Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson
”Alla som har ett funktionshinder har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig.
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom.
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
Jag var på SM och red fram själv tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter.
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
Vänliga hälsningar,
Linnéa”
Läst 16712 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Privat (porträtt på Jenny till höger)
Visst har vi sett dem, delat stall med dem, varit i samma träningsgrupp som dem, varit dem själva...
Inte helt sällan ser jag ekipage där jag undrar om ryttaren verkligen gillar sin häst. Ryttarna är arga och frustrerade. Ibland är de inåtvända och visar inte några känslor alls, ibland är de utåtagerande med arga ord, ben och händer. Och det är ett tydligt mönster. Det är inte en dålig dag eller någon tillfällighet, de här två individerna har helt enkelt ingen god kemi sinsemellan.
Att ha en häst är som att ha ett förhållande. I alla förhållanden kommer det förr eller senare tuffa perioder. Då finns det ett par olika vägar att välja:
– Du kan lunka på, på precis samma sätt. Låta de dåliga sakerna bli till gruskorn i maskineriet som skaver, river sönder och skapar mer ilska, obehag och negativa känslor. På sikt brukar det skapa så mycket negativt att det innebär att relationen är otroligt svår eller till och med helt omöjlig att reparera.
– Du kan aktivt försöka finna lösningar, strategier och samtidigt behandla din partner med kärlek, respekt och en förlåtande attityd trots att det är lite besvärligt mellan er just nu. Det kräver arbete, engagemang och en stor vilja för att lyckas (och den viljan bygger ofta på äkta kärlek). Det är ingen spikrak väg men målet, vad arbetet ska leda till, är tydligt; en starkare, mer tight relation.
– Du kan själv känna att "visst, det här var en trevlig tid, men nu känner jag att mina känslor inte är tillräckligt starka för att jag ska kavla upp ärmarna och göra det verkliga jobbet. Så därför väljer jag att avsluta relationen".
Just det där sista är ofta hästmänniskor lite rädda för, upplever jag. Visst, jag skriver under alla dagar i veckan på att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång, för livet med hästar består av många sådana... Även av större art! Men kärleken, den äkta kärleken till just den här individen, måste finnas där tycker jag. Vilken häst ska behöva leva sitt liv utan att få känna äkta kärlek? Ha inte kvar en häst som du inte tycker om på riktigt bara för att den har kapacitet, är vacker, för att din tränare tycker att du borde ha den och så vidare.
Det är ditt ansvar att jobba för att din häst ska vara glad och trivas med sitt liv. Hästen är en levande individ som inte har någon som helst plikt att uppfylla dina drömmar, den har ju inte valt sitt liv och ditt mål. Men samtidigt är hästar fantastiska på så sätt, de presterar ofta på toppen av och inte helt sällan lite över sin förmåga om de har en riktigt bra, kärleksfull relation till sin ryttare.
För mig är inte kärlek godis och exklusiva inköp till hästen. Det är respekt, det är en extra klapp, en eftergift, en förlåtande attityd, att jag med mitt röstläge låter den få trygghet och beröm, att jag arbetar med den systematiskt och lyhört, att jag är konsekvent och att jag utstrålar kärlek.
När man träffar ett ekipage (eller ett mänskligt par för den delen) där det finns äkta kärlek så ser man det nästan omgående. Det liksom bara ligger i luften. Allt går inte perfekt, men det som går snett förlåts och görs om tills det sitter, utan ilska och hårda ord. Tydlighet, visst, men med respekt och omedelbart beröm när minsta lilla bit faller på plats.
Jag har själv fått in hästar i träning som jag känt att om jag skulle ha den här hästen år efter år så hade jag inte älska den på riktigt. Det betyder inte att det är en dålig häst, det är bara inte min hästpartner över lång tid. Men eftersom mina uppdrag oftast är tidsbegränsade så är det inget problem, vi hinner sällan längre än till förälskelsefasen.
Så min uppmaning till dig är: Älskar du inte din häst – sälj den till någon som gör det! Både ditt och hästens liv är för kort för kärlekslösa relationer.
/Jenny Karlsson
Läst 44149 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Tänkte skicka ut en liten varning till er, mina hästvänner.
Vi har haft två incidenter med täckeshängare som sitter på boxdörrarna.
Den ena gick bra, vi lyckades bryta loss hängaren när hästen fastnade med underkäken i den.
Den andra gick mindre bra, då hästen som fastnade slet ut en tand samt fick en fraktur i underkäken, den satt helt lös.
Enligt jourhavande veterinär var det dessutom en så pass vanlig skada så att hästägaren inte ens hann förklara vad som hänt, innan veterinären ifråga fyllde i skadans art och möjliga omfattning.
Så lyd ett gott råd, antingen ta bort stången eller håll luckan till boxen stängd.
/Tobbe Segebladh
Läst 62189 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet
Dessutom:
JUST NU – bok på köpet!
Tecknar du en prenumeration får du just nu inte bara vårt specialnummer skickat till dig direkt, utan även succéboken "Träna hästen från marken" utan extra kostnad. Starta året med en riktig inspirationsboost!
Redan prenumerant? Köp Träna hästen från marken för halva priset.