Gästbloggen - ”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”
OKT
12

”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”


Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linnéa Gunneflo är 19 år gammal, bor i Kungälv utanför Göteborg och pluggar sista året på gymnasiet. Dessutom är hon framgångsrik paradressyrryttare – i årets para-SM tog Linnéa silver i grad 4. Här gästskriver hon om hur viktigt det är att paradressyren finns och ges möjlighet att utvecklas. Samt förklarar vad den har betytt för henne personligen.

 
”Alla som har ett funktionshinder
har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.    
  
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.  
  
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig. 
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
  
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
  
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom. 
  
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
  
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
  
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.  
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
  
Jag var på SM och red fram själv
tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
  
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.  
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter. 
  
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.  
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
  
Vänliga hälsningar,
Linnéa”


Läst 92739 ggr





Fler inlägg

SEP
12

Gästblogg: Veterinär-Mia från tävlingsstallet i Tryon


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Veterinär Mia Svensson jobbar vanligtvis på Mälaren hästklinik i Sigtuna, med hästens sjukdomar som specialitet. Just nu befinner hon sig dock i Tryon, USA, tillsammans med de svenska distanshästarna. I ett gästbloggsinlägg, som publicerades under tisdagen, berättar hon om förberedelserna inför distanstävlingen – som pågår i dag, onsdag. Läs hennes första inlägg från karantänstallet här.

"Även om tävlingsplatsen i stort mest liknar en gigantisk byggarbetsplats är stallarna både klara och mycket fina. Boendet för människor har däremot, som man har kunnat läsa, varit ren katastrof. Groomarna skulle ha boende på plats, det blev inte klart i tid och boendet har lösts dag för dag. Den senaste lösningen från arrangörens sida var ett militärtält.
Inga svenska groomar kommer att bo där utan den svenska ledningen letar efter alternativa boenden, husbilar är på väg men har fortfarande inte anlänt.
  
Anläggningen används till nationella tävlingar nästan varje helg, så infrastrukturen i stort är på plats. Det är dock mycket som ska byggas till och det är försenat. Vi har följt hur läktaren till huvudarenan har byggts under veckan och väntar med spänning på om distansens tävlingscenter, med tillhörande veterinärgrind, hinner bli klar i tid.
  
De flesta stallarna är permanenta byggnader. Varje box har en liten fläkt och det är gummimattor i både boxarna och på stallgången. Varje land får tillgång till en tackbox, ett rum eller box till utrustningen. Länderna placeras i bokstavsordning och vi har Slovakien som granne. De lånar vår skottkärra och betalar i gröna äpplen, då en av våra hästar föredrar gröna äpplen i stället för röda.
  
Teamets hästar fodras vid sju på morgonen och efter det är det dags för dagens första promenad. Distanshästarna behöver röra på sig mycket och på morgonen är det fortfarande relativt svalt, drygt 20 grader. Hästarna har gått ett pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen, totalt tre timmar per dag. Det senare passet genomförs i stekande hetta, för även om sommaren har varit varm behöver hästarna jobba i värmen för att förbereda sig inför tävlingen.
  
Då det är knepigt att importera foder till USA hade arrangören fixat en foderbuffé där ryttarna kunde beställa rätt sorts foder. På listan fanns tre sidor olika kraftfoder med allt från müsli till havre och betfor. Man fick även välja grovfoder och strömaterial, vilket är bland det viktigaste för att kunna ge hästarna rätt förutsättningar och att prestera på topp.
  
Hästarna undersöks två gånger dagligen, både morgon och kväll, fokus ligger förstås på att ha hästarna i perfekt skick inför tävlingen på onsdag. Träningsschemat anpassas för varje häst, beroende på vilken känsla ryttaren har. Det finns alltså en löpande dialog mellan lagledare, ryttare och veterinär.
  
Groomarna förbereder för fullt inför tävlingen som startar i morgon 06.30 lokal tid. Eller 12.30 här hemma, alltså väldigt snart! Logistiken måste vara på plats och grejerna i ordning, distanshästarna får kylas på bestämda platser under banan och före och efter veterinärbesiktning på de obligatoriska vilopauserna. Något som kräver noggrann organisering.
  
Just nu ser det ut som att den omtalade orkanen kommer att ändra riktning och drabba området öster om tävlingsplatsen hårdast. Ändå väntas ökad vind och sannolikt rejält med regn till helgen. Det handlar inte om orkanstyrka, men det kan alltså komma att blåsa rejält. Vi håller tummarna för att prognoserna stämmer, annars kan livet bli lite väl spännande. Även om vi har klara riktlinjer och krisplaner för olika scenarion.
Stallarna är som sagt permanenta, tält är förankrade i betong och den svenska truppen har samlingsplatser och kommandolinjer etablerade om det mot förmodan skulle behövas.
 
Håll tummarna för laget i morgon och håll tillgodo med regndansen!
  
/Mia"


Veterinärklinik på plats. De har röntgen, ultraljud, endoskop och blodprovsmaskiner. En större, fast klinik finns i närheten och hästar kan skickas till ett universitetssjukhus för avancerad vård.


Amerikansk tältpinne.


Hedonizt spanar in motståndet.


Baslunch i Tryon – varannan dag burgare, varannan dag wrap. I
ngen onödig tid spills alltså på menyval.


Läst 7407 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
07

Gästblogg: Veterinär-Mia om hästarnas VM-karantän

OM DENNA GÄSTBLOGG
Veterinär Mia Svensson jobbar vanligtvis på Mälaren hästklinik i Sigtuna, med hästens sjukdomar som specialitet. Just nu befinner hon sig dock i Tryon, USA, tillsammans med de svenska distanshästarna. I ett gästbloggsinlägg berättar hon om hur smittskyddet ser ut under VM och varför karantän är så viktigt.

"I Tryon avhålls ett samlat VM för totalt åtta grenar, vilket innebär att hästar från olika kontinenter samlas på en plats under ett par intensiva veckor. För att inte sprida smitta varken mellan de tävlande hästarna eller till de lokala hästarna är bra rutiner för smittskydd avgörande, detta för att arrangemanget ska kunna hållas över huvud taget.
  
Arbetet med smittskyddet började redan för ett par månader sedan då blodprover togs från alla hästar. De testades för en rad sjukdomar för att dels hindra att sjuka hästar kommer till tävlingen, dels för att kunna gruppera symtomlösa bärare till en grupp. Piroplasmos är ett exempel på en sjukdom som förekommer i stora delar av världen, inklusive södra Europa. Symtom varierar kraftigt, från symtomfria bärare till akut sjuka djur. Hästarna smittas via fästingar och kan inte smitta varandra direkt. Detta innebär att symtomfria bärare i Tryon bor i ett eget stall.
    
Efter ankomst till USA bor alla hästar i karantänstallet i två dygn. Myndigheterna på plats utför temperaturkontroll på hästarna två gånger per dag för att tidigt upptäcka eventuell sjukdom. Hästarna kan, precis som människor, bli förkylda. Och även om resan hit har gått som på räls kan både transport och ny miljö göra hästarna mer mottagliga för smitta. De hästar som visar minsta symtom på smittsam sjukdom (feber, svullna lymfkörtlar, näsflöde, diarré) flyttas omgående till ett sjukstall. 
    
Det är mycket strikta rutiner i karantänen och bara ett visst antal personer får komma in. Vårt lag hade två representanter i karantänen, en groom och jag själv. Man fick klä sig i en plastoverall som tejpas av personal på plats så att den inte kan öppnas inne i karantänområdet, samt gå igenom fotbad. Träck mockas i sopsäckar som desinficeras utvändigt innan de tas ut ur stallet. På vägen in och ut passerar man en sluss samt desinficerar både skor och händer, även hästarna fick ta några kliv i fotbadet.
    
Vi hade åtkomst till stallet tre gånger per dag och då mockade, fodrade, borstade och promenerade vi hästarna. Att vara skrittmaskin i 30 graders värme iklädd plastoverall är en milt sagt varm upplevelse, distansgatan (delen av karantänstallet där vi huserar) fick gå 90 minuter per häst dagligen. Det hann bli många varv runt stallgången, närmare bestämt 210 varv. Per dag.
Efter 48 timmar släpptes de friska hästarna från karantän och vi är nu på plats i tävlingsstallet där spänningen och motivationen är på topp, rapport från tävlingsstallarna följer.
  
/Mia"


Läst 17367 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
05

Hippsons läsare hjälpte laget till haflinger-EM


Foto: Maja Erlandsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
I mitten av augusti berättade Hippson att det svenska laget som skulle tävla i haflinger-EM i Österrike hade stött på problem. De stod plötsligt utan transport. Laget gick därför ut med en efterlysning i sociala medier och via Hippson, och tack vare er läsare kom de i väg. Här berättar laget genom Ellen Rönn om vägen till mästerskapet – och hur det var på plats.

"En otroligt häftig upplevelse för haflinger-frälsta"

"När vi åkte ner till Österrike var vi alla överens om att njuta till max av upplevelsen att rida på en internationell tävling med våra haflingerhästar och att ha så roligt det bara går. Att åka på ett haflinger-EM med 370 startande ekipage från tolv olika nationer är en otroligt häftig upplevelse för den haflinger-frälsta.
2018-års upplaga av haflinger-EM gick av stapeln i Stadl Paura i Österrike. Grenarna som fanns att delta i var: dressyr, hoppning, löshoppning (för unghästar), körning, fälttävlan samt fem olika western-discipliner.
  
Den 30 juni var det spikat. Vi var nio kvalade haflingerekipage som var taggade på att åka ner till Österrike. Sex ekipage i dressyr och tre ekipage i hoppning. Det var bokat att hästarna skulle åka ner tillsammans med det danska laget med en professionell transportör. Vi ville att hästarna skulle få åka i en stor lastbil med alla faciliteter och vara på plats ett par dagar innan.
  
Knappt en vecka innan avfärd hände det som inte fick hända och katastrofen var ett faktum. Transportören hade bokat in fel vecka och vi stod plötsligt och oväntat utan transport. I samma veva blev tyvärr två av hopphästarna och en dressyrhäst skadad och kunde inte delta i mästerskapet. Vår plan B var att hyra några B-kortslastbilar och köra ner de resterande sex hästarna själva. Vi gjorde en efterlysning på Facebook och i Hippson för att ragga ihop transport till resan. Folk hörde av sig från olika delar i landet och snart stod det klart att vi kunde hyra hästlastbilar på kort varsel.
  
Stort hjärtligt tack till Jessica Liljedahl Marin, Pia Wallentin Hellsten och Alexandra Wallenberg samt Staffan Wöllecke – som kunde bistå med transportmedel och göra vår resa möjlig!
Det värmer i hjärtat att det finns människor som vill hjälpa till när det krisar.
  
Inför tävlingen hade vi även gjort ett sponsringslotteri. Alla som ville vara med och stötta fick betala in den summan man ville sponsra teamet med. Tre hingsthållare sponsrade lotteriet med betäckningar, detta lottades sedan ut till dem som hade köpt en lott. Tack till Väbjörnsgården, hingsthållare Maria Barnardo och Ekbackens haflinger för era fina bidrag.
Lotteriet drog in omkring 10 000 kronor och tre lyckliga stoägare hade betäckningssäsongen 2019 klar med fina hingstar till deras avelsston. Tack alla ni som gjorde det möjligt för oss att finansiera en del av resan!

Väl på plats i värmen drog tävlingarna i gång på onsdagen. De två första dagarna bestod av dressyr för unghästar och hästar äldre än sex år och fredagen och lördagen bjöd på både hoppning och kür för de svenska ryttarnas del.
I torsdagens fasta program – FEI:s individuella program för children – red Alice Eriksson med stoet Maxima, Wilma Lindqvist med valacken Anér och Emelie Änges med valacken Starlight och även Ellen Rönn och hingsten Amorone som blev bästa svenska ekipaget i klassen. De gick in på plats 22 av 48 med 63,393 procent.

I hoppning red Josefine Andersson och Wellenwind. De var felfria på hinder i två av tre rundor under mästerskapet. Klasserna gick över 0,95- och 1,05-hinder. Lördagens nationshoppning av stafett-typ gick över 85 centimeter.
Sarah Haas fick låna in hästen Schikimicki från Luxemburg då det var en av hennes hästar som tidigare hade blivit skadad. Sara och det lånade stoet tog sig runt med tolv fel på fredagen. De strök sig i lördagens klass för att delta i den allierade nationshoppningen med team Switzerland-Sweden. Sarah kom inte till start då en schweizisk ryttare fick laget uteslutet i första rundan. Emelie Änges och valacken Starlight fick en rejäl revansch i lördagens kür och gick in på en sjundeplats med 68,625 procent.
Wilma Lindqvist och Alice Eriksson kämpade väl på dressyrbanan med sina fina hästar och har nu ridit sina första mästerskap.
  
Vi är alla lika glada att ni red för Sverige och var goda representanter för vårt lag. Stort tack till er sponsorer och alla som hjälpt till. Tack vare er har ni gjort vår resa fantastisk. Ni är guld värda!"


Läst 23919 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv