Gästbloggen - ”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”
OKT
12
2017

”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”


Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linnéa Gunneflo är 19 år gammal, bor i Kungälv utanför Göteborg och pluggar sista året på gymnasiet. Dessutom är hon framgångsrik paradressyrryttare – i årets para-SM tog Linnéa silver i grad 4. Här gästskriver hon om hur viktigt det är att paradressyren finns och ges möjlighet att utvecklas. Samt förklarar vad den har betytt för henne personligen.

 
”Alla som har ett funktionshinder
har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.    
  
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.  
  
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig. 
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
  
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
  
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom. 
  
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
  
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
  
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.  
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
  
Jag var på SM och red fram själv
tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
  
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.  
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter. 
  
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.  
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
  
Vänliga hälsningar,
Linnéa”


Läst 96922 ggr




Fler inlägg

APR
08
2021


Foto: Privat


OM DENNA GÄSTBLOGG
För Cilla Forsblom är den positiva och sociala miljön i stallet extremt viktig. Hon är uppvuxen med hästar och kärleken för ridsporten började på ett litet stuteri strax utanför Norrtälje. Hästintresset följde med och hon intresserade sig för både voltige och hoppning på en av Stockholms ridskolor, men det blev hoppningen som satt kvar.
– I dag hopptränar jag några hästar norr om Stockholm men har hjärtat på Dalsta gård där jag är stallchef och där vi huserar 36 hästar. Hästar och hoppning är fortfarande det största intresset, men det sociala, inkluderande och den positiva stallmiljön är väldigt viktig för mig och något jag valt att lägga extremt mycket fokus på.
Hippson har fått Cillas tillåtelse att dela hennes text om den inkluderande stallmiljön här i Gästbloggen.


Jag vill nog
ändå påstå att kamratskapen och den gemensamma glädjen för häst i mitt stall just nu är superhärlig. Men jag har reflekterat en del över det här med konflikter i stallmiljö.

Vi förväntas vara glada när vi kommer till stallet och vi näst intill alltid förväntas ha en positiv attityd. Ett stall av glädje utan konflikter. Mångas ställe att tanka energi.
Ändå umgås man ofta fler timmar per dag med stall- och hästmänniskor, än vad man aktivt gör med sin familj och icke-hästvänner (om sådana existerar i ens liv längre ;). Givetvis blir det konflikter.

Styrkan i ett bra stall ligger i hur, och ATT, man väljer att lösa de konflikter som uppstår.
Jag förväntar mig inte att alla ska vara glada varenda minut, varenda dag i stallet... för tänk så lite man vet om varandras liv utanför egentligen. Det jag däremot förväntar mig är ett hej, om förutsättningarna att göra det finns givetvis. Ett hej som öppnar upp för att fortsätta prata, eller ett hej som följs av ”dålig dag idag” ”bråttom” eller ”inte pratglad” och att man sen låter varandra jobba ifred.

Jag menar inte på något vis att alla gillar att hänga sju timmar i stallet, dricka kaffe och umgås. Tvärt om, alla är olika. Olika ambitionsnivåer, olika förutsättningar, möjligheter och intressen. Alla är olika, men en grundpelare för att det ska fungera är att alla ska respekteras.
Min grund att stå på i livet är att det kanske inte går att ändra eller trolla bort min stallkamrats svåra situation, eventuellt pissdåliga dag eller saker som står framför mig och för stunden verkar omöjliga. Det enda jag egentligen alltid kan välja och påverka är min inställning till det som händer och finns runt omkring mig. För mig handlar det inte om att fly eller illa fäkta. Det handlar om ödmjukhet, empati och den i alla lägen så viktiga lyhördheten.

Alla i stallet delar vi glädjen för häst och ridsport. Möjligtvis på olika sätt, men vad som händer när mina fina stalltjejer och killar kommer till jobbet, till skolan, stänger bildörren eller kommer hem innanför dörren vet jag många gånger inte. Lyhördheten man får och lär sig av att hantera hästar och andra djur behövs därför även för människan bakom hästen, och det jag tror och upplever är att vi behöver använda den ännu mer för att minska konflikterna i stallet.
Stallet som många gånger kan vara en ganska tuff miljö, trots det delade intresset och kärleken för ridsporten, behöver vi mer lyhördhet.

Det finns flera fina, ödmjuka, lyhörda och fantastiska människor som jag har i stallet i dag.
Vi är olika, våra liv ser väldigt olika ut, vi har dåliga dagar och vi har bra dagar. Vi undrar, vi reder ut, vi skrattar och vi gråter. Men framför allt så älskar vi att vi älskar ridsporten tillsammans. Jag har nog haft en väldans tur i livet vad gäller hästmänniskor jag mött. Tack till er! Tack för att ni väljer att se hela hästeriet. Helheten och livspusslet. Att ni är lyhörda och att ni säger hej. 

/Cilla Forsblom

Läst 21169 ggr Kommentarer Kommentera

MAR
16
2021


Arkivfoto: Tomas Holcbecher.


OM DENNA GÄSTBLOGG
Malin Josefsson är en del av det svenska landslaget i fälttävlan. Dessutom är hon utbildad veterinär och menar att kunskap och noggrannhet kring smittskydd är något som är viktigt alla dagar – inte bara vid ett aktuellt virusutbrott. Här delar hon med sig om sina tankar kring smittskydd.

Ingen inom ridsport har missat det som sker i Valencia i Spanien. Det är hemskt och det går inte annat än att känna starkt för de som är där med sina hästar.
Smittan i sig är inte ny, den har funnits med oss länge. Ibland blossar den upp starkare när den får fördelaktiga förutsättningar som i Valencia. Vi vet hur den smittar och att isolering är viktigt.

Risken för smitta finns alltid, framförallt när vi väljer att resa, träna och tävla med våra hästar och därmed utsätter dem för stress. Det är anledningen till att en häst från ett stall där feber finns aldrig ska åka till en annan anläggning.

Att internationella tävlingar ställs in beror på att det är svårt att ha full kontroll när så många länders hästar är påverkade. Hästarna från Valencia måste ta sig hem och det blir en klart ökad risk för smitta om man reser i Europa vid uppstallning och rastning. 
Sverige är inte ett land man reser igenom och de svenska hästar som kommer hem är i dagsläget hårt bevakade.

Jag har full förståelse för att man väljer att stanna hemma i tider som dessa, magkänslan är viktig. Det är inte fel att ta time out just nu men det är inte heller något som säger att motsatsen är fel. 

För att undvika smitta, låt inte din häst nosa på andra hästar eller i omgivningen där det nyligen varit andra hästar. 
Använd egen utrustning och lämna den vid din bil och transport.
Om du besöker ett annat stall så ha rena kläder. Om du sen ska tillbaka till ditt egna stall byt om till nya rena kläder. 

Om vi alla hjälps åt att sköta det ska vi förhoppningsvis kunna träna på. Kom ihåg att det här är instruktioner som vi bör försöka följa alltid, inte bara t.o.m tävlingsstoppets slut, för smittan kommer inte att försvinna. Vi har levt med den i många år och så kommer det sannolikt att förbli.

Smittan har funnits länge i Sverige och just nu har vi inte fler fall än tidigare år vid den här tiden. En smitta vi känner till och kan isolera kan vi hantera, det är de som vi inte känner till som är den stora risken. 

/Malin Josefsson


Läst 38199 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
26
2021

Foto: Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ofta berättar djurägare om dämpade hästar som darrar och skakar i kroppen. Ska man kyla eller värma en febrig häst? När blir febern så hög att man måste oroa sig för sekundära skador i kroppen? Varför får man egentligen feber? Mälaren hästklinik berättar vad du som hästägare kan göra om din häst får feber. Inlägget publicerades först på deras sida på Facebook.
När kroppstemperaturen höjs blir kroppens immunförsvar mer aktivt och bättre på att bekämpa attacker från virus och bakterier. Försvarsceller som är närmast den plats där en infektion startar producerar små signalsubstanser, som följer med blodcirkulationen upp till hjärnan och ett område som heter hypotalamus. I hypotalamus finns vår termostat.

”Förinställningen” på denna termostat ändras så att den höjs, ungefär som när man skruvar upp gradtalet på ett element. Nu vill kroppen göra allt den kan för att öka temperaturen. Man blir frusen, kanske till och med börjar darra och skaka i kroppen för att skapa värme.
Som människa kryper man kanske ner under en filt eller tar på sig en extra tröja. Även en häst kan i denna fas vilja ha en filt eller ett täcke på sig för att hjälpa kroppen att höja temperaturen.

När kroppen uppnått sin nya inställningstemperatur slutar man att frysa. Om nu kroppens försvar fungerar bättre med högre temperatur – varför har vi inte bara alltid höjd kroppstemperatur? Sannolikt tar det för mycket energi. Att värma upp kroppen extra mycket utan att det behövs kostar mer än det smakar helt enkelt. När kroppen kämpat ner infektionen ställer den åter ner termostaten till sin ursprungliga inställning. Plötsligt måste kroppen göra sig av med överskottsvärmen. Man börjar svettas och vill ta av sig alla varma plagg. Detsamma kan hända om man ger lugnande eller febernedsättande till en häst med feber – den kan behöva få av sig sina täcken under några timmar eftersom den plötsligt kan känna sig väldigt, väldigt varm.

En häst som har feber ska inte kylas ner med spolning eller liknande. Kroppen gör ju allt den kan för att temperaturen ska öka, och det ska vi inte motverka. Det är en stor skillnad mellan feber (värme kommer inifrån) och värmeslag (temperaturökningen kommer utifrån). En häst som flyttas från ett svalt klimat till ett varmt och fuktigt klimat kan bli så varm att kroppens förmåga att reglera temperaturen sätts ur spel. Den kan få skador av värmen om den inte aktivt kyls ner.

En häst med feber kan aldrig få så hög feber att det i sig blir farligt, även om det går upp över 40 grader. Kroppens termostat fungerar fortfarande. Eftersom febern har en funktion i att bekämpa infektionen, ska man inte sätta ner den med mediciner om man inte måste. Hästen kan alltså få det ”lättare” att bli frisk om man låter den ha sin feber. Febern kan också ge veterinären bra information. Virusinfektioner ger till exempel ofta en feber som kommer, går ner och kommer tillbaka igen för att efter ett par dagar helt försvinna. Feber på grund av bakteriella infektioner är ofta mer stabilt hög under flera dagar och då kan man behöva leta efter vilken bakterie det rör sig om och var infektionen sitter för att kunna sätta in behandling.

När ska man ge febernedsättande? Om hästen är så dämpad och trött att den slutar dricka, kan det uppstå sekundära problem med förstoppning. Om det inte går att få i hästen någon vätska (betforvatten, mash, krafftgröt eller liknande), kan man behöva sonda i hästen vätska och ge lite anti-inflammatorisk medicin för att den ska må bättre och inte få kolik. Så länge en vuxen häst dricker kan den ha feber i en till två dagar utan att man behöver vara orolig, så länge den inte visar andra symptom som hälta, hosta eller kolik.

Hur tänker vi kring feber på Mälaren Hästklinik? Eftersom feber kan vara ett tecken på smittsam sjukdom är det något vi på kliniken måste veta om. Alla inneliggande patienter tempkollas dagligen. Om vi tar in nya patienter med feber måste de hållas avskilda från övrig verksamhet till det att vi uteslutit att de har en infektion som kan överföras till andra hästar. Ibland ber vi hästägaren lämna hästen i transporten till det att vi kan göra en första utvärdering. Om möjligt tar vi in febriga hästar på vår isoleringsavdelning för undersökning och provtagning. Ofta hittar vi orsaker som gör att vi kan flytta hästen till vanlig avdelning, men det händer också att vi måste hålla hästen fortsatt avskild från den övriga verksamheten. Tyvärr har vi ett begränsat antal isoleringsboxar och vid platsbrist blir vi vid några tillfällen tvungna att hänvisa hästar vidare till andra hästsjukhus. Vi vill inte behöva säga nej, men vi kan inte riskera att inneliggande patienter drabbas av smittsamma sjukdomar. Det är mycket viktigt att du som hästägare talar om ifall din häst har feber i samband med att du vill komma in.

I bland kan termometern visa att hästen har ”undertemp”. Det bästa man kan göra då är att tempa igen. Den vanligaste orsaken till ”för låg temperatur” hos häst, är att man råkat hamna i en gasficka eller träckboll med spetsen på termometern. Testa igen och var noga med att termometern ligger an mot tarmväggen. Hästar är på grund av sin storlek inte känsliga för att bli nedkylda så som mindre djur. I operationsuppvak på smådjurskliniker är man till exempel noga med att omgivningstemperaturen ska vara hög, gärna med filtar runt djuren eller golvvärme. På hästsidan behöver vi inte oroa oss för nedkylning på det sättet. Varför är det så? Sannolikt har det att göra med att ett litet djurs kroppsyta är förhållandevis större per viktenhet än stora djurs kroppsyta. Det är vid ytan (huden) som värme förloras till omgivningen. De gånger vi ser ”undertemp” på häst, är de ofta mycket, mycket sjuka och har gravt nedsatt cirkulation, till exempel vid akut tarmvred.

Läst 73162 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 2

– TEMA: Avel i liten skala
– Reportage: Hästak och André Brandt
– Takt och rytm för unghästen

– Harmoni med halsring
– Piruettens ABC
– En bra start på livet
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Tips på ridövning för häst med stora gångarter
Jessica Nordin svarar
Avtalsfrihet råder gällande handpenning
Eva Johansson svarar
Hur mycket lusern motsvarar ett kilo hö?
Eva Dahlström svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.