Gästbloggen - ”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”
OKT
12

”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”


Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linnéa Gunneflo är 19 år gammal, bor i Kungälv utanför Göteborg och pluggar sista året på gymnasiet. Dessutom är hon framgångsrik paradressyrryttare – i årets para-SM tog Linnéa silver i grad 4. Här gästskriver hon om hur viktigt det är att paradressyren finns och ges möjlighet att utvecklas. Samt förklarar vad den har betytt för henne personligen.

 
”Alla som har ett funktionshinder
har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.    
  
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.  
  
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig. 
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
  
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
  
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom. 
  
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
  
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
  
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.  
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
  
Jag var på SM och red fram själv
tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
  
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.  
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter. 
  
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.  
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
  
Vänliga hälsningar,
Linnéa”


Läst 91917 ggr





Fler inlägg

FEB
16

Gästbloggen: Dressyr = pardans med ett ostyrigt hangarfartyg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulrika Pernler är ridlärare, domare, tränare och ryttare. Nedan beskriver hon på ett oerhört träffande sätt det här med att tävla i dressyr. Läs mer om Ulrika här.


Foto: Privat

Ska det skumpas så ska det skumpas
  
"Jag älskar att tävla i dressyr. Dressyr är att dansa med sin häst. Pardans läste jag i en grupp jag är med i. Det var så fint beskrivet.
Dressyrprogram börjar med trav. Det vill säga efter den katastrofala inridningen som kan vara i både trav och galopp men ofta blir något mittemellan, vilket jag kan förstå eftersom det inte är speciellt trevligt att rida i full fart mot en människa som sitter hukad bakom ett bord, oftast iklädd någon väldigt anskrämlig huvudbonad.
Egentligen är det kanske lika bra att riva av hela travprogrammet på en och samma gång. Ska det skumpas så ska det skumpas. Fast ganska ofta tänker jag att det hade varit så mycket bekvämare att få rida galoppen först. 
 
För travprogrammet kan kännas lite som en evighet. En evighet av spänning som börjar släppa precis när den närmar sig sitt slut. 
Vilken slogan: ”Vill du leva i en evighet – rid ett dressyrprogram”
Nåja, i slutet av travprogrammet har synfältet krympt till ett tunnelsende – som om man tittade genom en tom toarulle. Man sitter med nöd och näppe kvar i sadeln efter den sista ökningen, trots att man i hemlighet hakat i två fingrar i framvalvet som håller så hårt att de har vitnat.
Då kommer skritten, den efterlängtade, som en befriare. Man minns sällan mycket av själva skrittmomentet då det enda man ägnar sig åt är att försöka fylla lungorna med syre. Men det är som när man har fallit hårt från en klätterställning. Man kippar efter luft i små korta andetag och ändå kommer inte mycket av luften ner dit den ska. Man är på något sätt redan bortom räddning.
  
Programmen avslutas med galopp. Hade man inte varit så full av mjölksyra och så tom på syre hade det förmodligen varit den bästa delen av programmet. Men nu får ofta hästen ta över rodret och det blir på nåt vis lite ”fritt val” som i skolan. Ni vet när man fick göra vad man ville i en hel timme. Fast det här är hästens fritt val, eftersom den lämnas ensam åt alla beslut med en närapå medvetslös ryttare på ryggen.
Rutinerade hästar springer i mål, medan de orutinerade kan springa rätt planlöst och domaren får göra sitt bästa för att pricka in en siffra på rätt moment.
  
Vi dressyrryttare har fått lära oss att vi ska le medan vi rider programmet. Men oftast blir det sex minuter med vidöppen mun, som en fisk på land i ren överlevnadsinstinkt. Vid den sista halten framför domaren brukar ryggmärgen träda in och munnen försöker forma sig till ett leende. Men det blir ett otäckt grin i stället och jag vet inte hur många domare jag har skrämt genom åren med det där grinet och stora, uppspärrade pupiller.
  
Har man tur så sitter man på en rutinerad häst. Dessa hästar brukar göra halten redan tio meter efter att man har vänt upp vid A. Då stannar man visserligen alldeles för långt bort. Men man blir inte lika skrämmande på håll. Det är bra, ifall man ska rida för samma domare fler gånger i framtiden.
Utanför banan halkar man ner från hästen och landar liggandes på rygg på marken medan man är förundrad över att fortfarande vara vid medvetande (om än knappt), efter drygt sex minuter utan syre.
  
Man ligger där och tycker sig se både Karlavagnen och Orion innan man inser att det fortfarande är mitt på dagen och stjärnorna bara är något som dansar framför ens egna ögon.
Dressyr är minsann pardans. Ibland som att dansa par med ett hangarfartyg, vilket nog hästen håller helt med om men sett från sitt håll förstås, och ibland är det som att tiden stod stilla – på vilket sätt får ni föreställa er själva.
Jag finner återkommande mig själv sittandes framför datorn beredd att trycka på anmälningsknappen i TDB. Jag är tydligen oerhört förtjust i pardans.
  
/Ulrika Pernler"


Läst 6999 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
29

Gästblogg: ”Du var 50 centimeter ifrån att köra på mig och min älskade häst”


Foto: Adobe Stock (vänster) och Privat (Cara med sin häst)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Cara Svensson är 32 år och jobbar på Hööks i Kristianstad. Hon har haft häst i större delen av sitt liv. SWB-valacken Wild Bill Hickok köpte hon för tre år sedan. Under en uteritt den 23 januari blev Cara plötsligt omkörd av en personbil samtidigt som hennes häst blir skrämd. Texten nedan delade Cara först på Facebook och den rönte stor uppmärksamhet.
 
”Att inlägget spreds så mycket och så snabbt kunde jag aldrig ha anat. När det passerade över 1 000 delningar och 300 kommentarer insåg jag hur viktigt budskapet i texten är även för andra. Det är skrämmande att läsa i kommentarerna att detta är vardag för så många hästägare”, berättar hon.

"Till dig, kvinnan i röd äldre Volvo, som körde förbi två hästekipage i dag på Trolleljungbyvägen vid lunchtid...
  
Vi visade dig tydligt med handen i rörelse upp och ner att sänka farten. Detta är även en polismans tecken, så om du inte vet vad detta betyder borde du inte ha körkort över huvud taget.
Syntes vi? Givetvis syntes vi mitt på ljusa dagen, på en raksträcka, fullproppade med reflexer.
  
Lättade du ens på gasen? Eller tänkte du att det räckte att svänga ut lite mot mittlinjen som du gjorde? Du klarade att passera en häst utan större bekymmer, men sekunden efter skulle du passera mig...
  
När min häst på sekunden upptäcker dig och slänger sig rakt ut på vägen och snurrar runt för att se var faran kommer ifrån.... Vad tänkte du då? Hann du ens reagera i din hastighet?
  
Jag hann se bilbarnstolen i framsätet. Satt där ett barn i? Var du kanske på väg att hämta ett barn från förskolan?
Du var en halvmeter, 50 centimeter, från att få en häst på 600 kilo i passagerarsidan på din bil. Där bilbarnstolen fanns.
  
Du ska vara glad att jag i dag med mina 160 centimeter kunde kontrollera min panikslagna häst, på 172 centimeter i mankhöjd som väger över ett halvt ton.
Nästa gång kanske du inte har den turen... Nästa gång kanske han hade träffat din bil där på passagerarsidan med full kraft?
  
Vet du vad det hade inneburit? Om det satt ett barn i bilbarnstolen hade barnet med största sannolikhet inte levt längre. Jag hade förmodligen förlorat min älskade häst.
  
Jag hoppas du kunde läsa varenda ord på mina läppar som jag skrek till dig! Jag hoppas också att detta fick dig att tänka till extra.
Hade jag kunnat undvika varenda trafikerad väg i världen med min häst hade jag utan tvekan gjort det.
  
300 meter behöver vi gå för att sedan svänga in på en mindre grusväg som jag ser som säker mark igen. Där jag varje gång kan andas ut igen. Och du kunde inte ens sakta ner i tio minuter?
  
Varenda gång jag går ut på en trafikerad väg utsätter jag mig själv, min häst för livsfara.
Men även dig som inte kan visa respekt och sakta ner.
  
Jag har lika stor rätt att vara på vägen som du och räknas som fordon.
Är du medveten om att det hade varit du som varit skyldig till olyckan om den hänt? Även ersättningsskyldig via försäkringsbolag och så vidare?
  
Men vad är en självrisk i pengar jämfört med om du haft ett barn som avlidit?
Här på bilden (ovan) ser du mig och min älskade häst! Men du ser även här storleksskillnaden på oss...
  
/Cara"


Läst 20789 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
27

Gästblogg: "Feber på häst – vad gäller?"


Veterinärassistent Johan demonstrerar, med glimten i ögat.
Foto: Mälaren Hästklinik och Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Mälaren Hästklinik i Sigtuna utanför Stockholm tar dagligen emot hästar för undersökning och vård. Veterinär Anna Kendall med kollegor på vårdavdelningen får ofta frågor om vad man gör om hästens temperatur stiger. I ett inlägg på klinikens Facebook berättar Anna mer, vi har fått tillåtelse att publicera hennes svar.

"Feber – ett sätt att förbättra immunförsvaret
  
Ofta berättar djurägare om dämpade hästar som darrar och skakar i kroppen. Ska man kyla eller värma en febrig hästvän? När blir febern så hög att man måste oroa sig för sekundära skador i kroppen? Varför får man egentligen feber?
  
När kroppstemperaturen höjs blir kroppens immunförsvar mer aktivt och bättre på att bekämpa attacker från virus och bakterier. Försvarsceller som är närmast den plats där en infektion startar producerar små signalsubstanser, som följer med blodcirkulationen upp till hjärnan och ett område som heter hypotalamus.
I hypotalamus finns vår termostat. ”Förinställningen” på denna termostat ändras så att den höjs (ungefär som när man skruvar upp gradtalet på ett element). Nu vill kroppen göra allt den kan för att öka temperaturen. Man blir frusen, kanske till och med börjar darra och skaka i kroppen för att skapa värme. Som människa kryper man kanske ner i en filt eller tar på sig en extra tröja.
Även en häst kan i denna fas vilja ha en filt eller ett täcke på sig för att hjälpa kroppen att höja temperaturen. När kroppen uppnått sin nya inställningstemperatur slutar man att frysa.
  
Om nu kroppens försvar fungerar bättre med högre temperatur – varför har vi inte bara alltid höjd kroppstemperatur? Sannolikt tar det för mycket energi. Att värma upp kroppen extra mycket utan att det behövs kostar mer än det smakar, helt enkelt. 
När kroppen har kämpat ner infektionen ställer den åter ner termostaten till sin ursprungliga inställning. Plötsligt måste kroppen göra sig av med överskottsvärmen. Man börjar svettas och vill ta av sig alla varma plagg. Detsamma kan hända om man ger lugnande eller febernedsättande till en häst med feber – den kan behöva få av sig sina täcken under några timmar eftersom den plötsligt kan känna sig väldigt, väldigt varm.
  
En häst som har feber ska inte kylas ner med spolning eller liknande. Kroppen gör ju allt den kan för att temperaturen ska öka, och det ska vi inte motverka. Det är en stor skillnad mellan feber (värme kommer inifrån) och värmeslag (temperaturökningen kommer utifrån).
En häst som flyttas från ett svalt klimat till ett varmt och fuktigt klimat kan bli så varm att kroppens förmåga att reglera temperaturen sätts ur spel. Den kan få skador av värmen om den inte aktivt kyls ner. En häst med feber kan aldrig få så hög feber att det i sig blir farligt, även om det går upp över 40 grader. Kroppens termostat fungerar fortfarande.
  
Eftersom febern har en funktion i att bekämpa infektionen, ska man inte sätta ner den med mediciner om man inte måste. Hästen kan alltså få det ”lättare” att bli frisk om man låter den ha sin feber. Febern kan också ge veterinären bra information. Virusinfektioner ger till exempel ofta en feber som kommer, går ner och kommer tillbaka igen för att efter ett par dagar helt försvinna. Feber på grund av bakteriella infektioner är ofta mer stabilt hög under flera dagar och då kan man behöva leta efter vilken bakterie det rör sig om, och var infektionen sitter, för att kunna sätta in behandling.
  
När ska man ge febernedsättande? Om hästen är så dämpad och trött att den slutar dricka, då kan det uppstå sekundära problem med förstoppning. Om det inte går att få i hästen någon vätska (betforvatten, mash, Krafft-gröt eller liknande), kan man behöva sonda i hästen vätska och ge lite antiinflammatorisk medicin för att den ska må bättre och inte få kolik. Så länge en vuxen häst dricker kan den ha feber i en till två dagar utan att man behöver vara orolig, så länge den inte visar andra symtom som hälta, hosta eller kolik.
  
Hur tänker vi kring feber på Mälaren Hästklinik?
Eftersom feber kan vara ett tecken på smittsam sjukdom är det något vi på kliniken måste veta om. Alla inneliggande patienter tempkollas dagligen. Om vi tar in nya patienter med feber måste de hållas avskilda från övrig verksamhet till det att vi har uteslutit att de har en infektion som kan överföras till andra hästar. Ibland ber vi hästägaren lämna hästen i transporten till det att vi kan göra en första utvärdering.
Om möjligt tar vi in febriga hästar i vår isoleringsbox för undersökning och provtagning. Ofta hittar vi orsaker som gör att vi kan ta ner hästen på vanlig avdelning, men det händer också att vi måste hålla hästen fortsatt avskild från den övriga verksamheten. Tyvärr har vi inte så många isoleringsboxar som vi skulle behöva än, och vid platsbrist har vi vid några tillfällen varit tvungna att hänvisa hästar vidare till andra hästsjukhus.
Vi vill inte behöva säga nej, men vi kan inte riskera att inneliggande patienter drabbas av smittsamma sjukdomar. Det är mycket viktigt att du som hästägare talar om ifall din häst har feber i samband med att du vill komma in.  


Om man sammanfattar:
– Feber är en bra funktion för kroppen.
– Ta en tempkoll innan ni åker till kliniken.
– Ta gärna temperaturen dagligen över en längre period så att du ser vad som är din hästs normala kroppstemperatur, den kan variera lite mellan individer. Normal temperatur för vuxna hästar är 36,9–38,2 grader. Föl kan ligga något högre.
  
Kontrollera tempen för allas del. Din hästs, stallkompisars, våra inneliggande patienters, för dig själv och för oss! Detta görs bäst med ett stort leende eller också med lite dramatik här, mästerligt demonstrerat av Johan.
    
Edit: Vi fick en kommentar som gäller "undertemp", se Anna Kendalls svar här:
Bra synpunkt! Det bästa man kan göra om termometern visar "undertemp" på häst är att tempa igen! Den vanligaste orsaken till ”för låg temperatur” hos häst är att man har råkat hamna i en gasficka eller träckboll med spetsen på termometern. Testa igen och var noga med att termometern ligger an mot tarmväggen.
Hästar är på grund av sin storlek inte känsliga för att bli nedkylda, såsom mindre djur. I operationsuppvak på smådjurskliniker är man till exempel noga med att omgivningstemperaturen ska vara hög, gärna med filtar runt djuren eller golvvärme. På hästsidan behöver vi inte oroa oss för nedkylning på det sättet (även om narkosen kan vara klurig av andra anledningar).
Varför är det så? Sannolikt har det att göra med att ett litet djurs kroppsyta är förhållandevis större per viktenhet än stora djurs kroppsyta. Det är vid ytan (huden) som värme förloras till omgivningen. De gånger vi ser "undertemp" på häst är de ofta mycket, mycket sjuka och har gravt nedsatt cirkulation. Till exempel vid akut tarmvred.
  
Med vänlig hälsning, Anna Kendall, Mälaren Hästklinik AB"


Läst 29182 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Munnen berättar...

Kajsa Boström

Tisdag!

Therese

Glatt besked!

Saras vardag

Till Husbloggarna