Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.
För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.
Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.
Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.
Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.
Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.
I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”
Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.
I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.
Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.
Lars och Gintare Mullback
Foto: Adobe Stock
Läst 313 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Jenny Delin och stoet Tilda. Foto: Privat
"Ridsporten är en fantastisk sport som vi har möjlighet att hålla på med i hela våra liv – bara kropp och hälsa är med oss. I många andra sporter kan karriären vara slut redan vid 30-35 års ålder. Tack vare detta breda spann i ridsporten kan vi lära så otroligt mycket av varandra. Dock är det inte alltid det lättaste. I många fall kan jag uppleva att man drar sig från att våga fråga om hjälp, våga fråga för att lära sig mer eller våga fråga för att knyta kontakter.
Jag vill göra hål i bubblan om att ”ensam är stark”, för så är verkligen inte fallet. Varje framgångsrik ryttare är beroende av ett bra team och varje detalj är avgörande för att vi ska nå våra mål och utvecklas som ryttare. Det är lätt att ta saker för givet när vardagen bara rullar på och i en stark sport som ridsporten kan det också vara lätt att känna sig ensam eller utanför. Därför vill jag lyfta vikten av att vara uppmärksam på vad du har runt omkring dig och att vara tacksam för ditt team som du har med dig. Det kan vara dina föräldrar som kör fram och tillbaka till träningar och tävlingar, tränare som hela tiden hjälper dig utvecklas, hovslagare som tar hand om din hästs hovar, veterinär som ställer upp i nöd, vänner som supportar, massör, kiropraktiker, klubbkompisar, hästägare, din ridskola, stallägare etc.
Jag tror på att om vi blir mer tacksamma och skapar en bättre relation till vårt team så kan vi också lära oss mer. Vi alla är bra på olika saker och det finns alltid något vi kan lära oss av varandra. Oftast drar vi oss från att fråga för att vi är rädda för att bli dömda, eller rädda för vad andra ska tycka och tänka om oss. Men så känner alla då och då, så kan vi inte bara sluta oroa oss och istället hjälpa varandra bli bättre för; vi är starkare tillsammans."
/Jenny Delin
Läst 23365 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hästarna på bilden var inte inblandade i olyckan. Foto: Privat
MEST LÄSTA GÄSTBLOGGEN 2020 - PLATS 1:
Vi återpublicerar denna gästblogg då den var den mest lästa under 2020.
"Efter tisdagens olycka ringde lokalpressen. Tackade först nej men kunde sen se nyttan med att fler i hästnäringen och framför allt hästägare förstår risken med vårt yrke, vilket jag många gånger känner viftas bort (har ibland fått sura reaktioner när jag sagt nej till uppenbart farliga hästar och har bett dem ta ut veterinär för sedering eller utredning kring smärta som utlöst en reaktion!).
Jag har de senaste åren arbetat mer och mer ensam i stallet och framför allt nu i coronatider har det varit en bra lösning. Jag har hämtat in hästar och släppt ut dem i hagen igen. Oftast smidigt och man får jobba ostört med fokus på hästen och hantverket. Jag har varit medveten om riskerna även med hästar jag känner till, men jag har haft en regel att alltid ha hästägaren på plats första gångerna åtminstone.
I tisdags skodde jag en för mig, men även för hästägaren, helt ny häst. Blev varnad om att den kunde sparkas bak och planen var att om den inte gick att sko bak så skulle den sederas vid nästa besök. Ingen skugga över hästägaren som agerade helt föredömligt och lyssnade på min bedömning! Vi ställde upp hästen med gott om plats bakåt och jag valde att inte ha skolådan (verktygslådan på hjul) vid hästen OM den skulle reagera på något vis. En riskbedömning och försiktighetsåtgärd med vetskapen för stunden. De flesta som sparkar gör oftast det i samband med att man lyfter hoven, eller att den rycker, hoppar och sliter först.
Fram gick bra att verka och medan skorna låg i ässjan började jag verka bak. Vänster bak var inga problem och även höger bak gick bra. Hästen stod som ett ljus utan minsta ryck eller spark. Den lyfte snällt och uppfattades som lugn. Från ingenstans smällde det sedan till och utifrån vad jag har räknat ut och fått höra i efterhand så sparkade den rakt åt sidan. Högt och kraftfullt. Jag slungades därmed in i boxväggen med full kraft och slog tinningen i ett metallbeslag. Minns inte allt solklart, men det är det mest rimliga. Minns dock smällen tydligt och att jag hann tänka att ”detta inte var så bra”. Sen kom den outhärdliga smärtan, yrseln och därefter vaga minnesbilder.
Räddaren i nöden var min kollega Susanne Gustafsson som av en ren slump tittat förbi för att säga hej. Även en eloge till hästens ägare som reagerade föredömligt. Förutom att omedelbart ringa 112 och sitta vid min sida och hålla mig någorlunda vaken (jag svävade i väg en del) så stängde de av gasolen (Tydligen det första jag yrat om samt att ringa min fru då det var jag som skulle hämta våra barn på förskolan. Kände mig osäker på om jag skulle försvinna bort där och då.).
Ambulans var på väg. Har tydliga minnen av kollegan som hela tiden försökte få mig att fokusera på andningen och hålla mig vaken. När ambulansen var på plats och de skulle få upp mig på båren fick minsta lägesförändring mig att svimma av yrseln. Självklart var det väldigt läskigt och tankarna var hos mina barn och min fru. Smärtan var outhärdlig men även känslan av att inte kunna röra sig utan att svimma. Hur illa hade smällen tagit?
Blev otroligt tacksam när DT inte visade på någon inre blödning och att det inte var någon skallbensfraktur som man befarat. Efter noggranna återkommande neurologiska kontroller under kvällen och genom att lova att återkomma vid försämring fick jag lämna sjukhuset med en kraftig hjärnskakning och några stygn i tinningen. Jag hade säkerligen överlevt smällen även om jag varit ensam, men jag ser det som osannolikt att jag skulle ha kunnat ta mig ut till bilen för att larma själv. Dessutom hade jag nog varit borta ett tag. Nu har jag haft tur i oturen, men även haft människor i min närhet som agerade snabbt.
Yrsel och en extrem huvudvärk kan man ta när man får en chans till. Mitt liv kunde slutat där och då. Mina barn kunde ha förlorat sin pappa och min fru sin livskamrat. Jag hade missat att få se dem växa upp. Inte länge varit deras fåniga pappa. När polisen ringde min fru på jobbet fick hon bara veta att hennes make låg i en ambulans med huvudskada efter att ha blivit sparkad av en häst. Det måste varit hemskt att ta det samtalet.
Visst har vi valt yrket själva, medvetna om riskerna. Men riskerna ska fortsatt vara minimala. Även om vi som hantverkare kan tyckas vara utbytbara är vi samtidigt familjemedlemmar av olika slag och jag sätter mig emot en viss typ av attityd och oförståelse kring detta. När din hovslagare vill ha någon i sin närhet i stallet, säger nej till att fortsätta arbetet kring hästen, ber om sedering eller andra säkerhetsåtgärder så respektera detta. Vi träffar extremt många olika typer av hästar genom åren och blir duktiga på att läsa av dem vare sig vi vill eller inte. Det kommer på köpet.
Jag kommer att ändra mina rutiner nu. Åtminstone måste någon finnas inom ett rimligt avstånd. Någon som snabbt kan larma och allra helst kunna utföra första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Det finns ingen häst som är värd att arbeta med där familjen riskerar att förlora sin familjemedlem.
/Thomas"
Läst 124674 ggr | Kommentarer | Kommentera |
– TEMA: Trendspaning
– Porträtt: Carl Hedin
– Hitta flytet med kavaletti
– Lyft dressyren med musik
– Mental träning för föräldrar
– Säkerhet hos veterinären
...och mycket, mycket mer!