Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson
”Alla som har ett funktionshinder har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig.
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom.
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
Jag var på SM och red fram själv tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter.
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
Vänliga hälsningar,
Linnéa”
Foto: Adobe Stock och Gunilla Pravitz/Linköpings universitet (porträtt)
Australiensiska kollegor som forskar om hästar och risker har bland annat visat att den som äger djur är mindre benägen än andra att evakuera på order från räddningstjänsten. Man har också visat att pro-aktiva åtgärder, alltså att tänka efter före och göra en realistisk plan, minskar riskerna för skador på såväl djur som människor. Forskningen visar vidare att inhalation av brandrök är mycket farligt för hästar (och för människor) och att behovet av hästtransporter vida överstiger tillgången i de flesta hästtäta områden. Dessutom ska transporterna ofta ske på smala vägar som lätt blir igenkorkade av de många ekipage som vill ut från området, varför det blir svårt att köra tillbaka in i evakueringsområdet och hämta en andra vända. Kom ihåg att du måste samsas om både fordon och vägar med andra människor och deras djur (inklusive får/svin/nöt).
Alltså:
– Gör en plan – en egen plan och en plan för hela stallet.
– Samla kopior av alla viktiga dokument (kontaktuppgifter till övriga i stallet, veterinär, försäkringsbolag etcetera, samt hästpass, försäkringsbrev, eventuella recept etcetera) i en evakueringsväska som du förvarar hemma.
– Se till att du har transportmöjligheterna säkrade.
– Se till att det finns reflexgrimmor märkta med hästens namn och ägarens kontaktuppgifter med påsatta grimskaft hängande utanför stalldörren för snabb evakuering och möjlighet att identifiera lösspringande djur i ett senare skede.
– Se över informationen utanpå stalldörren till räddningspersonal/frivilliga som ska evakuera om du själv inte kan hjälpa till (hur många hästar, plan över byggnaden med boxdörrar och utrymningsvägar utmärkta, var finns extra grimmor och grimskaft, var finns hagarna, var finns vatten, telefonnummer till ansvariga och ägare etcetera)!
– Om stallet hålls låst nattetid ska kontaktuppgifter finnas på utsidan till den som kan låsa upp.
– Om du har sommarbete på annan plats, se till att du har en plan för evakuering också därifrån.
– Om du har en stor anläggning, kontakta din lokala räddningstjänst och hör om de vill komma till er och öva.
– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!
– Evakuera i god tid!
Låt oss hoppas på regn!
Ta hand om er!
---
Tack till Kirrilly Thompson, Technical Large Animal Emergency Rescue-gruppen, Gala Argent, Julie Fiedler och Horse SA för bakgrundskunskapen. Och till Anne-Lie Tejneflo och Eva-Lena Roth för att ni delade med er av era erfarenheter av evakuering vid hotande skogsbränder.
| Läst 6502 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Ida Röök
Jag har skämtat om ryttare i alla grenar, nu är det dags för kunderna! Ja, vi lever på dem, och kunden har alltid rätt och så vidare. Men är de heliga? Det får du avgöra.
Man bokar tid för provridning på en eller flera hästar, och självklart har man kommunicerat innan om vad för slags häst kunden söker och vi har försökt sålla bland tillgängliga hästar, så att vi visar de som vi tror kan passa bra. Alla vill ha snälla hästar. Ärligt talat, vad är en snäll häst? Den går åt rätt håll när man försöker styra den, den bockar eller stegrar givetvis inte, den följer en som en hund när man leder den, den skyggar inte för något, hoppar alla hinder, fattar alla hjälper, även om ryttaren gör fel – typ drar i innertygeln hela tiden. Och självklart är den enkel att lasta, även om mamma är nervös, man har bråttom, och alla bråkat i en timme innan om packning och annat. Den är enkel att klippa även om man klantar sig lite, sticker klippmaskinen mellan frambenen, och den är enkel att sko. Det är ett måste.
Okej, nu har jag redan varit lite elak, och utgått från att alla är klantig. Men tillbaka till provridningen.
Kunden kommer ungefär 45 minuter sent. "Ja, vi fick stanna och äta lunch, eller det förra stället låg lite längre bort än vi trodde". Okej, känns nog inte så farligt, men ganska enkelt att skicka ett meddelande i god tid, vi har kanske tio andra hästar som ska ridas, och då hinner vi lite mer om vi vet om det. Man går ut till ridbanan, visar hästen, och kunden bestämmer sig för att de vill prova – nu kommer det nästan roligaste – "jag ska bara hämta min hjälm"! Det är standard, den är kvar i bilen. Sen hoppar man upp, hästen är antingen yngre och förstår först inte alls vad ryttaren menar (galoppfattning brukar vara svårast) och ryttaren tycker nog att hästen är lite korkad, känner sig sen lite dålig för att det inte funkar och bestämmer sig för att hästen är för grön. Eller den äldre hästen, som redan lärt sig olika signaler, och även att slippa undan lite när det kommer ny ryttare. Försöker fuska lite, och genast känner sig ryttaren dålig. Man ger upp ganska snabbt.
Sen finns det en annan typ av kund. Som utgår ifrån att hästen är en individ, som behöver vänja sig vid en ny ryttare, kanske inte känns fantastisk första fem minuterna. Men man vet att den har fina resultat, och har funkat bra innan, så man ger den lite tid, eventuellt ber att få prova den igen. Att alla inte funkar ihop är ju självklart, men ibland går det inte så snabbt att hitta alla knappar. Att man är lite nervös själv kanske också släpper vid ett andra försök.
Ofta har ju kunden kollat ganska mycket saker i förväg. Dissat för stor eller för liten häst, för ung eller gammal. Sen att hästar känns ganska olika stora, unga eller gamla spelar mindre roll, många går på det som står på pappret. Okej, men då har man valt ut en som låter som att den passar enligt kravlistan. Sen är det ofta så att det inte alls känns för stort, litet eller ungt när man väl provat. Eller så har vi förklarat att den irländska ponnyn är ganska grön och fem år. Låter inte som ett problem, ändå får många en chock, och kommer på efter en liten stund att den var alldeles för grön. Hur kan man förklara det bättre? Tyvärr styr nog ibland plånboken mer än kunskapen när man väljer häst att prova och köpa.
En annan sak som många kanske inte tänker på är att när hästar kommer till oss för försäljning så byter de ryttare och träning. Ägarna lämnar ju ofta hästen eftersom de av olika anledningar inte kan hålla i gång den, på grund av studier, graviditet eller annat. Vi kör i gång och försöker starta dem, då de ofta inte varit ute på länge. Kunden kan ju ofta bara helg, och då ska hästen ofta starta. Det blir väldigt mycket pusslande med tider, starter och hur man bäst förbereder en häst för tävling. Ska man prova dagen innan tävling så blir kanske tävlingen lidande, och det har ju ingen förståelse för, resultat är resultat… Ska man prova dagen efter till exempel en fälttävlan så är hästen inte på topp (och bör ju givetvis egentligen ha en vilodag) och hur många förstår det? Den kanske inte känns helt framme och så vidare. Inte så konstigt, den har stått tolv timmar på en transport och gått tre grenar dagen innan. Ingen enkel ekvation att lösa.
En svår kund är den som tror att de ska investera i en häst. Jag har full respekt för pappor som är business, och tänker så i sitt jobb. Men snälla, släpp det när det gäller din dotter som går från ponny (även om hon tagit upp sin ponny själv). Det är inte så enkelt! Hästen du köper kommer oftast inte att stiga i värde på tre år. Om du i stället köper en äldre häst, investerar i din dotter, så är chansen att hon i framtiden kan utveckla en häst och göra den bättre. Ja, du kommer att förlora pengarna om du köper en 14–15-åring, men ha en bättre ryttare. Om du köper en sex–sjuåring så kanske du förlorar både och. Det blir för svårt.
Den kanske svåraste kunden är mamma-dotter- kunden. Dottern vill klättra i klasserna, men mamman ska också rida. Tyvärr har mamman, som red mycket som yngre, blivit lite feg och behöver en lobotomerad kuse. Dessa två önskemål ska tillfredsställas i samma djur. Inte så enkelt. När de ringer så går dottern först, när man provrider så faller hela konceptet. Köp två hästar eller en övervuxen ponny, är mitt råd.
Dressyrkunden … vågar jag ens börja? Nu har vi sällan kunder som letar GP-häst i dressyr, men ganska ofta ”dressyrtanten”. Hon som ändå vill kunna rida ut, eller har ridavstånd till ridhus, och blir tvingad att rida ute. Hästen ska helst byta galopp av sig själv, men inte vara tittig, absolut inte vända, de (ryttarna) har ganska ofta ont i ryggen, så hästen ska vara lätt att sitta på, men ändå ha en stor fin trav. Finns de hästarna ens?
Väljer att sluta här. Med en liten risk för att kunderna inte vågar komma hit, så står jag för detta. Ni är välkomna (även om hjälmen är kvar i bilen) och jag älskar fortfarande att matcha rätt häst och ryttare, det är hela grejen.
Ge er själva och hästen en chans!
Välkomna!
/Anna Hassö
| Läst 48932 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Privat och Adobe Stock
Vem ansvarar för att min häst blivit smittad?
Den här frågan är ganska komplex och jag kommer inte kunna belysa alla vinklar av den, men jag hoppas kunna reda ut några saker i alla fall. Eftersom jag inte arbetar med brottmål utom i undantagsfall kommer jag inte gå in närmare på de straffrättsliga aspekterna på frågeställningen annat än att jag konstaterar att det kan vara straffbart att i vart fall medvetet smitta en häst med en sjukdom. Att orsaka att någon annans häst smittas av sjukdom kan dessutom både få konsekvenser disciplinärt i tävlingssammanhang och leda till skadeståndsskyldighet både mot den man har ett avtal med och mot andra. Även om någon varit oaktsam och din häst blivit smittad i samband med det så är det inte helt enkelt att få skadestånd.
Disciplinära påföljder
En aspekt på frågan är vad som gäller rent disciplinärt i samband med tävling. I TR I Mom 112 anges bland annat att ryttaren är skyldig att förvissa sig om att:
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte visat några tecken på smittsam sjukdom.
• Hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte vistats i stall där smittsam sjukdom förekommit, inte heller i stall där misstanke om sådan sjukdom förekommit.
I samband med anmälan till tävling i Tävlingsdatabasen (TDB) måste också anmälaren acceptera följande villkor:
"Samtidigt intygar du på heder och samvete för varje häst du har anmält att den under de tre senaste veckorna – räknat från denna dag – inte har visat några tecken som kan tyda på smittsam sjukdom, att den under samma tid inte har vistats i ett stall där en smittsam hästsjukdom dig veterligen har förekommit, att den under samma tid inte heller på något annat sätt har varit i kontakt med en häst, som såvitt känt kan misstänkas ha haft eller ha en smittsam sjukdom, att den är erforderligt tränad för tävlingsdeltagande och att den i övrigt såvitt du vet är fullt frisk och att ovanstående också gäller fram till tävlingsdagen."
Ridsportförbundets disciplinnämnd ser allvarligt på brott mot hästägarförsäkran och under förra året dömdes ryttare och hästägare till avstängning i sex respektive nio månader i två olika fall som handlade om risk för smittspridning. Disciplinnämnden har möjlighet att vid grövre förseelser besluta om avstängning i upp till två år.
Skadestånd
Men vad kan då den enskilda hästägaren göra när dennes häst blivit smittad av en annan häst? Går det att kräva skadestånd av den andra hästägaren, eller av stallet där hästen står uppstallad? Ja, det beror lite på. Till att börja med måste vi skilja på olika typer av skadestånd. Skadeståndsrätten kan delas in på flera olika sätt, men den viktigaste indelningen är mellan inomobligatoriskt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Skadestånd inom avtalsförhållande
Inomobligatoriskt skadestånd gäller inom avtalsförhållanden, alltså mellan två avtalsparter och där är huvudregeln att den som orsakar den andra parten en skada genom att bryta mot avtalet är skyldig att ersätta den skadan, om inte avtalet säger något annat. Om du har din häst uppstallad och det finns ett avtal som reglerar hyresvärdens åtaganden i samband med smitta (till exempel att hästar med vissa symptom ska isoleras inom viss tid) och hyresvärden inte uppfyller detta kan du alltså ha möjlighet att kräva hyresvärden på skadestånd för den skada som du drabbas av till följd av avtalsbrottet, om inte avtalet säger något annat.
Ofta finns det dock olika former av ansvarsbegränsningar i avtal som gör att vissa skador inte ersätts, eller exempelvis att en avtalspart måste varit grovt oaktsam för att en skada ska ersättas. Det är också du som drabbats av skada som måste bevisa att skadan uppkommit just på grund av avtalsbrottet. Om skadan hade uppkommit oavsett så är det ju inte avtalsbrottet som orsakat skadan. Du är också skyldig att själv begränsa skadan i möjligaste mån.
Skadestånd utan ett avtalsförhållande
Om du i stället vill rikta ditt skadeståndsanspråk mot en stallkamrat, eller någon annan som du inte har något avtal med, då är det fråga om utomobligatoriskt skadestånd, alltså skadestånd utanför ett avtalsförhållande. Här är reglerna ännu mer komplicerade. Till att börja med finns det tre huvudtyper av skada; sakskada, personskada och ren förmögenhetsskada. Sakskada är skada på lös egendom, som exempelvis en häst. Personskada är en skada på en person och en ren förmögenhetsskada är en ekonomisk skada som inte är en följdskada till en person- eller sakskada. Ett exempel på ren förmögenhetsskada kan vara när någon förskingrar pengar. Ren förmögenhetsskada ersätts (förutom inom kontraktsförhållanden) endast om skadan orsakats genom brott eller vid felaktig myndighetsutövning.
Den typ av skada som är relevant här är alltså främst sakskada. För att den som orsakat en sakskada ska vara ersättningsskyldig krävs det att skadan uppkommit genom uppsåt (avsiktligt) eller genom oaktsamhet. För att avgöra om någon agerat oaktsamt tittar man på om någon regel har brutits eller om personen i fråga har agerat på ett sätt som en normalt aktsam person skulle ha gjort i den aktuella situationen.
Det går självklart inte att uttala sig generellt om vad som gäller i varje enskilt fall eftersom varje fall är unikt, men jag skulle ändå säga att på ett teoretiskt plan skulle det vara fullt möjligt att kräva en annan hästägare (som man inte har något avtal med) på skadestånd om denna besöker ett stall eller en tävlingsplats utan att vara ”normalt aktsam”. Att bryta mot hästägarförsäkran anser jag absolut vara att avvika från vad som är normalt aktsamt beteende. Likaså att besöka ett stall med en känd smitta (i vart fall om den är mycket smittsam och av allvarligare slag) och därefter klappa en häst i ett annat stall utan att i vart fall ha försökt desinficera sig själv.
Bevissvårigheter
I praktiken uppkommer dock en hel rad med problem i den här typen av fall. Om man ens kommer så långt som att man på goda grunder kan hävda att någon agerat oaktsamt så uppkommer som sagt frågan om det verkligen var det oaktsamma agerandet (exempelvis att åka på tävling) som orsakade skadan. När det gäller exempelvis herpesvirus som kan ligga latent och blossa upp hos en tidigare symtomfri häst medför detta naturligtvis stora bevissvårigheter, medan det i andra fall kanske är lättare att med en högre grad av säkerhet spåra vart smittan kommit ifrån. Och även om man tycker att man har ett ”klockrent case” (detta är för övrigt något som inte existerar i seriösa juristers värld) så ska man vara medveten om att det är komplicerat att driva ett skadeståndsmål och att det ofta innebär en stor osäkerhet och risk. Av dessa skäl rekommenderar jag alltid att parterna ska försöka komma överens innan man drivit ärendet allt för långt.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan man konstatera att den som smittar någon annans häst kan både råka ut för disciplinära påföljder och bli skadeståndsskyldig. Att bevisa hur skadan uppkommit kan dock vara svårt och det är dessutom kostsamt, riskfyllt och tar lång tid att driva en rättsprocess. Att försöka komma överens är alltså alltid en bra idé i första hand.
Med vänliga hälsningar,
Ingela Holmqvist
Hästadvokaten
P.S. Observera att ovanstående text inte på något vis är en fullständig redogörelse för skadeståndsrättens komplexa område och att det finns en mängd undantag och specialregler som kan medföra att mina slutsatser inte alls är korrekta eller ens tillämpliga i ett enskilt fall. Denna text utgör inte någon rådgivning och får inte läggas till grund för beslut om hur man ska agera i ett enskilt fall.
| Läst 87141 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Ansvarig utgivare: Ann Kristin Yngve
Kundtjänst: info@hippson.se
Adress: Hippson AB Storgatan 17, 302 43 Halmstad
Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen artiklar, frågespalter, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden.
