Gästbloggen - "Ridning som terapi – en livsnödvändig behandling"


Foto:  Camilla Johansson–Stark

OM DENNA GÄSTBLOGG
Lars Mullback är författare, journalist och filmregissör. Han är också CP-skadad och började tidigt på ridskola i en grupp för personer med funktionshinder. Lars har tävlat en del i distansritt och familjen har haft egna hästar i över 20 år. Lars vänder sig mot att Västra Götalandsregionen väljer att dra in ridterapin i länet. Tillsammans med dottern Gintare har han skrivit en debattartikel som vi publicerar här i Gästbloggen.

Sjukvården i Västra Götaland har beslutat att lägga ner ridterapin. Det är förmodligen svårt för de flesta att förstå vad ett sådant beslut innebär, för de som drabbas. Det är till och med svårt att förklara betydelsen i en sådan här debattartikel. Vi ska här försöka att verkligen förklara vad det betyder när vi skriver att ridning som terapi är en livsnödvändig behandling, för ett fåtal funktionshindrade. En behandling som gör att de kommer ur sin fysiska och/eller psykiska instängdhet.

För de flesta är ridning fritid och avkoppling, för några ett yrke. Det mesta i våra liv är utbytbart och enkelt. Om vi inte trivs i stallet kan man oftast byta. Till och med våra hästar är utbytbara. Det är naturligtvis tungt och mycket uppslitande om vi inte längre kan rida den häst vi älskar. Men de flesta av oss är så lyckligt lottade att det finns ett liv på andra sidan med många valmöjligheter. Visst saknar vi våra första hästar, Sally och Marwin och Trixie, men livet går vidare och nu börjar vår nya älsklingshäst – Coyt – växa in i rollen som den fantastiska, som passar in i just vår familj. Att livet är utbytbart och enkelt, betyder alltså inte att det saknar sorg och svårigheter. Det betyder att de flesta av oss har kapacitet att klara motgångar och förändringar.

Det är 48 barn och vuxna i Västra Götaland som drabbas när sjukvårdens habilitering lägger ner ridterapin. För dessa finns inga val på andra sidan, ingen annan ridskola att välja. För dessa 48 människor har mycket svåra funktionshinder. De har svårt att röra sig, ofta är de också så inåtvända av neuropsykiatriska problem att till och med föräldrarna har svårt att fånga deras uppmärksamhet och tolka deras vilja. Ridterapin väcker många gånger dessa människor att börja förstå sin omgivning och vakna till just människor.

Det är viktigt att komma ihåg att de 48, som har fått ridterapi i Västra Götaland, inte alltid räknats som människor. Vi har faktiskt bara betraktats som människor i 70 år. Så sent som på 1940-talet diskuterades avlivning inom svenska läkarkretsar, ”för många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande” skrev överläkare på Vipeholmsanstalten Dr Fröderberg 1943, enligt en FoU-rapport. Innan dess hade dessa barn fått bo i stallet eller på fattighem, och dog alltför tidigt i brist på kärlek och omvårdnad.

Men tack vare att Sverige blev en demokrati under 1900-talet och folket valde att välja politiker som stod för humanitet och för alla människors rätt till ett värdigt liv, så bestämdes att också svårt funktionshindrade skulle tillhöra samhället och omfattas av samma rättigheter som alla andra. Något som kallades habilitering växte fram på 1950-talet och fick uppdrag att hitta sätt att ge dessa mycket utsatta och rörelsehindrade människor ett värdigare liv.
Skolor byggdes upp för att utbilda oss svårt funktionshindrade att klara livet MED våra funktionshinder, för redan då visste man att allt inte går att bota. Vissa saker måste man lära sig att leva med. Jag, som skriver denna debattartikel tillsammans med min dotter, är svårt CP-skadad. Det var ingen läkare när jag var liten som trodde att jag skulle kunna lära mig gå, tala eller äta själv. Än mindre att jag skulle bli filmregissör, författare och egen företagare med familj och med hästar på en egen gård.

Jag är en av de lyckligt lottade, som föddes 1961. Två år senare fick sådana som jag rätt att gå i skolan. Och att jag över huvud taget fick möjlighet att klara av skolan berodde på att jag redan i förskolan fick vara med i en av Sveriges första handikappridningsgrupper på ridskolan Trekanten i Lerum. Där hittade inte bara min kropp styrka och balans, utan jag förstod även samspelet med hästen, med de som hjälpte mig och med övriga ridgruppen. Det var första steget för att förstå min roll och att det jag gjorde påverkade både hästen och övriga gruppen. Något som är mycket svårt att förstå, när man inte kan röra sig på annat sätt än genom ridningen.

I Radio Göteborg den 2 mars 2020 förklarade Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson beslutet om att sluta med ridterapin: ”Vi tittar hela tiden på vilka metoder som ger bästa möjliga effekt till så många som möjligt. När det gäller djur- och hästunderstödd terapi är det en resurskrävande åtgärd.”
De politiker vi har röstat fram under 2000-talet har inte längre humanitet, och alla människors rätt till ett värdigt liv, som huvudambition. Habiliteringens uppdrag är därför inte längre att ge funktionshindrade ett värdigare liv. Habiliteringen är nu mer en del av sjukvården med uppdrag att bota eller lindra, inte att utveckla, utbilda och lära oss att leva MED våra funktionshinder som inte går att bota.
Huvudambitionen för de politiker vi röstat fram nu är att hålla budget och säkerställa att det som görs i sjukvården är medicinskt effektivt, oavsett om människovärdet urholkas. Därför säger Barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson vidare till Radio Göteborg: ”Vi har andra insatser som denna patientgrupp kan få med andra behandlingsmetoder.”

Vilka andra behandlingsmetoder menar då verksamhetschefen? Ett exempel är "Constraint Induced Movement Therapy" (på svenska "framtvingad rörelseterapi") som är en behandlingsform som passar medicinsk mätmetod. Terapin går ut på att man spänner fast barnets bättre hand, två timmar varje dag i åtta veckor. Barnet får leka efter bästa förmåga med sin bästa hand fastbunden i en ”förhållandevis bekväm” vante enligt professor Ann-Christin Eliasson. Tanken är att barnet på så sätt ska tvingas träning av den svagare kroppshalvan, utan att det krävs att habiliteringspersonal deltar.
Andra medicinskt effektiva metoder är att spänna fast spastiska barn i rullstolar, ståskal och på tippbrädor. I klartext betyder det barnhabiliteringens verksamhetschef Neri Samuelsson säger att det är mindre personalmässigt resurskrävande och medicinskt effektivare att använda tvångsbetonade behandlingar än ridterapi.

I övriga samhället är tvång och bältning i stort sett bannlyst, bland annat för att det pacificerar. Men att funktionshindrade bältas och pacificeras saknar tydligen betydelse, då de medicinska mätmetoderna tar hänsyn till detta. Ridsverige är en stor rörelse. Vi vet alla hur viktigt ridning är på många nivåer. Ridskolor runt om i landet kommer säkert fortsätta med handikappridning. Det är ridterapin som läggs ner. Alltså ridning för de allra svårast skadade, de som behöver sjukgymnast och annan kvalificerad personal för att klara att rida, alltså de som inte ens klarar handikappridning.

Över 1 500 har redan skrivit under uppropet ”Var med och rädda ridterapin. Skriv under!”. Om det är för dyrt att låta svårt funktionshindrade rida, dröjer det inte länge innan vår rätt att gå i skolan också ifrågasätts. Hjälp till att stoppa devalveringen av människovärdet.

Lars och Gintare Mullback


Läst 75704 ggr



Fler inlägg

Peter Karlsson, 45 år, bor på en gård strax utanför Mantorp tillsammans med sin fru Helene. Han började träna dressyr ganska sent i livet och anmälde sig till en tävling för första gången vid 43 års ålder. Nu har han och Golden hunnit tävla fyra gånger. Helene och Peter har tillsammans åtta hästar och sysslar med både ridning och körning.  De använder körhästarna i arbetet på gården. De driver också företaget Sya Häst & Natur där den största delen består av tillverkning av lokor till lokselar samt annan körutrustning såsom draglinor, tömmar, grimskaft med mera. Inlägget om dressyrstarten gjorde han i Facebookgruppen Dressyrsnacket.

Tjena! Golden här, i dag började inte dagen bra! Husse kom ut i hagen och hämtade bara mig själv och sa: ”nu ska vi åka och tävla”. Va fan tänkte jag … ja, ja jag har väl inget val.

Det brukar ta en stund, först får man komma in och han brukar fjäska med lite mat. Sen ska man stå där i stallgången. Länge. Det tar ibland 45 minuter. Han brukar börja med att tvätta rumpan, ja på mig alltså, så den och svansen ska torka. Sen sätter han igång och gno med en borste och som det inte vore nog så klättrar han upp på en stege och början dra i min man. Bara den proceduren brukar ta nästan en halvtimme. Sen säger han alltid att jag är fin. Ni hör, mer fjäsk. Sen är det lite olika, ibland får jag vänta lite och ibland är det dags att krypa in i den där släpkärran husse och matte drar efter sin bil.

Sen när man åkt i släpkärran ett tag kommer man ofta till ett ställe med massor kompisar! Det tycker jag är skitkul! Det finns massor av kompisar och jag vill hälsa på alla men jag får inte hälsa på nån. Skittaskigt!! Sen efter lite pyssel så brukar husse klättra upp på min rygg. Sen är det dags att gå iväg till en hage med sand och springa runt lite, där är det massa kompisar men skillnaden är att alla andra kompisar har sin matte på ryggen. Det är bara jag som har min husse på ryggen. Så är det alltid. Nästan. Sen när man sprungit där ett tag ska man gå till en annan hage med sand. I dag hade hagen dörr och tak också och där stängde de in mig och husse! Hjälp!! Jag saknade direkt mina kompisar!! På väggarna satt det stora vita skyltar med bokstäver och bilder. Lite läskigt alltså …

Sen var det någon som blåste i en visselpipa och då styrde husse mig rakt mot bokstaven C och en bild på en cykel. Och bakom skylten på nån trappa satt det massor med mattar och nån enstaka husse. Dessa mattar kanske var där utan kompis eftersom de hade tid att sitta på en konstiga trappan, och den där ensamma hussen hörde nog ihop med nån matte. När jag väl fick se dem såg jag en flyktväg till vänster men husse sa att vi absolut skulle gå åt höger. Sen ska man springa runt i olika mönster och se snygg ut. Det är mycket roligare på torsdagar när vi tränar på att springa vackert hos Emma, inga otäcka figurer på väggarna och så får jag ha en kompis med mig. När det var dags för höger galopp tittade jag så mycket på alla mattar på trappan att det blev vänster galopp. Men husse flyttade snabbt sina ben och sen bytte jag galopp och då verkade han nöjd. Sen fortsatte vi och till slut fick jag stå stilla, sen fick jag en kram av husse och sen fick jag gå ut ur hagen med tak och då var det massa kompisar med sina mattar där igen!

Sen var det redan dags att åka hem. Vi kom ju nyss! Då ska jag gå in i släpkärran igen. Jag skulle nog kunna tänkt mig att stanna hos alla kompisar faktiskt. Men jag hade på känn att jag faktiskt skulle få åka hem till kompisarna så jag gick in i släpkärran efter två minuter. Sen efter 20 minuter så var vi hemma igen, det var det bästa på hela resan. Jag hade sparat mig till det!! Ni skulle sett vilket tryck jag hade i galoppen när jag äntligen fick springa till kompisarna. Då skulle domaren varit med så kanske det hade blivit nån extra poäng. Och hon skulle sett mig när jag gick runt där bland alla andra släpkärror och bilar och mattar, då fick jag höga dressyrpoäng. Trots att jag aldrig varit på en sån stor tävling och att det bara var fjärde tävlingen i mitt liv. Då var husse nöjd.


Nöjd förresten, ser ni hur glad han ser ut på sista bilden? Jag är rädd för att jag ska iväg och försöka springa vackert fler gånger. Och bli instängd ensam i en hage med tak. Det kanske därför så många spelar padel … då får man ju i alla fall ta med sig en kompis in i hagen. Och inget skitresultat TDB kommer det heller. Men det skiter vi i min husse och jag. Vi tränar vidare! Ha en fin dag i solen!

//Golden 


Läst 7840 ggr Kommentarer Kommentera


Foto: Privat

Pernilla Winley driver Nya Stall Ysunda som är beläget mellan Norrköping och Finspång. Hon bedriver även avel med PRE och frieser. Härom dagen när hennes ena sto skulle föla gick det riktigt illa. Pernilla har delat med sig av förloppet på sociala medier och gett Hippson tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen.

1 maj – sorgens dag. I dag är en hemsk dag för flera. Men mest för ena stoet här på gården. I dag gick det snett, och det kunde gått helt åt helvete OM det hade brustit i mitt åtagande. Man lär sig av andras missöden, jag hoppas någon lär sig, och att andra som tar föl får sig en tankeställare. Och kanske några med dåligt samvete. För det handlar inte ”OM” utan ”NÄR”!

I alla fall, första stoet ut för fölning är inseminerad på station, en mycket duktig station. Hon är ultraljudad tre gånger som sig ”bör”. Hon är kameraövervakad både i hagen och på boxen. Hon är övervakad minutiöst sista veckan – 24/7. Det är inte hennes val att vara dräktig. Men det är mitt åtagande att ta hand om henne! I morse kom ett föl i felläge med panna och mule först. I förtvivlad panikgråt ringde jag veterinären medan jag fick hjälp att leta fram frambenen. Livlös när vi fick ut den, vilket var väldigt snabbt! Torka torka torka med handduk för att få igång cirkulationen och blåste i näsan. ”Sorgligt och hårt men tyvärr blir det så ibland”, sa veterinären. Den fina lilla svarta hingsten hade aldrig en chans. Först felläge, sen visade det sig att hans navelsträng var jättetvinnad!

Stoet började bete sej konstigt. Ställde sig och la sig. DÅ såg jag en blåsa till. Faaaan i helvetes jävla skit!!! Det är två!! Det lilla fina bruna stoet kom också med panna och mule först. Frambenen vikta bakåt. Tvinnad navelsträng där med och tyvärr dödfödd.
Inte nog med att man skulle försöka få fram något till veterinären. Nu skulle jag även ringa ägaren , som väntade på mitt samtal någon natt i närtid med orden ”du har fått föl!”. Nu blev orden gråt, beklagan och sorg. Fy sjutton! Stoet har troligtvis en bit moderkaka kvar i sig som vi har behandlat hela dagen. Sköljning nr 2 ska snart äga rum innan kvällen kommer. Det finns Troligtvis rester, det är svårt att vara 100, men man chansar inte.
Hon är vid gott mod just nu. Hennes box är helt tömd och städad och ny halm är inlagd. Hon är urmjölkad (som jag fryst) och anmäld till Ammajouren. Men mest av allt – hon är vid liv. Hon hade inte varit vid liv om jag istället hade behagat mig med att sova istället för att vaka.

Vi gjorde allt, men det räckte inte. Men vi gjorde iallafall allt. Och vi fortsätter göra allt för henne nu. Det är våran jäkla ansvar och skyldighet i våran omvårdnad. Jag önskar alla som väntar föl (inklusive mig själv som väntar flera) all lycka till, och hoppas ni aldrig behöver vara med om detta.

//Pernilla Winley

Fotnot: Stoet har piggnat till, sköljs två gånger om dagen för eventuell kvarbliven efterbörd. Hon är fortfarande kvar på Ammajouren då man inte hittat något föl som behöver en mamma. 

Läst 42705 ggr Kommentarer Kommentera

För stoet Sweet Celine inleddes året inte som planerat. Efter en omskoning blev hon halt och vidare undersökning visade att hornväggen tryckte på hovbenet. Hos ägarna fanns en rädsla för lång rehabilitering – men tack vare kompetent mottagande och vård samt upplägg är Sweet Celine tillbaka på tävlingsbanan med besked tillsammans med sin ryttare Thea Filipsson.

Sweet Celine är tillsammans med sin partner Thea Filipsson uttagna i Svenska ridsportförbundets satsning på unga ryttare i projekt Ryttarutveckling nivå II fälttävlan. Hela tränings- och tävlingssäsongen var uppstartad i början av januari. Hon skulle få nya skor inför första inomhusterrängen i slutet av januari och blev väldigt halt dagarna efter. Vi misstänkte alla sömstick eller stengalla då det varit väldigt hårt ute. Hältan förvärras och vi fick en tid på Husaby den 8 februari för utredning.

Det blev flertalet plåtar på högerhoven innan man hittar vad problemet är. En hornvägg trycker på hovbenet och orsakar smärtan. Det kan vara turmörartad och tankarna börjar svindla. Vi får köra över vår häst till Skara hästakut för operation dagen därpå. Skriva på ett papper ifall om att det kanske går fel väg under narkosen. Så hittar vi en grupp som handlar om Keratom på Facebook och ryser när vi läser vad andra varit med om. Månader, till och med år, av rehab innan detta skall vara läkt. Kanske blir det aldrig bra. En natts orolig sömn för hela familjen.

Dagen därpå får vi hämta henne, hon gnäggar dovt och ser lite omtumlad ut men har inte ont och hoven är paketerad i gips. Med journalen följer en lite påse och veterinären säger: "Det ser jättefint ut vi behöver inte skicka det på analys utan vi räknar med god prognos på det här". Vi pratar ändå igenom att kanske få låta henne bli mamma istället. Hon har de egenskaper som man inte hittar hos många hästar idag. Trots att hon bara är en identitetslös irländsk import, som på tre år gått från vildhäst till H 100 med bra resultat, är hon den bästa häst vi ägt någonsin.

Det blir strikt boxvila i en vecka och återbesök en vecka senare för bandagebyte hos duktige hovslagaren Jimmy Wendt. Det läkte fint så nytt bandagebyte om en vecka igen. Exakt en månad senare, den 9 mars, är ingreppet läkt och torrt. Nytt bandage på och klartecken för lätt motion för hand. Med sandal på foten gick vi morgon och kväll flera kilometer för att stimulera både läkning och humör på en uttråkad häst. Hela dagarna lång stod hon och blickade ut i sitt fönster mot hagen där kompisarna gick. Hon var så upptagen att vi fick flytta dit hönätet. Men still stod hon där utan att säga ett knyst.

En vecka senare, den 16 mars, var en spännande dag för återbesök och eventuell skoning. Bandaget kom av och skon kom på, hålet pluggades med plast och OK-stämpel att rida. Dock inte brodda. Vi fick berömligt på skötsel av bandage och att hon beretts möjlighet att läka foten genom rätt anpassade promenader. Trots detta vågade vi inte rida henne hon hade rätt mycket överskottsenergi. Lösningen fick bli tömkörning ett par dagar innan vi vågade oss på att släppa ut henne i vår paddock.

Sweet Celine är en häst med väldig integritet och som vi aldrig sett bocka tidigare. Springa fort och hoppa alla möjliga hindertyper utan tvekan kan hon, men att uttrycka sina känslor där är hon sparsmakad. När hon äntligen leddes ut i vårvädret vädrade hon in vårluften, hörde flyttfåglarna, frös till is några sekunder sedan följer en serie väldigt behärskade bocksprång som fick våra ögon att tåras. Dagen därpå premiärridning och hon kändes fräschare än någonsin, så frågan är om detta inte har tryckt henne under en längre tid. Stundtals har vi uppmärksammat att hon nickat till men aldrig visat hälta.

För 14 dagar sedan var hon tillbaka på tävlingsbanan och började där hon slutade i oktober – med att vinna sin första klass och ta en fjärde placering i den andra. I helgen som varit var det upptakt dressyrtävling inför fälttävlan och hon knep en femteplacering trots att hon varit från både hopp- och dressyrträningar sedan hösten 2021. Tack vare promenaderna och tömkörningen har hon inte tappat något och detta har också påskyndat läkningen. Nu väntar Ryttarutveckling nivå tre-träning på Strömsholm i slutet av maj, därefter är siktet inställ på kvalomgångar för nya Sverigecupen i fälttävlan som går i H100-klass.

Stort tack till alla inblandade veterinärer och personal samt hovslagare som fixade detta på bästa sätt. Håll tummarna nu att detta håller för framtiden!

/Ewa-Britt och Thea Filipsson med familj


Läst 47284 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Här hittar du alla våra husbloggare

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen

Inbjudens senaste



Ansvarig utgivare: Marit Nordkvist

Kundtjänst: info@hippson.se

Adress: Hippson AB Vallgatan 16, 302 42 Halmstad

Hippson är sajten med inspiration, kunskap och nytta för dig som ryttare och hästägare. Här publiceras dagligen nyheter, reportage, frågespalter, expertsvar, ridövningar och snackisar från hela hästvärlden. Hippson ger även ut flera populära ridövningsböcker med konkreta tips och steg-för-steg-instruktioner.