Gästbloggen - ”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”
OKT
12

”Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra”


Linnéa och Dinahs Duffy. Foto: Viktor Andersson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Linnéa Gunneflo är 19 år gammal, bor i Kungälv utanför Göteborg och pluggar sista året på gymnasiet. Dessutom är hon framgångsrik paradressyrryttare – i årets para-SM tog Linnéa silver i grad 4. Här gästskriver hon om hur viktigt det är att paradressyren finns och ges möjlighet att utvecklas. Samt förklarar vad den har betytt för henne personligen.

 
”Alla som har ett funktionshinder
har kanske, som jag, känt att man är osäker och rädd för att inte bli bekräftad av sin omgivning som den man är. Jag har oftast den inställningen att jag ska klara av att göra allt själv, jag är envis och arbetsvillig men möts ofta av människor som kanske inte förstår att jag är som alla andra.
Jag brinner verkligen för rättvisa och att alla ska bli accepterade för den man är, inte minst eftersom jag vet hur det är att inte bli sedd eller förstådd. Ridning är en mental sport som kräver att man alltid är fokuserad. Samtidigt som jag inte känner mig lika begränsad tack vare ridningen.    
  
Jag önskar att fler ryttare med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att delta i paradressyr och jag vill väldigt gärna vara med och utveckla sporten. Själv deltog jag i en clearround för pararyttare i Lund i juni, men tyvärr har det inte funnits fler tävlingar i paradressyr på lokal eller regional nivå i närheten.
Paradressyren gör att jag känner mig som alla andra. Jag är inte längre eleven på ridskolan som får stå i mitten i ridhuset och titta på när alla andra rider för fullt. I stället kämpar jag för att bli bäst utifrån de förutsättningar just jag har.  
  
Jag har ridit sedan jag var tre år gammal. Mitt sto Dinahs Duffy (född 2008) har jag haft sedan december 2016. Jag har en neurologisk skada, vilken gör att jag har nedsatt rörlighet och styrka. Till en början red jag för att träna upp min balans och för att förbättra min kroppskontroll. Snart blev dock ridning ett stort intresse för mig och jag red på ridskola fram till att jag var 15 år.
Ibland kunde jag inte vara med på allt under en ridlektion enligt min ridlärare. Till exempel var ridning i för högt tempo något som jag helst skulle undvika eftersom det var för riskfyllt för mig. Jag förstod att min skada gör att jag måste vara lite mer försiktig. 
Min neurologiska skada har jag haft hela mitt liv och ridningen har lindrat mina kroppsliga svårigheter. Men under de första åren på ridskolan hade jag ingen kunskap om paradressyr. I ridningen var jag ensam som pararyttare och jag red tillsammans med ryttare utan funktionshinder. Jag hade ingen vetskap om de hjälpmedel jag rider med nu, såsom ögletyglar och så vidare.
  
Efter tiden på ridskolan skickade jag ett mejl om att bli medryttare på en C-ponny som var fyra år. Den ponnyn hjälpte jag till att rida in och jag hade ponnyn på foder under ett och ett halvt års tid. Det var en väldigt lärorik period, då jag fick känna på att ta hand om en ponny själv samtidigt som min ridning utvecklades.
Dock var det en lite ”opålitlig” ponny, vilket gjorde att min nedsatta rörlighet och balans skapade problem. Jag ramlade av och fick en spricka i armbågen. Både jag och mina föräldrar insåg att jag behövde en lugnare ponny och det var då vi köpte en 15-årig C-ponnyvalack som kallades för Putte.
Putte och jag började träna för Viktor Andersson som har varit min tränare sedan dess. Redan efter några lektioner provade jag att rida med sadelhandtag, ögletyglar och tåhätta på stigbyglarna. Dessa hjälpmedel hjälper mig med min kroppskontroll, samtidigt som jag kan hålla balansen lättare och ge rätt hjälper till hästen. Efter ett år med Putte började jag känna mig säkrare i sadeln igen.
  
Putte var väldigt lugn och när jag började kräva mer fick jag tyvärr inte så mycket respons. Jag hade inte tillräckligt med styrka att få fram honom, trots förstärkning i form av sporrar eller spö. Utvecklingen stannade upp och det var perioder då jag inte kände att jag kunde träna och utvecklas, för att jag inte hade tillräckligt med kroppsstyrka för att få fram Putte. Efter att ha sett att andra ryttare kunna få fram min häst utan problem blev jag ledsen, samtidigt som jag insåg att jag inte längre kunde utvecklas mer med honom. 
  
Jag ville hitta en mer arbetsvillig häst som fortfarande var lugn och trygg, för att kunna fortsätta träna och bli en ännu bättre ryttare. Genom en tillfällighet fick jag kontakt med Eva Lundqvist som är pararyttare och fick möjlighet att provrida hästen Duffy. Både jag och Viktor tyckte om Duffys temperament och arbetsvilja, samtidigt som hon hade ett stabilt psyke. Duffy kändes perfekt för mig redan under provridningen och vi beslutade oss för att köpa henne.
  
Duffy och jag har utvecklats mycket sedan hon kom till stallet i december 2016. Jag tävlingsdebuterade i mars i år och kvalade in till para-SM på mina två första tävlingsstarter. Min tränare hjälper mig med både mental och fysisk träning. Vi försöker hela tiden hitta ett optimalt sätt att träna både mig och Duffy på.
Min skada gör att min kropp gör mer eller mindre ont från dag till dag. Ju mer kroppen utsätts för, desto mer återhämtning och vila krävs. Till vardags lägger jag upp ridningen så att jag ska orka fysiskt varje dag.
Jag tar hand om Duffy själv och jag rider sex dagar i veckan. Då varierar jag träningen med skritturer och longering. Jag rider vanligtvis tre eller fyra dressyrpass, där jag fokuserar på att utveckla och stärka både mig själv och min häst.
  
Det senaste har jag tränat väldigt mycket inför SM. Vid hårdare och intensivare träning reagerar min kropp med att jag får spänningar i benen, vilket påverkar min ridning och fysiska förmåga negativt.  
Min största svårighet i ridningen är balansen och reaktionsförmågan. När jag anstränger mig fysiskt spänner jag mig för att försöka hålla uppe balansen, samtidigt som jag ska kontrollera mina signaler och min tajming på bästa möjliga sätt.
För att jag ska kunna prestera så bra som möjligt får jag anpassa min träning så att jag inte blir alltför fysiskt trött nära inpå en tävling. Min skada gör att jag behöver mer återhämtning, något jag tar hänsyn till när jag planerar ridningen, speciellt inför tävlingsstarter.
  
Jag var på SM och red fram själv
tillsammans med en till ryttare i min grad. Jag hade gärna önskat att det var fler pararyttare som hade kommit till start. Ridning är otroligt viktigt i mitt liv både psykiskt och fysiskt. Det är en träningsform där jag känner att jag kan utvecklas fysiskt trots min skada.
Jag får mycket livskraft och får känna gemenskap som jag inte hade haft utan ridningen. Det bästa med paradressyr är att det är en sport som går att utföra på så många olika sätt.
  
Mitt största mål inom ridningen är att fortsätta utvecklas så mycket som möjligt, min häst Duffy är nio år och är kvalad med min tränare till Medelsvår B. Jag och Duffy tävlar just nu på LA-nivå och tränar på medelsvåra rörelser.  
Duffy är otroligt arbetsvillig och lätthanterlig i alla lägen, som pararyttare kan jag känna mig väldigt trygg med henne. Jag kämpar och tränar både mot kortsiktiga och långsiktiga mål, älskar att jobba med detaljer och analyserar hela tiden vad som kan förbättras.
Just nu tränar jag för tränare upp till tre gånger i veckan, vilket ger mig möjlighet att få den hjälp som behövs för att jag ska utvecklas. Vi jobbar varje gång med att slipa både på mina och på Duffys styrkor och svagheter. 
  
Jag skulle vilja bidra till att utveckla paradressyren och intresset för fysisk aktivitet bland funktionshindrade, och brukar vara ute och tävla ungefär två gånger i månaden på ”vanliga” dressyrtävlingar. Ridning är en sport som har väldigt många utövare varav paradressyren är en gren som behöver utvecklas ännu mer.  
Slutligen önskar jag att fler fick chansen att klassificera sig och att vi får se mer av paradressyren i framtiden. Paradressyr är en individuell sport där alla har möjlighet att utvecklas efter just sina egna förutsättningar.
  
Vänliga hälsningar,
Linnéa”


Läst 40254 ggr





Fler inlägg

OKT
18

Gästblogg: "Vägen till resultat är aldrig spikrak"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Fälttävlansryttaren Sandra Gustafsson har haft ett tufft år. I ett blogginlägg sätter hon ord på glädjen hon har inom sig, när hon åker hem från en tuff fälttävlanshelg i Polen. Nej, hon vann inte. Nej, hon blev inte placerad. Men tävlingen gav ett kvitto på att hon tillsammans med sin häst Kvadrat är på väg åt rätt håll. En nyttig tankeställare för alla dem som alltid strävar efter resultat. Läs Sandras blogg här.

 
Foto: Johan Sjögren
  
"Jag har inte kommit hem med pris – men jag har lärt mig mycket om min häst"
  
"Det här året har inte riktigt gått i en gräddfil direkt. Jag har stått vid flera vägskäl och det har inte alltid varit enkelt att ta rätt väg. Jag vet faktiskt inte heller om jag har tagit rätt väg, men det är just nu i efterhand jag inser att de beslut jag tagit alltid har fört något bra med sig.
Så även denna helg, eller vecka. Vi alla som vill någonstans med vår sport har inte en gräddfil hela vägen. Har man tur får man åka i den ett tag, men det varar inte för evigt.
Mitt år har varit fullt av skador och sjukdomar, både på häst och på mig själv, men får avslutas på bästa sätt.
  
På bästa sätt vore i mångas ögon att åka hem med ett förstapris, eller åtminstone med en "topp tre"-placering. I år har jag inte åkt hem med en enda placering av mina internationella starter, nej jag har inte ens varit nära. Men, jag har lärt mig så mycket mer om min häst, om mig själv och om vår kapacitet ihop.
På pappret ser våra starter ”krokiga” ut, kanske rent ut sagt dåliga. Men det gör mig inget. Det som syns på ”utsidan” återspeglar inte alltid det som har skett eller håller på att ske på insidan.
I går red jag i mål med ett enormt stort leende på läpparna efter Kvadrats hittills svåraste terräng. Och ja, vi hade med oss en utspringning på hinder, men man kan vara lycklig ändå. På pappret ser 20 straff dåligt ut, men de 20 straffen kan ha kommit till på olika sätt. Något du inte ser på ett papper.
Han hoppade hindret klockrent på andra försöket och jag behövde inte ens fundera på att ta alternativa vägen, vilket hade varit det mest naturliga. I stället lärde han sig väldigt mycket, en dyr träning helt enkelt.
  
Att sedan tillägga att han hoppade felfritt i dag, första gången han går banhoppning efter en terräng, ger mig ett viktigt kvitto på att jag har tränat honom rätt för ändamålet. Han visade enorm styrka och vilja. Jag kunde inte märka av att han gått en terräng på över åtta minuter och hade hoppat en bana på närmare 40 språng dagen innan. Det är en stor vinst i sig för mig.
Med dessa starter under hösten tillsammans med Kvadrat känner jag att jag är på väg mot trestjärnig klass igen. Det blir i så fall min fjärde häst att ta upp på den nivån, på bara sex år. Det är en seger i sig. Att det dessutom är tredje hästen jag har utbildat från scratch gör segern ännu större, men man ska veta hur många år det ligger bakom. Hur många långväga, pris- och prestigelösa tävlingar det ligger i grunden. Vikten av att få göra ”fel” så att man kan få lära sig att göra rätt. Att man tillsammans blir sammansvetsade och inte bara fysiskt starka utan även psykiskt.
  
Vägen till att rida trestjärnigt är inte spikrak, inte ens i närheten av asfaltsjämn, utan den är full av gupp, hålor och vägskäl. Och vi stöter alla på dem av någon anledning, det finns en mening med dem också, men vi kanske inte förstår dem till en början.
Jag vill passa på att tacka alla som hjälper till på den här krokiga och knöliga vägen, utan er alla hade min väg troligen varit ännu mer krokig!
  
Tack!
  
/Sandra"


Läst 3495 ggr Kommentarer Kommentera

OKT
06

Gästblogg: "Kommer du att kunna stanna?"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Anna Mölgård var på väg hem från dressyrtävlingen i helgen borde det bara ha funnits glädje i bilen. Tävlingsstarten med hästen Kadance hade resulterat i en fin andraplats, dock skuggades färden hem av oro. Vi har fått tillåtelse att dela texten, som har fått stor spridning på Facebook, här i Gästbloggen.

"I hästtransporten står min allra bästa vän. Vi har hängt ihop i många år nu. Han vet att när han går på transporten så ska han få göra något som antingen är behövligt eller roligt.
  
Han vet att resan dit kör jag honom med största omsorg. Inga starka inbromsningar, inga snabba kurvor. Det gör att han gång på gång känner sig trygg med att följa med på våra resor och lugnt knallar på transporten igen när jag ber honom om det.
Sen kommer vi till dig, käre lastbilschaufför, som framför ett stort och tungt fordon på vägen – ibland framför oss, ibland bakom. När du ligger framför oss är det mitt ansvar att hålla ett så pass långt avstånd att jag kan bromsa mjukt och säkert. Detta är jag förstås inte bekymrad över, eftersom jag håller ett överdrivet långt avstånd till dig.
  
Men när du ligger bakom mig är det ditt ansvar, och då har jag inga möjligheter att förändra avståndet mellan oss (med undantag för om man hittar en ficka att köra av vägen på och släppa före dig så klart). Alla vi som framför fordon på vägen har ett körkort, du som framför denna typ av fordon har ytterligare behörigheter. I både din och min körkortsutbildning får vi lära oss om bromssträckor, och jag misstänker att du även har fått den utbildningen ytterligare en gång när du tog behörighet för tung lastbil.
  
Vet inte om du ändå missat poängen med den utbildningen, så här kommer den i alla fall: Ju större fordon du har, och ju mer last du har, desto längre bromssträcka får du. Så min fråga till dig när du har valt att ha detta avstånd bakom mig är – kommer du at kunna stanna?
  
Min bästa vän bak i transporten är lyckligt ovetande om hur stora risker du utsätter honom för. Jag däremot oroar mig VARENDA gång för att just du ska vara den chaufför som tittar bort en sekund, missar min inbromsning och signal och kör ihjäl min bästa vän i transporten.
Så snälla, håll avstånd och var observant när du vistas på vägarna, så lovar jag dig att jag själv ska göra precis samma sak när jag kör mitt fordon. Innan det händer något." 
  
Fotnot: Bilden är tagen av en person i baksätet.


Läst 56514 ggr Kommentarer Kommentera

SEP
27

Gästblogg: ”En påfrestning att vara förälder till hästgalna barn”

 
Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Häromdagen ramlade hästtjejen Nathalie Wanhainen av sin häst, med ambulansfärd och sjukhusbesök som följd. Hennes pappa Janne Wanhainen la därefter upp en text på Facebook där han sätter ord på känslorna när en sådan sak händer. En påminnelse om hur bräckligt livet faktiskt är. Vi har fått tillåtelse att dela texten här i Gästbloggen.

  
”Avslutningen på gårdagen
blev en påminnelse om hur bräckligt livet faktiskt är och hur extremt små marginalerna kan vara mellan att vi träffas för sista gången och att vi får ses igen.
När Victor ringde i går kväll och sa att Nathalie hade ramlat av sin häst, och lugnade oss med att det inte var någon fara men att ambulansen skulle ta henne till sjukhuset för närmare undersökning, insåg vi aldrig hur nära det faktiskt hade varit.
Nathalies tolv års erfarenhet av hästar, fleråriga utbildningar och gedigna kunskaper spelar inte alltid roll när man har med djur att göra. Hur väl man än har tränat dem, hur väl man än känner dem så kan vad som helst hända för vem som helst när som helst, om oturen är framme.
  
Det är flera hundra kilo ren urkraft man som ryttare har att göra med och en häst som råkar i sken bara ökar farten och ökar farten hur än ryttaren bär sig åt (avvaktar, försöker lugna, försöker styra). Stor kraft, hög fart, stor tyngd, hög höjd och terräng gör att det blir en extremt dålig kombination.
Efter flera minuters galopp i mycket hög fart, där hon inte lyckades få ner farten och hon själv kände att krafterna att hålla sig kvar på hästen började tryta, insåg hon att det här verkligen kommer att sluta riktigt, riktigt illa.
  
I ett sista försök lyckades hon styra hästen mot stallet, som låg en bra bit bort. Men farten minskade inte nämnvärt och väl framme vid stallet gjorde hästen en kraftig gir som minskade farten, men då kastades Nathalie av. Mirakulöst nog flög hon inte in i eller landade på något.
Det blev en rejäl smäll på hårt underlag men hon var vid medvetande. Hon var ensam i stallet, men hade som tur var laddad mobil och fick snabbt undsättning och ambulans tillkallades. Efter undersökning och observation konstaterades hjärnskakning och att hon blivit rejält mörbultad. Hästen klarade sig helskinnad.
  
Så en påminnelse från Nathalie till alla hästgalna om hur viktigt det är att folk vet var du är när du rider, och att alltid ha hjälm och skyddsväst. Ha reflexer i mörkret och laddad mobil! Undvik så långt det är möjligt att rida själv och att vara ensam i stallet.
Vi andas ut, men det är en påfrestning på flera sätt att vara förälder till hästgalna barn.
  
/Janne”


Läst 69834 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Lisen Välj
Portugal-bloggen Välj
Jens Fredricson Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Redaktionen Välj
Kajsa Boström Välj
Veterinärstudenten Välj
Hippologbloggen Välj
Avelsbloggen Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Hästskötarbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market

Populärt hos Granngården

Husbloggare

Gästblogg: "Vägen till resultat är aldrig spikrak"

Gästbloggen

Bra helg i Gävle!

Therese

Till Husbloggarna