hursomhelst, terrängbanan kommer att bli grym. Det kändes redan superviktigt att kvala, nu är det en livsavgörande faktor.
Efter att ha gått terrängbanan åkte vi till den kommande OS-byn i Barra, vilket ställe! Alla byggnader var uppe, vissa mer klara än andra men de har kommit mycket längre än förväntat. Vi såg en modell över hur det kommer att se ut och det ser verkligen ut som ett ställe jag kan genomlida tio dagar på. ;-)
Allt man kan föreställa sig finns där och vi gick in i några modeller för att se hur planlösningen kommer att se ut, de var jättefina och väldigt snyggt inredda – vilket det visserligen inte kommer vara på OS då inredningen generellt är väldigt enkel, men ändå.
Sedan, på kvällen, gick vi ut och åt en trevlig måltid.
Nästa morgon gick bussen som vanligt klockan 07.00, JIPPI eller…! Vi kollade på terrängmomentet av testtävlingen och vädret var lite förvånande, då det var betydligt varmare än förväntat. Runt 30 grader i stället för de 22 till 24 som förutspåtts. Det var dock inga hästar som såg ut att ha problem med värmen.
Sedan kollade vi in stallarna som de håller på att bygga och som redan nu var över vår vanliga standard, det kommer att bli superbra. Efter detta hade vi ett möte som igen var superlångt och ännu tråkigare… Ni kanske har förstått nu att jag lätt blir rastlös och att jag ständigt vill göra en massa grejer.
Vi var klara relativt tidigt och var tillbaka på hotellet runt 18.00, så jag och ”Staffe” bestämde oss för att ta en sväng till terrängbanan. De två ekipage jag hade ”bettat” på att vinna kom etta och två, därigenom genererade det pengar, medan Staffes favoriter slutade sist och inte gav några pengar…
De hade värsta supersofta eventet på galoppbanan bredvid, så vi bestämde oss för att ”crasha” eventet vilket var lekande lätt. Vi blev serverade diverse drycker och goda canapéer. Efter ett tag var det dags att joina Wiveka Lundh aka ”Wivi” och Carina Skoog från SOK aka ”Fru Skoog”, som hade hittat en restaurang som i bästa fall kan beskrivas som sådär – men som tur var så var jag full med goda canapéer. ;-)
Nästa dag och sista dagen tillbringades med att kolla på en väldigt snabb hoppning och kolla in det sista, så att vi inte hade missat något. Efter det turistade vi lite och vi såg bl.a. Jesusstatyn uppe på sockertoppen, vilket var en gudomlig upplevelse. För att sedan äta sen lunch på Ipanema (riktigt soft strand) vilket var nice.
Staffe och Wivi var sedan tvungna att rusa till flygplatsen samtidigt som jag hade några timmar kvar. Jag bestämde mig för att dra till Copacabana och öva på mina icke-existerande sambakunskaper. Det visade sig att jag är en fullkomlig katastrof när det kommer tills samba, men jag blev betydligt bättre mot slutet. Även om det är min egen åsikt...
Jag fick efter ett tag tycke för samban vilket gjorde att jag sedan fick rusa och nästa missade mitt flyg, ooops! Men nu sitter jag i alla fall här och ska snart boarda. Allt jag kan tänka på är att jag älskar Rio och samba!
/Ludwig Svennerstål
Foto: Adobe Stock
Läst 128 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat
"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.
Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.
Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."
/Jenny Delin
Läst 23182 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.
"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.
I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.
Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.
Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).
Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?
Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.
Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.
Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.
Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.
/Thomas"
Läst 124491 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Trendspaning
– Porträtt: Carl Hedin
– Hitta flytet med kavaletti
– Lyft dressyren med musik
– Mental träning för föräldrar
– Säkerhet hos veterinären
...och mycket, mycket mer!