Foto: Privat

 
"Jag heter Bigota men kallas för Biggan och i dag vill jag prata om det här med utanförskap. Hösten 2017 gjorde jag min första termin hos Karlskoga ridklubb och jag fann direkt en sann vän, Castania. Åh, hon var verkligen min bästa kompis. Hon såg mig för den jag var och bekräftade mig varje dag, även fast jag är lite egensinnig.
  
Som ni alla säkert vet så såldes Castania under våren och efter det har ingenting varit sig likt. Jag har inte hittat någon ny kompis och jag känner mig väldigt utanför. Fröknarna har försökt hjälpa mig att hitta nya vänner, men jag bråkar bara med de andra hästarna så det har tyvärr inte gått vägen. De har ju redan sina gäng och kan sina platser i flocken, då är det inte så lätt för mig att komma in.
Jag får kanske ta på mig lite av mitt utanförskap själv, för så länge jag inte släpper till lite så kommer inte heller de andra hästarna att acceptera mig. Det är så vi hästar fungerar.
  
Det jag vill få fram med detta är att om det är någon här som läser och känner igen sig så vill jag säga att jag tänker på dig. Du ska veta att det inte är fel på dig. Du ska aldrig tvivla på om du är bra nog, för vi alla är helt perfekta så som just vi är.
Om du vill prata med någon så finns jag alltid här för att lyssna, men jag kanske inte svarar så mycket tillbaka. Du kan alltid vända dig till våra fröknar också, det brukar jag göra. De säger att på ridskolan är alla välkomna, oavsett vem man är eller var man kommer ifrån.
  
Man är alltid trevlig mot varandra och visar respekt för alla. Vi hälsar, hjälps åt och berömmer, här ska ingen känna sig utanför eller bortglömd, vare sig man är häst eller människa. Och vet ni vad som är så bra med oss hästar? Vi fungerar lite som terapi. Har man haft en dålig dag eller har något som tynger en så mår man alltid mycket bättre av att få umgås lite med oss.
Jag och mina kompisar är experter på att läka och trösta och vi vill inget hellre än att ni ska vara glada. Vi må vara stora djur, men vi har desto större hjärtan. Jag säger mer kärlek och mindre hat!

Stor kram från Biggan 🦄"
  

Foto: Privat och Jenna Vainiopää

Att ha shettisar är inte samma sak som att ha halvblod

"Kära dagbok, jag vet inte riktigt var jag ska börja... Detta att äga en ponny (Karma) förklädd till mammut var kanske inte riktigt som jag trott. Sju månader ung är Mammuten. Jag har ju även modern till Karma, men hon måste ju ha adopterat den lilla eftersom:
1. Modern ser inte ut som en mammut.
2. Mildare och lugnare mammaponny får man leta efter.
 
Ska jag vara helt ärlig tror jag det är Emil i Lönneberga som återfötts till mammut. Som du vet är jag hemma på heltid så detta att hinna med 1,5 shettisar borde ju inte vara några problem! Ack så fel jag hade...
  
Tidigare i dag började hunden vråla som en tok. Jag undrar varför och tittar ut. Där står Mammuten och praktiserar blandade små skutt med diverse karate-liknande sparkar...på gräsmattan!
 
Jag rusar ut i hallen och får på mig skor och jacka. Går 'lugnt' runt huset, bara för att se en liten cylinderliknande mammut sätta av bort över markerna mot grannens tomt. Som den väldresserade människa jag är följer jag givetvis efter. Småspringandes! Medan jag tänker högt 'Ha! Flämt, flämt, nu har jag henne! Hon kommer stanna vid äppelträdet. Lättfångad!'

Mamma Baccara och Karma, "Mammuten".
  
När jag pustandes och stånkandes kommer fram kan jag ju konstatera att älgarna inte lämnat ett enda äpple. Det vill säga, Mammuten är redan på väg åt motsatt håll. Om du inte vet det redan kan jag ju uppdatera dig med att det är sex hektar öppen mark, sen skog med stort S efter det.
   
Mitt på gärdet står två rådjur. Mammuten sätter efter dem! Givetvis inte mot mig utan bort mot skogen. I min enfald trodde jag att hon nog skulle vända vid skogen. Men nädå. Hon rusar efter dem in i skogen. 
  
Jag gör en helomvändning och rusar nu mot mammaponnyn som är kvar i hagen. Tar tag i grinden och håller på att få en infarkt. Jag glömde stänga av strömmen! Har ju virat folie runt handtaget eftersom Mammuten lärt sig öppna genom att bita i plasthandtaget. Typ 'Tada!' och hon är ute. 
  
Grabbar tag i mamman och börjar gå mot skogen. Då ser jag två rådjur komma springandes ut ur skogen för att nästan direkt rusa in i nästa skogsflik. Mammuten är inte långt efter. Så där fortsätter det en bra stund. In ut, in ut. Jag är ju inte sämre än att jag hänger på. Till mammaponnyns stora missnöje: 'Flera viktiga minuter av dagens ätande förstörs av detta...springa?!'
  
Efter att ha jagat efter den lilla Mammuten i 45 minuter lyckas jag få ta på henne. Med hjälp av en morot. Tack gode gud för morötter! Går sen med bestämda steg mot hagen. Släpper in dem, sätter på strömmen och ringer grannen. Lämnar ponnyerna med orden: 'Nu stannar ni på den här sidan av tråden!'
  
Grannen svarade på två signaler:
Jag: Hej, hade inte du ett sådant där monsteraggregat? Kan jag låna det?
Först då uppfattar jag att han låter konstig. 
Jag: Men hur är det?
Då brister han ut i gapskratt.
Grannen: Jag har i över en timme betraktat er. Aggregatet har jag redan ställt fram. Så här roligt har jag inte haft på år!
  
Arg som ett bi marscherar jag mot bilen för att hämta det där jäkla aggregatet. I bilen börjar jag fundera. Tänk om man kunde ha Mammuten ungefär som en drever. Driva viltet mot jägaren. Det hade kanske varit något. Jag berättar om denna geniala idé för grannen.
I ren fasa spärrar han upp ögonen. 'Nej nej neeeej...', kvider han och fortsätter: 'Grabbarna hade aldrig låtit mig få vara efter något sådant. Tänk dig själv att sätta en pejl på en liten mammut med rosa täcke, lila glittrande grimma och bjällror och ta med den ut till grabbarna i spårlina. Inte nog med det, jag ska förklara för dem varför jag lämnat hunden hemma för den glittrande Mammutens skull. De ska ju kunna skjuta viltet. Jag tror inte att de ens kan sikta utan att skaka av skratt', säger han.
  
Lite lätt förolämpad å Mammutens vägnar tar jag aggregatet och lämnar den fortfarande förskräckta grannen. Superström på snöret och två trötta shettisar senare lämnar jag för att gå in i värmen igen. I morgon är en ny dag.
  
/Susanne"

Foto: Simon Johansson

Att ge insulin till en diabetiker med lågt blodsocker är livsfarligt

"Vi är på samma tävling och ni hittar mig liggandes vid ridhuset. 'Har hon svimmat eller är hon död?' Svaret är med all säkerhet att jag har lågt blodsocker och har svimmat av, på grund av min diabetes.
 
Bredvid mig ligger min väska och i den ligger två olika sprutor, en liten svart dosa (min blodsockermätare) och mina kort. Vissa av er förstår säkert vid detta laget att jag har diabetes och tar därför upp sprutorna. 'Ska jag ge dessa? En diabetiker behöver ju insulin!' Andra vet inte alls och ringer 112.
  
Ger ni mig någon av sprutorna? Eller gör ni något annat? Vad har NI fått lära er eller vad har ni fått höra från andra?
  
Svaret är: Ge aldrig en diabetiker en insulinspruta. Ring alltid 112 och ta inga egna beslut när det gäller personens mediciner. Det man kan göra är att ge personen något sött som inte behöver tuggas eller sväljas (honung eller sirap under läppen för att inte riskera kvävning). Om någon ger mig sprutan när jag har svimmat av lågt blodsocker – då dör jag. För insulin sänker blodsockret medan socker höjer snabbt.
  
Tack för att ni läste och jag hoppas innerligt att NI slipper se någon drabbas av detta och att jag slipper det själv. Det har ännu inte hänt men kan dessvärre hända när som helst, för alla diabetiker.

/Julia"