Gästbloggen - ”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”
OKT
12

”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”


Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linnéa Gunneflo är 19 år gammal, bor i Kungälv utanför Göteborg och pluggar sista året på gymnasiet. Dessutom är hon framgångsrik paradressyrryttare – i årets para-SM tog Linnéa silver i grad 4. Här gästskriver hon om hur viktigt det är att paradressyren finns och ges möjlighet att utvecklas. Samt förklarar vad den har betytt för henne personligen.

 
”Alla som har ett funktionshinder
har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.    
  
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.  
  
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig. 
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
  
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
  
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom. 
  
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
  
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
  
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.  
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
  
Jag var på SM och red fram själv
tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
  
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.  
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter. 
  
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.  
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
  
Vänliga hälsningar,
Linnéa”


Läst 93947 ggr





Fler inlägg

AUG
05

Gästblogg: "Hästhållningen skiljer sig åt men kärleken till hästen är densamma"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lovisa Berggren bor i Tyskland sedan åtta år och flyttade dit på grund av ett icke-hästrelaterat jobb. I Sverige hade hon egna hästar och tränade och tävlade i främst dressyr upp till Lätt A, hon har även ridit montélopp. I Tyskland rider och tränar hon ett par olika hästar och hoppas kunna börja tävla i dressyr när hon har tagit tysk tävlingslicens.

Böljande frodiga vingårdar. I mitten en ridanläggning som rymmer 50-talet hästar två stora ridhus, två longeringshallar, hoppbana, skrittmaskin... Och två, hör och häpna, löpband för hästar. Detta är bilden som möter mig varje dag när jag åker till stallet i sydvästra Tyskland. I mångt och mycket är det en drömbild av den tyska ridvärlden. Men i mina svenska ögon är det något som saknas: HAGAR!

Sammantaget har anläggningen motsvarande ytan av ett fotbollsfält ”vinterhagar” och kanske två fotbollsfält ”sommarhagar”. För över 50 hästar. Stallhyran på runt 500 euro – cirka 5 000 kronor – inkluderar foder, fodringar, strö, mockning med mera. MEN vill du att hästen ska få komma ut i hage kostar det extra, även om du sköter in- och utsläpp själv. För de hästar som faktiskt kommer ut är det tre timmar i en hage 10x20 meter som gäller. Förutsatt att det inte regnar, är för varmt eller för kallt. Minusgrader betyder per automatik att alla hästar står inne.

Det är flera saker som skiljer hästhållningen i Tyskland mot vad jag är van vid i Sverige. Det mest uppenbara är (bristen på) utevistelse för hästarna. Det som i Sverige ses som ett minimikrav, att hästarna få gå i hage varje dag, ses i Tyskland som en lyx – eller i andra fall som en säkerhetsrisk.

Men man gör så gott man kan. Jag bor i en mycket tätbefolkad del av Tyskland och mark är dyrt. De flesta hästarna har en paddockbox, vilket innebär att boxen har en utedel (ungefär 1,5 gånger så stor som boxen) där hästen fritt kan gå in och ut, dygnet runt. Även om detta på intet sätt motsvarar att springa fritt på gröna ängar så erbjuder det i alla fall lite omväxling tillsammans med 30 minuter i skrittmaskinen eller på löpbandet. Det är så här det ser ut i merparten av stallen i regionen där jag bor, inga hagar men stall med paddockboxar. I norra och östra Tyskland är det annorlunda, där finns det mer mark.

Med svenska mått mätt är detta kanske oacceptabelt. Men vad är alternativet? Att flytta stallet längre från tätorten går inte, för där tar nästa stad vid. Det finns inte mer mark, eller marken som finns är för dyr. Att inte ha hästar är kanske ett alternativ. Men vilka är vi att döma i glesbefolkade Sverige, där mark är förhållandevis lättillgängligt. Vi stänger också in våra hästar i boxar, styr hur länge de kan vara ute och mycket annat som knappast kan ses som optimalt utifrån hästens perspektiv.

Jag lämnar de gröna vinfälten och stallet bakom mig med blandade känslor. Vad är ”måsten” för sund hästhållning? Beror det på omständigheterna? Vem har rätt att döma? Det enda som är säkert är att det finns minst en viktig sak som inte skiljer sig mellan svensk och tysk hästhållning: Kärleken till hästarna och viljan att göra det bästa med de medel man har.


Läst 49090 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
02

Gästblogg: Glöm inte av munnen när du köper häst

OM DENNA GÄSTBLOGG
Nina Lundgren är veterinär och hästodontolog. Hon är verksam i Skåne men även i Stockholmsområdet. Nina har arbetat som veterinär sedan 2001 och driver sedan 2009 Svenska Hästtandvården. Vi har fått Ninas tillåtelse att dela ett inlägg hon gjort på Facebook. Där berättar hon om en häst med stora problem med käken, vilket inte uppmärksammats vid besiktningen. Hon vill råda alla som ska köpa häst att begära en fullständig genomgång av munhålan.

Dagens ledsammaste fall. Nyköpt jättehärlig häst som några veckor efter inköpet från utlandet upptäcks hålla underkäken snett när han inte äter.
Jag anlitas, och hittar flera småfel redan utanpå huvudet såsom ojämna tuggmuskler, skillnad på tjocklek vänster och höger underkäksgren samt att kindbenet ser olika ut på höger och vänster sida. Underkäken är helt låst åt ena hållet och överdriven åt det andra.
  
Öppnar munnen och konstaterar att det här är inte alls bra. Hästen kan inte centrera käken på grund av en gammal tandfraktur i höger underkäke, som orsakat kraftiga smärtor. Så kraftiga smärtor att han inte alls har använt höger halva av munnen under mycket lång tid, med kraftigt saxbett, trappbett och inaktivitetsfärgning som följd. Ruttet foder och var i frakturhålan. Tanden är död och måste dras ut, och saxbettet successivt korrigeras (vilket tar flera år när det är av den här graden) om inte hästen ska avlivas.
  
Otroligt tapper häst som käkat på, låtit sig ridas och lyckats maskera smärtan för alla i omgivningen. En något matt hårrem, lite dålig andedräkt och en ”ovana” att blöta höet i vattenkoppen – det var allt han visade för ett otränat öga. Och den sneda käkpositionen som man kunde se om man särade på läpparna, då.
 
Framtiden är oviss för denna unga häst. Åtgärderna blir kostsamma och långdragna och hästen har även andra problem i kroppen. Det är oklart hur käkleder och andra vävnader i tuggapparaten påverkats och hur – eller om – de kommer läka. Hur den här hästen kunde gå igenom en veterinärbesiktning är en gåta. Sånt här gör mig riktigt ledsen. Jag hoppas han tar sig igenom pärsen han har framför sig. Men han verkar vara en fighter. Det finns visst hopp.
  
Kontentan av detta. Lär dig lyfta på läpparna och undersöka andedräkt och åtminstone framtänderna på din häst, och andras. När du ska köpa häst, kräv en fullständig genomgång av munhålan med sederad häst, urspolad munhåla, spegel och sond och en bra ljuskälla.
Dåliga munnar blir dyrt och långdraget. Och besiktningar kan man inte alltid lita på. Framför allt inte utomlands där det inte alltid är så noga, i synnerhet inte i den lägre prisklassen, där sälj är viktigare än nöjd kund och frisk häst.
  
/Nina Lundgren, veterinär och hästodontolog


Läst 72111 ggr Kommentarer Kommentera

JUN
26

Gästblogg: "Hästar är dumma och elaka"



Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hanna Nordin, i Hälsingland, beskriver sig själv som en hästmänniska, inte en människa som har häst. Hon är nivå II-instruktör i Centrerad ridning och driver bloggen Ridning i centrum tillsammans med sina tre kollegor från olika delar av Sverige; Elettra Sonedotter, Hedvig Ahlsten och Madelene Libonius.

Nu tänker jag ta ett steg in i ett område som känns lite läskigt. Dock är detta något som jag känner så starkt och min träning bygger ju också till stor del på det. Här kommer det.
Uttalanden såsom att en häst är dum eller att en häst gör något för att vara elak är något som jag har svårt för att höra. Ska jag vara helt ärlig från hjärtat så tycker jag också att uttryck som dessa är korkade.

Innan jag gör någon upprörd så vill jag bryta ned mina åsikter kring detta lite. Jag tänker ta en häst som stått mig nära som exempel. En individ som varit med om saker som präglade honom att bli skeptisk mot vår sort, människan. Hans syn på världen blev att attackera innan han utforskade. Jag och de runt mig har många gånger fått höra hur elak han är, hur dum han är och så vidare.

Men vi hade en annan syn på individen än de som kom med dessa uttalande. Innan man känner en individ som har dessa reaktioner i olika situationer så behöver vi börja leta och förstå vad som gör att ett beteende finns. Sedan har vi något att jobba utifrån. Vi lär oss hur vi ska presentera olika nya miljöer, nya moment och framför allt hur vi trots individens svårigheter, får ett samspel som gör oss till en enhet istället för två stridande.

Jag menar inte att det alltid är lätt, för jag vet att det finns så många välmenande människor som gör allt för våra fyrbenta älsklingar som är av det slag som tar längre tid att förstå. Några har skador som vi behöver anpassa oss runt. Några har ett sinne som vi behöver hantera.
Några behöver befästa träning på ett vis och andra på ett annat vis.
Alla behöver en god vägledare som är tydlig och trevlig.

Här spelar allt runtomkring roll. Maten som vi väljer att ge till vår häst, genre som vi väljer att presentera för vår häst. Skoning eller verkning som vi människor väljer. Omgivning i hagar och stall som vi människor väljer. Allt spelar in och vi har ansvar för allt. Vi är också priviligerade att ha förmågan till dessa val. Vi har så många möjligheter att lära oss om varje del.
I förhållande till detta breda spektra om hur vi kan utveckla oss till goda ryttare och ägare till en häst så tycker jag att ge en kommentar om att en häst är elak eller dum känns så korkat och platt utan substans.

Hästar är individer och vi behöver ta vårt ansvar att se olika individer. Ingen häst är dum eller elak. Om du gör något som inte ger det resultat som du vill så är det dags för oss alla att byta ut meningar som har med hästen att göra till: Hur ska jag göra detta annorlunda.
Vi kan välja mellan att vara en person som har häst eller en hästmänniska.
Om vi är en hästmänniska som älskar hästen så ska vi inte heller rida som om vi var en människa som ogillar hästar.

/Hanna Nordin


Läst 95914 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv