Så är livet med en hästtjej

OM DENNA GÄSTBLOGG
År 2013 delade Stall November, som då hade inackorderingsverksamhet på gården utanför Stockholm, ett inlägg på Facebook. Inlägget skrevs av en man till en av dem som hyrde stallplats.
– Det fick en enorm spridning, det är ju jätteroligt förstås och jag tror att många känner igen sig, säger stallägaren Charlotte Ahlin om texten, som två år senare åter har fått nytt liv i sociala medier.
Med tillåtelse publicerar vi inlägget här, och visst finns det en hel del poänger man kan hålla med om?

Anonym bekännelse av stallbrudsmake

"Jag måste erkänna att jag inte tillhör skaran killar som haft något större behov av att understryka min manlighet. Aldrig har jag tatuerat in några skräckinjagande motiv på mina överarmar, armbrytningstävlingar har jag hållit mig undan. Nej, jag har känt mig rätt trygg i min manlighet ändå. Men nu på senare tid har jag börjat tvivla på mig själv. Och jag vet helt säkert att det är frugans och alla andra stalltjejers fel!
Plus och minus med stallbrudar: Missförstå mig rätt! Alla tjejerna i stallet är supertrevliga och jag inser att det finns massor med fördelar med att vara gift med en hästtjej. Exempelvis har frugan aldrig något emot när man ska iväg en lördagskväll och se på fotboll med grabbarna. Nej, för hon är ändå i stallet och utför sadelvård, tvättar hästsvansen, sorterar schabrak eller ägnar sig åt andra viktiga sysslor som absolut inte kan vänta till dagen därpå.
Och på inga villkor att hon skulle få för sig att gnälla över att det läggs för mycket pengar på allehanda teknikprylar, för i jämförelse med de astronomiska summorna som spenderas på hästen är det ingenting.

Hästfolk = jag ska bara...
Men sen finns det nackdelar också och det är just det som är kruxet. Utan problem kan jag acceptera lite hästlukt i bilen (jag jobbar på det i alla fall) och alla sena ankomster – hästfolk tycks nämligen sakna förmåga att hålla tider och lever helt och fullt efter Alfons Åberg-devisen 'jag ska bara'.

Men det faktum att tjejerna i stallet så totalt får mitt manliga ego att sjunka till lägsta nivå, det har jag sannerligen svårt att acceptera! I mitt stilla sinne har jag haft en inre bild av mig själv som en stor, stark och mycket handlingskraftig individ. Men så kommer  man till ”landet annorlunda” (det vill säga stallet) och självbilden rasar i en faslig fart. Inte undra på när man där möts av: 

tjejer, starka som oxar, som får höbalarna att se ut som flirtkulor när de svingar dem från ett ställe till ett annat.
tjejer med E-körkort som utan att blinka fickparkerar det ena ekipaget efter det andra, medan man själv har svårt att backa en meter eftersom backsensorerna slås ut så fort trailern häktats på.
tjejer som byter däck på bil och trailer fortare än en själv hinner så mycket som lossa första bulten.
tjejer som i hög fart störtar från hästryggen ner på marken, slår sig halvt sönder och samman och som utan att blinka raskt hoppar upp på ryggen igen och börjar om från början. Hade det varit fotboll och liknande smällar hade inträffat, då hade rött kort tilldelats, båren plockats fram och en lång sjukhusvistelse hade varit att vänta.
tjejer som mockar, fyller vattenhinkar och fyller höpåsar samtidigt, medan en själv har fullt sjå med att utföra sysslorna var för sig.

Och skulle man någon gång erbjuda sina tjänster i stallet får man allt som oftast höra att: 'Gå en sväng med hunden – det går fortare om jag gör det själv'.
Så inte är det annat än rätt att frugan får bära skulden för mitt bristande självförtroende och för den pinfärska draken på min högra biceps!"