Gästbloggen - Så behandlar man en häst som blivit nedkyld
NOV
15

Så behandlar man en häst som blivit nedkyld

OM DENNA GÄSTBLOGG
Mälaren hästklinik fick tidigare i veckan assistera räddningstjänsten, när de hjälpte en häst som hade fastnat i vattnet i en å. Klinikens veterinär, medicinspecialist Anna Kendall, förklarar hur man påbörjar vård vid hypotermi – alltså nedkylning – om man hamnar i samma situation.

"Vad händer rent fysiskt med hästar som fastnar och blir nedkylda? Och vad kan man själv göra i väntan på hjälp?

Senast i veckan har vi assisterat i en räddningsaktion där en häst fastnat i vatten och det är tyvärr inte första gången vi har fått hjälpa hästar som fastnat i vatten och lera. När vi nu går mot kallare väder kan det vara värdefullt att veta hur man som hästägare kan påbörja vård vid hypotermi, om man nu skulle hamna i den väldigt tråkiga situationen. Vår medicinspecialist Anna Kendall förklarar:
  
Vi har tidigare skrivit om temperaturreglering i samband med feber, men vad händer i kroppen när man blir nedkyld och hur gör man för att förhindra allvarliga skador i samband med nedkylning – eller hypotermi som det heter? För att förstå detta behöver man veta lite om hur de normala kroppsreaktionerna på exponering för kyla fungerar.
  
Kroppens termostat (hypotalamus i hjärnan) har hos den vuxna hästen en förinställning på mellan 37,5–38,2 grader. Hästar är duktiga på att klara av kyla, det finns till exempel hästar i Mongoliet som under vintern lever i så extrema temperaturer som -40 grader Celsius utan att drabbas av köldskador.
När yttertemperaturen sjunker leds kyla bort från kroppen genom att den varma luften stiger från huden och blandas med den svalare lufttemperaturen. För att hindra detta och bevara värmen i kroppen kan man isolera sig med ett skyddande lager av fett innanför huden, eller genom att ha en ordentlig vinterpäls som håller kroppsvärmen kvar innanför (den varma luften blir liksom fångad i pälsen och kan inte stiga bort).
  
När detta inte räcker, drar de små blodkärlen i huden ihop sig vilket gör att huden blir kallare, men då blodet håller sig mer i de centrala delarna av kroppen hålls också kroppsvärmen kvar centralt. Detta är en mycket viktig mekanism för att förhindra avkylning av centrala organ (till exempel lever, lunga och njure) och för att se till att de bibehåller sin funktion. Om inte heller detta räcker för att hålla temperaturen uppe börjar kroppen att skaka. Muskelaktiviteten i skakningarna är ett sätt att skapa kroppsvärme!
  
Ju större ett djur är, desto mindre är risken för nedkylning eftersom kroppsytan i relation till kroppsvikten är mindre. På grund av detta är det mycket mer ovanligt med allvarlig nedkylning hos en häst jämfört med till exempel ett marsvin eller en kanin.
Samma förhållande gäller mellan stora och små hästar, där en mindre häst alltså är lite mer utsatt än en stor. Den allra vanligaste orsaken till undertemp hos hästar är faktiskt att man inte hållit rektaltermometern tillräckligt noga emot slemhinnan i tarmen, eller att spetsen har hamnat inne i en träckboll. Så den första åtgärden vid ”undertemp” utan tydliga yttre faktorer är att göra om mätningen och vara noga med att hålla tempen mot tarmväggen.
  
Hur kan det då komma sig att en häst som kan leva ute i -40˚C kan bli allvarligt nedkyld när den fastnar i åttagradigt vatten? Man har gjort studier på detta på människor och vatten är mycket, mycket bättre på att leda bort värmen från kroppen än vad luft är.
Vatten med en temperatur på 26˚C leder bort värme från kroppen lika effektivt som luft med en temperatur på 5˚C. På grund av detta blir det en potentiellt farlig situation om hästar (eller människor eller andra djur) fastnar i kallt vatten.
  
Vad gör vi med en nedkyld patient?
Inne på kliniken arbetar man för att återställa kroppstemperaturen igen, men detta måste göras utan att man skadar de centrala organen. Därför är inte målet att återställa hästens hudtemperatur, utan att höja den centrala temperaturen.
Hästen får kroppsvarmt intravenöst dropp och man kan också sonda hästen med kroppstempererad vätska direkt ner i magsäcken. Lite mer besvärligt men också effektivt är att ge kroppsvarmt vatten som ett lavemang, man sticker försiktigt in en slang i rektum och sköljer.
I situationer där det är svårt att få upp hästar ur diken eller sjöar kan det krävas att veterinär försöker börja ge kroppsvarmt dropp redan innan hästen dras upp, för att motverka kraftig nedkylning.
  
Utöver detta gör vi saker som man också kan göra hemma och här får du några råd om hur du kan göra i väntan på veterinär om olyckan är framme:
Hästen ska skyddas mot vind, eftersom vind tar med sig kroppstemperaturen bort från kroppen, och ska hållas i ett uppvärmt rum med varma täcken på sig. Täcken hindrar kroppen från att avge värme till omgivningen precis som fett eller päls.
Det är bra om kroppen torkar, men man ska undvika att gnugga huden eftersom detta kan skada den ytterligare om den redan är köldskadad.
  
Det är också mycket viktigt att inte försöka värma huden aktivt med spolning av varmvatten eller varmvattenflaskor. Detta beror på att huden då reagerar på den yttre värmen med att utvidga sina blodkärl. Huden kommer därmed att kännas varmare, MEN detta sker på bekostnad av att den centrala temperaturen sjunker och det vill man absolut inte!
Det finns beskrivna fall på humansidan där man genom att värma utsidan för fort har orsakat blodtrycksfall och chocktillstånd, så allvarliga att de har lett till att patienten dött. Det är alltså bättre att satsa på att hindra att patienten avger värme genom att isolera med kläder (eller täcken, paddar och lindor) och låta kroppstemperaturen stiga centralt först. 
  
Sammanfattning:
– Skydda mot vind i uppvärmt rum och lägg på varma täcken.
– Torka kroppen, men gnugga ej på huden.
– Spola inte med varmt vatten och använd inte varmvattenflaskor i syfte att värma upp hästen (ljummet vatten på mindre ytor är helt okej om det är i syfte att rengöra områden från lera, för att kunna bedöma och behandla eventuella andra skador).
  
Mälaren hästklinik"

taggar


liknande webbartiklar


Läst 54077 ggr





Fler inlägg

JAN
23

Gästblogg: "Har vi bitit oss själva i svansen?"

OM DENNA GÄSTBLOGG
I samband med att Distriktsveterinärerna förändrar verksamheten i norra Lappland skriver djurvårdaren Annika Hagstedt ett inlägg på sin blogg, som fått stor spridning. När mottagningen i Gällivare läggs ner blir hon av med jobbet – och djurägare får närmaste mottagning i Kiruna, tolv mil bort. Vi har fått tillåtelse att dela hennes inlägg. 

Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion men en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...



Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.


Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.



Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.



Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.


Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt


Läst 5620 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
16

Gästblogg: ”Eldsjälar – det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla”

Foto: Adobe Stock och Amelie Danielsson

OM DENNA GÄSTBLOGG
Anna Zetterlund är en ryttare och hoppdomare som även är ideellt engagerad i sin ridklubb. Hon jobbar som konsulent på Smålands ridsportförbund som är ett av 19 distrikt inom Svenska ridsportförbundet. I hennes arbete besöker hon ofta olika anläggningar och föreningar och stöttar dem i deras arbete. "Genom både mitt yrke och mina andra uppdrag träffar jag så många eldsjälar bland anställda och ideella ute i våra ridklubbar. De gör ett så otroligt viktigt jobb för ridsporten och det är viktigt att vi inte glömmer att uppskatta dem och deras arbete." Inlägget nedan publicerade Anna själv först på Facebook.

Kära ridsportvänner! Jag har ett viktigt meddelande till er. För det första vill jag säga att jag vet hur mycket ni alla brinner för det ni gör. Hur mycket tid, känslor, engagemang och pengar ni lägger ner på er livsstil, för vi vet ju alla att det inte är en hobby. Det är ett helt liv man väljer, och det bästa livet man kan ha.

Något som dock oroar mig mycket är det minskade intresset och uppskattningen för ideellt engagemang. Eldsjälar finns det fortfarande, men färre blir de och ännu mindre uppskattas de. Låt oss klargöra en sak: Ridsportens tävlingsverksamhet bedrivs till absolut största del på helt ideell basis, och så kommer det troligen alltid att vara. Föreningslivet är en av Sveriges starkaste folkrörelser och det är vårt ansvar att den fortsätter vara det. Även om ett fåtal privata aktörer gör vinstdrivande företag av större evenemang som driver sporten framåt kommer gräsrotsnivån och breddnivån att fortsätta drivas av ideella krafter.

I mitt arbete, i min roll som domare, i mitt eget ideella engagemang och genom alla mina grymma hästvänner träffar jag mängder med helt fantastiska eldsjälar ute i våra föreningar, om ni bara visste hur viktiga ni är! Därför är mitt viktiga meddelande följande:

Eldsjälar, funktionärer och föreningshjältar, fortsätt kämpa, slockna aldrig, det är ni som är hjulen som får ridsporten att rulla. Jag kan inte nog hylla er alla! Er tid, ert engagemang och er kunskap är så otroligt viktig för ridsporten.

Barn och ungdomar, engagera er i ridsporten. Det har givit mig oändligt med möjligheter, glädje, lärdomar, vänner, personlig utveckling och kunskap.
 
Tävlingsryttare, inse att man inte bara kan tävla för en klubb och aldrig hjälpa till. Någonstans i din förening sliter andra människor för att du ska kunna tävla. En förening som inte anordnar tävlingar får nämligen inte ställa ut licenser och kan då till exempel heller inte ha lag i olika serier. Tävlingsverksamheten kan också vara en viktig inkomstkälla för en förening och dess verksamhet, ibland helt avgörande för föreningens utveckling och fortsatta existens. 

Tävlingsryttare igen (jag själv inräknad), klaga inte på allt på en tävling. Ge självklart konstruktiv feedback om något kan förbättras, men inse att alla gör sitt bästa. Jag lovar er att alla faktiskt gör det. Ingen vill göra en dålig tävling, ingen vill ha ösregn ett helt meeting, ingen vill ha dåligt underlag, tråkiga hederspriser eller för långa tävlingsdagar. Det tål att upprepas: Alla föreningar gör sitt allra bästa, efter egen förmåga, både ekonomiskt och resursmässigt. Inse att alla faktiskt gör sitt bästa för att ni ska få vara på en bra tävling. Ideella eldsjälar lägger otaliga timmar av sin fritid, helt gratis för att ni ska kunna tävla. Tänk den tanken lite oftare när ni är ute på olika tävlingsplatser.

Hjälp varandra, uppskatta varandra, hylla varandra. Utan er, utan dem, utan oss, kan inte ridsporten existera. Och alla eldsjälar: Sluta aldrig brinna, ni är så otroligt mycket värda, utan er – ingen ridsport.

Länge leve ridsporten!

/Anna Zetterlund


Läst 21024 ggr Kommentarer Kommentera

JAN
15

Gästblogg: ”När du köper en häst, får du en historia”

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ulf Ulvefjell, är en uppskattad C-tränare i fälttävlan och terrängbanbyggare. Han har ridit internationellt och bedriver avel i liten skala på anläggningen Asplunda. ”Som tränare ser man mycket och eftersom mitt största intresse är ryttarens mentalitet och hästars beteende och interaktionen däremellan så föder det många tankar och insikter", konstaterar han. I ett blogginlägg skriver han finstämt om det här med att ta reda på sin hästs historia. Vi har fått tillåtelse att återpublicera det. Läs mer på Ulfs blogg


Foto: Adobe Stock och Privat

Historien som rullades upp förklarade nästan allt

Efter att ha fött upp hästar i många år blir chocken stor då man för en gångs skull köper en häst. När man ser dem födas och dagligen ser allting som händer i deras liv, hur dem utvecklas, uppfostras av de olika individerna i flocken och hur deras personligheter mejslas fram utifrån arv och miljö, blir ingenting förvånande när man rider in dem och börjar utveckla dem. När någonting händer känns reaktionen från dem naturlig. Det ligger helt i linje med vad man genom åren har sett hur de har utvecklats. Ingenting känns förvånande även om man kan överraskas av en reaktion i stunden men sen ser att “självklart så kan man vänta sig en sådan här reaktion på grund av detta och detta”.

Men när man köper en häst vet man oftast väldigt lite om hur deras historia sett ut. Detta hände mig för några år sen. Efter att ha provridit och blivit avslängd två gånger var jag mycket tveksam till att köpa detta sto. Men något hos henne fick mig ändå att köpa henne. Det blev en resa som fortfarande pågår men nu på en mycket lugnare nivå. Den första tiden hemma grät jag, bokstavligen, varje gång jag red henne. Hon var spänd, gjorde sina caprioler men framför allt sände hon ut så mycket sorg och smärta känslomässigt att jag nästan kvävdes. Varje häst jag har ridit har förmedlat någon form av känsla men då främst glädje, vaksamhet, osäkerhet eller liknande. Detta var något helt nytt för mig. Vi kollade henne på alla möjliga sätt för att se om hon hade ont på något sätt, men det gick inte att hitta något över huvud taget. Jag började då leta efter de som fött upp henne och de som hade ägt henne innan den personen som jag köpte henne av. Den historia som då rullades upp förklarade nästan allt. Pusselbitarna började falla på plats. Det finns många historier att berätta om denna underbara individ som hade blivit så ärrad av livet, som jag säkert kommer att återkomma till längre fram.

Det enda jag vill säga med detta är att när du köper en häst så köper du inte bara någon att rida på, du köper också en historia som du är skyldig att ta reda på så mycket som möjligt av, för att fullt ut kunna förstå vem du har valt att kalla din bästa vän.
  
/Ulf Ulvefjell
 
 


Läst 32871 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv

Galleriet på Hippson Market