"Att rida Mongol Derby har varit en väldigt häftig upplevelse, både otroligt tuff men samtidigt fantastisk. Det tog mig nio dagar att rida i mål och min tanke från början var att vara i främre ledet och satsa. Men efter en dålig start och efter att till slut ha hunnit i kapp några tjejer som jag hade blivit vän med innan racet – och som ville ta det lugnt – bestämde jag mig för att haka på dem.
Fördelen med att ta det lugnt var att jag lättare kunde ta in upplevelsen utan den ständiga pressen att stressa framåt. Vi tog lite avvikande turer ibland och tog tid på oss på stationerna, där vi kommunicerade med lokalbefolkningen och såg oss omkring. Var du i främre ledet hann du många gånger inte ens sätta dig mellan bytena.
De tre första dagarna var värst. Jag mådde väldigt dåligt, hade stora svårigheter med att få i mig mat och blev uttorkad. Kroppen skrek rätt ut, då var jag redo att ge upp. Men jag såg andra som hade det ännu värre och insåg vilken tur jag hade som inte råkat ut för någon olycka och hade hälsan i behåll. Så jag tog mig i kragen och efter dag tre blev allt mycket lättare.
Jag vande mig vid maten och kroppen vande sig vid den ständiga påfrestningen. Det som faktiskt gjorde det hela tuffare än man kanske tror, i alla fall för mig och mina kamrater, var bristen på hygien. Det fanns inga toaletter och väldigt begränsade möjligheter till att ens tvätta händerna.
Kläderna du hade svettats i hela dagen sov du med, hade du tur var det tillräckligt varmt så att du kunde ta av dem över natten. Men då var de fuktiga på morgonen när det var dags att ta på dem igen.
Och stanken – ALLT luktade illa. Vi kände verkligen hur det osade om oss av svett, häst, get och unket. Det låter kanske larvigt men det påverkar en mer än man föreställer sig. Dock hade vi turen en gång på slutet att bo vid en flod. Tyvärr var det för mörkt när vi anlände för att vi skulle kunna bada, men familjen vi bodde hos gav oss en liten balja så att vi kunde tvätta av oss. Det gjorde vår dag, haha.
Boendena över lag bestod av så kallade "gers", som är som vita tält med en kamin i mitten. Familjen hade oftast en egen, sedan trängde vi ryttare in oss i en där vi sov. Då vi bara fick ha fem kilo med oss var det många som sov direkt på marken. Vi kunde också campa men arrangörerna ville helst inte att vi gjorde det på grund av säkerhetsrisken, så vi avstod. Dessutom fanns det inga träd så skulle du campa blev det väldigt jobbigt att se efter hästen, jag vet någon som sov med grimskaftet bundet till foten.
Det var en del olyckor också. Till exempel fick flera stycken åka till sjukhus på grund av brutna ben, hypothermia och nackskador. Det var väldigt många avåkningar med sparkar till följd, ofta för att hästen blev skrämd av någon anledning. Någon hamnade i en riktig storm som skrämde hästen så att han åkte av och fick hjärnskakning. En annan vars häst blev jagad av hundar blev skrämd och bockade av sin ryttare som bröt ett revben. En annan häst trampade ner i ett hål och gick omkull så att ryttaren bröt nyckelbenet. Ytterligare en annan blev sparkad i ansiktet efter en avåkning som skrämde hästen. Någon åkte av i samband med uppsittning och blev sedan översprungen. Detta är bara några av olyckorna som hände.
Men vi ska också komma ihåg att det var över 1.200 hästar som blev ridna, så det är inte konstigt att olyckor sker. Hästarna i sig var helt fantastiska och hade blivit noga utvalda till att vara kapabla att klara 40 kilometer. Det var även veterinärkontroller vid varje byte, så alla var noga med att se efter sina hästar.
Att olyckor sker har helt enkelt mycket att göra med otur, samt att det så klart är ett extremt äventyr vi genomförde. Vi var inte vana vid hästarna och de var inte vana vid oss. Men på det stora hela gick det väldigt bra för alla och ingen blev allvarligt skadad, alla kunde återses i slutet av racet.
I år var tydligen det längsta och snabbaste racet hittills, då vinnarna avslutade på dag sju och hela sträckan var 1.020 kilometer.
/Suzanna"
Foto: Privat
Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, och med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu.
Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs ridhuset) på Ramsele fältrittklubb. Efter närmare 30 år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönderfrusna leder, upprepade luftvägsinfektioner samt påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb.
Att under extremförhållanden med väder och vind – som numera är ett faktum snarare än en tillfällighet – känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös. Att försöka göra idrotten jämställd på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu.
Hur många i dag, 2019, är villiga att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och sitt arbete i ett klimat med temperaturer ner emot minus 25 grader, med förfrusna fingrar och tår som följd? Eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar dammig miljö likt Saharas öken?
I vår kommer alla krafter och allt fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera samt stabilisera ridhallen. Jag och övriga på Ramsele fältrittklubb mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden.
Frågan kommer även att ställas till Sollefteå kommun och ett antal privata aktörer i form av sponsorer. Ramsele fältrittklubb har erhållit ett bygdestöd på 380 000 kronor som vi kommer börja att finansiera takets isolering och stabilisering med. Totalt kommer vi behöva 980 000 kronor för att ro projektet i land.
Vi på Ramsele fältrittklubb kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett hundratal människor varje vecka prioriteras samt vårdas.
Efter 30 års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling, trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden. Föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda.
”It's time for change”
/Monia Häggkvist
Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll med små vindbyar":
Det här kommer vara min sista vinter i ”plåtlådan” om ingen förändring sker, med blandade känslor låter jag meddela detta offentligt här och nu! Jag finner det omöjligt att fortsätta bedriva en rättvis och fullt ut fungerande verksamhet i plåtlådan (läs:ridhus) på Ramsele Fältrittklubb. Efter närmare 30år i denna miljö sätter hälsan stopp. Sönder frusna leder, upprepade luftvägsinfektioner och påverkan på lungor och stämband är ett högt pris att betala för sitt jobb. Att under extremföhållanden med väder och vind som numera är ett faktum mer än en tillfällighet, känna sig orolig för skrämmande ljudnivåer, och att verksamheten inte kan bedriva sina aktiviteter fullt ut gör mig mer än sömnlös😔 Att försöka göra idrotten jämnställd, på samma villkor och tillgänglig för mera och flera, känns avlägset i detta nu. Hur många idag 2019 är villig att utöva sin idrott, hobby, fritidssysselsättning och arbete i ett klimat med temperaturer ned emot -25 med förfrusna fingrar och tår som följd, eller under en värmebölja från en stekhet plåt som orsakar en dammig miljö likt Saharas öknen? I vår kommer alla krafter och fokus läggas på att fullfölja projektet med att isolera/stabilisera ridhallen, Jag och övriga på RFRK mottager tacksamt all hjälp, stöd och konkreta tips som finns bland alla er som tycker klubben bedriver en viktig verksamhet i bygden🙏🏻❤️🐴 Frågan kommer även att ställas till Sollefteå Kommun och ett antal privata aktörer i from av sponsorer. RFRK har erhållit ett bygdestöd på 380.000 kronor som vi kommer börja finansiera takets isolering/stabilisering med, totalt kommer vi behöva 980.000kr för att ro projektet i land. Vi på RFRK kräver en förändring där det satsas mer på flickidrotten och att den verksamhet som engagerar så många som ett 100tal människor varje vecka prioriteras samt vårdas. Efter 30års verksamhet har vi nog bevisat att vi står för en hållbar och långsiktig utveckling trots våra uråldriga och undermåliga förhållanden, föreställ er då vad som skulle ske med en gynnsam miljö både för kunder, hästar och anställda 🤗 ”I’ts time for change” /Monia Häggkvist PS. Slå på ljudet och ta del av en lektion under en ”vanlig kväll” med små vindbyar. https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2FoRrO87&h=AT3OakGhQql-f03Ta06ewSIbGXDq2_oN3Gk5yJ6zGItwNOEgC8djMatsBzsAFkjYfj6aJdO3e8nMgaEGh3pxla_2rd-bgB9Ln49Jfpr9vRMTQiHb5IxsAQsGb2DI1jsQtsnXkio&s=1
Publicerat av Ramsele Fältrittklubb Måndag 18 februari 2019
Läst 7846 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Läst 26025 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Foto: Adobe Stock och Privat (porträtt på Jenny till höger)
Visst har vi sett dem, delat stall med dem, varit i samma träningsgrupp som dem, varit dem själva...
Inte helt sällan ser jag ekipage där jag undrar om ryttaren verkligen gillar sin häst. Ryttarna är arga och frustrerade. Ibland är de inåtvända och visar inte några känslor alls, ibland är de utåtagerande med arga ord, ben och händer. Och det är ett tydligt mönster. Det är inte en dålig dag eller någon tillfällighet, de här två individerna har helt enkelt ingen god kemi sinsemellan.
Att ha en häst är som att ha ett förhållande. I alla förhållanden kommer det förr eller senare tuffa perioder. Då finns det ett par olika vägar att välja:
– Du kan lunka på, på precis samma sätt. Låta de dåliga sakerna bli till gruskorn i maskineriet som skaver, river sönder och skapar mer ilska, obehag och negativa känslor. På sikt brukar det skapa så mycket negativt att det innebär att relationen är otroligt svår eller till och med helt omöjlig att reparera.
– Du kan aktivt försöka finna lösningar, strategier och samtidigt behandla din partner med kärlek, respekt och en förlåtande attityd trots att det är lite besvärligt mellan er just nu. Det kräver arbete, engagemang och en stor vilja för att lyckas (och den viljan bygger ofta på äkta kärlek). Det är ingen spikrak väg men målet, vad arbetet ska leda till, är tydligt; en starkare, mer tight relation.
– Du kan själv känna att "visst, det här var en trevlig tid, men nu känner jag att mina känslor inte är tillräckligt starka för att jag ska kavla upp ärmarna och göra det verkliga jobbet. Så därför väljer jag att avsluta relationen".
Just det där sista är ofta hästmänniskor lite rädda för, upplever jag. Visst, jag skriver under alla dagar i veckan på att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång, för livet med hästar består av många sådana... Även av större art! Men kärleken, den äkta kärleken till just den här individen, måste finnas där tycker jag. Vilken häst ska behöva leva sitt liv utan att få känna äkta kärlek? Ha inte kvar en häst som du inte tycker om på riktigt bara för att den har kapacitet, är vacker, för att din tränare tycker att du borde ha den och så vidare.
Det är ditt ansvar att jobba för att din häst ska vara glad och trivas med sitt liv. Hästen är en levande individ som inte har någon som helst plikt att uppfylla dina drömmar, den har ju inte valt sitt liv och ditt mål. Men samtidigt är hästar fantastiska på så sätt, de presterar ofta på toppen av och inte helt sällan lite över sin förmåga om de har en riktigt bra, kärleksfull relation till sin ryttare.
För mig är inte kärlek godis och exklusiva inköp till hästen. Det är respekt, det är en extra klapp, en eftergift, en förlåtande attityd, att jag med mitt röstläge låter den få trygghet och beröm, att jag arbetar med den systematiskt och lyhört, att jag är konsekvent och att jag utstrålar kärlek.
När man träffar ett ekipage (eller ett mänskligt par för den delen) där det finns äkta kärlek så ser man det nästan omgående. Det liksom bara ligger i luften. Allt går inte perfekt, men det som går snett förlåts och görs om tills det sitter, utan ilska och hårda ord. Tydlighet, visst, men med respekt och omedelbart beröm när minsta lilla bit faller på plats.
Jag har själv fått in hästar i träning som jag känt att om jag skulle ha den här hästen år efter år så hade jag inte älska den på riktigt. Det betyder inte att det är en dålig häst, det är bara inte min hästpartner över lång tid. Men eftersom mina uppdrag oftast är tidsbegränsade så är det inget problem, vi hinner sällan längre än till förälskelsefasen.
Så min uppmaning till dig är: Älskar du inte din häst – sälj den till någon som gör det! Både ditt och hästens liv är för kort för kärlekslösa relationer.
/Jenny Karlsson
Läst 53442 ggr | Kommentarer | Kommentera |
Hippson nr 1
Special: Bli bäst på helheten. I årets första nummer djupdyker vi i Pether Marknes vinnande system. Tidningen innehåller även unika planeringsmallar för häståret.
Läs mer om innehållet
Dessutom:
Bli prenumerant!
Tecknar du en prenumeration skickar vi specialnumret till dig direkt, utan extra kostnad. Därefter får du ytterligare sex utgåvor. Allt som allt sparar du 198 kronor jämfört med lösnummerpris.