Lite tankar i egenskap av arrangör av ridläger, entreprenör inom ridsport, tävlingsarrangör, före detta ridskolechef, före detta tävlingsryttare, uppfödare av hopphästar och fyrbarnsmamma sedan snart två decennier.

Jag tycker att det är förskräckligt och hårresande, med allt som tack vare undersökande media har framkommit om olika arrangörer av ridläger i Sverige. En av mina värsta mardrömmar hade varit att lämna mitt eget barn på en gård där man utövar en av världens farligaste och svåraste sporter, under förhållanden som inte är optimala för mitt barn eller de ponnyer som ihop med ledare skall sätta grunden på ett säkert och inspirerande sätt.

Men det är något som skaver. Det skaver när jag ser att föräldrar utan någon egentlig insikt i ridsporten får två minuter i rampljuset med armarna i kors. Det skaver när drevet tagit sådan fart att det inte längre går att skilja på sanning, osanning, överdrifter, indicier, rent hat eller rapporter om så pass stora missförhållanden att myndigheter borde dragit i handbromsen för länge sedan. Det skaver när kränkta ungdomar, som i många fall omöjligtvis har erfarenhet eller kunskap att läsa av med fågelperspektiv och göra sunda bedömningar, drar med ännu okunnigare både vuxna och ungdomar i drevet.

Vi som arrangerar ridläger behöver vara lite av multikonstnärer, liksom alla småföretagare i Sverige. Vi har i det fall man är med i SRR ett regelverk och myndighetskontroll att ta hänsyn till som lägstanivå. Kanske kontrollverktygen blir än fler i framtiden. Många arrangörer väljer andra vägar. En del har små lägerverksamheter för sitt eget nätverk. En del gör det under till exempel föreningsparaply och kör på så länge det går med bristfälligt hobbykök och madrasser på loftet ovanför ridklubbens teorisal.  En del erbjuder endagsläger för att slippa en del myndighetskrångel och för att anpassa sig till vår yngsta målgrupp som inte vill bo hemifrån. Oavsett vilka vi är så har vi troligtvis ett gemensamt mål.  Det är att leverera en härlig upplevelse till våra unga ryttare, som får vänner för livet, lär sig ta ansvar och får bra riderfarenhet för framtiden till det pris våra kunder är beredda att betala.

Liksom med allt annat i den tjejdominerande ridvärlden är det ett ekonomiskt glapp. På ena sidan har vi vad det egentligen kostar att uppfylla myndigheternas krav, erbjuda bra villkor och okej löner till ungdomar utan erfarenhet, erbjuda utbildade ridlärare/tränare ordentlig lön under sommarsemester när barn är skollediga, vad det kostar att sköta hästar enligt konstens alla regler och helt galna kostnader för att driva en hästgård år 2020. På andra sidan har vi vad föräldrar är beredda att betala för att deras guldklimpar skall få en lagom utmanande och härlig hästvecka.

Vi arrangörer kanske borde ta varandra i hand och tredubbla priserna på ridläger (ridskolor, tävlingar, träningar, stallplatser också för den delen om vi pratar ridsport generellt). Eller fortsätta jobba dygnet runt, vädja till ideella krafter, kisa för myndigheters krav, låta barn med hemlängtan somna ensamma för man ej har råd att betala någon ordentlig husfru med ob-tillägg, och man själv troligtvis redan stupat efter lång dag på gården, kanske i någon traktor när man kört vatten till sommarbetet långt bort. Listan är lång, men jag tror ni fattar vart jag vill komma.

Hade man som lägerarrangör kunnat ta kostnadsbaserade priser istället för att vara fast i kundbaserad prissättning så hade mycket sett annorlunda ut i dag tror jag. Marknaden styr, det vill säga i detta fall föräldrarna.

Jag personligen välkomnar en ordentlig prishöjning för alla ridlägerbarns, hästars och lägerarrangörers säkerhet redan till nästan sommar. Till skillnad från semesterresan till Grekland, kräver ridläger 24 timmars råkoll med ansvar för minderåriga utan närvarande målsmän ihop med stora djur som skall pareras mellan matallergier, gruppdynamik och borttappad dyr ridutrustning som föräldrar med stor omsorg packat med i väskan.

Det finns alltid rötägg i alla branscher, men majoriteten vill väl. De flesta trollar med knäna, jobbar dubbla jobb och sliter som vargar för att erbjuda lägerlycka till föräldravänliga priser. Nu dessutom med drevets piska hack i häl för att eventuellt brännas på bål om man haltar.  

Jag, liksom de flesta av mina kollegor brinner för det här. Jag lever och får kickar av att följa och leda utvecklingen av våra blivandes ryttarstjärnor under en veckas hårdträning.  Men jag kan intyga att det inte är ett lätt jobb, UTAN att för den delen ge stöd åt rötägg som ej sköter djur väl eller struntar i myndigheternas minimumkrav. Ridläger kan vara den viktigaste veckan på året för unga ryttare. De skapar nätverk för livet, lär sig ta ansvar och växer som människor. De får gedigen kunskap, häst- och ridvana. Hoppas att vi på sikt tillsammans kan se värdet i tjänsten som erbjuds, så vi till slut kan hamna på en prisnivå där schyssta villkor är lika självklart som inom andra branscher.

Anna Wemlert, entreprenör i ridbranschen och mamma