Gästbloggen - Rapport från dagens roliga träning

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lina Andersson är dressyrryttare och tävlar upp till Intermediere IB med sin egen uppfödning, nioåriga Sargon, som nu förbereds för Grand Prix. Målet är Lövsta Future Challange nästa år. Lina bor i skånska Vellinge och har åtta hästar i träning, hon har jobbat som beridare hos Adelinde Cornelissen i Holland. Vi får följa med henne under en veckas träningsläger hos tyska dressyrprofilen Jonny Hilberath.


Hej igen!! :) Här kommer rapport från dagens träning:

Först ut var Sargon. Återigen jobbade vi med rakriktning och kvalitén i trav och galopp. Samma uppvärmning som innan. Jonny är med och hjälper under hela uppvärmningen också vilket är så bra. Han påpekar ofta vikten av lösgjordhet och styrka hos hästarna. En häst skall vara en "happy athlete". En stark häst är en glad häst. Vi jobbade med våra styrkeövningar i galopp. Sluta på volten med några steg samling mot piruett. Kvalité är nr 1.

Vi fortsatte sedan med byten i vartannat. Balans och rakriktning. Redan bättre än igår. Jag behöver mer samling i bytena. Jag vill lätt släppa i väg Sargon lite för mycket och då blir bytena bara långa och jag tappar hans bärighet. Återigen tänk på kvalité och bärighet.

Sedan gick vi över till byten i varje. Jonny ser direkt att jag vill göra lite "för mycket" när jag skall göra byten i varje. Så han sa bara tänk att du bara ska rida en helt vanlig diagonal utan att göra någonting, fast du gör byten i varje .. Och se där, vi satt 15 byten i varje!! Sen gjorde jag det 3 gånger till.. Vilken känsla!! Sargon gillar det, han är så ambitiös han bara vill och vill! Sådan fantastisk arbetskompis!! :)
Sedan ville Jonny att jag skulle ha honom något ställd till vänster i bytena i varje för Sargon drar gärna lite till höger i just bytena i varje. Så jag fick sedan göra en gång med hon ställd till vänster vilket gav mig såklart en rakare häst och linje!



Vi avslutade med passage! Här är det viktigt att jag har honom ännu mer framför mig. Kvickare bakben och en känsla av att han vill iväg samtidigt som han bär sig. Han blir i dagsläget ibland lite för stark och tappar sin bärighet. Så här krävs att han blir starkare i sin kropp. Vi jobbar bara korta sekvenser och sedan trav och skrittpaus. För att sedan göra samma sak igen.

Vi avslutade med några riktigt fina bäriga steg i passage innan vi travade av honom! Jag var så glad :)!

Nästa ut Santorini. Redan bättre än dagen innan. Rakare från start speciellt till höger som varit hennes svåra varv. Samma uppvärmning som innan. Men mer jobb i galopp idag. Förvänd galopp och rakriktning.

Vi fortsatte sedan med styrkejobb. Som jag skrev igår så blir Santorini ibland lite kort bak när vi går in och samlar i piruettjobb. Gårdagens träning gav resultat och idag var hon mycket bättre. Hon bar sig mer och satt under sig istället för att bli lite kort och snabb.

Sedan jobbade vi med galoppombyten. Där har jag fått lov att rida på mer framåt i galoppen för att bytet skall bli bra. Det var rätt tänkt och idag fick jag tänka lite ökad galopp precis innan bytet. (Bara tänka) det räcker för att Santorini ska vara med på noterna. Vänster till höger går fint. Rakt. Men höger till vänster svårare för jag har fortfarande för lite stöd på höger tygel. Så precis innan bytet aktivera henne med vänster skänkel upp till mer stöd på höger tygel och så byt.

Jag gjorde sedan mina rakaste seriebyten någonsin på henne!

Skritten har utvecklats så mycket på dessa dagar! Kul. Jag tänker på att "cykla upp på kullen"

Sedan var det dags för trav. Vi vill få henne att trava ännu mer genom kroppen! Så vi fortsatte med skänkelvikning på långsidorna i ett ganska friskt tempo. Hon måste hitta sin balans och våga stretcha ut sin kropp. Det gav resultat. Jag fortsatte att trava på framåt utan att det på något sätt blev mellantrav eller springigt utan bara vanlig framåt trav. Efter en stund kändes det att hon började förstå -okej det är såhär jag ska göra med kroppen för att trava såhär! Hon Slappnade av och började ta i ännu mer igenom kroppen. Jag kunde sedan länga och minska med god bärighet och balans och hon hade hittat en ny växel! Troligen har hon 10 till....

Jag travade sedan av henne och det kändes lite som en ny häst. Hon gungade genom kroppen och var loss bakom sadeln , balanserad och bärig. Jonny påpekade att han nu såg hur hela musklerna gungade bakom sadeln. Verkligen kul!

Vi pratade också om upplägget över vintern med träningen. Bara styrkejobb och inga "trix". Fokus på en stark, rak och bärig häst. Sedan går resten lätt. Både Sargon och Santorini är extremt ambitiösa så det gäller att förvalta det förtroende som hästarna ger mig.

Än en gång! Jonny är fantastisk i sin undervisning. Så extremt noggrann och engagerad. Han vill verkligen förmedla lätthet i ridningen och hur viktigt det är med en totalt lösgjord häst i balans och harmoni! :)


Bild från sadelkammaren.





Just nu är vi hemma hos familjen Mehrtens och dricker te. Så vi är fortfarande ute på äventyr!!! Jag har sett många fina hästar nu under eftermiddagen! Jag berättar mer i morgon! :)

Ha en bra kväll allihopa!
Lina


Läst 12675 ggr



Fler inlägg

OM DENNA GÄSTBLOGG
Det kom ett meddelande från Sandra Valkama, mamma till Jennifer i berättelsen, om hur två ponnyer skapat vänskapsband för livet mellan såväl två- som fyrbenta. När ponnyn blir för liten och ungdomarna växer ur sina bästa vänner drömmer nog alla om att hitta det perfekta hemmet för ponnyn när det är dags att skiljas åt. För ponnyerna och bästa kompisarna Frippe och Svante blev det just så och de hade också turen att hamna tillsammans. Hippson bad om att få dela med sig av den fina berättelsen om hur två ponnyer och deras familjer skapat vänskapsband som består.

Den här solskenshistorien började med att Corinne tog en isabellfärgad ponny Frippe (eller High Fly som han egentligen heter, en d-ponny född år 2000) på foder vintern 2019. I juni 2019 köpte hon honom och lyckan var total. Under tiden hon ägde honom tävlades han fortsatt i hoppning, reds i halsring, tränades i dressyr och reds ut i alla väder och gångarter oftast ihop med sin bästis C-ponnyn Svante (Dimmans Easy Action). Det var Corinnes kompis ponny som stod uppstallad intill Frippe och tjejerna och deras ponnyer gjorde det mesta ihop.

Det var de bästa första ponnyerna man kunde tänka sig. Full fart men med hjärtan av guld! Efter drygt två år tillsammans kände Corinne att Frippe förtjänade att pensioneras som tävlingsponny men då han fortfarande hade mycket kvar att ge söktes ett "för-alltid-hem" där han skulle fortsätta ridas, tränas och kanske få starta någon enstaka tävling utifrån förmåga och motivation. Han hade fortfarande energi så det räckte och blev över så något stillsamt pensionärsliv som sällskapsponny var inte aktuellt. Annons lades ut för att hitta det där perfekta "för-alltid-hemmet" och inom kort knöts kontakt med familjen Valkama. De uppfyllde alla önskemål för Frippe och efter en lyckad provridning köpte 11-åriga Jennifer honom i mars 2021 och två veckor senare anlände han till Valkamas gård som även beboddes av en quarter, en paint, en shettis och två ponnyer (förutom ett gäng hundar, kaniner, katter och marsvin). Den äldsta ponnyn de hade var 33 år gammal och mådde prima vilket talade för god hästhållning. Kort därefter (april 2021) köpte Corinne den lite större och yngre connemaravallaken Curlea Pakie ("Curre") för att utvecklas tillsammans med.

Familjerna höll kontakt och vid familjen Valkamas besök i Stockholm hade de börjat fundera på att köpa en ponny till lillasyster Josefin. Av en händelse fick hon upp ögonen för c-ponnyn Svante som var Frippes bästis. 14-åriga Lova hade börjat växa ur honom och insett att hon måste börja leta efter ett liknande hem till Svante som det Corinne hittat till Frippe. Att familjen Valkama skulle vara intresserade att köpa ytterligare en ponny från samma stall var en orealistisk tanke då. Svante var liksom Frippe en sån där ponny som det inte finns så många av. Pigg, glad, rolig och genomschysst. Det tog inte lång tid tills Svante också fick flytta hem till familjen Valkama. För Corinne och Lova kändes det fantastiskt att deras älskade ponnyer och läromästare skulle få vara tillsammans igen. Att behöva skiljas från sin bästa vän var givetvis hemskt men glädjen över att de skulle gå komma till samma familj var stor och dessutom ridas och tas omhand av två så underbara tjejer som Jennifer och Josefin. 

Att se dem återförenas på Valkamas gård hösten 2021 var oslagbart. Många glädjetårar fälldes den dagen vill jag lova … Några månader senare förmedlade familjen Valkama kontakt med en D-ponny som nog skulle passa Lova, Woodfield Ted (Ted). Det blev en fullträff och Ted fick flytta till Lova i Stockholm och bli boxgranne med Curre. De tre familjerna har hållit kontakten och många träffar senare åkte Corinne och Lova och hälsade på med sina nya ponnyer. Att rida ihop alla fyra kändes overkligt men såklart jätteroligt och familjerna har svetsats samman genom allt detta. Snabbast på uteritten var fortfarande  22-åriga Frippe. Den aldrig åldrande guldponnyn och hans kritvita lilla kompis Svante har hittat hem …

//Sandra Valkama


Läst 3772 ggr Kommentarer Kommentera

OM DENNA GÄSTBLOGG
För Annica Friberg Nilsson har stallet och hästarna varit allt. Genom åren har hon ridit, haft egen häst, fött upp hästar, kört med häst och vagn, ridit western och målat tavlor. Stallet blev en fristad full av likasinnade, men ingenting kom gratis. I ett inlägg i sociala medier uttryckte hon hur det genuina hästintresset har förändrats genom åren, och inlägget fick stark respons. Hon menar att dagens samhälle är stressigare och att barn och unga inte hänger kvar i stallet och kämpar lika hårt som förr. I detta inlägg i Gästbloggen har hon utvecklat sitt resonemang. Håller du med? Lärde man sig mer förr?

Det fanns en tid när man gick och cyklade till stallet så ivrigt att mamma tjatade om att äta först. Nu kan man faktiskt inte komma, för man har ingen skjuts just då.

Det fanns en tid när man stannade kvar och kände sig utvald, stolt och fick vara kvar för att kolla på träningen, bygga bana och lyssna på de äldre. Nu heter det oftast att jag måste åka, för klockan är faktiskt fem.

Det fanns en tid när man växte av stolthet när man fick rykta och förbereda stallägarens häst och man kunde ta en timme på sig att smörja grejerna extra noga. Men nu, nej vaddå. Varför jag, vad har jag gjort? Det får väl någon annan göra.

En gång fick jag sitta med tränaren och stallägaren i lunchrummet och blev bjuden på fika. Jag bara satt där med dem, som en i gänget och fick höra alla storys. Nu är det mer... Jag sopar sedan är det faktiskt rast. Och saknas fikarum är stallet kass.

Vissa gånger fick jag rida ut själv vilket var stort och spännande. Men oftast var jag väldigt stolt över att ha fixat alla boxar själv. I dag tänker man inte rida ut om ingen annan gör det. Då får det bli ett kort pass på banan och inte en chans att man gör vid andras boxar, som om inte den egna var trist nog att göra för att mamma inte hann hjälpa till i dag.

Ja, jag tycker att det har blivit skillnad och jag tror att man lärde sig mer förr. Det finns undantag förstås, men generellt har det "curlats" mycket och jag upplever att vi har tappat kunskap. Vi bytte arbetsmoral, genuinitet och kunskap mot bekvämlighet och ansvarsfrihet. 

Vi red i träskor och shorts, det enda som var viktigt var hjälmen. Nu är det ridstövlar och saker som kostar mer än vad min häst kostade i inköp. Jag minns att en gubbe sa till mig att ridkläder och skryt var ett dyrt sätt att försöka dölja sina brister på. För kläderna gör inte att man kan rida, men det ser bra ut på bild. /Annica Friberg Nilsson


Läst 10467 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Emma-Lotta Baggens beskriver sig själv som en riktig ponnymamma, med allt vad det innebär. Tills för några år sedan har hon själv tävlat i både dressyr och hoppning, men nu är det barnens tävlande som gäller. När det är dags att åka på meeting vill både hon och barnen bo nära hästarna på tävlingsplatsen, men att lösa boendesituationen på ett smart sätt kan vara en utmaning. Genom att bygga ihop ett tält med hästtransporten fick de både sovplatser och gott om utrymme för matlagning samrt förvaring. I det här inlägget delar Emma-Lotta med sig av sina bästa tips och förklarar hur de gjorde.

En riktig ponnymamma med allt vad det innebär, ja det är jag det. Jag är uppvuxen och bor på en hästgård och hästar har, som ni förstår, alltid varit en stor del av mitt liv.
När barnen kom för 19 år sedan ändrades så klart livet. Två av barnen har blivit riktiga hästfantaster och i dag så står det fyra ponnysar i stallet. I takt med att barnen blivit äldre, så har det även blivit mer prat om att åka på meetings.

Det är ju så roligt att dela intresset med barnen men det blir även lite mer praktiska saker som ska lösas än om man åker på meetings själv. Barnen har alltid varit bestämda och velat att vi ska bo på tävlingsplatsen. Det är liksom lite av halva grejen med att åka på meetings. Jag förstår dem. Man hittar nya vänner, kan mysa lite extra med ponnyn och kan följa tävlingarna på nära håll. Men så var det ju det där med HUR man ska bo.

Vi har bott i tält, stuga, hotell, bil och i husvagn. Stuga och hotell uppfyller oftast inte barnens önskan om att finnas på tävlingsplatsen. Bil fungerar inte när alla ska med. Även tält känns trångt och jobbigt när hela familjen ska med. Hur lätt är det att samsas på en minimal yta med hästkläder och allt? Ibland kan det vara svårt nog att hålla sams även i vårt vanliga hus, så tänk er då statusen på fyra eller fem familjemedlemmar efter tre dagars hällregn när dagarna tillbringats i tält. Nej, det alternativet går bort för oss. Husvagn då? Jo, det är såklart praktiskt om man äger en. Vårt problem är att då måste vi åka med två bilar, vilket innebär att både jag och min man måste med. Fördelen är att det är bekvämt, varmt och finns gott om yta för packning. Men hur gör vi då om vi inte kan åka med två bilar?

Jag började fundera på alternativa lösningar och landade efter mycket funderande i att det vore smidigt att kunna kombinera ett tält med hästtransporten. Hästtransporten har man ju alltid med sig när man ska tävla. Det svåra var att hitta ett tält som var lagom stort för hela familjen, hade ståhöjd, myggnät, flera dörrar och som kunde sluta tätt mot transporten. Ja, och så skulle vi så klart kunna öppna dörren på transporten också. Det sistnämnda visade sig vare en klurig nöt att knäcka. Men skam den som ger sig! Jag hittade ett tält som hade passande mått för vårt Bojsläp. Det är ett tält för skåpbilar/husbilar som är 3×3 meter, har en sluss mellan transporten och tältet som är cirka 1 meter och höjden är cirka 2,2 meter Kanon!

Bonus var att det är ett lufttält och skulle gå lätt att sätta upp och montera ned. Något som är ett krav när jag och min yngsta dotter är ute och åker själva. Man kan säga som så att tålamod och bruksanvisningar inte är vår starkaste sida... När vi är ute ska det gå fort (gäller även på hoppbanan så klart).

Men hur skulle nu tältet fästas på transporten? Vi ville ju ha en regnsäker lösning så vi köpte en kederlist som vi limmade på dekorlistens undersida. I den så trädde vi sedan in tältets skena och vips så var glipan mellan tält och transport borta. Och vad lätt det gick! Ja, ja, nu undrar väl alla ”smartisar” varför vi inte bara köpte ett vanligt förtält. Jo, av den enkla anledningen att vår Bojtransport har ett välvt tak, vilket gjorde att tältet behövde fästas på cirkaa 1,9 meters höjd för att det skulle fungera med att fästa listen. De flesta förtälten fästes på 2,2 meters höjd eller ännu högre. Det var även svårt att hitta ett tält där vi kunde öppna transportdörren på ett bra sätt. Vi valde ett tält som fått bra "storm-recensioner". Det kostade lite mer men det kändes bäst för oss. Så här i efterhand så visade det sig att tältet klarade både regn och blåst på ett utomordentligt sätt.

Tältet lyckades vi sätta upp på ett litet kick, men vi stod på en stenhård grusplan så kraftiga tältpinnar behövdes, samt en lång spik att göra hål med. Tältet bjöd på gott om plats. Ståhöjd och 3×3 meter. Mellan tältet och transporten är det en sluss där vi förvarade stallskor, vatten och liknande. Transporten fungerade den här gången som garderob, förvaring och plats för en elektrisk kylbox och vattenkokare. När hela familjen är med blir det en luftmadrass på varje sida av mittväggen.

Vi höll oss varma med ett element inne i tältet samt sovsäckar som klarar runt noll grader. Mat lagade vi med hjälp av toast-järn och vattenkokare. Den elektroniska kylboxen var toppen. Stol och bord rymdes lätt samt två luftmadrasser och packning. Första natten var det busväder. Då sov jag inte så mycket då jag trodde tältet skulle blåsa bort. Det gjorde det inte och natt två så sov jag som en stock. Nedmonteringen var snabbt avklarad och trots en liten regnskur så lyckades jag och dottern hålla sams under hela tiden. Nu ser vi redan fram emot att få använda det igen. Och för den som undrar, så gick meetinget alldeles lysande det med.

/Emma-Lotta Baggens.









Läst 41761 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.