Arkivfoto: Adobe Stock och Privat (infälld)

Nu är det dags att börja jobba igen efter lite ledighet. Under ledigheten har ju detta med coronaviruset exploderat och tyvärr far ju information och desinformation runt snabbt på sociala medier.

Jag tänker undvika att drabbas av panik och ta allt lugnt och sansat. Jag kommer att jobba på som vanligt med mina skoningar. Är ju även något som jag måste göra av djurhälsoskäl. Jag är inte särskilt orolig för mig, men däremot för de som tillhör riskgrupperna. Så jag kommer jobba på som bokat. Men är ni sjuka ser jag helst att ni inte kommer till stallet utan hör av er till mig innan jag ska dit, för eventuell ombokning eller att jag om möjligt skor ensam. Givetvis kontaktar jag er kunder om jag skulle känna mig sjuk. Gäller även er som jobbar i stallen och inte kan vara hemma av djurhälsoskäl, är ni krassliga så meddela det och håll ett vettigt avstånd från oss andra om möjligt.

När vi ses i stallet får vi nog tyvärr undvika kramande eller handskakande ett tag framöver och extra viktigt är att jag har möjlighet till handtvätt med tvål och vatten när jag är klar hos er. Bra om det finns pappershanddukar eller dylikt att torka sig på, vanliga handdukar kan vara en smittkälla. Risken finns ju nu när allt stänger igen att vissa av er kan få problem med att betala era räkningar. Så hör ni bara av er innan räkningen förfaller, med ett vettigt skäl, går det alltid att lösa med en tillfälligt förlängd betalningstid.

Var rädda om er, få inte panik och tvätta händerna!

/Peppe

Det sägs att det ska vara utvecklande att gå utanför sin egen komfortzon och utsätta sig själv för nya prövningar. För bara ett par månader sedan trodde jag att det inte var mycket mer än ett av alla uttjatade talesätt, men nu i dag har jag verkligen förstått den fulla innebörden av det hela. Denna insikt, som jag väljer att kalla det, kom till mig tack vare att jag beslutade mig för att flytta över till Kanada och leva på en westerninspirerad gård.

Innan jag börjar berätta vidare så låt mig spola tillbaka bandet. Liksom många av er har i stort sett hela min uppväxt varit präglad av hästar och ridning i alla dess former. Min mamma red så gott som samma dag jag föddes, jag låg och sov i vagnen ute i stallet under tiden som mina föräldrar fixade med hästarna och min första egna häst var en envis liten shettis som inte dansade efter någons pipa.
Som liten testade jag på både hoppning och dressyr men jag fastande relativt snabbt för dressyren. Jag drogs till dess elegans och hur vackert det var när häst och ryttare graciöst skred fram över dressyrbanan. Samma år som jag fyllde åtta deltog jag i min första dressyrtävling, en lokal Lätt C:2 tillsammans med min chockerande söta B-ponny Fantomen. Trots lågmälda resultat så fångade den dagen mitt intresse och sedan dess har jag varit som fastklistrad i dressyren.

Nu så här tolv år efter min tävlingsdebut kan jag konstatera att jag har blivit en av alla inbitna dressyrfantaster. Jag är alltså en av alla dem som passar in i stereotypbilden över den så kallade typiska dressyrryttaren. Det går inte en dag där jag inte vill sitta och fila på formen, jag lägger ner timmar och åter timmar på att putsa och rengöra all utrustning in i minsta lilla detalj inför varje tävling och så fort minsta moln skymtas på himlen väljer jag att lägga täcke på min häst. Med andra ord kan man säga att jag har en viss tendens till att behandla min häst likt en porslinsfigur. Inget fel med det, men jag kan nu konstatera att det finns flertalet hästmänniskor där ute i världen som har ett annat sätt att se på saken.

För cirka tre månader sedan förändras nämligen mitt liv helt och hållet då jag lämnade tryggheten hemma och allt jag var bekväm med för att bege mig av till andra sidan Atlanten och mina drömmars land, Kanada. Ett av målen med resan var att jag ville utforska en annan del av hästvärlden. Exakt vad det var jag ville utforska var aningen oklart, men jag har sedan länge drömt om att få testa på att rida western.
Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att finna ett ställe som erbjöd mig möjlighet att göra just detta, men efter en del om och men lyckades jag slutligen komma till en mindre hästgård i västra Kanada som ägs och drivs av ett otroligt trevligt pensionerat par. Mannen ägnar sig åt westernridning, och mer specifikt åt en disciplin som kallas för cutting. Om ni, liksom jag, inte är helt på det klara med vad det innebär så kan jag försöka förklara det mest väsentliga. Cutting innebär kortfattat att man tillsammans med sin häst ska driva ut en ko från flocken för att sedan hindra den från att springa tillbaka dit innan man har arbetat klart med den.

Trots att jag var medveten om att jag skulle rida western så fick jag mig en smärre chock när jag först kom hit. Givetvis var jag beredd på att det skulle vara en hel del som skilde sig åt jämfört med ridningen hemma, men inte var jag beredd på att det skulle vara så pass stor skillnad. Inte enbart rent ridmässigt utan även hur de hanterar sina hästar i största allmänhet.

Av denna anledning blev det ett par problematiska första veckor för mig, då jag slogs mot alla skillnader och allt som de gjorde annorlunda. Om sanningen ska fram tyckte jag näst intill att allt de gjorde var fel. Nu efter fyra månader har jag dock kommit till insikten att det aldrig var de som gjorde fel utan att det helt och hållet berodde på att det var så långt ifrån vad jag är van vid.

Under min tid här har jag inte enbart lärt mig att uppskatta skillnaderna utan jag har även börjat inse att det finns en del som vi borde lära oss av varandra. Något som jag verkligen uppskattar hos cowboyhästarna är nämligen deras temperament och vilja till att arbeta.

Oavsett om det är en tvååring som precis har börjat bli inriden eller om det är en åttaåring som är på toppen av sin tävlingskarriär så är de lugna och harmoniska. När de arbetar med en ko eller liknande så är de minst sagt på alerten, men sekunden efter kan de även stå fullkomligt avslappnade. De utstrålar en glädje till att vilja arbeta som verkligen smittar av sig på ryttaren. Vi behöver därför aldrig på något sätt tvinga dem till arbete utan vi behöver enbart vägleda och se till så att de hushåller lite med sin energi.

Tack vare deras härliga temperament är de även väldigt okomplicerade att hantera. Inte bara för vuxna som har hästvana sedan 20 år tillbaka utan även för en liten flicka på fem år som knappt når under sadelkåporna. Man kan alltså säga att det är hästar som riktar sig till alla, och inte enbart de så kallade experterna. Det blir helt enkelt lite mer familjärt och jag uppskattar det faktum att även de högpresterande tävlingshästarna är så pass lugna och harmoniska att vem som helst skulle klara av att hantera dem utan några som helst bekymmer.

Givetvis är jag väl medveten om att det är viktigt att ha i åtanke att det är två vitt skilda grenar inom ridsporten, med två helt olika syften. Av den enkla anledningen krävs det därför olika typer av hästar samt olika träningsmetoder. Jag är även medveten om att de dressyrhästar som ska prestera på en högre nivå behöver ha en gnutta mer energi och temperament för att få den där extra lilla extra utstrålningen. Dock är det viktigt att vi påminner oss själva om att det enbart är ett fåtal professionella dressyrryttare där ute som kräver den typen av hästar.
Majoriteten av oss är helt vanliga hobbyryttare som enbart rider och tävlar för nöjes skull. Därför tror jag att dressyrsporten hade gynnats av att vi valde att ta in lite av cowboyhästarnas lugn i stället för att enbart fokusera på att ta fram den ena toppresterande hästen efter den andra.

Slutligen uppskattar jag det faktum att westernridning och själva hanteringen av hästarna bygger på att det ska vara praktiskt och enkelt genomförbart. Under min tid här har jag lagt märke till en hel del finurliga saker som de lär sina hästar. En del av de sakerna får nog stanna inom westernridningen då de kan vara lite knepiga att införa i dressyren, men det finns faktiskt en del saker som jag gärna ser att vi tar efter. Bara en sådan enkel sak som att de lär alla sina unghästar att när en tygel eller ett grimskaft hänger ner i marken så ska de stå stilla.

Man låter helt enkelt dem tro att de är fastbundna i marken när de i egentligen står helt fria. Inte speciellt svårt att lära, men ack så praktiskt. Ytterligare en sak som jag fastnat lite extra för är att de försöker göra det mesta från hästryggen. Exempelvis vänjer de hästarna vid att man ska kunna flytta runt saker på marken från hästryggen, samt att man ska klara av att öppna respektive stänga olika slags dörrar och grindar. Ännu en sak som relativt enkelt att lära sin häst – men det kan bespara oss ryttare en hel del onödiga avstigningar. Egentligen inte några vidare världsomspännande förändringar, men det hade förenklat den vardagliga ridningen en aning.

Givetvis finns det även en hel del i dressyren som jag anser att cowboyerna borde lära sig av oss dressyrryttare. Men vad jag har märkt av än så länge under min tid här är de aningen motsträviga när det gäller förändring. Tills vidare antar jag att jag helt enkelt får nöja mig med att de låter mig komma undan med att sitta om på rätt sittben och räta lite extra på ryggen när vi skrittar av hästarna.

Efter flytten till Kanada och tre månader fyllda med westernridning kan jag nu vara den första att skriva under på att det verkligen gör underverk att våga gå utanför sin komfortzon. Givetvis är det otroligt jobbigt och besvärligt till en början, men det gör minst sagt underverk. Jag är nästan förbluffad över hur mycket det finns kvar att lära sig om hästar och aldrig hade jag kunnat tro att westernridningen har en hel del förmåner som vi dressyrryttare borde anamma.

//Hilda Andersson

"Bilden visar upp en kontrast som jag knappt var kapabel till att föreställa mig. Från att rida med ståtlig hållning iförd proper utstyrsel till att jaga efter kossor med enhandsfattning. Till en början såg jag inte mycket mer än bekymmer i att behöva lära om så gott som allt jag någonsin lärt mig när det gäller ridning, men nu efter ett tag har jag börjat lära mig att se tjusningen i det hela. Det finns så otroligt mycket att lära och aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vi dressyrryttare har en hel del att lära av westernridningen."

Foto: Adobe Stock 

En häst kan leva länge och en häst kräver både vård och pengar kontinuerligt, så ni som har häst bör fundera runt hur hästen ska hanteras när ni går bort. Tänk på att man inte alltid dör av ålderdom, utan att det kan bero på plötsligt sjukdomsfall eller en olycka. Vad ska hända med hästen? Ska den säljas? Avlivas? Tillfalla bästa väninnan? Eller ja, vad ska hända.
Om du inte gör något alls har lagstiftaren bestämt att en häst ska behandlas som ”sak”, det vill säga på samma sätt som till exempel en bil. Enligt lagen ärver släktingarna fram till kusinerna som blir utan arv.

Fördelningen av arvet, inklusive hästen, blir klart när bouppteckningen – som ska upprättas inom tre månader från dödsfallet – är registrerad och alla dödsbodelägare har enats om fördelningen av egendomen genom ett arvskifte. Kan de inte enas om fördelningen kan det behövas en boutredningsman som bestämmer hur fördelningen ska ske. Dennes beslut kan sedan överklagas till tingsrätten och den här processen tar vanligen flera år. 
Vad händer då med hästen under tiden? Lagen säger att dödsbodelägarna ska förvalta dödsboet gemensamt och att beslut som rör dödsboet ska vara eniga. Detta betyder att huvudregeln är att de ska hjälpas åt att ta hand om hästen och fatta beslut runt denna gemensamt. Det kan vara extremt opraktiskt om det finns flera dödsbodelägare, speciellt om de inte är kunniga inom området häst.

Det finns undantag från huvudregeln ovan om det rör sig om brådskande beslut som inte kan skjutas upp. Då får någon av de som står den avlidne nära vidta de brådskande åtgärderna på egen hand. Detta gäller till exempel åtgärder som inte kan vänta, exempelvis att ta hand om djur och ge dem mat, vattna blommorna och tömma kylen/frysen, om det inte finns make/maka eller sambo som sköter om detta. Men en häst kräver inte bara, som exempelvis en katt eller en fågel, lite mat för att vara nöjd. Hästen kostar stora pengar i stallhyra och kräver motion, in- och utsläpp, hovslagare, vaccinationer, försäkringar och annat som kostar en hel del pengar.
Kostnaderna för hålla hästen kan lätt ”tömma” ett dödsbo på pengar. Om ingen av dödsbodelägarna kan ta hand om hästen måste man kanske stalla in den med full service och skötsel och detta kostar ansenliga summor varje månad.

Det är viktigt att fundera på vad som ska hända med hästen. Vad som är bäst för en häst är självklart individuellt utifrån både personen och hästen. Är hästen gammal och har varit hos sin ägare länge kanske det inte är lämpligt att flytta den, utan då kan det vara bättre att den får galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Är det en ung tävlingshäst kanske den kan lämnas till ett försäljningsstall för att få ny ägare.
Är det så att bästa väninnan ska ha hästen, trots att hon inte är dödsbodelägare, behövs ett testamente. Du får testamentera bort hästen så länge det inte kränker någons laglott. I ett testamente kan du också avsätta en summa pengar till hästens framtida vård. Genom testamentet får anhöriga veta vad du vill och chansen ökar att du får respekt för viljan. Vet anhöriga inte om din vilja tvingas de till snabba beslut, som kanske inte är de du önskat.

Tänk även på vad som händer om du skadas allvarligt i en olycka och inte kan ta hand om hästen på många månader. Kanske blir du nedsövd på ett sjukhus under en ansenlig tid utan förmåga att kommunicera med omvärlden. I dessa fall kan en framtidsfullmakt hjälpa till.
När man upprättar en sådan utser man någon som ska ta hand om de beslut som behövs under tiden man själv inte är kapabel. Man utser då någon som man själv litar på. Ofta är denne någon släkting eller nära vän. Här lämnar du instruktioner om vad som ska ske, och dessa instruktioner kan kompletteras muntligen. I fullmakten anges när den ska börja gälla och vem som får fatta de viktiga besluten. Om det inte finns en framtidsfullmakt kan staten utse en god man eller en förvaltare som fattar de beslut som behövs, men denne känner inte till dig och vet inget om hur du har önskat, vilket gör att en framtidsfullmakt är mycket bättre.

Mitt råd är att du dels skriver ett testamente där du tydligt anger vad som ska hända med hästen/hästarna om du dör, dels att du skriver en framtidsfullmakt där du utser någon du litar på att fatta kloka beslut om du själv blir oförmögen. Nästa råd är att du pratar med dina nära och kära och upplyser dem om hur du vill ha det. Det är mycket större chans att du får det som du vill om du är tydlig mot dina nära runt hur du önskar det hela, men tänk på att dessa samtal inte är juridiskt bindande. De dokument som hjälper dig juridiskt är testamente och framtidsfullmakt.
Tänk på att detta är handlingar du inte bör upprätta själv. Den dagen de ska nyttjas måste de vara skrivna på ett korrekt sätt som inte går att ifrågasätta. Du är borta eller oförmögen och du kan inte rätta till eventuella tolkningsbrister genom att svara på frågor.
Dröj inte med att upprätta nödvändiga handlingar, om du dröjer kan det vara för sent och vad händer då med hästen?

/Advokat Eva Johansson