Gästbloggen - Gästblogg: Väl förberedd blir nyårsnatten hanterbar
JAN
04
2018

Gästblogg: Väl förberedd blir nyårsnatten hanterbar

OM DENNA GÄSTBLOGG
När Louise Hermansson köpte arabstoet Nixi blev nyår en plåga. Stoet blev enormt stressad och för att klara av tolvslaget utarbetade Louise ett koncept för att göra kvällen och natten så stressfri som möjligt för sin häst. Här delar hon med sig av sina erfarenheter och tips för hur man minskar stressen hos hästar under nyårsnatten.

"2010 köpte jag ett arabsto. Nixi, som hon hette, var för det mesta lugn och avslappnad men lite tittig som araber brukar vara. Jag hade haft henne i nästan ett halvår när nyårsafton kom. Jag hade inte märkt på Nixi att smällarna gjorde henne mer orolig än hennes hagkompis, så vi tog in hästarna strax innan 16. Då verkade allting rätt lugnt och hästarna gjorde inget mer än att stå och lyssna lite extra när det kom en smäll. 
  
Ett par timmar senare ska jag och min mamma gå ner och titta till dem, och jag har ALDRIG någonsin sett något liknande. Det var en tjock dimma i hela stallet, Nixi var fullständigt livrädd och sprang runt så mycket i boxen att hon svettats igenom sitt vintertäcke och fått luften i stallet att förvandlas till ånga. Resten av kvällen och natten blev som ni säkert förstår fruktansvärt traumatisk för både oss människor och för Nixi.
Vi hade telefonkontakt med veterinär som sa till oss att vi fick vara beredda på att hjärtat kanske stannar på henne av rädsla. Eftersom Nixi redan var uppe i en sån enorm stressnivå kunde inte veterinären hjälpa oss, sedering skulle alltså inte hjälpa i det skedet, hästen måste vara lugn när sederingen ges för att den ska ha någon effekt. Helt hjälplösa fick vi kämpa så gott vi kunde med att lugna henne, som sprang fram och tillbaka i boxen konstant.
Helt klart hade det betydelse att vi fanns hos henne och hon sökte hela tiden kontakt genom att putta på oss med mulen. Vi bytte täcken så ofta vi kunde eftersom hon trots att det nästan var 15 minusgrader ute svettades igenom allt man la på henne. Hon var som tur var världens snällaste häst och försökte att inte springa över oss under täckesbytena, men det var långt ifrån en säker situation. 
  
Fantastiskt nog klarade hon sig utan några fysiska men (har aldrig varit så tacksam över hennes distanslinjer förut som troligtvis hjälpte henne att orka med kvällen), men hennes reaktioner vid smällar (oavsett om det var raketer eller älgjakt) blev mycket värre och hon kunde få panik när man var ute och red om det smällde nånstans. Alla var överens om att detta var något vi aldrig ville uppleva igen, så vi blev helt enkelt tvungna att göra allt vi kunde för att underlätta nyårsaftnarna för vår älskade häst. 
  
Då, när detta hände, var inte sociala medier så särskilt stora och det var inte alls lika lätt att läsa sig till hur man kunde göra för att hjälpa hästarna på bästa sätt, utan det fick bli ett lååångt googlande och letande efter alla möjliga prylar och tips som skulle kunna hjälpa Nixi att överleva kommande nyår. Vi lyckades komponera ihop ett fungerande koncept som jag mer än gärna delar med mig av till andra hästägare!


Innan det har blivit nyårsafton ser vi alltid till att:

Täcka för alla fönster med frigolit (cirka 10–15 cm tjock)
Min pappa mätte och skar ut passande bitar som vi sätter för alla fönster med. Dessa stänger ute allt ljus från raketerna och ljuddämpar även lite. Har man hästar som är lite känsliga för förändringar kan det vara bra att sätta dit frigoliten någon vecka innan nyårsafton, så att man inte gör dem oroliga över det när de redan är rädda för smällarna.

Se till att en fungerande radio finns i stallet
Samma tänk här, är hästarna inte vana kan man börja nån vecka innan och ha radion på i bakgrunden hela tiden, så att hästarna inte reagerar på det. Eftersom smällarna ofta sätter i gång flera dagar innan nyår kan ju det också maskera ljudet från dessa, även några dagar innan det värsta börjar.
  
Ha pratat med veterinär och fått lugnande medel utskrivet
Vi blev tvungna att ge Nixi lugnande under hela eftermiddagen/kvällen. I samråd med veterinär får man välja det preparat som fungerar bäst, vi använde Sedalin (som jag dock är ganska säker på har slutat tillverkas), men i stället kan man antagligen använda Plegicil eller Domosedan, rådfråga dock veterinär vad hen tror blir bäst. OBS!!! En häst som är sederad får INTE äta eller dricka, den kan sätta i halsen och kvävas.
  
Ta fram öronproppar/huvor/grimma som hästen ska ha på nyårsafton
Öronproppar och huvor använder man kanske inte alltid till vardags, så det är bra att förbereda så att man har detta med sig till stallet ett par dagar innan nyår. Till Nixi köpte vi öronproppar och huvor som används på travhästar. Huvans innersta del bör vara i gummi, alternativt att man köper lösa "gummiöron".


När nyårsafton väl har kommit brukar schemat för dagen se ut så här:
  
Under förmiddagen förberedde vi i stallet, gjorde det mysigt och hade med fika ner eftersom det blir många timmars passande av hästen. Hästarna går ute till 16.30 senast, det ska inte ha hunnit bli särskilt mörkt eftersom ljuset från raketerna syns mycket tydligare då. 
När hästarna kommit in tar vi på all utrustning, först öronpropparna, sedan travhuvan (med gummiöronen fastsydda i travhuvan), sedan en vanlig huva (tänk på att travhuvan är rätt bred så den vanliga huvan bör vara en eller två storlekar större än vad hästen har normalt för att den ska passa över). Över det satte vi sedan en flughuva och en grimma för hålla allting på plats. Tycker hästen att det är obehagligt att få på sig utrustningen, vänta med detta tills den är sederad. 

Vid 16.50 fick hon första dosen Sedalin, 2 ml (Nixi vägde 365 kilo, och vad jag har hört från min veterinär är araber vanligtvis mindre känsliga för sedering än andra hästar, så man får testa sig fram vad som funkar för just sin häst). Vid 20.00 fick hon dos nummer två, 1 ml. Mellan dos nummer två och tre turades jag och mamma om att gå in till huset och äta nyårsmiddag. När klockan blev 22.50 fick hon dos nummer tre som skulle hålla henne sederad genom tolvslaget, 2 ml. 
  
Eftersom hästen inte kan äta eller dricka under cirka tolv timmar är det viktigt att innan man sederar hästen se till att den har ätit och framför allt druckit ordentligt för att slippa kolik (mina dricker gärna mer om de har äpplejuice i vattnet, annars är Betfor ett alternativ). Man kan också ge parafinolja över kraftfodret för att tarmarna ska vara ordentligt smorda. Både innan och efter sederingen är det också bra om hästen får röra på sig, så gå gärna promenader eller ridning.
  
När hästen börjar piggna till efter sederingen gäller samma sak här, få hästen att äta och dricka. Eftersom det blir ett långt uppehåll utan mat bör man om man kan under kommande dagar dela upp utfodringarna på fler gånger för att minska risken för magsår (hästars magsaft är stark, och är magen tom på mat under en längre tid kan risken för magsår öka). 
  
Det här fungerade för oss, Nixis enda reaktion under kvällen blev precis vid tolvslaget då hon höjde huvudet lite när det smällde som mest. Det kräver att man är beredd att lägga både tid och lite pengar på sin häst, men för mig – och säkert många andra – är det en självklarhet om det är det som krävs. 

Jag hoppas att detta kan vara till hjälp för någon! 

/Louise Hermansson"


Läst 42937 ggr




Fler inlägg

NOV
15
2021

Morning mist
Foto: Adobe Stock och Privat (infälld)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström jobbar som veterinär och har 30 års erfarenhet. På fritiden är hon engagerad som exteriördomare för många raser och föder upp fjordhästar med stuterinamnet Kry. I sin privata blogg, som inlägget nedan kommer ifrån, resonerar hon kring huruvida människan förmänskligar hästen som individ och hon ställer sig frågan hur mycket hästmänniskan verkligen gillar just hästar?

Ibland tror jag att många så kallade hästvänner inte alls gillar hästar. Fast jag tror inte att de håller med eller tänker så.

Gillar du hästar förresten? Alltså på riktigt. Då menar jag att du tycker om hästen som häst och vill att den ska få leva sitt liv som häst. Alltså inte som människa.

Du får gärna vara hästmänniska, för då hoppas jag att du bryr dig om vad som är bäst för hästen. Bäst för hästen som häst då. Inte som människohäst.

Jag ser alldeles för många hästar som får leva ett liv som anpassas efter människornas behov. Det är därför jag undrar om de gillar hästar som är hästar. Jag ska ge några exempel.

Hästar är flockdjur och behöver sin flock för trygghet och trivsel. De vill ha andra hästar som delar på vakten, och de vill bli kliade av andra hästar. Jag tror att detta är en väldigt viktig del i hästars liv, och tror faktiskt inte att de är lyckliga utan riktiga sociala relationer, som är närmare än att se andra hästar eller nosa genom boxgallret.

Ändå går massor av hästar ensamma i sin box och ensamma i sin pyttelilla hage. Man säger att de gör det för att inte bli skadade. Men hur skadade blir de i själen av detta liv?

Hästar är grovfoderätare, som vill ströva långa sträckor i långsam takt och beta många timmar under dygnet. Då mår de bra i själen, och då mår de bra i magen. Med rätt grovfoder behövs det bara kompletteras med salt och mineraler, och så vatten förstås.

Ändå vill vi ge dem en massa kraftfoder, och gärna diverse andra saker i små dyra burkar, för att toppa prestationen, för att de ska bli "slanka" (ingen buk full av fiberrikt grovfoder) och snygga, eller för att vi tror att det går lika bra. På natten får de stå på spån och höet är slut under många, långa timmar.

Hästar har en funktionell päls, med fantastiska egenskaper som gör att de kan stå emot de flesta väder och hålla sig lagom varma och torra. Speciellt om de har en ligghall och tillgång till grovfoder så fryser de nästan aldrig.

Men vi köper täcken, och halstäcken och vi klipper och klipper. Inte bara lite för att lufta vid arbete, utan vi klipper bort hela den fina pälsen, och får köpa ännu mer skydd mot skav. Men det är klart att helklippta och halvnakna så blir de ju nästan som vi, så gott som hårlösa människor.

Och det är väl inget större fel på människor. Men är det en människa som du vill ha så kanske du kan hitta en sådan vän? Låt din häst vara häst, så kommer den att lyssna på dig och ge dig så mycket. Faktiskt sådant som inte människor kan.

De försöker lyssna och förstå oss, och det gör de oftast väldigt bra. Om du verkligen tycker om hästar så försök lyssna på vad som de tycker är viktigt och inte bara vad du skulle välja som människa. Då blir du en riktig hästmänniska och en riktig hästvän.

/Helena Kättström


Läst 23975 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
12
2021


Foto: Tomas Holcbecher

OM DENNA GÄSTBLOGG
Åsa Torninger är frilansskribent, verksamhetschef hos Upplands Bro ryttarförening, tränare, ryttare och banbyggare. I ett Gästbloggsinlägg delar hon med sig av hur hon imponeras av den stora idrottsliga prestation som hopplandslaget gjorde när de red hem guldet i OS. Tre lagryttare som ska hyllas som de elitidrottare de är. Och som är en sann inspiration för en ridsport som sätter hästens bästa i första hand och som visar på vikten av att även ryttaren måste vara en vältränad atlet. 

Jag kan inte sluta förundras, det tar liksom inte stopp, en evig beundran och fascination har slagit rot. Hur kommer det sig att svensk hoppsport tagit sig dit de nu gjort inför världens alla ögon? Peder sa det själv i någon intervju:
– Som ryttare har man en tendens att rida såsom man är som person.
Well, det undgick väl ingen att här hade vi tre stycken fokuserade, lugna, vältränade, disciplinerade, mycket väl förberedda vinnarskallar den ene mer kreativ än den andra. Tre människor som inte hade lämnat något åt slumpen och hade huvudet på skaft när det gällde som mest. Människor som lever ett liv där drömmen är verkligheten. Människor som jobbar extremt hårt för att leva den drömmen och nå sina mål. Som är omringade av passionerade och lika målinriktade medarbetare, långtidssatsande sponsorer, kärleksfulla familjemedlemmar och vänner. Jag får känslan av att tillsammans styr de kosan i en vacker symbios, kantad av mot- och medvind mot målet, dag ut och dag in.

På sociala medier ser man Malin ta milen vecka efter vecka, Peder styrketränar och yogar, jag möter Henrik löpandes i Stockholm city under LGCT-tävlingarna utan en tillstymmelse av att jaga efter andan. De alla rider med en lätthet i sitsen, använder små hjälper, följer hästen minutiöst i dess rörelser framåt och uppåt. Det är som att de tillsammans har lagt grunden och nu slagit fast att denna moderna, medvetna och hästvänliga ridstil är grunden för en svensk hoppryttare var denne än befinner sig – på ridskola, träning eller tävling! 

Självklart kan man tycka att dessa hästar härstammade ur en prestationsavel där energi, kapacitet, lätthet och kvickhet slår högt, kräver en sådan ridning, absolut. Men jag tror att alla hästar med fördel rids mer eller mindre så och om du som ryttare alltid gör ditt bästa för att läsa av hästen, hålla dig själv i en god form psykiskt och fysiskt, inverka i den lätta sitsen, träna klokt och efter hästens förmåga så har du en chans när din All In dyker upp. Att göra det bästa av er tillsammans. Oavsett om du vill tävla eller inte. Det är en modern ridkonst vi har sett utövas nu och den har kammat hem ett olympiskt guld! 

Indiana, All In och King Edward är magiska superstars men ingen av dem hade kunnat hoppa banorna själva eller med en sämre ryttare, den gamla stämpeln att hästen gör jobbet och ryttaren kan hoppa upp bakfull, tung i gumpen och ta ett vinnande varv är för evigt borta, passé och utesluten. Vi ser tre människor vars jobb är elitidrottare. När jag ser intervjuerna, där lättnad och ödmjukhet varvas med beundran för hästen ryser jag och tänker att inser de hur mycket deras insats betyder för bredden, för massan för alla oss som håller på med hästar på något sätt? Med all säkerhet gör de nog det, inom sinom tid. För dagens ryttare – unga som gamla – är dessa tre var och en och tillsammans den ultimata förebilden.  

De lever ett liv där inget fiffel och båg förekommer, där de kan stå rakryggade som personer, där de på olika sätt under sitt liv inhämtat en enorm kunskap om häst och hoppning genom att jobba åt andra mer kunniga, alltid vara nyfikna, ständigt vara på väg framåt utan att gå över lik och alltid, ja alltid försöka förstå hästen. Om du förstår din hästs mentalitet och fysik, förstår att varje häst är en egen individ och vad den behöver för att kunna må sitt bästa och hjälpa dig att uppnå dina drömmar – ja, då är du en bra bit på väg! Och jag tror att du är helt rätt ute om du dessutom lär känna dig själv  dina  utmaningar i vardagen , egenskaper och personliga drag. 

Då kan du rida som du är och vill vara!  

Medaljerna, placeringarna och hela sättet de 18 rundorna reds på är en prestation nästan bortom ord. Vi har haft förmånen att se svensk ridsporthistoria skapas och en vackrare historia har jag nog aldrig i mitt liv sett! 

//Åsa Torninger 


Läst 125711 ggr Kommentarer Kommentera

AUG
11
2021

OM DENNA GÄSTBLOGG
Kerl, eller "Kalle", är en valack med en speciell historia. I Gästbloggen berättar Emmalouise Wendin Löwgren om hur hennes mamma lyckades med den svåra uppgiften att förstå den bestämda hästen och om hur "Kalle" vann hela familjens hjärta.

Foto: Ronja Rylander.

Kerl (SWB) föddes i Genarp 1991 e Mowgli - Lombard hos sin uppfödare Eva Ingemansson. Han var en talangfull hopphäst och hade en fin karriär därefter, men någonstans på vägen såldes han till en ridskola då han visade sig vara svår att matcha. Han var känslig och het och blev därför svår både i hantering och i ridningen. Han blev ökänd bland eleverna och passade inte in i verksamheten.

Han blev återigen såld, nu som allroundhäst för välutbildad var han, men sin alldeles egna ryttare hade han ännu inte funnit. Han tävlades lite, men han var fortfarande tuff och het och gjorde för det mesta precis som han ville. Det blev liksom bäst så.

Han blev såld ytterligare en gång, en sista gång skulle det visa sig. 2002 köpte Nina honom, min mamma. Hon hade precis förlorat sin Labyrinth, hennes bästa vän sedan 16 år tillbaka, och hade nu letat land och rike efter en trevlig häst att utvecklas med. Hästen med stort H stod inte alls långt borta, han stod nästgårds, 3 km från gården. Hon föll för honom direkt! Han var vacker, välutbildad och modig. Han fick genast komma hem till gården, sedan började det... 

Grejen med Kerl är att han aldrig i sitt liv hade haft en trygg ledare, han har därför själv tagit sig an den rollen. Vi var fotfolk, han var 175 cm muskler med ett pannben tjockare än ett mjölkpaket. Det blev minst sagt problem, med allt. Så pass att mamma inte längre fick hämta in de andra hästarna från hagen eller vågade släppa in mig och min syster in i stallet. För det var hans stall och det var minsann hans hästar också. Mamma kämpade på i ett år med honom, försökte förstå honom. Mutade honom med godis och strök honom medhårs, försökte för allt i världen att få honom att acceptera mamma som en i gänget. Det gjorde han inte. 

Det blev så illa att mamma inte såg någon annan utväg än att sälja honom till någon som skulle klara av honom bättre, en duktig hoppryttare kanske? Det var ju trots allt det han tyckte var roligast. Sagt och gjort, annonsen låg ute och det kom ett par duktiga ryttare för att provrida. Men rida blev det inget av, för Kalle rörde sig inte en meter med de nya ryttarna, inte frivilligt i alla fall. Det gick ju galant när mamma satt upp. Skulle hon kanske ge det en chans till? Hon hade ju aldrig haft en sånhär fin häst, något måste ju gå att göra åt hans auktoritetsproblem?

Mamma ringde sin syster, Eva, och bad om hjälp. Eva har en bakgrund inom western och horsemanship. Hon blev räddaren i nöden. Kalle fick nya rutiner, Join up’ade till förbannelse, och det gick bra, han tyckte till och med att det var lite roligt! Tills den dagen då mamma skulle ta över kronan och flocken med den. Hon fick instruktioner om att försöka ta in de andra hästarna och undvika Kalle, när hon fått in dom skulle hon helt enkelt stå bakom grinden mellan Kalle och hans flock och ”fösa undan” honom. Ungefär som hästar gör i det vilda, skiljer av den gamla ledaren från flocken, men såklart utan att använda någon form av våld.

Nu skulle hon med så små medel som möjligt slänga små barkbitar och kottar på marken framför honom när han laddade för ett utfall. För det var inget busigt bockande eller ett oroligt gnäggande han höll på med. Kerl kastade sin stora kropp framåt med all sin kraft, med sänkt huvud, slickade öron och klapprande tänder. Han gnäggade inte, han vrålade. Mamma skulle undan, han var ledaren, hon skulle veta sin plats. Handsken var kastad. 10 min gick, mamma var redo att ge upp, det här skulle aldrig gå! I samma sekund blev det helt tyst och stilla, han stannade upp. Observerade mamma i säkert två minuter, sedan hände något. Han sänkte sitt huvud och drog en djup suck, nästan som av lättnad. Mamma gick in, klappade honom i pannan, la på grimman och de gick tillsammans in i stallet. 

Han slutade bitas, han jagade inte längre undan mamma förbi boxen utan sökte hennes närhet. Han la huvudet på hennes axel när det var dags för rykt. Han lastade sig själv, gick lös till och från hagen, gick både att ta in och ut med och utan sin flock. Han ropade på mamma och vallade henne för att leta rätt på en skadad kompis som fastnat i hagen. Han och mamma kommunicerade på ett sätt jag aldrig upplevt mellan häst och människa. 

Han tävlades både i dressyr med mamma och lät mig som 12-åring börja tävla honom i hoppning. Alltid med spetsade öron. Han var stolt som en tupp när han fick visa upp sig. Han lärde mig allt värt att veta om hoppning, och vad roligt vi hade. Han pensionerades helt från ridning när han fyllde 25 år, inte för att det nödvändigtvis behövdes, men det var som dags att få semester.

Tänk om mamma givit upp? Vad mycket vi hade missat! Han blev inte bara en bästa vän för livet, eller en suverän läromästare, utan en familjemedlem. I dag är han 30 år ung. Han håller koll på ynglingarna här hemma och meddelar oss när det är dags för måltid eller ut och insläpp. Han tar en promenad runt stallet då och då bara för att han kan och galopperar ut genom grinden in i hagen varje morgon som han gjort alla de andra 19 åren.

Men tro inte att han gav upp sin ledarroll helt, han anförtrodde bara mamma med tjänsten som arbetsledare. Kronan tillhör för alltid honom.
Vi älskar dig Kalle, du har lärt oss så otroligt mycket. Vi är dig evigt tacksamma. Tack för att vi får vara med i din flock!

/Emmalouise Wendin Löwgren. 


Foto: Ronja Rylander.


Läst 126912 ggr Kommentarer Kommentera

Till startsidan för Gästbloggen »



Gästbloggen

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Välj annan husblogg

Välj husblogg


Portugal-bloggen Välj
Pether Markne Välj
Stalldrömmar Välj
Therese Välj
Kajsa Boström Välj
Avelsbloggen Välj
Gästblogg: Avel Välj
Hästskötarbloggen Välj
Hästliv Välj
Belöningsbaserad hästträning Välj
Saras vardag Välj
Veterinärbloggen Välj
Gästbloggen

stäng

Här får ni hänga med inbjudna gästbloggare på äventyr runt om i världen. Dessutom blir det ett och annat nedslag i den svenska bloggosfären.

Till bloggen


Inbjudens senaste




Arkiv


Aktuella samarbeten

Foderspalten
I hästhälsans tjänst
Uppfödaren i centrum
Foderbloggen

Senaste numret

Läs mer om Hippson nr 5

– TEMA: Hästen i trafiken
– Porträtt: Lotta och Kajsa Björe 
– Tömkör som Bo Jenå

– Sveriges charmigaste stallmaskot
– Det viktiga beterinärbesiktningen
– Hoppövningar med Victoria Almgren
...och mycket, mycket mer!

Läs numret på premiumsajten



Senaste expertsvaren

Vad kan man göra när en inackorderad i ett kollektivt stall inte sköter sina uppgifter?
Eva Johansson svarar
Ramlade av vid veterinärbesök – vad gäller?
Eva Johansson svarar
"Att kunna rätta in framdelen framför bakdelen är otroligt viktigt"
Jessica Nordin svarar


Tipsa oss

Här kan du skicka in tips eller uppslag till oss på redaktionen.